Vänskapen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till en sorgsen, missnöjd och bitter själ
Vänskapen.
av Elias Sehlstedt
Näsan  →
Ur Fiskmåsen. Poetisk Vår-Kalender för 1853 af E. Sehlstedt utgiven 1853


[ 13 ]

Vänskapen.


Vänskap! hjertats herrskarinna!”
Jag dig vill just ingenting.
Jag dig redan börjat finna
Vansklig här på jordens ring.
Lätt som stjerten på en skata,
Far du upp och ned. — Åh nej!
Adjö med dig! Du kan prata,
Men ”stå stark”, det kan du ej.

Jag din sanna tro har pröfvat;
Profvet höll du ej till slut.
Bäst du svor, så oförtöfvadt
Flög du uppå dörren ut.
Sista vännen som jag hade
Och som minnet gömt ännu,
Han blef rik och till mig sade:
”Adjö med dig, söta du!”

Så oss trohet vedergäller
Nästan lika öfver allt.
Bör man gråta? f . . n heller,
Man bör taga saken kallt.

[ 14 ]

Förr än hjertat mer skall picka
Och tro vänskapen om godt,
Förr så vill jag bror-skål dricka
Med den värsta Hottentott.

Du må gerna ha ditt värde,
Och för andra visa det.
Jag har nog af hvad du lärde,
Och behåller hvad jag vet.
Jag vill endast mig förskansa,
Mura till mitt hjertas hvalf. —
Tro på vänskap, är att dansa
Fåviskt kring den gyllne kalf.