Kalevala/Sång 11
< Kalevala
| ← Sång 10. |
|
Sång 12. → |
ELFTE SÅNGEN.
Tid är att om Ahti orda,
Att om muntre sällen sjunga.
Unge Ahti, Saarelainen,
Han, den glade Lempi-sonen,
Växte i det höga hemmet,
Levde hos sin hulda moder
Vid den största vikens botten,
Invid Kaukoniemis krökning.
Kauko växte upp vid fiskmat,
10. Närd med abborrar han uppsköt,
Blev en man ibland de bäste,
Frisk och röd om hyn han växte,
Utmärkt för sitt goda huvud,
Ståtlig till gestalt och hållning.
Men ett litet fel han ägde,
En ej alltför lovvärd vana:
Ständigt han bland kvinnor levde,
Gick på äventyr om natten,
Sökte glada jungfrugillen,
20. Lockomhöljda tärnors lekar.
Kylli, Saaris unga jungfru,
Saaris jungfru, Saaris blomma,
Växte i det höga hemmet,
I dess goda hägn hon uppsköt,
Sittande i faderns stugor
Mitt på den förnämsta bänken.
Länge vittberömd hon växte;
Friare från fjärran kommo
Till den högt berömda gården,
30. Till den sköna jungfruns boning.
För sin son gör soln ett anbud;
Solens hem hon dock försmådde,
Ville ej hos solen skina
Under sommarns bråda tider.
För sin son gör månen anbud;
Månens hem hon dock försmådde,
Ville ej hos månen stråla,
Jämt kring himlabågen vandra.
För sin son gör stjärnan anbud,
40. Men hon stjärnans hem försmådde,
Ville ej i natten tindra
På den kulna vinterhimmeln.
Friare från Estland kommo,
Kommo från de ingrers nejder,
Ej med dem vill jungfrun följa,
Själv hon svarar så och säger:
»Fåfängt här ert guld förslösas,
Edert silver spills förgäves,
Ty till Estland går jag icke,
50. Går ej, vill ej bort mig lova
Bort att ro på Estlands vatten,
Staka fram mig bland dess holmar,
Och att Estlands fisk förtära,
Att dess tunna soppmat sörpla.
»Icke heller vill jag följa
Till de ingrers fält och hedar;
Brist på allt därborta råder,
Brist på träd och brist på pärtor,
Brist på vatten, brist på vete,
60. Brist därjämte uppå rågbröd.»
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Han vill nu sig ut begiva
För att vinna Saaris blomma,
Mön, den oförlikneliga,
Jungfrun med det rika håret.
Modern söker det förhindra,
Så den gamla honom varnar:
»Gå ej, son, till dem därborta,
70. Som stå över dig i härkomst!
Dig skall man väl aldrig tåla
I den höga Saari-släkten!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Om mitt hem befinnes ringa
Och min släkt ej hög och ansedd,
Vill med min gestalt jag fria,
Med mitt yttre jungfrun vinna.»
Modern varnar dock beständigt
80. Lemminkäinen att ej draga
Till den stora Saari-släkten,
Till den höga ättens hemvist:
»Flickor skola där bele dig,
Alla kvinnor dig beskratta!»
Detta bryr ej Lemminkäinen,
Själv han yttrar så och säger:
»Kvinnolöjen lätt jag hämmar,
Flickors flin jag nog skall tysta:
Skaffa skall jag dem en börda
90. Att inunder bröstet bäras;
Då skall varje löje tystna,
Till och med det värsta gyckel.»
Men hans moder tar till orda:
»Ve mig, ve min levnads dagar!
Om du skymfar Saaris kvinnor,
Om dess kyska mör du kränker,
Skall du endast tvedräkt väcka,
Skall en blodig fejd begynna,
Skola Saaris alla svenner,
100. Hundra män med skarpa klingor,
Störta över dig, du arme,
Dig allena överfalla!»
Lemminkäinen bryr sig föga
Om sin gamla moders varning,
Och sin goda hingst han tager,
Spänner fålen uti redet,
Åker ut med gny och buller,
Till det höga Saaris bygder,
Att till Saaris blomma fria,
110. Till den unga, sköna tärnan.
Alla Saaris kvinnor skratta,
Flickorna förhåna Ahti,
När han sällsamt in i tåget,
Högst befängt på gården åker,
Ty omkull med släden kör han,
Stjälper om vid själva porten.
Nu den muntre Lemminkäinen
Vred sin mun, sitt huvud svängde,
Och sitt svarta hår han slängde,
120. Tog till orda själv och sade:
»Aldrig förr jag det har skådat,
Icke sett och ej förnummit,
Att av kvinnor jag beskrattats,
Och att flickor med mig gycklat!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Finns på holmen något ställe,
Någon plats på Saaris marker,
Där jag kunde mig förlusta,
130. Lek och dans på fältet börja
Här med Saaris glada tärnor,
I de lockomhöljdas samkväm?»
Saaris tärnor taga ordet,
Uddens jungfrur honom svara:
»Ställe finnes nog på holmen,
Plats på Saaris mark tillräckligt,
Där du kunde dig förlusta,
Lek och dans på fältet börja,
Som vallpojke uppå sveden,
140. Herdegosse uti skogen;
Magra äro Saaris döttrar,
Feta våra hästars fålar!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Träder nu i tjänst som herde;
Ut i vall han går om dagen,
Nattetid i jungfrugillen,
Söker glada tärnors samkväm,
Lockomhöljda flickors lekar.
Så den muntre Lemminkäinen,
150. Kaukomieli själv, den sköne,
Kvinnoskrattet snart förkvävde,
Gjorde slut på jungfrugycklet.
Ej det fanns en enda tärna,
Ej en enda blygsam jungfru,
Som han icke smekt och famnat,
Vid vars sida ej han vilat.
Blott en tärna fanns bland alla
I den stora Saari-släkten,
Som ej aktade på fästmän,
160. Som de bäste män försmådde:
Det var Kyllikki, den fagra,
Saaris allra skönsta blomma.
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Hundra stövelpar han nötte,
Sönderbröt väl hundra åror
För att denna jungfru fånga,
För att Kyllikki sig vinna.
Kyllikki, den fagra tärnan,
170. Hon till orda tog och sade:
»Usle, säg vi här du vankar,
Strövar kring likt strandens snäppa,
Frågar efter våra flickor,
Nejdens mör med tennprydd gördel?
Jag för min del blir ej ledig,
Förrn jag malat opp min handkvarn,
Nött min mortelstöt till ändan,
Sönderstampat själva morteln.
»Ej en stackare jag aktar,
180. Ej en skral och löslig sälle;
Jag en stadig man mig önskar,
Ty min egen håg är stadig;
Önskar en med ståtlig hållning,
Ty jag själv är stolt och ståtlig;
Önskar en med fagert yttre,
Ty jag själv är skön och fager!»
När en liten tid förlidit,
Knappast hälften av en månad,
Händer så en dag omsider,
190. Timar slutligen en afton
Att sig Saaris tärnor roa,
Att de sköna glättigt dansa
Ute på den gröna stranden
Som låg närmast fasta landet;
Kyllikki var främst bland alla,
Allra skönast Saaris blomma.
Nalkas då den raske sällen,
Lemminkäinen själv, den muntre;
Med sin egen hingst han åker,
200. Med sin utsökt goda fåle,
In uppå de skönas lekplats,
Mitt uti den glada dansen,
Slänger Kyllikki i släden,
Rycker jungfrun i sitt åkdon,
Sätter henne uppå fällen,
På sin slädes spjälverksmatta.
Ger sin häst ett slag med spöet,
Smäller till med snodda snärten,
Åker nu med snabbhet dädan,
210. Yttrar vid sin bortfärd detta:
»Aldrig här i tiden, flickor,
Mån I yppa och förråda
Att jag här på holmen varit
För att röva mig en tärna!
»Om I ej häri mig lyden,
Skall det illa er bekomma:
Edra fästmän skall jag kväda
Ut i strid, till rov för svärdet,
Att om dem ej mer skall höras,
220. Att de aldrig här i tiden
Ses på dessa vägar vandra,
Åka fram på dessa sveder!»
Högljutt Kyllikki sig jämrar,
Saaris blomma bittert klagar:
»Släpp mig, släpp mig ur din släde,
Lämna mig uti min frihet,
Låt till hemmet barnet hasta,
Till sin gamla mor som gråter!
»Om du icke lös mig lämnar,
230. Ej mig låter hemåt hasta,
Har jag bröder fem därhemma,
Söner sju utav min farbror,
Som nog spana harens fotspår,
Återfordra jungfruns huvud.»
Men då hon likväl ej undslapp,
Brast hon ut i bittra tårar,
Yttrade till slut och sade:
»Fåfängt är jag född till världen,
Utan nytta upp jag vuxit,
240. Levat all min tid förgäves,
Ty en usel man jag fått mig,
Kommit till en duglös make,
Fått till stöd en krigisk kämpe,
Ständigt böjd för vilda strider!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Kyllikki, mitt hjärtas älskling,
Du mitt eget vackra smultron,
Var för ingen del bekymrad!
250. Illa skall jag ej dig hålla:
Uti famnen, när jag äter,
Vid min hand, när ut jag vandrar,
Vid min sida, när jag stannar,
Och bredvid mig, när jag vilar.
»Säg mig vad du sörjer över,
Varför du så sorgsen suckar?
Sörjer du kanske däröver,
Är det därföre du suckar,
Att du kor och bröd skall sakna,
260. Brist på allt i hemmet lida?
»Var för ingen del bekymrad!
Ganska många kor jag äger,
Vilka riklig mjölk mig giva:
En på kärret, Muurikkinen,
En på kullen, Mansikkinen,
Puolukka jämväl på sveden.
Skönt de frodas, utan foder,
Utan vård de äro vackra;
Ej om kvälln man nödgas binda
270. Och om morgonen dem lösa,
Icke jämt med hö förse dem
Och med salt dem ständigt mata.
»Kanske sörjer du däröver,
Kanske därföre du suckar,
Att min ätt ej är så frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt?
»Är min ätt ej vida frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt,
Äger jag en eldig klinga,
280. Bär ett svärd som blixtar ljungar;
Av en frejdad ätt är klingan,
Svärdet räknar höga anor,
Ty det slipat är hos Hiisi
Och sin glans det fått av gudar.
Med mitt svärd min ätt jag höjer,
Storhet jag min släkt förlänar
Med min eldigt skarpa klinga,
Med mitt svärd som blixtar ljungar!»
Djupt den arma flickan suckar,
290. Yttrar dessa ord och säger:
»O du Ahti, son av Lempi,
Om du önskar mig till maka,
Till en livstidsvän för evigt,
Till en duva vid din sida,
Må en helig ed du svära
Att ej ut i striden draga,
Icke ens om guld du saknar,
Eller längtar efter silver!
Nu den muntre Lemminkäinen
300. Själv till orda tog och sade:
»Jag dig svär ett heligt löfte
Att ej ut i striden draga,
Icke ens om guld jag saknar,
Eller längtar efter silver!
Men då måste själv du svära
Att i byn ej nånsin vandra,
Om ock dansens fröjd du saknar,
Längtar efter muntra lekar!
Bägge nu en ed de svuro,
310. Bytte sina dyra löften
Inför Gud, den uppenbare,
Inför hans, den högstes anlet,
Ahti att i krig ej draga,
Kylli att till byn ej vandra.
Nu den muntre Lemminkäinen
Slog sin raska häst med spöet,
Gav sin hingst ett slag med tömmen,
Tog till orda själv och sade:
»Leven väl, I Saaris lindor,
320. Granars rötter, furustubbar,
Dem jag under sommarn trampat,
Stigit på i flere vintrar,
Hemligt under mulna nätter,
Smygande i stormigt väder,
För att denna järpe fånga,
Denna alla efterjaga!»
Lätt och snabbt han åker framåt,
Tills hans hem i fjärran synes.
Jungfrun tager då till orda,
330. Yttrar slutligen och säger:
»Där, i fjärran, syns en stuga,
Skymtar fram ett nödens näste;
Vems är denna låga boning,
Vilken uslings hem är stugan?»
Men den muntre Lemminkäinen
Tar till orda då och säger:
»Bry dig icke här om stugan,
Sörj ej över denna bostad:
Andra stugor skola timras,
340. Vida bättre skola byggas
Av de grövsta timmerstockar,
Av de allra bästa bjälkar.»
Därpå muntre Lemminkäinen
Småningom sin hemgård nalkas,
Kommer till sin hulda moder,
Till den gamla, ålderstigna.
Modern tager då till orda,
Yttrar så och säger detta:
»Du har länge dröjt, min gosse,
350. Länge dvalts i fjärran länder!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade och tog till orda:
»Kvinnor har jag nödgats löna,
Kyska mör, med spe och gyckel,
För det hån av dem jag rönte,
För det gäckeri de drevo;
Men den bästa tärnan tog jag,
Satte henne på min slädfäll,
Lyfte henne på mitt spjälverk,
360. Svängde henne under ryan;
Så jag lönat kvinnoskrattet,
Saaris flickors myckna löje.
»O min moder, som mig burit,
Du min egen fostrarinna!
Målet för min färd jag hunnit,
Vad jag sökte, har jag funnit.
Bädda upp de bästa bolstrar,
De mest mjuka huvudkuddar,
Att jag får i hemmet vila
370. Vid min unga jungfrus sida!»
Modern tager då till orda,
Yttrar själv och säger detta:
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Dig, o skapare, allena,
Att min son du skänkt en maka,
Som kan eld i stugan tända,
Som är skicklig i att väva,
Som är händig i att spinna,
Rask och driftig vid sitt byke,
380. Kunnig i att kläder tvätta!
»Prisa själv, o son, din lycka,
Ty en god du fått och funnit.
God är hon, som skaparn lovat,
Som han nådigt nu har skänkt dig!
Skön en snösparv är på drivan,
Skönare din egen maka;
Vitt är skummet uppå vågen,
Vitare den vän du vunnit;
Smärt är allan uppå havet,
390. Smärtare den mö du skyddar;
Strålande är himlens stjärna,
Mera strålande din fästmö.
»Gör dig nu ett större stuggolv,
Vidga dessa fönstergluggar,
Uppres nya, högre väggar,
Ombygg hela stugan bättre,
Ställ vid stugan nya trösklar,
Vid var tröskel nya dörrar,
Då en tärna ung du vunnit,
400. Valt dig en så vacker maka,
En av vida högre härkomst
Än du själv och än de dina!»
Att om muntre sällen sjunga.
Unge Ahti, Saarelainen,
Han, den glade Lempi-sonen,
Växte i det höga hemmet,
Levde hos sin hulda moder
Vid den största vikens botten,
Invid Kaukoniemis krökning.
Kauko växte upp vid fiskmat,
10. Närd med abborrar han uppsköt,
Blev en man ibland de bäste,
Frisk och röd om hyn han växte,
Utmärkt för sitt goda huvud,
Ståtlig till gestalt och hållning.
Men ett litet fel han ägde,
En ej alltför lovvärd vana:
Ständigt han bland kvinnor levde,
Gick på äventyr om natten,
Sökte glada jungfrugillen,
20. Lockomhöljda tärnors lekar.
Kylli, Saaris unga jungfru,
Saaris jungfru, Saaris blomma,
Växte i det höga hemmet,
I dess goda hägn hon uppsköt,
Sittande i faderns stugor
Mitt på den förnämsta bänken.
Länge vittberömd hon växte;
Friare från fjärran kommo
Till den högt berömda gården,
30. Till den sköna jungfruns boning.
För sin son gör soln ett anbud;
Solens hem hon dock försmådde,
Ville ej hos solen skina
Under sommarns bråda tider.
För sin son gör månen anbud;
Månens hem hon dock försmådde,
Ville ej hos månen stråla,
Jämt kring himlabågen vandra.
För sin son gör stjärnan anbud,
40. Men hon stjärnans hem försmådde,
Ville ej i natten tindra
På den kulna vinterhimmeln.
Friare från Estland kommo,
Kommo från de ingrers nejder,
Ej med dem vill jungfrun följa,
Själv hon svarar så och säger:
»Fåfängt här ert guld förslösas,
Edert silver spills förgäves,
Ty till Estland går jag icke,
50. Går ej, vill ej bort mig lova
Bort att ro på Estlands vatten,
Staka fram mig bland dess holmar,
Och att Estlands fisk förtära,
Att dess tunna soppmat sörpla.
»Icke heller vill jag följa
Till de ingrers fält och hedar;
Brist på allt därborta råder,
Brist på träd och brist på pärtor,
Brist på vatten, brist på vete,
60. Brist därjämte uppå rågbröd.»
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Han vill nu sig ut begiva
För att vinna Saaris blomma,
Mön, den oförlikneliga,
Jungfrun med det rika håret.
Modern söker det förhindra,
Så den gamla honom varnar:
»Gå ej, son, till dem därborta,
70. Som stå över dig i härkomst!
Dig skall man väl aldrig tåla
I den höga Saari-släkten!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Om mitt hem befinnes ringa
Och min släkt ej hög och ansedd,
Vill med min gestalt jag fria,
Med mitt yttre jungfrun vinna.»
Modern varnar dock beständigt
80. Lemminkäinen att ej draga
Till den stora Saari-släkten,
Till den höga ättens hemvist:
»Flickor skola där bele dig,
Alla kvinnor dig beskratta!»
Detta bryr ej Lemminkäinen,
Själv han yttrar så och säger:
»Kvinnolöjen lätt jag hämmar,
Flickors flin jag nog skall tysta:
Skaffa skall jag dem en börda
90. Att inunder bröstet bäras;
Då skall varje löje tystna,
Till och med det värsta gyckel.»
Men hans moder tar till orda:
»Ve mig, ve min levnads dagar!
Om du skymfar Saaris kvinnor,
Om dess kyska mör du kränker,
Skall du endast tvedräkt väcka,
Skall en blodig fejd begynna,
Skola Saaris alla svenner,
100. Hundra män med skarpa klingor,
Störta över dig, du arme,
Dig allena överfalla!»
Lemminkäinen bryr sig föga
Om sin gamla moders varning,
Och sin goda hingst han tager,
Spänner fålen uti redet,
Åker ut med gny och buller,
Till det höga Saaris bygder,
Att till Saaris blomma fria,
110. Till den unga, sköna tärnan.
Alla Saaris kvinnor skratta,
Flickorna förhåna Ahti,
När han sällsamt in i tåget,
Högst befängt på gården åker,
Ty omkull med släden kör han,
Stjälper om vid själva porten.
Nu den muntre Lemminkäinen
Vred sin mun, sitt huvud svängde,
Och sitt svarta hår han slängde,
120. Tog till orda själv och sade:
»Aldrig förr jag det har skådat,
Icke sett och ej förnummit,
Att av kvinnor jag beskrattats,
Och att flickor med mig gycklat!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Finns på holmen något ställe,
Någon plats på Saaris marker,
Där jag kunde mig förlusta,
130. Lek och dans på fältet börja
Här med Saaris glada tärnor,
I de lockomhöljdas samkväm?»
Saaris tärnor taga ordet,
Uddens jungfrur honom svara:
»Ställe finnes nog på holmen,
Plats på Saaris mark tillräckligt,
Där du kunde dig förlusta,
Lek och dans på fältet börja,
Som vallpojke uppå sveden,
140. Herdegosse uti skogen;
Magra äro Saaris döttrar,
Feta våra hästars fålar!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Träder nu i tjänst som herde;
Ut i vall han går om dagen,
Nattetid i jungfrugillen,
Söker glada tärnors samkväm,
Lockomhöljda flickors lekar.
Så den muntre Lemminkäinen,
150. Kaukomieli själv, den sköne,
Kvinnoskrattet snart förkvävde,
Gjorde slut på jungfrugycklet.
Ej det fanns en enda tärna,
Ej en enda blygsam jungfru,
Som han icke smekt och famnat,
Vid vars sida ej han vilat.
Blott en tärna fanns bland alla
I den stora Saari-släkten,
Som ej aktade på fästmän,
160. Som de bäste män försmådde:
Det var Kyllikki, den fagra,
Saaris allra skönsta blomma.
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Hundra stövelpar han nötte,
Sönderbröt väl hundra åror
För att denna jungfru fånga,
För att Kyllikki sig vinna.
Kyllikki, den fagra tärnan,
170. Hon till orda tog och sade:
»Usle, säg vi här du vankar,
Strövar kring likt strandens snäppa,
Frågar efter våra flickor,
Nejdens mör med tennprydd gördel?
Jag för min del blir ej ledig,
Förrn jag malat opp min handkvarn,
Nött min mortelstöt till ändan,
Sönderstampat själva morteln.
»Ej en stackare jag aktar,
180. Ej en skral och löslig sälle;
Jag en stadig man mig önskar,
Ty min egen håg är stadig;
Önskar en med ståtlig hållning,
Ty jag själv är stolt och ståtlig;
Önskar en med fagert yttre,
Ty jag själv är skön och fager!»
När en liten tid förlidit,
Knappast hälften av en månad,
Händer så en dag omsider,
190. Timar slutligen en afton
Att sig Saaris tärnor roa,
Att de sköna glättigt dansa
Ute på den gröna stranden
Som låg närmast fasta landet;
Kyllikki var främst bland alla,
Allra skönast Saaris blomma.
Nalkas då den raske sällen,
Lemminkäinen själv, den muntre;
Med sin egen hingst han åker,
200. Med sin utsökt goda fåle,
In uppå de skönas lekplats,
Mitt uti den glada dansen,
Slänger Kyllikki i släden,
Rycker jungfrun i sitt åkdon,
Sätter henne uppå fällen,
På sin slädes spjälverksmatta.
Ger sin häst ett slag med spöet,
Smäller till med snodda snärten,
Åker nu med snabbhet dädan,
210. Yttrar vid sin bortfärd detta:
»Aldrig här i tiden, flickor,
Mån I yppa och förråda
Att jag här på holmen varit
För att röva mig en tärna!
»Om I ej häri mig lyden,
Skall det illa er bekomma:
Edra fästmän skall jag kväda
Ut i strid, till rov för svärdet,
Att om dem ej mer skall höras,
220. Att de aldrig här i tiden
Ses på dessa vägar vandra,
Åka fram på dessa sveder!»
Högljutt Kyllikki sig jämrar,
Saaris blomma bittert klagar:
»Släpp mig, släpp mig ur din släde,
Lämna mig uti min frihet,
Låt till hemmet barnet hasta,
Till sin gamla mor som gråter!
»Om du icke lös mig lämnar,
230. Ej mig låter hemåt hasta,
Har jag bröder fem därhemma,
Söner sju utav min farbror,
Som nog spana harens fotspår,
Återfordra jungfruns huvud.»
Men då hon likväl ej undslapp,
Brast hon ut i bittra tårar,
Yttrade till slut och sade:
»Fåfängt är jag född till världen,
Utan nytta upp jag vuxit,
240. Levat all min tid förgäves,
Ty en usel man jag fått mig,
Kommit till en duglös make,
Fått till stöd en krigisk kämpe,
Ständigt böjd för vilda strider!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Kyllikki, mitt hjärtas älskling,
Du mitt eget vackra smultron,
Var för ingen del bekymrad!
250. Illa skall jag ej dig hålla:
Uti famnen, när jag äter,
Vid min hand, när ut jag vandrar,
Vid min sida, när jag stannar,
Och bredvid mig, när jag vilar.
»Säg mig vad du sörjer över,
Varför du så sorgsen suckar?
Sörjer du kanske däröver,
Är det därföre du suckar,
Att du kor och bröd skall sakna,
260. Brist på allt i hemmet lida?
»Var för ingen del bekymrad!
Ganska många kor jag äger,
Vilka riklig mjölk mig giva:
En på kärret, Muurikkinen,
En på kullen, Mansikkinen,
Puolukka jämväl på sveden.
Skönt de frodas, utan foder,
Utan vård de äro vackra;
Ej om kvälln man nödgas binda
270. Och om morgonen dem lösa,
Icke jämt med hö förse dem
Och med salt dem ständigt mata.
»Kanske sörjer du däröver,
Kanske därföre du suckar,
Att min ätt ej är så frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt?
»Är min ätt ej vida frejdad,
Ej mitt hem nog stolt och ståtligt,
Äger jag en eldig klinga,
280. Bär ett svärd som blixtar ljungar;
Av en frejdad ätt är klingan,
Svärdet räknar höga anor,
Ty det slipat är hos Hiisi
Och sin glans det fått av gudar.
Med mitt svärd min ätt jag höjer,
Storhet jag min släkt förlänar
Med min eldigt skarpa klinga,
Med mitt svärd som blixtar ljungar!»
Djupt den arma flickan suckar,
290. Yttrar dessa ord och säger:
»O du Ahti, son av Lempi,
Om du önskar mig till maka,
Till en livstidsvän för evigt,
Till en duva vid din sida,
Må en helig ed du svära
Att ej ut i striden draga,
Icke ens om guld du saknar,
Eller längtar efter silver!
Nu den muntre Lemminkäinen
300. Själv till orda tog och sade:
»Jag dig svär ett heligt löfte
Att ej ut i striden draga,
Icke ens om guld jag saknar,
Eller längtar efter silver!
Men då måste själv du svära
Att i byn ej nånsin vandra,
Om ock dansens fröjd du saknar,
Längtar efter muntra lekar!
Bägge nu en ed de svuro,
310. Bytte sina dyra löften
Inför Gud, den uppenbare,
Inför hans, den högstes anlet,
Ahti att i krig ej draga,
Kylli att till byn ej vandra.
Nu den muntre Lemminkäinen
Slog sin raska häst med spöet,
Gav sin hingst ett slag med tömmen,
Tog till orda själv och sade:
»Leven väl, I Saaris lindor,
320. Granars rötter, furustubbar,
Dem jag under sommarn trampat,
Stigit på i flere vintrar,
Hemligt under mulna nätter,
Smygande i stormigt väder,
För att denna järpe fånga,
Denna alla efterjaga!»
Lätt och snabbt han åker framåt,
Tills hans hem i fjärran synes.
Jungfrun tager då till orda,
330. Yttrar slutligen och säger:
»Där, i fjärran, syns en stuga,
Skymtar fram ett nödens näste;
Vems är denna låga boning,
Vilken uslings hem är stugan?»
Men den muntre Lemminkäinen
Tar till orda då och säger:
»Bry dig icke här om stugan,
Sörj ej över denna bostad:
Andra stugor skola timras,
340. Vida bättre skola byggas
Av de grövsta timmerstockar,
Av de allra bästa bjälkar.»
Därpå muntre Lemminkäinen
Småningom sin hemgård nalkas,
Kommer till sin hulda moder,
Till den gamla, ålderstigna.
Modern tager då till orda,
Yttrar så och säger detta:
»Du har länge dröjt, min gosse,
350. Länge dvalts i fjärran länder!»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade och tog till orda:
»Kvinnor har jag nödgats löna,
Kyska mör, med spe och gyckel,
För det hån av dem jag rönte,
För det gäckeri de drevo;
Men den bästa tärnan tog jag,
Satte henne på min slädfäll,
Lyfte henne på mitt spjälverk,
360. Svängde henne under ryan;
Så jag lönat kvinnoskrattet,
Saaris flickors myckna löje.
»O min moder, som mig burit,
Du min egen fostrarinna!
Målet för min färd jag hunnit,
Vad jag sökte, har jag funnit.
Bädda upp de bästa bolstrar,
De mest mjuka huvudkuddar,
Att jag får i hemmet vila
370. Vid min unga jungfrus sida!»
Modern tager då till orda,
Yttrar själv och säger detta:
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Dig, o skapare, allena,
Att min son du skänkt en maka,
Som kan eld i stugan tända,
Som är skicklig i att väva,
Som är händig i att spinna,
Rask och driftig vid sitt byke,
380. Kunnig i att kläder tvätta!
»Prisa själv, o son, din lycka,
Ty en god du fått och funnit.
God är hon, som skaparn lovat,
Som han nådigt nu har skänkt dig!
Skön en snösparv är på drivan,
Skönare din egen maka;
Vitt är skummet uppå vågen,
Vitare den vän du vunnit;
Smärt är allan uppå havet,
390. Smärtare den mö du skyddar;
Strålande är himlens stjärna,
Mera strålande din fästmö.
»Gör dig nu ett större stuggolv,
Vidga dessa fönstergluggar,
Uppres nya, högre väggar,
Ombygg hela stugan bättre,
Ställ vid stugan nya trösklar,
Vid var tröskel nya dörrar,
Då en tärna ung du vunnit,
400. Valt dig en så vacker maka,
En av vida högre härkomst
Än du själv och än de dina!»