Ekonomi och historia/II

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ekonomi och historia
Ekonomi och historia
av Eli Heckscher

Om orsakerna till ekonomiska olikheter
Naturahushållning  →


[ 51 ]

II

OM ORSAKERNA TILL EKONOMISKA OLIKHETER


I en snart trettio år gammal uppsats, kallad Om vetenskap, ovetenskapliga frågor och svar (Svensk Tidskrift 1893), skrev numera biskop J. A. Eklund bland många andra utmanande och tankeväckande paradoxer, att vetenskapen visserligen svarat på en mängd frågor men alltid på andra än dem mänskligheten begärt att få svar på. Nationalekonomien kan lika litet som sina medsystrar i vetenskapernas krets alldeles säga sig fri från denna svaghet. Ibland beror det visserligen på att mänskligheten eller stora delar därav ställa sina frågor på ett så oförnuftigt sätt, att ett svar i samma anda som frågan enbart vore ägnat att ytterligare förvilla begreppen. Dit hör exempelvis en sådan fråga som den om verkan av ”solidaritetssystemet” inom handelspolitiken, d. v. s. av tullskydd för alla näringsintressen i lika mån; ty ett sådant system kan ej rimligtvis existera, i det att någon eller några delar av näringslivet måste betala den hjälp som lämnas åt övriga delar. Uppgiften måste följaktligen här bestå i att visa upp själva frågeställningens oförnuftighet, i stället för att behandla frågan som om den vore riktigt ställd. Men i andra fall är orsaken till den ekonomiska vetenskapens tystnad [ 52 ]en annan och en ej lika hedrande, nämligen att den vet sig ej ha stor hjälp att bjuda, därför att problemets mest avgörande moment undandraga sig prövning av vetenskap i allmänhet eller ekonomisk vetenskap i synnerhet. I dessa fall kan det dock, trots allt, ofta vara nyttigt att upptaga frågorna till närmare prövning, för att man därigenom skall få fram åtminstone de punkter varpå lösningen beror och därmed också en belysning av underlaget för den vanliga uppfattningen. Även om man ej kan nå ett positivt resultat, är det då ingalunda uteslutet att den rådande uppfattningen kan komma att framträda som bevisligen godtycklig eller ohållbar.

Det slags problem där den ekonomiska vetenskapens vanliga framställningar framför allt synas bereda historikerna för liten ledning är sådana som röra ekonomiska olikheter och förändringar. I sin vanliga form är nationalekonomien en lära om jämviktslägen, om likheter, den visar som regel vilka krafter som sträva att återföra ett ekonomiskt läge till vad det var före en rubbning och står därför i någon mån avsides från de ej blott särskilt fantasieggande utan också mycket viktiga problemen om ekonomisk fram- och återgång. Självbegränsning är en viktig sak ej blott, med Goethes ord, för den enskilde mästaren utan också för de särskilda vetenskaperna som sådana; de ha alla och bland dem ej minst den ekonomiska vetenskapen kunnat vinna sina resultat endast genom att resolut avstå från uppgifter som mänskligheten velat ha lösta men som ej kunnat behandlas med befintliga vetenskapliga hjälpmedel. Om man skulle vara tvungen att offra redan gjorda landvinningar genom att överskrida det [ 53 ]hittillsvarande vetenskapliga arbetets i stort sett respekterade gränser, så vore det i de flesta fall bäst att avstå från hela saken. Men det är en ganska orimlig tanke. Det kan visa sig, att man ej når några nya resultat av värde; men de resultat man når måste åstadkommas med hjälp av redan förvärvad kännedom om den ekonomiska lagbundenheten och tillämpningen härav på hittills i någon mån oprövade uppgifter. Liksom på det fysikaliska området måste inom ekonomien varje försök till ”dynamik” utgå från ”statikens” vunna resultat; den som tror sig komma ifrån de senare genom att fly över till de dynamiska uppgifternas område känner ej mycket av vetenskapens arbetssätt.

Det är emellertid ej meningen att här föra diskussionen in på frågan om ekonomisk ”dynamik” eller ekonomiska rörelseproblem i allmänhet, utan vad som skall försökas är det något mer begränsade att visa varpå ekonomiska olikheter bero. På visst sätt var detta ett problem, som särskilt sysselsatte de merkantilistiska författarna och statsmännen, så till vida som de alltid sökte efter medel att lyfta det egna landet i ekonomiskt hänseende över andra länder. Men å andra sidan var deras utgångspunkt tvärt om, i en för våra begrepp nästan otrolig grad, ”statisk”, ty de räknade ej i nämnvärd grad med allmänna ekonomiska framsteg utan sågo framstegen för ett särskilt land nästan enbart i dess förmåga att uttränga andra länder. Särskilt Colberts uttalanden äro i detta hänseende alldeles slående, men hela den permanenta handelskrigspolitiken hade denna rot.[1] Icke desto mindre ligger det något suggestivt [ 54 ]exempelvis i titeln på den begåvade tyske merkantilisten Johann Joachim Bechers huvudarbete, Politische Discurs von den eigentlichen Ursachen des Auff- und Abnehmens der Städt, Länder und Republicken (1668 och 1673); och att en liknande ”dynamisk” synpunkt föresvävat även den klassiska nationalekonomiens grundläggare finner man av att han kallade sitt arbete An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations.

Otvivelaktigt föreligger det vid nationalekonomiska undersökningar av detta slag utom alla andra svårigheter en fara för närsynthet, en fara att räkna med kända storheter och att underskatta människoandens förmåga att omforma det ekonomiska livets grundförutsättningar. Sannolikt kan ingen vetenskap, och i varje fall icke den ekonomiska, på förhand mäta räckvidden av ändringar som skapas av intuition och fantasi, och det är därför en särskilt farlig frestelse att tilltro sig någon objektivt grundad mening därom. Efteråt kan vetenskapen visserligen ofta fastställa, varpå en förändring har berott, men i förväg kan den ekonomiska vetenskapen sällan göra mer än att visa, hur pass omvälvande en förändring måste vara för att ett visst mål skall kunna nås. En huvudanledning till denna starka begränsning i nationalekonomiens förmåga att lösa ”dynamiska” uppgifter är att förändringarna vanligen utgå från företeelser som ligga utanför det ekonomiska livets egen sfär, sådana som teknikens beskaffenhet och de mänskliga behoven.

[ 55 ]

1

Uppgiften på detta område måste därför för den ekonomiska forskningen huvudsakligast bestå i att förklara, hur det kan råda ekonomiska olikheter mellan olika samhällen och individer samt varpå dessa olikheter bero.

Svaret härpå kan i sin allmännaste formulering göras mycket kort: orsaken till olikheter i ekonomisk nivå är i huvudsak olikhet i produktionsfaktorernas kvantitet och kvalitet. Så länge den olikheten består, kunna inga ekonomiska eller andra krafter bringa två samhällen eller individer i samma läge eller ens närma den enas läge till den andras; alla utjämnande krafter bli alltså verkningslösa, så länge detta förhållande råder. Men vad det närmare besett innebär är ej fullt lika enkelt utan måste studeras ytterligare, och därvid är det bäst att taga problemet i olika avsatser. Som utgångspunkt kan man då taga samhällenas olikheter, men som strax skall framgå leder diskussionen därav omedelbart till vissa resultat även i fråga om olikheter mellan individerna. För det andra begränsas frågan till en början till en av produktionsfaktorerna, nämligen människan själv. För det tredje lämnas till en början den kvantitativa sidan av detta problem å sido och betraktas enbart skillnaderna i den mänskliga insatsens kvalitet.

Uppenbarligen berör detta ånyo ett i djupare mening ”dynamiskt” problem, nämligen vad det är som ändrar ett folks ekonomiska kvalitet. Att sådana ändringar [ 56 ]städse försiggå är givet, och uteslutet är ingalunda heller, att man därvid kan göra målmedvetna ingripanden. Som vanligt i fråga om dessa slags problem måste den ekonomiska teoriens slutsatser bli ganska allmänt hållna och deras tillämpning i högre grad än vanligt vara ”konst” och icke ”vetenskap”. Något tvivel kan emellertid ej råda i fråga om den principiella riktigheten av satsen, att folkkraftens utveckling är en huvudfaktor i ett lands blomstring och sannolikt den viktigaste av alla. Sitt mest monumentala uttryck har denna tanke fått i Francis Bacons essay Of the True Greatnesse of Kingdomes and Estates (1625), som kanske utgör höjdpunkten av merkantilistisk samhällsuppfattning på det ekonomiska området; ledmotivet utgör där kvalitetens betydelse framför kvantiteten och folkkraftens framför rikedomen. Nutidens människor ha hört mer om det uttryck protektionismens teoretiker Friedrich List givit tankegången i sin berömda bok Das Nationale System der Politischen Oekonomie (1840), som bygger på den lika ovederläggliga fastän om man så vill paradoxala satsen, att kraften att skapa rikedomar är viktigare än rikedomarna själva. I praktiken komma dessa åskådningar ej särdeles mycket till uttryck inom handelspolitiken, där andra motiv i verkligheten få ge utslaget, utan deras praktiska betydelse ligger på ett område som List ej ägnade någon uppmärksamhet, nämligen socialpolitikens; i sådana fall som exempelvis behandlingen av barnarbetet gäller det just att hindra en fördel för stunden som köpes med försämring av den andliga eller fysiska folkkraften. I äldre tider var det som man vet en vanlig åtgärd att höja folkmaterialets värde genom att ingjuta nytt blod i form av yrkes[ 57 ]skickliga arbetare eller andra välkomna immigranter — härom strax mer — medan den nyaste tiden är mer betänkt på att hindra en försämring genom att utestänga de ovälkomna.

Mer allmängiltiga slutsatser än i frågor om hur folkets kvalitet ändras kan man draga i fråga om hur en faktiskt förefintlig olikhet i folkens ekonomiska begåvning påverkar samhällenas ekonomiska ställning.

Ju större ekonomisk förmåga — begåvning, flit, företagsamhet, organisationsförmåga — som förekommer bland människorna i ett samhälle, desto bättre blir samhällets ekonomiska resultat, det är en ganska självklar men icke desto mindre viktig sats. Sammanräknar man värdet av alla samhällsmedlemmarnas prestationer, d. v. s. deras inkomster, så får ett dylikt samhälle därför en proportionsvis stor samhälls- eller nationalinkomst. Men det måste göras klart, att härav icke utan vidare följer mer än ett: att de bland samhällets medlemmar som ha en dylik stor ekonomisk förmåga därigenom uppnå en hög inkomst. Därav följer i sin ordning, att samhällets totala inkomst, vad man kallar nationalinkomsten, blir större, när samhället under i övrigt lika förhållanden bland sina medlemmar räknar en större fond av ekonomisk begåvning, samt att detta gäller både den sammanlagda nationalinkomsten och inkomsten per huvud. Men å andra sidan kan detta tänkas innebära enbart att en del av samhällsmedlemmarna, nämligen de stora ekonomiska förmågorna, har ovanligt stora inkomster, utan att den övriga delen av folket nödvändigt därför behöver stå sig bättre än i ett samhälle med mindre total inkomst.

Om denna möjlighet också motsvarar verkligheten, [ 58 ]beror åter av olika faktorer. Utan fara för misstag kan man dock till en början säga, att särskild ekonomisk duglighet hos en del av befolkningen i det stora flertalet fall utövar en ”dynamisk” inverkan på folket i dess helhet eller större delar därav, d. v. s. höjer folkets allmänna duglighet genom sitt föredöme eller sin konkurrens. Det var sådana verkningar man alltid i äldre tider eftersträvade vid inflyttning av yrkesskickliga arbetare och företagsamma affärsmän, och intet tvivel kan råda att man ofta nådde sitt mål. Som ganska obestridligt får man väl exempelvis betrakta, att invandringen av vallonska smeder samt holländska och lågtyska industriledare (Louis de Geer, Momma-Reenstierna och många andra) i vårt land under 1600-talets förra hälft medfört ett förbättrat ekonomiskt resultat för hela den svenska järnhanteringen, ej blott för invandrarna själva. Detsamma var fallet med exempelvis den engelska klädesindustrien under inverkan av flamländska vävare under Medeltiden och hugenotter efter upphävandet av ediktet i Nantes. Kanske oftast är det den lika hälsosamma som av de gamla yrkesutövarna fruktade och bekämpade konkurrensen från nykomlingarna som banat väg för de dynamiska förändringarna; och mycket av oviljan mot exempelvis judarna inom den internationella handeln och kreditväsendet har efter allt att döma sin rot i deras upplösande inverkan på den äldre och ineffektivare ekonomiska verksamheten.

A andra sidan är det givet, att den nu ifrågavarande, ombildande verkan på folkets ekonomiska förmåga förutsätter en rätt hög grad av gemenskap med andra samhällslager; vid inkallande av utländska yrkesmän gjorde [ 59 ]man därför förr i tiden vanligen till villkor, att de inflyttade skulle lära upp inhemska medhjälpare. I motsats härtill kan man peka på fall, där gemenskapen tycks ha varit ganska obefintlig på grund av det ekonomiskt dugligare elementets sociala särställning. Dit hör exempelvis hanseaternas förhållande till de nordiska länderna, där man knappast har att räkna med något slags väckande betydelse för de inhemska köpmännen utan, särskilt på grund av de hanseatiska privilegierna, efter allt att döma motsatsen. Sannolikt gäller detsamma i svagare grad och delvis av andra skäl om de östeuropeiska judarna gent emot Polens och Rysslands inhemska köpmän.

Om man nu ser bort från denna långsamt inträdande verkan av ovanligt stor ekonomisk duglighet, uppstår den för allmängiltig behandling lämpligare frågan, om förekomsten av stor ekonomisk duglighet inom ett samhälle kan eller icke kan väntas åstadkomma omedelbara, fördelaktiga verkningar för samhället i dess helhet. Svaret är ganska enkelt, fastän långt ifrån klart för alla: åtminstone vid fri konkurrens tillfaller fördelen dem som byta med de ekonomiskt dugliga, de slutliga köparna eller konsumenterna av deras varor och prestationer.

Den större dugligheten tar sig nämligen uttryck i att dess resultat — livsmedel eller andra varor, transport-, kredit- eller handelsanordningar — antingen förbilligas vid oförändrad kvalitet och då kunna tillhandahållas i ökad mängd utan ökad sammanlagd kostnad eller också förbättras till kvaliteten utan att (proportionsvis) fördyras; i båda fallen tillfaller gagnet dem som nyttja resultaten. Eftersom allt byte i sista hand är ett byte [ 60 ]mellan en vara eller prestation och en annan — eftersom penningarna blott äro ett mellanled som förmedlar sammanhanget mellan bytets båda hälfter — så kan detta också uttryckas så, att de som byta med innehavarna av den större dugligheten få mer i utbyte mot sina egna prestationer än förut. Om jordbruket genom uppdriven skicklighet förmås att ge ökad avkastning, får industriarbetaren mer spannmål för sin dagspenning, d. v. s. i utbyte mot en dags arbete; om det i stället är järn-, verkstads- eller textilindustrien som går framåt, så får i stället jordbrukaren mer lantbruksmaskiner eller vävnader i utbyte mot varje deciton spannmål; förhållandet blir i princip alldeles detsamma, om det är handels-, transport- eller kreditförhållandena som förbättras genom förekomsten av särskilt stor ekonomisk förmåga på dessa områden. Det totala gagnet av den insats som göres i dylika fall kan hundrafalt överstiga vad de ekonomiska banbrytarna förmå behålla för egen del. Så långt ifrån att ena partens ekonomiska förmåga vid bytet skulle vara en olägenhet för motparten, är det alltså just denna ekonomiska förmåga som gör det lönande att byta med honom.

Det kan hända, att den ökade efterfrågan från de ekonomiska banbrytarnas sida dessutom framkallar en prisstegring på något särskilt slags varor eller prestationer; den fördel som de senares säljare då uppnå blir i så fall ett tillskott till den nyss behandlade fördel som de uppnå genom att motpartens prestationer förbilligas. Denna verkan kan inträda ej blott i fråga om sådant som efterfrågas för banbrytarnas egen konsumtion utan också i fråga om vad deras nya eller förbättrade produktion behöver. Det kan sålunda [ 61 ]komma att gälla också den arbetskraft de sysselsätta, vilket tydligen innebär, att arbetslönen stiger, d. v. s. populärt uttryckt, att det ifrågavarande samhällets arbetare få gagn av banbrytarna icke blott i egenskap av konsumenter utan också som producenter. Å andra sidan måste det tilläggas, att det nu senast ifrågavarande resultatet icke inträder med någon nödvändighet utan beror av den riktning banbrytarnas nya produktion liksom deras nya konsumtion tar.

Om vi emellertid nu närmast tänka på det först behandlade, sålunda gagnet av det allmänt ökade ekonomiska resultatet — betyder detta alltså obetingat att ett samhälle som helhet drar omedelbar nytta av ovanligt stor ekonomisk duglighet hos en del av sina medlemmar? Som regel är det ganska säkert fallet. Men det är viktigt att klargöra för sig varpå det i så fall beror, och svaret ligger i vad som nu sagts: det sker blott i den mån samhällets övriga medborgare taga de särskilt dugligas prestationer i anspråk, äro deras avnämare eller konsumenter, byta med dem. Man kan peka på åtskilliga större och mindre exempel, där detta endast i obetydlig grad är fallet, och på enstaka exempel, där det ej är fallet alls; alla måste de anses som undantag från det vanliga, men knappast alla som betydelselösa undantag.

Sålunda kan man nämna den sällsynt stora företagarbegåvningen C. F. Tietgens skapelse Det store nordiske Telegrafselskab. Det kan knappast ha haft större direkt betydelse för Danmark utöver de vinster det berett aktieägarna — den indirekta betydelsen av att ha utbrett det danska namnets anseende över stora delar av jorden då lämnad å sido. Andra exempel av likartat [ 62 ]slag äro den enastående kreditförmedling för affärer mellan andra länder som bedrivits av Londons accepting houses eller merchant bankers och delvis även den engelska fraktfarten mellan utländska hamnar, ehuru särskilt den sistnämnda har vidsträckta återverkningar på skeppsbyggeri och sjöfartsnäring i allmänhet samt därför har betydelse för en långt större del av Englands näringsliv.

Dessa sistnämnda exempel äro i någon mån ägnade att belysa det viktiga problemet, varför just ett sådant näringsliv som det engelska har relativt stora möjligheter att icke sprida vinsterna av stor ekonomisk förmåga bland befolkningen som helhet. Orsaken är det utåtvända i landets näringsliv, dess starka förbindelse med världsekonomien, varav följer, att dess framsteg ligga på områden som i särskilt hög grad komma mänskligheten i allmänhet till godo. A andra sidan återverkar världsekonomiens egna framsteg i särskilt hög grad på ett dylikt lands näringsliv, och det är mycket sannolikt att landet som helhet drar nytta också av vad som där göres till gagn för utländska konsumenter.

Också om den verksamhet som skapas genom ovanlig duglighet mer eller mindre fullständigt skulle vara inriktad på att täcka andra länders behov, finnas nämligen åtminstone två viktiga moment som kunna få betydelse för det egna landet i dess helhet. Det ena gäller beskattningen, med vars hjälp de vinster som tillfalla de stora förmågorna kunna överföras till hela samhället. Det andra är kapitalbildningen, det ökade sparande, som nästan alltid blir följden av stor inkomstkoncentration.

Med det sistnämnda momentet äro vi emellertid över [ 63 ]på en annan produktionsfaktor än den hittills behandlade. Hittills har det nämligen uteslutande gällt människofaktorn, verkan på samhället av dess ekonomiska duglighet, medan man nu kan gå över till samma fråga i avseende på de övriga faktorerna och då närmast till kapitalet eller sparandet. Slutsatserna bli därvid delvis desamma som och delvis andra än i fråga om människorna, varvid en skillnad särskilt behöver påpekas. Sparandet, eller kapitalet i den stund det uppstår (kapitalbildningen), är ingenting annat än människors villighet att avstå från en del av den konsumtion som deras inkomst tillåter. Denna negativa handling innebär användning av produktivkrafter till motsvarande värde på produktionsapparatens utbyggande (nya maskiner, järnvägar, byggnader o. s. v.) i stället för, som eljest, på konsumtionsmedel. Följaktligen är sparandet samma sak som ”kapitalistisk produktion” eller arbete på framställning av mera produktionsmedel. Det ligger då i sakens natur, att man ej kan tala om olika kvaliteter av sparande, eftersom detta är onyanserat i den stund det uppstår; det enda som har betydelse är sparandets kvantitet. Men därvid är det klart, att ett samhälles högre ekonomiska nivå i förhållande till ett annat kan bero och i stor utsträckning faktiskt beror på det förra samhällets större sparande eller kapitalbildning. I motsats till förhållandet med människofaktorn, där kvaliteten tills vidare ensam tagits i betraktande, är det alltså i fråga om sparandet enbart kvantiteten som kan bli föremål för diskussion.

Då återuppstår emellertid frågan, om andra medlemmar i ett samhälle än spararna eller kapitalisterna själva draga nytta av det ökade sparandet. Svaret blir lik[ 64 ]som i förra fallet beroende av om deras sparande går till det egna landet eller till utlandet. Investeras (placeras) sparandet inom landet, så uppstår nämligen en fördel för de industriidkare och andra som därigenom komma i åtnjutande av rikligare kapitaltillgång än förut. Verkan av det större utbudet av sparande, i förhållande till ett oförändrat behov därav, blir då ett lägre pris på sparandet, en lägre räntefot, som just är uttrycket för hela samhällets gagn av det större sparandet. I den mån åter sparandet går till andra, mer kapitalfattiga länder, medför det däremot ingen — åtminstone omedelbar — sänkning av räntefoten i spararnas eget land, ty det ökar då ej utbudet av sparandet inom detta land. Fördelen härav för kapitalisterna själva är påtaglig, och detsamma är fallet i fråga om ”världshushållningen” som helhet. Ty det innebär, att sparandet går till dem bland alla produktionsuppgifter i hela världen som bäst behöva ökad tillgång därpå och som därför också förmå ge den högsta avkastningen eller räntan på sparandet. Det skapar alltså det högsta ”världsekonomiska” resultatet och samtidigt det högsta resultatet för spararna eller kapitalisterna själva, ty deras nya sparande blir delaktigt av den högre avkastning denna dess bästa möjliga användning åstadkommer. Men däremot är detta intet intresse för det särskilda, kapitalkraftiga landets övriga medborgare (som ej äro sparare eller kapitalister). Ty de skulle eljest ha varit i stånd att i högre grad mata sina näringar med det inhemska sparandet, om detta i större utsträckning hade stått till den egna produktionens förfogande och därmed också hade dragit en lägre ränta.

[ 65 ]Läget är alltså följande. Ovanligt stort sparande i ett land bidrar i och för sig alltid — på samma sätt som ovanligt stor ekonomisk duglighet hos befolkningen — att höja både den sammanlagda nationalinkomsten och nationalinkomsten per invånare över den som råder i andra länder med mindre sparande; detta förhållande rubbas ej genom några krafter av vad slag som helst, så länge kraften på detta sätt är ojämnt fördelad mellan länderna. Men en helt annan fråga är, om detta resultat får betydelse enbart för spararna själva inom det ifrågavarande landet eller också ger landet i övrigt en överlägsenhet över andra länder; och svaret måste bli, att landet som helhet uppnår denna överlägsenhet endast om kapitalplaceringarna icke äro fullt rörliga länderna emellan. Ty om landets kapitalister eller sparare lika gärna investera på vilken del av jordklotet som helst, ledda enbart av hänsyn till de största vinstmöjligheterna (givetvis med riktig avvägning även av risken), så blir den relativa tillgången på sparande och dess uttryck räntefoten lika höga i alla länder, och någon överlägsenhet för landet med ovanligt stort sparande uppstår följaktligen icke. Nu är förhållandet än så länge — eller var åtminstone före världskriget — att kapitalplaceringarna ej hade denna fullständiga rörlighet mellan länderna, utan spararna föredrogo i stället placeringar inom sitt eget land, när dessa icke gåvo mycket mindre avkastning än placering i främmande länder. Detta betydde visserligen på intet sätt, att utländska placeringar fattades — man beräknade tvärt om Englands, Frankrikes och Tysklands sammanlagda kapitalinvesteringar i utlandet till det enorma beloppet av ungefär 6 milliarder pund sterling eller 108 milliarder [ 66 ]kronor i det då likväl betydligt högre penningvärdet. Men det betydde att utlandet måste betala en högre ränta än inlandet för att kunna locka till sig kapitalet och att ett stort sparande i ett land följaktligen då medförde vinst för landet i dess helhet, även oavsett spararna själva. Under de före världskriget rådande förutsättningarna var alltså olikheten i sparsamhet länderna emellan en orsak till olikhet i ekonomiskt läge för länderna som helhet, ej blott för spararna själva, även om dessa förutsättningar otvivelaktigt befunno sig på återgång. Detta är alltså slutresultatet i fråga om den andra produktionsfaktorn, sparandet.

I fråga om vad nationalekonomerna räkna som den tredje produktionsfaktorn, naturen eller jorden med vad därtill hörer, gäller detsamma som om den mänskliga faktorn och om sparandet, varvid överensstämmelsen med den förra dock är störst, därför att produktionsfaktorns kvalitet är starkt växlande och dess växlingar äro av stor betydelse. I fråga om naturtillgångarna kunna därvid kvantitet och kvalitet lämpligen behandlas under ett. Ett samhälles olikhet mot ett annat blir kanske allra mest påtagligt, just när själva naturtillgångarnas kvalitet eller kvantitet är olika; ett land med riklig och fruktbar odlingsjord, stora och goda kol- och mineraltillgångar, god skogsmark, riklig och lätt utbyggbar vattenkraft, lämpligt klimat o. s. v. står så till vida i ett ofrånkomligt bättre ekonomiskt läge än ett land med sämre utrustning i dessa hänseenden. Också i detta fall är det klart, att fördelen i första hand tillfaller ägarna av de särskilt värdefulla eller rikliga produktionsfaktorerna; men här är det osannolikare än i fråga om vare sig människo- eller kapitalfaktorn, att [ 67 ]detta skulle kunna undgå att i ganska hög grad komma alla medborgare till godo.

Naturfaktorn är nämligen som regel starkast bunden vid platsen och kan därför svårligen undgå att minska knappheten inom landet på dessa produktionsfaktorer och därmed att sänka deras pris, d. v. s. låta den rikliga tillgången bli till fördel för alla. Också om man tänker sig stor direkt eller indirekt export av kol, malm, skog, vattenkraft, jord (d. v. s. jordbruksprodukter) o. s. v., är det ofrånkomligt, att dessa tillgångar måste te sig väsentligt rikligare och därmed billigare från de inhemska konsumenternas synpunkt i ett land med stora mängder därav än i ett med ringa tillgång därpå från början. Ty kostnaderna för transporten därav till utlandet bli vanligen så höga att exporten ej lönar sig, förrän priserna därpå inom landet gått ned ganska väsentligt under världsmarknadspriset. Detta är anledningen till att man i fråga om naturfaktorn kan känna sig särskilt livligt övertygad att riklig tillgång skapar ett bättre ekonomiskt läge ej blott för naturtillgångarnas ägare utan även och kanske väl så mycket för den övriga delen av folket.

Därmed äro vi färdiga med första avdelningen av diskussionen om vad som skapar ekonomisk olikhet mellan samhällen. Med reservation endast för den tills vidare uppskjutna frågan om verkan av de mänskliga krafternas kvantitet ha vi funnit, varför produktionsfaktorernas kvantitet och kvalitet avgör såväl den sammanlagda samhällsinkomsten som denna inkomst per huvud, men vidare att fördelen härav för andra medborgare än bärarna av de särskilt värdefulla pro[ 68 ]duktionsfaktorerna beror av om de andra medborgarna äro avnämare av dessa produktionsfaktorers resultat.

Mer allmängiltigt kan man sammanfatta saken på följande sätt. En ökning i mängden av något som utbjudes — det må gälla en vara, en prestation, en produktionsfaktor — sänker dess knapphet och därmed dess pris. Så till vida motverka de särskilt dugliga, de sparsamma o. s. v., tack vare de ekonomiska lagarna, sitt eget intresse, i det att deras ökade prestationer tvinga till ett lägre enhetspris (lägre räntefot, lägre jordränta o. s. v.) för att den större mängden skall kunna finna användning. Är användningen eller avsättningen då begränsad till det egna landet, så draga dess övriga medborgare nytta av den rikligare tillgången, d. v. s. det lägre priset, och i högre grad ju mindre marknad det gäller, ty desto starkare minskas knappheten. Skulle avsättningen däremot företrädesvis eller t. o. m. uteslutande gå till andra länder, draga avnämarna i dem nytta av den rikligare tillgången; men samtidigt blir resultatet då som regel gynnsammare för de särskilt dugliga, sparsamma o. s. v. i det förstnämnda landet, så till vida som avsättningsmöjligheterna då vanligen äro större och knappheten därför ej minskas lika mycket, d. v. s. prisets (räntefotens o. s. v.) nedgång också blir mindre.

Det samhälle som inom sig sluter ovanligt stor duglighet, sparkraft o. s. v. får följaktligen största sammanlagd överlägsenhet över andra samhällen i fråga om ekonomisk nivå, för den händelse intet hinder lägges i vägen för fri avsättning av produkterna där de bäst passa, och samtidigt har också ”världshushållningen” som helhet störst nytta därav i detta fall, ty alla krafter få då sin bästa användning. Däremot kunde det [ 69 ]tänkas, att den del av det ifrågavarande samhällets medborgare som icke hörde till de särskilt dugliga, sparsamma o. s. v. skulle komma i ett bättre läge, om de ifrågavarande prestationerna behölles inom landet, trots att ”världshushållningens” resultat då bleve mindre. Men å andra sidan återverkar den höjning av ”världshushållningens” resultat, som ett väl utrustat och utåtvänt samhälle — England är det typiska exemplet — särskilt bidrar att skapa, i sin ordning på hela detta samhälles ekonomiska välstånd; landet (i exemplet England) täcker nämligen sina behov i högre grad än andra länder genom motprestationen till de tjänster det gör utlandet, d. v. s. genom import, och drager alltså mer än andra länder nytta av den allmänna höjningen i världens ekonomiska nivå. Därför är det — trots allt, til syvende og sidst — fullt möjligt, att alla medborgare i ett dylikt land på indirekt väg ha mest nytta av att de värdefulla prestationerna gå till utlandet.


2

Denna översikt har alltså indirekt lämnat vissa bidrag till frågan om ekonomiska olikheter ej blott mellan olika samhällen utan också mellan olika individer i ett samhälle. Det senare eller inkomstfördelningens ojämnhet är ju en av de stora s. k. sociala frågorna, men det är märkvärdigt, hur pass få bidrag den ekonomiska vetenskapen trots detta har lämnat till en så grundläggande fråga — socialpolitikerna å sin sida ha sällan givit sig tid att söka förklara företeelsen innan de börjat föreslå åtgärder för att få den ändrad. För [ 70 ]egen del har jag tidigare (i den lilla skriften Varpå beror det att några äro rika och andra fattiga? Sthlm 1913), visserligen ganska ofullkomligt och delvis efter mönster av några engelska nationalekonomer, sökt antyda de allmänna förklaringsgrunderna och skall här begränsa mig till en av hithörande gåtor som särskilt nära sammanhänger med de ekonomiska olikheterna mellan själva samhällena. Den kan formuleras så: hur kommer det sig, att länder och städer i särskilt stark ekonomisk utveckling — exempelvis Förenta staterna och New York, Hamburg, England och London under den industriella revolutionen — enligt vad som allmänt antages ha så ovanligt många rika medlemmar och så ovanligt rika medlemmar, ända därhän att ett ”rikt samhälle” ofta anses som liktydigt med ett samhälle där stora rikedomar äro samlade på enskilda händer? Varför förefaller den ekonomiska expansionen särskilt starkt befordra en ojämn inkomstfördelning?

Det är ej lätt att finna något fullt tillfredsställande svar på denna alltför litet undersökta fråga, men vissa slutsatser ge sig ganska osökt av det föregående. Det gäller särskilt den närmast till hands liggande, att sådana samhällen som nu behandlas befinna sig i så stark utveckling, just därför att de inom sig äga ett stort men begränsat antal individer med ovanligt stor ekonomisk duglighet, vilka då i sin ordning bli i stånd att förvärva stora inkomster. I så fall ha alltså den starka ekonomiska utvecklingen och de stora privata inkomsterna en och samma orsak, nämligen de stora ekonomiska förmågorna inom landet eller staden.

Man kan vidare vända på denna tankegång. Ett samhälle, som — i motsats till vad nu antagits — utan [ 71 ]någon särskild duglighet bland sina medlemmar, enbart genom handelsvägarnas omläggning eller annat dylikt, börjat tilltaga i ekonomiskt välstånd, kan nämligen med ganska stor visshet sägas utöva dragningskraft på stora förmågor i andra länder; och i den mån de flytta in i landet eller staden, har man då på nytt en förklaring som sammanhänger med olikheten i ekonomisk duglighet mellan individerna, utan att det likväl, såsom i förra fallet, behöver antagas, att denna olikhet är själva orsaken till samhällets starka utveckling. Att de stora handelsstäderna alltid utövat lockelse på kommersiella begåvningar är alldeles otvivelaktigt — man kan tänka på judarnas roll i Amsterdam under 1600-talet och längre fram N. M. Rothschilds flyttning till London liksom mycket annat — men en undersökning av de stora företagsledarnas och de mycket rikas härstamning borde kunna kasta väsentligt mer ljus över räckvidden av denna faktor.

Att den skulle utgöra hela förklaringen förefaller dock osannolikt, ty man kan ej komma ifrån det bestämda intrycket, att de stora vinsterna i länder och under tider med stark ekonomisk utveckling ingalunda uteslutande tillfallit affärsmän med ovanlig duglighet utan regnat ned över personer med ganska växlande andlig utrustning. Som ytterligare förklaring tillkommer sannolikt något som antytts i det föregående. De stora företagen i länder och städer som gått i spetsen för den ekonomiska utvecklingen, sådana som Nederländerna och Amsterdam under 1600-talet, England och London i synnerhet från 1700-talets slut samt Hamburg under flere skilda perioder, ha ofta och just på grund av sin stora överlägsenhet varit särskilt ”utåtvända”; alla folk [ 72 ]ha därför dragit nytta av deras tjänster, och deras egna vinster ha till följd därav också blivit särskilt stora i jämförelse med vad som tillfallit deras landsmän. Att motsatsen mellan rikedom och fattigdom framträder särskilt starkt i detta slags samhällen kan sannolikt delvis förklaras på det nu antydda sättet, ehuru det ingalunda är hela förklaringen. En annan del därav är sannolikt den dragningskraft som just stora sjö- och handelsstäder utöva ej blott på ekonomiska förmågor utan samtidigt också på deras motsats, på ekonomiska oförmågor, dräggen av alla länders befolkning.

Ej heller det nu sagda räcker dock till att förklara den egendomliga företeelsen med särskilt stora rikedomar i samhällen med stark ekonomisk utveckling; särskilt kan man omöjligt säga, att de amerikanska förhållandena bero på någon utåtvänd prägel hos landet. Så vitt jag förstår, kan man då ej undgå att falla tillbaka på en redan tidigare framkommen förklaring, som är svår att bevisa och som ej alls uttömmande kan behandlas på detta ställe men som är av stort intresse. Den innebär, att vinsten av ekonomiska framsteg till en början över huvud taget som regel skulle tillfalla företagsledarna, utan att dessa därför alla utan undantag behöva vara särskilt märkvärdiga, samt först småningom under konkurrensens inverkan överflyttas från dem på konsumenterna; om framstegen då ständigt avlösa varandra, föreligger en ständigt hög vinst för företagsledarna. Detta är vad nationalekonomerna kalla ”positiv företagarvinst”, ett överskott utöver ej blott utbetalda arbetslöner och andra produktionskostnader i trängre mening utan också utöver vanlig kapitalränta och ersättning för företagsledarens arbete, Teoretikerna [ 73 ]torde visserligen med rätta mena, att ett dylikt överskott är omöjligt vid fri konkurrens i ett ”statiskt” samhälle, emedan nya företag då uppstå som låta vinsten försvinna — tänk exempelvis i vårt land på separator och kullagerindustriernas senaste utveckling. Men vad som nu sagts skulle innebära, att detta i progressiva samhällen ej gäller över hela linjen, och i så fall kan den där ständigt uppkommande positiva företagarvinsten utgöra en av förklaringarna till de där framträdande, särskilt stora ekonomiska olikheterna.

Emellertid har läsaren kanske fästat sig vid det här ovan ofta återkommande uttrycket fri konkurrens och menat, att förklaringen ligger i frånvaron av denna förutsättning. I fråga om exempelvis Amerika och över huvud taget många av vinsterna i senare tid är detta också utan tvivel fullt riktigt; dessa vinster äro säkerligen till stor del mer eller mindre rena monopolvinster. Men däremot duger denna förklaring icke alls för flertalet av de fall det nu gäller. Både de stora handelsstäderna och länder som England och Holland ha gjort åtminstone särdeles stor del av sina vinster på annan väg, ej därför att de icke gärna skulle ha dragit nytta av monopol, om de kunnat, utan därför att denna väg ej stod dem öppen. Särskilt betydelsefullt är det i detta hänseende att komma ihåg, att de stora handelsförmögenheterna grundlagts under 1800-talet, i frihandelsländer under en tid då monopolen varit mer obefintliga än någonsin vare sig förr eller senare; i själva verket äro de stora affärsvinsterna på den fria handelns väg en av det ekonomiska livets egendomligaste företeelser. Men det föregående åsyftar att ge ett bidrag till förklaring av just det sammanhanget.

[ 74 ]Till sist måste emellertid tydligt sägas ifrån, att vad som här kallats duglighet, framsteg, överlägsenhet o. s. v. icke får fattas som några omdömen ur högre synpunkt utan blott gäller i rent ekonomisk mening, d. v. s. innebär graden av förmåga att tillgodose mänskliga behov, sådana de faktiskt framträda. Ett lands eller en affärsmans ekonomiska förmåga kan ha bestått i att förbilliga eller förbättra livsmedel eller textilvaror, att smuggla in förbjudet gods som är föremål för stark efterfrågan, att sälja glaspärlor eller brännvin till naturfolken, att handla med naturmänniskorna själva, d. v. s. driva slavhandel — det ena som det andra kan skapa ekonomisk blomstring åt sina utövare och det land de tillhöra. Det är också allom uppenbart, att exempelvis överträdelserna av kontinentalsystemets drakoniska spärrningsbestämmelser voro huvudanledningen till Göteborgs blomstring i början av förra århundradet och att slavhandeln gjorde mycket för sjömakternas ekonomiska utveckling under de föregående seklerna. I vad mån en varaktig blomstring kan byggas på så smutsiga grundvalar som den sistnämnda, är en fråga som varken historia eller nationalekonomi torde kunna besvara, men att en därpå inriktad ekonomisk duglighet åtminstone för en ganska lång tid bär samma frukter som all annan duglighet är — tyvärr — alldeles uppenbart.


3

Den föregående diskussionen har lämnat å sido en faktor: de mänskliga krafternas kvantitet, d. v. s. enklare uttryck befolkningens storlek; förutsättningen har [ 75 ]med andra ord varit en oföränderlig folkmängd. Ämnet kan emellertid ej anses slutbehandlat, förrän man sett vilken betydelse det har för ekonomiska olikheter mellan folken att befolkningen ej är en given storhet. Man kan också vända frågan så: vad bestämmer storleken av ett samhälles folkmängd, eller (med ett uttryck i Bechers bok), hur uppstår ”eine volkreich nahrhaffte Gemeind”?

Därvid blir det uppenbarligen två skilda fall, om man utgår från att befolkningen flyttar från ett samhälle till ett annat, därför att det senare erbjuder bättre utkomstmöjligheter, eller om man tvärt om anser kärleken till hemorten tillräckligt stark att avhålla från utflyttning av enbart ekonomiska motiv. Den framför allt av Ricardo skapade klassiska teorien för utrikeshandeln byggde på förutsättningen, att produktionsfaktorerna och därvid alltså både befolkningen och kapitalet (sparandet) icke voro rörliga mellan länderna utan blott inom landet — härav framgår inom parentes det grundfalska i föreställningen, att frihandelsteorien skulle utgå från kosmopolitiska förutsättningar; dess premisser äro i högsta grad nationella, hur kosmopolitiska dess slutsatser sedan må vara. Verkligheten är givetvis, att befolkningen på samma sätt som sparandet i viss mån drar sig till de platser där störst inkomst lockar men att den i normala fall av högst naturliga skäl känner sig långt mer bunden vid hemlandet än sparandet. Den praktiska lösningen av de hithörande problemen kan alltså icke undgå att i de särskilda fallen pröva, hur starka de krafter äro som binda en befolkning till hemlandet eller hemorten, för att därigenom bli i stånd att mäta styrkan av dess motståndskraft mot lockelsen av ekonomiskt [ 76 ]bättre förhållanden. Detta rullar upp hela emigrationsfrågan, men som man förstår är det icke meningen att här behandla den i hela dess vidd. På detta ställe gäller det blott en principiell diskussion av de renodlade fallen, sålunda antingen fullständig rörlighet eller fullständig orörlighet hos befolkningen. Därav skall det förra alternativet till en början läggas till grund.

Om man tänker sig befolkningen som rörlig från ett samhälle till ett annat, så blir följden av bättre ekonomiska förhållanden i det senare samhället, att folkmängden där ökas genom inflyttning — det är den stora förändring gent emot det förut behandlade som nu inträder. Ekonomisk välmåga leder alltså till större folkstock, samhället blir ej blott som förut ”nahrhafft” utan också ”volkreich”. Men saken är ej slut därmed. Ty just denna inströmning leder i sin ordning till att olikheterna mellan det allmänna välståndet i olika länder utjämnas, och mer fullständigt ju fullständigare befolkningen flyttar under intryck av ekonomiska intressen. Om det ena samhället är bättre försett med naturtillgångar eller andra döda produktionsmedel än det andra, så drager denna större rikedom på kol, malm, skog, jord, vattenkraft (eller vad det nu är fråga om) i det förra landet under nu antagna förhållanden helt enkelt till sig motsvarande mängd människor, så att — vid fullständigt fri rörlighet — det ena landet icke har mer av produktionsfaktorer i förhållande till folkmängden än det andra. Så till vida är alltså förutsättningen för ekonomiska olikheter mellan länderna, att befolkningen icke är fullt rörlig.

Men likväl är detta blott en del av sanningen. Ty det förutsätter, att det ifrågavarande ”bättre” landets för[ 77 ]delar äro av beskaffenhet att medföra ett allmänt högre välstånd än i andra länder och detta ej blott för den ursprungliga befolkningen i landet utan också för invandrarna. I den mån så icke är förhållandet, i den mån landets ekonomiska överlägsenhet helt och hållet begränsas till personer i särskilt läge, gäller ej det nu senast berörda, då behöver ej ens den mest obegränsade rörlighet hos jordens befolkning någonsin leda till utjämning. Även i detta senare fall har det ”överlägsna” landet, såsom vi förut sett, både högre sammanlagd och högre genomsnittlig nationalinkomst än andra länder, nämligen tack vare tillvaron av ovanligt stora inkomster för ovanligt dugligt folk; det är blott vanligt folks inkomster som ej äro högre där än annorstädes. I så fall är tydligen ingenting för vanligt folk att vinna på inflyttning dit utan snarare tvärt om, i det att deras inflyttning skulle komma att sänka den genomsnittliga inkomsten för detta slags människor. En överlägsenhet av detta slag kan alltså bli bestående även vid full rörlighet hos befolkningen. Och härvid gäller det ej blott sådana stora inkomster som tillfalla de stora ekonomiska begåvningarna i ett samhälle; också om folket i dess helhet har en högre ekonomisk nivå än andra folk, behöver ingen tendens till utjämning uppstå, om nämligen denna nivå beror på särskild ekonomisk begåvning hos det ifrågavarande folket i allmänhet. Invandrare, utan denna begåvning, till ett sådant land kunna då ej påräkna att komma i samma läge och ha så till vida intet säkert att vinna på inflyttning. Det är alltså blott det slags ekonomiskt företräde, som beror på att befolkningen ej rent kvantitativt fördelat sig proportionellt mellan samhällena, som utjämnas genom omflyttning [ 78 ]— det är ej vidare egendomligt, när man tänker på saken, men likväl lätt förbisett.

I vad mån den ekonomiska överlägsenheten hos särskilda individer i ett samhälle verkligen enbart komer dem själva till godo eller tvärt om höjer nivån över lag är åter en fråga som ej nu behöver upptas på nytt, eftersom den ju behandlats utförligt i det föregående. Om samhället som helhet drar nytta därav, vilket utan tvivel är ojämförligt vanligast, så uppstår emellertid tydligen en höjning i den allmänna nivån, och därav följer alltså i sin ordning vid fri rörlighet hos befolkningen en inflyttning, som hindrar denna höjning över andra länders nivå att bli bestående. Å andra sidan medför en dylik omflyttning närmare besett, att den höjda nivån utjämnas över alla samhällen; de övriga samhällena, varifrån inflyttningen kommer, få sin nivå helt litet höjd, invandringssamhället får sin åtskilligt mer sänkt, och på detta sätt uppstår överensstämmelse.

Nu går detta sätt att betrakta emigrationsfrågan tämligen stick i stäv mot den vanliga uppfattningen i vårt land, men det beror närmast på att de hos oss härskande synpunkterna varit av mer eller mindre medveten och mer eller mindre riktig ”dynamisk” natur. En stor befolkning kan tänkas verka stimulerande, kan tvinga alla att spänna sina krafter och därför eventuellt nå rent av ett bättre resultat per huvud än en liten befolkning; därför kan emigrationen sänka och immigrationen höja den ekonomiska nivån. Men det skulle föra alltför långt från uppgiften, sådan den här tänkts, att närmare undersöka detta slags sammanhang, som svårligen kunna ha någon högre grad av allmängiltig[ 79 ]VERKAN AV NATURLIG FOLKÖKNING 79 het, även om deras betydelse i och för sig kan vara mycket stor. Vad som förut här har sagts gäller, så länge människornas psyke ej ändras genom ändringar i det omgivande ekonomiska livet — men heller icke längre.


Emellertid har förutsättningen nu hela tiden varit full rörlighet hos befolkningen. Vad inträffar, om de särskilda samhällenas befolkning i stället stannar där den är? Blir det samma sak som att varje samhälle får en konstant folkstock? Nej — ingalunda med någon nödvändighet, ty vad man kallar den naturliga befolkningsrörelsens faktorer, nativitet och mortalitet, kunna tänkas påverkade av samhällenas ekonomiska nivå. En höjning i ett samhälles ekonomiska nivå skulle då leda till en ökning i nativiteten och denna i sin ordning, på samma sätt som inflyttningen i föregående fall, tjäna till att nedbringa nivån till den annorstädes normala. Omvänt skulle dödligheten då sjunka och bidraga till samma resultat. Även den naturliga befolkningsrörelsens faktorer, nativitet och mortalitet, skulle då vara i stånd att skapa utjämning på samma sätt som de sociala, in- och utflyttning.

Att denna möjlighet förefinnes i nya, rika länder kan knappast betvivlas. Så anmärker en känd amerikansk nationalekonom, F. A. Walker, med stöd av de höga nativitetssiffrorna före immigrationen (över 30 ‰ folkökning om året), att om Europa ej hade skickat sin enorma invandringsström till Förenta staterna, så skulle nativiteten där ha kunnat uppfylla landet lika hastigt. Även om detta är en överdrift, skulle nativiteten hos de ursprungliga kolonisterna då åtminstone [ 80 ]efter all rimlighet ha hållit sig betydligt högre än nu blev fallet. Å andra sidan är det givet, att en befolkning ej kan växa hur hastigt som helst enbart genom nativitet; ej ens Malthus räknade med mer än fördubbling av folkmängden på 25 år som teoretiskt maximum, medan många mindre samhällen särskilt industriområden — genom inflyttning ha haft en långt snabbare befolkningstillväxt än denna. Redan häri ligger, att ej ens en för ekonomiska inflytelser ytterligt känslig nativitet alltid omedelbart kan sörja för en sådan ökning i folkmängden som motsvarar ett samhälles ökade ekonomiska möjligheter; för att icke tala om det egendomliga läge som uppstår genom att till en början blott de tärande, lägsta åldersklasserna växa och samhällets möjligheter därför ej förrän tidigast efter 15—20 år kunna tillgodogöras genom ökad nativitet. Om rörligheten hos befolkningen fattas, kommer det därför även i de mest utpräglade fallen att dröja ganska länge, innan de ekonomiska olikheterna mellan olika samhällen utjämnas.

Men i fråga om vår egen tids förhållanden stärkes detta resultat i högsta grad av det faktum, att nativiteten åtminstone i kulturländerna alls icke följer det ekonomiska välståndet utan antingen är oberörd därav eller rent av växlar i omvänt förhållande därtill. Det är den välkända företeelse som består i att höjd ekonomisk nivå icke medför ökat barnantal utan höjd levnadsstandard. I den mån så är fallet, är det tydligen uteslutet att på denna väg utjämna de ekonomiska olikheterna mellan samhällena; då återstår intet annat än omflyttningen som medel, och omöjligt är icke, att detta även inom Europa kommer att snart få en bety[ 81 ]delse som det ej haft på århundraden, delvis just på grund av nativitetens starka nedgång i de västeuropeiska samhällena.


Med denna översikt har ett litet försök gjorts att belysa den ekonomiska teoriens möjligheter men också dess begränsning i fråga om en grupp av problem som särskilt ofta möta den ekonomiske historikern, men varåt de vanliga ekonomiska framställningarna kanske ej alltid ägna så stor uppmärksamhet som från historiens synpunkt vore behövligt.

  1. Se mitt arbete The Continental System (eng. uppl., Oxford 1922), sid. 10 f.