I hemmet, som färdigt nu är, han går
Och känner bland rummen sig riktigt trifvas.
Hans drag af leende tankar lifvas,
I morgon omsider bröllopet står.
Se'n är hon härinne. Nyss det kom
En packning, där alt hennes bohag gömdes.
Och hemmet, alt som lårarne tömdes,
Det värmdes och fyldes så småningom.
Se'n är hon härinne i eget hem.
På väggarne, nyss så tomma och kalla,
Nu äro de fästa, taflorna alla.
Han rättat och mönstrat och flyttat dem.
Och hemmet, det fina, nu hans det är.
Det kännes härligt just hit att hinna.
Det är, som han lyckats sig själf att finna
Och kommit i hamn från lurande skär.
Han slitit ärligt och syndat varmt
At tidens pinande oro glömma.
Dess feber han känt genom blodet strömma,
Och rikt blef det sorgsna, det glada — armt.
Men gamla minnena tränga sig fram,
De bjärtaste minst af dem alla skolka,
Han blir dem ej kvitt — de rummen befolka
Och fästa på finaste tyget sitt dam.
Gestalterna alla han lefvande ser,
Som förr han dem såg i orgienätter.
De komma i flock, som leende sätter
På ordnade stolar och soffor sig ner.
Pianot, som inne i lugn salong
Har funnit sin plats med sin notbokshylla
Och stänger om toner, som gömmas att fylla
Hans våning vid frisk och klingande sång —
Han ser det slås upp: vid kalla skratt
Sig lystna par uti rummet svinga.
De hålla ej upp, som ville de tvinga
All dagern att blifva till fästljus i natt.
Det är, som i kronan blef tändt hvart ljus,
Fast blott de sitta för goda vänner
Att lysa upp, då en hvar sig känner
Så hemmastadd som i eget hus.
Han går till rum, dit hans tankar blott
I skiraste slöjor vågat att hamna,
Där snart sin lycka han skall få famna,
Den renaste, högsta, i rikaste mått.
Tapetklädd dörr ser han öppen stå:
Där hänger den ljusblåa sommarkjolen,
Som spände i enklek sin glans i solen
Kring henne, som ingen mäktade nå.
Där ser han en mörk och fager drägt.
I den, när det lästes högt om kvällen,
Vid hårdt omtvistade, bjärta ställen
Hon sade sin varma mening käkt.
Och där stå skorna, de näpna och små,
Som riste sin klack, när hon rätt var i taget,
Och där stå de slitna från hvardagslaget,
Som voro för stora men klädde ändå.
Han känner det ljummas från golf till loft,
Han hör små fjät genom rummet trippa
Och ser hvar vas få sin blomsterknippa,
Han andas in det skäraste doft.
Och glad går han in i lugn salong,
Ser dagern klar på möblerna falla.
Och hän de dragit, minnena alla,
Från hem, som de gästat — för första gång.
