1. Vad Gudi täckes är mig täckt,
Evad helst är på färde.
Jag lever stadigt oförskräckt,
Fast högsta nöd mig snärde.
Gud är den borg
Som i all sorg
Mig hägnar alla dagar:
Det måste gå
I allting så,
Som honom det behagar.
2. Vad Gudi täckes är jag nöjd,
På vilket sätt det gäller.
Vad ej bör ske, med lust och fröjd
Jag hans behag hemställer.
Han prövar mig
Dock mildelig,
Om jag ståndaktig bliver.
Såframt jag då
Ej tvivla må,
Allt gott han mig visst giver.
3. Vad Gudi täckes är mig kärt,
Hans vilja ser jag gärna.
Vadhelst han en gång har beskärt
Kan ingen emotspjärna.
Förgäves är
Allt det besvär
Som mot hans uppsåt strävar;
Men den som har
Av Gud försvar
För intet motstånd bävar.
4. Vad Gudi täckes, ske alltså.
Tillfreds jag mig nu giver
Och gläds, att allting måste gå,
Som han det föreskriver.
För hans behag
Ej sättes lag.
Ty räds jag ingen våda,
Om än min blick
Hans visa skick
Ej än kan genomskåda.
5. Vad Gudi täckes lyster mig
I lust och vedermöda
På sorgens som på glädjens stig
Jag vet han skall mig stöda.
Evad han gör,
Hans namn jag bör
Med ödmjukt hjärta prisa;
Evart det bär,
Jag trygger är,
Gud skall mig nåd bevisa.
6. Vad Gudi täckes vill ock jag
Och låter fara sorgen.
Att jag får glädja mig en dag,
Hans godhet är min borgen.
Vad Gud berett
Blir mig betett,
Fastän det synes dröja.
Jag tror förvisst,
Att han mig sist
Till ära vill upphöja.
7. Vad Gudi täckes jag begär,
Mer vill jag ej åstunda.
På Herren som min klippa är
Jag allt mitt hopp skall grunda.
I liv och död
Är han mitt stöd,
På honom glad jag bygger.
När våndan svår
Mig övergår,
Är jag i honom trygger.
8. Vad Gudi täckes tar jag an
Och vill städs tålig vara.
Han är allen, som hjälpa kan
Mig i min största fara.
Fast nöd och kval
Förutan tal
Till döds mig ville trycka,
Skall Herren mig
Dock väldelig
Ifrån fördärvet rycka.
