Wikisource:Fraktur
I äldre tider trycktes böcker ofta i fraktur (gotisk skrift). Sådan skrift var standard för nästan allt tryck på svenska långt in på 1800-talet, även om den allt eftersom blev mindre vanlig jämfört med antikva. Då Wikisource i stort sett endast innehåller texter som utgavs före 1940, kommer många texter vara tryckta i fraktur. Om man har tänkt sig att korrekturläsa en sådan text är det därför en fördel om man bekantar sig med frakturskriften.
Att förstå fraktur
[redigera]Speciellt
[redigera]Långt s (ſ)
[redigera]I fraktur finns det tre olika tecken för bokstaven »s»: stort »S», långt »s» (»ſ») och vanligt litet »s». Vanligt »s» används för det första i ordslut. Inne i ord används vanligt »s» i slutet av ett sammansättningsled, till exempel »Vis-» i »Visdom». Dubbel-s skrivs med ett vanligt »s» och ett långt »s», som i »gosſe». I alla andra fall används långt s, som i »ſiſt».
Långt s (»ſ») kan ofta vara svårt att skilja från bokstaven »f» i fraktur, men ett sätt att skilja dem åt kan vara att titta efter det horisontella strecket i »f» som saknas i långt s. På Wikisource väljer vi att återge långt s som vanligt »s».
I och J
[redigera]Tecknet för stort »I» och »J» är detsamma. Man måste därför beroende på sammanhanget sluta sig till om man skall skriva »I» eller »J» (exempelvis »I» för pronomenet I). I yngre frakturtext (från ungefär 1730-talet och senare) kan man följa tumregeln att J följt av vokalljud blir J och J följt av konsonantljud blir I.
Svåra tecken
[redigera]Specialtecken
[redigera]Det finns också andra specialtecken.
Se även
[redigera]- Wikisource:Redigering och speciellt stycket Teckenuppsättning och typsnitt som tar upp skillnader mellan fraktur och schwabacher.
Källor
[redigera]- Den här sidan är en översättning av motsvarande sida på norska Wikikilden, 6 januari 2010.