Varenka Olessof/Kapitel 2

←  Kapitel 1

Varenka Olessof av Maxim Gorki Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 2

Kapitel 3  →

Lördagsmorgonen började med ett litet missöde för Hippolyt Sergejevitsch, – under det han klädde sig, råkade han knuffa lampan från bordet ner i golfvet, så att den gick i tusen bitar och några droppar fotogen från det sönderslagna oljehuset stänkte på den ena af hans snörskor, hvilka han ännu icke tagit på sig. Skorna blefvo naturligtvis rengjorda, men Hippolyt Sergejevitsch tyckte fortfarande, att allting, teet, brödet, smöret och till och med systerns väl friserade hår, spred omkring sig en vidrig fotogenlukt.

Detta försatte honom i misshumör.

“Tag af dig skon och ställ den i solen, så dunstar fotogenet bort“, rådde honom systern. “Under tiden kan du taga på dig min mans tofflor, han hade ett par alldeles nya.“

“För all del, gör dig icke besvär. Det går snart öfver.“

“Det är ju onödigt att vänta på det. Skall jag icke säga till, att man tar hit tofflorna?“

“Nej, det behöfs icke. Åt skogen med dem.“

“Hvarför det? Det är ett par präktiga tofflor, af sammet ... De skola nog komma till nytta.“

Han ville ha ett gräl i gång, fotogenlukten gjorde honom ursinnig.

“Hur skulle de kunna komma till nytta? Du lär icke kunna ha dem.“

“Nej, icke jag, men Alexander.“

“Hvem är det?“

“Benkovski förstås.“

“Aha!“ han skrattade torrt. “Det är ju en rörande trohet ... hos tofflorna. Och så praktiskt sedan.“

“Du är elak i dag?“

Hon såg på honom en smula förolämpad, men mycket forskande, och då han uppfångade detta uttryck i hennes ögon, tänkte han obehagligt berörd:

“Hon inbillar sig säkerligen, att jag är förargad öfver Varenkas frånvaro.“

“Benkovski kommer troligen till middagen“, meddelade hon efter ett ögonblicks tystnad.

“Fägnar mig“, muttrade han och tänkte för sig själf:

“Hon vill, att jag skall vara älskvärd mot min blifvande svåger.“

Och hans retlighet förökades af en känsla af uttråkad trötthet. Men Jelisaveta Sergejevna sade, i det hon omsorgsfullt bredde ett tunt lager smör på sitt bröd:

“Att vara praktisk är enligt min åsikt en mycket berömvärd egenskap. I synnerhet i våra dagar, då fattigdomens börda så hårdt trycker våra af jordens frukter lefvande bröder. Hvarför skulle Benkovski icke använda min salig mans tofflor? ...“

“Och svepskjortan med, i fall du tog den af honom och gömde den“, tänkte Hippolyt Sergejevitsch, i det han betänksamt sysslade med att öfverflytta det öfversta lagret i gräddskålen till sitt glas.

“Och på det hela är det en mycket stor och präktig garderob, som han efterlämnat. Och Benkovski är icke bortskämd. Du skall veta, så många de äro – tre gossar utom Alexander och fem flickor. Och egendomen är förpantad nästan till tiondelen. Vet du, jag har på mycket fördelaktiga villkor köpt deras bibliotek af dem, – där finnas mycket värdefulla saker. Du kan se efter, kanske finner du något, som du kan behöfva ... Alexander existerar på en eländigt liten lön.“

“Har du känt honom länge?“ frågade han, – han var väl tvungen att tala om Benkovski, fastän han icke hade lust att tala om någonting alls.

“Inalles fyra år, men så här – mera intimt – endast en sju, åtta månader. Du skall få se, han är mycket behaglig. Ytterst känslig och lättrörd, idealist och kanske en smula dekadent. För resten äro de unga nu mera alla en smula dekadenter. De ena luta åt idealismen, de andra åt materialismen ... bägge parterna förefalla mig tämligen oförnuftiga.“

“Det finns också folk, som predika ’en hundra hästkrafters skepticism’, så som en kamrat till mig definierat denna strömning“, sade Hippolyt Sergejevitsch, lutande ansiktet ner öfver bordet.

Hon skrattade, sägande:

“Det är kvickt, fast en smula groft. Jag är också tämligen fallen för skepticism, du förstår, den sunda skepticismen, som binder vingarne på alla möjliga öfverilningar, och som tyckes mig nödvändig för att man skall kunna tillägna sig riktiga åsikter om det mänskliga lifvet.“

Han skyndade sig att dricka ur sitt te och gick, i det han förklarade, att han måste ordna sina böcker. Men inne i hans rum luktade det, trots de öppna dörrarne, ännu af fotogen. Han rynkade pannan, tog en bok och gick ut i parken. Där bland de gamla, af stormar och oväder uttröttade träden rådde en melankolisk tystnad, som söfde sinnet i dvala, och han gick framåt i stora allén, utan att öppna boken, utan att tänka något, utan att vilja något.

Där var floden och båten. Han såg åter Varenka återspeglad i vattnet och änglalikt vacker i denna återspegling.

“Jag är precis som en gymnasist!“ utbrast han för sig själf, i det han kände, att minnet af henne var honom angenämt.

Efter att ha stått en minut på stranden, steg han i båten, satte sig i aktern, och stirrade på taflan i vattnet, som varit så vacker för tre dagar sedan. Den var äfven i dag lika vacker, men mot dess genomskinliga bakgrund aftecknade sig icke nu den hvita gestalten af den underliga flickan. Polkanof tände en cigarrett, men kastade den genast i vattnet igen och tyckte, att han gjort en dumhet, som farit hit. Hvad behöfdes han här i själfva verket? Endast, som det tycktes, för att skydda systerns goda namn och rykte, eller rent ut sagdt, för att sätta henne i stånd att taga emot herr Benkovski hos sig utan att såra konvenansen. Just ingen smickrande roll ... Och den där Benkovski måste vara en smula enfaldig, om han verkligen var förälskad i Jelisaveta Sergejevna, som å sin sida var alldeles för mycket klok.

Efter att ha setat där i nära tre timmar i ett tillstånd af halfgrubbel, ett slags tankeförlamning, som gled utmed föremålen utan att fatta om dem, steg han upp och gick långsamt hemåt, förargad på sig själf öfver denna gagnlöst förspillda tid och fast besluten att genast taga itu med sitt arbete. När han närmade sig verandan, varseblef han en välväxt ung man i hvit blus med en läderrem om lifvet, hvilken stod med ryggen mot allén, lutad öfver bordet, och tycktes se på något. Hippolyt Sergejevitsch saktade stegen och undrade, om det var Benkovski. Nu rätade ynglingen upp sig, kastade med en vacker åtbörd tillbaka de långa svarta lockarne från pannan och vände sig om.

“Men det är ju en riktig medeltidspage!“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch för sig.

Benkovski hade ett ovalt, mattblekt ansikte, som tycktes tärdt af den hektiska glansen i de stora, mandelformiga, svarta och djuptliggande ögonen. Den vackert tecknade munnen skuggades af små svarta mustascher och den utstående pannan af vårdslöst tilltufsadt lockigt hår. Han var liten, under medellängden, men hans smidiga, fint och proportionerligt byggda gestalt kom en att glömma denna brist. Han såg på Hippolyt Sergejevitsch med en närsynt blick, och hans bleka ansikte hade något sympatiskt, men på samma gång sjukligt öfver sig. I barett och sammetsdräkt skulle han verkligen sett ut som en page, som rymt sin väg från en tafla, föreställande ett medeltida hof.

“Benkovski!“ sade han med dof stämma och räckte Hippolyt Sergejevitsch, som gick uppför trappan till verandan, en hvit hand med långa och smala musikantfingrar.

Den unge lärde tryckte hårdt hans hand.

Ett ögonblick tego de båda förläget, sedan började Hippolyt Sergejevitsch tala om parkens skönhet. Benkovski svarade kort, tydligen endast angelägen om att iakttaga höflighetens fordringar, och utan att visa något intresse för sin motpart.

Snart infann sig Jelisaveta Sergejevna i en löst sittande, hvit klädning med svarta spetsar på kragen och en lång svart snodd med tofsar i ändarne lindad kring lifvet. Denna dräkt harmonierade utmärkt med hennes lugna anlete och gaf ett majestätiskt uttryck åt hennes små, men regelbundna drag. På hennes kinder lekte en rodnad af belåtenhet, och de kalla ögonen blickade lifligare än annars.

“Vi skola strax äta middag“, förklarade hon. “Jag ämnar bjuda er på glace. Men hvarför ser ni så ledsen ut, Alexander Petrovitsch? Nå, ni har väl icke glömt Schubert?“

“Nej, jag har tagit med mig både Schubert och böckerna“, svarade han, i det han såg på henne med oförställd och drömmande beundran.

Hippolyt Sergejevitsch lade märke till uttrycket i hans ansikte och kände sig förlägen, ty han förstod, att denne vackre gosse liksom lofvat sig själf att icke erkänna hans existens.

“Utmärkt!“ utbrast Jelisaveta Sergejevna, småleende mot Benkovski. “Efter middagen skola vi spela, hvad?“

“Om det så behagar er!“ – Och han böjde på hufvudet.

Orden föllo sig helt naturligt i hans mun, men kommo i alla fall Hippolyt Sergejevitsch att småle invärtes.

“Det behagar mig visst“, förklarade hans syster kokett.

“Tycker ni om Schubert?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

“Allra mest älskar jag Beethoven, – musikens Shakespeare“, svarade Benkovski och vände ansiktet halft emot honom.

Hippolyt Sergejevitsch hade redan förut hört Beethoven kallas musikens Shakespeare, och skillnaden mellan Schubert och denne utgjorde för honom en af dessa hemligheter, som icke alls intresserade honom. Men den här pojken intresserade honom i stället, och han frågade allvarsamt:

“Hvarför sätter ni just Beethoven öfver alla andra?“

“Därför att han är en större idealist än alla andra kompositörer tillsammanlagda.“

“Jaså? Ni anser alltså denna världsåskådning för den riktiga?“

“Ja, naturligtvis. Och jag vet, att ni är en ytterlig materialist. Jag har läst edra afhandlingar“, förklarade Benkovski, och hans ögon gnistrade sällsamt.

“Han vill ha ett gräl i gång!“ tänkte Hippolyt Sergejevitsch, “men han är ju en präktig gosse, ärlig och tydligen oerhördt rättrådig.“

Och hans sympatier växte för denne idealist, som var dömd att bära hans aflidne svågers tofflor.

“Alltså tycks ni och jag vara fiender?“ frågade han leende.

“Hur skulle vi kunna vara vänner?“ utropade Benkovski hetsigt.

“Mina herrar!“ ropade Jelisaveta Sergejevna till dem inifrån rummet. “Glöm icke, att ni alldeles nyss blifvit bekanta ...“

Huspigan Mascha började duka bordet, skramlande med tallrikar, och tittade under lugg på Benkovski med ögon, som lyste af oförställd förtjusning. Hippolyt Sergejevitsch såg också på honom och tänkte, att denne yngling måste man behandla med all möjlig finkänslighet, och att det vore bäst att undvika alla samtal om åsikter och idéer, därför att han i en dispyt troligen hetsade upp sig ända till raseri. Men Benkovski stirrade på honom med glödande ögon och en nervös skälfning i ansiktet. Han längtade synbarligen lidelsefullt att få tala och undertryckte endast med svårighet detta begär. Hippolyt Sergejevitsch beslöt att hålla sig inom ramen af rent officiell höflighet.

Hans syster, som redan satt vid bordet, kastade i skämtande ton ut intetsägande fraser än till den ene, än till den andre, och herrarne besvarade dem kort, – den ene med en nära släktings familjära vårdslöshet, den andre med en förälskads vördnadsfulla ton. Och alla tre grepos af en känsla af förlägenhet och tvång, som föranledde dem att ge akt på sig själfva och hvarandra.

Mascha bar ut den första rätten på verandan.

“Var så goda, mina herrar“, inbjöd Jelisaveta Sergejevna, beväpnande sig med soppslefven. – “Ni taga ju en sup?“

“Ja tack“, sade Hippolyt Sergejevitsch.

“Icke jag, om ni tillåter“, förklarade Benkovski.

“Jag tillåter visst och med nöje. Men ni brukar ju annars dricka?“

“Jag har icke lust ...“

“Att skåla med en materialist“, ifyllde Hippolyt Sergejevitsch i tankarne.

Den smakliga soppan med pastejer eller också Hippolyt Sergejevitschs korrekta uppförande afkylde och mildrade i någon mån den bistra glöden i ynglingens svarta ögon, och då den andra rätten serverades, yttrade han:

“Kanske att det föreföll er utmanande, mitt utrop till svar på er fråga, om vi voro fiender? Kanske var det också ohöfligt, men jag anser, att människornas förhållande till hvarandra bör vara fritt från den officiella lögn, som alla tagit till regel.“

“Jag är fullständigt ense med er“, smålog Hippolyt Sergejevitsch. “Ju enklare, desto bättre. Och er rättframma förklaring gjorde mig endast nöje, om jag så får uttrycka mig.“

Benkovski log melankoliskt, sägande:

“Vi äro verkligen ovänner på idéernas område, och det framträder genast, af sig själft. Ni säger till exempel, – ju enklare, desto bättre, och så tänker jag med, men jag inlägger i dessa ord en mening och ni en annan ...“

“Månne det?“ undrade Hippolyt Sergejevitsch.

“Jo, obestridligt, så vida ni går logikens raka väg från de åsikter ni framlagt i er afhandling.“

“Det gör jag naturligtvis ...“

“Ser ni det ... Och från min synpunkt är ert begrepp om enkelhet rått. Men låt oss lämna detta ... Säg mig, – då ni föreställer er lifvet som en mekanism, hvilken frambragt allt och däribland också idéerna, känner ni icke då en inre kyla och finns icke i er själ en droppe af saknad efter allt det hemlighetsfulla och trolskt sköna, som af er förringas till en blott kemisk process, en omflyttning af materiepartiklarne?“

“Hm ... jag känner icke denna kyla, därför att jag är på det klara med min plats i den stora lifsmekanismen, som är mer poetisk än alla fantasier ... Hvad beträffar känslans och förståndets metafysiska ströftåg, så är det, som ni vet, en smaksak. Hittills är ännu ingen på det klara med, hvad skönhet är. I hvarje fall får man antaga, att det är en fysiologisk förnimmelse.“

Den ene talade med dof stämma, full af värme och vemodiga tonfall af medlidande med den på irrvägar stadde motståndaren, den andre lugnt, i medvetandet om sin andliga öfverlägsenhet, och angelägen att icke använda sådana ord, som såra motståndarens egenkärlek, och som alltid äro så talrika i en dispyt mellan två hyggliga människor om, hvilkenderas sanning är närmast sanningen. Jelisaveta Sergejevna följde med ett fint leende minspelet i deras ansikten och åt i allsköns lugn, omsorgsfullt naggande af köttet från fågelbenen. Genom dörren kikade Mascha ut och ansträngde sig tydligen att begripa, hvad herrskapet talade om, ty hennes ansikte var spändt och ögonen alldeles runda, i det de förlorat sitt vanliga uttryck af insmickrande slughet.

“Ni talar om verkligheten, men hvar är den, då allt omkring oss och vi själfva endast äro en kemisk process och en oaflåtligt arbetande mekanism? Öfver allt är rörelse och allting är rörelse, det ges icke en hundradels sekund af hvila. – Hur skall jag kunna gripa verkligheten, hur skall jag lära känna den, om jag i hvarje gifvet ögonblick icke är, hvad jag var, och icke hvad jag skall bli i framtiden? Ni, jag – vi äro blott och bart materia? Men en gång skola vi ligga under kistlocket och fylla luften med förruttnelsens stank ... Af oss finnas på jorden kanske endast kvar ett par urblekta fotografiporträtt, och de skola aldrig säga någon något om vår tillvaros fröjder och sorger, som uppslukas af glömskans natt. Är det icke förfärligt att tro, att vi alla, som tänka och lida, endast lefva för att förruttna?“

Hippolyt Sergejevitsch hörde uppmärksamt på honom och tänkte för sig själf:

“Om du vore öfvertygad om sanningen af din tro, skulle du vara lugn. Men nu skriker du. Och du skriker icke, bror lille, för att du är idealist, utan för att du har dåliga nerver.“

Men Benkovski såg honom in i ansiktet med glödande ögon och fortfor att tala:

“Ni tala om vetenskapen! – mycket bra! – jag bugar mig inför henne såsom varande en förståndets mäktiga ansträngning att lösa bojorna af de gåtor, som fjättra mig ... Men jag ser mig själf vid hennes ljus på samma plats, där min aflägsne ättefader stod, hvilken orubbligt trodde på, att åskan mullrade på profeten Elias bud. Jag tror icke på Elia, jag vet, att det är en verkan af elektriciteten, men på hvad sätt är den begripligare än Elia? Därigenom att den är mera invecklad? Den är lika oförklarlig som rörelsen och alla andra krafter, med hvilka man utan framgång söker ersätta den enda kraften. Och ibland förefaller det mig, som om vetenskapen endast ledde till att komplicera begreppen! Jag tycker, att det är godt att tro, – man skrattar åt mig och säger: du skall icke tro, utan veta. Jag vill veta, hvad materien är, och man svarar mig bokstafligen så här: Materien är hvad som innehålles på den plats i rymden, där vi objektivera orsaken till den af oss mottagna förnimmelsen. Hvarför tala så? Kan man väl utge detta för svaret på en fråga? Detta är att göra narr af den, som lidelsefullt och uppriktigt söker svar på sin själs ängslande frågor ... Jag vill veta tillvarons mål, – denna min andes sträfvan utskrattas också. Men jag lefver ju, hvilket icke är en lätt sak, utan som ger mig rätt att kategoriskt fordra af dem, som anse sig ha monopol på visheten, ett svar på frågan, hvarför jag lefver?“

Hippolyt Sergejevitsch såg under lugg på Benkovskis af sinnesrörelse glödande ansikte och erkände inom sig, att man borde bemöta honom med ord, som voro lika starka som hans egna i fråga om inneboende känslokraft. Men på samma gång han erkände detta, längtade han att få bemöta honom. Poetens stora ögon blefvo ännu större, – i dem brann ett lidelsefullt svårmod. Han drog flämtande efter andan och fäktade häftigt med den högra fina och hvita handen, i det han än krampaktigt och hotande knöt den, än liksom sökte gripa något i rymden, som den var maktlös att få tag i.

“Men i det ni ingenting ge, taga ni i stället så mycket mer ifrån lifvet! Denna beskyllning besvara ni med förakt ... Men hvad ligger i detta förakt? Omöjligheten att svara med öfvertygande skäl och dessutom – er oförmåga att hjälpa människorna. Man ber er om andens bröd, och ni bjuda på förnekelsens stenar! Ni ha plundrat lifsanden, och om den icke längre är i stånd till kärlekens och lidandets stora bedrifter, så är det er skuld, ty såsom förnuftets slafvar ha ni gifvit er själ i dess våld, och så förfryser den och dör sjuk och utarmad! Men lifvet är alltjämt lika mörkt, och dess kval och sorg fordra hjältar ... Hvar äro de?“

“Men han är ju nästan epileptiker!“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch inom sig och såg med en obehaglig ängslan på det af plågsam sinnesrörelse skälfvande nervpaketet framför honom. Han försökte hejda sin blifvande svågers brusande vältalighet, men det lyckades icke, ty hänförd af sin ifver, tycktes den unge mannen hvarken höra eller se något. Han hade troligen länge burit på dessa anklagelser och var glad att få slunga ut dem mot en af dessa, som enligt hans åsikt fördärfvade lifvet.

Jelisaveta Sergejevna betraktade honom beundrande, plirande med de ljusa ögonen, i hvilka en glimt af sinnlig åtrå blänkte fram.

“I allt, hvad ni sagt så kraftigt och vackert“, yttrade Hippolyt Sergejevitsch långsamt och vänligt, i det han drog fördel af en ofrivillig paus af den utmattade talaren för att söka lugna honom, “i allt detta klingar obestridligen fram mycken uppriktig känsla, ett stort forskningsbegär ...“

“Hvad skall jag hitta på att säga, som kan afkyla och blidka honom?“ tänkte han, i det han med ansträngning flätade ihop ett nät af komplimenter.

Men ur sin kinkiga belägenhet hjälptes han af systern. Hon hade slutat äta och satt nu bakåtlutad mot stolsryggen. Hennes mörka hår var uppsatt på gammalmodigt vis i form af en krona, men just denna frisyr passade utmärkt till det befallande uttrycket i hennes ansikte. Hennes läppar, som skälfde af ett leende, blottade en tandrad, hvit och hvass som en knifsegg, och i det hon med en gratiös åtbörd hejdade brodern, sade hon:

“Tillåt också mig ett ord! Jag vet ett tänkespråk af en vis man, och det lyder så här: Icke ha de rätt, som säga, här är sanningen, men icke heller ha de rätt, som invända, att det är lögn, utan rätt har endast Zebaoth och endast Satan, på hvilkas existens jag icke tror, men hvilka måste finnas någonstädes, ty det är de, som inrättat lifvet så dubbeltydigt, och det är lifvet, som skapat dem. Förstån I icke? Jag talar ju samma mänskliga tungomål som I. Men all seklernas visdom har jag sammanträngt i en mening, att I mån se, hur intetsägande er vishet är.“

Efter att ha afslutat sin harang, frågade hon de båda herrarne med ett förtrollande leende:

“Hvad säga ni om det?“

Hippolyt Sergejevitsch ryckte tyst på axlarne, – systerns ord förargade honom, men han var nöjd med, att hon lyckats tämja Benkovski.

Ty med Benkovski försiggick något besynnerligt. Då Jelisaveta Sergejevna började tala, flammade hela hans ansikte upp af förtjusning, och i det det sedan bleknade af för hvart ord af henne, uttryckte det något liknande fasa i det ögonblick hon framställde sin fråga. Han ville svara något, hans läppar darrade nervöst, men inga ord ljödo från dem. Hon åter följde med majestätiskt lugn minspelet i hans ansikte, och det tycktes fägna henne att se den verkan, hennes ord gjorde på honom, ty en belåten blixt lyste i hennes ögon.

“Mig åtminstone förefaller det, som om dessa ord verkligen utgjorde totalsumman af många filosofiska folianter“, sade hon efter ett ögonblicks tystnad.

“Du har rätt till en viss grad“, inföll Hippolyt Sergejevitsch med ett sötsurt leende, “men i alla fall ...“

“Således måste människan släcka de sista gnistorna af Prometeus-elden, som ännu brinna i hennes själ och förädla hennes sträfvanden?“ utbrast Benkovski med en bedröfvad blick på henne.

“Hvarför det, om de skänka något positivt .. som gör er glädje!“ sade hon småleende.

“Du tycks taga ett mycket farligt kriterium för definierandet af det positiva“, anmärkte hennes bror torrt.

“Jelisaveta Sergejevna! Ni är kvinna, – hvilket gensvar väcker den stora ideella kvinnorörelsen i er själ?“ frågade Benkovski åter uppflammande.

“Den är intressant ...“

“Ingenting annat?“

“Men jag tycker att den .. hur skall jag säga? – den är en sträfvan för öfverloppskvinnorna. De ha blifvit stående utanför lifvets portar, därför att de äro fula, eller därför att de, omedvetna om sin skönhets makt, icke känna behaget af att härska öfver männen ... De äro till öfverlopps af en mängd orsaker! .. Men – ni måste taga litet glace.“

Han tog tigande den lilla gröna skålen ur hennes hand och ställde den framför sig, i det han oafvändt stirrade på den frusna, hvita massan och nervöst torkade sig i pannan med en hand, som skälfde af återhållen sinnesrörelse.

“Ser ni det, filosofien förstör icke endast lifsbegäret, utan också aptiten“, skämtade Jelisaveta Sergejevna.

Hennes bror såg på henne och tänkte, att hon spelade ett elakt spel med gossen. Hela detta samtal tråkade ut honom allt mer och mer, och fastän han tyckte synd om Benkovski, saknade detta medlidande hjärtats värme och var därför kraftlöst.

“Sic visum Veneri!“ afgjorde han, i det han steg upp från bordet och tände en cigarrett.

“Skola vi spela?“ frågade Jelisaveta Sergejevna Benkovski.

Och då han till svar lydigt böjde hufvudet, gingo de från verandan in i rummet, hvarifrån snart hördes ackorderna af en flygel och tonerna af en fiol, som stämdes. Hippolyt Sergejevitsch satte sig i en bekväm länstol bredvid verandatrappan, där han hade skydd mot solen af vildvinets genombrutna spetsgardin, som klättrade från marken upp till taket på spända trådar. Förmaksfönstren stodo öppna åt parken, och han kunde höra allt, hvad hans syster och Benkovski sade.

“Har ni skrifvit något under den här tiden?“ frågade Jelisaveta Sergejevna, i det hon gaf tonen åt fiolen.

“Ja, en liten bit.“

“Läs upp den!“

“Jag har verkligen icke lust.“

“Vill ni, att jag skall be er?“

“Om jag vill? Nej ... Men jag skulle vilja läsa upp ett par verser, som just nu tagit form inom mig ..“

“Å, gör det, för all del!“

“Ja, jag skall läsa upp dem ... Men de föddes alldeles nyss .. och det är ni, som kallat dem till lif ...“

“Hvad det skall bli roligt att höra!“

“Jag vet icke .. Kanske talar ni uppriktigt .. jag vet icke ...“

“Kanske bör jag gå min väg?“ tänkte Hippolyt Sergejevitsch. Men han var för lat för att röra på sig, utan satt kvar, lugnande sig med, att de ju visste af hans närvaro på verandan.

“Då jag din lugna skönhet ser,
Mitt hjärta tärs af kvalfull längtan, –

hördes Benkovskis dofva stämma.

Åt mina drömmar du blott ler.
Förstår du ej mitt sinnes trängtan?

frågade ynglingen svårmodigt.

“Jag fruktar, att det redan är för sent för dig att fråga det“, tänkte Hippolyt Sergejevitsch med ett skeptiskt småleende.

Ditt öga blickar stolt och kallt,
I dina ord ett hånskratt ljuder,
Och främmande du är för allt
Som ..

Benkovski teg ett ögonblick vare sig af sinnesrörelse eller af brist på rim,

.. i mitt heta hjärta sjuder.
En enda tanke härskar där,
En lidelse osläckligt glöder, –

Att lösa tillvarons mystär
Och lycka ge åt mina bröder ...

“Nej, jag är tvungen att gå!“ bestämde sig Hippolyt Sergejevitsch, i det han ofrivilligt bragtes på fötter af ynglingens hysteriska stönanden, i hvilka på en gång ljöd ett rörande farväl åt hans själsfrid och ett förtvifladt rop om förbarmande, riktadt åt kvinnan.

“Jag som din slaf dig rest en tron
Uti mitt hjärtas vanvettsyra

Och väntar nu ....“

“Att gå under på kuppen, ty – sic visum Veneri!“ afslöt Hippolyt Sergejevitsch versen, under det han gick ned för parkallén.

Han förvånade sig öfver systern, – hon föreföll icke nog vacker för att väcka en dylik passion. Troligen hade hon uppnått detta genom taktiken af ett skickligt beräknadt motstånd. Då måste man erkänna, att hon ståndaktigt spelat sin roll, ty Benkovski var en vacker gosse ... Kanske borde han som broder och hygglig karl tala med henne om den verkliga karaktären af hennes förhållande till den af lidelse lågande ynglingen? Men hvartill skulle väl ett sådant samtal leda nu? Och han var icke nog kompetent i kärleksaffärer för att blanda sig i den här historien ... Men i alla fall måste han påpeka för Jelisaveta, att den unge herrn troligen skulle gå under, om han icke med hennes hjälp i tid lyckades släcka lågorna af sina ständiga inre eruptioner och lära sig att känna mera normalt och tänka sundt.

“Hur skulle det vara, om denna lidelses glöd flammade för Varenka i stället?“

Men efter att ha gjort sig själf denna fråga, besvarade Hippolyt Sergejevitsch den icke, utan började fundera på, hvad den unga flickan väl kunde ha för sig just i detta ögonblick? Kanske höll hon på att örfila upp sin Nikon, eller sköt hon stolen med den sjuke fadern omkring i rummet. Och då han föreställde sig henne vid dylika sysselsättningar, kände han sig kränkt å hennes vägnar. Nej, han måste nödvändigt öppna hennes ögon för verkligheten, göra henne bekant med samtidens andliga strömningar. Det var synd, att hon bodde så långt bort, och att han icke kunde träffa henne ofta, för att hvarje dag ruska i fogarne på allt det, som utestängde hennes intelligens från logikens påverkan!

Parken var full af frid och doftande svalka, ifrån byggnaden hördes fiolens sångstämma och flygelns nervösa toner. Den ena frasen efter den andra af ljufva böner, öm maning, stormande hänryckning, gled genom parken.

Från himlen ljöd också musik, – där uppe sjöngo lärkorna. På grenen af en lind satt en stare, ruggig och svart som ett stycke kol, plockade på sina bröstfjädrar och hvisslade betydelsefullt, i det han sneglade på den tankfulle mannen, som långsamt gick genom allén med händerna på ryggen och stirrade ut i fjärran framför sig med leende ögon.

På kvällen vid téet var Benkovski lugnare och icke så lik en vansinnig. Jelisaveta Sergejevna tycktes också å sin sida en smula uppvärmd.

När Hippolyt Sergejevitsch märkte detta, kände han sig trygg för, att inga vidare dispyter skulle uppstå, och mindre besvärad.

“Du berättar ingenting om Petersburg, Hippolyt“, sade Jelisaveta Sergejevna.

“Hvad skall jag väl säga? Det är en mycket stor och liflig stad ... Väderleken där är fuktig och –.“

“Och människorna torra“, inföll Benkovski.

“Långt ifrån alla. Det finns många, som äro alldeles blöta och betäckta af urgamla åsikters mögel. Människorna äro öfverallt tämligen olika!“

“Gud ske lof att så är!“ utbrast Benkovski.

“Ja, lifvet skulle vara olidligt tråkigt, om det icke vore så!“ bekräftade Jelisaveta Sergejevna. “Nå, stå bönderna alltjämt i samma favör hos ungdomen? Fortfar den att leka folklighet?“

“Ja, men de börja nog känna sig en smula besvikna.“

“Denna företeelse är mycket karakteristisk för vår tids intelligens“, förklarade Benkovski skrattande. “Då denna till största delen utgjordes af adeln, förefanns den icke. Men nu då hvarje krämar- eller tjänstemannason bara behöfver ha läst två, tre stycken populära skrifter för att anses tillhöra intelligensen, kan landsbygden icke längre intressera dem. Känna de väl till den? Är den för dem väl något annat än de ställen, där det är skönt att bo om sommaren? För dem är landet sommarvillan ... och på det hela taget äro de till sitt inre väsen ingenting annat än sommargäster. De komma, stanna en liten tid och försvinna, lämnande efter sig i lifvet åtskilliga papperslappar, skärfvor och glasbitar – de vanliga spåren af sin vistelse som sommargästerna lämna kvar i backarne. Efter dem komma andra och röja undan skräpet och tillintetgöra därmed själfva minnet af det usla, hjärtlösa och kraftlösa nittiotalets intelligens.“

“Dessa andra, – är det de pånyttfödda adelsmännen?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch, plirande med ögonen.

“Ni tycks ha förstått mig ..., ursäkta, men det är just icke smickrande för er!“ flammade Benkovski upp.

“Jag frågade bara, hvilka dessa kommande äro?“ Hippolyt Sergejevitsch ryckte på axlarne.

“Det är landsbygdens ungdom! Det nya släktet, människor, som redan nu ha en utvecklad känsla af sitt människovärde, som törsta efter kunskap, som äro starka och kraftfulla och beredda att låta höra af sig.“

“Jag hälsar dem på förhand välkomna“, sade Hippolyt Sergejevitsch likgiltigt.

“Ja, man måste erkänna, att bönderna börja komma med något nytt i världen“, yttrade Jelisaveta Sergejevna blidkande. “Jag har här ett par barn, som äro mycket intressanta – Ivan och Grigori Schachof, som läst igenom nästan halfva mitt bibliotek, och Akim Mosyrjef, hvilken “förstår allt“, efter hvad han själf påstår. Han har verkligen en glänsande begåfning! Jag tog honom på orden och gaf honom en lärobok i fysik, för att han skulle få läsa om lagarne för häfstången och jämvikten, och en vecka senare aflade han för mig en så grann examen, att jag blef helt öfverraskad! Och när jag berömde honom, svarade han: ’Än sedan? Ni förstår det ju, då kan ju heller ingen förbjuda mig det –, böckerna äro skrifna för alla!’ Hvad tycks? Men det förstås – deras insikt om sitt människovärde har hittills endast utvecklat sig till fräckhet och oförskämdhet. Dessa nya egenskaper lägga de också i dagen gentemot mig, men jag öfverser därmed och klagar icke för semstvo-föreståndaren, ty jag inser att ur denna jordmån kunna spira upp sådana eldsblommor ... att en vacker dag vaknar jag väl i askan af min nedbrända gård.“

Hippolyt Sergejevitsch smålog. Benkovski såg sorgset på henne.

I det de flyktigt berörde en mängd ämnen utan att i någon högre grad såra hvarandras egenkärlek, pratade de till framemot tio, och då började Jelisaveta Sergejevna och Benkovski åter spela, och Hippolyt Sergejevitsch sade god natt och gick in till sig, i det han märkte, hur hans blifvande svåger icke gjorde ens det ringaste bemödande att dölja den belåtenhet, han kände, då han såg sin älskades broder aflägna sig.

... När man väl fått veta, hvad man ville veta, infinner sig ledsnaden liksom till belöning för ens vetgirighet. Just denna förlamande känsla var det, Hippolyt Sergejevitsch erfor, då han satte sig vid bordet i sitt rum i afsikt att skrifva några bref till bekanta. Han förstod motiven till systerns egendomliga förhållande till Benkovski, förstod också sin egen roll i hennes intrigspel. Allt detta var icke vackert, men på samma gång var det liksom så främmande för honom, och hans sinne upprördes icke af den parodi på Pygmalions och Galateas historia, som utspelades inför honom, ehuru han inom sig fördömde systern. I det han melankoliskt knackade med pennskaftet i bordet, skrufvade han ner lampan, och då rummet blifvit försänkt i skymning, tittade han ut genom fönstret.

Dödstystnad rådde i den månskenslysta parken, och månen såg helt grönaktig ut genom rutan.

Under fönstren skymtade en skugga förbi och försvann, lämnande efter sig ett sakta prassel i grenarne, som råkat i skälfning vid dess beröring. Hippolyt Sergejevitsch gick fram till fönstret, öppnade det och såg ut – bakom träden skymtade den hvita klädningen af tjänstflickan Mascha.

“Än sedan?“ tänkte han leende. “Kammarjungfrun må gärna älska, då hennes matmor endast leker älskog.“

Långsamt försvunno dagarne – tidens droppar i evighetens gränslösa ocean – och alla voro de tröttsamt enformiga. Nästan inga yttre intryck förnummos, och det gick illa att arbeta, ty solens brännande glans, parkens narkotiska dofter och de stilla månskensnätterna – alltsammans invaggade sinnet i drömmande lättja.

Hippolyt Sergejevitsch njöt i allsköns lugn af detta vegeterande lif och uppsköt från dag till dag sitt beslut att allvarligt taga i tu med arbetet. Ibland hade han tråkigt, förebrådde sig sin overksamhet, sin brist på vilja, men allt detta väckte hos honom ingen åtrå att arbeta, och han förklarade sin lättja såsom en organismens sträfvan att uppsamla lifskraft. Om morgnarna, när han vaknade efter en sund och stärkande sömn, sträckte han vällustigt på sig och kände, hur fasta hans muskler blifvit, hur elastisk hans hud, och hur fritt och djupt hans lungor andades.

Den ledsamma vanan att filosofera, som alltför ofta gjorde sig gällande hos hans syster, förargade honom den första tiden, men småningom försonade han sig med detta lyte hos Jelisaveta Sergejevna och förstod att så behändigt och oförargligt bevisa henne filosoferandets gagnlöshet, att hon blef mera förbehållsam. Hennes åtrå att resonera om allting gjorde ett obehagligt intryck på honom – han såg, att systern icke resonerade af en naturlig fallenhet att för sig förklara sitt förhållande till lifvet, utan endast af förtänksamt begär att plocka sönder och välta öfver ända allt, som på ett eller annat sätt kunde störa hennes kalla sinneslugn. Hon hade utarbetat åt sig ett schema i praktiken, men teorierna intresserade henne endast i den mån de stämde öfverens med hennes torra, skeptiska och till och med ironiska förhållande till lifvet och människorna. Men fastän Hippolyt Sergejevitsch insåg allt detta, kände han sig icke ha ringaste lust att förebrå systern och komma henne att blygas; han fördömde henne inom sig, men han hade icke de egenskaper, som skulle tillåtit honom att högt uttala sitt fördömande, ty i själfva verket var han icke mera varmhjärtad än systern.

Sålunda lofvade sig Hippolyt Sergejevitsch nästan hvar gång efter det Benkovski varit där, att tala med systern om hennes förhållande till den unge mannen och uppfyllde aldrig sitt löfte, i det han omedvetet värjde sig för all slags inblandning i denna historia. Ännu var det ju ovisst, hvem som skulle bli den lidande, då sunda förnuftet vaknade hos denne lågande yngling. Och det skulle det göra en gång – han brann alltför häftigt för att icke slockna. Och systern åter skulle nog minnas, att han var yngre än hon, om henne var det icke värdt att bekymra sig. Och om hon blefve straffad – än sedan? Det borde hon bli, om det fanns rättvisa i lifvet ...

Varenka kom ofta dit. De rodde på floden på tu man hand eller tillsammans med systern, men aldrig med Benkovski; de promenerade i skogen, foro en gång till ett kloster tjugo verst därifrån. Den unga flickan behagade honom alltjämt och förbryllade honom med sitt okultiverade tal, men han hade alltid trefligt i hennes sällskap. Hennes naivitet roade honom och tyglade mannen hos honom; det oförfalskade i hennes natur väckte hans häpnad, men den enkla rättframhet, hvarmed hon stötte ifrån sig allt, hvarmed han ville rubba friden i hennes själ, sårade hans egenkärlek.

Och allt oftare frågade han sig själf:

“Har jag då icke så mycket energi, som erfordras, för att förjaga alla de där villfarelserna och dumheterna ur hennes hufvud?“

Då han icke såg henne, kände han klart nödvändigheten af att frigöra hennes tanke ur de vanställande bojorna, och upphöjde denna nödvändighet till en plikt, men så fort Varenka visade sig, så glömde han visserligen icke helt och hållet sin föresats, men ställde den aldrig i främsta rummet af sitt förhållande till henne. Ibland ertappade han sig med, att han lyssnade till henne, som om han ville lära något af henne, och han var medveten om, att det hos henne fanns något, som band hans inre frihet. Det hände, att han redan hade på tungan ett svar, som skulle förbrylla henne med sin klarhet och kraft, öfvertyga henne om påtagligheten af hennes villfarelse – och så behöll han detta svar för sig själf, som om han vore rädd att säga det. När han ertappade sig härmed, tänkte han:

“Kommer sig detta af brist på öfvertygelse om, att jag har rätt?“

Och därpå försäkrade han sig naturligtvis motsatsen. Det var svårt att tala med henne också därför, att hon icke ens hade reda på de allmänt gängse åsiktarnas abcd. Det var nödvändigt att börja från början, och hennes ihärdiga frågande hvarför? och hur så? bragte honom ständigt ner i abstraktionens afgrunder, där hon icke längre begrep en smula. En gång framlade hon, trött på hans motsägelser, för honom sin filosofi i följande ordalag:

“Gud har skapat mig som alla efter sitt beläte och till sin afbild … det vill säga, att allt hvad jag gör, gör jag enligt Hans vilja, och jag lefver – så som Han vill det … Han vet ju, hur jag lefver? Nå, det är alltsammans, och det tjänar ingenting till, att ni bråkar med mig!“

Allt oftare eggade hon hans sinnliga åtrå, men han var på sin vakt och kväfde med en kraft, som dag för dag kräfde en mera medveten ansträngning af honom, dessa uppflammande begär. Han försökte till och med att dölja dem för sig själf, och då det icke gick, sade han sig med ett skuldmedvetet leende:

“Än sedan? – det är ju naturligt … med hennes skönhet … och jag är man, och min fysik blir med hvar dag allt starkare under inverkan af solen och luften … Det är naturligt, men hennes besynnerligheter garantera mig fullständigt från att bli kär i henne …“

Det mänskliga förståndet blir otroligt verksamt och smidigt, när känslan behöfver en mask för att där bakom dölja den råa sanningen af sina kraf. En känsla, som i sig själf är ärlig och sann, som all kraft, mister, då den trasas sönder af lifvet eller bräckes genom för våldsamma ansträngningar att tygla dess utbrott med förnuftets kalla grimma, både sin sanning och sin ärlighet och blir enbart rå. Och som den då behöfver en täckmantel för sin svaghet och råhet, vänder den sig för att få hjälp till förståndets storartade förmåga att ge lögnen utseendet af sanning. Denna förmåga var starkt utvecklad hos Hippolyt Sergejevitsch, och med dess tillhjälp lyckades han ge sin böjelse för Varenka prägeln af ett från alla begär fritt intresse för henne. Han hade icke kraft att älska henne, det visste han, men i djupet af hans hjärta glödde hoppet att få äga henne, och utan att göra sig själf reda därför, väntade han, att hon skulle bli kär i honom. Och genom att i sina själfrannsakningar endast draga fram det, som icke förringade honom i hans egna ögon, lyckades han för sig dölja allt, som hos honom kunde framkalla ett tvifvel om hans aktningsvärda moral …

En kväll vid téet sade hans syster till honom:

“Vet du, i morgon är det Varenka Olessofs födelsedag. Vi måste fara dit. Jag längtar att få åka, och det kan också vara nyttigt för hästarne.“

“Far du … och hälsa så mycket från mig“, sade han, i det han kände, att han också hade lust att fara dit.

“Vill du icke följa med?“ frågade hon, i det hon nyfiket såg på honom.

“Jag? Det vet jag inte … Jag tror knappt, jag har lust. Men jag kan ju också fara.“

“Det är icke obligatoriskt!“ förklarade Jelisaveta Sergejevna och slog ner ögonen för att dölja det småleende, som glittrade i dem.

“Det vet jag“, svarade han förargad.

En lång paus uppstod, under hvilken Hippolyt Sergejevitsch strängt förehöll sig att han betedde sig gentemot den unga flickan, som om han vore rädd för, att hans själfbehärskning icke skulle hålla stånd mot hennes trollmakt.

“Hon har sagt mig, den där Varenka, att de ha ett vackert ställe“, sade han och rodnade, ty han insåg, att systern förstod honom. Men hon låtsade icke alls om det, utan började tvärtom öfvertala honom.

“Ja, följ med, är du snäll! Du skall få se, det är verkligen mycket vackert hos dem. Och jag känner mig mera obesvärad, om du är med … Vi stanna icke länge, vill du?“

Han samtyckte, men hans goda humör var förstördt.

“Hvarför behöfde jag ljuga? Hvad är det för nedsättande eller onaturligt i, att jag ännu en gång vill träffa en vacker flicka?“ frågade han sig förargad. Och gaf icke sig själf något svar på dessa frågor.

Morgonen därpå vaknade han tidigt, och de första ljud, hans öra uppfångade, voro följande ord af systern:

“… Hvad Hippolyt skall bli flat!“

Därpå följde ett klingande skratt, – så kunde endast Varenka skratta. Hippolyt Sergejevitsch satte sig upp i sängen, kastade af sig täcket och lyssnade leende. Hvad som plötsligt spirade upp inom honom och fyllde hans sinne, kunde väl knappast kallas glädje, snarare var det en nerverna behagligt kittlande förkänsla af kommande glädje. Och i det han flög upp ur sängen, började han kläda sig med en brådska, som både förbryllade och roade honom själf. Hvad hade händt? Hade hon kommit för att bjuda dem till sig på sin födelsedag? Det vore då verkligen snällt!

När han trädde ut i matsalen, slog Varenka komiskt skuldmedvetet ner ögonen och sade skyggt, utan att fatta hans utsträckta hand:

“Jag är rädd, att ni ...“

“Kan du tänka dig!“ utbrast Jelisaveta Sergejevna, “hon har rymt hemifrån!“

“Hur menar du?“ frågade brodern henne.

“Jag har smugit mig bort“, förklarade Varenka.

“Ha ha ha!“ skrattade Jelisaveta Sergejevna.

“Men … hvarför det?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

“Från mina friare …“ erkände den unga flickan och skrattade också. “Tänk er bara, hvad de skola stå där långnästa! Tant Lutschitzki – hon vill prompt gifta bort mig! – har skickat högtidliga bjudningsbref till dem och stekt och kokat åt dem hundratals goda saker – lika många som de äro själfva! Och jag hjälpte henne med det … men i morse som jag vaknade, gaf jag mig genast af hit! Jag lämnade kvar åt dem en biljett, att jag farit till Schtscherbakofs … ni förstår? alldeles åt motsatta hållet … tjugutre verst bort!“

Han såg på henne och brast i ett skratt, som spred en behaglig värme i hans bröst. Hon var åter klädd i en löst sittande hvit klädning, hvars veck i mjuka hvirflar föllo från axlarne ned till fötterna, insvepande hennes gestalt liksom i en dimma. Ett muntert skratt glittrade i hennes ögon, och på hennes kinder spelade en klar rodnad.

“Tycker ni icke om det?“ frågade hon honom.

“Hvilket?“ sporde han kort.

“Att jag gjorde så där? Det är ohöfligt, det inser jag“, sade hon och tog på sig en allvarsam min, men började genast åter skratta …

“Jag tycker mig se dem! Utstyrda i sin bästa stass, doftande af parfymer … de komma att supa sig fulla i förargelsen, – å, herre Gud!“

“Äro de många?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

“Fyra stycken ...“

“Kom nu och drick te!“ sade Jelisaveta Sergejevna. “Du kommer att få sota för den här extravagansen, Varja … Har du tänkt på det?“

“Nej … och det vill jag icke tänka på!“ svarade hon i afgörande ton, i det hon satte sig vid bordet. “Det blir icke förr än jag kommer tillbaka till dem … det vill säga i kväll, ty jag ämnar stanna hos er hela dagen. Hvarför skall jag på morgonen tänka på, hvad som icke kommer att inträffa förr än på kvällen? Och hvem skulle kunna göra mig något? Pappa? Han skriker och gormar, men honom kan man gå ifrån och icke höra på honom … Tant? hon älskar mig ju öfver alla gränser! De där herrarne kanske? Jag som skulle kunna tvinga dem att krypa på fyra fötter omkring mig … ha ha ha! Det vore bestämdt komiskt att se! Jag skall försöka ... Tschernonebof kan nog icke, för han har så stor mage!“

“Varja! Du är tokig!“ försökte Jelisaveta Sergejevna att hålla henne i styr.

“Nej, jag skall icke“, lofvade den unga flickan mellan skrattsalfvorna, men lät ännu icke hejda sig på en stund, utan fortfor att måla ut sina friare och smitta de båda syskonen med sin oförställda glädtighet.

Under hela tiden, som tedrickningen varade, skrattades oafbrutet. Jelisaveta Sergejevna skrattade en smula öfverlägset, och Hippolyt Sergejevitsch försökte hålla sig allvarsam, men kunde icke. Efter téet rådslogs om, hur man skulle fortsätta denna så gladt började dag. Varenka föreslog, att de skulle ro i båt bort till skogen och taga frukost med sig, och Hippolyt Sergejevitsch var genast med om det. Men hans syster tog på sig en bekymrad min och förklarade:

“Jag kan icke vara med om det – jag måste ovillkorligen fara till Sanino i dag. Jag tänkte fara till dig, Varja, och titta in dit på vägen, … men nu får jag nödvändigt lof att bege mig dit direkte …“

Hippolyt Sergejevitsch såg misstänksamt på henne – det föreföll honom, som om hon hittat på detta alldeles nyss för att lämna Varja på tu man hand med honom. Men systerns ansikte uttryckte endast missbelåtenhet och bekymmer.

Varenka blef ledsen ett ögonblick, men lifvade snart upp sig igen:

“Nå, än sedan? Så mycket värre för dig … men vi skola fara i alla fall! Skola vi icke, hvad? Vi skola ge oss af riktigt långt i dag … Men en sak – få Grigori och Mascha följa med oss?“

“Grigori, mycket gärna! Men Mascha … hvem skall då servera middagen?“

“Det är ju ingen, som äter middag! Du far till Benkovskis, och vi komma icke hem förr än i kväll.“

“Godt, tag då Mascha också …“

Varenka ilade bort. Hippolyt Sergejevitsch gick ut på verandan, efter att ha tändt en cigarrett, och började promenera fram och tillbaka där. Han lofvade sig stort nöje af denna utfärd, men Grigori och Mascha föreföllo honom öfverflödiga. De skulle besvära honom, – i deras närvaro kunde man naturligtvis icke tala fritt.

En halftimme hade ännu icke förflutit, då Hippolyt Sergejevitsch och Varja redan stodo nere vid båten och sågo på, hur Grigori – en rödhårig, blåögd yngling med fräknigt ansikte och örnnäsa – sysslade med att göra den i ordning. Mascha, som höll på att sätta ner samovaren och åtskilliga knyten i båten, ropade åt honom:

“Skynda dig då, rödtott, – du ser ju, att herrskapet väntar.“

“Det är strax färdigt“, svarade ynglingen i hög tenor, under det han satte fast årklykorna och blinkade åt Mascha.

Hippolyt Sergejevitsch märkte det och gissade, hvem det var, som om kvällarne smög förbi hans fönster.

“Ni skall veta“, sade Varja, när de satt sig i båten, och visade med en nick på Grigori, “att han där har namn om sig att vara en lärd man … En riktig jurist.“

“Så ni säger, Varvara Vasiljevna“, smålog Grigori, visande sina starka tänder. “Jurist!“

“Jo, allvarsamt, Hippolyt Sergejevitsch, – han har reda på alla ryska lagar …“

“Verkligen, Grigori?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch intresserad.

“Det är bara skämt … hur skulle jag kunna det? Alla är det nog ingen, som har reda på, Varvara Vasiljevna.“

“Den som skref dem då?“

“Herr Speranski? Han är död för längesedan i världen.“

“Hvad läser ni då?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch och betraktade ynglingens kloka anlete, under det han lätt sänkte årorna i vattnet.

“Å, i lagarne, som de säga“, – och Grigori visade på Varja med en snabb blick. “Jag fick händelsevis tag i tionde delen och tittade i den … och såg, att det var både nöjsamt och nyttigt, hvad som stod där. Så började jag läsa … Nu håller jag på med första delen … Första paragrafen där säger rent ut: “ingen kan urskulda sig med okunnighet om lagarne“. Nå, jag tror nu, att ingen känner dem, och att det att känna dem icke är nödvändigt för alla … Nu skall jag också snart få af skolläraren reglementet för bönderna, – det skall bli mycket roligt att få läsa, hvad det är för slag.“

“Ser ni, hade jag icke rätt?“ sade Varenka.

“Har ni läst mycket?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch pröfvande, i det han påminde sig Gogols Petruschka.

“Jag läser, när jag har tid. Här finns mycket böcker … bara Jelisaveta Sergejevna har väl bortåt tusen, tänker jag. Men det är alltsammans bara romaner och berättelser …“

Båten gled jämt fram mot strömmen, stränderna kommo den liksom till mötes, och rundt omkring var berusande ljufligt, – klart, tyst, doftande. Hippolyt Sergejevitsch såg på Varenka, som nyfiket vändt ansiktet åt den bredaxlade roddaren, och under taktmässiga årslag berättade denne om sin litterära smak, belåten öfver att ha en så lärd herreman till villig åhörare. I Maschas ögon, som följde honom under de sänkta ögonfransarne, lyste kärlek och stolthet.

“Jag tycker icke om att läsa om, hur solen gick upp eller ned … och i allmänhet icke om naturen. En soluppgång har jag väl sett tusentals gånger … Skogar och floder känner jag också till, – hvarför skulle jag läsa om dem? Men sådant står i hvarenda bok … och det tycker jag är alldeles öfverflödigt … Hvar och en uppfattar en solnedgång på sitt sätt … Och det har ju hvar och en fått sina ögon till. Men om människornas lif – det är roligt. När man läser det, så undrar man, hur man själf skulle göra, om man vore i det läget. Fastän man vet ju, att det bara är lögn alltsammans.“

“Hvilket är lögn?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

“Det som står i böckerna. Det är uppdiktadt. Om bönderna, till exempel … Äro de väl sådana som i böckerna? Det skrifs alltid med sådan medömkan om dem, och så gör man dem till sådana stackars enfaldiga nöt … det är icke bra! När folk läser det, så tro de, att det verkligen är så, och kunna icke förstå bonden rätt … därför att i böckerna är han så fasligt dum och usel …“

Varenka fann visst dessa resonemang tråkiga, ty hon började halfhögt sjunga och blickade på stränderna med ögon, från hvilka glansen försvunnit.

“Vet ni hvad, – ni och jag, Hippolyt Sergejevitsch, skola stiga ur och gå till fots genom skogen. Här sitta vi bara och låta steka oss i solen, – det kan väl icke kallas att promenera? Och Grigori och Mascha skola ro fram till Savjolklyftan och stanna där och göra i ordning téet åt oss, tills vi komma … Grigori, sätt i land. Jag tycker, det är så förskräckligt roligt att ha mat med sig ut i skogen och sitta och äta i gröngräset … Man känner sig som en fri landstrykare.“

“Vet ni“, utbrast hon lifligt, då hon hoppat från båten ner på sandstranden, “så fort man vidrör jorden, så är det, som om man blefve uppiggad. Nu fick jag båda kängorna fulla med sand … och ena foten blötte jag i vattnet … Det är på en gång obehagligt och behagligt, – jag menar, att det är skönt, därför att det tvingar en att ha känsla af sig själf … Titta, så fort båten går!“

Floden låg vid deras fötter och plaskade sakta mot stranden, satt i rörelse af båten. Denna sköt som en pil fram mot skogen, lämnande efter sig en lång strimma, som glittrade som silfver i solen. De kunde se, att Grigori skrattade och såg på Mascha, och att hon hötte åt honom med knytnäfven.

“De äro kära i hvarandra“, berättade Varenka leende. “Mascha har redan bedt Jelisaveta Sergejevna om tillstånd att få gifta sig med Grigori. Men Jelisaveta Sergejevna har ännu icke gett sitt samtycke, – hon tycker icke om gift tjänstfolk. Men i höst är Grigoris tjänstetid ute, och då tar han Mascha ifrån er … De äro så präktiga bägge två. Grigori har bedt mig om att få köpa en jordlapp på afbetalning … eller arrendera den på längre tid … han vill ha tio desjätiner. Men jag kan icke, så länge pappa lefver, och det är skada … Jag vet, att han skulle betala mig alltsammans mycket ordentligt … han kan göra allting … han är snickare och smed, och hos er har han ju plats som andre kusk … Kokovitsch – semstvoförmannen och min friare – brukar säga om honom: “den där, oj oj, det är en farlig schatan – han har icke reschpekt för myndigheterna!“

“Hvad är den där Kokovitsch för en? Polack?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch, fägnande sig åt hennes grimaser.

“Mordvin, tschuvasch – jag vet icke! Han har en fasligt lång och tjock tunga, som icke får rum i munnen på honom, utan hindrar honom att tala … Usch! Så smutsigt!“

Deras väg spärrades af en vattenpuss, betäckt af grönt mögel och omgifven af ett bräm af klibbig sörja. Hippolyt Sergejevitsch tittade på sina fötter, sägande:

“Vi få lof att gå omkring åt sidan.“

“Kan ni icke hoppa öfver? Jag tänkte, att den torkat ut nu …“ utropade Varenka och stampade förargad i marken. “Det är så långt att gå omkring … och för resten rifver jag sönder mig där … Försök att hoppa öfver! Det är icke svårt, titta bara – ett tu!“

Hon tog sats och hoppade, – det föreföll honom, som om klädningen lösgjorde sig från hennes axlar och flög upp i luften. Men hon stod redan på andra sidan om pölen och ropade beklagande:

“Aj, så jag stänkte ner mig! Nej, gå ni omkring .. fy, sådan smörja!“

Han såg på henne och smålog blekt, ertappande sig själf med en dunkel, gäckande tanke och kännande, hur hans fötter sjönko ner i en klibbig vätska. På andra sidan om smutspölen skakade Varenka sin klädning, den frasade mjukt, och Hippolyt Sergejevitsch uppfångade en skymt af fina randiga strumpor och små välbildade fötter. Ett ögonblick föll det honom in, att smutsen, som skilde dem åt, hade en varnande betydelse för honom eller för henne. Men därpå läxade han häftigt upp sig själf, kallade detta stygn i hjärtat för en dum barnslighet och gick åt sidan om vägen, in bland busksnåren, som kantade den, där han i alla fall råkade trampa i en vattenpuss, dold under gräset. Med våta fötter och ett för honom själf ännu oklart beslut kom han fram till henne, och hon visade honom med en grimas på sin klädning och sade:

“Titta – det är ju vackert? Usch!“

Han tittade – på det hvita tyget syntes stora svarta fläckar, som triumferande stucko i ögonen.

“Jag älskar så och är så van att se din hvita renhet, att blott en smutsfläck på din dräkt är nog att kasta en svart skugga öfver min själ …“ yttrade Hippolyt Sergejevitsch långsamt och tystnade för att blicka in i Varenkas häpna ansikte med ett flyktigt leende på läpparne.

Hennes ögon hängde frågande vid hans anlete, och han kände, hur hans bröst liksom fylldes af en brännhet våg, som om ett ögonblick skulle flöda ut i underbara ord, sådana han aldrig förr sagt åt någon, därför att han icke känt dem förr än i denna stund.

“Hvad var det ni sade?“ frågade Varenka strängt.

Han spratt till vid denna ton och började, i det han bemödade sig att vara lugn, allvarsamt förklara för henne:

“Jag citerade ett par verser … fastän de blifvit prosa i öfversättningen .. men ni hörde ju ändå, att det var vers? Det är visst ur en italiensk dikt .. jag minns verkligen icke riktigt .. För resten är det kanske också prosa ur någon roman .. Orden runno mig helt plötsligt i minnet …“

“Hur var det, säg om det en gång till“, bad hon, i det hon med ens blef tankfull.

“Jag älskar så …“ han tystnade och torkade sig i pannan med handen. “Vill ni tro det? Jag har alldeles glömt, hur jag sade! På hedersord – jag har glömt det!“

“Nå … kom, så gå vi då!“ – och hon gick beslutsamt framåt.

Under några minuter ansträngde sig Hippolyt Sergejevitsch att förstå och förklara för sig denna besynnerliga scen, som mellan honom och den unga flickan rest en osynlig skranka af ömsesidig misstro. Men hur han ansträngde sig, kom han icke på det klara med annat, än att han kände sig förlägen gentemot Varenka. Hon gick bredvid honom, tyst och med sänkt hufvud, utan att se på honom.

“Hur skall jag förklara henne allt detta?“ undrade Hippolyt Sergejevitsch.

Hennes tystnad tryckte honom; han trodde, att hon tänkte på honom och tänkte med missnöje. Och då han icke kunde hitta på någon förklaring för sin obetänksamhet, anmärkte han plötsligt med ansträngd munterhet:

“Tänk, om edra friare visste, hur ni tillbringar er tid!“

Hon såg på honom, som om hans ord kallat henne tillbaka någonstädes långt bortifrån, men småningom förlorade hennes ansikte sitt allvarliga uttryck och blef åter okonstladt och barnsligt intagande.

“Ja, det skulle – såra dem! Men de få nog veta det, – å, de få nog veta det! Och de skola kanske tänka illa om mig ...“

“Är ni rädd för det?“

“Jag? För dem?“ utbrast hon i låg, men vredgad ton.

“Förlåt att jag frågade ..“

“Det gör ingenting .. Ni känner mig ju icke .. ni vet icke, hur motbjudande de äro mig! Ibland får jag lust att kasta omkull dem under mina fötter och trampa på deras ansikten .. ställa mig på deras läppar, så att de icke kunna säga något. Uh! de äro uslingar allihopa!“

Hennes ögon lyste af en så obarmhärtig hätskhet, att det plågade honom att se på henne, och han vände sig bort, sägande:

“Så bedröfligt att ni måste lefva bland människor, som äro er förhatliga .. Finns det då icke ibland dem en enda som .. som ni tycker är treflig ...“

“Nej! Det finns så fasligt litet intressanta människor här i världen, vet ni … Alla äro så skadskjutna, så döda, så odrägliga …“

Han smålog åt hennes klagan och sade med en anstrykning af ironi, som var honom själf oförklarlig:

“Det är ännu för tidigt för er att säga så. Vänta litet bara, så träffar ni nog en person, som kommer att tillfredsställa er, och som skall tyckas er intressant i alla afseenden …“

“Hvem är det?“ frågade hon hastigt och stannade till och med.

“Er blifvande man.“

“Men hvem är han?“

“Hur skall jag kunna veta det!“ ryckte Hippolyt Sergejevitsch på axlarne med en känsla af missbelåtenhet öfver lifligheten i hennes fråga.

“Men säg det!“ suckade hon och började gå igen.

De gingo nu genom en småskog, som knappt nådde dem till axlarne; vägen slingrade sig fram midt i den som ett tappadt band i nyckfulla krökar. Nu syntes storskogen framför dem.

“Längtar ni att bli gift?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

“Ja .. jag vet icke! Jag tänker just aldrig på det …“ svarade hon enkelt. Den fjärrskådande blicken i hennes vackra ögon var så inåtvänd, som om hon tänkte på något aflägset och kärt.

“Ni borde vistas en vinter i staden .. där skulle er skönhet ådraga er allmän uppmärksamhet och ni snart finna, hvad ni vill ha .. Ty många skola ifrigt önska att få kalla er sin hustru“, tillade han långsamt och sakta, i det han tankfullt betraktade hennes ansikte.

“Det erfordras väl först, att jag ger min tillåtelse därtill!“

“Hur skall ni kunna förbjuda dem att önska?“

“Ack, nej visst .. låt dem önska då.“

De gingo några steg under tystnad.

Hon stirrade alltjämt tankfullt ut i fjärran, som om hon påminde sig något, och han å sin sida räknade mekaniskt smutsfläckarne på hennes klädning. Det var sju stycken, – tre stora, som liknade stjärnor, tre som sågo ut som kommor, och en liknade ett penseldrag. Genom sin svarta färg och det sätt, hvarpå de voro placerade, tycktes de betyda något särskildt för honom.

Men hvad – det visste han icke.

“Har ni någonsin varit kär?“ ljöd plötsligt hennes stämma, allvarlig och forskande.

“Jag?“ spratt Hippolyt Sergejevitsch till. “Ja, men det är längesedan, när jag var mycket ung …“

“Jag har också varit det för längesedan …“ berättade hon.

“Jaså .. i hvem?“ frågade Polkanof, utan att tänka på det ogrannlaga i frågan, i det han bröt i tu en kvist, som han fått tag i, och kastade den långt ifrån sig.

“Hvem? Han var hästtjuf .. Det är tre år, sedan jag såg honom. Jag var då sjutton år … Han blef gripen en gång och genompryglad och förd hem till oss på gården. Han låg omvirad med rep och teg och såg på mig .. och jag stod på trappan till huset. Jag minns, det var en så klar morgon .. det var tidigt på morgonen, och alla sofvo ännu hos oss …“

Hon tystnade och samlade sina minnen.

“Under kärran var en blodpöl – så tjock och klibbig – och i den föllo tunga droppar ifrån honom … Han hette Saschka Remesof. Bönderna kommo in på gården och började tjuta som hundar, när de fingo se honom. Allas ögon voro så onda och hätska, men Saschka, han såg helt lugnt på dem .. Och jag kände, att han, fastän slagen och bunden, ansåg sig för mer än dem allesammans. Det kunde man läsa i hans ögon .. de voro stora och bruna. Jag tyckte synd om honom och var rädd för honom … Jag gick in och slog i ett glas brännvin åt honom … Sedan gick jag ut igen och bjöd honom det. Men hans händer voro bundna, och han kunde icke taga glaset .. utan han sade, i det han lyfte en smula på hufvudet, som var alldeles blodigt: “Häll det i munnen på mig, nådig fröken.“ Jag förde glaset till hans läppar .. han drack så långsamt, så långsamt och sade: “Tack, nådig fröken! Må Gud göra er lycklig!“ – Då hviskade jag plötsligt till honom: “rym er väg!“ Och han svarade högt: “Om jag får lefva, skall jag ofelbart rymma, – det kan ni lita på!“ – Och jag tyckte förskräckligt mycket om, att han sade det så högt, att alla på gården kunde höra det. Därpå sade han: “Nådig fröken! befall att man tvättar af ansiktet på mig!“ Jag sade åt Dunja, och hon tvättade honom .. fastän ansiktet fortfarande var blått och svullet af slagen … ja! Snart förde de bort honom, och då kärran körde ut från gården, såg jag på honom, och han böjde på hufvudet för mig och smålog med ögonen .. fastän han var så illa mörbultad … Hvad jag grät för hans skull! Så jag bad till Gud, att han skulle lyckas rymma …“

“Ni väntar kanske“, afbröt henne Hippolyt Sergejevitsch ironiskt, “att han skall rymma och komma tillbaka till er och … så skulle ni gifta er med honom?“

Hon hörde icke eller förstod icke ironin, utan svarade enkelt:

“Å, hvarför skulle han komma hit?“

“Men om han kom – skulle ni gifta er?“

“Med en bonde? .. det vet jag icke .. nej, det tror jag icke!“

Polkanof blef ond.

“Ni har förvridit hufvudet på er med edra dumma romaner, det kan jag tala om för er, Varvara Vasiljevna ..“ förklarade han strängt.

Vid ljudet af hans sträfva ton såg hon förvånad på honom och lyssnade tyst och uppmärksamt till hans stränga, nästan bestraffande ord. Och han bevisade för henne, hur man fördärfvade sinne och hjärta med denna af henne så mycket älskade litteratur, som alltid förvrängde verkligheten, som var främmande för förädlande tankar, likgiltig för lifvets sorgliga sanning, för människornas önskningar och lidanden. Hans röst lät skarp i den omgifvande skogens tystnad, och från grenarne utmed vägkanten hördes ibland ett ängsligt prassel af någon, som gömde sig. Ur löfverket blickade en doftande skymning, stundom gled genom skogen ett långdraget ljud, liknande en kväfd suck, och bladen skälfde sakta som i sömnen.

“Man bör endast läsa och älska de böcker, som lära oss att förstå lifvets mening, att förstå människornas önskningar och de verkliga motiven för deras handlingar. Att förstå människorna är att förlåta dem deras brister. Man bör veta, hur dåligt människorna lefva, och hur bra de skulle kunna ha det, om de voro förståndigare och mera aktade hvarandras rättigheter. Alla önska ju ett och det samma – lyckan, men sträfva efter den på olika vägar, som ibland äro mycket skamliga, men det kommer sig endast däraf att de icke veta, hvari lyckan består. Och därför är det den goda och hederliga litteraturens plikt att upplysa människorna om, hvari lyckan består, och hur man skall finna den. Men de böcker, ni läser, syssla icke med dylika uppgifter .. de ljuga helt enkelt och ljuga groft. De ha till exempel ingifvit er en vild föreställning om hjältemod … Och så tar ni er väl för att i lifvet söka människor af samma slag, som de äro i de där böckerna …“

“Nej, det ämnar jag visst icke“, svarade den unga flickan allvarligt. “Jag vet, att sådana icke finnas. Men det är just därför en bok är bra, att den skildrar, hvad som icke finns. Det vanliga finns öfverallt .. hela lifvet är vanligt .. Det talas så mycket om lidanden … Det är säkerligen osanning, men om det är osanning – är det då icke illa att tala så mycket om det, som i själfva verket icke förekommer så ofta! Ni säger, att i en bok bör man söka .. mönstervärdiga känslor och tankar .. och att alla människor fara vilse och icke förstå sig själfva … Men böckerna äro ju skrifna af människor! Och hur skall jag kunna veta, hvarpå man bör tro, och hvad som är det bästa? Och i de där böckerna, som ni anfaller, finns det mycket ädelt …“

“Ni har icke förstått mig ...“ utbrast han förargad.

“Icke? Och ni är ond på mig för det?“ frågade hon i skuldmedveten ton.

“Nej! Naturligtvis är jag icke ond .. det kan det ju icke bli tal om!“

“Ni är ond, jag vet det, jag vet det! Jag blir ju alltid själf ond, när man icke är ense med mig! Men hvarför vill ni prompt, att jag skall vara ense med er? Och jag också … Hvarför gräla i det hela taget alltid alla människor och vilja, att man skall vara ense med dem? Då skulle det ju icke längre vara möjligt att tala om någonting.“

Hon brast i skratt och tillade alltjämt skrattande:

“Det är, som om alla skulle vilja, att af alla ord endast ordet “ja!“ blefve kvar! Det är bra lustigt!“

“Ni frågar, hvarför jag vill att …“

“Nej, jag förstår, – ni är van att undervisa, och det är ett oeftergifligt villkor för er att icke bli störd af invändningar.“

“Det är icke alls så!“ utbrast Polkanof sårad. “Jag vill hos er framkalla kritik öfver allt, hvad som rör sig omkring er och i ert sinne.“

“Hvarför det?“ frågade hon och såg honom naivt in i ögonen.

“Herre Gud! Frågar ni hvarför? För att ni skall lära er att pröfva edra känslor, tankar, handlingar .. för att ni skall förhålla er förnuftigt gentemot lifvet och er själf.“

“Nå, men det .. det måste vara svårt. Pröfva sig själf, kritisera sig själf .. hur skall det gå till? Jag är ju en .. skall jag då dela mig midt i tu, eller hvad? Det där förstår jag icke! Det låter på er, som om sanningen endast skulle vara känd af er … Men antag att det är på samma sätt med mig .. och med alla … Men, det förstås, alla misstaga sig väl! Ty ni säger ju, att sanningen är en för alla, hvad?.. Nej, titta – en så vacker glänta!“

Han såg sig omkring, utan att bemöta hennes ord. Inom honom kokade en känsla af missnöje med sig själf, ty hans intelligens kände sig förolämpad af att denna uppstudsiga flicka motstod alla hans ansträngningar att bearbeta henne, att om också blott för ett ögonblick hejda hennes tanke och få henne att vika in på en väg, motsatt den hvilken hon hittills vandrat utan att möta något motstånd. Han var van att anse alla, som icke voro ense med honom, för dumma; i bästa fall förklarade han dem vara i saknad af förmågan att vidare utveckla den andliga ståndpunkt, på hvilken de stodo, – och sådana människor bemötte han alltid med medlidsamt förakt. Men denna unga flicka tycktes honom icke dum och framkallade icke hans vanliga känslor för sina opponenter. Hvarför detta, och hurudan var hon egentligen? Och han svarade sig själf: “Otvifvelaktigt endast därför att hon är så bedårande vacker ... Och hennes obildade yttranden bör man kanske icke tillräkna henne .. om icke för annat, så för att de äro originella, och originalitet är en sällsynt egenskap, isynnerhet hos kvinnan.“

Såsom högt bildad man behandlade han kvinnan i det yttre som sin andliga jämlike, men i djupet af sitt hjärta tänkte han, som alla karlar, skeptiskt och ironiskt om henne. I det mänskliga sinnet finns stort utrymme för tron, men öfvertygelsen har det trångt.

De gingo långsamt öfver den vida, nästan cirkelrunda gläntan. Vägen skar den tvärs öfver med de två svarta strecken af sina hjulspår och förlorade sig åter i skogen. Midt på gläntan stod en liten klunga af smärta ungbjörkar, som kastade genombrutna skuggor på det slagna gräset. Icke långt därifrån stod en fallfärdig riskoja; inuti den syntes hö, och på den sutto två kajor. Hippolyt Sergejevitsch fann dem vara ett par alldeles öfverflödiga och störande inkräktare i denna lilla vackra ödemark, som på alla sidor omgafs af den hemlighetsfullt tysta skogens mörka väggar. Kajorna åter sneglade på människorna, som gingo på vägen, och det var något orädt och själfsäkert i deras hållning – som om de, där de sutto på riskojan, bevakade densamma och visste detta vara sin skyldighet.

“Är ni icke trött?“ frågade Polkanof, i det han med en känsla gränsande till vrede stirrade på de värdiga och bistert orörliga kajorna.

“Jag? Trött på att promenera? Det är nästan förolämpande att höra! För resten är det icke mer än en verst till den plats, där man väntar oss .. vi komma nu strax in i skogen igen, och vägen går utför.“

Hon berättade för honom, att där var så vackert, dit de voro på väg, och han kände, hur det kom öfver honom en ljuf och behaglig lättja, som hindrade honom att följa med, hvad hon sade.

“Skogen där är barrskog, den ligger på en hög kulle och kallas för Savjol-åsen. Tallarne äro så väldiga, och de ha inga grenar på stammarne, endast uppe i toppen på hvar och en är en mörkgrön vippa. Det är så tyst i den skogen, så ängsligt tyst, hela marken är beströdd med barr, och skogen ser ut, som om den vore sopad. Då jag går i den, kommer jag alltid att tänka på Gud … omkring Hans tron är det nog också så där ängsligt tyst … änglarne lofsjunga Honom icke – det är osanning! Hvarför skulle Han höra sitt lof? Vet Han kanske icke själf, hur stor Han är?“

Genom Hippolyt Sergejevitschs hufvud blixtrade plötsligt tanken:

“Om jag skulle begagna mig af religionens auktoritet för att röja ny mark i hennes själ!“

Men han förkastade genast högdraget denna ingifvelse, som var ett ofrivilligt erkännande af hans svaghet gentemot henne. Det skulle icke vara hederligt att söka verka med en kraft, på hvars existens han icke trodde.

“Ni … tror visst icke på Gud?“ frågade hon, liksom uppsnappande hans tanke.

“Hvarför tror ni det?“

“Å … alla lärda äro icke troende …“

“Alla till på köpet!“ smålog han, ty han ville icke dryfta detta ämne med henne. Men hon släppte det icke.

“Äro kanske icke alla det? Men hur kunna de låta bli att tro? Var snäll och berätta litet om dem, som icke alls tro på honom … Jag förstår icke, hur det är möjligt? Hvarifrån skulle då allting ha kommit?“

Han teg ett ögonblick, för att väcka sin tankekraft, som söfdes i ljuf slummer af ljudet af hennes stämma. Sedan började han tala om världens ursprung så, som han uppfattade det:

“Mäktiga obekanta krafter äro i evig rörelse, stöta samman, och häraf uppstår den för oss synliga världen, i hvilken tankens lif och grässtråets lif äro underkastade samma lagar. Denna rörelse har aldrig haft någon början och skall aldrig ha något slut …“

Den unga flickan åhörde honom uppmärksamt och bad honom ofta förklara det ena eller andra för henne. Han förklarade med nöje, då han såg det spända uttrycket i hennes ansikte. Hon tänkte, tänkte! Men när han slutat, sade hon okonstladt efter ett ögonblicks tystnad:

“Men i det där är det ju icke börjadt från början! Och i begynnelsen var Gud. Det talas helt enkelt icke om Honom, men betyder väl det att icke tro på honom?“

Han ville motsäga henne, men på uttrycket i hennes ansikte såg han, att det nu var gagnlöst. Hon trodde – därom vittnade hennes ögon, som lyste af en mystisk eld. Sakta, med bäfvan yttrade hon något sällsamt, – först uppfångade han icke hennes ord.

“När man ser människorna, och hur dåligt allting är hos dem, och så tänker på Gud och Yttersta domen … då krymper hjärtat ihop på en! Ty Han kan ju när som helst – i dag, i morgon, om en timme … fordra räkenskap … Och vet ni, ibland förefaller det mig, som om detta skulle inträffa snart! På dagen blir det … och först slocknar solen … och sedan flammar upp en ny låga, och i den kommer Han.“

Hippolyt Sergejevitsch lyssnade till hennes fantasier och tänkte:

“Hos henne finnes allt, utom hvad som oundgängligen borde finnas …“

Hennes ord hade framkallat blekhet i hennes ansikte och ett skrämdt uttryck i hennes ögon. I denna tryckta sinnesstämning gick hon länge, så att den nyfikenhet, hvarmed Hippolyt Sergejevitsch åhört henne, började försvinna och ge rum för trötthet.

Men hennes tankfullhet flög plötsligt sin kos, då de fingo höra ett högljudt skratt, som klingade alldeles i närheten.

“Hör ni? Det är Mascha … nu äro vi framme!“

Hon påskyndade sina steg och ropade:

“Mascha, åhoj!“

“Hvarför skriker hon?“ tänkte Hippolyt Sergejevitsch beklagande.

De kommo fram till flodstranden; den sänkte sig brant ner mot vattenytan, och ljusa dungar af björk och asp voro nyckfullt strödda öfver den. Men på den motsatta stranden stodo ända nere vid vattnet höga tysta furor, som fyllde luften med en tung doft af kåda. Där var allt dystert, orörligt, enformigt och genomträngdt af sträf värdighet, medan här de gratiösa björkarne vaggade sina smidiga grenar, asparnes silfverglänsande blad nervöst skälfde och nafverlönn och hassel stodo i täta klungor, speglande sig i vattnet; där lyste gul sand, beströdd med rödaktiga barr, här bredde sig under fötterna en grön, nyss slagen gräsmatta, och från de mellan träden kringspridda höstackarne doftade det af friskt hö. Floden återspeglade, lugn och kall, dessa båda sinsemellan så olika världar.

I skuggan af en björkdunge var en brokig matta utbredd, på den stod samovaren, utsändande strimmor af ånga och blåaktig rök, och Mascha satt framför den på huk med tekannan i handen. Hennes ansikte var blossande och upprymdt och håret vått.

“Har du badat?“ frågade Varenka henne. “Och hvar är Grigori?“

“Han har också gått och badat. Han är nog snart tillbaka.“

“Ja, jag vill honom ingenting. Jag vill äta och dricka och … äta och dricka! Så står det till! Och ni, Hippolyt Sergejevitsch?“

“Jag säger heller icke nej“, smålog han.

“Fort, Mascha!“

“Hvad behagas det först? Kyckling, pastejer …“

“Sätt fram alltihop på en gång, och sedan kan du försvinna! Det är kanske någon, som väntar på dig?“

“Det vet jag icke af“, skrattade Mascha sakta, seende på henne med tacksamma ögon …

“Seså, gör dig icke till!“

“Hur naturligt allt detta faller sig för henne“, tänkte Hippolyt Sergejevitsch, i det han tog i tu med kycklingen. “Känner hon då till meningen med och detaljerna af dylika förhållanden? Mycket antagligt, på landet är man ju så öppenhjärtig och ofin i detta hänseende.“

Men Varenka skämtade skrattande med den förlägna Mascha, som stod framför henne med nedslagna ögon och ett lyckligt leende i sitt ansikte.

“Vänta bara, han kommer nog att taga fast dig!“ hotade hon.

“Å, då skall jag minsann ge honom! … Ni skall veta, att jag redan …“ och hon dolde ansiktet i förklädet och hoppade af undertryckt skratt … “jag knuffade honom i vattnet på vägen!“

“Nej? Det var duktigt! Nå, hvad gjorde han?“

“Han simmade efter båten … och … och tiggde och bad att jag … att jag skulle hjälpa upp honom … och jag … kastade till honom ett tåg från aktern!“

De båda flickornas smittande skratt tvang också Hippolyt Sergejevitsch att brista ut i gapskratt. Han skrattade icke därför, att han tänkte sig Grigori simmande efter båten, utan därför att han var så väl till mods. En känsla af befrielse från sig själf uppfyllde honom, och ibland stod han liksom på afstånd och undrade öfver sig själf, i det han lade märke till, att han aldrig varit så okonstladt glad som i detta ögonblick. Sedan försvann Mascha, och de voro åter på tu man hand.

Varenka halflåg på mattan och drack te, och Hippolyt Sergejevitsch såg på henne liksom genom töcknet af en dröm. Omkring dem var stilla, endast samovaren sjöng sin tankfulla melodi, och då och då prasslade något i gräset.

“Hvarför är ni så tyst?“ frågade Varenka och såg bekymradt på honom. “Ni har kanske tråkigt?“

“Nej, jag har det utmärkt“, sade han långsamt, “men jag har icke lust att tala.“

“Så är det med mig också“, utbrast den unga flickan lifligt, “när det är tyst och stilla, tycker jag icke alls om att tala. Med ord kan man ju icke säga mycket, ty det finns känslor, för hvilka man icke alls har några ord. Och när man säger, hvad här är tyst, så är det dumt – om tystnaden kan man icke tala, utan att förjaga den … icke sant?“

Hon tystnade, blickade på tallskogen, och i det hon visade därpå med handen, sade hon, stilla leende:

“Titta, furorna liksom lyssna till något. Inne bland dem är så tyst, så tyst. Jag tycker ibland, att det bästa af allt är att vara så där, midt i stillheten. Men ett oväder är också härligt … ack, så härligt! En svart himmel, vilda blixtar, mörker, stormens tjut … att då gå ut på fältet och stå där och sjunga … sjunga riktigt högt eller springa undan regnet, emot blåsten. Och så om vintern också. Vet ni, en gång i en snöstorm åkte jag vilse och var nära att frysa ihjäl.“

“Berätta, hur var det?“ bad han. Det roade honom att höra på henne – det var, som om hon talat ett för honom nytt, fastän begripligt tungomål.

“Jag for från staden sent en afton“, började hon, i det hon makade sig närmare honom och fäste de stilla leende ögonen på hans ansikte. “Min kusk var Jakof, en gammal sträf bonde. Och plötsligt uppstod en snöstorm, en förskräcklig snöstorm rätt i ansiktet på oss. Blåsten hven och slungade emot oss en hel snödrifva, så att hästarne ströko baklänges och Jakof höll på att ramla af kuskbocken. Omkring oss sjöd allt som i en kittel, och det kalla skummet yrde. Vi foro och foro, men så fick jag se, hur Jakof tog af sig mössan och korsade sig. ’Hvad är det åt dig?’ – ’Bed, nådig fröken, till Herran Gud och den heliga martyren Barbara, ty hon frälsar från bråd död.’ Han sade det så enkelt och utan fruktan, att jag icke blef rädd, jag frågade bara, om vi farit vilse? ’Ja’, sade han. ’Men kanske kunna vi hitta rätt på vägen igen?’ – ’Hur skall man kunna hitta i en sådan snöstorm!’ sade han. ’Jag skall släppa tömmarne, kanske hästarne skola komma fram af sig själfva, men ni kan ju i alla fall tänka på Gud!’ Han var mycket gudfruktig, Jakof. Hästarne stannade, och det yrde alldeles igen omkring oss. Och hvad det var kallt! Snön piskade i ansiktet. Jakof flyttade sig från kuskbocken bredvid mig, för att vi bägge två skulle få det varmare, och vi lade mattan, som låg i släden, öfver hufvudena på oss. Snön hopade sig på mattan i drifvor, så att den kändes riktigt tung. Jag satt och tänkte: jo, nu har jag råkat vackert ut! Jag kommer aldrig att få äta upp konfekten, som jag hade med mig från staden … Men rädd var jag icke, därför att Jakof pratade hela tiden. Jag minnes, att han sade: ’Det gör mig ondt om er, nådig fröken! Hvarför skall ni förgås?’ – ’Ja, men du kommer ju också att frysa ihjäl?’ – ’Med mig gör det detsamma, jag är redan gammal, men ni …’ och bara om mig. Han håller mycket af mig, så att han till och med grälar på mig ibland, vet ni, – han ryter åt mig och är så arg: ’ack, du din gudsförgätna yrhätta, din skamlösa hoppetossa! …’“

Hon tog på sig en bister min och talade med dof basröst, släpande på orden. Minnet af Jakof drog henne ifrån hennes berättelse, och Hippolyt Sergejevitsch var tvungen att fråga henne:

“Hur fingo ni reda på vägen igen?“

“Jo, hästarne började frysa och satte sig i gång själfmant, de gingo och gingo och kommo slutligen fram till en by tretton verst ifrån vår. Ni vet ju, att vår by ligger helt nära härifrån, fyra verst kanske. Om man följer utmed stranden här och sedan går en gångstig till höger genom skogen, så är där en sänka, och där syns herrgården. Men far man stora vägen, är det tio verst.“

Några djärfva småfåglar flaxade omkring dem och satte sig på buskarnes grenar, muntert kvittrande, som om de meddelade hvarandra sina intryck af dessa båda människor, som sutto där ensamma i skogen. På afstånd hördes skratt, prat och plasket af åror; Grigori och Mascha måtte ha rott ut på floden.

“Skola vi ropa på dem och fara öfver till furorna på andra sidan?“ föreslog Varenka.

Han samtyckte, och i det hon satte handen för munnen som en lur, började hon ropa:

“Ro hi-it!“

Af ropandet spändes hennes barm, och Hippolyt Sergejevitsch betraktade den med tyst beundran. Han borde tänka på något – på något mycket allvarligt, det kände han – men han hade ingen lust att tänka, och denna förståndets svaga maning hindrade honom icke att lugnt och fritt hörsamma känslans starkare bud.

Båten kom. Grigori hade en småslug och något skuldmedveten uppsyn, och Mascha såg tillgjordt allvarlig ut, men då Varenka, efter att ha satt sig i båten, tittade på dem och skrattade, brusto de också i skratt, förlägna och lyckliga.

“Venus och slafvarne, som hon smeker“, tänkte Hippolyt Sergejevitsch.

I furuskogen var det högtidligt och stilla som i ett tempel, och de kraftiga, raka stammarne stodo som pelare, uppbärande det tunga hvalfvet af mörk grönska. En varm och stark doft af kåda fyllde luften, och under fötterna knastrade sakta de torra barren. Framför, bakom, på sidorna – öfverallt reste sig rödaktiga tallar, och endast här och där kring deras röttar stack en blek grönska upp ur barrlagret. Tysta irrade de båda omkring i denna ljudlösa värld, vikande än åt höger, än åt vänster för träden, som spärrade vägen för dem.

“Vi gå väl icke vilse?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

“Jag gå vilse?“ utbrast Varenka förvånad. “Jag vet alltid, åt hvilket håll jag skall gå … det är bara att se på solen.“

Han frågade henne icke om, hur solen kunde visa henne vägen, han hade alls ingen lust att tala, ehuru han ibland kände, att han kunde ha mycket att säga henne. Men detta var inre utbrott af åtrå, som flammade upp på ytan af hans lugna sinnesstämning och genast slocknade, utan att oroa honom. Varenka gick bredvid honom, och han såg i hennes ansikte återspeglingen af en inre hänryckning.

“Är det icke vackert?“ frågade hon honom ibland, och ett vänligt leende satte hennes läppar i dallring.

“Jo, mycket“, svarade han kort, och åter tego de båda två, där de vandrade genom skogen. Det föreföll honom, som om han vore en yngling, vördnadsfullt förälskad, främmande för syndiga tankar och hvarje inre kamp med sig själf. Men för hvar gång, som hans ögon uppfångade smutsfläcken på hennes klädning, föll en ängslig skugga öfver hans sinne. Och han förstod icke, hur det kom sig, att plötsligt, just då en dylik skugga insvepte hans medvetande, han drog en djup suck, som om han skuddade af sig en tyngd, och utbrast:

“Hvad ni är vacker!“

Hon stirrade häpen på honom.

“Hvad kommer åt er? Ni går där och tiger och tiger – och så helt tvärt!“

Hippolyt Sergejevitsch log matt, – hennes lugn gjorde honom kraftlös.

“Jo, förstår ni … här är så vackert! Skogen är vacker … och ni går i den som en fé … eller – ni är skogens gudinna, – den är ert tempel.“

“Nej …“ invände hon leende, “det här är icke min skog, det är kronans, – vår skog ligger åt andra hållet, nedåt floden.“

Och hon pekade ditåt.

“Skämtar hon eller … begriper hon icke?“ undrade Hippolyt Sergejevitsch, och inom honom brände ett pockande begär att tala med henne om hennes skönhet. Men hon var tankfull och lugn, och detta inverkade hämmande på honom under hela promenaden.

De vandrade ännu länge, men talade icke mycket, ty dagens milda och fridfulla intryck insvepte deras sinnen i en ljuf dvala, i hvilken alla önskningar insomnat, utom önskan att tyst tänka på något, som icke kunde uttryckas i ord.

När de kommo hem, fingo de höra, att Jelisaveta Sergejevna ännu icke kommit tillbaka. De drucko te, som Mascha skyndsamt gjorde i ordning, och genast efter téet for Varenka hem, efter att ha tagit af honom löftet att komma och hälsa på dem tillsammans med Jelisaveta Sergejevna. Han följde henne ner, och då han kom tillbaka ut på verandan, ertappade han sig med en längtansfull förnimmelse af att ha förlorat något, som var honom nödvändigt. Sittande vid bordet, på hvilket hans kallnade teglas stod, försökte han att strängt läxa upp sig själf, tillintetgöra hela denna lek af under dagen uppeggade känslor, men så tyckte han synd om sig själf och afstod från att företaga någon slags inre operation.

“Hvarför skulle jag det?“ tänkte han, “är väl något allvar häri? Nej, bara lek och barnsligheter. Det skadar henne icke, det kan icke skada henne, äfven om jag ville. Det hindrar mig en smula i mitt vanliga lif … men det är så mycket ungdomligt och vackert däri …“

Med ett öfverlägset leende öfver sin egen dårskap, påminde han sig sedan sitt fasta beslut att utveckla hennes intelligens och sina misslyckade försök härutinnan.

“Nej, med henne måste man tydligen tala ett annat språk. Dessa hela, sunda naturer äro snarare fallna för att låta sin omedelbarhet påverkas af metafysiken … i det de skydda sig mot logiken med ett pansar af blind, primitiv känsla … En besynnerlig flicka!“

I dessa tankar på henne öfverraskade honom systern. Hon kom upplifvad och pratsam, – sådan hade han ännu icke sett henne. Efter att ha befallt Mascha tända på samovaren igen, satte hon sig midt emot brodern och började berätta om Benkovskis.

“Ur alla springor på deras gamla hus titta fattigdomens hårda ögon fram. I huset fanns tydligen icke ett öre i pengar och inga förråd, – de måste skicka ner till byn efter ägg till middagen. Något kött fanns icke, och därför talade den gamle Benkovski mycket om vegetarianismen och om möjligheten af människornas moraliska pånyttfödelse ur denna jordmån. Allt vittnade om förfall hos dem, och alla voro de elaka – af svält förmodligen.“ Hon hade farit till dem för att föreslå dem att till henne sälja en jordlott, som stack in i hennes ägor.

“Hvarför det?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch nyfiket.

“Nå, du kan väl svårligen förstå dig på de kombinationer, jag har i sinnet. Föreställ dig, att det är för mina blifvande barns skull“, sade hon skrattande. “Nå, hur har du tillbragt tiden?“

“Mycket angenämt.“

Hon teg och såg på honom under lugg.

“Ursäkta min fråga … men är du icke rädd att bli en smula förälskad i Varenka?“

“Hvad är det att vara rädd för?“ frågade han med ett för honom själf oförklarligt intresse.

“För möjligheten att bli häftigt förälskad?“

“Nå, det lär jag knappast vara i stånd till …“ svarade han skeptiskt och trodde, att han talade sanning.

“I så fall är allt godt och väl. En smula – det är bara bra, … du är ju litet torr … alltför allvarlig … för dina år. Och det skall verkligen glädja mig, om hon lyckas sätta lif i dig … Kanske du skulle vilja träffa henne oftare? …“

“Hon tog löfte af mig att komma och hälsa på dem och bad, att du skulle laga, att det blefve af …“ berättade Hippolyt Sergejevitsch.

“När vill du fara?“

“Det gör det samma … När du finner det lägligt. Du är vid mycket godt lynne i dag.“

“Märks det?“ skrattade hon. “Nå ja, jag har haft trefligt i dag. På det hela taget … jag är rädd att det förefaller dig cyniskt … men alltsedan min salig mans begrafningsdag känner jag, att jag lefver upp igen … Jag är egoistisk – naturligtvis. Men det är den fröjdefulla egoismen hos en människa, som blifvit lössläppt ur fängelset ut till friheten … Döm mig, men var rättvis.“

“Så många anklagelser för ett så litet ord! Du är glad … gläd dig“, log Hippolyt Sergejevitsch vänligt.

“Och du är så blid och vänlig i dag“, sade hon. “Ser du, – en smula lycka, och man blir genast bättre, mildare. Och så påstå några öfverkloka personer, att lidandet renar oss … Jag skulle önska, att lifvet tillämpade denna teori på dem själfva och renade deras hjärnor från villfarelser …“

“Om Varenka tvangs att lida … hvad skulle det bli af henne?“ frågade sig Hippolyt Sergejevitsch.

De skildes snart. Hon började spela, och han gick in i sitt rum, lade sig och grubblade öfver, hvad den unga flickan gjorde sig för tankar om honom. Fann hon honom vacker? Eller intelligent? Hvad var det, som behagade henne hos honom? Att något drog henne till honom – det var tydligt. Men knappast hade han i hennes ögon värde som en intelligent och lärd man, ty hon stötte med en sådan lätthet ifrån sig alla hans teorier och lärdomar. Det var troligare, att han helt enkelt behagade henne som man.

Och då Hippolyt Sergejevitsch kom till denna slutsats, flammade han upp af glad stolthet. Med slutna ögon och ett belåtet leende föreställde han sig Varenka underdånig hans vilja, besegrad af honom, beredd till allt för hans skull, skyggt bönfallande honom om att taga henne och lära henne tänka, lefva, älska.