Visor, romanser och ballader/Till en lidande
| ← Ön |
|
Helt nära → |
Till en lidande.
Jag vet, du undgick ej den malörtsrika kalken,
Som dock blir läkedom, när man, som du, den tar.
Du sett din lefnadsfröjd stå lik på katafalken,
Du lidit, jag det sett, och dock din blick var klar.
Ej Stoas stolthet gaf dig under kvalen stödet.
Du känt dig ej, som den, stå upphöjd öfver ödet,
Din själ sin motgång bar, ej dignande därvid,
Som tempelbjälken bärs af stum karyatid.
Som dock blir läkedom, när man, som du, den tar.
Du sett din lefnadsfröjd stå lik på katafalken,
Du lidit, jag det sett, och dock din blick var klar.
Ej Stoas stolthet gaf dig under kvalen stödet.
Du känt dig ej, som den, stå upphöjd öfver ödet,
Din själ sin motgång bar, ej dignande därvid,
Som tempelbjälken bärs af stum karyatid.
Så blef du föresyn i tålamodets öfning,
I bojan, som du fick, du aldrig trotsigt slet,
Till dig i sorgedräkt kom lärarinnan Pröfning,
Men af sin dotter följd, af Undergifvenhet.
Låt i din milda sol min håg sig länge sola,
Du kan ge visa råd, du gått i korsets skola,
Och du mig säga kan på tyst och stilla sätt,
Hur oket kan bli ljuft, hur bördan kan bli lätt.