Vreta kloster: Styrelse

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  III. Klosterbyggnaderna
Vreta kloster
av Frans Oscar Wågman
V. Klosterpersonalen  →


Styrelse, förhållande till andlig och världslig öfverhet[redigera]

Den styrande myndigheten i klostret utöfvades af abbedissan eller, som titeln ännu 1237 lydde: priorissan. Hon hade att i klostret uppehålla ordning och tukt, tillse, att ordensregelns bestämmelser iakttogos, vaka öfver att gudstjänstöfningarna ej försummades, handhafva klostrets materiella angelägenheter samt vara dess representant vid alla tillfällen, då representation erfordrades. På hennes skuldror hvilade nästan allt; klostrets anseende liksom dess väl och ve berodde i väsentlig mån på henne, hennes personlighet, omdöme, kraft och duglighet. Men var hennes kall viktigt och hennes ansvar stort, så ägde hon också motsvarande myndighet. Hon ägde rätt att fordra ovillkorlig lydnad, hon kunde pålägga penitens, och från hennes dom kunde ej vädjas till andlig eller världslig myndighet, en i sanning fruktansvärd makt, om den lagd i en stark och härsklysten hand, missbrukades. Om så skett, veta vi ej, några af de skarpa slitningar, för hvilka andra samfund ej voro främmande, hafva ej lämnat spår efter sig i Vretaklostrets handlingar; måhända hafva de funnits äfven i vårt kloster ehuru undangömda för världens ögon. Äfven utomstående visade sig stundom anse abbedissan liktydig med klostret i dess helhet. Man sade sig hafva lånat «af abbedissan och klostret» gods; båda uttrycken framvisa abbedissans maktställning. I viktigare angelägenheter inhämtade hon dock konventets - systramenighetens - råd och bifall, «abbedissan och konventet», «syster Igegärd, abbedissa, och syster Elin, priorissa, samt öfriga systrar», sådana och liknande uttryck möta oss ofta i klostrets bref och affärshandlingar.

Naturligtvis hade abbedissan i sina många och olikartade uppgifter åtskilliga medhjälpare vid sin sida. För tillsynen öfver systrarna hade hon priorissan och, åtminstone längre fram, subpriorissan. Den egentliga själavården sköttes af konfessorn, när en särskild sådan sent på 1400-talet blifvit anställd, förut troligen af kapellanen[1] eller församlingens sockenpräst. Abbedissans medhjälpare i de praktiskt-ekonomiska angelägenheterna voro klostrets «skaffare», cellerarii eller oeconomi.[2] Dessa voro lekmän men i klostrets tjänst, förde dess räkenskaper, granskade afrad och skatt och hade öfveruppsikten öfver klostergodsen. Men dessutom funnos vissa tjänstemän af lägre ordning, hvilka dels ledde arbetet å de hemman, klostret själft brukade, dels tillsåg skötseln å de gårdar, som upplåtits till landbönder, och dessas fullgörande af sina dagsverks- och andra skyldigheter. En sådan tjänare var väl den Thyrgils kallad Gotabonde åt hvilken klostret 1350 öfverlämnade i gåfva 1 attung jord i Lera i Kimstads s:n för penningar, troget arbete och lång tjänst.[3]

År 1474 har klostret en «ämbetsman», Sven Clementsson, som utför dess rättssaker vid domstol, och en Ingemar har 1479 samma uppdrag. Men utom dessa klostrets tjänare, hvilka uppburo lön, hade det rådgifvare, hjälpare och ombud af högre ordning och rang, hvilka af blott välvilja antogo sig klostrets angelägenheter. Sådana voro flere af linköpingsbiskoparne, men äfven världslige af rang och stånd. Så är riddaren Magnus Gren klostrets ombud 1446 vid den stora förlikningen med Vadstena kloster;[4] när klostret 1322 råkat i betryck och nödgats fatta det hårda beslutet att sälja en gård, äro själfva drotsen Knut Jonsson och östgötalagmannen Bo Nilsson rådgifvare och vittnen;[5] ja, som vittne underskrifver 1285 ingen mindre än drottningen.[6]

Asterisk.svg

Såsom medlem af cistercienserorden stod Vretaklostret naturligtvis i förbindelse med denna, var underkastadt dess regel och kapitelbeslut samt skulle stå under tillsyn af dem orden därtill bestämt. Öfver nunneklostren skulle enligt ordens stadgar närmaste abbot öfva en dylik tillsyn, alltså i Vreta Alvastraabbotten. Att sambandet med orden ännu långt fram i tiden uppehölls, är visst; dess kapitelbeslut på mötet i Heilbronn 1398 sändes att cirkulera i svenska kloster, bland andra Vreta;[7] detta erhöll af stamklostret Citeaux uppdrag att rannsaka i en tvist mellan ett par andra svenska cistercienserkloster. Men sambandet hade tidigt nog begynt att slappas; flera orsaker bidrogo härtill, såsom aflägsenheten från ordens centralpunkt Citeaux, samtidens svåra samfärdsmedel, de kvinnliga klostrens saknad af representanter på ordens generalkapitel. Tidigt nog framträder i de svenska nunneklostren en sträfvan att frigöra sig från ordens myndighet, och redan 1342 måste abboten Johannes i Citeaux utfärda ett bref, hvari han hotar med exkommunikation och uteslutande ur orden, om Gudhem och andra svenska nunnekloster söka undandraga sig visitation af ordens medlemmar.[8] Systraklostrens emancipationssträfvan gällde således i första hand frigörelse från abboternas visitation; denna var det mest kännbara band, som af orden pålades nunnesamfunden och hvilket lätt i de senares ögon blef ett ingrepp i deras fri- och rättigheter utan att medföra några fördelar; men denna sträfvan blef på samma gång mer eller mindre medvetet ett lösande af sambandet med orden. «Helt upplöst», säger Reuterdahl, «blef ej sambandet, men stränga synas ej banden hafva varit. Hvarje anstalt tycktes hafva tämligen ostörd skött sina egna angelägenheter, arbetat för sina ändamål så godt de kunnat och icke utan skicklighet och kraft uppehållit sin tillvaro.»[9] Att Vretaklostret deltagit i ofvannämnda emancipationssträfvan torde framgå af en egendomlig brefväxling år 1445 mellan abboten Åke Nilsson i Lunds Allhelgonakloster och abboten Anders i Alvastra. Den senare - sålunda han, hvilken närmaste öfveruppsikten öfver Vretaklostret ålåg enligt ordens stadgar - har framställt frågan, hvad orden Vretasamfundet tillhörde, cistercienserna eller benediktinerna; oaktadt gjorda förfrågningar kan herr Åke ej gifva någon upplysning i saken.[10] Frågan såväl som svaret torde kunna förklaras endast på det sätt, att alvastraabboternas visitationsrätt längesedan kommit ur bruk och förfallit i glömska samt Vretas samband med orden nästan upphört, men att herr Anders bär på en afsikt att återupptaga sin rätt och plikt i ifrågavarande afseende.

Systrasamfundets nämnda sträfvan att frigöra sig hade sin grund ej allenast i själfständighetslystnad; det hade funnit stöd och hjälpare, som voro närmare, mäktigare och mera välvilliga än orden och abboterna. Dessa stöd och hjälpare voro linköpingsbiskoparne.

Ursprungligen voro cistercienserna fritagna från biskoparnes förmanskap. Det är således frivilligt som vretasystrarna ställa sig under den mäktiga herdestafven. Och de funno sig väl däraf. Nästan samtliga innehafvarne af Linköpings biskopsstol visade sig såsom klostrets nitiska rådgifvare, hjälpare och beskyddare, äfven med försakelse af egen fördel. De öka klostrets friheter och förmåner. Biskop Lars (biskop åren 1291 - omkr. 1307) var känd som en sträng herre och ifrig att samla ägodelar åt kyrkan, men i ett bref 1293 tager han de älskade döttrarna, abbedissan och konventet i Vreta med all dess rörliga och fasta egendom, familjer och personer under sitt och kyrkans beskydd och särskilda nåd samt förklarar förenämnda personer och ägodelar helt och hållet fria och undantagna från all biskoplig rätt undantagandes biskopstionden af landborna samt den till kanonikat anslagna tioden.[11] Efterträdaren biskop Karl (1307 - 1328) fortgick på den inslagna vägen. År 1309 upplät han åt abbedissan Katarina Svantepolksdotter och nunnorna i Vreta biskopstionden ur Vreta socken under abbedissans lifstid.[12] Biskop Peter (1339 - 1351, då han blef ärkebiskop) afstod 1344 sin rätt till penningböter af klostrets underhafvande och åbor med undantag af biskops ensak och böter för brott, som medföra exkommunikation.[13] En förmån af mera andlig art men som äfven medförde materiella fördelar var det indulgensbref, som bisk. Nils Hermansson (1374 - 1391) år 1383 utfärdade.[14]

Äfven på annat sätt ådagalägga biskoparne sitt intresse för och sin omvårdnad af klostret. Så tager förenämnde biskop Lars klostrets rätt i försvar och förbjuder 1297 domhafvanden i Skeninge att upptaga ett tvistemål angående en gård, som nunnan Ingrid Digræ gifvit klostret; målet var nämligen förut afgjordt.[15] Vid det stora rådslag om afhjälpande af klostrets ekonomiska trångmål, som hölls den 12 mars 1322 och hvari äfven deltogo rikets drots och landskapets lagman, är det biskop Karl, som genomdrifver åtgärden att afhjälpa svårigheterna genom försäljning av jordegendom.[16] Han är också utsedd till verkställare af Ingrid Svantepolksdotters sista testamente 1321.[17] - Biskop Nils (kon. Magnus Erikssons f.d. kansler, biskop 1352 - omkr. 1372) var en politisk väderflöjel och bar om sig ryktet att hafva «satt sig sinne till örlig och list»; men ett hans bref af 1360 visar, att han i klostrets intresse slagit sig ned i dess undangömda arkivrum och genomgått dess handlingar sedan längesedan förflutna tider.[18] Nils Hermansson ej blott skänker aflat, utan deltager i och bevittnar klostrets affärsuppgörelser;[19] så äfvenledes hans efterträdare, den myndige Knut (Bosson Natt och Dag, bisk. 1391 - 1436);[20] särskildt är det genom hans råd och bedrifvande som år 1410 den långa tvisten om Håkan Jönssons egendomar i Kind afslutas genom förlikning.[21] Likaså är biskop Nils König (1441 - 1458) en af medlarne och vittnena vid förlikningen med Vadstena kloster 1446 angående den ännu långvarigare tvisten om godsen i Lägerbobygd.[22] Biskop Brasks relationer till klostret äro flerfaldiga. 1516 skänkte han till klostret sin gård Olstorp i Kaga mot villkor, att konventet förpliktigade sig att till evig tid hålla mässa och vigilier för honom. Anmärkningsvärdt är, att han förutsätter som en möjlighet att villkoret ej uppfylles; i så fall sklle gården hemfalla under domkyrkan.[23] Redan följande år utbyter han dock Olstorp mot en gård i Linköping;[24] 1527 gör han ett nytt byte: får klostrets ström i Norrköping mot Huckla (Håckla) i Vreta s:n.[25] 1525 försvarar han klostrets rättigheter mot konungen. Att hans förbindelser med detsamma voro vänskapliga synes äfven däraf, att mellan honom Berndt v. Melen beramas möte i klostret.[26]

Att klostret å sin sida skulle visa angelägenhet att bevara den mot detsamma gynnsamma stämningen hos biskopsstolens innehafvare, faller af sig själft. Ett skriftligt vittnesbörd härom lämnar abbedissan Sigrid Botulfsdotters befallning till klostrets landbor 1515, att de, i enlighet med den skydighet, som de af gammal stadga och urminnes häfd varit underkastade, skulle årligen underhålla 2 hästar en natt för biskopen eller den, som har i värjo biskopsbordet. För denna skyldighet skulle de af biskopen åtnjuta försvar både i andlig och lekamlig måtto.[25]

Här må anmärkas, att biskopsgården Bro,[27] där biskoparne synnerligen ofta vistades, låg i klostrets närhet, hvadan förbindelsen mellan biskopen och systrasamfundet var den lättaste.

Asterisk.svg

Kyrkans öfverste biskop, påfven, var för långt borta för att med lifligare intresse taga sig an det aflägsna nunneklostret uppe i höga norden. Dock erhöll det naturligtvis del af de förmåner och friheter, som tillkommo dess orden i allmänhet. Därjämte stadfäste Urban V klostrets alla privilegier och egendomar genom bref af d. 2 nov. 1370.[28]

För öfrigt var det väsentligen genom de legater han tid efter annan sände till vårt land, som Petri efterträdare visade Vretasamfundet sin omsorg och ynnest. Kardinal Vilhelms af Sabina aflatsbref är oss redan bekant. En annan kardinal, Guido, gästade 1266 Sverige och förlänade klostren ökad aflat. Då Bartholomæus de Camerino 1484 vistades i vårt land för att å påfvens vägnar samla medel till kriget mot turkarne, förlänade han Vreta rätt att anställa en konfessor.[29]

Asterisk.svg

Liksom klostret själft upptog utomstående till delaktighet i de andliga förmåner det troddes i så rikt mått besitta, så erhöll det å sin sida liknande delaktighet i andra andliga föreningars skatt af goda verk. Det är dock först mot medeltidens slut något dylikt förekommer. 1469 upptog broder Laurentz Johanson, prior i Eskilstuna hus af S. Johannis orden Vreta kloster till gemenskap uti mässor och böner.[25] 1480 utfärdar guardianen för Linköpings minoriterkloster, Petrus Magni, med tillstånd af ministern Stephanus, ett delaktighetsbref af liknande innebörd.[30]

Asterisk.svg

Förhållandet mellan klostret och sockneprästen (sic) i Vreta församling är ej utredt. Troligen hade klostret patronatsrätt i Vreta. Sådan synes det äfven hafva ägt över Skrukeby församling. År 1313 underrätta nämligen abbedissan Katarina och konventet nämnda församling, att de gifvit sitt samtycke till att kaniken Filip Ragvaldsson får Skrukeby till annex.[31] Patronatsrätten hade kommit klostret till del med svantepolkska släktens gåfvor.

Asterisk.svg

«Åt Kristus, alla änglars och konungars herre och styresman kan intet behagligare bevisas än välvilja och godhet för dem, som öfvergifva sig själfva och allt sitt och tillbringa sitt lif i klostrets fattigdom»;[32] så uttrycktes i en tidig period af medeltiden den allmänna uppfattningen af klosterlifvet, och furstarnes var densamma. «Konungen», skrifver konung Knut Eriksson, «bör sörja för de gudshängifnes lugn, deras, som döda sig själfva och världen och blott lefvande för Gud genom ständiga böner söka att åt landet och dess konung vinna nåd och barmhärtighet af konungarnes Konug.»[33] Uppfattningen blef visserligen framdeles ansenligt modifierad, men åtminstone hvad Vreta kloster beträffar, hafva Sveriges katolska regenter ådagalagt välvilja, stundom frikostighet.

Klostrets stiftare, Karl Sverkersson, försåg sin nya stiftelse med en jordbesittning af sina egna arfvegods; att hans efterträdare af sverkerska ätten äfven vårdat sig om klostret, är antagligt, men bevis därpå saknas. Desto mera visa urkunderna folkungaättens villighet att rikta klostret och förse det med friheter. Konung Valdemar befriar 1260[34] klostret, dess gårdar och landbönder från all kunglig tunga och förlänar det rätt till alla kungliga utskylder af dess gårdar och landbor. Torgils Knutsson, Sveriges konungs marsk, bjuder 1295, att «spannamal», «gingärdh» och andra kungliga utskylder ej utkräfvas af klostrets gods.[35] Konung Birger frisäger klostret 1296 från allt deltagande i alla ordinarie utlagor, särskildt «spannmala» och ledungslama, men ej från extra utskylder.[36] Magnus Eriksson gifver klostret och dess gods frikallelse från all annan skatt och tunga än den, som åligger kyrkogods, år 1329; samme konung frikallar klostergodsen på Öland 134* (sic) från den då pålagda markagälden och utfärdar 1350 nytt frihets- och skyddsbref.[37] Hertiginnan Ingeborg, änka efter hertig Valdemar, hvilken innehade Öland, efterskänkte 1335 klostrets åbor på nämnda ö och annorstädes inom hennes dominium alla skatter och gärder under abbedissan Ingrids lifstid, en förmån, den hon 1344 utsträckte att räcka under hela hennes egen lefnad.[38] Konung Håkan fritog d. 1 nov. 1363 klostret från alla utskylder till kronan, men då i brefvet ej influtit uttrycklig frisägelse för landbönderna från dagsverksskyldigheten vid Svaneholm och Vadstena, utfärdar konungen nytt bref härom redan d. 30 nov. s.å.[39] I sitt skyddsbref för «klosterfruarna» medgifver Erik af Pommern dessa att af sina landbor uppbära «alle företywghe mark» 1421,[25] hvilket innebär, att de af sina landbönder ägde uppbära af konungens sakören en summa af högst 40 mark, en rätt som af närmaste följande konungar bekräftades. - Småningom, steg för steg, visste klostret sålunda att bereda sig förmåner och lättnader, utan uppseende, utan i ögonen fallande gunstbevisningar, som kunnat väcka afund, och gensägelse, men med stor påpasslighet vid hvarje ny regents tillträde af styrelsen, och då man icke längre hade något nytt att få, försäkrade man sig genom bekräftelsebref om de gamla förmånerna. Intet svenskt kloster har så många frihets- och skyddsbref som Vreta, säger Reuterdahl. Att se dem i tidsföljd äger ju ett visst intresse; de följa därför här - de förut anförda äfven på sin plats intagna.

Vreta klosters frihets- och skyddsbref.

Af k. Valdemar, 1 okt. 1260; (22 sept. 1250?).
«Torgils Knutsson, 28 juni 1295.
«k. Birger, 9 aug. 1296.
«k. Magnus Eriksson, 24 aug. 1329, från Stockholm.
«hertiginnan Ingeborg, 22 juli 1335.
«k. Magnus Eriksson, 30 nov. 134*. (sic)
«hertiginnan Ingeborg, 31 aug. 1344.
«Magnus Eriksson, 9 aug. 1350.
«k. Erik Magnusson, 4 apr. 1357, från Vreta.
«k. Håkan, 1 nov. 1363, från Vi kyrka.
«densamme, 30 nov. 1363, från Horn.
«k. Albrekt, 25 febr. 1368, Söderköping.
«k. Erik af Pommern, 10 mars 1415, Vadstena.
«densamme, 26 nov. 1421.
«Engelbrekt, 31 maj 1435.
«k. Kristofer, 1 febr. 1442.
«k. Karl Knutsson, 20 dec. 1448.
«k. Hans, 19 jan. 1498.
«Sten Sture d.ä., 26 okt. 1503
«k. Gustaf Vasa, 7 okt. 1523.

Förteckningen är sannolikt ej fullständig. Att Kristian Tyranns namn saknas, är förklarligt, möjligen äfven Margaretas; men Svante Stures namn väntar man finna och framför allt Magnus Ladulås', kyrkans och klostrens gynnare, hvilken därtill gästat Vreta. Troligen hafva urkunder gått förlorade. Ett skyddsbref af speciellt slag är konung Johan Sverkerssons bref till invånarne i Vreta om en gård Kimstad, hvilken «genom de ogudaktigas ingifvelser» afhändts klostret men återlägges under detsamma.

Personliga uppoffringar för klostrets bästa från regenternas och deras familjers sida hafva ej varit många eller alltför betydande. Birger Jarls broder Bengt skänkte 1269 gården Bro;[40] hans brorson Filip ett hemman, hvilket fadern, Elof, utbytte mot tvenne kvarnar, och en del af en skog;[41] jarlen själf stadfäste sin fränka Ulfhilds gåfva af Hultkil 1265;[42] Magnus Ladulås ihågkommer i sitt testamente Vreta liksom andra kvinnokloster med 3 mark; hertigarne Erik och Valdemar testamenterade Vreta 20 mark.


  1. Nicolaus capellanus bevittnar ett bref 1237.
  2. Cellerarius Holmstan bevittnar bref 1237; Dipl. Suec. N:o 295. År 1523 funnos 2 oeconomi Arvid och Nicolaus in Kaaningen, Linköp. Domkap. protok. cit. af Borenius l.c. p. 51.
  3. Dipl. Suec. n:r 4616.
  4. Rääf: Beskrifning öfver Ydre härad I s. 249.
  5. Dipl. Suec. N:r 2326.
  6. l.c. n:r 889.
  7. Reuterdahl, l.c. III: b. p. 187-90.
  8. Dipl. Suec. n:r 3615.
  9. Reuterdahl, l.c. II: b. p. 475, 476.
  10. Handl. i Riksarkiv. Boren. l.c. 17 f.
  11. Dipl. Suec. n:r 1097.
  12. l.c. 1631.
  13. l.c. 3811.
  14. Boren. l.c. p. 68 ff., Riksarkiv. Pergam. br. n:r 1935.
  15. Dipl. Suec. n:r 1209.
  16. l.c. 2326.
  17. l.c. 2286.
  18. Riksark. Pärmebr. N:r 438.
  19. l.c. n:r 1494, 1575, 2390.
  20. l.c. n:r 2677, 3122, Dipl. Su. Ny följd 1365.
  21. Dipl. Suec. Ny följd n:r 2312, 2313.
  22. Handl. i Riksark. Rääf l.c. I. p. 249.
  23. Boren. p. 73 f.
  24. l.c. 74.
  25. 25,0 25,1 25,2 25,3 Handl. i Riksark.
  26. Gustaf Vasas riksregistratur.
  27. Nu Kungsbro.
  28. Rhyzelius: Monasteriologia.
  29. Boren. l.c. p. 49, 50.
  30. l.c.
  31. Dipl. Suec. 1917.
  32. Dipl. Suec. n:r 91.
  33. l.c. n:r 90.
  34. Dipl. Suec. n:r 378. Möjligen är årtalet 1250; brefvet är då utfärdadt af Birger Jarl i sonens namn.
  35. l.c. 1132.
  36. Dipl. Suec. n:r 1169.
  37. l.c. 2739, 3611, 4603.
  38. l.c. 3151, 3829.
  39. Riksark. Pärmebr. 589, 592.
  40. Dipl. Suec. 541.
  41. l.c. 891.
  42. l.c. 500.