Utkiken/Den mäktigaste på jorden
| ← Vid hafvet |
|
Våren 1856 → |
Den mäktigaste på jorden.
år verld är just ett krigiskt fält,
Så långt som solen sprids.
Man här och der slår upp sitt tält
Och rustar sig till strids.
För hvad egentligt slåss vår ätt?
För magen kanske? Mycket rätt:
För den vi ut i härnad dra,
Ty magen vill så ha.
För den vi gå i djupa led,
För den är men'skan träl
Och hur man pratar, mot och med,
I vården om vårt väl
Står magens framför hufvudets:
Potatis mer än böcker sätts.
Det är, gudnås! visst ej så bra,
Men magen vill så ha.
Och kan man icke hemma ha
Allt möjligt godt till hands,
Så skriker han: "gå ut och ta,
Det fins nog utomlands!"
Och furan fälls bland snö och is,
Och skeppen rustas dussinvis
Till Rio, Cap och Panama,
Ty magen vill så ha.
För hans skull skall man liflös stå
För struts och elefant;
För apor ofta stå på tå
Uppå Gibraltars brant.
Hos Ryssen man för väl ej far
För några skålpund kaviar.
Men man får tåla och fördra,
Ty magen vill så ha.
Och sniken är han och gemen
Och nästan alltid svång.
Man får riskera arm och ben
Och halsen mången gång.
Ser han ett träd, som plommon bär,
Så ropar han: "ta ner det der!"
Och går det väl, så är det bra,
Men magen vill så ha.
Sjelf går han ej en enda bit,
Nej, ej ett steg, hoc est:
Han bäras skall båd' hit och dit,
Hvar han sig finner bäst.
Och derför blir det hat och gnat,
Då man blott har två ben på stat.
Hans valspråk är: håll i och dra!
Ty magen vill så ha.
Tänk, om det unnadt blef en hvar
Blott hufvud ha och ben,
Så fick man se, hvad karl han var,
Och hur han stod sig sen.
Men som den dagen aldrig gryr,
Och han är den som verlden styr,
Så tror jag vi få vefven dra,
Ty magen vill så ha.
