Vid Mälarens brus i septembernatt
Tar blåsten i rasslande träden fatt.
Mot månklara rutor i tegelmur
Slå skrällande ljuden ur väktarens lur.
Men intet ur hvilan väckes i Vasaslott,
Forntids sorg och löjen där sofva godt.
Hätska brodertankar en gång
Därinne ha vakat natten lång
Och bidat vid urets tonande slag
På kommande, ljus och hämnande dag.
Och Katarinas händer och Karins smekt
Om heta pannor sin kärliga svalka vekt.
Och herrar, som trott än i bommadt bo,
Att rätt de ha stridt för sin herre och tro,
Och sport, om ej rätt på jorden var,
Af kedjorna strax fått tyngande svar.
Där ifrigt de friheten bidat kvart för kvart,
Har gallret dem präntat i månljus domen svart.
Och Damon vid dunkel fönsterkarm
Sin hyllning hviskar åt Phyllis' barm,
När i glimmande sidenkabinett
Kring tjusarekonungen andats vett.
Ur hvilan intet väckes i Vasaslott.
Synd och löjen och sorg där sofva godt.
Men väktaren vakar i höstlig natt
Öfver de skiftande minnenas skatt.
Han vankar den tankfulla borgen kring
Och tänker om minnena ingenting.
Han menar bara, när flöjeln gnisslande går,
Att godt blir att hvila, när natten sin ända når.
