Kalevala

Kalevala, förra delen av Elias Lönnrot Översättare: Karl Collan

Sång 1  →

KALEVALA

EFTER ANDRA ORIGINALUPPLAGAN

ÖVERSATT AV

K. COLLAN

ANDRA UPPLAGAN

FÖRRA DELEN

HELSINGFORS
HOLGER SCHILDTS FÖRLAGSAKTIEBOLAG

Första upplagan av Karl Collans
Kalevala-tolkning utkom åren 
1864—1868.

HELSINGFORS 1922
HOLGER SCHILDTS TRYCKERI

Lyssna till den granens susning,
Vid vars rot ditt bo är fästat!
 Finskt ordspråk.

INNEHÅLL
Första sången Sångaren begynner: vv. 1—102. — Luftens jungfru sänker sig ner i havet, där hon befruktas av vinden och havet, och blir vattnets moder: 103—176. — En and bygger sitt bo och lägger ägg på hennes knä: 177—212. — Äggen rulla ner i havet och brista i stycken, varav uppstå jord, himmel, sol, måne, stjärnor och skyar: 213—244. — Vattnets moder danar uddar, vikar och stränder, samt djup och grund i havet: 245—280. — Väinämöinen födes av vattnets moder och drives länge omkring av havets vågor, tills han slutligen uppnår land: 281—344	sid. 7—18
Andra sången. Väinämöinen stiger i land på en obevuxen strand, där han låter den unge Sampsa Pellervoinen utså allehanda trädslag: 1—42. — Eken ensam frodas i början icke, men sås ånyo och uppskjuter nu så yvig att hon undanskymmer sol och måne: 43—110. — En liten man uppstiger ur havet och fäller eken: 111—222. — Fåglar börja sjunga i träden; gräs, örter och bär växa; endast kornet växer icke: 223—236. — Väinämöinen finner några kornfrön på stranden, och fäller en sved, men kvarlämnar en ensam björk, till viloplats för luftens fåglar: 237—264. — Av tacksamhet härför |slår en örn eld, varmed sveden antändes: 265—286. Väinämöinen sår sitt korn, uppsänder böner för dess växt, och Ukko befruktar fältet med ett ymnigt regn: 287—378	sid. 19—31
Tredje sången. Väinämöinen blir genom sin sångkonst vida berömd: 1—20. — Joukahainen begiver sig ut att i sång tävla med Väinämöinen, men då denne är honom överlägsen, utmanar han Väinämöinen till strid och förtörnar honom genom smädefulla ord, tills han omsider blir sjungen ner i ett kärr: 21—330. — Joukahainen råkar nu i stor nöd och lovar sin syster Aino till maka åt Väinämöinen, som nu löser honom ur kärret: 331—476. — Joukahainen återvänder sorgsen hem och omtalar utgången för sin moder: 477—524. — Modern gläder sig högeligen över att få Väinämöinen till svärson, men Aino gripes av oro och brister i tårar: 525—580	sid. 32—51
Fjärde sången. Väinämöinen möter Joukahainens syster i en lund och begär henne till äkta: 1—30. — Aino skyndar gråtande hem och förtäljer saken för sin moder: 31—116. — Modern söker trösta henne och ber henne kläda sig i sina skönaste kläder: 117—188. — Dottern sörjer beständigt och säger sig ej vilja bli en gubbes maka: 189—254. — Sorgsen vandrar hon ut, förvillar sig i skogen, kommer till en havsstrand; här går hon att bada och omkommer i vågorna: 255—370. — Hennes moder gråter dag och natt över sin bortgångna dotter: 371—518	sid. 52—69
Femte sången. Väinämöinen går att uppfånga Joukahainens syster ur vattnet: 1—52. — I skapnad av en obekant fisk fångas Aino av hans krok: 53—72. —Väinämöinen vill nu sönderstycka fisken: men denna hoppar ur båten och undkommer i vattnet, samt säger honom vem den är: 73—133. | Väinämöinen söker förgäves övertala Aino att återvända och gör fåfänga försök att ånyo fånga henne: 134—163. — Misslynt begiver han sig hem, där hans moder råder honom att bland Pohjas döttrar söka sig en maka: 164—241	sid. 70—78
Sjätte sången. Joukahainen hyser agg mot Väinämöinen, beväpnar sig med båge och pilar och väntar på hans an komst vid vägen till Pohjola: 1—78. — Han ser Väinämöinen komma ridande över en flod och skjuter på honom, men träffar endast hans häst: 79—182. — Väinämöinen störtar i vattnet; en häftig storm uppstår och driver honom ut på det vida havet: 183—210. — Joukahainen förtäljer dådet för sin moder: 211—234.	sid. 79—87
Sjunde sången. Väinämöinen simmar i flere dygn av och an i havet; en örn kommer slutligen flygande, tager honom på sin rygg och bär honom till Pohjola: 1—116. — Louhi, Pohjolas värdinna, hör Väinämöinen sörja på stranden, och för honom upp till gården samt undfägnar honom på det bästa: 117—274. — Väinämöinen längtar dock tillbaka till sin hembygd, men Pohjolas värdinna vill ej låta honom resa, ifall han ej kunde smida Sampo, för vilken hon lovar giva honom sin dotter till maka: 275—322. — Väinämöinen lovar från hemmet sända smeden Ilmarinen, som förstode att smida Sampo; han erhåller då av Pohjolas värdinna häst och släde och styr sin färd emot hemmet: 323—368	sid. 88—100
Åttonde sången. Under vägen varsebliver Väinämöinen Pohjolas unga skönt klädda tärna och begär hennes hand: 1—50. — Jungfrun lovar slutligen foga sig i hans önskan, om han kunde bygga en båt av stycken ur hennes slända och bringa den ut på vattnet, utan att själv beröra den: 51—132. — Väinämöinen börjar timra båten, | men tillfogar sig med sin yxa ett djupt sår i knäet, och förmår ej stilla blodflödet: 133—204. — Han söker hjälp i trenne skilda gårdar och finner slutligen en gubbe, som lovar att hämma blodet och bota skadan: 205—282	sid. 101—110
Nionde sången. Väinämöinen förtäljer för den gamle järnets ursprung: 1—266. — Gubben uttalar smädeord mot järnet och förmår genom besvärjelser blodet att stanna: 267—418. — Han låter sin son bereda en salva, bestryker och förbinder såret; Väinämöinens knä läkes och han tackar Gud för vunnet bistånd: 419—586	sid. 111—130
Tionde sången. Väinämöinen återkommer till hemmet och uppmanar Ilmarinen att begiva sig till Pohjola, där han kunde vinna den unga Pohja-dottern genom att förfärdiga Sampo: 1—100. — Ilmarinen är dock föga hugad för denna färd; Väinämöinen bringar honom då genom list till Pohjola: 101—280. — Ilmarinen smider Sampo, som av Pohjolas värdinna inneslutes i ett berg: 281—432. — Ilmarinen begär nu Pohja-dotterns hand, men hon avslår under åtskilliga förevändningar anbudet: 433—462. — Ilmarinen erhåller en båt, återvänder till Kalevala och omtalar för Väinämöinen att han smitt Sampo färdig: 463—510.	sid. 131—148
Elfte sången. Lemminkäinen begiver sig åstad för att vinna den högättade Saari-jungfruns, Kyllikkis hand: 1—110. — I början begabbas han av Saaris tärnor, men ställer sig snart med dem på förtrolig fot: 111—186. — Endast Kyllikkis ynnest lyckas han icke vinna; han bortrövar henne därför med våld och avreser med henne till hemmet: 187—272. — Kyllikki sörjer över sitt öde, och förebrår Lemminkäinen hans stridslystna sinne; han lovar henne då att aldrig draga ut i strid, om hon förbunde sig att aldrig gå till dans | och lekar ut byn. Bägge avgiva heliga löften härom: 273—314. — Lemminkäinens moder prisar sin sons lycka och gläder sig över den unga svärdottern 315—402	sid. 149-162
Tolfte sången. Kyllikki glömmer sin ed och går ut i byn, varöver Lemminkäinen högeligen förtörnas; han besluter genast att övergiva henne och i Pohjola söka sig en annan maka: 1—128. — Hans moder avråder honom förgäves från denna färd, vilken hon fruktar skall medföra hans undergäng; Lemminkäinen, som härunder kammar sitt hår, kastar förtrytsamt sin borste mot väggen, säger att hans död icke skall stunda förrän blod flyter ur denna borste: 129— 212. — Han rustar sig till färden, och begiver sig till Pohjola, där han snart genom besvärjelser undandriver alla gårdens män, med undantag av en gammal usel herde: 213-504	sid. 163—180
Trettonde sången. Lemminkäinen begär av Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta, men den gamla fordrar att han dessförinnan skall fånga Hiisis älg: 1—30. — Lemminkäinen skaffar sig skidor, begiver sig modigt ut på jakten och upphinner slutligen älgen, som dock innan kort åter undkommer, varvid Lemminkäinen råkar sönderbryta sina skidor: 31—270	sid. 181—190
Fjortonde sången. Lemminkäinen lyckas omsider att medelst övliga skogsmannasånger och böner till vildmarkens gudamakter fånga Hiisis älg och bringar den till Pohjola: 1—270. — Nu förelägges honom att tygla Hiisis eldfrustande hingst; han utför värvet och medför hingsten till Pohjola: 271—372. — Såsom ett tredje prov fordrar då Louhi, att han skall skjuta en svan uppå Tuonis älv, och han begiver sig ner till dess strand, men här lurar på honom den gamle herden från | Pohjola; denne dödar honom och vräker hans kropp i Tuonis fors. Tuonis son hugger slutligen Lemminkäinen i stycken: 373—460	sid. 190—206
Femtonde sången. En dag ser Kyllikki blod drypa ur Lemminkäinens borste; hon och hans moder ana då att han är fallen; den gamla modern skyndar till Pohjola och frågar dess värdinna var hon gjort av Lemminkäinen: 1—62. — Louhi bekänner efter långa omsvep vart hon sänt hjälten, och solen giver närmare besked rörande hans död: 63—194. — Lemminkäinens moder uppsamlar ur älven de skilda delarna av hans kropp, sammanfogar dem och återkallar sin son till livet genom anlitande av besvärjelser och salvor: 195—354. — Lemminkäinen redogör för händelseförloppet vid sin död och återvänder med sin moder till hemmet: 555—650	sid. 207—228
Sextonde sången. Väinämöinen timrar en båt och sänder Sampsa Pellervoinen att hämta virke; men för båtbyggnaden saknar han snart trenne ord: 1—118. — Då han icke annorstädes finner dessa ord, begiver han sig till Tuonela för att hämta dem därstädes: 119—362. — Man söker nu här kvarhålla Väinämöinen, men han räddar sig genom sin trollkraft, och då han åter hemkommit, varnar han envar att begiva sig till Tuonela, samt skildrar de fasor som därstädes vänta alla onda människor: 363—412	sid. 229—242
Sjuttonde sången. Väinämöinen går att hämta de trenne orden hos Antero Vipunen och väcker denne ur hans sömn under jorden: 1—98. — Vipunen uppslukar Väinämöinen, som då börjar att häftigt pläga honom i hans inre: 99—146. — Vipunen söker genom mångahanda besvärjelser befria sig från sin gäst, men Väinämöinen hotar att ej draga dädan, innan han erhållit de tre saknade | orden: 147—526. — Vipunen sjunger nu för Väinämöinen hela sin vishet; denne uppstiger ur hans inre, återgår till sitt arbete och fulländar båten: 527—628	sid. 243—264
Adertonde sången. Väinämöinen seglar i sin nya farkost till Pohjola för att fria till den sköna Pohja-dottern: 1—40. — Ilmarinens syster Annikki varsebliver från stranden Väinämöinen och samtalar med honom, samt underrättar därefter sin broder om ändamålet med Väinämöinens färd: 41—266. — Ilmarinen begiver sig nu till häst till Pohja: 267—470. — Då Louhi ser de tvenne friarna nalkas, råder hon sin dotter att välja den gamle Väinämöinen: 471—634. — Pohjola-jungfrun säger sig vilja föredraga Ilmarinen, som smitt Sampo, och giver Väinämöinen,som först inträder i stugan, avslag på hans anbud: 635—706	sid. 265—288
Nittonde sången. Ilmarinen inträder i Pohjolas stuga och begär jungfruns hand: 1—32. — Trenne farliga prov föreläggas honom då av Louhi; genom Pohja-dotterns råd och bistånd utför han lyckligt dessa värv: han plöjer först ett ormfyllt fält, fångar därefter Tuonis björn och Manalas ulv samt slutligen en stor gädda ur Tuonis svarta älv: 33—344. — Ilmarinen trolovas med Pohjola-värdinnans dotter: 345—498. — Misslynt begiver sig Väinämöinen hemåt och varnar envar att i frieri tävla med en yngre man: 499—518	sid. 289—306
Tjugunde sången. I Pohjola redes till bröllop; en väldig tjur slaktas: 1—118. — Öl brygges och bröllopsmat beredes: 119—516. — Bjudningar utsändas åt alla håll; endast Lemminkäinen lämnas objuden: 517—614	sid. 307—327
Tjuguförsta sången. Brudgummen och hans följe anlända och emottagas i Pohjola: 1—226. — |Gästerna undfägnas rikligen med mat och dryck: 227—252. — Väinämöinen sjunger och tackar värdfolket: 253—438	sid. 328—342
Tjuguandra sången. Bruden göres färdig till avresan, och erinras om forna och om kommande tider: 1—124. — Bruden gripes av sorg: 125—184. — Man bringar henne slutligen till tårar: 185—382. — Bruden gråter: 383—448. — Bruden tröstas:	sid. 343—360
Tjugutredje sången. Bruden undervisas och rådes huru hon skall skicka sig i det nya hemmet: 1—478. — En gammal tiggarkvinna skildrar sina levnadsöden såsom flicka, såsom hustru, och sedan hon övergivit sin man: 479—850	sid. 361—389
Tjugufjärde sången. Brudgummen förmanas huru han skall behandla sin unga maka: 1—264. — En gammal tiggare omtalar, huru han bragt sin hustru till lydnad: 265—296. — Bruden är djupt bedrövad, och säger alla i hemmet farväl: 297—462. — Ilmarinen avreser med sin brud och anländer på tredje dagen till sitt hem: 463—528	sid. 390—408
Tjugufemte sången. Bruden, brudgummen och den övriga bröllopsskaran emottagas i Ilmarinens hemgård: 1—382. — Gästerna undfägnas i rikligt mått med mat och dryck; Väinämöinen sjunger och prisar värden, värdinnan, talmännen, brudsätan och alla gäster: 383—672. — På hemfärden från bröllopet går Väinämöinens släde sönder; han sammanfogar den ånyo och styr hemåt: 673—738	sid. 409—433