Vår och Kärlek

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 44 ]

VÅR OCH KÄRLEK.

Ljufva längtan! Vemodsfulla smärta!
Ila, ila till min Älsklings hjerta;
Hviska tyst i qvällens skymningsflor,
Huru Minnets myrtenkrans sig lindar
Kring mitt varma bröst, i vårens vindar,
Der en suck i hvarje susning bor!

Lossad ur de snöbetäckta banden,
Nalkas böljan med befriad barm;
Slår sin harpoklang mot klippestranden,
Vinkar med sin spegel, blank och varm:
Vårens himmel hon i famnen sluter,
Lik ett hjerta, der en älskad blick
Känslans moln och känslans klarhet gjuter
I ett evigt återstråladt skick.

Dagens unga gud på gyllne skyar
Hoppets önskan tecknar och förnyar,
Då han hviftar med sin vinge ner.
Kunde jag med silfvermolnen segla,
I ditt ögas blåa himmel spegla
Denna själ, som jag dig återger!

Blomman spirar, skogens kronor knoppas,
Hjertat andas fröjd i fulla drag;
Väckt ifrån sin vintersömn, att hoppas
Lifvets ljus i en föryngrad dag.
Äfven fången helsar genom rutan
Vårens flägt — en blick till Sångens land! —
Och, försonad med sig sjelf och lutan,
Rör han strängen än med lycklig hand.

[ 45 ]


Känslans låga vill sitt fängsel bryta,
Öfver jordens gränsor sammanflyta
Med hvar suck, som från ditt hjerta går,
Med hvar blick, som från ditt öga strålar
När i fjerran Aurora målar
Glädjen af ditt lif, din ungdomsvår.

Skön som kärleken i rymden ilar
Dagens Gud, och när från ljusets våg
Strålande fly kogrets gyllne pilar
Till hvar kraft i djupet slumrad låg,
Vaknar Jorden ur sin långa dvala,
Smyckar sig till Helios blomsterbrud;
Och, fast mystiskt med hvarann de tala,
Lyssnar hjertat till sitt återljud.

O, hvi dröjer Du? hör, vinden flägtar
Nöjets hopp, och detta bröst försmäktar —
O! hvi dröjer Du vid hjertats bön?
Kom ej Echo re’n ur bergens salar
Att förtälja Dig, hur’ dessa dalar
Gömma trogna hjertans segerlön?

Himlens altar till ett offer bjuder,
Vårens unga blad bekransa det;
Lundens gröna hvalf af hymner ljuder,
Amor dansar der i Floras fjät.
Morgonrodna’n vid vår fest vill smycka
Med rubinens diadem sitt hår,
Och förtrolig med vår stilla lycka
Se, hur’ den sin ros ur knoppen slår.



[ 46 ]


Ack! men facklan släcks vid vestra randen;
Ensam står jag på den öde stranden,
Der min öppna famn mot Dig är sträckt!
Ser din bild med aftonstjernan sväfva
Öfver vågen — Alla strängar bäfva
I mitt bröst, vid minnets ljufva flägt!

Natten sänker sig från andeverlden,
Af sin yngre syster Drömmen följd;
Lik en helig nunna, skild från flärden,
I sin vida, dunkla slöja höljd.
Hvilken längtan tycks dess hjerta häfva!
Hvilken bruten suck ur djupet gå!
Hemligheten syns på tungan sväfva;
Trohet kan den, utan ord, förstå.

Susar fram, i qvällens tysta timma
Som i flor sig klädt vid månans strimma,
Denna suck, som genom rymden far?
Anar du mitt hjerta och dess plåga?
Denna dolda eld, hvars helga låga
Blott åt Dig sin hela flamma spar?

Kom! och Näktergalens röst i lunden
Högtidskrans af ödets kedja gör;
Hvarje länk, som der för hårdt är bunden,
Af hans välljud snart du lösas hör.
Må den lilla Sångarn djerft förklara
Tvenne hjertans dyra hemlighet!
Sången blott förmår den suck besvara,
Hvarom endast han och Natten vet.