Vid hafvet
| ← Lifflänningarne |
|
Den mäktigaste på jorden → |
Vid hafvet.
fver gyllne fönsterbågen
Himlen drar gardin igen,
Solen sjunker tyst i vågen,
Natten kommer som en vän.
Jord och himmel vid hvarannan
Slumra efter dagens larm,
Och den höge lutar pannan
Stilla intill hafvets barm.
Frid och kärlek dem förena,
Deras slummer ingen stör.
Deras drömmar vet allena
Nattens stjerna ofvanför.
Ho är den som böljan söfver?
Stormens örn, hvem band väl den?
Ack! Guds ande sväfvar öfver
Vattnets dunkla djup igen.
Och de klara stjernor brinna —
Himmel! min tillbedjan tag!
Verldens fröjd och glans försvinna,
Jag har sett Guds anletsdrag.
