Vid Minas likbår
| ← Förr och nu |
|
Vid ett barns död → |
| Ur Norrlands-Blommor af --dt utgiven 1832 |
Vid Minas Likbår.
Till himlen kallad vorden,
Du kläds i högtidsskrud:
Farväl! Du går från jorden,
Ett oskuldsbarn, till Gud.
Som liljan Du upprunnit,
Som liljan Du försvann:
Du jordens kärlek vunnit,
Du himlens kärlek vann.
Ej tidens flärd och villa
Din oskuld fläcka hann,
Men anspråkslöst och stilla
Ditt blomsterlif försvann.
Du stod, vid skördarns möte,
En vårdad blomsterknopp;
Men i Guds kärleks sköte
Skall blomman vecklas opp.
I salig frid Du hamnar.
In genom grafvens dörr
Du går: och himlen famnar
En Engel mer än förr.
Bland evigt, evigt sälla
Du segerpalmen vann:
Farväl! vid lifsens källa
Vi återse hvarann.
[ 9 ]
Haf tröst, o, sorgsna sinne!
Gråt ej: hon är ej död;
Hon sofver blott derinne
Från verldens sorg och nöd.
Se, jorden återkräfver
Allena andens skrud,
Men anden evigt lefver
I himmelen hos Gud!