Rökstenen (von Friesen 1920)/Kap 1
| ← Ett förord och en orientering |
|
Den ordning i hvilken inskriften anbrakts på stenen → |
KAP. I. — UR RÖKSTENENS OCH RÖKSTENSFORSKNINGENS HISTORIA.
Rökstenen finns icke mer på sin ursprungliga plats, en omständighet, som säkerligen i sin mån ökat de redan i och för sig betydande svårigheter, som forskaren har att öfvervinna för att nå fram till en sannolik tolkning af den till större delen fullkomligt enastående inskriften.
När den äldst omtalas, sitter eller rättare ligger den inmurad i väggen till den kyrkbod, i hvilken den i äldre tid in natura till kyrkan inflytande tionden förvarades. Här omnämnes den af Bautil under nr 913 år 1750, af C. Fr. Brooeman »Beskrifning öfver de i Östergötland befintliga städer, slott, socknekyrkor» etc. Norrköping 1760. Ett »inventarium af forntida minnesmärken i Rök 1829», hvilket förvaras i antikv.-topogr. arkivet i Statens historiska museum, tillägger, att stenen var inmurad i östra väggen af boden. Den var på denna tid placerad så, att framsidan med minnesinskriften vette utåt, hvilket framgår af de teckningar och läsningar, som gjorts tid efter annan alltsedan Bures dagar.
År 1843 i juni refs tiondeboden, och då kom man under fund med att stenens alla fem ytor voro täckta af inskrifter. Prosten Hedmark tog en teckning af de dittills dolda sidorna, hvarpå man åter murade in stenen, nu i den nya kyrkans vapenhus, innantill i södra väggen, Stephens Oldnorth. Run. Mon. I, 228. Den nyssnämnda teckningen, hvaraf exemplar förvaras i Statens hist, museum, är af intresse därför, att den visar, att de af allt att döma tämligen färska skadorna i baksidans högra kant längs skärningslinien mellan denna sida och vänstra smalsidan redan funnos, när teck- ningen togs. Sannolikt ha de uppstått då stenen bröts ut ur bodväggen.
I vapenhusets södra innervägg — fortfarande med framsidan utåt — satt stenen till 1862, då den på initiativ af Stephens och på uppdrag af Vitterhets-Akademien uttogs under ledning af antikvitetsintendenten P. A. Säve och restes på sin nuvarande plats, strax inom kyrkogårdsmuren rakt väster om kyrkans västra (hufvud-) portal. Stenen har senare försetts med ett skyddstak, ritadt af ingeniör Algot Friberg i Jönköping, och något af 1900-talets första år anbraktes löstagbara väggar och dörrar mellan skyddstakets stolpar.
Och så i all korthet en redogörelse för hufvuddragen af den vetenskapliga bearbetning, som egnats inskriften under tidernas lopp.
Redan vår äldste runforskare, Johannes Thomæ Bureus, har aftecknat hvad som då syntes af inskriften; hans teckning är utgifven första gången i Monumenta Sveo-Gothica hactenus exsculpta nr 5 (1624) och på nytt af H. Curio 1664 under nr 46. I slutet af 1600-talet utfördes en ny teckning, signerad af J[ohan] H[adorph] och J. L[andsberg] och utgifven 1750 af Joh. Göransson i Bautil som nr 913.
Bautils teckning translittereras af J. G. Liljegren i hans Runurkunder nr 2028, Sthm 1833. Liljegren har riktigt dechiffrerat runorna, men synes dock tveka om ljudvärdet af ᚽ, som på teckningen stundom återges med i, stundom med h-runa. Hans orduppdelning visar, att han inte just förstått mer än dedikationsformeln.
Om prosten Hedmarks teckning är taladt strax ofvan.
Så gjorde P. A. Säve samtidigt med att stenen uttogs ur nya kyrkans vapenhusvägg och restes på sin nuvarande plats, alltså år 1862, en ny teckning af stenens samtliga sidor, hvilken publicerades af Stephens ONRM I, 230. Stephens ger en tolkning af nästan hela inskriften. Jag skall icke uppehålla mig vid den. Den är som det mesta han gjort i runtolkning synnerligen dilettantmässig. Enstaka lyckliga infall drunkna i mängden af lösa huggskott och spekulationer. En föreställning om värdet af hans tolkning ger det faktum, att han läser ᚽ-runan som e — ett tillbakasteg alltså från Liljegren, som var inne på riktig väg. Ett prof på hans öfversättning må vara nog: »efter Uamuth stå dessa runor. Nuarin hans fader ristade dem efter sin af ödet dömde son för den sakens skull och för minnet, på det att evigt må fortlefva segrarens ära.» Enstaka delar af inskriften tolkas däremot på ett förtjänstfullt sätt af Hans Hildebrand i Svenska folket under hednatiden, Sthm 1866.
År 1872 gjordes en ny teckning af C. F. Lindberg under inseende af Hans Hildebrand.
År 1878 utkom Sophus Bugges »Tolkning af runeindskriften på Rök- stenen i Östergötland» (Antiqvar. Tidskrift V). Detta arbete bildar epok i Rökstensforskningens historia. För första gången få vi här en med genomförd metod åstadkommen tolkning af hela inskriften med undantag af det parti på baksidan, som är skrifvet med äldre runor (= Rök I).
Bugge kom här till det resultat, att inskriften är inhuggen till minne af Våmod på föranstaltande af hans far Varin. I den följande afdelningen, som enligt Bugge från framsidan fortsatte öfver till de vertikala, med svensk-norska runor ristade raderna på baksidan, talar inskriften om det slag, i hvilket Våmod fick sin död, de hjältegärningar han utförde, förr än han föll, och uppräknar namnen på de fientliga kungar, som stannade på val- platsen.
Denna framställning afbrytes enligt Bugge af en strof, som skildrar den döde såsom rustad att fara till Vallhall. Chifferskriften på baksidan och vänstra smalsidan talar om Våmods farfar. Slutligen ange de hemlighetsfulla tecknen på toppen och öfverst på baksidan namnet på ristaren.
De äldre runorna på baksidan bilda enl. Bugge inga fullständigt skrifna ord och äro snarast använda utan någon språklig betydelse. Bugge föranleddes till denna mening däraf att han läste runan Þ[1] som þ. Ristaren har på förhand bestämt sig för att omge baksidans inskrift med en ram af de äldre runorna, för att med dessa gamla föga kända tecken kasta ett vördnadsbjudande och hemlighetsfullt skimmer öfver inskriften.
Rökstenen blef under de närmaste åren föremål för några uppsatser och uttalanden, som behandlade enskilda punkter af inskriften, af L. F. Leffler, F. Sander, G. Rundgren, Gudbrand Vigfusson.
År 1888 trycktes en ny afhandling af Bugge i K. Vitterhets Historie & Antikvitets Akademiens handlingar, 11:3: Om Runeindskrifterne paa Rökstenen i Östergötland og paa Fonnaas-spænden fra Rendalen i Norge. Denna afhandling utgafs först 1893 (= Rök II).
Här framställer Bugge en rad nya meningar om enskilda ställens tolkning. Och framför allt ger han här för första gången en tolkning af partiet med äldre runor. Bland detaljtolkningar må framhållas Bugges nya identifiering af þiaurikR i fornyrdislagsstrofen med östgotakonungen Theoderik den store. Bugge menar, att strofen afser den ryttarstaty i Rom af Marcus. Aurelius, hvilken germanerna ansågo föreställa Theoderik. I öfverensstämmelse härmed anser han att utttycket miʀhraiþkutum afser Sydeuropas goter, det folk, öfver hvilket Hermanarik och Theoderik härskade.
Inskriftens delvis fabelaktiga innehåll finner sin förklaring däri — menar Bugge — att Våmods bedrifter förherrligas genom att ställas vid sidan af åtskilliga i saga och sång hemmahörande hjältedåd. En strof af dessa gamla dikter blef oförändrad upptagen i inskriften.
Bugge afböjer också en mening af Schück i Sv. litteraturhistoria sid. 29 f., att inskriften skulle vara ett sammandrag på prosa af en åminnelsedikt öfver Våmod.
Under de närmaste åren såg åter en rad afhandlingar och uppsatser om Rökstenen dagen. Här må nämnas sådana af Viktor Rydberg, Henrik Schück, O. v. Friesen, Fr. Läffler, E. Brate m. fl.
Kommer så ändtligen Bugges tredje stora afhandling om Rökstenen: Der Runenstein von Rök, Sthm 1910. Den förelåg i manuskript vid Bugges död och utgafs af Magnus Olsen med bidrag af Axel Olrik och Erik Brate. Bugges uppfattning af inskriftens plan och hufvudinnehåll finnas angifna 152 f. och 150 f. Bugge anser fortfarande, att hufvudinskriften utgöres af det parti, som är skrifvet med svensk-norska runor i vertikala rader på fram- och baksidorna. Denna hufvuddel handlar direkt om Våmod och om hans stordåd; vertikala raderna 5-8, de båda horisontallinierna på framsidan och högra smalsidan säga oss, att han i själfva verket var den återfödde Theoderik den store. I de delvis med lönrunor skrifna horisontala raderna på baksidan upptill och på vänstra smalsidan omtalas, att Våmod är en afkomling till Tor.
Partierna med äldre runor och korsen på topp- och baksidan handla om ristaren. Först nämnes runristarens fader (Ingvald) och antydes hans födelse, därpå nämnes ristarens eget namn (Biari).
Under det sista decenniet (efter 1910) har, utom en del populära uppsatser, utgifvits studier öfver Rökstenen af H. Schück, H. Pipping, A. Kock, Hj. Lindroth, Erik Brate m. fl.
En läsning, tolkning och kommentering i sammandrag, men behandlande hela inskriften, ger den sistnämnde under nr 136 i Östergötlands runinskrifter, Sthm 1918. Han ansluter sig här i det stora hela till Bugges läsning och tolkning, liksom i allmänhet de göra, som yttrat sig om Rökinskriften. I detalj opponerar han mot Bugge och söker ett nytt ledande motiv i inskriftens sammanhang liksom han på ett nytt sätt motiverat det märkliga hoppet i framställningens gång från ett fall nr 3 till ett fall nr 12, som Bugges läsningsordning medför. Men detta hans förslag är afgjordt i sannolikhet underlägset Bugges och står ännu mera tillbaka för Schücks senaste i III. sv. litt.-hist. 2 s. 71 ff. framställda modifikation af sin äldre uppfattning om den egendomliga inskriftens inre sammanhang.
Schück anser nu (1911), att Rökstenen återger i prosaiskt sammandrag ett genealogiskt kväde af ungefär Ynglingatals eller Haleygiatals typ. Våmod tillhörde en berömd östgötasläkt, och när han afled ung, har han hedrats med ett kväde, som uppräknar hans lysande anor. Denna dikt var för lång att huggas i sten, men fadern hade velat föreviga den i graniten och var för den skull nödsakad att öfverföra den till prosa och göra betydliga uteslutningar.
Sedan min föreliggande afhandling i sina hufvuddrag och flesta detaljer var utarbetad, hade prof. H. Pipping vänligheten att tillställa mig »Om runinskriften på Rökstenen» i Acta societatis scientiarum fennicæ, Tom xlix, nr 1. Pipping behandlar här med ingående kritik och polemik en hel del ställen i inskriften. Han behandlar också frågor af generell vikt som de magiska talförhållandena. Det är dock endast i mycket ringa mån som de resultat jag kommit till sammanfalla med eller likna de meningar, Pipping här för första gången framställer eller fortfarande häfdar. Pipping bygger fortfarande i hufvudsak på Bugges läsningar och läsningsföljd. Han söker genom eljest okända dubbelläsningar af flera efter hvarandra följande runor nå fram till ristarens mening. Men denna blir på detta sätt i så hög grad invecklad och konstlad, att man redan på den grund ofta måste förkasta Pippings tolkningar. I det följande får jag här och där anledning att beröra de meningar, som i afhandlingen göras gällande, men ofta finner jag detta. onödigt, då de omöjligen kunna bestå, om den positiva bevisning jag bringar för min åskådning befinnes vara riktig.
Alla hittills gjorda förslag till tolkning af Rökinskriften bygga — såsom jag redan framhållit — på Bugges i hans tre afhandlingar gifna grund. De antaga den af honom framställda ordningsföljden af inskriftens olika afdelningar som den rätta; likaså i hufvudsak hans upplösning af lönrunorna; de läsa på tvifvelaktiga ställen inskriften som han föreslagit t. ex. tua[ʀua]lraubaR; de ansluta sig i flertalet enskildheter till hans tolkning af inskriftens olika delar, så t. ex. till hans för helhetsuppfattningen af inskriftens innebörd betydelsefulla tolkning af þiaurikʀ som Theoderik den store och hraiþkutum som östgoter. Deras uppfattning af det inre sammanhanget slutligen är i grund och botten med Bugges mer eller mindre befryndad.
Bugges första afhandling var ett storslaget framsteg; den gaf oss en tolkning af stenens flesta enskildheter, som om de också på många punkter, främst af Bugge själf men också af andra forskare, senare ersatts med nya eller modifierats, dock utgjorde värdefulla utgångspunkter för vidare arbete, den gaf oss också för första gången ett diskuterbart förslag till en helhetsuppfattning af den i sitt slag enastående inskriftens plan och syfte.
I sin andra afhandling fullbordade Bugge inskriftens dechiffrering och tolkning genom att äfven behandla det med äldre runor skrifna partiet, som han tidigare hade uppfattat som en afdelning utan språklig innebörd. Men han ledde också enligt min mening forskningen in i en återvändsgränd genom den nya tolkning af þiaurikR och hraiþkutum, som han här gaf.
Äfven Bugges tredje afhandling ger oss ifråga om detaljer en i mångt och mycket fördjupad uppfattning, men af principiellt nytt ger den mindre. Och man har inför detta med Bugges vanliga geniala kombinationsförmåga och vidsynta lärdom utförda arbete svårt att värja sig för den känslan, att resultaten icke stå i proportion till vare sig författarens vetenskapliga kapacitet eller de allvarliga ansträngningar han egnat sitt arbete. Det bibragte åtminstone mig den uppfattningen, att det måste finnas något eller några grundfel i Bugges läsning och tolkning, som hindrat honom att vinna den riktiga uppfattningen af inskriftens verkliga inre sammanhang och syfte. Konsekvensen af denna min uppfattning var att en ny bearbetning af inskriften från grunden var af nöden, där man framför allt noggrant pröfvade alla faktorer, som kunde vara af betydelse för själfva läsningen. Äfven måste den yttre tolkningen underkastas en förnyad pröfning till sina detaljer.
Resultaten af detta arbete förelägger jag i den följande afhandlingen dem, som intressera sig för det kanske märkligaste språkliga dokument vi ega från vår forntid. Jag anser mig i hufvudsak ha vunnit en tillfredsställande lösning af problemet. Men jag behöfver icke säga, att många detaljer ännu äro oklara och att mycket arbete ännu återstår, innan forskningen nått fram till en af det stora flertalet på samma gång sakkunniga och omdömesgilla personer omfattad ståndpunkt. Det är möjligt att dessa kommande forskningar skola modifiera äfven mitt hufvudresultat, men om så kommer att ske, hoppas jag i hvarje fall med här föreliggande afhandling ha fört forskningen in på en väg, som skall visa sig mer framkomlig än den, som Bugge tagit upp och som hittills allmänt följts, då man sökt nå fram till en rimlig och sannolik åskådning af Rökinskriftens innehåll och syfte.
- ↑ Wikisource: En variant av ᛅ som saknas i Unicode.