| Psaltaren. | Ps. 82, 83. | 163 |
andra, isynnerhet de, till hwilka Guds ord skedde. Joh. 10: 34, 35. Se ock Rom. 13: 1, 3, 6. Fallet är Guds församling, Guds åker. Matth. 13: 24. Öfwerhetspersoner och domare skola komma ihåg, att de äro Herran räkenskap skyldige för utöfningen af sina embeten, och att Herren sjelf är domaren öfwer dem alla. Mose och de domare, han tillsatte, woro upplyste af Guds Anda, så att, då de dömde öfwer folket, war det Herrans Ande, som genom dem talade; det war Han sjelf, som då dömde, derföre kallades de gudar, med afseende derpå, att deras dom war Guds dom. Detta kan icke nu sägas om någon öfwerhet på samma oinskränkta sätt, men öfwerheten är tillsatt att wara Guds tjenare. Rom. 13: 4.
2. Huru länge wiljen I döma orätt, och föresätta (föredraga) de ogudaktigas person?* Sela. *5 Mos. 1: 16, 17.
3. Skaffer den fattige och faderlöse rätt, och hjelper den elände och torftige till rätta.
4. Hjelper den föraktade och fattige, och förlöser honom utur de ogudaktigas wåld.* *Job 29: 12, 13. Ords. 24: 11; cap. 31: 8, 9. Es. 1: 17; cap. 10: 1, 2.
Här befalles icke att emot de rika gifwa de fattiga rätt, om de hafwa orätt, utan att hjelpa dem till rätta, då de hafwa rätt. En orättwisa, hwartill domare ofta frestas, är att hafwa anseende till personen, att hjelpa de rika och undertrycka de fattiga. Men stundom inträffar en motsatt orättwisa, isynnerhet på sådana tider, då en falsk folkanda will göra sig gällande, för att kullkasta all ordning och lag.
5. Men de låta icke säga sig, och akta det icke; de gå allt i mörkret; derföre måste alla landets grundwalar falla.
Så snart öfwerheten, embetsmän och domare i ett christet land förakta Herran och Hans ord, så hafwa de förlorat sitt fotfäste. Blott twå ting kunna då inträffa: antingen måste Gudsfruktan och christligt sinne åter wäckas, så att öfwerhet och folk återwända till Herran, och då kunna de räddas, och land och rike blifwa beståndande; eller om icke detta sker, så går landet och dess folk till sin undergång.
6. Jag hafwer wäl sagt: I ären gudar;* och allesammans den Högstes barn. *Joh. 10: 34.
7. Men I måsten dö såsom menniskor, och såsom en tyrann förgås.* *Ps. 73: 19.
Detta är den dom, som wäntar alla sådana embetsmän och domare, hwilka icke akta på Herrans ord, v. 5.
8. Statt upp, Gud, och döm jorden; ty du är en Herre* öfwer alla hedningar. *Ps. 2: 8. Ebr. 1: 2.
Stode denna Psalm öfwerst i ett rikes grundlag och höllos såsom helig lag af hela dess öfwerhet, så wore det riket grundadt på ett hälleberg.
”Man kunde undra, hwarföre sådana onda menniskor, som Han så hårdt bestraffar, ändå här kallas Guds barn, enär i den Heliga Skrift de heliga trogna menniskorna kallas Guds barn? Swar: Det är wäl också ett stort under, att Han kallar sådana onda menniskor med sitt eget namn gudar. Men det ligger uti det ordet: jag hafwer sagt, v. 6; ty Guds ord helgar och gör till gudomliga alla ting, hwartill det sättes. Derföre kallas de stånd, som äro stiftade med Guds ord, allt heliga, gudomliga stånd, ehuru personerna icke (alltid) äro heliga; såsom fader, moder, predikant, själasörjare m. m., de äro allt heliga, gudomliga stånd, ehuruwäl ändå personerna deruti kunde wara bofwar och skalkar. Således emedan Gud har med sitt ord stiftat och insatt öfwerheten, kallas de rätteligen gudar och den Högstes barn, för det gudomliga ståndet och Guds ords skull, och äro dock arga skalkar, såsom han här klagar och bestraffar.” L. Dessa embeten kunna aldrig omintetgöras, så länge den närwarande werldsordningen warar, ehuru titlar och inrättningar kunna wara olika. Men de personer, som missbruka sådana embeten, kunna icke undfly den Allsmäktige domaren. Hela Psalmen utgör en församlingens bön, att Herren sjelf måtte styra och döma genom den öfwerhet, Han tillsatt. Men om denna öfwerhet icke will tjena Herran, såsom dess pligt är, Rom. 13: 4, så skall församlingen bedja, att Herren måtte omwända denna öfwerhet, eller om detta icke kan ske, att då Herren sjelf wille döma öfwerheten, låta den förgås och sjelf tillsätta en bättre, v. 7, 8. Men aldrig är det för ett folk tillåtet, att sjelft upphäfwa sig till domare öfwer sin öfwerhet. Och detta skulle aldrig ske, om sann tro och bönens kraft i församlingen wore rådande.
83. Psalm.
Emot församlingens fiender.En Psalmwisa Assaphs.
2. Gud, tig dock icke så, och war dock icke så stilla; Gud, lid det dock icke så.* *Ps. 28: 1.
3. Ty si, dina fiender rasa; och de, som dig hata, sätta upp hufwudet.
4. De hafwa listiga anslag emot ditt folk, och rådslå emot dina fördolda.
5. Kommer, säga de, låter oss utrota dem, så att de intet folk äro; att på Israels namn icke skall mer tänkt warder.
Mäktiga fiender hafwa förenat sig emot Israel för att om möjligt utrota detta folk. I denna nöd ropar Israel till Herran sin Gud. Så äro i alla tider starka fiender förenade emot Guds folk. De fördolda, d. ä. ”De som i trone för werlden fördolde lefwa, så att man håller dem för kättare.” L.
_167.jpg&oldid=345034){kind=link}