Adlercreutz

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Landshövdingen Adlercreutz
av Johan Ludvig Runeberg
Den sjuttonde och sista dikten i andra samlingen, från 1860, ur Runebergs nationalepos Fänrik Ståls sägner. Titelpersonen är dåvarande generaladjutanten Carl Johan Adlercreutz.


Vem är den höge mannen där på älvens strand,
Som skådar över fjärdarna och fälten?
Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand
Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,
Allt detta ger en bild av krigaren och hjälten.
Han står allena, ingen har han när,
Minutligt blott man komma ser och vandra
En ung soldat, som bud till honom bär;
Men framför honom och bakom står här mot här,
Med blod och dödar hotande varandra.

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig, som ett lik på båren,
Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån i spåren.
Därav det mörker, på hans panna bor,
Den skugga, som de ädla anletsdragen
Har överhöljt som med ett sorgens flor:
Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,
Ett offer bli, på söners mod bedragen.

Den man, som detta skådar, skådar allt förött,
Att svika pliktens bud var ej hans vana:
Han är en man så trofast något land har fött,
En man, som prövat faror, kämpat, segrat, blött
Som yngling redan under ärans fana.
Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts
Av lust, av nöd, av låga eller höga,
Du ser en ande, som i stormar höjts,
Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz: —
Han har de bilderna för själ och öga.

Och dock så är det han, just han, som nyss befallt
Det dystra sorgespelet börjas åter,
En hopplös färd, en vandring utan rast och halt,
En mistning steg för steg av hemland, ära, allt,
Vad blott ett brustet hjärta ej begråter.
Ett verktyg för en annan viljas lag,
Ej strid, men flykt han nödgats anbefalla,
Sin trogna här han ordnat ren till slag,
Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag,
Som den har gjort en dag förut och alla.

Han ser dess slutna skaror lösas åter opp,
I spillror söndras ordningen för striden.
Han känner detta folk i var brigad, var tropp,
Han levat deras liv, han hoppats deras hopp
Ej blott i dag, men långt förut i tiden.
Han vet, att denna här ej liknöjd går
De nesans steg, hans bud har föreskrivit,
Att bitter harm förtynger varje spår,
Han vet, att i vart bröst bor frätande ett sår,
Mer kvalfullt, än om dödens hand det givit.

O denna här! Han prövat har dess kraft, dess mod
I bättre dagar, längesen förflutna,
Han minns, hur glad för tredje Gustavs blick den stod
Och gick i striden fram och tecknade med blod
Sin bana mellan leder genombrutna.
Ja, det är samma här, han nu för an,
Föryngrad i en ätt, men ej en annan,
Och därför vet han, vad den vill och kan,
Och därför, när han ser den rygga, mörknar han
Och sänker, som av blygd, den stolta pannan.

Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga av,
Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,
Och Gripenberg har sänkt sin segervana glav.
Var stund är dyr. Med storm går över istäckt hav
I massor fienden att vägen stänga.
Orörlig dock står Adlercreutz än kvar,
Ännu ett värv han har att övervaka:
På älvens is en bataljon han har;
Den får han ej i gång, den står vid sitt standar
Och viker ej ett enda steg tillbaka.

Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam
Ett slagfält ständigt byta mot ett annat,
Hans återtåg är gjort, och tyst och allvarsam
Står för sin front han nu, besluten att gå fram,
Om ej, så bli på platsen där han stannat.
Ej vill han stelna bort i polens snö,
Nej, hellre stupa, värmd av stridens flamma,
Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö,
Nej, kämpa som en man och sedan manligt dö;
Och truppen, som han för, den vill detsamma.

Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den
Och vill ej överge sitt folk i nöden:
Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,
Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än,
De trotsa honom, som de trotsa döden.
Vad under! Brusar han ej upp av harm
Vid detta trots? O nej, han står betagen,
Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;
Man ser, en eld är lös i djupet av hans barm,
Och återskenet syns i anletsdragen.

Ett ögonblick, och se, hans eld har brett sig ut,
Så långt ditt öga hinner, skönjes branden.
Hans ilbud flyga, nya sändas var minut,
Och skaror svänga om, som skyndat bort förut,
Och Hertzens bataljon har stormat stranden.
Sprängt är vart hinder för dess segerlopp,
En mäktig här i hjärtat genombruten,
Och Åbos kämpar skynda mot den opp,
Och Gripenberg för fram sin tavasthus'ska tropp
Med högt hurra, i täta leder sluten.

Se dessa män! von Essen, djärv, vid svärdet van,
Med Heideman och Ramsay vid sin sida,
Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan!
Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan
Och tusen än, säg om de lärt att strida?
Nu äntligt lösta ur ett hopplöst tvång,
Se de med tjusning ärans kransar viras:
Lång var förnedringen, de burit, lång;
Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång,
Och med en bragd för sekler skall den firas.

Förgäves tapper gör sitt motstånd än en här,
Som själv till denna stund ej motstånd prövat.
Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär,
Så skönt, så fruktat nyss, är dömt att slockna här,
Sin trollmakt avklätt och sin glans berövat.
Dock än en strid. Hans rader fly, men snart
Med nya massor ses han spetsen bjuda,
Och Finlands kämpar hejda ren sin fart;
Då hörs i fjärran än, men var sekund mer klart,
Den stolta Björneborgska marschen ljuda.

Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud,
I sträcktåg har han hunnit framom tiden.
Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud;
Nu syns han. - Adlercreutz, som eldad av en gud,
För vid hans sida hans kohort i striden.
En stund blott flammar kampens låga än;
I nästa stund då är den ren förbrunnen,
Och Siikajokis fält är vårt igen,
Och flyktens nesa tvådd med blod från tappre män,
Och deras första, stora seger vunnen.

Han, som en gång på våra kala drivor stod
Och kunde för sitt land dock kärlek bära,
Han, som för detta land göt glatt sitt varma blod,
Han, som då allt gavs bort, än ägde kraft och mod
Att träda fram och rädda Finlands ära,
Han vilar nu. Den starke har fått frid,
I Sveas trygga jord hans aska gömmes,
Och även där han kämpat skönt en strid,
Och ingen skådar än en gryning av den tid,
Då han av Sveas stolta folk förglömmes.

Men om i hjältars land, i sena framtidsår,
Hans bragder blekna bort för större minnen,
Och vid hand namn ej mer ett hjärta eldat slår
Och enslig, obesökt, med nötta runor står
Den grav, vari han göms, den trogne finnen,
Då har hans lov, hans ära än ej dött,
Då skall hans ande ila över haven
Med stolthet till det land, som honom fött:
Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blött,
Här skall han leva, om ock där begraven.

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg
Första delen (1848)

Vårt land | Fänrik Stål | Molnets broder | Veteranen | Löjtnant Zidén | Torpflickan | Sven Duva | von Konow och hans korporal | Den döende krigaren | Otto von Fieandt | Sandels | De två dragonerne | Gamle Hurtig | Kulneff | Konungen | Fältmarskalken | Sveaborg | Döbeln vid Jutas

Andra delen (1860)

Soldatgossen | Björneborgarnas marsch | Fänrikens marknadsminne | Lotta Svärd | Gamle Lode | Främlingens syn | Fänrikens hälsning | von Törne | Den femte juli | Munter | von Essen | Trosskusken | Wilhelm von Schwerin | Nr femton, Stolt | Bröderna | Landshövdingen | Adlercreutz