Östgötalagen med förklaringar/Förord
|
Kristnu balkær → |
Förord.
Östgötalagen, den på samma gång omfångsrikaste och mest genomarbetade af de svenska landskapslagarna, har på ett erkändt mönstergilt sätt offentliggjorts i tryck genom H. S. Collins och C. J. Schlyters år 1830 utgifna upplaga, till grund för hvilken ligger den enda medeltida handskrift af lagen, som ännu fullständigt finnes i behåll, en pergamentskodex från midten af 14:de århundradet. Då emellertid både denna upplaga och det aftryck af densamma, hvilket år 1880 utgafs i Uppsala af dåvarande docenten L. Fr. Leffler, nu äro svårtillgängliga i bokhandeln, där lagen, som ingår bland fordringarna till åtskilliga universitetsexamina såväl i Sverge som här, ofta efterfrågas, har jag företagit mig all å nyo utgifva lagtexten, sådan den återfinnes i den Collin-Schlyterska editionen, därvid dock någon gång (ehuru ej så ofta som Leffler) bibehållande de läsarter i textkodex, som i nämda edition öfvergifvits och ersatts med varianter ur andra handskrifter. Att i likhet med Leffler utmärka med kursivstil afvikelserna från hufvudhandskriften har synts mig onödigt i en närmast för de studerande afsedd handupplaga; den egentlige forskaren måste i alla fall anlita originalupplagan, som i noter upptager alla varianter. Af samma skäl har jag icke ansett mig bunden vid den gamla interpunktionen, hvilken ofta är i hög grad egnad att vilseleda en nutida läsare. Denna har jag således ändrat i öfverensstämmelse med de grundsatser, som för nysvenskan äro gällande, samt i konsekvens därmed infört versaler, hvaremot den forna ortografin på det noggrannaste bibehållits i alt öfrigt; ej ens den för medeltidens skrifsätt så karaktäristiska särskrifningen af sammansatta ord har jag trott mig böra frångå.
Kommentariernas hufvudsyfte är att underlätta uppfattningen af texten, hvarför svårare ställen öfversättas och de språkliga perioderna fullständigas och förenklas, där de genom utelämningar, anakoluter eller ovanlig ordställning förefalla osammanhängande och invecklade. Alla lagtermer och sådana med dem i samband stående talesätt, som icke lätteligen af sig själfva förstås, öfversättas, men meddelandet af utförligare lingvistiska upplysningar hör i regeln icke till arbetets plan. Endast undantagsvis förekomma sådana, för det mesta då uppgifterna i Schlyters Ordbok stå i strid med resultaten af nyare forskares undersökningar, i hvilket fall jag ansett en större utförlighet vara på sin plats.
Glossariet till Östgötalagen samt den för hela den stora samlingen af de svenska landskapslagarna gemensamma, af Schlyter med mästarhand utarbetade Ordboken utgöra naturligtvis hufvudkällan för mina förklaringar, hvilket här en gång för alla nämnes till undvikande af ständiga hänvisningar och citat, dem jag dock ofta, särdeles vid längre utdrag, icke kunnat lämma obetecknade. Men därjämte har jag beflitat mig om att vinna till ämnet hörande upplysningar ur äldre och nyare arbeten af andra författare, såsom Amira, Bugge, Hildebrand, Hjärne, Karlsson, Kock, Lind, Läffler, Nordström, Noreen, Rietz, Rydqvist, Styffe, Söderwall, Tamm, Widmark m. fl. Dessa citeras på vederbörliga ställen, dock oftast med förkortning af arbetets titel.
Då under fortsatt läsning af lagen måhända ett eller annat redan förklaradt uttryck kunnat råka i glömska och Schlyters ordböcker samt åtskilliga andra här begagnade arbeten icke äro så lätt tillgängliga, har det synts ändamålsenligt att i slutet af boken meddela en i alfabetisk ordning uppstäld förteckning öfver de ord och talesätt, som öfversatts, jämte hänvisning till de ställen, där de återfinnas.
Stutligen har jag i Tillägg och rättelser sökt afhjälpa, så godt jag kunnat, de förbiseenden och fel, hvilka jag förmärkt efter arbetets tryckning.
Helsingfors i januari 1895.