Våren 1856 (Sehlstedt 1862
| ← Sommarqvällen |
|
Sång för rörliga Tullbevakningen → |
Våren 1856.
Hvad skall jag sjunga? skall jag kriget sjunga?
Nej! det har hvarken början eller slut.
Det var en gymnastik med kulor tunga,
Ett syndigt gyckelspel med blod och krut.
Och Östern hånfullt räcker ut sin tunga,
Och giftig ormgadd hväser som förut.
Hvem skall försona en gång broder-morden —
Ty Abels-blodet ropar öfver jorden.
Hvad skall jag sjunga? skall jag sjunga freden?
Åh ja! i brist på ämnen går det an.
Men annars har jag aldrig tyckt om seden,
Att man för roskull slår ihjäl hvarann.
Uppriktigt sagdt! Gud vet hvad man skall med den
En fred, som blott föraktas af hvar man.
Och hvad vann verlden på det hela taget?
En näsa, lika lång som fredsfördraget!
Hvad skall jag sjunga? skall jag sjunga solen?
Nej! Våren har ej någon sol i år,
I snöglopp Flora går och lyfter kjolen,
Och Maj förlägen utan byxor står.
Tillbaka Våren flög mot himlapolen,
Och länge tål det innan göken slår.
Ty lärkan sköts, som Vårens helsning bringar —
Det är ett nidings-skott i Vårens vingar.
Hvad skall jag sjunga? kanske om mormoner?
Den läran är ett snart fördunstadt skum.
Den är ett nonsens ibland religioner,
Och deras prest-sekt mer än vanligt dum.
Jag vill ej kosta på dem några toner,
Polisen är dess konsistorium.
Men presten tiger, det hör just till pjesen —
Polisen dömmer, som har glömt katkesen.
Hvad skall jag sjunga? skall jag jublet sjunga
Af ”lystige Studenters” glada led?
Till Fyris strand och Odins lund de gunga
Att knyta hand i hand sin brödra-ked.
En länk ännu jag ville ha, J unga!
Om Finlands fått i ringen vara med!
Den ringen vore hel och härligt gjuten —
Men tyst! — man hör oss kanske bakom knuten.
Hvad skall jag sjunga? kanske om komete,
Som ryktet vill ha hit en vacker dag;
Som slår oss kanske midt uti planeten,
Och det med jorden blir ett nappatag?
Det är blott prat att skrämma menskligheten,
Det vet ni kanske ej, men det vet jag:
Kometen är blott uppå himlapolen
En transport-båt, som bränsle för till solen.
Hvad skall jag sjunga? Lifbevärings-saken?
Nej! låt den frodas i sin skam-natur;
Ty verlden såg väl kanske aldrig maken
Till smutsig fana på en skyller-kur.
Jag vill ej, sångmö! se dig under taken
Af någon sedlöst dunkel jungfrubur.
För resten är det klart för hvar och enom,
Att målet är kråkvinkligt allt igenom.
Hvad skall jag sjunga? kanske om herr Ander?
Ack nej! han sjunger sjelf, så slipper jag.
Och lycklig är han, ty han slipper klander,
Och kransar får han, så han kan få slag.
Och när han sjunger, går det ej ibland er
Igenom merg och ben ett riktigt drag?
Man skulle kunna drifva med den sången
En liten väderqvarn uti salongen.
Hvad skall jag sjunga? Dreyschock eller Nielsen?
Två mästare i strängaspel och gom.
Förtjust och gripen hör man Danmarks ”Hilsen”,
Och när han hviskar, hörs det ner till Rom.
På landgången blef Dreyschock litet vilsen,
Och maestron dök i Norrström som en lom.
Men lyckligtvis, så drogs han upp på landet —
Men skada var det uppå Vasabandet!
Hvad skall jag sjunga? om den dyra tiden?
Ja! om det hjelpte, sjöng jag natt och dar.
Man måste ändå ha sin väst af siden
Och ej mot kroppen vara en barbar.
Den enkla goda tiden är förliden,
Och Ryssland stegrat upp sin kaviar.
Jag frågar nu de gamla som de unga: —
Nu är min visa slut. — Hvad skall jag sjunga?
