Från Wikisource, det fria biblioteket.
På trottoaren skrida
De fram i sin hela middagsglans,
En mor och en fager dotter
I vårlig, smekande elegans.
Och deras lynnen stråla
Vid lifvande, prydlig promenad:
De mötandes blickar dröja
Vid hållningen, vän och segerglad.
En hop af svarta gestalter,
smorda drägter hvar enda en,
För vackra paret viker
I böljande led från tuktad sten.
Och damerna aktsant hålla
Åt sig klädningens veckiga fall,
Så sotig drägt vid mötet
Mot skimrande våd ej snudda skall.
Och damerna känna ej skaran,
Som dock så innerligt känner dem.
Den stod i morse på slaget,
Hvar man på sin post, vid deras hem.
När godt de i sömnen lågo —
Vid maskiners surr och vid ugnars glöd
Blef gull till de slumrandes fägring
Och gull till de slitandes knappa bröd.
Måhända så arla voro
Mer ljusa den skumma skarans drag:
De mörkna i heta fabriken,
Alt som solen stiger en klarnande dag.
Nu hemma i gränd man njutit,
Som bäst det sig burit, sin middagskost.
Från kvinnors fula armod
Nu vänder man om till den samma post.
Och nu man sitt herrskap mötte:
På en och ann af de vikande kom
En tankes spelande skimmer
I sotiga drag, där han vände sig om.
