Vallfart och vandringsår/Döda havet
| ← De tre frågorna |
|
Isissystrarnas bröllop → |
Döda havet.
I bergets djupa ögonhål
anakoreten vid sin skål
tar upp sin aftonsång
— »Å — ha — håhå!»
och faller knä på några fång
av torra löv och strå.
Här hänger sodomsäpplet rött
bland beduinens svarta tält,
där lägerbålet ryker.
Här ligger öknens flygsandsfält
så jämnt, så slätt, så ljust, så dött
som på en vintermorgon snön.
Här sover blank den döda sjön,
där ingen måse dyker,
där ingen pilgrim eller präst
för ned sin mula eller häst
i middagshettans timmar
och fyller på sin säck av skinn,
och intet segel simmar,
och ingen Petrus halar in
ett lastat nät som glimmar.
När långt i kvällsolns hemska glans
siroccon stryker vassen ned:
»Guds fred, du bleka sjö, Guds fred!
nu ta vi upp de dödas dans!»
han reser vattnet jämnt och nätt;
det faller strax i stranden tungt
som hammarslag, som ett skelett
och sover lika spegellugnt.
Här vila som myllade skatter
i betesmarkernas mattor,
i sanden bland friska spår
av gazeller och vilda får
de lyckans och solens år,
då människan trodde sig sitta ren
på paradisets tröskelsten,
om hon mot kvälln fick stampa
av mossa och mull sin säng
och hänga i taket en lampa
och fila en tagelsträng;
då arbetstimman var skämt
och vilan glad som ruset.
Men ville hon hustrur i huset
(och det ville människan jämt),
hon drog sina mynt ur barmen
och räckte grannen dem.
Hon lyfte hans döttrar på armen
och bar dem glad till sitt hem,
när röd om hösten Luna
i öppna dörren brann
och flickorna voro för bruna
att rodna för en man.
Vårt släktes barndom drog förbi,
och vilan blev en plåga.
Vi togo arbetsblusen vi.
Vi smida och vi såga.
Vi stå till knät i hyvelspån,
men fliten slog till sist ihjäl
den lata vildens glada själ
och halp oss likväl aldrig från
hans sjukdom och hans hunger.
Och medan vi smida och snickra och slå,
vi kläda sinnet smått om smått
till en gammal asket i kalott
lik munken däruppe som sjunger
— »Å — ha — håhå!»
Nu vila i kvällsolns hemska färg
de döda ökenländer och berg
med huvorna dragna ner
och hakan i blåa händer
— de döda berg och länder,
som aldrig vakna mer!