Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  8: Hagberg–Duus 1684
Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen
av Bengt Hesselman

60: Gollsten–Swart 1732
64: Bedrej † 1735  →


[ 202 ]

60.

Jenfallugt Glam, | Å Bröllops-Kram, | Ur jen Rospiggis Språk-Låda: | Yppna | När | Bokhållaren i Högtlofli Kungli Cammar-Collego | Herrbörne å Hygackta | herr | ERIC CHRISTIAN | GOLLSTEN, | Mä Sän | Dygdblancke å Såfternerlige Fästmö | Jåmfru ANNA MAIJA | SWART, | Ti jen omycki omståtli å mä jen Storan Hoop krus- | kramaserli, eller Stor-Folcks tälsammans skåckande upfyld Gaäss- | bös Sahl, genom jet alt för artut Ächtenskaps-Band fastknöts, | Fastknippades å Sammanwigdes uti Stocklom den 6te dan i | Hömån, på Åhrtale Sjöttå hundra tretti twå. | Åf | Pehr Hansså | Jfrå Grisberg i Närtu Sochn. || Plänta mä Bokstyddil.

PÅ dä at ingin må mäg wräka hä i näså,
Som jag så Bonfatt wor ell full å gäln i bläså,
At jag, som häfli Fölck, ei wiste krökia rygg,
När jag tä Samqwäm går å håll mäg då rätt snygg.

Så skä jag ginist tä å krysta fram Gus frädder,
Sen ber jag mä kunsion, fast jag ei Giäsbös klädder,
Törs på jen twist slinck mä ä komma ti Jehrt Lag;
Dock jag ei busen ä, fast jag ei giör behag.

Nij skolen wätta först, hä ä int gött försaka,
Så mångahandrå rart, som Bon får sällan smaka,
Sen finge Gummå lymt tåf hä jag budin watt,
Å neka, fäck jag ei kryp tälla mer nån natt,

Å om jag fräga får, lär ei stor granlåt löpa
Uppå jen Bonda, när han ska tä Stan å köpa
Täl Antid’n, som jag nu, å så åt Slåth-Kallas,
Bå jett å ana, på han mått ei wara fnas.

Dess uta wa hä minst, som låg uti mätt Sinne,
När jag for hiemma frå at ymsa om rent linne
Tä Gässbös, som dij plä; ty Gässbö kom för mäg,
Så oknut å långt bört, som hundra mijlar wäg.

Men ha jag wätta at hä kummi på den Bogin,
Skull jag wäl Giättra all ha låcka utur Skogin,
Å inte då som nu, så tomhändt kummi fram,
Samt uta Hälldas-Råck; som ä jen snöpli skam;

Dock Skiäggi jag likwäl på bästa wise putza,
At hä stog på kapörr, när jag långt från mäg stutza
Fäck Herr Bokhållarn sij, som just ohappans war;
Än Han tåf gammalt tänck! strast känsel på mäg drar.

Å fast jag på nån ti, sen Han tä Lifflan reste,
Ell hwärt hä då bar på, jag såg Han mycki fäste,
Jnt råkt’n, tro mäg fritt, fast Han ha mycki sidt,
Han sen då icki jens solgrand högfiälog blitt.

Han tog mäg så i hand å spöl mäg täl mä älfwar,
Om jag, som alti för, had’ nu och in når kälfwar,
Lambongar, Griser, Får, föruta smått kramas,
Hwarom Ränkjärngar plä mä Bon wäl kunna tas.

Ty sa Han: nu ä hä för mäg så wida kumme,
J Morrå ska jag sta tä wägs å stå Brukumme,
J pannå ska du tro män Swärmor pyntar täl,
Har du hwa jag ha sagt, Hon gier däg wäl gött skiäl.

Hä wa Hans mening hä; men jag begynte bucka,
Å be, ja fnös å gret, i härm å illskå sucka;
Jag wart så flat, som nån skul släiji mäg i mun,
Mä jen watt-skopå full, jag skiämdes som jen Hun.

[ 204 ]
Hå dä war jen förtret, jag sad’ å kramasera,
Jag ingen smulå har, hur ska jag mä täbära,
Men tänck, Herr Gollsten dock, som alti glader ä,
Sa: giädde då tä fräs, hä fås full rå för hä.

Å mer, Han lät ei tåf för’n Han mäg wisa hade,
Hwär Gässbö skulle stå; då Han så täl mäg sade:
Kom du ändå, lät sij du bär däg skaplu tä,
Hä ska så mycki bli, at du får någå mä.

Å som jag wet du kan för skåla zirlut prata,
Ska du få bärga däg å öfwermåttå mata,
Sätt mun på skaffte sen; du ei munhäftå fått
Sa Han: stor tack för hä; der på wi skildes åt.

Altså på tåcka skiäl, ä jag nu å hit kummin,
At språka nöra ohl å glama wö Brukummin,
Som nu så artut sir sin wackra Heders-Dag,
Å Bruda, som jämwäl fått jen tåf samma slag.

Brukumman wiät jag för plä ingin mashun wara,
At när hä bögar på, ei sista fyrkin spara;
Derföre ha’ an å fått jen så’n Beställning käck,
Som föder Honom fint, å hä föruta Bräck.

Der täl jen Bru, tro fritt, som ä int så bärfota,
Så katog ä ho mä, Ho kan Brukumman bota,
När som Han qwacklog blir, giern så jen slick om mun,
Mä någå anna mer, som hielper i sam’ stun.

Må wätta huru gran å utståfferli fijner,
Hon wärom Bru tåf dygd å ädla stenar skiner,
Brukumme wälist Jehr, som får så täckan Mö:
GU lät Jehr längi hop få tugga Häddert Brö.

Brupigår, mäg för låf! häll hur’ jag får Jehr nämna
Min’ wackra Blömster-Höns, må Nij ei giärna lämna,
Jehrt jakohl huru smuckt å hwa för köstli sak,
Hä’ wore blifwa gift å gie för liufli smak.

Jen ä ei mer än jen, kan heller ei mer blifwa,
Jen Fögel på jen ort, kan der ei längi trifwas,
Men ä di Hona, Han, tu Styckin, tro män ohl,
Di köttra wackert hop uppå GUS gröna Johl.

J lufta äfwen wäl di nögt täsammans flaxar,
Som uti watne Fisk å många skiöna Laxar,
Di plaska alt för rart å älskas på sitt sätt;
Jen Björn å Läijå blir ei uta Maka mätt.

Wij sijr jen Änckiå, sen des Maka döden röfwa,
Hon kan ju sällan le, men lefwer städs bedröfwa;
Deråf wi wisli tror hä äckta flincka Stand,
Hä aldrabästa ä som gies i någå land.

Sij så Berafluge Brukumme ha Nij wunnit,
Hä som Nij långsen tänckt, hä hafwer Nij nu funnit,
För all Jehr mödå, flijt, Nij kummi nu tä ro,
GU lät Jehrt Bo tälta, städs wäxa, grönska gro.

Åt åre komme fram jen kärger Gollsten liten,
Hä jag wäl hoppas om J Jehr derom befliten,
Ty Bruda Unger ä, Hon får full wän sä wö,
Jag önsk’ Jehr Öhl å Brö, å Bränwijn täll Jehr dö.

Jag må wäl sluta nu, men körs så många Rätter
På Fata öfwer alt; int under jag ä mätter
Tåf bara ångin, ty wil jag jett Swöjern bes,
Som räfflar Bukin kring å ställern så tä fres.

Å hä wa kustlig hä, sträst kom di å mä kosa,
Ja sij! stor ära tack! hä wa å wält at rosa,
Färnwäl, Guss Lann för mäg! den bättre glama kan,
Han stige ända fram å giör för namne gagn.