Vårvisa (Kellgren)
| ← Mina löjen |
|
Våra villor → |
VÅRVISA.
Vinterns välde lyktar,
och från våra tjäll
Bore harmsen flyktar
högst på lappens fjäll.
Uti bergets klyfta
sippan, späd och rädd,
ses sitt hufvud lyfta
upp ur drifvans bädd.
Ren af löfvet höljes
detta sälla bo,
där min Dafne döljes
i en menlös ro.
Vår och Kärlek! båda —
gån, att för mitt väl
med er tjusning råda
i dess unga själ!
Hör, hur staren pladdrar
upp i björkens topp;
se, hur fjäriln fladdrar
kring om rosens knopp.
Se, hur silfret flyter
utur klippans damm;
hör, hur björnen ryter
sina känslor fram.
Se, hur västan leker
uppå liljans bröst
och den sköna smeker
med en kärlig röst.
Älskare! se tiden,
som till kärlek drar!
Om I längre biden,
är han mer ej kvar.
Gån att nöjet lyda!
Blott en tid det rår.
Må dess blomster pryda
eder ungdoms vår!