Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


237

allenast vårdslöshet (genom 1862 års konkurslag gynnande af borgenär till de öfrigas förfång).




Förfalskning.Det låg i sjelfva det sätt, hvarpå i den romerska rätten begreppet bedrägeri uppstod vid sidan af det äldre begreppet förfalskning, att gränserna dem emellan ej kommo att blifva fullt bestämda. Och så fortfor förhållandet äfven att vara efter begreppens upptagande i de moderna folkens straffsystem. Benämningarne begagnades utan något bestämdt särskiljande, ja ofta gemensamt till betecknande af en och samma förbrytelse. Emellertid blef det efterhand alltmera brukligt att uppfatta förfalskning såsom ett bedrägeri, föröfvadt under vissa försvårande omständigheter. Hvad beträffar dessa omständigheter, blefvo dock till en början icke de romerska principerna bestämmande. Det karakteristiska för förfalskning sågs nemligen deri, att ett yttre sakligt föremål förfärdigades eller anskaffades i bedrägligt syfte. Och i denna betydelse finnes uttrycket ännu användt såsom teknisk term (dansk rätt). Vanligen har det dock i sådant hänseende nu mera en inskränktare bemärkelse. Redan tidigt rigtade sig lagstiftarnes uppmärksamhet företrädesvis på förfalskning af mynt och skriftliga urkunder. Dessa slags förfalskningar kommo att utmärkas såsom mera straffbara än andra. Hvad beträffar myntförfalskning, föranleddes straffskärpningen till en del deraf, att gerningen ansågs innebära ett ingrepp i kronans höghetsrättigheter. Men i öfrigt låg såväl här som i fråga om förfalskning af skriftliga urkunder orsaken till den höga straffbarheten i den fara för den allmänna rörelsen, som handlingarne medförde. Äfven i den moderna rätten kom sålunda vid ifrågavarande förbrytelser hänsyn att tagas till fides publica. Och i allmänhet förstås nu mera med förfalskning allenast sådana brott, som innebära en kränkning häraf. Förfalskning framställes nemligen i den del af rättssystemet, som egnats åt förgripelser mot offentlig rätt, (svensk, norsk, fransk, belgisk och holländsk rätt), eller ock är det i allt fall i denna sin egenskap, som densamma nu mera framstår såsom qvalificerad i förhållande