Kalevala/Sång 12
< Kalevala
| ← Sång 11. |
|
Sång 13. → |
TOLFTE SÅNGEN.
Därpå Ahti Lemminkäinen,
Kaukolainen själv, den sköne,
Levde framåt uti tiden
Vid den unga jungfruns sida;
Själv han ej drog ut i striden,
Kylli ej till byn begav sig.
Slutligen en dag det händer,
Timar på en morgon tidigt
Att sig Ahti ut begiver
10. Till en strand där fisken lekte;
Ej till kvälln han återvände,
Hann ej hem den första natten;
Kylli då till byn begav sig;
Gick att leka bland dess jungfrur.
Vem skall nu förtälja saken,
Vem är det, som härom skvallrar?
Ainikki, hans egen syster,
Hon förtäljer hela saken,
Hon det är, som därom skvallrar:
20. »Ahti, du min käre broder!
Kylli nu i byn har varit,
Inom andra gårdars grindar,
Uti glada jungfrugillen,
Lockomhöljda tärnors lekar.»
Unge Ahti, ende sonen,
Själve muntre Lemminkäinen,
Harmas härvid högeligen,
Gripes av en häftig vrede,
Själv han talar nu och säger:
30. »O min mor, du gamla kvinna,
Skölj min skjorta ofördröjligt
I den svarta ormens etter,
Torka den med samma snabbhet!
Ty i striden vill jag draga,
Bort till Pohjas söners härdar,
Till de fält där lappar leva.
Kyllikki i byn har varit,
Inom andra gårdars grindar,
Uti glada jungfrugillen,
40. Lockomhöljda tärnors lekar!»
Kylli tager då till orda,
Hustrun skyndar sig att säga:
»Du min egen dyre Ahti,
Icke må i strid du draga!
Nyss jag drömde under vilan,
Såg en syn, då in jag slumrat:
Lågor stego som ur ässjan,
Flammor sköto upp mot höjden
Tätt inunder själva fönstret,
50. Utanför den bakre väggen,
Bröto därifrån i stugan,
Likt en ström de här sig hävde,
Ifrån golvet upp till taket,
Från ett fönster till ett annat.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Själv till orda tog och sade:
»Jag ej tror på kvinnodrömmar,
Tror ej hustrurs eder heller!
O min moder, som mig burit,
60. Hämta hit min pansarskjorta,
Bringa mig min goda rustning!
Ty det lyster mig i hågen
Att på stridens öl få smaka,
Krigets goda must få pröva.»
Men hans moder honom svarar:
»Ahti, du min egen gosse,
Icke må i strid du draga!
Öl i hemmet nog vi hava,
Tappat på en alträdstunna,
70. Innanför ett sprund av ekträd,
Därmed kan du dig förpläga
Hela dagen, om dig lyster.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Jag på hemmets öl ej aktar,
Hämtar hellre upp ur älven
Vatten med ett tjärigt årblad;
Sådan dryck mig bättre smakar
Än allt spisöl uti hemmet.
Hämta hit min pansarskjorta,
80. Bringa mig min goda rustning!
Jag till Pohjas stugor drager,
Till de fält där lappar leva,
För att guld av dem mig kräva,
För att fordra deras silver.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Ahti, du min egen gosse!
Guld här hemma nog vi hava,
Silver i förvaringshusen;
Sist i går vid dagens gryning,
90. Då vår träl höll på att plöja
Ute, uppå huggormsåkern,
Fältet, fullt av svarta ormar,
Lyfte plogen upp ett kistlock,
Bragte billn en skatt i dagen.
Mynt till hundratal där funnos,
Tusende i jorden sänkta:
Kistan förde jag i boden,
Ställde den längst bort på loftet.»
Sade muntre Lemminkäinen:
100. »Hemmets håvor ej jag aktar;
Om en mark i krig jag vinner,
Vida högre den jag skattar,
Än allt guld i hemmet finnes,
Än det silver plogen lyftat.
Hämta hit min pansarskjorta,
Bringa mig min goda rustning,
Ut i strid jag går till Pohja,
Ut i fejd bland Lapplands söner!
»Ty mig lyster det i hågen,
110. I mitt huvud bor en tanke,
Att med egna öron höra,
Att med dessa ögon skåda,
Om i Pohja finns en jungfru,
Finns en mö i Pimentola,
Som på friare ej aktar,
Som försmår de bästa männer.»
Lemminkäinens moder svarar:
»O min son, min egen Ahti!
Kylli har du ju i hemmet;
120. Bäst är dock en egen maka.
Svårt det är, då tvenne hustrur
Dela samme makes läger.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ut i byarna går Kylli;
Må till varje dans hon löpa,
Vräka sig i varje stuga,
Uti byn bland glada tärnor,
I de lockomhöljdas lekar!»
Modern söker honom neka,
130. Så den gamla honom varnar:
»O min son, begiv dig icke
Bort till Pohja-gårdens stugor!
Gå ej du, som vishet saknar,
Som är utan högre insikt,
Bort till Pohjas söners härdar,
Till de fält, där lappar leva!
Lappen kan dig där besvärja,
Turja-mannen dig kan driva
In med huvudet i leran,
140. Ner till armarna i glöden,
Och med händerna i askan,
Emot härdens heta hällar.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Trollmän förr mig sökt besvärja,
Ormar nog mig sökt förhäxa;
Trenne lapska män försökte
Mig en sommarnatt besvärja,
Nakna, på ett jordfast stenblock,
Utan bälten, utan kläder,
150. Utan någon trolldomsbindel;
Men ej mer av mig de vunno,
Mer de leda icke fingo,
Än från sten en yxa täljer,
Navaren från klippan löser,
Välten från den glatta isen,
Tuoni ur den tomma stugan.
»Hotat hade de med annat,
Annan blev dock sakens utgång:
Mig de hade ämnat lägga,
160. Hotat att mig tröttad sträcka
Som en spång på sanka kärret,
Som en planka över pölen,
Sänka mig i dyn till hakan,
Och med skägget uti smutsen.
Men jag var en man, om någon,
Blev ej mycket brydd av detta;
Själv jag började att trolla,
Företog mig att besvärja;
Varje trollkarl och hans pilar,
170. Varje skytt med sina vapen,
Varje spåman med sitt knivbett,
Siarna, med stål försedda,
Kvad jag in i Tuoni-forser
I det gräsligaste svalget,
Under högsta vattenfallet,
I den allra värsta virveln.
Där må dessa trollmän vila,
Där må nu de ilskna sova,
Tills att gräset börjar växa
180. Genom hjässan, genom hjälmen,
Genom axlarna på trollkarln,
Genom själva skulderbladen,
Uppå siaren, som slumrar,
På den ilskne, där han sover.»
Modern varnar dock beständigt
Lemminkäinen för att resa;
Modern så sin son förbjuder,
Hustrun så sin make varnar:
»O begiv dig ej från hemmet
190. Till den kulna byn därborta,
Hän till Pohjola, det mörka!
Där skall dock fördärvet hinna
Dig, beklagansvärde gosse,
Ofärd Lemminkäinen drabba.
Talte du med tusen munnar,
Jag ändå det icke trodde:
Ej du kan i sångförmåga
Mäta dig med Pohjas söner;
Turja-språket ej du känner,
200. Kan på Lapplands språk ej kväda!»
Men den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Höll just på att håret kamma,
Och att borsta sina lockar;
Kastar då sin kam mot väggen,
Borsten bort mot ugnens stolpe,
Höjer nu sin röst och säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Då har Lemminkäinen fallit,
210. Arme gossen nått sin bane,
När ur borsten blod ses drypa,
Rinna röd ur kammens tinnar!»
Kaukolainen själv, den sköne,
Levde framåt uti tiden
Vid den unga jungfruns sida;
Själv han ej drog ut i striden,
Kylli ej till byn begav sig.
Slutligen en dag det händer,
Timar på en morgon tidigt
Att sig Ahti ut begiver
10. Till en strand där fisken lekte;
Ej till kvälln han återvände,
Hann ej hem den första natten;
Kylli då till byn begav sig;
Gick att leka bland dess jungfrur.
Vem skall nu förtälja saken,
Vem är det, som härom skvallrar?
Ainikki, hans egen syster,
Hon förtäljer hela saken,
Hon det är, som därom skvallrar:
20. »Ahti, du min käre broder!
Kylli nu i byn har varit,
Inom andra gårdars grindar,
Uti glada jungfrugillen,
Lockomhöljda tärnors lekar.»
Unge Ahti, ende sonen,
Själve muntre Lemminkäinen,
Harmas härvid högeligen,
Gripes av en häftig vrede,
Själv han talar nu och säger:
30. »O min mor, du gamla kvinna,
Skölj min skjorta ofördröjligt
I den svarta ormens etter,
Torka den med samma snabbhet!
Ty i striden vill jag draga,
Bort till Pohjas söners härdar,
Till de fält där lappar leva.
Kyllikki i byn har varit,
Inom andra gårdars grindar,
Uti glada jungfrugillen,
40. Lockomhöljda tärnors lekar!»
Kylli tager då till orda,
Hustrun skyndar sig att säga:
»Du min egen dyre Ahti,
Icke må i strid du draga!
Nyss jag drömde under vilan,
Såg en syn, då in jag slumrat:
Lågor stego som ur ässjan,
Flammor sköto upp mot höjden
Tätt inunder själva fönstret,
50. Utanför den bakre väggen,
Bröto därifrån i stugan,
Likt en ström de här sig hävde,
Ifrån golvet upp till taket,
Från ett fönster till ett annat.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Själv till orda tog och sade:
»Jag ej tror på kvinnodrömmar,
Tror ej hustrurs eder heller!
O min moder, som mig burit,
60. Hämta hit min pansarskjorta,
Bringa mig min goda rustning!
Ty det lyster mig i hågen
Att på stridens öl få smaka,
Krigets goda must få pröva.»
Men hans moder honom svarar:
»Ahti, du min egen gosse,
Icke må i strid du draga!
Öl i hemmet nog vi hava,
Tappat på en alträdstunna,
70. Innanför ett sprund av ekträd,
Därmed kan du dig förpläga
Hela dagen, om dig lyster.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Jag på hemmets öl ej aktar,
Hämtar hellre upp ur älven
Vatten med ett tjärigt årblad;
Sådan dryck mig bättre smakar
Än allt spisöl uti hemmet.
Hämta hit min pansarskjorta,
80. Bringa mig min goda rustning!
Jag till Pohjas stugor drager,
Till de fält där lappar leva,
För att guld av dem mig kräva,
För att fordra deras silver.»
Sade Lemminkäinens moder:
»Ahti, du min egen gosse!
Guld här hemma nog vi hava,
Silver i förvaringshusen;
Sist i går vid dagens gryning,
90. Då vår träl höll på att plöja
Ute, uppå huggormsåkern,
Fältet, fullt av svarta ormar,
Lyfte plogen upp ett kistlock,
Bragte billn en skatt i dagen.
Mynt till hundratal där funnos,
Tusende i jorden sänkta:
Kistan förde jag i boden,
Ställde den längst bort på loftet.»
Sade muntre Lemminkäinen:
100. »Hemmets håvor ej jag aktar;
Om en mark i krig jag vinner,
Vida högre den jag skattar,
Än allt guld i hemmet finnes,
Än det silver plogen lyftat.
Hämta hit min pansarskjorta,
Bringa mig min goda rustning,
Ut i strid jag går till Pohja,
Ut i fejd bland Lapplands söner!
»Ty mig lyster det i hågen,
110. I mitt huvud bor en tanke,
Att med egna öron höra,
Att med dessa ögon skåda,
Om i Pohja finns en jungfru,
Finns en mö i Pimentola,
Som på friare ej aktar,
Som försmår de bästa männer.»
Lemminkäinens moder svarar:
»O min son, min egen Ahti!
Kylli har du ju i hemmet;
120. Bäst är dock en egen maka.
Svårt det är, då tvenne hustrur
Dela samme makes läger.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Ut i byarna går Kylli;
Må till varje dans hon löpa,
Vräka sig i varje stuga,
Uti byn bland glada tärnor,
I de lockomhöljdas lekar!»
Modern söker honom neka,
130. Så den gamla honom varnar:
»O min son, begiv dig icke
Bort till Pohja-gårdens stugor!
Gå ej du, som vishet saknar,
Som är utan högre insikt,
Bort till Pohjas söners härdar,
Till de fält, där lappar leva!
Lappen kan dig där besvärja,
Turja-mannen dig kan driva
In med huvudet i leran,
140. Ner till armarna i glöden,
Och med händerna i askan,
Emot härdens heta hällar.»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Trollmän förr mig sökt besvärja,
Ormar nog mig sökt förhäxa;
Trenne lapska män försökte
Mig en sommarnatt besvärja,
Nakna, på ett jordfast stenblock,
Utan bälten, utan kläder,
150. Utan någon trolldomsbindel;
Men ej mer av mig de vunno,
Mer de leda icke fingo,
Än från sten en yxa täljer,
Navaren från klippan löser,
Välten från den glatta isen,
Tuoni ur den tomma stugan.
»Hotat hade de med annat,
Annan blev dock sakens utgång:
Mig de hade ämnat lägga,
160. Hotat att mig tröttad sträcka
Som en spång på sanka kärret,
Som en planka över pölen,
Sänka mig i dyn till hakan,
Och med skägget uti smutsen.
Men jag var en man, om någon,
Blev ej mycket brydd av detta;
Själv jag började att trolla,
Företog mig att besvärja;
Varje trollkarl och hans pilar,
170. Varje skytt med sina vapen,
Varje spåman med sitt knivbett,
Siarna, med stål försedda,
Kvad jag in i Tuoni-forser
I det gräsligaste svalget,
Under högsta vattenfallet,
I den allra värsta virveln.
Där må dessa trollmän vila,
Där må nu de ilskna sova,
Tills att gräset börjar växa
180. Genom hjässan, genom hjälmen,
Genom axlarna på trollkarln,
Genom själva skulderbladen,
Uppå siaren, som slumrar,
På den ilskne, där han sover.»
Modern varnar dock beständigt
Lemminkäinen för att resa;
Modern så sin son förbjuder,
Hustrun så sin make varnar:
»O begiv dig ej från hemmet
190. Till den kulna byn därborta,
Hän till Pohjola, det mörka!
Där skall dock fördärvet hinna
Dig, beklagansvärde gosse,
Ofärd Lemminkäinen drabba.
Talte du med tusen munnar,
Jag ändå det icke trodde:
Ej du kan i sångförmåga
Mäta dig med Pohjas söner;
Turja-språket ej du känner,
200. Kan på Lapplands språk ej kväda!»
Men den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Höll just på att håret kamma,
Och att borsta sina lockar;
Kastar då sin kam mot väggen,
Borsten bort mot ugnens stolpe,
Höjer nu sin röst och säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Då har Lemminkäinen fallit,
210. Arme gossen nått sin bane,
När ur borsten blod ses drypa,
Rinna röd ur kammens tinnar!»
Nu den muntre Lemminkäinen
Far till Pohjola, det mörka,
Tvärt emot sin moders vilja,
Mot sin gamla moders varning.
Tar sin rustning, tar sin gördel,
Kläder sig i järnsmidd brynja,
Spänner sig i stålsmitt bälte,
220. Yttrar dessa ord och säger:
»Mannen är mer trygg i harnesk,
Säkrare i järnsmidd brynja,
Starkare i stålsmitt bälte
Bland besvärjarna därborta;
Så han ej de svaga fruktar,
Rädes icke ens de starka.»
Och han tar sin egen klinga,
Griper nu det skarpa svärdet,
Som hos Hiisi vässat blivit,
230. Som var skurat blankt hos gudar,
Hänger svärdet vid sin sida,
Sticker det uti sin slida.
Var tar mannen sig till vara,
Värnar sig den starke hjälten?
Delvis tar han sig till vara,
Smått sig värnar ren den starke
Uti dörren, under sparren,
Närmast intill stugans dörrpost,
Uppå gården invid tåget,
240. Vid dess längst avlägsna leden.
Där tar mannen sig till vara,
Rustar sig mot kvinnors skara;
Dock är detta skydd ej säkert,
Detta värn ej tillförlitligt:
Därför tar han sig till vara,
Rustar sig ännu mot männer,
Där sig tvenne vägar skilja,
Uppe på den blåa klippan,
Vid en gungflys vattenåder,
250. Vid den lättupprörda källan,
Vid det stora vattenfallet,
Vid den vilda forsens virvel.
Här den muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
Skyddsord vid avresan.
v. 255-296.
»Nu stån upp ur jorden, svärdsmän,
Kämpar, åldriga som jorden,
Stigen, klingans män, ur brunnar,
Upp ur älvar, säkra skyttar!
Res dig, skog, med dina männer,
260. Ödemark med all din skara,
Bergets gubbe med din styrka,
Vesi-hiisi, rik på fasor,
Vattnets moder med ditt följe,
Vattnets äldste med din härsmakt,
Jungfrur, upp ur varje sumpdäld,
I, med fållen fin, ur källor,
Till en ensam kämpes bistånd,
Till en frejdad hjältes följe,
Att ej trollkarIns pilar verka.
270. Siarns skarpa stål ej heller,
Icke någon spåmans knivbett,
Icke skyttens trolldomsvapen!
»Om ej detta är tillräckligt,
Minns jag än ett annat medel:
Högre upp min suck jag sänder,
Upp till Ukko uti himlen,
Han, som molnen uppehåller,
Härskar över himlens strömoln.
»O du Ukko, högst bland gudar,
280. Gamle fader uti himlen,
Du som genom molnen talar,
Du vars röst i rymden höres!
Hämta mig en eldig klinga,
Höljd uti en eldig slida,
Varmed jag kan hindren häva,
Trolldomsskador undanröja,
Fälla jordens avgrundsandar,
Vattnets trollmän övervinna,
Både framför mig i luften,
290. Och bakom mig likaledes,
Över huvudet, vid sidan,
Och vid mina bägge länder,
Vända trollkarln mot sin piludd,
Siarn mot sitt eget knivbett,
Mot sitt eget stål besvärjarn,
Emot eget svärd de ilskna!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Visslar fram en häst ur snåret,
300. En med gyllne man ur gräsvalln,
Spänner fålen för sin släde,
Röda springaren i redet,
Själv han sätter sig i släden,
Höjer sig uti sin skrinda;
Ger sin häst ett slag med spöet,
Med den knutförsedda snärten.
Fålen springer, färden lider,
Släden glider, vägen avtar,
Silvervita sanden gnisslar,
310. Högt den gyllne mon hörs dåna.
Färdas en dag, färdas tvenne,
Färdas inpå tredje dagen;
Men uppå den tredje dagen
Av en by till slut han mötes.
Nu den muntre Lemminkäinen
Åkte fram med brak och buller
På den väg som här var närmast,
Till den allra närmsta gården;
Här han sporde över tröskeln,
320. Bakom farstukvistens stolpe:
»Finns måhända här i gården
Den min fåles bröstrem löste,
Mina fimmerstänger sänkte,
Lokan ur dess spänning toge?»
Svarade ett barn på golvet,
Liten pilt från trappan talte:
»Icke finnes här i gården
Den din fåles bröstrem löser,
Dina fimmerstänger sänker,
330. Lokan ur dess spänning tager.»
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Slog sin raska häst med spöet,
Med den pärlbesatta snärten,
Åkte fram med gny och buller,
Långs den väg, som framgick mellerst,
Till den mellersta bland gårdar;
Här han sporde över tröskeln,
Frågade vid farstukvisten:
»Finnes kanske här i gården
340. Den som mina tömmar toge,
Den som hästens bröstrem löste
Och dess rede kunde öppna?»
Invid härden skrek en gumma,
Närmast hälln, med trätsam tunga:
»Här nog finnes uti gården
Den som dina tömmar tager,
Den som hästens bröstrem löser,
Sänker dina fimmerstänger:
Flere tiotal det finnes,
350. Hundrade, om så du önskar,
Som en skjuts dig kunna giva,
Skaffa dig en häst till åkning,
Att du, usle, hem kan färdas,
Fly till eget land, du onde,
Till din husvärds boningsplatser,
Till din egen matmors stigar,
Till din egen broders grindar,
Till din egen systers stuggolv,
Innan dagen gått till ända,
360. Innan solen hunnit sjunka!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Skjutas borde denna gumma,
Klubbas, hon med sneda käken!»
Bragte så sin häst att springa,
Åkte fram med dån och rassel
Långs den väg som framgick överst,
Till den översta bland gårdar.
Därpå muntre Lemminkäinen,
370. När han nalkades till gården,
Tog till orda själv och talte,
Yttrade och sade detta:
»Tillslut, Hiisi, hundens käftar,
Lempo, gårdvarns gap som gläfsar,
Bilda för hans mun en regel,
Skjut ett stängsel för hans tänder,
Att han icke hinner skälla
Innan jag förbi har färdats!»
När han kommit in på gården,
380. Slog han piskan emot marken;
Damm steg upp inunder piskan,
Och en liten man ur dammet;
Denne löste hästens bröstrem,
Fällde slädens fimmerstänger.
Nu den muntre Lemminkäinen
Lyssnade med egna öron,
Utan att av någon märkas,
Utav ingen varsebliven:
Runor hörde han därinne,
390. Ord igenom mossfylld springa,
Spel förnam han genom väggen,
Sång igenom gluggens bräde.
Blickar sedan in i stugan,
Tittar in i största lönndom:
Stugan var av trollmän uppfylld,
Sängare på bänkar sutto,
Spelmän invid sidoväggen,
Siare vid dörrens gavel,
Spåmän på förnämsta bänken
400. Och besvärjare vid ugnen;
Lapska sånger sjöngo dessa,
Hiisi-kväden fram de gnällde.
Nu den muntre Lemminkäinen
Vågar att förändra skepnad,
Djärves att gestalt förbyta,
Går från knuten in i stugan,
In igenom hörnets fogning,
Tar till orda själv och säger:
»Bäst är sången när den slutats,
410. Vackrast äro korta visor;
Bättre är att vettet sparas,
Än att halvvägs ren det brister!»
Själva Pohjola-värdinnan
Framgick över golvets fogning,
Stadd i sysslor mitt i stugan,
Tog till orda då och sade:
»Fordom fanns en hund i gården,
En likt järnet färgad racka;
Kött den åt och ben den bräckte,
420. Slukade det färska blodet;
Vem bland männer kan du vara,
Vilken ur de hjältars skara,
Då du trätt i denna boning,
In i denna timmerstuga,
Utan att av hunden varsnas,
Att av gläfsaren förmärkas?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Hit jag icke heller kommit,
Utan vett och utan vishet,
430. Utan makt och utan insikt,
Trollkraft, av min fader given,
Skyddsvärn, av den gamle ärvda,
För att slukas utav hundar,
Att av dina rackor rivas.
»Mig min egen moder tvagit,
Mig som liten pilt hon tvättat
Gånger tre i sommarnatten,
Nio gånger på en höstnatt,
Till på alla vägar kunnig,
440. Hemmastadd i alla länder,
Till en sångare i hemmet,
Och till trollkarl utom hemmet.»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Börjar att sin trollkonst öva,
Att sin sångarkraft försöka;
Gnistor sköto pälsens fållar,
Ögonen av lågor brunno
Medan Ahti sjöng, den sköne,
450. Medan han sin trollsång kvädde.
Tvang bland sångarna de bästa
Att de sämsta sånger sjunga;
Stenar drev han in i munnen,
Flata hällar in i halsen
På de allra bästa trollmän,
De bland sångarna förnämsta.
Så han kvad de store männen
Hit den ene, dit den andre,
Ut på kala svedjesträckor,
460. Bort på aldrig plöjda marker,
Ut på träsk, där fisk ej finnes,
Helt och hållet abborrlösa,
Till den vilda Rutja-forsen,
I dess glöduppfyllda virvel,
Under forsens fall, till fradga,
Och till stenar mitt i strömmen,
Att som eldens låga brinna,
Och att spraka såsom gnistor.
Dit den muntre Lemminkäinen
470. Männen kvad och deras klingor,
Hjältarna och deras vapen;
Unga kvad han, gamla kvad han,
Medelåldersmän därjämte;
En allenast kvad han icke:
Boskapshjordens usle herde,
Gubben med det slutna ögat.
Herden med den våta hatten
Tog till orda då och sade:
»O du muntre son av Lempi,
480. Unga kvad du, gamla kvad du,
Kvad ock medelåldersmänner,
Varför kväder mig du icke?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Därför vill jag dig ej röra,
Att din anblick ren är ömklig,
Usel nog, fast jag ej rört dig;
Därtill än, i yngre dagar,
Då du var en herdeslyngel,
Kränkte du din moders livsfrukt,
490. Skändade din egen syster,
Skämde alla gårdens hästar,
Och förstörde föl för stoen,
Uppå kärr och uppå marker,
Där en slemmig ävja dallrar.»
Herden med den våta hatten
Gripes då av harm och vrede;
Ut han skyndar genom dörren,
Över gården, ut på åkern,
Ilar bort till Tuoni-älven,
500. Till den helga forsens virvel,
Bidar där på Kaukomieli,
Väntar där att Lemminkäinen
Skall från Pohja återvända,
Till sin hembygd sig begiva.
Far till Pohjola, det mörka,
Tvärt emot sin moders vilja,
Mot sin gamla moders varning.
Tar sin rustning, tar sin gördel,
Kläder sig i järnsmidd brynja,
Spänner sig i stålsmitt bälte,
220. Yttrar dessa ord och säger:
»Mannen är mer trygg i harnesk,
Säkrare i järnsmidd brynja,
Starkare i stålsmitt bälte
Bland besvärjarna därborta;
Så han ej de svaga fruktar,
Rädes icke ens de starka.»
Och han tar sin egen klinga,
Griper nu det skarpa svärdet,
Som hos Hiisi vässat blivit,
230. Som var skurat blankt hos gudar,
Hänger svärdet vid sin sida,
Sticker det uti sin slida.
Var tar mannen sig till vara,
Värnar sig den starke hjälten?
Delvis tar han sig till vara,
Smått sig värnar ren den starke
Uti dörren, under sparren,
Närmast intill stugans dörrpost,
Uppå gården invid tåget,
240. Vid dess längst avlägsna leden.
Där tar mannen sig till vara,
Rustar sig mot kvinnors skara;
Dock är detta skydd ej säkert,
Detta värn ej tillförlitligt:
Därför tar han sig till vara,
Rustar sig ännu mot männer,
Där sig tvenne vägar skilja,
Uppe på den blåa klippan,
Vid en gungflys vattenåder,
250. Vid den lättupprörda källan,
Vid det stora vattenfallet,
Vid den vilda forsens virvel.
Här den muntre Lemminkäinen
Yttrade ett ord och sade:
Skyddsord vid avresan.
v. 255-296.
»Nu stån upp ur jorden, svärdsmän,
Kämpar, åldriga som jorden,
Stigen, klingans män, ur brunnar,
Upp ur älvar, säkra skyttar!
Res dig, skog, med dina männer,
260. Ödemark med all din skara,
Bergets gubbe med din styrka,
Vesi-hiisi, rik på fasor,
Vattnets moder med ditt följe,
Vattnets äldste med din härsmakt,
Jungfrur, upp ur varje sumpdäld,
I, med fållen fin, ur källor,
Till en ensam kämpes bistånd,
Till en frejdad hjältes följe,
Att ej trollkarIns pilar verka.
270. Siarns skarpa stål ej heller,
Icke någon spåmans knivbett,
Icke skyttens trolldomsvapen!
»Om ej detta är tillräckligt,
Minns jag än ett annat medel:
Högre upp min suck jag sänder,
Upp till Ukko uti himlen,
Han, som molnen uppehåller,
Härskar över himlens strömoln.
»O du Ukko, högst bland gudar,
280. Gamle fader uti himlen,
Du som genom molnen talar,
Du vars röst i rymden höres!
Hämta mig en eldig klinga,
Höljd uti en eldig slida,
Varmed jag kan hindren häva,
Trolldomsskador undanröja,
Fälla jordens avgrundsandar,
Vattnets trollmän övervinna,
Både framför mig i luften,
290. Och bakom mig likaledes,
Över huvudet, vid sidan,
Och vid mina bägge länder,
Vända trollkarln mot sin piludd,
Siarn mot sitt eget knivbett,
Mot sitt eget stål besvärjarn,
Emot eget svärd de ilskna!»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Visslar fram en häst ur snåret,
300. En med gyllne man ur gräsvalln,
Spänner fålen för sin släde,
Röda springaren i redet,
Själv han sätter sig i släden,
Höjer sig uti sin skrinda;
Ger sin häst ett slag med spöet,
Med den knutförsedda snärten.
Fålen springer, färden lider,
Släden glider, vägen avtar,
Silvervita sanden gnisslar,
310. Högt den gyllne mon hörs dåna.
Färdas en dag, färdas tvenne,
Färdas inpå tredje dagen;
Men uppå den tredje dagen
Av en by till slut han mötes.
Nu den muntre Lemminkäinen
Åkte fram med brak och buller
På den väg som här var närmast,
Till den allra närmsta gården;
Här han sporde över tröskeln,
320. Bakom farstukvistens stolpe:
»Finns måhända här i gården
Den min fåles bröstrem löste,
Mina fimmerstänger sänkte,
Lokan ur dess spänning toge?»
Svarade ett barn på golvet,
Liten pilt från trappan talte:
»Icke finnes här i gården
Den din fåles bröstrem löser,
Dina fimmerstänger sänker,
330. Lokan ur dess spänning tager.»
Ängslig var ej Lemminkäinen,
Slog sin raska häst med spöet,
Med den pärlbesatta snärten,
Åkte fram med gny och buller,
Långs den väg, som framgick mellerst,
Till den mellersta bland gårdar;
Här han sporde över tröskeln,
Frågade vid farstukvisten:
»Finnes kanske här i gården
340. Den som mina tömmar toge,
Den som hästens bröstrem löste
Och dess rede kunde öppna?»
Invid härden skrek en gumma,
Närmast hälln, med trätsam tunga:
»Här nog finnes uti gården
Den som dina tömmar tager,
Den som hästens bröstrem löser,
Sänker dina fimmerstänger:
Flere tiotal det finnes,
350. Hundrade, om så du önskar,
Som en skjuts dig kunna giva,
Skaffa dig en häst till åkning,
Att du, usle, hem kan färdas,
Fly till eget land, du onde,
Till din husvärds boningsplatser,
Till din egen matmors stigar,
Till din egen broders grindar,
Till din egen systers stuggolv,
Innan dagen gått till ända,
360. Innan solen hunnit sjunka!»
Ängslig är ej Lemminkäinen,
Yttrar dessa ord och säger:
»Skjutas borde denna gumma,
Klubbas, hon med sneda käken!»
Bragte så sin häst att springa,
Åkte fram med dån och rassel
Långs den väg som framgick överst,
Till den översta bland gårdar.
Därpå muntre Lemminkäinen,
370. När han nalkades till gården,
Tog till orda själv och talte,
Yttrade och sade detta:
»Tillslut, Hiisi, hundens käftar,
Lempo, gårdvarns gap som gläfsar,
Bilda för hans mun en regel,
Skjut ett stängsel för hans tänder,
Att han icke hinner skälla
Innan jag förbi har färdats!»
När han kommit in på gården,
380. Slog han piskan emot marken;
Damm steg upp inunder piskan,
Och en liten man ur dammet;
Denne löste hästens bröstrem,
Fällde slädens fimmerstänger.
Nu den muntre Lemminkäinen
Lyssnade med egna öron,
Utan att av någon märkas,
Utav ingen varsebliven:
Runor hörde han därinne,
390. Ord igenom mossfylld springa,
Spel förnam han genom väggen,
Sång igenom gluggens bräde.
Blickar sedan in i stugan,
Tittar in i största lönndom:
Stugan var av trollmän uppfylld,
Sängare på bänkar sutto,
Spelmän invid sidoväggen,
Siare vid dörrens gavel,
Spåmän på förnämsta bänken
400. Och besvärjare vid ugnen;
Lapska sånger sjöngo dessa,
Hiisi-kväden fram de gnällde.
Nu den muntre Lemminkäinen
Vågar att förändra skepnad,
Djärves att gestalt förbyta,
Går från knuten in i stugan,
In igenom hörnets fogning,
Tar till orda själv och säger:
»Bäst är sången när den slutats,
410. Vackrast äro korta visor;
Bättre är att vettet sparas,
Än att halvvägs ren det brister!»
Själva Pohjola-värdinnan
Framgick över golvets fogning,
Stadd i sysslor mitt i stugan,
Tog till orda då och sade:
»Fordom fanns en hund i gården,
En likt järnet färgad racka;
Kött den åt och ben den bräckte,
420. Slukade det färska blodet;
Vem bland männer kan du vara,
Vilken ur de hjältars skara,
Då du trätt i denna boning,
In i denna timmerstuga,
Utan att av hunden varsnas,
Att av gläfsaren förmärkas?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Hit jag icke heller kommit,
Utan vett och utan vishet,
430. Utan makt och utan insikt,
Trollkraft, av min fader given,
Skyddsvärn, av den gamle ärvda,
För att slukas utav hundar,
Att av dina rackor rivas.
»Mig min egen moder tvagit,
Mig som liten pilt hon tvättat
Gånger tre i sommarnatten,
Nio gånger på en höstnatt,
Till på alla vägar kunnig,
440. Hemmastadd i alla länder,
Till en sångare i hemmet,
Och till trollkarl utom hemmet.»
Därpå muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Börjar att sin trollkonst öva,
Att sin sångarkraft försöka;
Gnistor sköto pälsens fållar,
Ögonen av lågor brunno
Medan Ahti sjöng, den sköne,
450. Medan han sin trollsång kvädde.
Tvang bland sångarna de bästa
Att de sämsta sånger sjunga;
Stenar drev han in i munnen,
Flata hällar in i halsen
På de allra bästa trollmän,
De bland sångarna förnämsta.
Så han kvad de store männen
Hit den ene, dit den andre,
Ut på kala svedjesträckor,
460. Bort på aldrig plöjda marker,
Ut på träsk, där fisk ej finnes,
Helt och hållet abborrlösa,
Till den vilda Rutja-forsen,
I dess glöduppfyllda virvel,
Under forsens fall, till fradga,
Och till stenar mitt i strömmen,
Att som eldens låga brinna,
Och att spraka såsom gnistor.
Dit den muntre Lemminkäinen
470. Männen kvad och deras klingor,
Hjältarna och deras vapen;
Unga kvad han, gamla kvad han,
Medelåldersmän därjämte;
En allenast kvad han icke:
Boskapshjordens usle herde,
Gubben med det slutna ögat.
Herden med den våta hatten
Tog till orda då och sade:
»O du muntre son av Lempi,
480. Unga kvad du, gamla kvad du,
Kvad ock medelåldersmänner,
Varför kväder mig du icke?»
Sade muntre Lemminkäinen:
»Därför vill jag dig ej röra,
Att din anblick ren är ömklig,
Usel nog, fast jag ej rört dig;
Därtill än, i yngre dagar,
Då du var en herdeslyngel,
Kränkte du din moders livsfrukt,
490. Skändade din egen syster,
Skämde alla gårdens hästar,
Och förstörde föl för stoen,
Uppå kärr och uppå marker,
Där en slemmig ävja dallrar.»
Herden med den våta hatten
Gripes då av harm och vrede;
Ut han skyndar genom dörren,
Över gården, ut på åkern,
Ilar bort till Tuoni-älven,
500. Till den helga forsens virvel,
Bidar där på Kaukomieli,
Väntar där att Lemminkäinen
Skall från Pohja återvända,
Till sin hembygd sig begiva.