Vårbäcken
| ← Kometen |
|
Läsarpresten → |
| ur Telegrafen. Optisk Kalender för 1858. af Elias Sehlstedt. Utgiven 1857 |
Vårbäcken.
vad han växt på några dar!
Himmelsblå och silfverklar
Kilar der en liten bäck:
Det var hin att vara käck!
Tar ett skutt, yr och lätt,
Stänker sippans schalett
Genomblöt. —
”Tocke nöt!
Han kan gerna, munsjör!
Se sig för.” —
Skrattar blott och brådtom har,
Bryr sig ej om hur han far.
Fram han skall med lock och pock,
Stöter hufvu’t mot en stock:
Fy, hvad spånor och smolk! —
”Lymmel, ser han ej folk!”
Släpp mig ut! —
Ӂh! vet hut,
Och var lagom framfus
I mitt hus!”
Under ras och äfventyr
Genom äng och dal han flyr,
Hundra gropar i och ur,
Tumlar mot en trädgårdsmur:
Tar jag felt eller hur,
Är det ej farbror Mur? —
”Jo, ditåt.”
Ja, förlåt! —
”Du är liten men rask,
Puttifnask.”
Komma in är ej så lätt:
Kors hvad farbror håller tätt!
Glada blomsterbarn jag hör:
Den som vore innanför!
Men så gerna jag vill,
Ingen port ser jag till.
Släpp mig in,
Farbror min! —
”Nå, se så, kila på,
Ja, rätt så!”
Mellan blommorna han far.
Här och der en kyss han tar;
Vill ej stanna här och dö,
Nickar gladt och tar adjö.
Öfver ängar och sand
Når han ändtligen strand;
Under sång
Tar ett språng —
Och det brusande haf
Blir hans graf.