Från Wikisource, det fria biblioteket.
Man lyssnar kring bord i salen
Till godt musikkapell,
Och sträfsamt folk och sorglöst
Mötas i lifvande kväll.
Där sitter en kraftig gubbe
Med frisk och strålande min,
Och trött vid hans sida blickar
En yngling, blek och fin.
Och valser och marscher blanda
Med Wagner sitt potpourri.
Och gubben på glaset lyfter,
Som ville han stämma i.
Det grofva, grånande hufvut,
Som vaggar takten och ler,
Mot grannens bleka allvar
Får färg, som glöder än mer.
De sitta hvarann så nära
Och dock så långt ifrån.
De likna hvarann i dragen
Så rätt som far och son.
Gubbens frodiga anlet
Jag sett en gång det förr.
På höga möllebacken
Han stod i kvarnens dörr,
Förnöjd i mjölhvita rocken
Vid vingarnes hvinande slag.
Hans anlete sken vid ljudet
Af friska vindars tag.
Och nedan vaggade slätten
Vänligt med glimt och ljus
Från gröna vångar och gula
Rapsfält och hvita hus.
I nätter, då blåsten våldsamt
Öfver Sund och åkrar yr,
Står kvarnen med sken ur gluggen,
En vinkande, trogen fyr.
Med vinden i seglen växer
Mjölet i åldrig kvarn.
Humöret är godt däruppe
Som brödet till bygd och barn.
Nu sitter hans son vid sidan
Och läppjar på sin likör
Och rister på fina hufvut
Åt gubbens pärlhumör.
Han lärt sig klassificera
Hvad bok och lif honom gett.
I dunkel hälgd han håller
Sitt årvis lagrade vett.
I säkra mått det passats
I hjärnan dag och natt
För väl tillykta fönster,
En torkad och vacker skatt.
Och alt så sirligt vet han,
Och alt han så väl förstått,
Att färgers spel förbleknat,
Och toners klang förgått.
Men glade mjölnaregubben
Han aktar ej därpå,
Han trummar, så glasen dansa,
Sin takt till glädjen ändå.
