Från Wikisource, det fria biblioteket.
Genom skärm, som söker stänga
Ute solig junidag,
Skarpa strålar mildt sig tränga
In till bispen, tärd och svag.
Re'n man vet, om några timmar
Slocknar blickens matta glöd,
Snart ut öfver bygden simmar
Klockors bud om ryktbar död.
Vardt i dômen hörd den store,
Ordets sanning klang så klar,
Och det var, som om den fore
Genom själn, hur hård den var.
Upp en bättre värld ur orden
Strålande och helig rann,
Medan gamla, arma jorden
Som fåfänglighet försvann.
Solen stiger, ljuset tränger
Sig den döende intill,
Intet ut dess värma stänger,
Solen stiger — in det vill.
Upp han lyfter hufvut sakta,
Ljuset faller fullt därpå.
Än en gång han vill betrakta
Bygd och sol, förrn hän de gå.
Snart vid öppnad ruta står han,
Starkt af säkra armar stödd.
Lif i dragen återfår han,
Blickens eld blir pånyttfödd.
Saftigt gröna kronor skälfva
Svalt i solig middagsfred,
Rikt de doft och dunkel hvälfva
Öfver Helgonbacken ned.
Slätten, grön och varm, sig sänker
Sakta hän mot lågsträkt strand,
Skarpt vid horisonten blänker
Sundets blåa, svala rand.
Sommarluftens dofter friska
In i trötta lungor gå.
Och hans läppar sakta hviska:
Jord, hvad du är skön ändå!
