Vid Gustaf Staaff’s graf
| ← Vid Bettys graf |
|
Presentation → |
Vid Gustaf Staaff’s graf.
När en faders stämma talat
invid sonens bår,
borde andras saknad tala
blott ur ögats tår;
men en blomma dock jag ville
lägga där invid
och från vänner öfver minnet
lysa ett »Guds frid!»
Inga stolta framtidsdrömmar
gäckades väl nu;
ingen grann och färgrik hägring
splittrades i tu,
men det minne som han lämnat
mera värde har:
trofasthet och barnasinne
hederspriset tar.
Ungfur’n lik i skog han höjde
kärnfrisk stam och gren.
Ingen trodde fällningstimman
hade slagit re’n,
men när dagen hade sjunkit
invid västerns rand,
låg han fälld den unga stammen
af den Starkes hand.
Tomt det kännes, kallt och ödsligt
uti hemmets frid.
»Ack! hvi fick han icke stanna
än en liten tid?»
Mänskligt skådadt kan det tyckas
att för ung han dog.
Men en annan — visste bättre
Herren gaf — och tog!
Och när sommars blommor spira
ur hans torfva opp
skall en hviskning nå Ert öra
ifrån blad och knopp:
glädjens, käre, fastän sorgen
kännes hård och tung;
bäst det är att dö om våren,
bäst att dö som ung!