Från Wikisource, det fria biblioteket.
Han var docent och på gull så arm.
Han var för det fattiga folket varm,
Om de armas tryck, som han kände väl,
Han skref med glödande själ.
Bland böckers mängd han grubblande satt,
Och ljus han tänkte åt nödens natt.
Han kände det växa, sitt glada mod.
Det sjöd i hans tanke och blod.
Att göra en gång den hungrige mätt
Och gifva den ringe sin människorätt,
Att stark som ett värn för de svaga stå,
Det längtade han att nå.
Han ville såsom en tidens son
Ej svika sin sak trots har och hån.
Att varda omsider en ny Lasalle
Det var hans traktan all.
Så tog han sig brud. På säker tro
Om folkets seger han satte bo.
Och tiden gick, men icke han blef
Mer rik — hur om nöd han skref.
Och pilten, som föddes i hemmet först,
När slitet för dagligt bröd var störst,
Han fick för att minnas sitt människokall
I dopet namnet Lasalle.
* * *
Professor han blef en lycklig dag,
Bekymren släpte sitt tunga tag.
Han andades lugnt på sin höjd, och då
Förgat han alt mer de små.
Och nöden, som förr så bjärt han fann,
I skylande dunkel fjärran svann,
Och suck, som drogs, icke hörd den blef:
Han intet om småfolk skref.
Han fann tillvaron skäligen god,
Och världen gick an, som nu den stod.
Han klart beviste, att alt var godt,
Man skrek och man bullrade blott.
Men barnen lekte på gården gladt,
När lugn bland böckernas mängd han satt —
Han spratt, som af åska han hört en knall,
Där ropades på Lasalle!
När lugn han satt med sitt blad i hand
Och såg, hur det jäste land från land,
Hur makten spjärnade mot sitt fall,
Där ljöd i rummen Lasalle!
Och pilten, som störande namnet bar,
Så rädd han blickade på sin far.
Han fick ej leka, fast godt han bad,
Ej storma och vara glad.
Ty fram till professorn trängde hans röst,
Och starkt den klang ur hans unga bröst,
Som kunde om skumt förtryck och tvång
Den tala högt en gång —
Och modigt klinga, där rädslan teg,
Och röra massor, så sorlet steg,
Och sjunga upp för böljande mängd
Den lyckans port, som är stängd.
