Från Wikisource, det fria biblioteket.
I sommarkvällen ljuder en sång
I förstadsgatan, tyst och trång,
Där den svänger med låga hus till slut
Mot luftiga bygden ut.
Alt hvilar i månljus och aftonfrid.
Under trädet, där landet tager vid,
Stå sjungande barn — genom daggvåt gren
Silar sig silfversken.
Och fältens svalka mot husen far,
Där dagens börda och svett man bar.
Man sitter på trapporna tyst och hör
På barnens späda kör.
Set är ens egna, som sjunga in
En visa: spinn, spinn, dotter min!
Man känner i kvällen sig lyckligt fri,
När svalkan viftar förbi.
Den får genom öppnade fönster ut
Alt kvalmet, där släpet nyss tog slut.
Om lemmar trötta den slår sig len
Med doft, så frisk och ren.
Snart går man att sofva på sträfsam dag
Och sofva sig godt till nya tag.
Och toner sväfva i kamrarne in:
Spinn, spinn, dotter min!
