Vallfart och vandringsår/De tre frågorna
| ← Molnet |
|
Döda havet → |
De tre frågorna.
Vid Derr i Nubien står en Isisbild
bland tusenåra störtade ruiner,
ett stenkast knappt från tempeldammen skild.
Och negern tror, att om, när månen skiner,
han stannar vitklädd och i vit turban
vid bildens fot en natt i ramadán
och kastar trenne stenar, som han först
har svärtat över lägerbålets lågor,
i dammens mitt, där månen lyser störst,
då får han svar på trenne stora frågor.
Om alla tre i vattnets spegel falla,
då blir hans kärlek lycklig och han blir
väl nitti år och han skall dö emir
och Sudans hörn hans rykten återskalla.
Och natt är nu. En storväxt neger böjer
åt sidan tamariskerna och dröjer.
I blåvitt lyser hans turbans muslin.
Och i hans svarta huvud kan jag spåra
hans röda läppar som en blodröd skåra
i sidan på en lädersäck med vin.
Så klar är ökenmånen och så stor,
att allt har dagens färg. Är dagen vaken?
Det gula berget sitter som en naken
ghavazi-flicka i ett blåvitt flor.
Han står vid bilden, hukad bakom stammen
av närmsta palm. Han lyfter raskt sin hand.
Men stenen faller blytungt hitom dammen.
Hans namn blir aldrig stort i Sudans land!
Han sliter lossnande turbanen av.
Han kastar nästa svarta sten. Den faller
långt bortom dammen mellan trädens galler;
det bådar död; det bådar tidig grav!
Förtvivlad, häpen och med knäppta händer
han som i bön till Isis' bild sig vänder.
Han vet, att allt, vad mest han åtrått äger,
på nästa sten som på en tärning väger;
ty faller den i dammen, då är visst,
om också ung han dör bland gatans arma,
att dessförinnan skall hans ökenvarma,
hans ystra kärlek nå sitt mål till sist.
Han slungar stenen, glömsk av allt omkring.
Två droppar kallsvett på hans tinning flyta.
Då plaskar där med ens på dammens yta
en silverkantad, jättevidgad ring.