Ur vår äldsta bok/Bihang 1

←  Kap XI. Gränstraktat mellan Sverige och Danmark.

Ur vår äldsta bok av Natanael Beckman Bihang I. Ofta åberopade källor.

Bihang II. Kronologiska hållpunkter.  →

Bih. I. Ofta åberopade källor.

Are frode (den vise) skrev omkring 1130 sin Isländingabok och en liten bok, som skulle utgöra tillägg eller utdrag. Blott den senare är bevarad i sin helhet. Are var väl underrättad om svenska förhållanden särskilt vid tiden för striden mellan hedendom och kristendom (c:a 1080). Från honom härstammar (åtminstone i vad det gäller det utförliga partiet om Inge d. ä.) den del av Hervarar Saga, som utgör en svensk konungalängd. Denna är därför att anse som en utmärkt källa.

Snorre Sturlason skrev sina Konungasagor på 1220-talet, alltså kort efter sitt besök i Norge och Sverige, i vilket sistnämnda land han gästat lagman Eskil. Han torde således ha väl känt den tradition, som vi här lära känna, och som levde just i lagmannens omgivning. Men han har jämförelsevis få tillfällen att direkt beröra hithörande händelser, ty hans huvuduppgift ligger i behandlingen av de två Olaverna, vilkas tid ligger längre tillbaka, och om vilka man nog i Västergötland hade rätt ringa kunskap. Hans uppgifter om ting och lagmän äro dock säkert autentiska och särskilt tillämpliga på Västergötland, närmast på 1100-talets Västergötland. — Att pröva, hur pass pålitliga de av Snorre upptecknade traditionerna äro, låter sig ofta icke göra. Hans skildring av Harald Hårdrådes äventyr i Konstantinopel stämmer i allt huvudsakligt med bysantinska källor. Så pass långt tillbaka som till c:a 1040 torde alltså en pålitlig skriftlig eller muntlig tradition ha räckt.

Saxo Grammaticus skrev sin framställning av Valdemar den stores historia redan på 1100-talet. Han bör ha varit synnerligen väl underrättad även om svenska förhållanden under detta århundrade, särskilt vet han mer om Sverker d. ä:s tid än om någon annan i Sveriges historia. Hans huvudkälla för denna tid är biskop Absalons muntliga berättelser. Absalon var född 1128 och således samtidig med en stor del av de händelser, som Saxo berättar; en stor del av det övriga har han från ögonvittnen.

Adam av Bremen skrev en det bremiska stiftets kyrkohistoria. Detta arbete författades på 1070-talet. För kyrkliga ting hade naturligtvis Adam tillgång till sin domkyrkas arkiv. För specifikt nordiska förhållanden åberopar han Sven Estridsson, vilken i unga år vistats långa tider i Sverige. Hans uppgifter äro alltså av det allra största värde, för så vitt det gäller 1000-talet.