Från Wikisource, det fria biblioteket.
Vid hamnen är lif som hvar förmiddag.
Det dånar från varfvet af tunga slag.
Och höstsoln leker på master och rår,
Och sången från lossande skutor går.
Den stiger, när godt man tager.
En ångare tutar och lägger bi,
En annan ringer sig till gehör,
Och droskor stanna, och folk sig rör.
Där kommer bland lårar och bråk en rad
Af hvita mössor, som skiner glad.
Och värdar tackas af leende gäst —
Studenter i Norden ha haft en fäst.
Man kommer från gillen med många ord
Om andens väldighet här i Nord,
Och bålar tömts vid flödande tal
Om alt, som kan kallas ideal,
Om tidens skrän och rösternas makt
Hos ljusets borna riddarevakt.
En sofvande sjåare vaknar till lif
Och knackar sin pipa till tidsfördrif.
Nu reser sig skaran på akterdäck
Kring stora standaret, munter och käck.
Den sjunger en sång, en evigt ung,
Som dör för hammar, som dånar tung.
Och skär genom larmet en ton sig fri,
Arbetarnes sång sig blandar däri.
Och ångaren bullrar med fraggande brus,
Och viftande mössor visa sitt ljus.
Minervas uggla på stolt standar —
All röken ikring den sin skymning drar,
Så fågeln får syn och ser
Helt klart, melankoliskt på skaran ner.
