Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli Bref till Romarne

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Allmän inledning till Pauli bref Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Pauli Bref till Romarne
Pauli första Bref till Korintierna  →


[band III, 377]

Pauli Bref till Romarne.

Inledning.

Såsom wi ofwan sett, skref Paulus detta bref före sin första fångenskap i Rom. Det war således icke någon af honom der på stället grundad församling, han skref till. Men redan tidigt bildades der en församling. Wid pingstdagen hade flera ”resande från Rom” warit närwarande i Jerusalem. Utan twifwel utgjorde dessa efter hemkomsten förstlingen af en Guds församling i det hedniska Rom, hwilken sedermera mer och mer förökades. Af helsningarne i det sextonde kapitlet synes dock, att Paulus hade i Rom många personligen bekanta, som genom honom blifwit i Grekland omwända. Ty de flesta namnen, som förekomma i de helsningarne, äro grekiska. Rom war werldens hufwudstad. Dit reste menniskor alltjemt från olika trakter af jorden. Således war det icke underligt, att der träffa Greker af alla stånd och folkklasser, och således äfwen hedningkristna, som från de grekiska städerna kommo dit och anslöto sig till de kristna, som woro der förut. Hit skref nu hedningarnas apostel detta bref, i hwilket han, på ett fullständigare sätt än i något annat, genomgår stycke för stycke den kristliga trons läror, hwilkas hufwudpunkt är läran om rättfärdiggörelsen genom tron. Den hufwudsakligaste anledningen till detta bref war den misshällighet, som rådde mellan de judekristna och de hedningkristna, som funnos i Rom. De förre wille hänga fast wid ceremonilagen och föraktade de från hedendomen omwände, som derifrån woro frie, men råkade i fara att yfwas öfwer sin frihet eller att missbruka den. För att nu nedslå ett sådant sinne, så opassande å båda sidor, skref aposteln detta bref. Han wisar de judekristna, att de hade intet att berömma sig af inför Gud, utan hwad de hade, såsom delaktige af kristendomens ljus, hade de af nåd och gemensamt med hedningarna. Han wisar de hedningkristna detsamma, hwilket de borde desto djupare erkänna, ju mer de besinnade i hwilket mörker de förut legat försänkte. I sammanhang härmed wisar han, att Judarne dock hade stora företrädesrättigheter framför hedningarna. Å ömse sidor skulle de således ödmjukt prisa Gud för den öfwerswinneliga nåd, hwartill de blifwit kallade, och wara ens till sinnes i behjertandet af den gemensamma nådeskallelsen.

1 Kapitlet.

Paulus helsar de Kristna i Rom och uttalar sin åtrå att der förkunna evangelium samt beskrifwer hedningarnes afguderi och dess följder.

Paulus, Jesu Kristi tjenare, kallad till apostel, afskild för Guds evangelium — Ap. G. 9: 15. 13: 2. 2 Kor. 1: 1. Gal. 1: 15.

Afskild (utkorad) först från moderlifwet, sedan genom Guds uttryckliga befallning. Ap. G. 9: 15; kap. 13: 2.

2 hwiIket han förut genom sina profeter har utlofwat i heliga skrifter — 1 Mos. 3: 15. 22: 18. 26: 4. 49: 10. 5 Mos. 18: 15. Ps. 132: 11. Es. 4: 2. 7: 14. 9: 6. Jer. 23: 5 f. Dan. 9: 24. Mik. 7: 20.

3 om sin Son, hwilken efter köttet föddes af Davids säd Matt. 1: 1. Luk. 1: 32. Ap. G. 2: 30. 13: 23. 2 Tim. 2: 8.

Efter köttet, d. ä. efter den menskliga naturen.

4 och efter helighetens Ande blifwit kraftigt förklarad wara Guds Son genom uppståndelse från de döda, Jesus Kristus, wår Herre, Joh. 10: 30 f. Ebr. 1: 5. 5: 5 f. Ap. G. 13: 32 f.

Aposteln prisar Guds Sons härlighet med särskildt eftertryck, när han skrifwer till sådana, för hwilka han icke hade tillfälle att muntligen föredraga det stora ämnet. Han kan icke heller strax i början af sitt bref eftertryckligare prisa wigten af sitt apostlaembete (v. 5), än då han wisar, att han fått det af honom, som är Guds Son och allas Herre. Sjelf ”afskild” till detta embete (v. 1), har han det af honom, som är förklarad, eller egentligen ”afskild”, framstäld och insatt (Ps. 2: 6) till Guds Son. Hwad detta senare afskiljande innebär, ligger redan uttryckt i Dav. Ps. 2: 7. Kristus, som blifwit född af Davids säd efter fottet, är af ewighet Guds Son, efter helighetens Ande, d. ä. efter sin [band III, 378]gudomliga natur. Det är här första gången wi hos aposteln träffa motsatsen mellan kött och Ande. Men denna motsats är något annat, när den nyttjas om Kristus, än då den nyttjas om de fallna menniskorna. Deras kött eller medfödda natur är, just till följd af fallet, behäftadt med syndaförderf. Kristus har iklädt sig deras natur, således deras kött, men icke deras kötts syndaförderf. Köttets swaghet har han under sin förnedringstid burit och deraf haft att lida; men fri från allt syndaförderf, har han öfwerwunnit köttets wanmagt genom den i honom boende helighetsanden, d. w. s. genom det i honom inneboende gudomliga wäsendets kraft. Men i denna seger, i denna kraft har han blifwit bewisad och framstäld såsom Guds Son genom uppståndelse från de döda. Detta uttryck innefattar ej blott det, att han sjelf uppstod ifrån de döda, utan ock det, att med hans uppståndelse är alla menniskors uppståndelse förbunden. Och båda delarne bewisa, att han är den allsmägtige Guds Son, hwilken såsom den helige och såsom den lefwandegörande Anden wäldeligen öfwerwinner döden och all dödens magt och wälde.

5 genom hwilken wi hafwa fått nåd och apostlaembete till att, för hans namns skull, upprätta trons lydnad bland alla hedningar, Rom. 12: 3. 15: 15 f. 2 Kor. 15: 10. Ef. 3: 8. Rom. 16: 26.

För hans namns skull. d. ä. till hans namns förhärligande. — Trons lydnad, d. ä. den lydnad, som bewisar sig deri, att evangelium anammas genom tron; kap. 16: 26.

6 bland hwilka I ock ären, I som blifwit kallade af Jesus Kristus, Rom. 9: 24.

Kallade af Jesus Kristus, egentligen ”Jesu Kristi kallade”, d. ä. kallade till Jesus Kristus och således hörsammat kallelsen.

7 till alla i Rom warande Guds älskade, de kallade heliga. Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! 2 Tim. 1: 9. 2 Kor. 1: 2. Ef. 1: 1.

I den stora hedniska staden Rom funnos här och der boende sådana, som woro Guds älskade eller älskeliga, hwarmed i synnerhet förstås troende Israeliter, och kallade heliga, d. ä. genom kallelsen heliga, de som blifwit helgade eller till Guds egendomsfolk afskilda, derigenom att de blifwit kallade, och med dessa förstås i synnerhet de troende af hedningarna. Till dessa alla ställer aposteln sin helsning, som innehåller den wanliga apostoliska tillönskan af nåd och frid. I hwart och ett af dessa stycken (nåd och frid) innefattas allt godt för tid och ewighet, som kan en menniska tillönskas; men i båda tillsamman ligger hela nya testamentets innehåll fullständigt uttaladt. Tillförene war den wanliga helsningen: Frid. Genom att ordet nåd sättes förut, wisas huru den friden är beskaffad, som i nya testamentet tillönskas. Nåden och sanningen kommo genom Jesus Kristus, wår Herre; jemför Joh. 1: 17. Hwad detta innebär, erfar den, som har nåd och frid. Den, som genom tron har Guds nåd, erfar det genom den frid, som följer på benådningen; och den sanna friden har sin enda grund i nåden. Det ena tillönskas derföre på samma gång som det andra i ökadt mått ät dem, som blifwit troende.

8 Först tackar jag min Gud, genom Jesus Kristus, för eder alla, att eder tro omtalas i hela werlden.

I ordet tacka, såsom grundtexten har det, ligger en erinran om nåden, som är tacksägelsens hufwudämne. Först och främst tackar nu aposteln Gud för den nåd de fått, för att sedan bedja och bidraga dertill (v. 13), att de måtte få mer. Han tacker derför, att i hela werlden omtalas deras tro, eller egentligen att ”eder tro kungöres i hela werlden”, d. ä. att I genom tron anammat Guds nåd, och att således från sjelfwa den hedniska werldens hufwudstad, Rom, äfwen utgår wittnesbörd om tron på Kristus så att den kungöres och föranleder Guds pris i hela werlden.

9 Ty Gud, hwilken jag i min ande tjenar uti hans Sons evangelium, är mitt wittne, huru jag oaflåtligt tänker på eder, Ef. 1: 15 f. Fil. 1: 3 f.

Ordet tjena utmärker på detta ställe en sådan gudstjenst, den någon förrättar såsom prest. Det evangeliska predikoembetet är således för aposteln en presterlig tempeltjenst i anden. I denna tjenst tänker han oaflåtligt på dem.

10 alltid i mina böner bedjande, att jag dock ändtligen en gång må genom Guds wilja lyckas att komma till eder. Rom. 15: 23.

Denna apostelns ifriga åstundan att komma till Rom gick några år derefter i en underbar fullbordan, Ap. G. 28: 14 f., och frukterna deraf nämnas Fil. 1: 12 f.

11 Ty jag längtar efter att se eder, på det att jag må meddela eder någon andelig gåfwa till eder stadfästelse,

Ett sådant meddelande skulle således ske på ett werksammare och mera inträngande sätt genom den personliga närwaron af evangelii muntliga förkunnande, än det kunde ske genom bref. Till eder stadfästelse, på det I måtten styrkas eller stadfästas. Gud är den, som styrker och stadfäster. Aposteln talar ödmjukt om sig såsom ett redskap, hwarigenom Gud meddelade andeliga nådegåfwor, och således styrkte dem i tron, åt hwilka nåden och nådegåfworna meddelades.

12 det är, att wi hos eder må tillsamman wederqwickas genom hwarandras tro, eder och min. Rom. 15: 32.

13 Och jag will icke, mina bröder, att I skolen wara okunnige derom, att jag ofta har föresatt mig att komma till eder — fastän jag ända hittills har blifwit förhindrad — på det att jag måtte hafwa någon frukt äfwen bland [band III, 379]eder, såsom bland de öfriga hedningarne. Rom. 15: 22 f.

Hafwa frukt. Detta uttryck utmärker likasom något midt emellan det att meddela och mottaga. Aposteln uttrycker dermed, att hwad som gagnar andra genom hans meddelande, är äfwen honom sjelf till båtnad. Att hafwa någon frukt är att hafwa en inbördes winst för Guds rike.

14 Jag står i skuld både hos Greker och barbarer, både hos wisa och owisa. 2 Kor. 9: 16.

Barbarer kallades då för tiden alla ohyfsade folkslag, således alla utom Greker och Romare, hwilka båda ansågo sig för werldens bildade folk. Romarne mottogo dock sin förnämsta bildning från Grekland. Derföre nämnas här blott Greker, då Romarne äfwen inbegripas under detta namn. På samma sätt som Judarne i allmänhet föraktade alla, som icke woro Judar, så föraktade ock Greker och Romare alla, som hörde till andra folkslag, och kallade dem barbarer. Men äfwen bland Greker och Romare funnos både werldskigt wisa eller bildade och owisa. Dem alla fattades dock den rätta wisdomen, så länge de woro utan evangelii kännedom. Såwäl med den största menskliga bildningens wishet, som med den största barbariska råhet woro de likwäl hedningar. Paulus förklarar sig stå till dem alla i skuld i så måtto, som han fått det uppdraget, att wara hedningarnas apostel, och evangelii förkunnande är den skuld, som han har att afbörda sig, så länge det ännu gifwes otrogna hedningar.

15 Derföre, så widt på mig ankommer, är jag redebogen att predika evangelium äfwen för eder, som ären i Rom.

16 Ty jag skämmes icke wid evangelium, ty det är en Guds kraft till frälsning för hwar och en som tror, för Juden först, så ock för Greken; Ps. 40: 10 f. 2 Tim. 1: 8. 2 Kor. 1: 13. Ap. G. 13: 46.

Såwäl den naturliga menniskan i allmänhet, som de werldsligt wisa i synnerhet, skämmas wid den korsfäste Kristus; och så skämmas de wid hans evangelium. Jemför 2 Kor. 1: 18. Men Paulus säger: Jag skämmes icke wid evangelium, d. ä. jag räknar det för min högsta ära; ty det är en Guds kraft till frälsning för hwar och en som tror, för Juden först, så ock för Greken. Orsaken, att Paulus och med honom alla troende räkna evangelium för en ära, är således densamma, som att de otrogna räkna det för en skam. Desse räkna det nemligen för en skam just derföre, att det är en Guds kraft till frälsning, då de twärtom dels icke anse sig behöfwa frälsning, dels wilja frälsas genom egen kraft, och de blygas wid den tro, som förödmjukar sjelfklokheten. Frälsningens evangelium tillbjudes emellertid först Juden, enligt Joh. 4: 22, men så ock Greken, d. w. s. alla hedningar, af hwilka Grekerna nämnas såsom de förnämsta och mest bildade och efter wishet sökande.

När wi gifwa akt på hela Romarebrefwets sammanhang, så finna wi, att v. 1—15 utgöra ingången och förberedelsen, att v. 16 och 17 innehålla hufwudämnet, och att från och med den 18 versen widtager sjelfwa den rika afhandlingen.

17 ty i detta uppenbaras Guds rättfärdighet af tro till tro, såsom det är skrifwet: ”Den rättfärdige skall lefwa af tro”. Rom. 3: 21 f. 3: 9. Hab. 2: 4. Gal. 3: 11. Ebr. 10: 38.

För att wara frälst och salig behöfwer menniskan rättfärdighet eller en sådan inre och yttre färdighet till det rätta, d. ä. en sådan fullkomlig helighet, att han dermed kan bestå inför Gud. Men den kan menniskan, såsom fallen i synd, icke sjelf åstadkomma. Hennes syndiga natur sätter henne ur stånd att frukta och älska Gud öfwer all ting, hwilket skulle wara källan, hwarur rättfärdigheten skulle härflyta. Genom synden är hennes sinne köttsligt och således en fiendskap mot Gud, och ett sådant mot Gud fiendtligt sinne är ju icke Guds lag underdånigt, kan icke heller wara det, kap. 8: 7. Då hon icke är Guds lag underdånig, så har lagen intet annat att förkunna henne än fördömelse, 2 Kor. 3: 9; och då lagen fördömer hwarenda menniska, emedan hwarenda menniska är syndare, så år ingen rättfärdighet af lagen möjlig. Till frälsning och salighet fordras således Guds rättfärdighet, d. ä. den rättfärdighet, som är af Gud beredd och för honom gäller således den af Kristus förwärfwade rättfärdigheten. Densamma uppenbaras eller kungöres i detta, d. ä. i evangelium. Den war wäl uppenbar redan för de troende i gamla testamentet, eftersom de ock hade evangeliska löften att hålla sig wid. Men de sågo dock löftets uppfyllelse endast fjerran efter. Der hängde således ännu för dem öfwer rättfärdiggörelsens lära ett täckelse, som först till fullo borttogs genom Kristi ankomst i köttet och genom evangelium om honom att han är wår rättfärdighet, Jer. 23: 6, sedan genom hans död den för Gud gällande rättfärdigheten blifwit framhafd, Dan. 9: 24. I detta, eller i evangelium, warder alltså Guds rättfärdighet först till fullo aftäckt, afsköjad, uppenbar; och det är derigenom ett ljufligt och glädjande budskap. För hwem blir det uppenbart? För den troende. Huru? Af tro till tro, d. ä. af tro, som mottager den i evangelium tillbjudna rättfärdigheten, till tro, d. ä. rättfärdigheten tillräknas och skänkes åt tron, kap. 3: 22; och jemwäl af tro i swag begynnelse till tro i ett stigande mått af tillegnelsesklarhet (jemför ”nåd för nåd”, Joh. 1: 16); så att tron är både wilkoret eller sättet, hwarpå rattfärdigheten undfås, och målet, hwartill kännedomen om denna rättfärdighet leder. Såsom det är skrifwet i Hab. 2: 4: Den rättfärdige skall lefwa af tro. Ty likasom rättfärdigheten, som gör att menniskan kan kallas rättfärdig, ej är någon sjelftagen, utan är Guds rättfärdighet, så är den tro, hwarmed rättfärdigheten mottages, ej sjelfgjord, utan ett werk af Guds Ande. Den sanna rättfärdiggörande tron är följaktligen ett [band III, 380]lefwande och werksamt ting i själen. Således kan och skall den rättfärdige lefwa, d. ä. warda frälst och salig, icke af någon gerning, utan af tro, enär tron såwäl upptändes som näres af Guds lefwande ord, hwarmed Guds Ande werkar. — Det war detta språk, som uppfylde Luther med outsäglig tröst, då han första gången kom till klar insigt i rättfärdiggörelsens lära.

18 Ty Guds wrede uppenbaras från himmelen öfwer all ogudaktighet och orättfärdighet hos de menniskor, hwilka förhålla sanningen i orättfärdighet,

Blott den af tro rättfärdige skall lefwa; ty blott för den troende uppenbaras Guds rättfärdighet till lif och salighet. Den otrogne hemfaller åt döden och fördömelsen; ty icke Guds benådande, utan hans straffande rättfärdighet och wrede uppenbaras öfwer menniskornas ogudaktighet o. s. w. Det heter: från himmelen, derifrån den helige Guden ser med misshag ned på all ogudaktighet och orättfärdighet hos de menniskor, hwilka förhålla eller nedhålla och undertrycka sanningen i orättfärdighet och derföre måste wara föremål för Guds wrede. Samwetet säger dem det, om de wilja akta på samwetets röst. Guds lag i ordet säger dem det ännu klarare. Genom lagen uppenbaras således Guds wrede öfwer all ogudaktighet och orättfärdighet, äfwen om den öfwerskyles med yttre ärbarhet, under det att den kända och erkända sanningen förhålles i finare eller gröfre orättfärdighet. Rättfärdigheten kommer följaktligen icke af lagen, eftersom lagen uppenbarar menniskans skuld och dermed Guds wrede öfwer hennes gerningar och öfwer hela hennes syndatillstånd.

19 emedan det som kan förstås om Gud är uppenbart i dem, ty Gud har uppenbarat det för dem. Ap. G. 14: 17. 17: 24 f.

De hafwa således haft någon kännebom om sanningen. Egentligen: Ty det om Gud kända, nemligen det, som man i allmänhet genom naturens ljus har sig bekant om Gud, är i dem uppenbart, egentligen synbart, ty Gud har uppenbarat det för dem eller gjort det synbart, nemligen derigenom, att han låtit dem i sina werk uti allmagtsriket se bewis på hans egenskaper.

20 Ty hans osynliga egenskaper, både hans ewiga magt och hans gudom, skådas ända från werldens skapelse, när de förstås af gerningarna, på det att de må wara utan ursäkt. Ps. 19: 2 f.

21 emedan de hafwa känt Gud, men icke ärat eller tackat honom såsom Gud, utan hafwa blifwit fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta har blifwit förmörkadt. Es. 4: 17 f.

Emedan de, ehuru de hafwa känt Gud, då de i naturen såsom i en spegel kunnat skåda wittnesbörden af hans magt och härlighet, likwäl icke ärat, förhärligat eller tackat honom såsom Gud, utan hafwa blifwit fåfängliga, tomma, förwända, i sina tankar, och deras oförnuftiga, genom förståndets missbruk oförståndiga hjerta har blifwit förmörkadt, så att, då de icke welat se Guds uppenbarelse i hans werk, de omsider icke heller kunnat se den, då de låtit hjertats öga mer och mer fördunklas af syndakärlekens mörker. Både förnuftet och samwetet bära owedersägliga wittnesbörd om Guds tillwaro. Dårarne säga i sitt hjerta: det är ingen Gud till, men i sitt samwete kunna de aldrig med wisshet förneka det. Samwetet wittnar i dem att Gud är!

22 Då be föregåfwo sig wara wisa, hafwa de blifwit dårar 2 Kor. 1: 20.

23 och utbytt den oförgänglige Gudens härlighet mot en bild, som liknar förgänglig menniska och foglar och fyrfotadjur och kräldjur. 2 Kon. 17: 29. Ps. 106: 19 f. Es. 40: 18. Jer. 2: 11. Ap. G. 17: 29.

Så djupt hafwa menniskorna i hedendomen sjunkit, att, då de icke wille känna, prisa och tacka Gud, den öfwer naturen upphöjde, men i naturens werk uppenbare skaparen, stannade de wid de skapade warelserna och gjorde dessa till föremål för sin dyrkan. Och de icke allenast neddrogo Gud till likhet med förgängliga menniskor, utan jemwäl med allahanda djur, så att de dyrkade oxar, kattor, krokodiler o. s. w. Detta är höjden af dårskap. Men till en sådan dårskap förföllo icke blott de råare folkslagen, utan äfwen de för mensklig wishet mera utmärkta, såsom i synnerhet Egyptierna och Grekerna.

24 Derföre har Gud öfwerlemnat dem i deras hjertans lustar åt orenhet, att skända hwarandras kroppar, Ps. 81: 12 f. 2 Tess. 2: 11.

Närmare: Till orenhet af att wanära sina kroppar på sig sjelfwa. Med afgudatjensten woro ofta de gräsligaste otuktssynder förbundna. Befläckande sina själar med afgudadyrkan, förföllo hedningarne steg för steg i allehanda laster, ända till att äfwen skända och sålunda wanära sina kroppar. Gud öfwerlemnade dem i deras hjertans lustar till ett rättwist straff, derföre att de öfwergåfwo honom; och eftersom de förnedrade Gud till beläten af menniskor och djur, så kommo de att förnedra sig under sjelfwa fänaden, genom mer än fäiska lustars och lasters bedrifwande. Detta straff uppenbarar sig ofta än i dag ej blott på hedningarna, utan äfwen på dem, som äro kristna till namnet, men hedningar i hjerta och wandel.

25 då de hafwa utbytt Guds sanning mot lögnen och ärat och dyrkat det skapade framför Skaparen, hwilken är wälsignad i ewighet. Amen.

De hafwa utbytt Guds sanning mot lögnen, ”det är, af den rätte, sanne Guden hafwa de gjort afgudar”. L. — Framför d. ä. bredwid och mer än Skaparen, således dels med tillbakasättande, dels wid förbigående af honom, hwilken är, hwad de bort, men icke welat [band III, 381]besinna, wälsignad i ewighet. Amen, det är wisserligen sant, trots allt sanningens utbytande mot lögn af de ogudaktige.

26 Fördenskull har Gud öfwerlemnat dem åt skamliga lustar, ty deras qwinnor hafwa utbytt det naturliga umgänget mot det som är mot naturen. 3 Mos. 18: 23. Ef. 5: 11 f.

27 Sammalunda hafwa ock männen öfwergifwit det naturliga umgänget med qwinnan och brunnit i sin lusta till hwarandra, och män bedrifwit styggelsen med män och satt sin willas rätta lön på sig sjelfwa. 1 Mos. 19: 5. 3 Mos. 18: 22.

Härmed påpekas den synd, som bedrefs i Sodom, således en af de s. k. ropande synderna, hwilka begingos till en oerhörd grad just bland den tidens mest bildade folk, Greker och Romare. Det wisar, att den menskliga bildningen, då den är utblottad på ljuset af Guds uppenbarelse, ingalunda innebär någon borgen eller förmur mot alla slags utswäfningar. Twärtom måste dessa syndautbrott, ju högre de stego, destomer ådagalägga behofwet af evangelium, som allena förmår omskapa menniskorna, så att de undandragas lustarnas herrawälde och winnlägga sig om renlefnad.

28 Och likasom de icke hafwa aktat wärdt att hafwa Gud i kunskap, så har Gud öfwerlemnat dem till ett owärdigt sinnelag, så att de hafwa gjort det otillbörliga,

Eller: Likasom de icke hafwa aktat bewändt att hafwa Gud i kunskap, så har Gud öfwerlemnat dem till ett förwändt sinnelag o. s. w. Ett sådant owärdigt, förwändt eller wrångt sinne är ett sådant, som är odugligt att pröfwa hwad rätt är och derföre gillar hwad som är förkastligt. Till ett sådant sinnelag har Gud öfwerlemnat dem, som icke gillat det mest bepröfwade och antagliga, nemligen det, att hafwa Gud i kännedom eller erkännande. Gud har enligt sin rättfärdiga wedergällningsrätt öfwerlemnat eller öfwergifwit' dem åt det förwända sinnet, d. ä. likasom läkaren måste öfwergifwa en sjuk, som förkastar eller trotsigt missbrukat läkemedlen.

29 uppfylda med all orättfärdighet, skörlefnad ondska, girighet, elakhet, fulla af afund, mordlust, trätgirighet, swek, wrånghet;

Uppfylda med all orättfärdighet.' Likasom ordet rättfärdighet omfattar och under sig inbegriper alla dygder, så är orättfärdigheten det omfattande ordet för alla syndarter. Af dessa uppräknar nu aposteln de mest framstående, och det i en wiss ordning, och hwar och en af dem är så med den föregående och efterföljande sammanhörande, som maskorna i ett nät. I detta syndanät nämnas först nio arter, som höra till lustarna och affekterna, och främst skörlefnad, som war den i hedendomen mest öfwade orättfärdighetsarten; widare ondska, som består deri, att en menniska gläder sig af att kunna skada andra, äfwen utan någon annan winst deraf för sin egen del än sjelfwa skadeglädjen; girighet, då hon söker sin ro i de timliga egodelarna, äfwen med så mycken winst som möjligt af det som andra tillhörer; elakhet, som gör, att den ene icke kan bidraga till den andras bästa; fulla af afund, mordlust: dessa båda framställas i grundtexten med så nästan lika uttryck, som wisa, att sjelfwa afunden är ett slags mord eller den synd, då man så ifrigt missunnar andra deras fördelar, att den lätteligen bryter ut i mord; wrånghet, egentligen illwilja, lömskhet.

30 örontasslare, förtalare, gudsföraktare, wåldswerkare, högfärdiga, stortaliga, illfundiga, mot föräldrar olydiga,

Örontasslare, d. ä. hemliga förtalare; förtalare, sådana som göra det offentligen, d. ä. offentliga förtalare; gudsföraktare, som röja sig wara hatfulle emot Gud; wåldswerkare, öfwersittare, som öfwermodigt och hånfullt förorätta andra; högfärdiga, som förhäfwa sig öfwer andra och yfwas öfwer det de hafwa framför andra; stortaliga, skrytsamme, som äfwen pråla med hwad de icke ega, ”hwilka mycket prisa och wilja warda prisade, såsom wore de något synnerligt och äro dock icke” (L.); illfundiga, egentligen ”uppfinnare af det onda”, af nya wälluster, nya winningar, nya skadekonster, hwilka ”dag och natt icke tänka på annat, än att göra andra menniskor skada och ledsamheter, äro ock skicklige och behändige att sådana praktiker uppfinna” (L.); man upptänkte på den tiden ständigt nya förfiningar af wällust och yppighet, äfwensom nya plågor och marteringar, hwilket de kristne, särdeles i Rom, i synnerhet fingo förnimma; de största weklingar och wällustingar äro ofta de illfundigaste och grymmaste.

31 oförnuftiga, trolösa, kärlekslösa, obarmhertiga,

Oförnuftiga, som icke låta säga sig, utan öfwerdådigt rusa åstad i det onda; trolösa, som ej hålla sitt ord och äro opålitlige i hwad de säga, egentligen förbundsbrytare.

32 sådana som, fastän de wäl känna Guds rättfärdiga dom, att de som göra sådant äro wärda döden, dock icke allenast göra det, utan ock båda med dem som göra det. Os. 7: 3. Ps. 50: 18.

Likasom rättfärdigheten har med sig lifwet, v. 17, så har orättfärdigheten, v. 29—32, med sig döden. Detta, säger aposteln, weta äfwen hedningarne. De känna Guds rättfärdiga dom eller hans rättfärdighets kraf, i så måtto, att huru djupt de ock sjunkit i orättfärdighet, deras samwete likwäl wittnar, att de, som utöfwa sådana gerningar, som nyss blifwit beskrifna, äro wärda döden. Desto mindre blir ursäkten, desto större answaret, desto förfärligare domen, då de, mot bättre wetande, icke allenast göra det, utan ock hålla med och gifwa sitt bifall åt dem, som göra det.

[band III, 382]

2 Kapitlet.

Aposteln förehåller Judarne deras större answar, i det de fått ett större ljus än hedningarne, samt framhåller skilnaden mellan sann och falsk Judendom.

Derföre är du utan ursäkt, o menniska, hwem du än är, som dömer. Ty i det att du dömer en annan, fördömer du dig sjelf, emedan du, som dömer, gör detsamma. 2 Sam. 12: 5 f. Matt. 7: 1.

Ordet derföre wisar tillbaka till föregående kapitlets slut. Det fans de, som woro skenbart bättre än de der beskrifne hedningarne. Nu wänder aposteln sitt tal i synnerhet till Judarne, fastän han först så småningom, v. 9 f., nämner deras namn. Alla wisste de, att de, som göra sådana gerningar, hwilka i föregående kapitel blifwit anförda, äro wärda döden och fördömelsen. De fariseiskt sinnade Judarne woro särdeles färdige att döma och fördöma hedningarne för sådana gerningars skull. Desse Judar höllo icke med dem, som sådant göra. Men fastän de sålunda buro en afsky för de grofwa hednastyggelserna, så gjorda de i sitt oomwända tillstånd likwäl hemligen detsamma, som de fördömde hos andra. Som wille aposteln säga: Derföre att du wet de onda gerningarnes fördömelsewärdhet, men likwäl gör dem, är du utan ursäkt, o menniska, hwem du än är, skenbart bättre, Jude eller hedning, du som dömer.

2 Och wi weta, att Guds dom är rätt öfwer dem som göra sådant.

Rätt, egentligen enligt sanningen, således enligt sakens werkliga beskaffenhet, ej efter skenet, ej en gång efter det bästa sken och utwertes wackraste förhållande, utan efter grunden och hjertats sanna, werkliga tillstånd.

3 Och menar du, o menniska, som dömer dem som göra sådant och sjelf gör detsamma, att du skall kunna undfly Guds dom?

Ordet mena utmärker ett sjelfgjordt ursäktande. Som wille han säga: Menar du, d. ä. beräknar du detta på ett sjelfursäktande sätt, o menniska, som dömer o. s. w., att du, för det att du icke gör detsamma som hedningarne, på ett lika uppenbart och groft sätt som de, skall kunna dermed ursäkta dig, anse dig fri, och således undfly den Guds dom, åt hwilken du anser hedningen wara hemfallen? Det är så långt ifrån, att du skall kunna undfly den, att du twärtom får den ännu strängare, då du har större kunskap om det rätta än de, och således är ännu mer än de utan ursäkt, då du gör detsamma, som du fördömer hos dem.

4 Eller föraktar du hans godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förstående, att Guds godhet will föra dig till bättring? Es. 30: 18. 2 Petr. 3: 915.

Guds godhet uppenbarar sig deri, att han bewisar wälgerningar; hans tålsamhet eller tålamod deri, att han fördrager syndaren; hans långmodighet deri, att han uppskjuter straffet för synderna; och allt detta sammanfattas åter i uttrycket Guds godhet.

5 Men i din hårdhet och ditt obotfärdiga hjerta samlar du öfwer dig sjelf wrebe på wredens dag, när Guds rättwisa dom warder uppenbar, 5 Mos. 32: 35. Rom. 9: 22.

Närmare: På wredens och Guds rättwisa doms uppenbarelses dag. — Aposteln sätter emot hwartannat: Guds godhet och din hårdhet; Guds angelägenhet att föra dig till bättring, och ditt obotfärdiga hjerta; Gud bewisar sin godhets rikedom, och du samkar öfwer dig sjelf ett större mått af wrede. Detta kommer fullständigt att wisa sig på den sista räkenskapsdagen, som kallas wredens dag, med afseende på de onda; Guds uppenbarelses dag, med afseende på att allt, som warit fördoldt, skall uppenbaras; och Guds rättwisa doms uppenbarelses dag, med afseende derpå, att det då skall gå helt annorlunda än menniskor hafwa dömt.

6 hwilken skall gifwa åt hwar och en efter hans gerningar, Job 34: 11. Ps. 62: 13. Jer. 17: 10. 32: 19. Matt. 16: 27. Rom. 14: 12. 2 Kor. 3: 8. 2 Kor. 5: 10. Upp. 22: 12.

Gifwa, wedergälla. Efter hans gerningar, allt eftersom de warit frukter af tron eller af otron.

7 nemligen ewigt lif åt dem som med tålamod i god gerning söka härlighet och ära och oförgänglighet;

Sökande Herren och hans gemenskap framför allt, söka de troende i och med detsamma den härlighet och ära och oförgänglighet, som utgör saligheten i hans rike.

8 men öfwer dem som äro partisinnade och icke lyda sanningen, utan orättfärdigheten, komma wrede och förtörnelse. 2 Tess. 1: 8.

Dem, som äro partisinnade, eller som äro motstridige, af ett mot Gud stridigt sinne.

9 Nöd och trångmål öfwer hwar menniskas själ, som gör det onda, Judens först, så ock Grekens;

10 men härlighet och ära och frid åt hwar och en som gör det goda, Juden först, så ock Greken!

11 Ty hos Gud är intet anseende till person. 5 Mos. 10: 17. 2 Krön. 19: 7. Job 34: 19. Ap. G. 10: 34. Gal. 2: 6. Ef. 6: 9. Kol. 3: 25. 1 Petr. 1: 17.

12 Ty alla som utan lag hafwa syndat skola ock utan lag warda förtappade, och alla som med lag hafwa syndat skola genom lag warda dömda.

Utan lag, nemligen utan Guds skrifna lag. som Judarne fått genom Moses, men [band III, 383]hedningarne saknade. Desse saknade dock icke samwetets wittnesbörd. Alltså: Alla som utan skrifwen lag hafwa syndat, skola ock utan lag warda förtappade, i det de syndat mot Guds i samwetet uppenbarade wilja; och alla som med lag, egentligen ”uti lag”, eller begåfwade med den genom Moses gifna lagen, hafwa syndat, skola genom lag warda dömda, och få desto strängare dom, ju klarare kännedom de haft om Guds bud och wilja, och likwäl gjort deremot.

13 Ty icke äro lagens hörare rättfärdiga inför Gud, men lagens görare skola dömas rättfärdiga — Matt. 7: 21. 1 Joh. 3: 7. Jak. 1: 2225.

Alltså skulle Judarne förstå, att de kunde blifwa fördömde, änskönt de hade lagen och hörde lagen i sina synagogor, enär de icke woro ”lagens görare”, utan endast ”lagens hörare”. Ty då de wisste, att blott lagens görare skola dömas rättfärdige, så borde de ock förstått, att de sjelfwe icke kunde dömas rättfärdige, emedan till och med deras sträfwan att fullgöra lagen wisade, att de det icke förmådde, och lagen således bort drifwa dem att söka den rättfärdiggörelse af nåd, som de icke kunde winna genom lagens gerningar.

14 ty när hedningarne, som icke hafwa lagen, af naturen göra det lagen bjuder, så äro dessa, ehuru de icke hafwa lagen, sig sjelfwa en lag,

Med det, som aposteln här säger om hedningarna, will han bewisa det, som sades i v. 12, nemligen på hwad grund de ”utan lag warda förtappade”. Den förwända dom, som Judarne fälde öfwer hedningarna, har aposteln wederlagt. Han framställer nu, hwari Guds rättwisa dom mot hedningarna består. Han dömer dem wäl icke efter den skrifna lagen, som de icke haft, men efter det wittnesbörd om rätt och orätt, som de i samwetet egt. Ty när hedningarne, som icke hafwa lagen, af naturen göra det lagen bjuder, icke så, att de någonsin fullgöra Guds lag, men så, att en och annan af dem följt Guds röst i samwetet till att undwika det, som Gud i lagen förbjudit, och eftersträfwa det, som Gud i lagen befalt: hwad bewisa de dermed? Jo, att de skulle kunnat gå längre i lydnaden för Guds bud, om de troget följt samwetets wittnesbörd, och att de, ehuru de icke, såsom Judarne, hafwa lagen, äro sig sjelfwa en lag.

15 och de wisa, att lagens werk är skrifwet i deras hjertan, då deras samwete tillika bär wittnesbörd och deras tankar inbördes anklaga eller ock ursaka —

De wisa, att fastän de icke haft lagens ord på stentaflor, de likwäl haft lagens werk. d. ä. hwad lagen fordrar, skrifwet i deras hjertan, då deras hjertan warit likasom de taflor, på hwilka Gud skrifwit lagens innehåll; eller i det deras samwete, d. ä. deras medfödda medwetande af hwad som är rätt och orätt, tillika bär wittnesbörd eller wittnar tillsamman, och deras tankar inbördes anklaga eller ock ursaka, d. ä. förswara sig. — Allt föreställes här under bilden af en domstol. Dertill hörer en domare, en anklagad, en åklagare och wittnen, samt en lag, efter hwilken dom fälles. Äfwen hos hedningen finnes en sådan domstol och domshandling. Men här menas, att Gud är domaren. Syndaren är den anklagade. Samwetet är på en gång domstol, lag och wittne. Naturen och synden äro wittnen. Samwetet wittnar ock med dem tillsamman. Ur samwetet utweckla sig tankar eller förnuftsslut, hwartgenom menniskan kommer att öfwerwäga hwad hon gjort. De tankar, hwarigenom hon öfwerwäger det onda, hon gjort, äro hennes åklagare; de anklaga henne. De tankar, hwarmed hon öfwerwäger något, som hon gjort eller tycker sig hafwa gjort i öfwerensstämmelse med Guds fordringar i samwetet, wittna till hennes ursäkt eller förswar. Men förswaret blir derefter. Försöket att förswara sig i sin synd, blir omsider fåfängt. Genom samwetsdomen blir syndaren fäld och hemfaller åt fördömelsen, om han icke i tron winner förswar genom Jesus.

16 på den dag, då Gud skall döma menniskornas hemligheter, efter mitt evangelium, genom Jesus Kristus. Matt. 25: 31 f. Ap. G. 17: 31. 2 Kor. 4: 5.

I den öfwersättning som har i texten är gifwen, äro verserna 13 och 16 satta i det sammanhang med hwarandra, att den i v. 13 omnämnda domen skall ega rum på den i v. 16 omnämnda dagen. Då måste man fatta verserna 14 och 15 som en inskjuten mellansats. Men man kan ock fatta v. 16 i sammanhang med v. 15 i den meningen, att samwetets och tankarnas wittnesbörd skall göra sig fullt kändt och erkändt på denna dag som nämnes i v. 16. Redan här i tiden bewisa samwetet och tankarna, att lagens werk eller fordringar warit inskrifna i menniskornas hjertan. Men samwetet får blott sällan komma till sin rätt. Mycket blir fördoldt både till en del för menniskan sjelf och ännu mer för andra. Men till fullo och inför hela werlden skola de bewisa det (att lagens werk warit skrifwet i deras hjertan), på den dag, då Gud skall döma menniskornas, äfwen hedningarnas, hemligheter, eller det af dem här fördolda, och döma dem efter mitt evangelium, det jag, Paulus, för hedningar predikar, och Gud skall werkställa denna dom genom Jesus Kristus, Ap. G. 17: 31, så att, då de på den dagen erkänna den fullt uppenbarade samwetsdomen, de i och med detsamma skola erkänna domen enligt apostelns lära, hwilken bekräftar sanningen af samwetets wittnesbörd.

I den följande versen börjar aposteln mera bestämdt wända sig till de dömande Judarna. De hade stora företräden framför hedningarna, men i stolt egenrättfärdighet missbrukade och misskände de dessa företräden, hwadan aposteln bewisar, huru de, alla sina företräden oaktadt, woro swårt förtjente af Guds dom.

17 Men om du kallas Jude och förlitar dig på lagen och berömmer dig af Gud Joh. 8: 3341.

18 och känner hans wilja och, underwisad af lagen, pröfwar hwad bäst är [band III, 384]Pröfwar hwad bäst är, egentligen ”gillar det förträffliga” genom noggrant bepröfwande af det skiljaktiga, ”underwisad ur lagen”.

19 och tilltror dig att wara blindas ledare, ett ljus för dem som äro i mörker,

20 oförståndigas tuktomästare, okunnigas lärare, som i lagen har kunskapens och sanningens form;

D. ä. du har i lagen ett förebildande aftryck af sanningens kunskap. Redan detta war ett företräde framför hedningarne. Judarne wisste ock att, fastän merändels i köttslig stolthet, berömma sig deraf. De lade wigt på kunskapens och sanningens form, men förglömde, att dess wäsende finnes blott i Kristus. Till bewis derpå, att de med att sin berömmelse af formen, på äkta fariseiskt sätt, glömde innehållet och wäsendet, framdrager aposteln i de twenne följande verserna trenne förskräckliga exempel af deras brottslighet, dels mot nästan, dels mot sig sjelfwa, dels mot Gud. Aposteln bestraffar de skrymtaktiga Judarne här på ett lika sätt som Herren Kristus bestraffar dem i Matt. 23 kap.

21 så lärer du ju icke dig sjelf, du som lärer andra; du, som predikar, att man icke skall stjäla, du stjäl; Ps. 50: 16 f. Matt. 23 kap.

22 du, som säger, att man icke skall göra hor, du gör hor; du, som stygges wid afgudabilderna, du föröfwar helgerån;

Du föröfwar helgerån, och utöfwar således en skändlig synd mot Gud. Judarne hade, särdeles efter Babyloniska fångenskapens tid, en stor afsky för det grofwa afguderiet i hedendomen. Men detta hindrade dem icke att utöfwa finare afguderi af flera slag. Ett af dessa slag war helgerån etter helgedomens sköflande. Man hade exempel derpå, att giriga fariseer brukade plundra de hedniska proselyternas skänker till Jerusalems tempel. Utan twifwel syftar aposteln med sitt uttryck i grundtexten på något dylikt exempel. Men för öfrigt war det ett helgerån, då de, med all sin nitälskan för den yttre gudstjensten, beröfwade Gud den ära, honom tillhörde.

23 du, som berömmer dig af lagen, du wanärar Gud genom lagens öfwerträdelse;

24 ty ”För eder skull försmädas Guds namn bland hedningarne”, såsom det är skrifwet. 2 Sam. 12: 14. Es. 52: 5. Hes. 36: 20 f.

Detsamma kan nu ofta sägas om de kristna, att för deras skull, som blott äro munkristna, försmädas Guds och Kristi namn både bland hedningar och Judar. Här klagar aposteln öfwer Judarnes ogudaktighet och skrymteri. Men när nu t. ex. i stora handelsstäder Judarne se de stora synder, som föröfwas midt i kristenheten, så föranledas de att fråga, hwad det är wärdt att blifwa kristen, när de kristna lefwa så illa, och föranledas således äfwen att i sin otro försmäda de kristnas Gud och Messias, då de icke akta på de sanna kristnas rättfärdiga wandel.

25 Ty omskärelsen gagnar wäl, om du håller lagen, men öfwerträder du lagen, har din omskärelse blifwit oomskurenhet.

Aposteln sätter här tecknet för det betecknade. Omskärelsens tecken utmärkte Judarne. Oomskärenhet war det tecken, som skilde hedningarna från Judarna. Din omskärelse har blifwit oomskurenhet, betyder alltså detsamma som om aposteln sagt: af Juden har blifwit en hedning. Tecknet war qwar, men det, som med omskärelsen betecknades, war borta, nemligen hjertats och lefwernets renhet.

26 Om nu den oomskurne håller lagens stadgar, skall då icke hans oomskurenhet räknas för omskärelse?

Om nu den oomskurne hedningen bewakar och sålunda håller lagens stadgar, skall då icke hans oomskurenhet räknas för omskärelse och således inför Gud tillerkännas samma förmåner som Juden?

27 Och den af naturen oomskurne, som fullgör lagen, skall döma dig, som, med bokstafwen och omskärelsen, öfwerträder lagen.

Lagens fullgörande sker genom evangelii kraft af den, men ock endast af den, som kommer till tron på honom, som för oss fullgjort Guds lag.

28 Ty den är icke Jude, som utwertes är det, ej heller är det omskärelse, som utwertes sker på köttet, Joh. 8: 39. Rom. 9: 7. Gal. 6: 15.

Ty den är icke Jude, som är det utwertes, egentl. ”i det uppenbara,” inför menniskors åsyn; han är wäl Jude, men också blott utwertes, icke såsom han bör wara; så är ock ej heller det en sann; och werklig omskärelse, som utwertes sker på köttet, är blott ”i det uppenbara”, i det yttre.

29 utan den är Jude, som inwertes är det, och omskärelse är hjertats omskärelse genom Anden, icke genom bokstafwen; och hans pris är icke af menniskor, utan af Gud. 5 Mos. 10: 16. 30: 6. Jer. 4: 4. Kol. 2: 11. Fil. 3: 2 f. 1 Petr. 3: 4.

”Ande kallas det, som Gud werkar i menniskan utöfwer naturen; bokstaf heter allt naturens görande utan ande”. L. — Att wara en werklig Jude genom hjertats omskärelse, som allena gaf wigt åt omskärelsetecknet, det håller aposteln för något stort. Den som nu blott och bart för den yttre omskärelsens skull ansåg sitt Judenamn priswärdt, bedrog sig sjelf med en falsk berömmelse, likasom den gör, hwilken berömmer sig af att kallas kristen, då hans hjerta och lefwerne är främmande för den sanna kristendomens ande och kraft. Men den som fått hjertats omskärelse, han har ett pris, som [band III, 385]ligger i det nämnda namnet, och hans pris är icke af menniskor, som blott se på det yttre, utan af Gud, som ser till hjertat. 1 Mos. 49: 8.

3 Kapitlet.

Beskaffenheten af Judarnes företräde. Alla menniskors fördömlighet. Rättfärdiggörelsen beredd genom Jesu försoningsoffer.

Hwad är då Judens företräde, eller hwad är gagnet af omskärelsen?

Detta är en inwändning, som man kunde göra med anledning af det aposteln sagt i föregående kapitlets slut. Om nu Judens namn och omskärelsen utan lagens hållande intet båtar, hwad är då Judens företräde framför hedningen? Eller hwad är gagnet af omskärelsen? Aposteln swarar:

2 Mycket, på allt sätt; främst det, att Guds utsagor blifwit dem ombetrodda. 5 Mos. 4: 7 f. 31: 24 f. 8 kap. Jos. 24: 26 f. Ps. 147: 19. Es. 30: 8. Jer. 30: 2. Rom. 9: 4.

Jo, företrädet är mycket, på allt sätt, d. ä. i hwarje afseende; först och främst är företrädet det, att Guds utsagor blifwit dem ombetrodda.

3 Ty hwad mer, om några af dem icke trodde? Icke skall wäl deras otro göra Guds trohet om intet? Ebr. 4: 2. 4 Mos. 23: 19. Rom. 9: 6. 2 Tim. 2: 13.

4 Bort det! Ware hellre Gud sannfärdig och hwar menniska en lögnare, såsom det är skrifwet: ”På det att du må finnas rättfärdig i dina ord och få rätt, när du dömes”. Joh. 3: 33. Ps. 62: 10. 116: 11. 51: 6.

Så stort är Guds kärleks nedlåtande till menniskan, att han låter det komma mellan sig och henne till en rättegångs- eller domshandling. Jemför Es. 1: 18. Derefter inrättar här aposteln sitt tal. Menniskan får göra sina inwändningar, likasom skulle hon kunna inför Gud anföra något till sitt förswar, och likasom något skulle kunna upptäckas bristande i troheten å Guds sida. Men bort det, sådant är otänkbart. Ware Gud, i domshandlingen med menniskan, erkänd för hwad han är till sitt wäsende, sannfärdig, och hwar menniska, hwad hon är af naturen, en lögnare, som alltid måste erkänna sin skuld inför Gud; såsom det är skrifwet i Ps. 51: 6: på det att du må finnas (wara) rättfärdig i dina ord och få rätt, när du dömes, eller rigtigare: när du går till rätta med menniskorna. När en menniska inställer sig till ransakning inför Gud, så måste hon, likasom David, erkänna: jag har syndat, på det du må wara rättfärdig i dina ord o. s. w. Detta war wäl icke hennes afsigt med synden; men det wisar sig likwäl i sina följder, då synden uppenbaras och erkännes, att Guds helighet och rättfärdighet blifwer derigenom förhärligad; att hon har orätt, men han blifwer rättfärdig i sina doms-ord och får rätt eller blir den segrande parten, när han går till rätta med henne och likasom underkastar sig att höra allt, hwad han har att andraga till sitt förswarande. Jemför Ps. 51: 6, anm.

5 Men om wår orättfärdighet ådagalägger Guds rättfärdighet, hwad skola wi då säga? Icke är wäl Gud orättfärdig, då han hemsöker med sin wrede? Jag talar efter menniskosätt. Då han hemsöker med sin wrede, egentl. ”som påförer wreden”, d. ä. som låter sin wredes straffdom utbryta. Jag talar efter menniskosätt, d. ä. efter som menniskor bruka tala, de der i sin kortsynthet draga falska slutsatser af missförstådda sanningar, och göra frågor, som förnärma Gud, i det att de ej wilja erkänna sig sjelfwa för hwad de äro.

6 Bort det; ty huru skall då Gud kunna döma werlden? 1 Mos. 18: 25. Job 8: 3. 34: 12.

Måste det erkännas, att Gud är rättfärdig i sin dom öfwer hela den orättfärdiga werlden, och hela werldens orättfärdighet prisar Guds rättfärdighet, både då han utför sina straffdomar i tiden och då han skall utföra sin sista dom på den yttersta dagen, så måste det äfwen erkännas, att han är rättfärdig i sin dom öfwer den enskilde syndaren, och att dennes orättfärdighet således också prisar Guds rättfärdighet, i det Guds rättfärdighet i hwarje dom öfwer syndare blifwer uppenbar.

7 Ty om Guds sanning genom min lögn har blifwit större till hans ära, hwarföre dömes ock jag såsom syndare?

D. ä.: Ty om Guds sanning eller trofasthet genom min lögn eller trolöshet blifwit större, egentligen öfwerflödat, till hans ära, hwarföre dömes ock jag såsom syndare, när det i så fall kunde tyckas wara nog med att Gud förhärligades, utan att syndaren också skulle dömas.

8 Och hwarföre skulle wi icke göra, såsom wi warda försmädare och såsom några föregifwa, att wi säga: ”låtom oss göra det onda, på det att det goda må komma”, hwilkas dom är rättwis?

De som sålunda misstyda och wanära nådens ord, ådraga sig, Guds rättwisa dom.

9 Huru är det då? Kunna wi åberopa något till wår förmån? Alls icke. Ty wi hafwa förut anklagat både Judar och Greker för att wara alla under synd, Gal. 3: 22.

Kunna wi, Judar, åberopa något till wår förmån, eller hafwa wi något företräde, framför hedningarna? Alls icke, nemligen så snart frågan är om rättfärdiggörelsen. Ty wi (aposteln talar här i sitt och alla troendes namn) hafwa förut, d. ä. i det föregående, ej blott sagt, i hwilka fall Judarna hafwa företräden framför hedningarna, utan ock dessförinnan i de twå första kapitlen anklagat både Judar och Greker för att wara alla under synd, i det de alla äro öfwerträdare af Guds lag. Joh. 8: 34.

[band III, 386]10 såsom det är skrifwet: ”Ingen rättfärdig finnes, icke en. Ps. 14: 3. 53: 4.

11 Ingen förståndig finnes, ingen finnes, som söker Gud.

De äro således alla både utan förstånd om det goda och utan wilja till det goda.

12 Alla hafwa afwikit, allesamman hafwa blifwit onyttiga, ingen finnes, som gör godt, det finnes icke en enda.

Alla hafwa afwikit från Gud och från wägen till Gud; allesamman, alle tillika, hafwa blifwit onyttige, oduglige till det goda.

13 En öppen graf är deras strupe, med sina tungor bedraga de, huggormars gift är under deras läppar. Ps. 5: 10. 140: 3 f.

I de närmast föregående verserna framstäldes bewis, att genom syndafallet äro alla menniskors gerningar syndiga. I denna och följande verser wisas, huru syndaförderfwet yttrar sig i ord. Likasom allt förderf, så har äfwen det bittra talet sin källa i hjertat. Denna källa danar sig wäg och flödar genom strupen, tungan och läpparne.

14 Deras mun är full af förbannelse och bitterhet. Ps. 10: 7.

15 Deras fötter äro snara till att utgjuta blod. Ords. 1: 16. Es. 59: 7.

16 Förödelse och elände äro på deras wägar,

17 och fridens wäg känna de icke.

18 Guds fruktan är icke för deras ögon”. Ps. 36: 2.

Och således ännu mindre Guds kärlek.

19 Men wi weta, att allt hwad lagen säger, det talar han till dem som hafwa lagen, på det att hwar mun må tillstoppas och all werlden warda brottslig för Gud, Hes. 16: 63.

Allt hwad lagen säger, således äfwen allt hwad som står i de anförda psalmställena (ty med lagen förstås här hela gamla testamentet), det talar han till dem, som hafwa lagen, således just till Judarna. De wille eljest förebära, att de stränga språken woro blott sagda om hedningarna. Nej, till och med företrädeswis om Judarna. På det att hwar mun, äfwen deras, som wilja berömma sig af ärbarhet, må tillstoppas, alla undflykter och ursäkter upphöra, och all werlden, både Judar och hedningar, warda brottslig för Gud och nödgas erkänna sig skyldig till Guds dom.

20 emedan intet kött skall af lagens gerningar warda rättfärdigadt inför honom; ty genom lagen kommer syndens kännedom. Gal. 2: 16. Rom. 7: 7.

Intet kött, d. ä. ingen menniska sådan hon är genom syndafallet.

21 Men nu har utan lag Guds rättfärdighet blifwit uppenbarad, betygad af lagen och profeterna, 1 Mos. 15: 6. Es. 53: 11. Jer. 23: 6. Ap. G. 15: 10 f. Rom. 1: 17. Joh. 5: 46. Ap. G. 26: 22.

Men nu i nya testamentets tid har utan lag, utan lagsgerningarnas tillhjelp, Guds rättfärdighet, d. ä. den rättfärdighet, som gäller inför Gud, blifwit uppenbarad, nemligen genom Jesu Kristi evangelium, och denna rättfärdighet war förut icke okänd, utan betygad, eller bewittnad af lagen och profeterna, således af hela gamla testamentet, som består af lagen och profeterna.

22 nemligen Guds rättfärdighet genom tro på Jesus Kristus för alla och öfwer alla som tro. Ty det är ingen åtskilnad; Rom. 10: 12. Gal. 3: 28. Kol. 3: 11.

Huru mycken åtskilnad det må eljest wara mellan Judar och hedningar, så är det här, i fråga om rättfärdiggörelsen, ingen åtskilnad: alla både anklagas och rättfärdiggöras de på samma sätt.

23 ty alla hafwa syndat och äro utan berömmelse inför Gud Rom. 11: 32. Gal. 3: 22.

Utan berömmelse inför Gud, närmare: utan Guds ära, d. ä. de sakna den ära eller härlighet, som Gud gifwer, och som menniskan hade före syndafallet. ”Detta är hufwudstycket och medelpunkten i denna epistel och hela skriften, nemligen att allt är synd, som icke, genom Kristi blod återlöst, i tron blifwer rättfärdiggjordt. Derföre fatta wäl denna texten, ty här ligga alla gerningars förtjenst och berömmelse nedslagna, och Guds allena förblifwer nåden och äran.” L.

24 och warda rättfärdigade utan förskyllan, af hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus, Gal. 2: 16. Ef. 2: 8 f. Tit. 3: 57. Matt. 20: 28. Ef. 1: 7. 1 Tim. 2: 5 f. 1 Petr. 1: 18 f.

Skall således den ära eller härlighet, som alla menniskor genom syndafallet förlorat, återställas, så måste den återställas genom en sådan rättfärdiggörelse, som de sjelfwa icke kunna åstadkomma, emedan de sjelfwa icke kunna åstadkomma annat än synd. Och warda rättfärdigade eller rättfärdiggjorde, d. ä. a) de befrias från all syndaskuld och straff, och b) förklaras rättfärdige. De warda det utan förskyllan, d. ä. egentligen för intet eller till skänks, af hans nåd, som fritt benådar syndaren utan allt afseende på någon syndarens egen gerningsförtjenst, som efter syndafallet ej är tänkbar; utan det sker af idel nåd genom återlösningen, egentligen friköpningen, som skett i Kristus Jesus, i det att Kristus betalat den lösepenning, som medför fullkomlig befrielse från syndaskulden.

25 hwilken Gud har framstält till ett försoningsoffer medelst tron, genom hans [band III, 387]blod, för att wisa sin rättfärdighet, derföre att han hade öfwersett med de synder, som förut blifwit begångna under Guds tålamod, Kol. 1: 19 f. Ap. G. 13: 38 f. 2 Kor. 5: 19. 1 Joh. 1: 9. 2: 2. 4: 10.

Kristus kallas här ett försoningsoffer, eller försoningsmedel, samma ord i grundt. som ordet ”nådastol” i Ebr. 9: 5, det gyllene locket öfwer förbundsarken, som stod i det allraheligaste. I förbundsarken eller lådan lågo lagens taflor betäckta af försoningslocket. Mot den anklagande lagen behöfdes försoning. Den war utlofwad, och betecknades på stället med nämnda lock, som just kallades försoningsmedlet eller försoningslocket, emedan det på den stora försoningsdagen bestänktes med offerblodet. Men öfwer samma lock war Guds tron mellan de båda der stälda keruberna. Deraf har det fått namnet nådatron eller nådastol. Men det, som genom detta försoningslock betecknades, har blifwit fullbordadt genom Jesu Kristi offerdöd. Han är således den, hwilken Gud har framstält till ett försoningsoffer för syndare, och det medelst tron, så att den, som i tron nalkas honom winner nåd, utan att något widare försoningsoffer behöfwes, än det som af Gud blifwit framstäldt genom Kristus, genom hans blod, och Gud, hwilken både kräft och mottagit detta offer, har gjort detta för att wisa sin rättfärdighet, som med ingenting mindre än med ett sådant offer kunde tillfredsställas, så att han också för det offrets eller stänkelseblodets skull kan rättwist rättfärdiggöra syndaren, och för att häfda denna sin rättfärdighet, hwilken förut hade synts wara försummad, derföre att han hade öfwersett med de synder, som förut blifwit begångna under Guds tålamod, således de synder, som förut skett, innan de blifwit genom Jesus försonade.

26 för att i den tid, som nu är, wisa sin rättfärdighet, på det att han måtte sjelf wara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är af Jesu tro. Ps. 51: 6.

Närmare: ”till uppenbarande af sin rättfärdighet i den nuwarande tiden, så att han sjelf skall wara rättfärdig och rättfärdiggörande den som är af Jesu tro”, d. ä.: af tron på Jesus. Således skådas denna dubbla uppenbarelse af Guds rättfärdighet i Jesu blod, som kommer den till godo, hwilken med tron anammar Jesu evangelium. I lagen skådas Gud rättfärdig, i det han uttalar rättfärdighetens dom öfwer synden; men i evangelium skådas han rättfärdig sjelf och rättfärdiggörande syndare. Då domen öfwer wåra synder gick öfwer Kristus, så blef Guds oföränderliga rättfärdighet på det allra högsta och fullkomligaste uppenbarad. Derigenom är Guds rättfärdighetsfordran betald, och då han förlåter och rättfärdiggör den som tror på Kristus, så står det ej i strid med hans rättfärdighet. Deremot fordrar just hans rättfärdighet att han förlåter den som tror, emedan Kristus betalat skulden och lidit straffet och förwärfwat förlåtelse. Det wore nu orättwist, om Gud icke åt den syndaren, som åberopar sig på Kristus, skulle gifwa den nåd, som Kristus åt syndaren förwärfwat och utlofwat. 1 Joh. 1: 9.

27 Hwar är då berömmelsen? Hon är utelyckt. Genom hwilken lag? Genom gerningarnas? Nej, utan genom trons lag.

Således, om menniskorna endast genom tron på den oförskylda nåden blifwa rättfärdiggjorde: hwar är då berömmelsen för Gud, berömmelsen af egna werks förtjenst, att menniskan skulle säga: jag är sådan jag bör wara, delaktig af rättfärdigheten och lifwet? Hon, denna sjelfberömmelse, 'är utelyckt. Genom hwilken lag uträttas saken, och winnes det stora målet? Genom gerningarnas lag? Nej, utan genom trons lag, den nåds lag, enligt hwilken Gud rättfärdiggör syndaren i kraft af Jesu förtjenst, och hwilken lag syndaren måste underkasta sig i tron med ödmjukt erkännande af sin egen owärdighet af Guds barmhertighet.

28 Wi hålla således före, att menniskan rättfärdiggöres genom tro utan lagens gerningar. Gal. 2: 16. Ap. G. 13: 39.

29 Eller är Gud allenast Judarnes Gud? Är han icke ock hedningarnes? Jo, wisserligen ock hedningarnes,

30 emedan Gud är en enda, som skall rättfärdiggöra de omskurna af tro och de oomskurna genom tron. Gal. 3: 8.

Så bewisar aposteln innehållet af 29 versen: Emedan Gud är en enda, som just i kraft af sin enhet behandlar i rättfärdiggörelsen alla syndare lika och som derföre skall rättfärdiggöra de omskurna, d. ä. Judarna, af tro och de oomskurna genom tron. Det heter om Judarna af tro, emedan tron på Guds nådelöfte hos en Jude förutsättes, annars wore han icke en sann Jude; men om hedningarna heter det genom tron, emedan hos dem icke kunde förutsättas någon tro, emedan de icke hade Guds nådelöften sig uppenbarade och följaktligen tron blef, först när evangelium för dem förkunnades, det medel hwarigenom de rättfärdiggjordes.

31 Göra wi nu lagen om intet genom tron? Bort det; utan wi befästa lagen. Rom. 8: 3 f.

Wi befästa lagen, ty genom samma tro, hwarigenom wi rättfärdiggöras, warda wi ock födde på nytt, så att wi just genom tron få både lust och kraft att göra Guds bud. — Denna sats utför likwäl aposteln icke närmare här, utan kommer först med början af 6 kapitlet dertill, sedan han i de närmast följande kapitlen wisat, att redan lagen och profeterna bewittnat trons rättfärdighet.

4 Kapitlet.

Abraham blef af Gud förklarad rättfärdig, innan han wardt omskuren, endast på grund af sin tro på Guds löfte.

Hwad skola wi då säga, att wår stamfader Abraham har wunnit efter köttet?

[band III, 388]Att ”winna något efter köttet” är detsamma som att ernå det ”genom gerningarna”, ty med ”kött” förstås just allt det, som menniskan efter naturen är och kan frambringa. Om det nu kunde tänkas någon, som efter köttet eller med sin egen förmåga kunde bidraga till sin rättfärdiggörelse, så wore det wäl Abraham, Judarnes stamfader. Men just med hans exempel bewisar aposteln, huru allt är af nåd.

2 Ty om Abraham wardt rättfärdiggjord genom gerningar, så har han en berömmelse; dock icke inför Gud.

”Bestod den rättfärdighet, som han egde, blott i gerningar, så har han wäl berömmelse inför menniskor, men icke inför Gud.”

3 Ty hwad säger skriften? ”Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet”. 1 Mos. 15: 6. Gal. 3: 6.

4 Men den som håller sig till gerningar, honom tillräknas lönen icke efter nåd, utan efter skyldighet. Rom. 11: 6.

Men den som håller sig till gerningar, egentligen: ”som werkar” eller ”gör gerningar” nemligen för att förtjena lön.

5 Men den som icke håller sig till gerningar, utan tror på den som gör den ogudaktige rättfärdig, honom tillräknas hans tro till rättfärdighet;

Utan tror, såsom Abraham. Äfwen Abraham rättfärdiggjordes alltså såsom ogudaktig, d. w. s. såsom den som erkände sig blott hafwa synd och behöfwa salighet af idel nåd. Äfwen den för menniskor dygdigaste måste inför Gud erkänna sig wara ogudaktig, skuldbelastad, fördömelsewärd. Att tro på honom och tillegna sig hans nåd, det kan ingen utan den, hos hwilken Gud sjelf werkar den tron med evangelium. Och just emedan hans tro är ett Guds werk, tillräknas den honom till rättfärdighet.

6 såsom ock David prisar den menniska salig, hwilken Gud tillräknar rättfärdighet utan gerningar:

7 ”Saliga äro de, hwilkas öfwerträdelser äro förlåtna och hwilkas synder äro öfwerskylda. Ps. 32: 1 f.

8 Salig är den man, hwilken Herren icke tillräknar synd”.

9 Gäller nu detta saligprisande de omskurna eller ock de oomskurna? Ty wi säga, att tron wardt Abraham räknad till rättfärdighet.

10 Huru blef hon då honom tillräknad? Månne såsom omskuren, eller såsom oomskuren? Icke såsom omskuren, utan såsom oomskuren.

”Ty Abraham trodde och wardt prisad såsom rättfärdig, innan han wardt omskuren, (1 Mos. 15: 6), att således nåden (och alltså tron genom nåden och tron på nåden) måste wara före gerningarna.” L.

11 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på sin rättfärdighet genom den tro han hade såsom oomskuren, på det att han skulle wara en fader för alla oomskurna, som tro, för att rättfärdighet skulle tillräknas äfwen dem, 1 Mos. 17: 11. Gal. 3: 7.

Och han undfick lydaktigt omskärelsens tecken d. w. s. omskärelsen, som Gud gaf honom såsom ett förbunds- och nådetecken, såsom ett insegel på sin rättfärdighet genom den tro han hade såsom oomskuren, på det att han skulle wara en andelig stam- och tros-fader för alla oomskurna, som tro, för att rättfärdighet skulle tillräknas äfwen dem, att äfwen de på samma wäg, som Abraham, skulle blifwa rättfärdige genom tron allena.

12 och en fader för de omskurna, nemligen för dem som icke allenast äro omskurna, utan äfwen wandra i spåren af den tro, hwilken wår fader Abraham hade såsom oomskuren.

Aposteln ådagalägger alltså, hwad ock Herren Kristus sjelf betygade Judarna, att alla de, som tro, v. 11, och blott de, som tro, äro Abrahams barn och sanna Israeliter, ehwad de af naturen äro hedningar eller Judar.

13 Ty icke war det genom lagen som det löfte gafs åt Abraham eller åt hans säd, att han skulle blifwa werldens arfwinge, utan genom trons rättfärdighet. 1 Mos. 17: 2 f. 15: 5 f. Gal. 3: 18.

Abraham fick löftet, att hans säd eller efterkommande skulle besitta Kanaans land. Men som han är en fader för alla dem, som tro öfwer hela jorden, så har han i sjelfwa werket fått löftet att blifwa werldens arfwinge. Den egentlige werldens arfwinge är Kristus, Ebr. 1: 2. Men alla de, som tro på Kristus, äro Abrahams barn. Således är det i Kristus som åt Abraham och hans säd löftet gafs att blifwa werldens arfwinge. Men är det i Kristus, så är det icke genom lag eller lagsförtjenst, utan genom trons rättfärdighet. Ett löfte kan icke bli föremål för annat än tro.

14 Ty om de som äro af lagen äro arfwingar, så har tron blifwit fåfäng och löftet gjordt om intet.

Ty om de som äro af lagen, d. ä. stödja sig på lagens gerningar, äro arfwingar, så har tron blifwit fåfäng eller utblottad på kraft och betydelse, och löftet gjordt om intet, det skulle nemligen icke kunna tillämpas, emedan alla genom lagens öfwerträdelse äro syndare och följaktligen icke uppfylla wilkoret.

15 Ty lagen kommer wrede åstad, ty hwarest ingen lag är, der är icke heller någon öfwerträdelse. 2 Kor. 15: 56. Joh. 15: 22. Rom. 3: 20. 5: 13. 7: 8, 10.

[band III, 389]Lagen kommer wrede åstad eller egentligen: ”Werkar wrede”, i det att den uppenbarar synden, som förtjenat Guds wrede och fördömelsen: der ingen lag är, der är icke heller, eller icke en gång, öfwerträdelse. Synden kan icke kallas öfwerträdelse och kännes icke såsom en öfwerträdelse, med mindre der finnes en lag, som öfwerträdes. Men der lagen finnes, der biifwer både synden känd såsom en öfwerträdelse, och Guds wrede, som drabbat syndaren. Der kännes således motsatsen af nåd och löfte.

16 Derföre är det af tron, för att det skall wara af nåd, på det att löftet må stå fast för hela hans säd, icke för den allenast, som är af lagen, utan ock för den som är af Abrahams tro, hwilken — Gal. 3: 1618, 28 f.

17 såsom det är skrifwet: ”Jag har satt dig till en fader för många folk” — är allas wår fader inför Gud, på hwilken han trodde, och som gör de döda lefwande och kallar det som icke är, såsom om det wore. 1 Mos. 17: 4 f.

Derföre, enär arfwet icke är genom lagen, är det af tron, för att det skall wara af nåd, på det att löftet må stå fast, såsom grundadt på Guds oswikliga nåd och icke på menniskors torftiga gerningar, för hela hans säd, icke för den allenast, som är af lagen, d. ä. icke blott för Judarna eller dem, som i kraft af lagen och omskärelsen äro Abrahams barn, utan ock fastmer och öfwerhufwud för den som är af Abrahams tro, d. ä. för den troende hedningen, för den, som tror löftet om den oförtjenta nåden, i likhet med Abraham, hwilken — såsom det är skrifwet: Jag har satt dig till en fader för många folk — är allas wår fader, wår föregångare och förebild i rättfärdiggörelsen af tron allena. Sjelfwa namnet Abraham betyder: ”fader till en myckenhet”. I detta namn ligger således löftet inneslutet: Jag har fatt dig till en fader för många hedningar, — ett löfte således, som ej kunde anses uppfyldt med Israels barn, ty de utgjorde blott ett folk, utan omfattar många, det will enligt skriftens språkbruk säga, alla folk eller hedniska nationer, som omsider genom tron blifwa Abrahams barn. Nu funnos icke de många folken, när Abraham fick löftet. Inför menniskoögon kunde han således icke wara en fader för de många. Derföre tillägger aposteln till förklaring: inför Gud, på hwilken han trodde, den allsmägtige och allwetande, och som gör de döda lefwande o. s. w. De andeligen döda uppwäcker han till andeligt lif och gör dem till sitt folk.

18 Och der ingen förhoppning war, trodde han i förhoppning, på det att han skulle blifwa fader för många folk, enligt det som war sagdt: ”Så skall din säd wara”. 1 Mos. 15: 4 f. Ebr. 11: 12.

Närmare: Och han trodde emot hopp på hopp. För det blotta förnuftets öga war för honom intet hopp, att han, då både han och Sara woro så gamla, skulle blifwa fader, än mindre hopp, att han skulle blifwa fader för många folk. Men emot detta hopp, som i sjelfwa werket war detsamma som hopplöshet, trodde han det hopp, som Guds löfte ingaf, och således segrade hans tro på det andeliga hoppet i striden mot det köttsliga hoppet, som war hopplöshet. — ” skall din säd wara”, nemligen såsom stjernorna på himmelen. 1 Mos. 15: 4, 5.

19 Och utan att blifwa swag i tron, tänkte han, som war nära hundraårig, på sin egen redan halfdöda kropp och på Saras halfdöda qwed, 1 Mos. 17: 17. 18: 11.

Han aktade nemligen derpå, att Gud gör de döda lefwande, v. 17, och genom denna sin allsmägtiga lifskraft förmår werka det, som enligt werkliga naturlagar synes omöjligt.

20 men twistade icke i otro på Guds löfte, utan wardt stark i tron, gifwande Gud äran Ebr. 11: 17 f.

Han wardt stark eller stärkt i tron, gifwande d. ä. i det han gaf Gud äran, såsom Gud bäst äras derigenom att man tror hwad han sagt, och att han ar både den sannfärdige, som skall, och den allsmägtige, som kan hålla hwad han lofwar, trots alla förnuftets inwändningar.

21 och fullt öfwertygad, att hwad som hade blifwit lofwadt, det war han ock mägtig att hålla. Ps. 115: 3. Luk. 1: 37.

Hålla, ”göra”.

22 Derföre wardt det ock räknadt honom till rättfärdighet.

23 Men att det tillräknades honom, det är skrifwet icke allenast för hans skull, utan äfwen för wår skull, Rom. 15: 4.

24 hwilka det skall tillräknas, då wi tro på den, som från de döda uppwäckte Jesus, wår herre, Ap. G. 2: 2132. 2 Kor. 15: 3 f., 12—20.

Abrahams tro höll sig derwid, att Gud gör de döda lefwande, v. 17. För denna trons skull förhärligade Gud sin allmagt på Abrahams halfdöda kropp. Ännu härligare uppenbarade Gud sin allmagt i det han uppwäckte Jesus från de döda. Så mycket mer böra wi af denna uppwäckelse föranledas att tro.

25 hwilken har blifwit utgifwen för wåra synders skull och uppwäckt för wår rättfärdiggörelses skull. Rom. 8: 32. 2 Kor. 15: 17.

Jesus är utgifwen i döden för wåra synders skull och till deras försonande, och uppwäckt för wår rättfärdiggörelses skull, i det Gud, då han uppwäckte Jesus från de döda, dermed erkände fullgiltigheten af hans i döden framburna försoningsoffer, som i rättfärdiggörelsen kommer syndaren till godo, så att i den uppståndne Kristus den troende syndaren rättfärdiggöres af nåd.

[band III, 390]

5 Kapitlet.

De rättfärdiggjordas frid. Döden genom Adam; lifwet genom Kristus.

Då wi nu hafwa blifwit rättfärdiggjorda af tron, hafwa wi frid med Gud genom wår Herre Jesus Kristus, Joh. 14: 27. Ef. 2: 13 f.

”Då Gud är försonad med oss genom sin Sons död, kap. 3: 24, 25; kap. 5: 10, och tron på denna nåd räknas oss till rättfärdighet, kap. 4: 3, så upphör Guds wrede öfwer oss i kraft af rättfärdiggörelsen. Här är ännu icke fråga om upphörandet af wår fiendskap emot Gud genom en ny skapelse i oss (derom i kap. 8: 2 följ.), utan fastmer om upphörandet af Guds wrede emot syndarne och den derigenom inträdande friden från Guds sida. Rättfärdiggörelsen ändrar wäsendtligen Guds förhållande till oss och dermed sedan wårt förhållande till Gud. Joh. 14: 27. Ef. 2: 13, 14.”

2 genom hwilken wi ock hafwa fått tillträdet genom tron till denna nåd, i hwilken wi stå, och berömma oss af hoppet om Guds härlighet. Joh. 10: 9. 14: 6. Ef. 2: 18. 3: 12. Ebr. 10: 19.

D. ä.: Genom hwilken wi ock hafwa fått och alltifrån wår omwändelse hafwa haft det beständiga tillträdet genom tron till denna nåd, nemligen rättfärdiggörelsens nåd, i hwilken wi stå, eller i hwilken wi fått ett nådastånd o. s. w. Så omfattar den rättfärdiggjorda menniskans nådastånd ett stort sammanhängande helt, hwarom aposteln säger i anseende till dess början: wi hafwa fått tillträdet; i anseende till det närwarande: wi hafwa frid, v. 1, och i anseende till det tillkommande: ”och berömma oss (jemf. kap. 3: 27) af hoppet om Guds härlighet”.

3 Men icke det allenast, utan wi berömma oss ock af wåra lidanden, emedan wi weta, att lidandet werkar tålamod, Fil. 1: 29. Jak. 1: 3 f.

Lidandet med alla dess bedröfwelser synes bringa oss icke åt härligheten, utan åt döden, och likwäl är det twärtom för de trogna. Hos de otrogna har lidandet med sig otålighet och knot. De trogne åter kunna icke blott betrakta de lidanden, som träffa dem, såsom de böra betraktas, utan ock berömma sig deraf, i det de weta, att lidandet werkar tålamod d. ä. stilla undergifwenhet och ihärdigt bidande efter hjelp och salighet under sjelfwa motgången.

4 och tålamodet bepröfwelse, och bepröfwelsen hopp, Ebr. 10: 36.

Bepröfwelse ”är när någon är wäl försökt och kan tala derom såsom en, som warit med”. L. — Denna genom bepröfwelserna wunna förfarenhet werkar det hopp, hwarom v. 2 talar.

5 men hoppet låter icke komma på skam, ty Guds kärlek är utgjuten i wåra hjertan genom den Helige Ande, som har blifwit oss gifwen.

Hoppet, nemligen det sålunda werkade, låter icke komma på skam, utan förer twärtom till ära och härlighet; ty det har sin grund icke i något, som är och sker i menniskan, utan i Guds kärlek till oss, som är lik en ström, utgjuten i wåra hjertan, och det genom den Helige Ande, som har blifwit oss gifwen genom tron såsom inseglet och underpanten på wår rättfärdiggörelse och wårt barnaskap.

6 Ty medan wi ännu woro swaga, har Kristus, när tiden war inne, dött för ogudaktiga. Ef. 2: 1 f. Kol. 2: 13. 1 Petr. 3: 18.

Ty medan wi ännu woro swaga, d. ä. kraftlösa till det goda, har Kristus, när den i Guds ewiga rådslut bestämda tiden war inne, när wår nöd war som störst, dött för ogudaktiga, nemligen i deras ställe och således till förwärfwande åt dem af det ewiga lifwet. Och såsom nu tron är så fast betryggad genom hwad Guds kärlek redan gjort, så är ock hoppet betryggadt för det som hans kärlek allt framgent skall göra. Att Kristus är död för oss, är bewiset på Guds kärlek, 1 Joh. 3: 16, och grunden dertill, att hoppet icke kommer på skam.

7 Ty näppeligen will någon dö för en rättfärdig; för den gode torde någon werkligen hafwa mod att dö.

D. ä. näppeligen lär någon gå i döden för en rättfärdig, blott och bart för det att han är rättfärdig eller rättskaffens. För den gode, d. w. s. för den som bewisat någon en synnerlig godhet, torde någon, nemligen den, som åtnjutit godhetsbewisningen, wåga sitt lif, af tacksamhet för det goda, som kommit honom till del.

8 Men Gud bewisar sin kärlek till oss deruti, att Kristus har dött för oss, medan wi ännu woro syndare.

Ibland menniskor will ingen dö för en rättfärdig eller oskyldig, då man af denne rättfärdige ej rönt någon personlig godhetsbewisning; ja, knappt will någon dö för en wälgörare och wän. I den romerska historien förekomma werkligen exempel på sådana, som gått i döden för wälgörare, men intet exempel på sådana, som gått i döden för någon i allmänhet rättrådig, än mindre för en fiende. Men hwad ingen annan welat eller wågat, det har Kristus gjort. Och derföre ät det som Gud bewisar eller framställer sin kärlek till oss till wårt behjertande och beundran, deruti att Kristus har dött för oss, medan wi ännu woro icke goda, nej icke en gång rättfärdiga, utan syndare, medan således ännu syndens skuld hwilade öfwer oss, då wi ännu icke woro af nåd frikända från fördömelsen.

9 Mycket mer skola wi då, sedan wi nu hafwa blifwit rättfärdiggjorda i hans blod, genom honom warda frälsta ifrån wreden. 1 Tess. 1: 10.

Frälsta ifrån wreden, som blifwer öfwer den obenådade, och hafwa friden, v. 1, som följer med rättfärdiggörelsenåden.

10 Ty om wi, medan wi woro fiender, blefwo försonade med Gud genom [band III, 391]hans Sons död, skola wi mycket mer, sedan wi blifwit försonade, warda frälsta genom hans lif. Kol. 1: 21 f.

Ty om wi, medan wi woro fiender, d. w. s. föremål för Guds wrede, i anseende till wåra synder emot honom, blefwo försonade med Gud, i det hans nåd blifwit oss återförwärfwad, genom hans Sons död, skola wi mycket mer, snarare och lättare, sedan wi blifwit försonade och således icke mer äro föremål för Guds wrede eller Gud förhatlige, warda frälsta, räddade och ewigt salige i och genom hans lif, i det han i kraft af sin uppståndelse ewigt för oss lefwer och meddelar oss af sin ewiga lifskraft.

11 Och icke det allenast, utan så, att wi ock berömma oss i Gud genom wår Herre Jesus Kristus, genom hwilken wi nu hafwa fått försoningen.

Och icke det allenast, att wi såsom försonade warda frälste genom hans lif och följaktligen berömma oss af hoppet om Guds härlighet, v. 2, utan så, att wi ock berömma oss, midt under lidandena, v. 3, i och af Gud, att Gud är wår och wi hans, och hafwa allt godt af honom och med honom gemensamt, i all tillförsigt, genom wår Herre Jesus Kristus, genom hwilken wi nu hafwa fått försoningen. Med dessa ord afser aposteln försoningen å Guds sida, att han är förlikt med oss, att han har fridens tankar öfwer oss och icke längre bedröfwelsens, Jer. 29: 11. Då syndaren tror denna försoning, försonas ock han med Gud.

12 Derföre, såsom genom en menniska synden har kommit i werlden och genom synden döden, och döden så har kommit till alla menniskor, emedan de alla hafwa syndat — 1 Mos. 3: 6. 2: 17. Rom. 6: 23. 2 Kor. 15: 21 f.

Derföre, d. ä. när man betraktar hwad som i det föregående blifwit sagdt om synden och rättfärdigheten, ända från kap. 1: 18, så uppkommer wid läran om nåden, i förbindelse, med läran om det ondas ursprung, följande slutsats, att såsom genom en menniska, nemligen Adam, synden har kommit i den af menniskoslägtet bestående werlden och genom synden döden, och döden (såsom straffdom) så har kommit till alla menniskor, d. ä. och sålunda döden har genomträngt hela menskligheten, emedan d. ä. i det eller på det sätt, att då, när Adam syndade, just dermed de alla hafwa syndat och följaktligen gjort sig skyldiga till döden. — Alla Adams barn födas syndare till följd af sin köttsliga härkomst från Adam. Alla äro födda af syndig säd, och frukten kan ej wara af annan natur än säden. Adam nämnes här såsom syndens upphofsman, jemför v. 14, ehuru qwinnan war den, som först öfwerträdde Guds bud (1 Tim. 2: 14); ty här låg förnämsta wigten derpå, hwem som blef stamfader för ett syndigt menniskoslägte.

13 Ty allt intill lagen war synd i werlden; men synd tillräknas icke, der ingen lag är. Rom. 4: 15. 7: 7.

I föregående vers war det framhållet, att alla hafwa syndat: det är nu detta, som aposteln widare bewisar. Ty, icke först från Moses’ tid, utan redan förut, allt ifrån syndafallet intill lagen, eller intill dess lagen genom Moses blef utgifwen, war synd i werlden, då alla menniskor före den Mosaiska lagstiftningen syndade, likasom derefter hedningarne, utan (skrifwen) lag, kap. 2: 12; men synd tillräknas icke, der ännu ingen lag är. Samwetslagen fans alltid. Alltid tillräknades således synd i någon mån. Men så länge icke den skrifna lagen fans, hwarken aktades synden af menniskorna eller tillräknades den af Gud i samma grad, som sedan lagen war utgifwen, och synden således bestod i bestämda och tydliga lagöfwerträdelser.

14 Likwäl herskade döden från Adam intill Moses äfwen öfwer dem som icke hade syndat med någon öfwerträdelse lik Adams, hwilken är en förebild af den som skulle komma.

Döden war således wäldig eller herskade såsom en konung öfwer alla och skonade icke en gång de rättfärdige och de små barnen, hwilka icke hade syndat med någon öfwerträdelse lik Adams eller mot ett bestämdt och tydligen dem förehållet Guds bud. Efter döden, som är syndens lön, herskade öfwer alla, så måste en allmän orsak hafwa warit för handen, som angick alla menniskor; och denna orsak war att hela slägtet genom Adam blifwit syndigt, såsom härkommet af en syndig säd, och derföre hemfallet under syndens lön, som är döden. Härmed har aposteln bewisat, att alla Adams barn werkligen hafwa syndat, och att synden således från en enda menniska inkommit i hela menniskoslägtet. Han tillägger nu, att Adam är en förebild af den som skulle komma, d. ä. af Kristus, hwilken också derföre kallas den siste eller andre Adam. 2 Kor. 15: 45. Ty likasom alla hafwa syndat (till döds), då Adam syndade, så hafwa alla sedermera dött (till rättfärdighet), då Kristus dog, 2 Kor. 5: 14, och — så anmärker Luther — ”såsom Adam har med främmande synd, utan wår skuld, oss förderfwat, så har Kristus med främmande nåd, utan wår förtjenst, gjort oss saliga”, nemligen alla, som af honom mottaga magt att blifwa Guds barn genom tron på hans namn. Joh. 1: 12.

15 Dock är det icke då med nådegåfwan, som med öfwerträdelsen. Ty om genom den enes öfwerträdelse de många hafwa dött, så har Guds nåd och gåfwan mycket mer öfwerflödat till de många genom den ena menniskans, Jesu Kristi, nåd.

D. ä.: Dock, oaktadt den anmärkta likheten mellan den förste och den siste Adams förhållande till de öfriga menniskorna, eger dock en stor åtskilnad rum i anseende till sakens egen werkningskrets och i anseende till den magt, som tillkommer den förste och den siste Adam, och derföre är det eller förhåller sig icke i alla afseenden lika så med den af Kristus förwärfwade nådegåfwan, som med öfwerträdelsen, d. ä. [band III, 392]Adams öfwerträdelse och dess följder. Ty om genom den enes öfwerträdelse de många, menniskorna, som från honom härstamma, hafwa dött, så har Guds nåd, som rättfärdigar, och gåfwan, lifwets gåfwa, som härflyter från nåden, mycket mer öfwerflödat till de många i och genom den ena menniskans, Jesu Kristi nåd, såsom den utgjuter sig från Fadren på honom och genom honom på oss. Således: genom den enes fall följer de mångas död; och Guds nåd och gåfwan, som i och genom den enes, Kristi, nåd är gifwen, öfwerflödar på många: deri består likheten. Men olikheten deri, att inwertes är nådens magt större, wäldigare — den har mycket mer eller i långt rikare mått öfwerflödat på dem. I hwad afseende, det angifwes närmare i v. 17.

16 Och gåfwan som icke såsom genom den ene, som syndade, ty domen kom genom en, till fördömelse, men nådegåfwan kom genom många öfwerträdelser, till rättfärdiggörelse.

D. ä.: Och gåfwan genom den ene rättfärdige kom icke såsom eller på samma sätt eller under samma förhållande som förlusten, förderfwet och domen som kom genom den ene som syndade, ty domen kom wäl genom eller i följd af en öfwerträdelse till fördömelse, men nådegåfwan kom genom eller i följd af många öfwerträdelser, till rättfärdiggörelse. Således: det är en hufwudsaklig åtskilnad i fallets och återlösningens werkningar. Fallets werkningar bestå i en dom till fördömelse öfwer hela slägtet i följd af en enda synd; men återlösningens werkningar bestå i en nådegåfwa, som icke blott godtgjorde en synd, utan alla af denna Adams första synd uppkomna öfwerträdelser, och godtgjorde dem så fullkomligt, att ingenting fattas i den rättfärdighet, som lagen kräfwer af de fallna menniskorna.

17 Ty om döden medelst den enes öfwerträdelse har herskat genom den ene, så skola mycket mer de som rikligen undfå nåd och rättfärdighetens gåfwa herska i lif genom den ene, Jesus Kristus. —

Man må således icke tänka, att, om döden kommit öfwer de många för den ena menniskans ena syndafall, mycket mer skulle döden komma för de enskilda menniskornas många syndafall; utan det är twärtom så, som sades i v. 15, att ”mycket mer” har Guds nåd och gåfwa öfwerflödat: Ty om döden medelst den enes öfwerträdelse har herskat öfwer alla genom den ene (Adam), så skola mycket mer alla de, som genom tron anamma och undfå den öfwerflödande fullheten af nåd och rättfärdighetens gåfwa, wara befriade från dödens öfwerwälde och herska i lif, som är mägtigt i de trogna, 2 Kor. 4: 12, genom den ene, som öfwerwunnit döden, nemligen genom Jesus Kristus.

18 Såsom nu derföre genom en öfwerträdelse fördömelse kom öfwer alla menniskor, så har ock genom en rättfärdighet rättfärdiggörelse till lif kommit öfwer alla menniskor. Rom. 6: 23.

Här sammanfattar aposteln i korthet det från och med v. 12 anförda och säger: Såsom nu derföre genom en enda menniskas öfwerträdelse fördömelse kom öfwer alla menniskor, så har ock genom en enda menniskas tillfyllestgörande rättfärdighet rättfärdiggörelse till lif kommit öfwer alla menniskor, så många som anamma den alla tillbjudna nåden, den rättfärdiggörelse, hwarigenom lifwet tillerkännes dem, som woro syndens och dödens trälar. Öfwer alla kommer denna rikliga nåd, men icke alla anamma den till rättfärdiggörelse och salighet. Märkom grundspråkets uttryck: genom en rättfärdighet rättfärdiggörelse till lif. Alltså: åt alla tillbjudes evangelii stora gåfwa: rättfärdiggörelse till lif, så att de som anamma den blifwa rättfärdiggjorda och delaktige af ewinnerligt lif i tron på Jesus Kristus.

19 Ty såsom genom den ena menniskans olydnad de många hafwa blifwit gjorda till syndare, så skola ock genom den enes lydnad de många göras rättfärdiga.

De många, nemligen alla, som tro på frälsaren Jesus Kristus, och sålunda anamma nådens öfwerflödande gåfwa.

20 Men lagen kom också in, på det att öfwerträdelsen skulle öfwerflöda; men hwarest synden öfwerflödade, der öfwerflödade nåden ännu mer, Rom. 7: 8. Gal. 3: 19.

”Men lagen (genom Moses, v. 14) kom också in, på det att den genom Adam skedda öfwerträdelsen, som före lagens utgifwande war att anse såsom den herskande dödens egentliga orsak, skulle öfwerflöda (förökas), d. ä. på det att den i menniskoslägtet genom fallet boende synden måtte, såsom öfwerträdelse af ett bestämdt bud, i samma skepnad som Adams första synd, komma i dagsljuset; men hwarest synden med sina widt utbredda utbrott öfwerflödade (förökade sig) och wardt känd till sin storhet, der öfwerflödade nåden ännu mer i sin kraft öfwer synden, som war för menniskorna öfwerwäldigande.” Följaktligen skall genom öfwerträdelsens tilltagande, som upptäcktes genom lagen, hwar mun tillstoppas och all werlden wara brottslig för Gud (Rom. 3: 19), på det syndarena derigenom måtte tuktas till Kristus (Gal. 3: 24) och begära att warda rättfärdige af nåd. Ty först då, när synden är känd och insedd i sin storhet och magt, kan nåden warda rätt efterlängtad, känd och prisad såsom ännu större och öfwermägtigare, frälsande och saliggörande.

21 på det att, likasom synden har herskat medelst döden, så skulle ock nåden herska genom rättfärdighet till ewigt lif genom Jesus Kristus, wår Herre.

[band III, 393]

6 Kapitlet.

De troendes död från synden och lif med Kristus.

Hwad skola wi då säga? Skola wi förblifwa i synden, på det att nåden må öfwerflöda?

2 Bort det; wi som hafwa dött från synden, huru skola wi ännu kunna lefwa i henne?

Wid rättfärdiggörelsen hafwa wi dött från synden, i det att wi genom samma tro, i hwilken wi tillegnat oss Guds rättfärdiggörande nåd, äfwen blifwit födde på nytt till ett andeligt lif. Det ät ett lif i Kristus genom föreningen med honom. Döde med honom äro wi således döde ifrån synden, nemligen i själens grund, i hjertat, hwaraf lifwet utgår; följaktligen få wi då icke tjena och lefwa i synden: den skall icke mer herska öfwer oss. Lika så litet som en död kan fortsätta sitt förra lif, lika litet kan den genom Kristus rättfärdiggjorda och pånyttfödda menniskan fortsätta sitt förra syndalif, så länge Kristus genom tron lefwer i henne.

3 Eller weten I icke, att alla wi, som hafwa blifwit döpta till Kristus Jesus, wi hafwa blifwit döpta till hans död? Gal. 3: 27.

Döpta till hans död, nemligen till att hafwa del uti och njuta kraft af hans död, då att hans död är wår död, likasom om wi sjelfwe lidit den, hwilket skäntes och tillförsäkras oss i dopet. Och Kristi död är för oss både en död för synden och från synden, både från dess skuld och dess magt.

4 Så hafwa wi då blifwit begrafna med honom genom dopet till döden, på det att, såsom Kristus wardt uppwäckt från de döda genom Fadrens härlighet, så skola ock wi wandra i ett nytt lefwerne. Kol. 2: 12 f. Ef. 4: 22 f.

Utan twifwel har aposteln här för ögonen det sätt, hwarpå dopet i Jordan skedde, nemligen genom nedsänkning i wattnet, hwilken nedsänkning hade likhet med en begrafning. Så hafwa wi då blifwit icke blott döde, utan ock begrafne med honom genom dopet, som är ett dop till döden, nemligen till att inplantas i Kristi död, så att wår gamla menniska skall öfwerlemnas åt död och graf; på det att, lika såsom Kristus wardt uppwäckt från de döda till ewigt lif genom Fadrens' allsmägtiga härlighet och nu i denna härlighet, i detta genom uppståndelsen wunna lif alltid regerar, så skola ock wi, just genom samma Fadrens härlighet och såsom uppståndne med Kristus och delaktige af hans lifskraft, wandra i ett nytt lefwerne, eller (enligt grt.) i ”lifwets nyhet”, d. ä. i nytt lif genom den nya födelsen och i nytt lefwerne under daglig förnyelse.

5 Ty om wi hafwa blifwit införlifwade med honom genom en lika död, så skola wi ock blifwa det genom en lika uppståndelse, Rom. 8: 11 f. Fil. 3: 10 f.

D. ä.: Ty om wi, uti dopet, hafwa blifwit införlifwade med honom genom en lika död eller (egentligen) sammanwäxte med hans döds likhet, d. ä. om wi, genom tron med honom införlifwade, med honom lidit en lika död, för att wara döde med Kristus, så skola wi ock blifwa det genom en lika uppståndelse, eller (egentligen) ”så skola wi äfwen wara det med uppståndelsens likhet” eller hafwa del i det lif, han i uppståndelsen antagit, så att wi äro delaktige af den andeliga uppståndelsen, i hwilken wi dagligen dö från synden och lefwa i Kristus, samt wänta i hoppet den lekamliga uppståndelsen, i hwilken wi skola blifwa förklarade till det ewiga lifwet.

6 wetande, att wår gamla menniska har blifwit korsfäst med honom, på det att syndens kropp må warda om intet, att wi icke mer skola tjena synden. Gal. 2: 19 f. 5: 24.

D. ä.: Wetande eller emedan wi, såsom troende och rättfärdiggjorda, weta, att wår gamla menniska, den gamla förderfwade naturen hos oss, har blifwit korsfäst med honom, i det att wi blifwit införlifwade genom en lika död med honom, den korsfäste frälsaren, på det att syndens kropp, nemligen syndens, de syndiga begärelsernas säte, beröfwas sitt wälde och warda om intet, i det att den syndiga naturen städse bekämpas och öfwerwinnes af Anden eller det nya lifwet, som i kraft af Jesu uppståndelse blifwit oss skänkt och i oss werkadt; och följden af detta den gamla menniskans korsfästande och syndakroppens afdöende är att wi icke mer skola tjena synden, utan öfwerwinna och beherska den.

7 Ty den som har dött, han är rättfärdigad från synden. 1 Petr. 4: 1.

D. ä.: Den som har dött, så att han för synden blifwit bestraffad med döden, han är frisagd och således rättfärdigad från synden, både från dess widare straff och herrawälde. Nu är den trogne död med Kristus. Kristus har i sin död utstått straffet för wår synd. Lika litet som nu synden kan fordra något mer af Kristus, som lidit den död synden fordrade, lika litet kan synden fordra af den, som har dött med Kristus; utan den som har dött med Kristus, är just dermed också rättfärdigad från synden, så att synden har icke allenast i anseende till det förflutna förlorat all fördömande kraft, utan ock i anseende till det tillkommande mist att rätt att herska öfwer honom.

8 Hafwa wi nu dött med Kristus, så tro wi, att wi ock skola lefwa med honom, 2 Tim. 2: 11.

9 wetande, att Kristus, som är uppwäckt från de döda, dör icke mer; döden har icke mer magt öfwer honom. Upp. 1: 18.

10 Ty hans död war en död från [band III, 394]synden en gång för alla, men hans lif är ett lif för Gud. Ebr. 9: 27 f.

11 Så hållen ock I före, att I ären döda från synden, men lefwen för Gud i Kristus Jesus, wår Herre.

12 Må fördenskull synden icke herska i eder dödliga kropp, så att I lyden hans lustar,

”Kroppen är wäl dödlig, d. ä. bär fröet till en säker död inom sig: för syndens skull (Rom. 8: 10), såsom syndens säte, är han bestämd till att warda om intet (v. 6); men deraf följer icke, att det nu skulle wara likgiltigt, om kroppen öfwerlemnat sig åt syndens tjenst eller icke, utan twärtom sluter aposteln af det föregående, att synden icke får wara wäldig eller herska i wår dödliga kropp.” Twärtom måste den rättfärdiggjorda menniskan helgas, och helgelsen sträcka sig till alla kroppens och själens krafter.

13 och öfwerlemnen icke edra lemmar såsom orättfärdighetens redskap åt synden, utan öfwerlemnen eder sjelfwa åt Gud, såsom de der lefwa efter att hafwa warit döda, och edra lemmar såsom rättfärdighetens redskap åt Gud. Rom. 12: 1. Gal. 2: 20. 1 Petr. 4: 1 f.

D. ä.: Och öfwerlemnen icke edra lemmar, wid enskilda handlingar och förrättningar, såsom den mot Guds wilja stridande orättfärdighetens redskap (wapen), åt synden, såsom åt en tyrann, utan, enär I, såsom döda och lefwandegjorda med Kristus, kommit under ett helt annat herrawälde än syndens, så öfwerlemnen eder sjelfwa med allt hwad I ären och hafwen, åt Gud, eder rättmätige Herre, såsom de der lefwa, af Gud sjelf lefwandegjorda, efter att, före eder omwändelse, hafwa warit döda, och öfwerlemnen icke blott edra själskrafter, utan ock edra kroppsliga lemmar såsom rättfärdighetens redskap eller wapen åt Gud. ”Likasom krigarne alltid hafwa sina wapen i beredskap och endast anwända dem efter sin fältherres wilja, så skola sanna kristna, såsom Guds stridsmän, alltid blott i sin Herres tjenst bruka alla sina lemmar och alla sina krafter.”

14 Ty synden skall icke råda öfwer eder, ty I ären icke under lagen, utan under nåden. Gal. 5: 18.

Ty synden skall icke kunna råda öfwer eder, ty I ären icke under lagen, utan under nåden. I det tillstånd, då menniskan är under lagen, har hon nemligen icke kraft att göra synden motstånd. Dertill fordras en kraft, som tillhör nådaståndet, så att öfwer dem, hwilka, såsom döde och uppwäckte med Kristus, äro under nåden och följaktligen i trons förening med sin frälsare, skall synden icke kunna herska, utan på samma gång de genom nådens anammande med tron äro uttagna ur lagstwånget, äro de ock befriade från syndaträldomen. ”Så länge nåden regerar, förblifwer samwetet fritt och betwingar synden i köttet; men utan nåden regerar synden, och lagen fördömer samwetet.” L.

15 Huru då? Skola wi synda, emedan wi icke äro under lagen, utan under nåden? Bort det! 2 Kor. 9: 21. Gal. 2: 17 f.

16 Weten I icke, att om I öfwerlemnen eder såsom tjenare åt någon för att lyda honom, ären I tjenare åt den, hwilken I lyden, ware sig syndens till död eller lydnadens till rättfärdighet? Joh. 8: 34. 2 Petr. 2: 19.

Syndens tjenst är träldom. Men tros- och lefwerneslydnadens tjenst är sann frihet: ”frihet i anseende till glädjen af att göra rätt; tjenst i anseende till lydnaden för budordet. Du är på en gång tjenare och fri: tjenare, emedan du är skapad; fri, emedan du älskas af den Gud, som skapat dig, ja, och emedan du älskar den, som skapat dig.”

17 Men Gud ware tack, att I woren syndens tjenare, men hafwen blifwit af hjertat lydiga den framställning af läran, åt hwilken I hafwen blifwit öfwerlemnade!

D. ä.: Men Gud ware tack, att en så salig förändring med eder föregått, I som i det hedniska och oomwända tillståndet woren syndens tjenare, hwilken tjenst alltid medför åtminstone hemlig förtrytelse och swårmodighet, men likwäl hafwen blifwit friwilligt, af hjertat lydige den framställning (förebild) af läran, åt hwilken I hafwen blifwit öfwerlemnade. Åt nådelärans eller evangelii förebild eller form eller trosregel äro de troende öfwerlemnade af den Helige Ande, till att helgas efter denna förebild. De lyda och bilda sig efter Kristus och det friwilligt, af hjertat, i det att under Guds ords fortsatta flitiga bruk Guds kärlek och wilja i Kristus warder dem allt mera uppenbar.

18 Men då I ären frigjorda ifrån synden, hafwen I blifwit rättfärdighetens tjenare. 1 Petr. 2: 15 f.

19 Jag talar efter menniskosätt, för edert kötts swaghets skull. Ty likasom I hafwen öfwerlemnat edra lemmar att tjena orenheten och orättfärdigheten till orättfärdighet, så öfwerlemnen nu edra lemmar att tjena rättfärdigheten till helgelse.

Efter menniskosätt eller (egentligen) ”menskligt”, d. ä. på ett sådant sätt och i sådana bilder, som äro wanliga bland menniskorna och lättfattliga. Det sker för edert kötts swaghets skull (jemför 2 Kor. 3: 1), hwilken swaghet wållar, att de trogne, så länge de icke hunnit en större nådeförkofran, ej lätteligen fatta andeliga ting, när dessa föredragas med djupsinniga uttryck. Nu egde bland menniskorna på den tiden förhållandet mellan fria och trälar rum. Detta war således något bekant. När derföre aposteln af detta bekanta förhållande hemtar en liknelse och talar om en tjenst eller träldom under rättfärdigheten, ehuru denna egentligen utgör den [band III, 395]sanna friheten, så talar han menskligt eller på ett menskligt sätt, och fortfar (enligt grt.): ty likasom I hafwen framstält edra lemmar till tjenare åt orenheten och laglösheten till laglöshet, d. ä. så att I skridit hän ifrån den ena laglösheten till den andra; så framställen nu edra lemmar till tjenare åt rättfärdigheten till helgelse. Om således den med Guds wilja öfwerensstämmande rättfärdigheten är så rådande i oss, att alla wåra lemmar blifwa hennes werktyg, då samwerka de ock till wår helgelse, så att wi blifwa allt mera genomträngda af Andens sinne och så till sinnes, som Kristus Jesus war samt inwertes förwandlade till hans bild. 2 Kor. 3: 18.

20 Ty då I woren syndens tjenare, woren I fria ifrån rättfärdigheten.

Att wara fri från rättfärdighetens band eller tjenst, hwilken förskräcklig frihet! Det är frihet att synda och rusa fritt fram på fördömelsens wäg.

21 Hwad frukt haden I wäl då? Det, hwaröfwer I nu blygens. Ty slutet på sådant är död. Rom. 7: 5. Fil. 3: 19.

Hwad frukt haden I wäl då, när I woren syndens tjenare, fria ifrån rättfärdigheten? Jo, det, hwaröfwer I nu blygens. Ty slutet på sådant är död. Tanken på syndens frukt och lön, som är döden, måste uppfylla dem med blygsel och således afsky för en frihet, som syndar på nåden, en frihet, som är frihet från rättfärdigheten.

22 Men nu, emedan I ären frigjorda ifrån synden och hafwen blifwit Guds tjenare, hafwen I eder frukt till helgelse, och såsom slut ewigt lif.

Frukten af Guds tjenst är en ständigt wäxande och omsider fullbordad helgelse, 2 Kor. 7: 1, och slutet på denna tjenst är ewigt lif.

23 Ty syndens lön är döden, men Guds gåfwa är ewigt lif i Kristus Jesus, wår Herre. 1 Mos. 2: 17. Jak. 1: 15. Rom. 5: 1218. 2 Kor. 15: 21 f.

D. ä.: Ty syndens lön, eller egentligen sold, är döden och ingenting annat; synden lofwade wäl sina stridsmän, hwilka öfwerlemnat henne sina lemmar till orättfärdighetens wapen, en annan sold, nemligen frihet och oberoende, men denna falska frihet förer till död och förderf: det är den sold, hwarmed synden lönar sina tjenare; men Guds fria nåde-gåfwa, åt hwilken de hafwa att glädja sig, som tjena Gud, winnläggande sig om helgelse, är ewigt lif i Kristus Jesus, wår Herre.

7 Kapitlet.

De troendes frihet med afseende på lagen och synden. Lagens wanmagt i andans strid mot köttet.

Eller weten I icke, mina bröder — ty jag talar till sådana som känna lagen — att lagen råder öfwer menniskan, så länge hon lefwer.

I föregående kapitel hade Paulus talat om att wara icke under lagen, utan under nåden. Nu lärer han i detta 7:de kapitel, huru man är under lagen och huru man genom Kristus blir fri ifrån lagen. Aposteln börjar med, att den, som är under lagen, öfwer honom råder eller herskar lagen; — så länge, d. ä. så lång tid, hwarken längre eller kortare. Ett exempel på denna uti 1:sta versen allmänna sats, hemtadt från det äktenskapliga förhållandet, anföres i de närmast följande verserna.

2 Ty den gifta qwinnan är genom lagen bunden wid mannen, så länge han lefwer; men om mannen dör, är hon lösgjord från mannens lag. 2 Kor. 7: 39.

Mannens lag, d. ä. den lag, som fäste henne wid mannen.

3 Alltså, om hon gifwer sig åt en annan man, medan hennes man lefwer, skall hon kallas äktenskapsbryterska; men om mannen dör, är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska, om hon gifwer sig åt en annan man. Matt. 5: 32.

4 Så hafwen ock I, mina bröder, blifwit dödade från lagen genom Kristi kropp för att tillhöra en annan, nemligen honom, som är uppstånden från de döde, på det att wi må bära frukt åt Gud. Rom. 8: 2. Gal. 2: 19 f. 5: 18, 22 f.

D. ä.: Så hafwen ock I, mina bröder, blifwit dödade från lagen, befriade från lagens twingande herrawälde; I hafwen förut warit lika den qwinna, som är under den i 2:dra versen nämnde förste mannens wälde; denne förste man war den gamla förderfwade naturen; wid honom woren I bundne genom lagen: lagen nemligen, långt ifrån att upplösa, twärtom befäste detta band; ty lagen kan icke befria oss från den gamla menniskans wälde, utan gör det twärtom starkare, i det lagen blott wisar oss wårt förderf, men gifwet oss alls icke kraft och utwäg att undkomma detsamma; och wille wi, medan ännu den gamla naturen lefde och herskade i och öfwer oss, försöka hålla lagen och utöfwa en sann kristendoms pligter, samt således på en gång wara under naturens af lagen skärpta wälde och under Kristi wälde, så uppkom deraf icke annat än skrymteri och följaktligen ett andeligt äktenskapsbrott. Således måste, förr än sann och werkligt frigörande kristendom kan finnas, nödwändigt hos menniskan föregå en skilsmessa från den förste mannen, den gamla menniskan, hwilket sker genom den gamla menniskans död. Denna död eller den gamla menniskans dödande sker genom Kristi korsfästa kropp, förmedelst trostillegnelse och gemenskap. Men i det befrielsen från den gamla menniskan sker, så sker äfwen befrielsen från [band III, 396]lagen, nemligen ifrån dess fördömande magt, emedan det är den gamla menniskan, som är under lagens hot och twång och förbannelse. Gal. 3: 13. Och så äten då I, som tron, dödade ifrån lagen genom Kristi kropp, i det att I tillegnat eder den död, som Kristus i sin kropp för oss lidit. Och I ären så dödade eller frigjorda från lagen, för att I skolen tillhöra en annan, nemligen honom, som är uppstånden från de döda, på det att I och wi alle, i denna nya andeliga äktenskapsförbindelse med den uppståndne Herren Kristus, må bära frukt åt Gud, sådan frukt, som icke kunde frambringas i det förra tillståndet under naturens öfwerwälde och under lagen, utan just endast af den inwertes menniskans äkta förening i tron med den uppståndne Kristus. Wi äro således icke dödade ifrån lagen i den mening, att wi skulle wara befriade från dess efterlefnad; twärtom hör just lust och lydnad för Guds lag till den rätta Gud behagliga frukt, som wi nu skola frambringa. Guds wilja, som är lagens ande, ät inplantad i de pånyttföddas hjertan.

5 Ty då wi woro i köttet, woro de syndiga lustar, som wäcktes genom lagen, werksamma i wåra lemmar till att bära frukt åt döden. Rom. 6: 20 f.

”Ty då wi woro i köttet, d. ä. helt och hållet köttsliga, woro syndernas lustar, som wäcktes genom lagen, werksamma i wåra lemmar, dem de begagnade såsom werktyg, till att alstra syndiga werk och bära frukt åt döden.” De syndiga werken kallas ock ”döda gerningar”, Ebr. 9: 14. De äro den frukt, som frambringas af syndalustarne i det opånyttfödda hjertat. Och denna frukt frambringas åt döden, som är timligt och ewigt förderf.

6 Men nu äro wi lösgjorda från lagen, döda från den, i hwilken wi höllos fångna, så att wi skola tjena i Andens nya wäsende och icke i bokstafwens gamla wäsende. 2 Kor. 3: 6.

Men nu äro wi lösgjorda från lagen, nemligen från dess fördömande herrawälde; och wi äro så friade från lagen, derigenom att wi genom Kristi död äro döda från den, denna samma lag, i hwilken wi höllos fångna och kufwade, så att wi skola tjena den genom Kristi uppståndelsekraft oss i tron meddelade och lifgifwande Andens nya wäsende och icke bokstafwens gamla wäsende eller den gamla lagsträldomen. Lagen, ehuru den i sig sjelf är andelig och lefwande, kan likwäl åt menniskan, som är död i otro och synd, icke gifwa Ande och lif och ingen kraft till att hålla lagens bud. Derföre är lagen för menniskan icke lifgifwande Ande, utan död bokstaf, men tillika en hotande, twingande och fördömande magt öfwer henne, så länge hon är död i otro och bunden under lagens träldom.

7 hwad skola wi då säga? Är lagen synd? Bort det! Men synden kände jag icke utan genom lagen, ty jag hade icke wetat af begärelsen, om icke lagen hade sagt: ”Du skall icke begära”. Rom. 3: 20. 2 Mos. 20: 17.

Hwad skola wi då säga? Så kunde någon inwända och fråga: Är lagen synd? Enär det, hwarifrån man måste frigöras, synes wara synd, och då genom lagen de syndiga lustarne wäckas (v. 5), kunde det synas, som om lagen sjelf wore syndig. Bort det! Ty deraf att en kraft finnes, som wäcker synden och bringar den till medwetande, följer för ingen del, att den kraften sjelf är syndig. I hjertat fans således synden redan förut, om ock än så förborgad. Men hwar och en, som har erfarit hela det nådewerk, som med en menniska föregår wid öfwergången från synden till nådaståndet, måste bekänna: Synden i mig kände jag icke grundligen, i anseende till dess djup, storhet och wåda, utan genom lagen; ty, om jag också genom blotta samwetet förstod, att de, som begå uppenbara styggelser, äro skyldiga till döden, så blefwo likwäl några ursäkter och försök till egen hjelp öfriga, och syndens rot och källa förblef mig fördold, ty jag hade icke wetat af begärelsen, att den war synd, om icke lagen, som tränger till hjertats grund, med eftertryck hade sagt till mig: ”Du skall icke begära.” ”Detta ena bud, som går tillbaka till alla synders innersta källa i menniskohjertat, framhåller aposteln här framför alla andra. Detta är i synnerhet wigtigt äfwen derföre, emedan man deraf ser, huru alldeles den missförstår honom, som will förstå ordet lag hos honom om rituallagen allena.”

8 Men synden tog anledning och werkade genom budordet i mig all begärelse, ty utan lag är synden död. Joh. 15: 22. Rom. 4: 15. 5: 13, 20.

Men synden eller hela det inneboende syndaförderfwet, tog sig nu, likasom en magt, tillfälle eller anledning af den bestämda lagen och werkade just genom budordet, genom förbjudandet, i mig all begärelse; sjelfwa förbudet blef för min inneboende syndighet en retelse att uppwakna och bryta ut i allahanda onda begärelser; syndigheten liknade elden i ett glödgadt jern, hwilken af wattnet, som gjutes derpå och är honom emot, får anledning att fräsa och sålunda wisa sig werksam. Ty man har att anse det såsom en oneklig grundsats, att utan lagen är synden död. Utan lag, som uppwäcker synden till medwetande, är synden såsom en i dödsslummer stadd magt, och i så måtto owerksam, att den icke så häftigt bryter ut genom lustar, som då budordet kommer och straffar och dömer den; hwadan också den syndsäkra menniskan ofta utöfwar synden fullkomligt bekymmerslös, likasom skulle det så wara.

9 Och jag lefde en gång utan lag, men när budordet kom, lefde synden upp,

Och jag lefde en gång eller fordom utan lag; jag lefde så ett bekymmerslöst syndalif, så länge jag war utan insigt i lagens kraf; men när det i lagen innehållna budordet med sina inskränkningar, befallningar, förbud och hotelser kom öfwer mig, så att jag fick rätt känna och [band III, 397]erfara dess genomträngande kraft, då lefde synden upp, som förut war såsom död, så att den blef så lefwande och werksam, som den war, då den genom Adam inträngde i werlden.

10 och jag wardt död, och budordet, som war gifwet till lif, befans wara mig till död. 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 1113.

Och jag wardt i mitt uppwäckta medwetande, hwad jag tillförene war utan att weta det, andeligen död, så att jag kände mig död och oförmögen till allt godt: och följden war den att budordet, som, å ena sidan efter Guds första afsigt, och å den andra efter min inbillning i mitt laglösa tillstånd och då jag sträfwade efter rättfärdighet af lagen, war gifwet till lif, eller till gladt och werksamt lif och salighet, det befans wara mig till död och försatte mig i ångest och i oförmåga till det goda.

11 Ty synden tog anledning och förförde mig genom budordet och dödade mig genom det.

12 Alltså är wisserligen lagen helig och budordet heligt och rättfärdigt och gott. 1 Tim. 1: 8.

Alltså är wisserligen hela lagen helig, till sitt ursprung, wäsen och ändamål, och det enskilda budordet, således hwart och ett bud, heligt, emedan det är uttrycket af den helige Gudens wilja, och rättfärdigt, särskildt emedan det fordrar fullkomlig rättfärdighet, och godt, ty dermed will Gud wisa oss wårt förtappade tillstånd för att tukta oss till Kristus, och godt i sig sjelf såsom gifwet af Gud.

13 Har då det som är godt blifwit mig till död? Bort det! Men synden har blifwit det, på det att hon skulle wisa sig wara synd, derigenom att hon medelst det som war gott werkade min död, på det att synden skulle blifwa öfwermåttan syndig genom budordet

Har då det som är godt blifwit mig till död, eller egentligen ”blifwit mig en död”, och följaktligen det goda blifwit för mig det högsta onda och en orsak till det högsta onda? Bort det! Men synden är det som för mig blifwit en död, och hon har blifwit det, på det att hon skulle rätt uppenbart wisa sig wara synd, derigenom att hon till och med medelst det som war godt werkade det högsta onda, nemligen min död, werkade döden i eller åt mig, på det att synden skulle blifwa känd och erkänd såsom öfwermåttan syndig och det genom det heliga budordet, som, ju mer det kräfwer och ju mindre dess kraf hos menniskan finnes tillfredsstäldt, desto mer uppwäcker och upptäcker synden i dess afskywärda skepnad. ”Likasom en snabbt flytande ström, så länge icke något motstånd hämmar honom, i stillhet framströmmar, men skummar och brusar, så snart ett hinder uppehållet honom: likaså framgår i stillhet syndens ström genom menniskan, så länge hon icke uppreser sig deremot; men will hon, den opånyttfödda menniskan, sätta Guds bud i werkställighet, så begynner hon röna syndens magt, hwars herrawälde hon dittills icke anade.”

14 Ty wi weta, att lagen är andelig, men jag är köttslig, såld under synden. 1 Kon. 21: 2025.

Ty wi weta, att lagen är andelig, d. ä. sådan att såsom den har sitt ursprung af Gud, som är en Ande, så fordrar den hos menniskan andeligt lif och ett sinnelag, som öfwerensstämmer med Guds finne; 'men jag är af naturen köttslig (v. 5), såsom det i synnerhet under bättringsstriden, wid öfwergången från synden till nåden wisar sig, att jag är såld under synden; ty likasom fordom den i striden öfwerwunne wanligen såldes till slaf, så befinnes det i det uppwäckta tillståndet, att jag såsom besegrad i striden mot det onda, ej allenast gifwit mig till friwillig tjenare åt synden, utan är rent af såld åt henne till träl; hwadan också Frälsaren kallas den som köpt oss, emedan wi i oss sjelfwe genom synden på detta sätt woro sålda. Det är således omöjligt för menniskan, som är köttslig, utan ande, att hålla lagen, som är andelig, så att hon inför lagen skulle hafwa någon rättfärdighet; utan lagen måste oupphörligt fördöma och döda henne. 2 Kor. 3: 79. — Hittills har aposteln talat om det förflutna, men i det följande innefattar han tillika det tillstånd, hwaruti han nu war.

15 Ty jag wet icke hwad jag gör, ty hwad jag will, det gör jag icke, utan hwad jag hatar, det gör jag. Gal. 5: 17.

Icke blott i tillståndet under lagen måste menniskan klaga öfwer denna brist på ljus och kraft, utan äfwen sedan hon kommit till tron, finner hon oupphörligt, att hon behöfwer framgå till nådens tron och bekänna många fel och brister, och att hon behöfwer mera ljus, mera nåd, mera kraft till det goda. Men äfwen det, som den trogna själen wet och erkänner för godt och gerna will göra samt wara fullkomlig efter Guds wilja, det förmår hon icke; den gamla menniskan är qwar, så att hon dagligen måste afkläda sig den och korsfästa sitt kött tillika med dess lustar och begärelser.

16 Men om jag gör hwad jag icke will, så medgifwer jag, att lagen är god.

I striden mot synden ligger ett medgifwande åt lagen och en bekännelse, att den är god.

17 Men nu är det icke mera jag, som gör det, utan synden, som bor i mig.

18 Ty jag wet, att i mig, det är, i mitt kött, bor icke något gott; ty wiljan har jag, men att göra det goda finner jag icke. 1 Mos. 6: 5. 8: 21.

Så länge menniskan står under lagen, är det blott samwetet, som gifwer lagen bifall, men ännu fattas det nya sinne, den nya wilja och den nya kraft, som behöfwas för att öfwerwinna synden. Sedan menniskan kommit till tron på Kristus och är rättfärdiggjord, så är hon fri ifrån syndens skuld, ty hon wet och tror, att Kristus har betalat den i hennes ställe, hon är frisagd inför Gud från syndens straff, ty [band III, 398]Kristus har lidit straffet, hon är befriad från syndens herrawälde, ty Kristus har öfwerwunnit syndens magt och wälde och gifwit åt den själen nytt lif i tron, så att hon har wilja och kraft att stå synden emot. Synden kan derföre icke herska och råda öfwer den pånyttfödda menniskan, men syndens inneboende är qwar, så att hon måste bekänna: I mig, det är, i mitt kött, bor icke något godt. I köttet, i det naturliga sinnet, i den gamla menniskan bor intet godt, men den nya menniskan är nu den rådande och utgör själens egentliga jag, så att hon kan säga: ”nu är det icke mera jag, som gör det, utan synden, som bor i mig”, och synden är för henne en främmande magt. Det inneboende förderfwet får icke herska, men det hindrat den nya menniskan ifrån att göra det goda så fullkomligt som den nya wiljan och den Helige Ande kräfwer. Derföre klagar hon: att göra det goda finner jag icke, ty hon finner, att allt hennes görande är ofullkomligt.

19 Ty det goda, som jag will, det gör jag icke, men det onda, som jag icke will, det gör jag.

20 Men om jag gör det jag icke will, så är det nu mera icke jag, som gör det, utan synden, som bor i mig.

Äfwen den pånyttfödda menniskan kan aldrig i sig sjelf rätt uppfylla Guds lag, hon kan icke fullkomligt göra det goda, som den nya wiljan fordrar. Deremot finner hon, att det onda, som hon icke will, det widlåder i tankar och inbillningar, i känslor och begärelser samt mångahanda swagheter och öfwerilningar, och äfwen begärelserna äro inför det wakna samwetet syndiga, såsom ett inre görande af det onda, den inneboende synden gör i sin werkstad, nemligen i den gamla menniskans medelpunkt det onda, som den nya menniskan icke will. Detta är för det nya sinnet ett lidande, en plåga, en förödmjukelse, som drifwer henne att oupphörligen med förnyad syndabekännelse och bön söka förlåtelse, nåd och kraft i Jesu försoningsblod.

21 Så finner jag nu hos mig, som will göra det goda, den lagen, att det onda låder wid mig.

Det inneboende förderfwet är likasom en lag, en naturlag, en inkommen främmande naturkraft i den fallna menniskonaturen, så att det onda widlåder äfwen de pånyttfödda, som gerna wille göra fullkomligt det godt är. Om detta widlådande se Ebr. 12: 1.

22 Ty jag har min lust till Guds lag efter den inwertes menniskan;

”Den inwertes menniskan kallas här Anden, som är född af nåd, hwilken här strider i de heliga emot den utwertes (menniskan), som är förnuft, sinne och allt hwad som är natur i menniskan.” L.

23 men jag ser en annan lag i mina lemmar, som kämpar mot den lag, som är i min ande, och griper mig fången i syndens lag, som är i mina lemmar. Gal. 5: 17. 1 Petr. 2: 11.

Om syndens lag se v. 21. Syndens lag eller det inneboende förderfwet öfwerfaller icke blott dem, som ännu äro under lagen, och håller dem fångna, utan det anfaller ofta den pånyttfödda menniskan och will gripa henne fången. Derföre säger Kristus: Waken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse. Tron gifwer kraft att bekämpa och besegra dessa anfall, men de äro för den pånyttfödda själen en plåga, och ofta synes det för samwetet, såsom om ett inre fall hade skett, och såsom om själen wore fången, såsom den yngling, som de grepo, men som icke lät hålla sig fången, utan slet sig lös och flydde. Mark. 14: 51, 52.

24 Jag arma menniska, hwem skall frälsa mig från denna dödens kropp?

Så känner den pånyttfödda själen allra mest, att hon efter lagen är förtappad och fördömd, och bekänner och afbeder syndaeländet i den dagliga bättringen, samt bygger allt sitt hopp på Jesu förtjenst allena och längtar efter den fullkomliga förlossningen från syndaförderfwet och hela den fallna naturen, som är dödens kropp. ”Död kallas här wår jemmer och möda i striden mot synden, såsom Farao säger: borttag denna döden ifrån mig! nemligen gräshopporna.” 2 Mos. 10: 17. L. — Den, som lefwer i Kristus, längtar att blifwa fullkomnad och förklarad och känner att synden, som widlåder, allt jemt förtjenade den ewiga döden, om den icke wore förlåten genom Jesu försoningsdöd.

25 Jag tackar Gud genom Jesus Kristus, wår Herre. Så tjenar jag nu sjelf Guds lag med anden, men syndens lag med köttet. Joh. 8: 36. 2 Kor. 15: 57.

På det klagande böneropet, v. 24, swaras sålunda här i tron med ett utrop af tack och lof för nåden och förlossningen i Kristus Jesus. Gud, som börjat förlossningen genom rättfärdiggörelsen och den nya födelsen, skall utföra och fullända detta werk ända till den fullkomliga förlossningen från allt ondt, från syndens inneboende och från döden, och i de rättfärdigas uppståndelse förläna åt alla, som äro i Kristus Jesus, en ewig härlighet. Men köttet blifwer icke annorlunda, den gamla menniskan måste oupphörligt afklädas och dö, till dess den slutligen, då själen skiljes från den dödliga kroppen, blifwer omintetgjord. Derföre måste striden mot förderfwet och de onda begärelserna oupphörligt fortfara med allwar och med bön om seger genom Jesu nåd och kraft, som är mägtig i de swaga. Fastän syndens lag ännu hos den pånyttfödde är qwar i köttet, nemligen i den fallna naturen, och rör sig der, så är dock ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus! Lofwadt ware hans namn ewinnerligen!

8 Kapitlet.

De troendes wandring i Anden och härliga förmåner.

Så är nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.

Lagen har för dem förlorat sin fördömande kraft, sedan de låtit lagen wara dem en [band III, 399]tuktomästare till Kristus och de genom tron blifwit med Kristus införlifwade, i hwilken de hafwa både rättfärdighet och starkhet, så att de icke wandra efter köttet, som förut hade öfwerhand hos dem, så länge de woro under lagen, utan efter Anden, som nu har öfwerhand hos dem, sedan de äro under nåden.

2 Ty Andens lag, som tillhör lifwet i Kristus Jesus, har gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag. 2 Kor. 15: 45. Rom. 6: 1822.

Ty det i hjertat genom tron inskrifna evangelium åt den Andens lag, som tillhör lifwet, eller egentligen ”lifwets Andes lag”, hwilket af Anden meddelade lif åt hwar och en, som är i Kristus Jesus, medför frisk kraft till andelig tillwäxt, och denna lifwets Andes lag har gjort mig fri från min förra träldom under lagen och dermed från syndens och dödens lag eller från den lag, som genom synden werkade döden (kap. 7: 7, 13).

3 Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det han war förswagad af köttet, det gjorde Gud, då han sände sin Son i syndigt kötts liknelse och för syndens skull och fördömde synden i köttet, Gal. 4: 4 f. Ebr. 2: 14. 7: 18 f. Kol. 1: 22.

Egentligen: Ty det som för lagen war omöjligt, nemligen att synden fördömdes och syndaren likwäl räddades, i det att lagen förlorat sin ursprungliga kraft att frambringa rättfärdighet och lif och alltså war förswagad af eller ”war kraftlös” genom köttet, emedan köttet, d. ä. hela wårt naturliga förderf, hämmade lagens werksamhet: detta, som för lagen war omöjligt, det är möjliggjordt genom evangelium, det gjorde Gud, då han sände sin Son i syndigt kötts liknelse och för syndens skull eller till ett syndoffer för oss. 2 Kor. 5: 21, på det att Sonen i antagen menniskonatur, lik oss i all ting, synden undantagen, skulle kunna wara wår medlare; och Gud fördömde sålunda den på Sonen kastade synden, som war i wår förderfwade natur eller i köttet, höll en dom öfwer synden och fördömde henne, så att hon förlorade sin rätt och magt öfwer menniskan. I Kristus blef hela wår syndaskuld betalad. Han led domen, han utstod straffet i wårt ställe.

4 på det att lagens fordran skulle warda fullbordad i oss, som icke wandra efter köttet, utan efter Anden.

På det att lagens fordran, den rättfärdighet, som lagen äskar eller kräfwer, d. ä. lagens tillfyllestgörelse genom fullgörande af dess bud, skulle warda fullbordad i oss, som äro rättfärdiggjorda genom tron på Kristus och såsom pånyttfödda genom samma tro icke wandra efter köttet eller föra ett lif, hwari synden herskar, utan efter Anden, så att wi föra ett lif, hwari anden herskar. ”Fastän synden ännu rasar i köttet, så fördömer den dock icke, derföre att Anden är rättfärdig och strider deremot. Hwarest den icke finnes, der warder lagen genom köttet förswagad och öfwerträdd, så att det är omöjligt, att lagen skulle hjelpa menniskan till annat, än blott till synd och död. Derföre sände Gud sin Son och lade på honom wår synd och hjelpte oss således att uppfylla lagen genom sin Ande.” L. För oss är allt fullkomnadt en gång för alla af wår himmelske öfwersteprest. Men i oss är rättfärdigheten icke ännu fullbordad, utan det sker fortfarande genom Kristi inneboende och nådens arbete hos dem, som i tron lefwa i honom. Joh. 14: 23. Denna strid mellan Anden och köttet fortfar i Guds barn, till dess de i den lekamliga döden blifwa befriade från arfsynden, och sedan blifwa de i uppståndelsen fullkomligt förlossade, så att äfwen kroppen blifwer delaktig af Guds barns härliga frihet.

5 Ty de köttsliga äro köttsligt sinnade, men de andeliga äro andeligt sinnade, 2 Kor. 2: 14.

Grt.: Ty de, som äro efter köttet, besinna (trakta efter) det köttet tillhörer, men de efter Anden, det Anden tillhörer. Detta är skälet, hwarföre lagens rättfärdighet warder fullbordad endast i dem, som wandra efter Anden.

6 Ty köttets sinne är död, men Andens sinne är lif och frid, Rom. 6: 21. Gal. 6: 8.

Motsatsen mellan köttets och Andens sinne wisar sig således deri, att köttets sinne är död; ty den köttsligt sinnade menniskan är stadd i andelig död och föres till ewig död; men Andens sinne är lif och frid; ty det fattar och fasthåller det af Jesus förwärfwade lifwet i friden med Gud, och med Andens sinne i fortfarande tro bibehåller menniskan arfsrätt till ewinnerligt lif samt göres allt mera skicklig till detta lif.

7 emedan köttets sinne är fiendskap mot Gud, ty det är icke Guds lag underdånigt och kan icke heller wara det.

Derföre att köttets sinne är fiendskap mot Gud, måste, det köttet herskar, wara döden. I den oomwända menniskans sinne är alltid fiendskap mot Gud.

8 Men de som äro i köttet kunna icke täckas Gud.

9 Men I ären icke i köttet, utan i Anden, om Guds Ande annars bor i eder; men om någon icke har Kristi Ande, så hörer han icke honom till. 2 Kor. 3: 16. Gal. 4: 6.

Men I, som blifwit omwände, ären icke i köttet, d. ä. helt och hållet köttslige, såsom förr, utan i Anden, d. ä. andelige, om Guds Ande, som ock är Kristi Ande, annars såsom gåfwa och kraft bor i eder; men om någon icke har Kristi och Guds Ande, så är han icke hans, så hörer han således icke honom (Kristus) till, han är icke en kristen.

10 Men om Kristus är i eder, så är wäl kroppen död för syndens skull, men Anden är lif för rättfärdighetens skull.

Men om Kristus är i eder, så är wäl kroppen icke allenast dödlig, utan redan att betrakta såsom död i så måtto, som han bär dödsfröet [band III, 400]uti sig och måste hemfalla åt förgängelsen, och det för syndens skull, som är den inneboende orsaken till kroppens död; men den af Guds Ande i menniskan helgade Anden är ej blott lefwande, utan likasom Guds Ande sjelf, idel lif, som tillbakawisar alla dödens anfall, och det för rättfärdighetens skull, ty likasom synden förer med sig döden, så förer rättfärdigheten med sig lifwet. Kristus är sjelf, det hans Ande är.

11 Men om dens Ande, som uppwäckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall den, som uppwäckte Kristus från de döda, göra äfwen edra dödliga kroppar lefwande för sin Andes skull, som bor i eder. Rom. 6: 4 f. 2 Kor. 6: 14. 2 Kor. 4: 14.

För sin Andes skull, som bor i eder, eller ”genom sin i eder inneboende Ande”. En menniskas förnyelse står i ett oskiljaktigt samband med hennes lekamliga uppwäckelse. Guds Ande kan icke låta deras kropp, i hwilka han bor, förblifwa dödens rof, utan måste fullända sitt werk, i det kroppen uppstår till ett förklaradt lif, till likhet med Kristi härlighets kropp. Fil. 3: 21. 1 Joh. 3: 2.

12 Så stå wi då, mina bröder, icke i skuld hos köttet, så att wi skola lefwa efter köttet. Rom. 6: 18.

Derföre, alldenstund genom den i de trogna inneboende Anden äfwen köttet till slut skall warda förhärligadt, så stå wi då, mina bröder, såsom ”skuldenärer”, men icke i skuld hos köttet, så att wi skola lefwa efter köttet, som sträfwar efter att åter föra oss i träldom, utan hos Anden, så att wi skola lefwa efter Anden; det är ju icke godt att wara skyldig köttet, då det så illa lönar sina tjenare.

13 Ty om I lefwen efter köttet, skolen I dö, men om I döden kroppens gerningar med Anden, skolen I lefwa. Ef. 4: 22 f. Kol. 3: 5 f.

14 Ty alla som drifwas af Guds Ande, de äro Guds barn.

Ty alla som låta leda sig eller drifwas af Guds Ande, hwilket wisar sig i ett ständigt dödande af köttets gerningar, de, och inga andra, äro Guds barn; hos dem är den trälaktiga fruktan öfwerwunnen af den barnsliga kärleken, de lefwa det sannskyldiga lifwet, hwilket Andens herrawälde i dem framkallar, emedan Kristus, som sjelf är det sanna lifwet, bor och regerar såsom lifwets furste i deras hjertan. Joh. 14: 23.

15 Ty I hafwen icke fått träldomens ande åter till räddhåga, utan I hafwen fått barnaskapets Ande, i hwilken wi ropa: Abba, Fader! 2 Tim. 1: 7. Gal. 4: 5 f. 1 Joh. 4: 18.

Ty I hafwen icke fått ”träldomsande” åter till räddhåga såsom förut, då I woren under lagen, såsom då Adam gömde sig, när han hörde ljudet af Gud, som gick omkring i lustgården; utan I hafwen genom tron på Guds Son fått barnaskapets Ande, i hwilken wi, just såsom Guds barn, med tillförsigt trösteligen ropa: Abba, hwilket barnaord betyder käre Fader.

16 Anden sjelf wittnar med wår ande, att wi äro Guds barn. 2 Kor. 1: 22. 5: 5. Ef. 1: 13. 4: 30.

Just Anden sjelf, som bor i oss och äfwen ropat Abba, Gal. 4: 6, wittnar med wår menskliga ande, att wi äro Guds barn; så att ett dubbelt wittnesbörd om barnaskapet hos de trogna uppkommer, nemligen när deras ande tröstar dem med och således wittnar för dem om barnaskapet, så bekräftar Guds Ande, som aldrig är skild ifrån deras ande, detsamma med sitt gudomliga och kännbara wittnesbörd.

17 Men äro wi barn, så äro wi ock arfwingar, nemligen Guds arfwingar och Kristi medarfwingar, om wi annars lida med honom, på det att wi ock med honom må warda förhärligade. Matt. 5: 11. Ap. G. 14: 22. 2 Tim. 2: 11 f.

”Den som will wara Kristi broder och medarfwinge, han tänke, att hon ock måste wara en med-martyr och en med-lidare i medkänslan af Kristi lidande och smälek.” L. Meningen är ingalunda, att menniskans lidande kan något bidraga till hennes salighet, utan Herren anwänder det såsom medel att bereda de trogna. Ebr. 12: 5–11. Mal. 3.

18 Ty jag håller före, att denna tidens lidanden äro att akta för intet mot den härlighet, som på oss kommer att uppenbaras. Matt. 5: 12. 2 Kor. 4: 17 f. 1 Petr. 1: 6 f. 4: 13.

Icke blott tillfälligtwis, utan efter Guds rådslut går lidandet förut och gör den troende menniskan skicklig till den stora härligheten. Men härligheten kom först och främst i beräkningen. Lidandet nämndes v. 17 blott i korthet och utan klagan. Orsaken: ty jag håller före, att denna, den nuwarande, tidens wedermöda eller lidanden, som, huru stora de ock må synas wara, likwäl hafwa en snar öfwergång, äro att akta för intet, eller ej kunna komma i jemförelse, mot den ewiga härlighet som ännu är fördold, men en gång, wid Kristi tillkommelse, på oss kommer att uppenbaras. Se 2 Kor. 4: 17.

19 Ty skapelsens trängtan bidar efter Guds barns uppenbarelse.

Den tillkommande härlighetens storhet bewisas redan af hela skapelsens trängtan. Med skapelsen förstås här den jordiska naturen i dess åtskilnad från menniskan. Dermed förstås alltså något från Guds hand utgånget, således något från början godt. Menniskan war satt deröfwer såsom herre. Men menniskan föll. I det twång och elände, som då kom öfwer menniskan, fick jorden sjelf, som bar henne, sin dryga andel, och deraf blef således den öfriga skapelsen på jorden betryckt. Twånget och betrycket föder längtan efter befrielse. Löftet om befrielse är gifwet. Det är ett löfte af Gud om [band III, 401]tillkomnande härlighet och uppfylles på Guds barn. Men likasom skapelsen fick del i menniskans elände, så kan den också wänta del i hennes befrielse och härlighet. Detta är grunden dertill, att skapelsens trängtan hoppfullt bidar efter Guds barns uppenbarelse eller att Guds barn skola uppenbaras i härlighet. Så finna wi hos profeterna t. ex. att berg och högar skola fröjdas, träden klappa med händerna, rofdjuren fredligt umgås med de andra djuren, Es. 11: 6–8, o. s. w. när det nya förbundets fröjde- och fridsrike skall hafwa utbrett rättfärdighet på jorden.

20 Ty skapelsen har blifwit underkastad wanskligheten, icke af fri wilja, utan för dens skull, som har underkastat henne, på en förhoppning,

D. ä.: Ty skapelsen har blifwit underkastad wanskligheten eller förgängligheten, d. w. s. den förödande träldomstjensten, en tjenst, som ödelägger eller förstör skapelsen, att dess tillstånd blott warar någon tid, men icke af fri wilja är den så underkastad, ty det stridde emot dess ursprungliga bestämmelse, utan för Guds skull, för dens skull som har underkastat henne. Men skapelsen är underkastad denna förgänglighet blott till en tid och på en förhoppning om förlossning, ty den skall då förklaras, när Guds barn blifwa uppenbarade i härlighet med Kristus. Kol. 3: 3.

21 att ock sjelfwa skapelsen skall warda frigjord ifrån förgängelsens träldom till Guds barns härliga frihet.

Skapelsen, ehuru underkastad förgängelsen, har dock förhoppning om frigörelse, så att äfwen den en gång får del uti härlighet i stället för förgängelse och uti frihet i stället för träldom.

22 Ty wi weta, att hela skapelsen med oss suckar och wåndas ända till nu.

Skapelsen medwåndas, d. ä. den känner med oss liksom en födslowånda: såsom den i födslowåndan stadda modren liksom afkämpar döden det lefwande barnet, så kämpar den under dödens och förgänglighetens wåld suckande skapelsen, att ut sig framföda en ny oförgänglig skapelse.

23 Och icke hon allenast, utan ock wi sjelfwa, som hafwa Andens förstling, sucka inom oss och bida efter barnaskapet, wår kropps förlossning. 2 Kor. 5: 2 f.

Och icke hon allenast, eller skapelsen, suckar; utan ock wi sjelfwa, wi trogna, som hafwa Andens förstling; förstling kallades förstlingskärfwarne eller förstlingsfrukten af en rik skörd; den rika skörden i andelig måtto är den ewiga härligheten; wi hafwa redan förstlingen deraf i tron genom Andens oss meddelade gåfwor, som äro oss en underpant på den härlighetsskörd som stundar; men också wi, som hafwa denna förstling, sucka efter hwad wi ännu icke hafwa, wi sucka nemligen inom oss och bida efter den fulla uppenbarelsen och det fulla åtnjutandet af barnaskapet, nemligen wår kropps förlossning ifrån den honom inneboende synden och från förgängelsen, med hwilken förlossning den fulländade härligheten först inträder i de rättfärdigas uppståndelse.

24 Ty i hoppet äro wi frälsta; men ett hopp, som synes, är icke hopp, ty huru kan någon hoppas det han ser? 2 Kor. 5: 7. Ebr. 11: 1 f.

25 Men om wi hoppas det som wi icke se, så förbida wi det med tålamod.

Med tålamod, d. ä. genom ihärdighet, hwarmed menas den fasta, ståndaktiga förbidan, under lidanden och anfäktelser både inifrån och utifrån, (v. 17), af den härlighet, som på Guds barn skall uppenbaras, hwilken de icke här hafwa i åtnjutande, utan allenast i hoppet.

26 Sammalunda hjelper ock Anden wår skröplighet, ty hwad wi skola bedja, såsom sig bör, det weta wi icke, men Anden sjelf manar godt för oss med outsägliga suckar. Jak. 4: 3.

Men sammalunda, jemte hela skapelsens suckan, som beledsagar wår trängtan, i det wi wäl äro redan frälste och salige, men likwäl ännu blott i hoppet, blir wår trängtande sucken förstärkt genom någonting än högre än den andelösa skapelsens medsuckande; ty så hjelper ock Anden wår skröplighet eller (egentligen) ”Anden fattar, i wårt ställe, med uti wår swaghet”. Swaghet hafwa wi, och derföre behöfwes tålamod (v. 25). Men med wårt tålamod skulle wi icke komma långt utan högre hjelp. Denna hjelp wederfares oss af den Helige Ande sjelf, som i oss bor och werkar. Han hjelper dermed att han fattar uti wåra swagheter, behandlar dem, såsom wore de hans egna, och hjelper så till uti wår wanmagt. Wår swaghet yttrar sig särskildt i bönen. Här kommer oss alltså Andens hjelp i synnerhet till godo. Ty hwad och huru wi skola bedja, såsom sig bör, det weta wi icke af oss sjelfwa (Matt. 10: 19) men Anden sjelf, Hugswalaren, som gifwer åt den sorg eller glädje, hwarmed wårt hjerta omgifwes, den behöriga rigtningen, manar godt eller (egentligen) ”förebeder” för oss; ty likasom Kristus är wår förebedjare på Fadrens högra hand, så är Anden wår förebedjare i wårt hjerta, der han således beder för oss och talar ur oss till Fadren, och det med outsägliga suckar, som i swaga syndiga menniskors ord icke kunna uttryckas, änskönt att andens hjelp äfwen i sinom tid förspörjes så, att han gifwer oss de rätta böneorden.

27 Och den som ransakar hjertan wet hwad andens sinne är, ty efter Guds behag manar han gott för de heliga. 1 Krön. 28: 9.

Och den som ransakar hjertan och således på det noggrannaste känner hwad inom oss föregår, Gud sjelf, han wet bättre än wi sjelfwa, hwad den i de heliga inneboende Andens sinne, diktan och traktan, är, ty (egentligen ”att”) efter Guds behag manar han (andan) godt eller ”förebeder” i och för de med Gud förbundna heliga på jorden, och det gör han efter Guds behag eller på ett Gud wärdigt, passande sätt, [band III, 402]såsom det bör sig; så att Gud wid de heligas böner icke ser på den dem ännu widlådande synden, swagheten och dårskapen, utan på sin egen ur dem suckande och talande Ande, hwadan deras böner blifwa Gud behagliga, huru mycken skröplighet de ock sjelfwa finna i sin bön.

28 Men wi weta, att för dem som älska Gud samwerkar allt till det bästa, för dem som äro kallade efter hans uppsåt.

Men, ett ytterligare skäl till stärkande af wår förhoppning, ehuru wi icke af oss sjelfwa weta hwad eller huru wi skola bedja, wi weta dock med wisshet, hwad de trognas swagheter, ja, öfwerhufwud hwad alla Guds skickelser med dem angår, att för dem, som älska Gud och följaktligen weta att finna sig i allt hwad Gud tillskickar dem samt ödmjukt upptaga det, samwerkar och tjenar allt till det bästa, ända intill deras härliggörelse, för dem som äro kallade efter hans uppsåt; för dem som efter det af Gud från ewighet rörande deras salighet fattade uppsåtet eller efter hans ewiga nådesföresats äro utwertes och inwertes kallade och werksamt dragna till honom genom nådens Ande.

29 Ty dem, hwilka han har förut känt, har han ock förut bestämt, att de skulle wara lika hans Sons bild, på det att han må wara den förstfödde bland många bröder.

Ty dem, hwilka han har förut känt eller ”förutwetat” såsom sådana, att de skulle blifwa salige, dem har han ock förutbestämt till ”likgestaltade med hans Sons bild” d. ä. att de, såsom hans barn och Kristi bröder, skulle wara lika hans Sons bild, ej blott i härlighet, utan äfwen i lidande: på det att han, deras frälsare och Herre, må wara och uppenbaras såsom den förstfödde bland många bröder, d. ä. på det Kristus, såsom den förstfödde Sonen, måtte få många bröder, eller (enligt Rom. 5: 12, [et]c.) att Kristus, såsom den andre Adam måtte blifwa stamfader för ett nytt menniskoslägte.

30 Och dem han har förut bestämt, dem har han ock kallat, och dem han har kallat, dem har han ock rättfärdiggjort, och dem han har rättfärdiggjort, dem har han ock förhärligat.

Och dem han har förut bestämt af ewighet, dem har han ock i tiden kallat, och dem han har kallat, dem har han ock rättfärdiggjort, så många som icke försummat kallelsens nåd, utan följt den, så att Guds Ande fått tända tron i deras hjerta; och dem han har rättfärdiggjort, dem har han ock förhärligat, redan af ewighet bestämt dem till härlighet och i deras inre börjat i rättfärdiggörelsen den härliggörelse, som här i lifwet fortfar, så att de warda förwandlade från härlighet till härlighet, 2 Kor. 3: 18, till dess de blifwa i uppståndelsen fullkomligt härliggjorda. I hoppet äro de redan, hwad de blifwit bestämda att en gång i det fulla åtnjutandet blifwa, härliggjorda, och Gud skådar deras härliggörelse såsom fulländad. Sedan aposteln i andanom kommit upp på spetsen af förklaringsberget och wisat sista länken af den salighetskedja, som börjar wid utkorelsen och, grundad i Jesu återlösning och befäst genom Anden, genomlöper de trognas lif, blickar han åter tillbaka på de utwertes och inwertes hinder, som möta dem på deras helgelses wäg och deras wissa seger, samt börjat med frågan:

31 Hwad skola wi då säga härom? Är Gud för oss, hwem kan wara mot oss? Ps. 56: 12. 118: 6.

32 Han, som icke har skonat sin egen Son, utan utgifwit honom för oss alla, huru skall han icke ock skänka oss allt med honom? Es. 53: 5. Joh. 3: 16. Rom. 4: 25. 5: 6, 9.

Guds oändliga kärlek till syndare är på det allra härligaste uppenbarad i Kristus Jesus, deruti hafwa hans trogna den försäkran, att han skall gifwa dem här i tiden allt, som är dem godt, och slutligen föra dem till ewig salighet.

33 Hwem will åklaga Guds utkorade? Gud är den som rättfärdigar. Es. 50: 8 f.

34 Hwem är, som will fördöma? Kristus är den som har dött, ja än mer, har uppstått, som ock sitter på Guds högra sida, som ock manar godt för oss. Ebr. 1: 3. 1 Petr. 3: 22. 1 Joh. 2: 1.

35 Hwem skall skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller trångmål eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller swärd,

Nyss förut talade aposteln om anfall inför domstolar. Nu talar han om fiendtliga krafter, som med wåld wilja rycka oss från Kristi kärlek. Men deras försök skola warda wanmägtiga. Fruktan för framtida swårigheter skola wi förtröstansfullt afwisa med denna fråga: Hwem skall kunna skilja oss från Kristi och Guds kärlek till oss, om hwilken wi blifwit på det innerligaste förfäktade? Skulle wäl t. ex. nöd utifrån kunna det? eller trångmål, ängslan inwertes, eller förföljelse, eller hunger, eller nakenhet (2 Kor. 11: 27), eller fara (d. ä. hotande lifsfara), eller swärd, ett dödsstraff, som redan då anwändes mot de kristna, såsom mot Jakob (Ap. G. kap. 12) och snart mot Paulus sjelf, o. a. ?

36 såsom det är skrifwet: ”För din skull warda wi dödade hela dagen, wi hafwa blifwit aktade såsom slagtefår”? Ps. 44: 23. 2 Kor. 4: 9. 2 Kor. 4: 11.

37 Men i allt detta öfwerwinna wi rikligen genom den som har älskat oss. 2 Kor. 15: 57. 2 Kor. 2: 14.

Men, långt ifrån att sådana ting skulle wara i stånd att skilja oss från Kristi kärlek, i allt [band III, 403]detta öfwerwinna wi rikligen genom den som har älskat oss, och just derföre bepröfwar han oss genom lidandet; ja, en så öfwerswinnelig segerkraft hafwa wi genom honom, att wi kunna bjuda trots åt ännu större ting än de hittills nämnda.

38 Ty jag är wiss derpå, att hwarken död eller lif, eller änglar eller herradömen eller wäldigheter, eller de ting, som äro, eller de ting, som skola komma,

39 eller höghet eller djuphet eller något annat skapadt skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, wår Herre.

9 Kapitlet.

Guds sannfärdighet och allmagt bewisad mot Israel. Judarnes förkastelse och hedningarnes utkorelse.

Jag talar sanning i Kristus — jag ljuger icke; mitt samwete bär mig wittnesbörd i den Helige Ande —

Hittills hade Paulus förklarat både Judar och Greker för syndare. Alla behöfde nåd. För Juden såwäl som hedningen stod ingen annan wäg till salighet öppen än trons wäg allena. Judens berömmelse af lagens gerningar blef tillbakawisad. I den rättfärdiggörelse, som gäller inför Gud, hafwa lagens gerningar intet att betyda. Nu tänkte åter aposteln på Judafolket, som war honom synnerligen kärt. Det hade stora företräden framför hedningarna. Det smärtade aposteln, att, detta oaktadt, så många af hans folk skulle genom otro förspilla den nåd, som först tillbjöds dem. Han måste närmare förklara sig med afseende på detta folk. Sjelfwa de kristna, som woro omwända från judendomen, hade swårt att fatta, huru de hårda uttryck, aposteln haft om Judarna, kunde stå tillsamman med kärleken till detta folk. Derföre måste han med så starkt bedyrande ord öfwertyga dem om denna sin kärlek.

2 att jag har stor sorg och oaflåtligt qwal i mitt hjerta. Rom. 10: 1.

Som wille han säga: Att jag, oaktadt den innerliga glädjen öfwer de härliga nådesförmåner, som i föregående kapitel (i synnerhet v. 31–39) blifwit framstälda, likwäl har stor sorg och oaflåtligt qwal i mitt hjerta, som wisst icke är förbittradt, utan twärt om genomträngdt af upprigtigaste medlidande med mina landsmän, som förfölja mig och förkasta evangelium.

3 Ty jag önskade, att jag sjelf wore förbannad ifrån Kristus för mina bröders skull, som äro mina anförwandter efter köttet, 2 Mos. 32: 32.

”Förbannad” ifrån Kristus. Det grek. ordet här, ”anathema” betyder en åt Gud inwigd, från wanligt bruk afskild sak, en sak, som blef föremål för Guds wredes domar; således detsamma som bann, förbannelse, bortkastelse. Ett sådant anathema önskar sig aposteln här wara och uttrycker dermed, att han wille lida så swåra straffdomar här i tiden, som om han wore i Judafolkets ställe, hwilket är af Gud förkastadt, men har löfte om återupptagelse. Rom. kap. 11. Aposteln menar icke ewig bortkastelse från Kristus, ty detta wore en syndig önskan. Men uttrycket önskade är i grundtexten så stäldt, att det, som här önskas, omöjligen kunde inträffa. ”I bibeln förekomma understundom böner, önskningar och tillbud, som gå ut på omöjliga ting, hwilka likwäl göras under det wilkor, om det är möjligt, ehuru detta wilkor icke alltid uttryckes; se 2 Mos. 32: 32 o. f. Så måste ock denna Pauli önskan förstås, han önskade wisst icke genom eget öfwerdåd råka i bann och sålunda blifwa skild och bortkastad från Kristus.” Roos. — Men sin brinnande kärlek för Judarnas wäl och sin beredwillighet att för dem göra den största uppoffring uttrycker han genom en önskan af något, som i sig sjelf är omöjligt, så framt Judafolkets räddning derigenom kunde göras möjlig. Det är som om han wille säga: Ty jag wardt gång på gäng så genomträngd af sorg och smärta öfwer mitt folks fara och elände, af nitälskan för en så stor mängds salighet och för befordrandet af Guds ära genom ett så talrikt folks räddning, att jag önskade, att jag sjelf wore, derest det wore möjligt, ett anathema, förbannad och skild ifrån Kristus och hans saliga gemenskap, för mina bröders skull, som ligga mig så storligen om hjertat, nemligen för dem, som äro mina anförwandter efter köttet, d. ä. Israels folk, och jag önskade det, likasom Kristus sjelf, på den grund att wi äro hans anförwandter, blifwit en förbannelse för oss.

4 hwilka äro Israeliter, hwilka barnaskapet tillhör och härligheten och förbunden och lagstiftningen och gudstjensten och löftena, 2 Mos. 4: 22. Ps. 147: 19 f. Rom. 2: 17. 3: 2. Ef. 2: 12.

Hwilka äro Israeliter och såsom sådana begåfwade med de utmärktaste företräden, så att de äro just de, hwilka barnaskapet tillhör,' nemligen att dem tillhör framför andra jordens folk den förmånen, att kalla Gud Fader (märk i synnerhet 2 Mos. 4: 22), och att de således äro närmast wid kallelsen att blifwa Guds barn; och dem tillhör härligheten, i det den härlige Guden erkänner dem för sitt egendomsfolk och har för dem uppenbarat sin härlighet i moln- och eldstoden; i tabernaklet, i templet o. s. w., och widare förbunden eller det så ofta förnyade nådes- och löftesförbundet meb Abraham, Isak, och Jakob, Moses o. s. w., och den af Gud gifna lagstiftningen, och den genom lagstiftningen införda samt genom löftena förhärligade gudstjensten och ändtligen de genom gamla testamentet fortlöpande profetiska löftena.

5 och hwilka fäderna tillhöra, och från hwilka Kristus är efter köttet, hwilken är Gud öfwer allting, wälsignad ewinnerligen. Amen. Matt. 1: 1 f. Joh. 1: 1. Ebr. 1: 8 f.

Och hwilka fäderna tillhöra, nemligen det Israelitiska folkets troende heliga stamfäder och patriarker, och — slutligen det högsta företrädet [band III, 404]från hwilka den utlofwade återlösaren Kristus är eller härstammar efter köttet (Rom. 1: 3), hwilken oaktadt sin antagna mandom är, jemlik med Fadren, Gud öfwer all ting, wälsignad ewinnerligen. Amen, det är wisserligen sant. Detta är ett amen, som ej blott bekräftar Israeliternas stora, utan ock Kristi kyrkas ännu större företräden, ty större än det barnaskap, som tillhörde dem, är ”barnaskapet” i Kristus; större än den synbara ”härligheten” i templet, som de hade, är gudomens fullhet i Kristus, som är upplåten för kyrkan i nya testamentet. I stället för alla de på hwarandra följande ”förbunden” har Kristi kyrka det nya nådeförbundet; Anden, som gör lefwande, i stället för ”lagens” dödande bokstaf; tillbedjande i anda och sanning i stället för den Israelitiska ”gudstjensten”; ”löftena”, ej blott de gamla genom Kristus uppfylda, utan ock de nya om det himmelska arfwet genom honom. Kristi kyrkas medlemmar hafwa till sin Fader wår Herres Jesu Kristi Fader och Kristus sjelf till sin broder.

6 Men icke är det så, att Guds ord har blifwit om intet, ty icke äro alla de Israeliter, som härstamma från Israel, 4 Mos. 23: 19. Rom. 3: 3. Joh. 8: 39. Rom. 2: 28. Gal. 6: 16.

Som wille aposteln säga: Min djupa smärta deröfwer, att så många af det folk, som har de stora nämnda företrädena, skola ändå wara fjerran från Kristus, deras utlofwade Messias, och således gå förlustiga saligheten, kan jag icke nog beskrifwa; men icke är det så att förstå, att Guds ord, som innehåller så många löften för Israel, har blifwit om intet eller (egentligen) ”är affallet”, fallet till marken, såsom ett wissnadt löf (Es. 40: 8); twärt om, hwad han sagt är oförgängligt, hans löfte till Israel måste uppfyllas, men det går ock blott på de rätta Israeliterna i fullbordan; ty icke äro alla de sanna, rätta, troende Israeliter, som i lekamligt hänseende härstamma från Israel. Ingen är en rätt Israelit blott genom den naturliga härkomsten från Abraham, Isak och Jakob.

7 icke heller äro de alla barn, derföre att de äro Abrahams säd, utan ”Genom Isak skall säd uppkallas efter dig”, 1 Mos. 21: 12.

Således, såsom Isak war född efter löfte: (1 Mos. 21: 12), så äro ock de allenast en rätt Abrahams säd eller rätta Abrahams barn, hwilka med hjertats tro omfatta Guds löften.

8 det är, icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de räknas för säd. Gal. 4: 28.

9 Ty detta war löftesordet: ”Wid denna tid skall jag komma, och Sara stall hafwa en son”. 1 Mos. 18: 1014.

10 Och icke det allenast, utan så war det ock med Rebecka, som wardt hafwande genom en, nemligen Isak, wår fader. 1 Mos. 25: 21 f.

Någon kunde i afseende på det anförda exemplet hafwa inwändt, att Isak, som fick uteslutande företräde framför Ismael, war född af en annan moder än han, att således det kunde synas, som om Isaks företräde grundade sig ej blott och bart på nådelöftet, utan på hans födelse af en fri qwinna. Derpå swarar aposteln med ett annat exempel, mot hwilket en sådan inwändning ej kan göras: Och icke det allenast bör då bemärkas, att Sara fick löftet, och att det redan rörande Abrahams söner gafs en hufwudsaklig åtskilnad, utan så war det ock med Rebecka, som wardt hafwande genom en, nemligen Isak, war fader, och födde twillingsöner. Fadern, Isak, war den, på hwilken löftet hwilade, med Ismaels uteslutande. Modren, Rebecka, war en fri qwinna likasom Sara. Begge sönerna, Esau och Jakob, woro således födda af den fria; likwäl blef dem emellan i afseende på wälsignelsen en dylik skilnad, som emellan Abrahams båda söner. Om det nu kommit an på den köttsliga födelsen och ej på nådelöftet allenast, så hade ju de båda bröderna ej blott warit i lika ställning, utan företrädet skulle hafwa tillfallit Esau, eftersom han war den äldre. Men här gick det twärt om, och det så, att det wisar, huru allt kommer an på Guds fria nåd.

11 Ty förr än barnen woro födda och de hwarken hade gjort godt eller ondt — på det att Guds uppsåt enligt utkorelsen skulle ega bestånd, icke på grund af gerningar, utan af den kallandes behag -

Ty förr än de båda barnen, twillingbarnen Esau och Jakob, woro födda och de hwarken hade gjort godt eller ondt och alltså hwarken hade någon förtjenst eller gerningsskuld, samt följaktligen icke en sådan händelse inträffat, som med Ismael, hwilken war en bespottare, då detta hade kunnat anses såsom orsaken till hans förkastelse, ehuru denna orsak låg djupare; förrän således något sådant hunnit inträffa, så utwaldes Jakob framför Esau (1 Mos. 25: 23); — och det på det att Guds uppsåt eller oföränderliga ”föresats” enligt eller med afseende på utkorelsen skulle ega bestånd, icke på grund af gerningar, och alltså icke en gång för de förutsedda gerningarnas skull, utan af den kallandes behag och fria nåd —.

12 wardt det sagdt till henne: ”Den äldre skall tjena den yngre”,

13 såsom det är skrifwet: ”Jakob älskade jag, men Esau hatade jag”. Mal. 1: 2 f.

Detta språk, som bekräftar den nämnda utsagan hos Moses, är skrifwet i Mal. 1: 2. Gud älskade Jakob så, att han i afseende på yttre omständigheter inrymde honom stora företräden, hwilka kommo att ega ett djupt sammanhang med de andeliga förmånerna; men hatade Esau, så att han, i anseende till timliga fördelar, bestämde åt honom en ojemförligt ringare lott. Att Gud hatade Esau redan innan hans födelse, hade sin grund deri, att Gud förutsåg, att han genom eget förwållande skulle blifwa ogudaktig, [band III, 405]såsom han blef. Det ordet ”hatade” betyder icke att Gud bestämde Esau till ewig fördömelse, utan syftat på förlusten af det stora företräde, som åt Jakob blef gifwet genom detta fria nådas wal å Guds sida.

14 Hwad skola wi då säga? Icke kan wäl orättwisa finnas hos Gud? Bort det! 5 Mos. 32: 4. 2 Krön. 19: 7. Job 8: 3. 34: 10.

Jemförelsen i afseende på det föregående exemplet blifwer denna: Likasom Jakobs företräde framför Esau, och Jakobs efterkommandes eller Israeliternas företräde framför Esaus efterkommande eller Edomiterna, war af Gud uttaladt redan före de båda stamfädernas födelse och alltså icke kunde bero af något företräde genom börd eller förtjenst, som Jakob skulle hafwa haft framför Esau: likaså kallar Gud nu af fri nåd andra folk till delaktighet uti frälsningen i Kristus framför Judafolket, som förkastas till en tid, sedan det förkastat Messias och evangelium. Lika litet i det ena som i det andra afseendet har menniskan skäl att fråga: icke kan wäl orättwisa finnas hos Gud? Bort det! Detta bewisar nu aposteln utförligare genom Moses’ exempel.

15 Ty till Moses säger han: ”Jag skall förbarma mig öfwer den, öfwer hwilken jag förbarmar mig, och wara barmhertig mot den, mot hwilken jag är barmhertig”. 2 Mos. 33: 19.

Ty till Moses säger han, då Moses för sig och folket utbad sig af Herren särskild nåd och slutligen begärde att få se Herrens härlighet — till och med till denne utwalde tjenare talar Gud på ett sätt, hwarmed han låter honom förstå, att det är allenast fri nåd, om han skänker någon något. och säger: ”Jag skall förbarma mig öfwer den, öfwer hwilken jag förbarmar mig, och detta för att det alltjemt skall heta: allt af nåd och intet af förtjenst; och' jag skall wara barmhertig mot den, mot hwilken jag är barmhertig, så att det i allt och alltid skall heta fritt förbarmande.

16 Alltså beror det icke af någons wilja eller löpande, utan af Guds barmhertighet;

Närmare: Så är det nu icke den wiljande eller den löpande menniskans, utan den sig förbarmande Gudens werk. D. ä.: Alltså beror det icke af någons sjelfwiska wilja eller af någons löpande, d. w. s. egna ansträngning, utan det beror allenast af Guds barmhertighet. Eljest kommer det wisserligen mycket an på menniskans wilja och på det salighetsallwar, som kallas ett löpande, men aldrig så att det utgör någon orsak till det som Gud gifwer, ty orsaken eller grunden är och förblifwer Guds förbarmande, som först af fri nåd gifwer wilja och sedan kraft och eftertryck till både wiljandet och löpandet. Så wille Moses se Guds härlighet. Han fick det, så långt som det war tillständigt för en dödlig menniska. Men Moses’ wilja war icke grunden dertill, utan Guds nåd. Moses lopp ifrigt i Guds ärenden, t. ex. upp och ned för berget; men detta löpande hade icke förtjenat såsom en lön det, hwarom han bad, utan det war en fri gåfwa af Guds barmhertighet.

17 ty skriften säger till Farao: ”Just dertill har jag uppwäckt dig, att jag skall bewisa min magt på dig, och att mitt namn skall warda förkunnadt på hela jorden”. 2 Mos. 9: 16.

Ty skriften, ur hwilken ett exempel nyss blifwit anfördt på en menniska, som erfarit Guds nåd och barmhertighet, utan att den menniskan och således utan att någon benådad menniska gjort sig dertill genom egen wärdighet förtjent, samma heliga skrift har ock exempel på förhärdelse och förderf, hwaraf de på sitt företräde trotsande Judarne kunde se och lära, att Gud icke wore orättfärdig, om han förhärdade dem och läte dem falla i förderfwet. Skriften säger t. ex. eller Gud säger uti skriften också till Farao, sedan denne konung wisat det ena profwet efter det andra af sin halsstarrighet mot Guds ord: Just dertill har jag uppwäckt eller uppstält dig på din höga plats till ett warnande exempel, att jag skall rätt uppenbart bewisa min magt på dig, och att mitt namn, mitt majestät och min ära, skall, oaktadt allt menniskors motstånd och trots, warda förkunnadt och utbredt på hela jorden, i alla länder.

18 Alltså förbarmar han sig öfwer hwilken han will, och hwilken han will förhärdar han.

Detta är slutsatsen af de twenne anförda exemplen: Alltså förbarmar han sig, likasom öfwer Moses, så ock öfwer hwilken han will; och hwilken han will förhärdar han, såsom han förhärdade Farao genom ett rättwist undandragande af sin nåd. Sedan nemligen nådesanbuden blifwit föraktade, och syndaren sålunda förhärdat sig sjelf, blifwer han till straff af Gud yttermera förhärdad och känslolös för följande nådesbesök. Ty Gud förhärdar eller förstockar wisserligen hwem han will, men han will icke förhärda någon annan än den, som sjelfwilligt förskjuter hans förbarmande. Nu tillstodo Judarne sjelfwa, att Guds handlingssätt med Farao war rättfärdigt. Deraf borde de då erkänna, att Gud handlade lika rättfärdigt, när han förhärdade dem, då de emot hans stora nåd betedde sig på lika sätt som Farao. Likwäl erkände de icke det senare. Aposteln tänker sig derföre strax en otrogen Jude, som just af det, som aposteln sagt om Guds fria wilja, drager en slutsats, som är kränkande för Guds rättfärdighet och innebär en ursäkt för deras hårdhet. En sådan Jude tänkes göra den inwändning, som innehålles i följande vers.

19 Nu torde du säga till mig: Hwarföre gör han då ännu förebråelser? Ty hwem kan stå emot hans wilja?

20 Nå wäl, o menniska, hwem är du, som will twista med Gud? Icke säger [band III, 406]wäl werket till sin mästare: Hwarföre gjorde du mig så? Es. 45: 9. 64: 8. Jer. 18: 6.

Detta är apostelns swar på de trotsiga frågorna: Nu wäl, o menniska, hwem är du, som will ”swara Gud igen” och sålunda twista med Gud, med honom, som har en oinskränkt magt öfwer sina skapade warelser? Icke säger wäl ”bilden” eller werket till ”bildaren” eller sin werk-mästare: hwarföre gjorde du mig så eller sådan? Gud will, att alla menniskor skola blifwa frälste och komma till sanningens kunskap, och alltså blifwa de som försumma nåden, osalige genom eget förwållande. Men utom den allmänt tillbjudna fria nåden werkar ock Gud särskildt efter sitt fria nådawal, både såsom Fader, Son och Helig Ande, så att somliga i skapelsen erhålla större gåfwor, och om dessa rätt anamma nådens rikedomar, blifwer härligheten så mycket större. Försoningens skatter och den Helige Andes gåfwor skänkas ock åt somliga i högre mått än åt andra, med afseende på högre bestämmelse i Guds hushållning. T. ex. icke alla, som hörde Herren Jesus, kunde blifwa apostlar, men alla hade kunnat anamma ordet och blifwa frälste. Somliga blifwa förstlingar, andra blifwa efterhemtade. Att de salige jemföras med stjernor af olika klarhet, har sin grund icke blott i deras olika trohet och ifwer, utan i Guds fria nåd, hwarmed han utkorat, utrustat och tillredt dem.

21 Eller har icke krukomakaren magt öfwer leret, till att af samma massa göra ett käril till heder, ett annat till wanheder? 2 Tim. 2: 20.

Wanheder, d. ä. wanhederligt bruk. Gäller detta om krukomakaren, som likwäl icke sjelf skapat det ler, öfwer hwilket han har magt, huru mycket mer måste det gälla om Gud, hwilkens skapade werk menniskan är! Han will icke helt och hållet undandraga någon menniska sin nåd, men om han det wille, så kunde hon icke klaga öfwer orätt. Ty hon är icke blott ett bräckligt, utan ett syndigt ler. Om bland en mängd brottslingar en blifwer benådad, så sker de öfriga ingen orätt. Så mycket mindre hafwa nu de, som blifwa förhärdade och förkastade, något skäl att klaga öfwer orätt, då Gud tillbjudit dem sin nåd och welat göra af dem käril till hedar, men de hafwa stått nåden emot och derigenom wållat, att de blifwit käril till wanheder.

22 Men om Gud, ehuru han will wisa sin wrede och kungöra sin magt, med stor långmodighet har fördragit sin wredes käril, som woro tillredda till förtappelse,

23 och det för att uppenbara sin härlighets rikedom öfwer sin barmhertighets käril, hwilka han förut har beredt till härlighet!

(V. 22) Men tänk om nu Gud, å ena sidan, ehuru han will uppenbart wisa sin wrede och kungöra sin oinskränkta magt, ändå handlat mycket skonsamt, och i stället för att genom en plötslig död, såsom de genom sitt framhärdande nådesförakt förtjent, afkorta deras timliga wälstånd, twärt om med stor långmodighet wäntande på deras bättring har föredragit sin wredes käril, d, ä. de menniskor, hwilka, likasam Farao, woro föremål för hans wrede, som woro tillredda till förtappelse, nemligen tillredda dertill genom sitt eget förwållande, så att, då de föraktade Guds godhet, han sjelf straffat deras nådesförakt med förstockelse samt sålunda tillredt dem till förtappelse; (v. 23) och tänk om han gjort det för att å andra sidan uppenbara sin genom godhet, nåd, wishet och allmagt sig yttrande härlighets rikedom öfwer sin barmhertighets käril, hwilka han förut har beredt till härlighet; månne icke, wid betraktandet af allt detta, man måste owedersägligen erkänna, att Gud har att orsak att klaga öfwer menniskan, men menniskan deremot ingen orsak att knorra emot Gud?

24 Såsom sådana har han ock kallat oss, icke allenast af Judarne, utan ock af hedningarne,

Såsom sådana, hwilka ingen rätt hafwa, har han ock, utan skilnad mellan Jude eller hedning, af fri nåd kallat oss genom evangelium.

25 Såsom han ock säger hos Osea: ”Det som icke war mitt folk, det skall jag kalla mitt folk, och den icke älskade, henne skall jag kalla den älskade; Os. 2: 23. 1 Petr. 2: 10.

26 och det skall ske, att på den ort, der det har warit sagdt till dem: I ären icke mitt folk, der skola de kallas den lefwande Gudens barn”. Os. 1: 10.

Dessa twenne språk ut profeten Osea, likasom det följande ur Esaias, angå egentligen Israeliterna, ehuru de äfwen få betydelse för hedningarna. Aposteln anför just dessa språk sig till tröst i sin stora smärta öfwer Israel, och såwäl till nedslående af de blinda Judarnas köttsliga berömmelse, som till uppmuntran för dem, som läto beweka sig att anamma nåd (v. 25). Det folk som till en tid för sin gensträfwighet blef förskjutet, så att det kallades Loammi, (icke mitt folk) och icke war mitt folk, nemligen Israel (Os. 1: 9), det skall jag af fri nåd åter kalla mitt folk (Os. 2: 23); och den, som benämndes Lo-rychama, d. ä. den icke benådade och således icke älskade, (Os. 1: 6), henne skall jag kalla den älskade (v. 25); och det skall ske, att på den ort, der det har warit sagdt till dem: I ären, såsom affällige wordne, icke mitt folk, just der skola de warda ännu mer förhärligade genom sin omwändelse, än de förut woro: de skola kallas den lefwande Gudens barn. Med ”den ort” menas Juda land. Och hwad som der blifwit sagdt till Israeliterna, hade äfwen blifwit sagdt till hedningarna. ”Mitt folk” kallar Gud dem båda, så många af dem båda, som genom tron på Kristus läto införlifwa sig med Kristi församling, och det sades till dem båda på den nämnda orten, som war Kristi församlings utgångspunkt.

[band III, 407]27 Men om Israel ropar Esaias: ”Är än antalet af Israels barn såsom sanden i hafwet, så skall blott qwarlefwan warda frälst, Es. 10: 22 f. Rom. 11: 5.

Men om Israel ropar Esaias: Är än antalet af Israels barn så oräkneligt såsom sanden i hafwet, så skall (blott) qwarlefwan, alltså en ringa del, som utgöres af de efter mångas förderf öfwerblifne, warda frälst. Få skola de wara. Detta war nedslående. Men det skulle dock wata en qwarlefwa, som blef frälst. Detta war tröstligt.

28 ty en afgörande och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden”;

Es. 10: 22, 23; kap. 28: 22 [et]c. ”Gud skulle således fullkomna eller uppfylla sitt ord angående de straffdomar, som skulle komma öfwer Israel, dock så, att detta ord wid ett wisst mål, som heter wälgörande rättfärdighet, skulle afslutas eller liksom afskäras, och uppfyllandet deraf således upphöra”. R.

29 och såsom Esaias har förutsagt: ”Om Herren Sebaot icke hade lemnat oss säd öfrig, så hade wi blifwit såsom Sodom och hade blifwit lika Gomorra”. Es. 1: 9.

30 Hwad skola wi då säga? Jo, att hedningarne, som icke foro efter rättfärdighet, hafwa fått rättfärdighet, nemligen rättfärdigheten af tro,

Hwad skola wi då säga, till ett slutligt swar på de i v. 14 och 19 gjorda inwändningarne? Jo, det säga wi: att hedningarne, som icke foro eller jagade eller ifrigt sträfwade efter rättfärdighet, då de dels tillförene icke wetat af den rättfärdighet, som borde eftersträfwas, dels när de fingo weta den, icke sträfwade efter den med lagswerk, de hafwa genom tron fått eller upphunnit en werklig rättfärdighet, nemligen rättfärdigheten af tro.

31 och att Israel, som for efter rättfärdighetens lag, icke har kommit till rättfärdighetens lag. Rom. 10: 2 f. 11: 7.

Och wi säga widare, att Israel, som for mera efter rättfärdighetens lag än efter rättfärdigheten sjelf och sträfwade efter att uppnå en egen rättfärdighet, icke har kommit till eller ej uppnått den sanna rättfärdighetens lag. De kunde icke uppnå lagens uppfyllande, då de foro derefter, såsom om det wore möjligt att uppnå lagens uppfyllande genom lagens gerningar.

32 Hwarföre? Derföre att det icke skedde af tro, utan såsom af lagens gerningar, ty de stötte sig mot stötestenen,

33 såsom det är skrifwet: ”Se, jag lägger i sten en stötesten och en förargelseklippa, och den som tror på honom skall icke komma på skam”. Es. 28: 16. Luk. 2: 34. 1 Petr. 2: 6 f.

Den i Sion lagda stenen, som för de otrogna är en stötesten och en förargelseklippa, mot hwilken de falla och krossas, är Kristus. Af allt detta skulle Israels folk lära sig att icke hwila på det nådawal, som med dem fordom war skedt, utan anamma nåden i Kristus, ty icke utkorelsen i Abraham, Isak och Jakob, utan utkorelsen i Kristus är det som saliggör, och till utkorelsen i Kristus kallas genom Guds fria nåd alla, som få höra salighetens ord, men icke alla wilja lyda kallelsen.

10 Kapitlet.

Orsaken, hwarföre Judarne gå miste om frälsningen.

Bröder, mitt hjertas önskan och min bön till Gud ar för dem, att de må blifwa frälsta.

2 Ty jag bär dem wittnesbörd, att de hafwa nit för Gud, men icke wisligen. Ap. G. 22: 3.

De hafwa nit för Gud; således, jemte det att jag grundat mitt särskilda deltagande för Israels folk derpå, att de woro af Gud bewärdigade med så stora nådesförmåner, som i kap. 9: 4 etc. äro beskrifna, hafwa de i wiss måtto ännu något, som kan beweka en benådad till wälönskan (v. 1) och förbön för dem, nemligen det att de hafwa nit för Gud; men de nitälska icke wisligen eller (egentligen) icke i följd af (sann) kunskap; deras nit är blindt, i det att de icke erkänna, utan förkasta Kristus.

3 Ty då de icke förstå Guds rättfärdighet, utan söka att upprätta sin egen rättfärdighet, hafwa de icke blifwit Guds rättfärdighet underdåniga. Rom. 9: 31 f.

4 Ty Kristus är lagens ände till rättfärdighet för hwar och en som tror. Matt. 5: 17. Gal. 3: 24.

Ty Kristus är lagens ände, dels så att han uppfylt lagen i menniskornas ställe, dels så att han är ändamålet, hwartill lagen leder, i det att lagen är en tuktomästare till Kristus, dels ock så att Kristus gjort en ände på lagens herrawälde; och han är det till rättfärdighet för hwar och en som tror, ware sig Israelit eller hedning; och hans rättfärdighet tillhörer dem, så att lagen icke kan anklaga och fördöma dem, ty lagens wälde öfwer dem är ändadt, de äro icke under lagen, utan under nåden i Kristus. Men det är just detta, som de otrogna Israeliterna icke wilja inse, i det att de nitälska om lagen med fortfarande försök att upprätta sin egen rättfärdighet.

5 Ty Moses skrifwer om den rättfärdighet, som är af lagen: ”Den menniska, som håller det, skall derigenom lefwa”. 3 Mos. 18: 5. Hes. 20: 11. Gal. 3: 12.

6 Men rättfärdigheten af tro säger så[1]: ”Säg icke i ditt hjerta: hwem skall fara upp till himmelen?” det är att hemta Kristus ned, 5 Mos. 30: 11 f.

[band III, 408]Samme Moses, som skrifwer det föregående språket (v. 5) om rättfärdighoten af lagen, skrifwet äfwen detta (v. 6) wisserligen om lagen, d. ä. om hela den lära, som war Israeliterna anförtrodd, men så, att Paulus finner dessa Moses’ ord egentligen lämpliga att likasom läggas i munnen på dem, som hafwa rättfärdigheten af tro. Moses wisar således i sjelfwa werket, att den rättfärdighet, som är af lagen, är för den fallna menniskan omöjlig att åstadkomma. Han säger wisserligen, att ”den menniska som håller och uppfyller allt det som lagen fordrar, skall derigenom lefwa” eller blifwa salig; men då ingen menniska finnes, som det kan, så måste hon för att winna lif och salighet, hänwisas till en annan rättfärdighet än lagens, nemligen till trons. Och det är just detta, som wisas såwäl af Moses, som af de öfriga profeterna, så att det i gamla testamentet alldeles icke fans någon annan wäg till saligheten än i det nya. Det är alltid på trons wäg och genom trons rättfärdighet, som alla de hafwa kommit till andeligt och ewigt lif, hwilka blifwit delaktiga af det ewiga lifwet. Men rättfärdigheten af tro deremot säger så: ”Säg icke, i den falska inbillningen som om du måste ur lagen framtwinga rättfärdigheten och saligheten, hwilken är till finnandes i Kristus allena, säg icke i ditt just med lagen nedslagna och derigenom rådlösa hjerta: hwem skall fara upp till himmelen, för att der hemta rättfärdighet och salighet?” ty det är eller wore detsamma och lika orimligt, som att du wille hemta Kristus, utom hwilken ingen frälsning gifwes, hit ned, eller begära, att han åter måtte för din skull nederkomma från himmelen.

7 ”eller: hwem skall fara ned i afgrunden?” det är att hemta Kristus upp från de döda.

”Eller: hwem skall fara ned i afgrunden, ned i dödsriket, och bereda mig förlossning derifrån?” ty det är eller wore detsamma som att du wille först och ånyo hemta Kristus upp från de döda, likasom wore han icke redan uppstånden och förwärfwat dig befrielse ifrån dödens och helwetets magt.

8 Men hwad säger hon då? ”Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjerta”. Detta är ordet om tron, hwilket wi predika.

Men hwad säger hon (skriften) då, och hwad säger ock trons rättfärdighet till wederläggande af den mellan himmel och jord swäfwande otron, som ingenstädes finner ro? Den säger: ”Ordet är dig nära, nemligen i din mun och i ditt hjerta. Detta är just ”trons ord” eller det ordet om tron, på den till din frälsning från himmelen nedkomne och den från de döda uppståndne Kristus, det ord, hwilket wi predika. Han ar dig nära, han är i sitt ord; du har honom, då du i tron anammar detta ord, och du behöfwer icke söka honom i höjden eller i djupet eller i ett oändligt fjerran. Redan i det gamla testamentet war Kristus i det uppenbarade ordet och i hwarje mun och hjerta, der detta ord i tron fasthölls.

9 Ty om du med din mun bekänner Jesus såsom Herre och tror i ditt hjerta, att Gud har uppwäckt honom från de döda, så warder du frälst. Matt. 10: 32.

Om du således med munnen bekänner Jesus såsom din Herre, och denna bekännelse härflyter ur hjertats tro, att Gud har uppwäckt honom från de döda, så warder du delaktig i den salighet, som Jesus genom sin död förwärfwat och genom sin uppståndelse beseglat.

10 Ty med hjertat tror man till rättfärdighet, och med munnen bekänner man till frälsning.

Och likasom rättfärdighet och salighet icke kunna åtskiljas, så höra ock tro och bekännelse så tillsamman, att den lefwande tron i hjertat måste gifwa sig tillkänna genom bekännelse i ord och gerningar.

11 Ty skriften säger: ”Hwar och en som tror på honom skall icke komma på skam”. Es. 28: 16.

Denna vers ser tillbaka på kap. 9: 33 och wisar, att ingen annan salighetsgrund gifwes än Kristus, och ingen annan salighetswäg än tron, ware sig för Judar eller hedningar.

12 Ty ingen åtskilnad är mellan Jude och Grek, ty samme Herre är öfwer alla, rik för alla dem som åkalla honom, Ap. G. 15: 9. Rom. 3: 29. Es. 2: 17.

Den rikedom, som han har för alla, är tillräcklig för alla.

13 ty ”Hwar och en som åkallar Herrens namn skall warda frälst”. Joel 2: 32.

14 Huru skola de då åkalla den, på hwilken de icke tro? Och huru skola de tro den som de icke hafwa hört? Och huru skola de höra, utan att någon predikar?

15 Och huru skola de predika, om de icke warda sände, såsom det är skrifwet: ”Huru ljufliga äro icke deras fötter, som frid förkunna, deras, som godt förkunna”? Es. 52: 7. Nah. 1: 15.

Det är Guds goda och nådiga wilja, att alla skola tro på Kristus, för att kunna åkalla honom; derföre will han ock, att alla skola höra, att de skola hafwa predikare, att predikare skola utsändas. Enligt Matt. 28: 19 åligger det fördenskull den kristna församlingen, som till sitt wäsende är en missionsanstalt, att sända predikare ut i hela werlden med fridsförkunnelsen.

16 Dock hafwa icke alla hörsammat evangelium. Ty Esaias säger: ”Herre, hwem tror wår predikan?” Es. 53: 1.

Skulden ät således deras egen, som ej anamma rättfärdighet och salighet. Herren tillbjuder nåd åt dem alla genom sitt ord och sina tjenare, dem han sänder såsom predikare; men de hafwa [band III, 409]icke alla hörsammat det goda budskapet, det ljufwa evangelium om rättfärdighet och frid i Kristus. Ty Esaias säger ett ord, som gäller om alla tider: ”Herre, hwem tror wår predikan?”

17 Så är tron af predikan och predikan genom Guds ord.

18 Men jag säger: Hafwa de wäl icke hört? Jo wisserligen. ”Deras ljud har utgått öfwer hela jorden och deras ord till werldens ändar”. Ps. 19: 5. Kol. 1: 23.

19 Men jag säger: Icke har wäl Israel warit okunnig derom? Först säger Moses: ”Jag skall uppwäcka eder till ifwer genom ett folk, som icke är något folk, och reta eder genom ett oförståndigt folk”. 5 Mos. 32: 21.

Men jag säger: Icke har wäl Israel warit okunnig derom, har icke Israel känt och förstått det, som både säges om rättfärdigheten af tron och derom, att evangelium skulle förkunnas i alla land? De borde åtminstone hafwa känt det, och det till sin förödmjukelse; ty flera af profeterna hafwa uttryckligen skrifwit derom. Först ibland dem säger Moses: Jag skall, I trolöse Judar, uppwäcka eder till ifwer genom ett folk, som icke är något folk, d. ä. genom hedningarna, som i jemförelse med det af Gud utwalda och begåfwade Judafolket icke en gång förtjena att kallas folk, och reta eder genom ett, låt wara i andra saker ordnadt, men i religionssaker oförståndigt folk, så att det skall reta eder, då de antaga det evangelium, som I förakten. Israel, såsom en af sin man med rätta förskjuten hustru, skulle, i sitt öfwergifna tillstånd, komma att känna en djup smärta öfwer hans förbindelse med en annan (hedningarna) och derigenom upptändas till nit att återwinna hans kärlek, tro evangelium och warda frälst tillika med de troende hedningarne.

20 Och Esaias dristar sig till och säger: ”Jag har blifwit funnen af dem som icke sökte mig, jag har blifwit uppenbar för dem som icke frågade efter mig”. Es. 65: 1 f.

Esaias fördristar sig ock, oaktadt Judarnas owilja mot hedningarna, att förkunna hedningarnas kallelse till Kristus af fri nåd.

21 Men om Israel säger han: ”Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträfwigt folk”.

Till Judafolket hade Herren i lång tid uträckt sina händer, då han kallade dem genom Moses och profeterna, och genom Jesus och apostlarna; men de wille icke tro och blifwa frälste!

11 Kapitlet.

Enskilde Judar hafwa redan nu blifwit troende. Det Judiska folkets återupptagande.

Så säger jag nu: Icke har wäl Gud förkastat sitt folk? Bort det; ty äfwen jag är en Israelit, af Abrahams säd, af Benjamins stam. 5 Mos. 4: 31. Fil. 3: 5.

Så säger jag nu: Icke har wäl Gud förkastat sitt folk Israel såsom sådant, och förskjutit sitt egendomsfolk? Nej; bort det! Det wore en falsk slutledning af det, som i föregående kapitel är skrifwet: det skulle widare strida emot Guds löfte; och jemte så många andra omwända Israeliter är jag, Paulus, sjelf ett lefwande bewis på motsatsen: ty äfwen jag är en Israelit, af Abrahams säd eller efterkommande, och af Benjamins stam.

2 Gud har icke förkastat sitt folk, hwilket han hade förut känt. Eller weten I icke hwad skriften säger om Elias, huru han upptrader inför Gud mot Israel, sägande:

Gud har icke förkastat sitt folk, detta folk, hwilket han hade förut känt såsom sådant, att det genom hans nåd kunde wara hans folk; lika omöjligt som det derföre är, att Gud skulle hafwa bedragit sig i sitt förutwetande, lika otänkbart är det att han skulle hafwa förkastat sitt folk. Det har mer än en gång med detta folk sett så betänkligt ut, som om det hade blifwit förkastadt. Och likwäl har Gud alltid uppehållit det. 'Eller weten I icke t. ex. hwad skriften säger i det stället, som handlar om Elias, huru han nemligen klagande uppträder inför Gud mot Israel, sägande:

3 ”Herre, de hafwa dräpt dina profeter och nedbrutit dina altaren, och jag har blifwit lemnad allena qwar, och de fara efter mitt lif”? 1 Kon. 19: 10.

4 Men hwad säger honom Guds swar? ”Jag har låtit qwar åt mig sju tusen män, som icke hafwa böjt knä för Baal”. 1 Kon. 19: 18.

Låtit qwar, d. ä. qwarlemnat, behållit öfriga.

5 Likaså finnes ock i denna tiden en qwarlefwa enligt utkorelsen af nåd. Rom. 9: 27.

6 Men är det af nåd, så är det icke mer af gerningar, annars blifwer nåden icke mer nåd; men är det af gerningar, så är det icke mer nåd, annars är gerningen icke mer gerning. 5 Mos. 9: 4. Rom. 4: 4 f.

7 Huru är det då? Det som Israel söker, det har han icke fått; men de utkorade hafwa fått det, och de andra hafwa blifwit förhärdade, Rom. 9: 31.

Huru är det då eller (egentligen) hwad då? Hwad följer häraf med tillämpning på Israel? Swar: Det som Israel, nemligen den största delen af Israels folk, stolt öfwer sin härkomst, söker, det har han icke funnit och alltså icke heller fått (kap. 9: 31, 32); men de utkorade eder deras hop, som äro utwalde och med tron åra nåden, hafwa funnit och fått det; och [band III, 410]de andra hafwa blifwit förblindade eller förhärdade.

8 såsom det är skrifwet: ”Gud har gifwit dem en försoffningens ande, ögon, att de icke skola se, och öron, att de icke skola höra, ända till denna dag”. Es. 6: 9 f. 29: 10 f.

En försoffningens eller bedöfningens ande — en ande, som de fått såsom druckna af Guds wredes yrselbägare — en ande, som genom ofta gifna, men lika ofta förspilda nåderörelser blifwit likasom känslolös.

9 Och David säger: ”Warde deras bord till en snara och till ett giller och till en stötesten och dem till en wedergällning; Ps. 69: 23 f.

Warde deras bord, d. ä. öfwerflöd och missbrukade företräden, hwarwid de äro såsom sorglöst ätande och drickande, oförsedt och häftigt till en snara och till ett giller, d. ä. nätfångst, och till en stötesten och dem till en wedergällning för den skuld, som de sjelfwa åsamkat sig och som de alltså icke kunna tillskrifwa något Guds owilkorliga rådslut.

10 warde deras ögon förmörkade, att de icke må se, och böj deras rygg alltid”.

På förakt och förkastelse af Guds nåd följer till slut oundwikligen förblindelse och förhärdelse.

11 Så säger jag nu: Icke hafwa de wäl stött emot, på det att de skulle falla? Bort det; utan genom deras fall har frälsningen wederfarits hedningarne, för att wäcka dem till ifwer. Matt. 22: 8 f. Ap. G. 13: 46.

Icke hafwa de wäl, då de med förblindade ögon och böjd rygg stötte sig på Jesus (kap. 9: 33), blott fördenskull stött emot, på det att de skulle falla? Har deraf icke kommit något annat än deras fall? Har Gud af detta onda icke frambragt något godt? Bort det; utan genom deras öfwerträdelses-fall har frälsningen wederfarits hedningarna, till hwilka man wände sig med evangelium, då det blifwit af Judarne föraktadt, men det också, för att han dermed skulle ”uppifra” Israeliterna ellet desto kraftigare wäcka dem till ifwer, till ett helsosamt nit, nemligen en nitälskande ifwer att, då de få se hedningarne träda i sitt ställe, också i smärtan öfwer sin förkastelse, för egen del trakta efter försoning med Gud. Sak. 12: 9, 10.

12 Men har nu deras fall blifwit werldens rikedom och deras förminskning blifwit hedningarnes rikedom, huru mycket mer deras fullhet!

Men har nu deras öfwerträdelses-fall blifwit den så förderfwade hedna-werldens rikedom, derigenom att hon fått den salighet, som de förskjutit, och om deras förminskning eller, att en så ringa del af dem öfwergått till tron på Kristus, blifwit hedningarnes rikedom, huru mycket mer måste då deras fullhet eller fulla antal, när hela Israel såsom folk en gång omwänder sig, lända till att göra hedningarna rika? Då, när kärnan af det andeliga Israel, som utgjorts af de få troende ur det lekamliga Israel, mognat och utbildat sig såsom en talrik och nåderik fullhet och omwändt sig till Kristus, då skall hedningarnas andeliga rikedom blifwa rätt stor, i det att skilnaden mellan Jude och Grek icke mer skall ega rum, utan alla wara ett i Kristus Jesus.

13 Men till eder, hedningar, säger jag: Så widt jag nu är hedningarnes apostel, ärar jag mitt embete, Ap. G. 9: 15. 13: 2. 22: 21. Rom. 15: 16. Gal. 1: 16. 2: 2, 8. Ef. 3: 8. 1 Tim. 2: 7. 2 Tim. 1: 11.

14 om jag tilläfwentyrs kan uppwäcka dem som äro mitt kött till ifwer och frälsa några af dem.

Men till eder, romerska och andra, hedningar, säger jag: Så widt jag nu är hedningarnes apostel, ärar jag detta mitt embete, anser det blifwa ett förhärligande af mitt embete såsom hedningarnas apostel, om jag tilläfwentyrs derigenom tillika kan uppwäcka dem som äro mitt kött, d. ä. Judarna, mina anförwandter efter köttet, till en helsosam ifwer att söka den nåd, som de se wara öfwer eder utgjuten, och jag sålunda skulle kunna frälsa några af dem. I skolen alltså aldrig glömma, I, som blifwit omwände från hedendomen, att wid eder omwändelse Gud ännu alltid tänker på sitt gamla förbundsfolk, att de ock måtte warda omwända; och likasom eder omwändelse måste wara dem ett glädjeämne, så snart de behjerta Guds frälsningsråd, så måsten I anse deras omwändelse wara en winst för eder.

15 Ty om deras förkastelse är werldens försoning, hwad skall då deras upptagande blifwa annat än lif ifrån de döda?

Ty om deras, mina judiska bröders, förkastelse i så måtto är hedna-werldens försoning, som derigenom för hedna-werlden tillfälle blifwit beredt att komma till delaktighet i försoningen med Gud, genom det lilla antal af troende Judar, som nu wända sig till hedningarna med försoningens ord, hwad skall då deras åter-upptagande till nåd blifwa annat än lif ifrån de döda? Skulle man icke unna dem detta? Skulle icke äfwen hedningarne derföre prisa Gud? Skulle icke också hedningarne med detsamma få ett nytt lif, ja, ett mägtigare lif genomströmma hela Guds rike på jorden och sträcka sig till alla jordens folk!

16 Är förstlingen helig, så är ock hela degen helig och om roten är helig, så äro ock grenarna heliga.

Det är de fromma patriarkerna, som här liknas wid förstlingen och wid roten. Med helig förstås här icke en inre, utan en yttre helighet eller detsamma som att wara helgad, inwigd åt Herren. Är således den patriartaliska förstlingen helig, på samma sätt som förstlingsbrödet (4 Mos. 15: 19–21), så är wäl ock hela degen eller massan helig, och om den patriarkaliska [band III, 411]roten i kraft af sin delaktighet uti omskärelsen och löftet är helig, så äro ock grenarna, som leda sitt ursprung från samma rot, heliga, d. w. s. hela Judafolket, öfwer hwilket alltså hwilar en wälsignelse från patriarkernas tid, i kraft af Guds förbund med dem.

17 Men om några af grenarna hafwa blifwit afbrutna, och du, som är af ett wildt oljeträd, har blifwit inympad bland dem och med dem delaktig af oljeträdets rot och fetma,

Och du, som är af naturen en hedning och således är af ett wildt oljeträd, hwarmed hela hednawerlden måste förliknas; ty det är wäl sant, att också hedningarne hafwa ursprungligen haft heliga fäder, några Abraham, alla Noa och Adam, men dessa fäder hafwa icke fått några sådana löften för sina hedniska efterkommande, hwilka kunnat göra dessa till heliga folk: de wordo twärtom ett wildoljeträd; om således du som är en af dessa, har blifwit i stället inympad bland dem, som utgjorde de ädla qwistarne, och med dem delaktig af det ädla oljeträdets rot och fetma, d. ä. af patriarkernas barnaskap och alla de nådesförmåner, som derifrån härflyta, så att du såsom trogen af hedningarna också kan kalla Israeliternas fäder och nådesförmåner för dina, så förhäf dig icke o. s. w.

18 så förhäf dig icke öfwer grenarna. Men om du förhäfwer dig, så bär ju icke du roten, utan roten dig.

19 Du torde då säga: Grenarna blefwo afbrutna, på det att jag skulle inympas.

20 Rätt så; de blefwo afbrutna genom otron, men du står genom tron. War icke stolt i ditt sinne, utan war i räddhåga. Ords. 28: 14. Es. 66: 2. Fil. 2: 12.

21 Ty har Gud icke skonat de naturliga grenarna, torde han icke heller skona dig.

Ty har gud icke skonat de naturliga grenarna, d. ä. Judarna, så se till och frukta, ty då torde han tilläfwentyrs icke heller skona dig. Om det gamla förbundsfolkets egna medlemmar icke blifwit ostraffade, så lär wäl du, wid en lika brottslighet, icke blifwa ostraffad, du som blott är en inympning.

22 Så se nu Guds godhet och stränghet, stränghet mot dem som föllo och godhet mot dig, så framt du förblifwer i godheten; annars warder ock du afhuggen. Joh. 15: 2.

23 Men äfwen de skola inympas, om de icke förblifwa i otron, ty Gud är mägtig att åter inympa dem.

24 Ty om du har blifwit afhuggen från det af naturen wilda oljeträdet och mot naturen inympad i ett ädelt oljeträd, huru mycket mer skola då ej dessa, som äro naturliga grenar, inympas i sitt eget oljeträd!

Ty om du har blifwit nådafullt afhuggen från det af naturen wilda oljeträdet och, enär du således icke genom judendomen, utan ut hedendom fördes till deltagande i Guds uppenbarade ord, och om du blifwit mot naturen inympad i ett ädelt och äkta oljeträd; — ”emot naturen” säger jag, ty annars och enligt naturen ympat man qwistar af odlade träd in uti wilda stammar, men här har det gått twärtom, att qwistar af ett wildt träd blifwit inympade uti ett odladt träds stam; — huru mycket mer skola då ej dessa, som äro naturliga grenar, nemligen Judafolkets medlemmar, i sinom tid åter inympas i sitt eget oljeträd!

25 Ty jag will icke, mina bröder, att skolen wara i okunnighet om denna hemlighet — på det att I icke mån anse eder sjelfwa för wise — att förhärdelse har endels träffat Israel till dess hedningarnes fullhet har ingått. Luk. 21: 24.

Ty jag will icke mina bröder, att I skolen wara i okunnighet om denna hemlighet rörande Judafolkets framtida omwändelse; uppenbart är det eder redan, att alltid några Judar blifwit och blifwa troende, men att hela detta folk, såsom folk betraktadt, skall i sinom tid komma till omwändelse, är eder ännu en hemlighet. d. w. s. en lära, som utan Guds särskilda uppenbarelse är menniskan obekant; och upptäckandet af denna stora hemlighet för eder sker icke för att tillfredsställa någon köttslig nyfikenhet, utan på det att I icke mån anse eder sjelfwa för wise i förmätenhet öfwer eder kallelse framför Judafolket. Hemligheten är den, att förhärdelse, ett tillstånd hwari hjertat blir hårdt och känslolöst, har endels eller blott till en del träffat Israel, i det att derifrån alltid gifwes glädjande undantag af Israeliter, som tid efter annan anamma tron på Kristus; men förhärdelsen, som emellertid kommit öfwer den största delen af Israel, skall icke alltid fortfara, utan blott till dess hedningarnes fullhet har ingått i Guds rike; att således hedningarnes fullhet eller fulla antal skall en gång inkomma, wäl icke så, att hwarje hedning blir omwänd, men så att hedningarne i sin helhet blifwa det, eller så att intet hednafolk skall finnas, som icke hört och till en del anammat evangelium, och när detta skett, så skall också judafolkets förhärdelse upphöra.

26 Och så skall hela Israel warda frälst, såsom det är skrifwet: ”Från Sion skall förlossaren komma, och han skall bortskaffa ogudaktigheterna från Jakob. Es. 59: 20 f.

27 Och detta skall wara mitt förbund med dem, då jag borttager deras synder”. Jer. 31: 31 f.

Och så skall hela Israel warda frälst från sitt långwariga otrogna tillstånd, såsom det är skrifwet redan i gamla testamentet, så att den [band III, 412]i föregående vers kungjorda hemlighet grundar sig äfwen på förutgångna profetior: Från Sion skall förlossaren komma, som skall befria genom sitt mägtiga ord, och han skall bortskaffa ogudaktigheten från Jakob, så att Jakobs eller Israels efterkommande icke mer skola fortfara att stöta sig på klippan Kristus. — ”Judafolkets fortfarande bestånd bland alla öfriga folk är en alldeles egen företeelse i werldshistorien och har det ändamål, att Gud en gång will förhärliga sin förbundstrohet genom en ännu förestående samtlig omwändelse af detta folk. Såsom bewis derpå åberopar aposteln orden genom Esaias. Återlösaren kommer och borttager werldens synder, och just i detta borttagande består Guds förbund, testamente, med sitt folk”.

28 Efter evangelium äro de fiender, för eder skull, men efter utkorelsen äro de älskade, för fädernas skull.

Efter eller med afseende på evangelium, som de i otro förkasta, äro de fiender i Guds ögon, och det för eder skull, emedan I skullen blifwa delaktige i frälsningen, som de icke allenast för egen del förskjuta, utan äfwen wilja hindra apostlarna att förkunna för eder; men efter utkorelsen eller såsom medlemmar af Guds utkorade förbundsfolk, således såsom förklarade för ett äkta oljeträd, äro de älskade af Gud och af mig, för fädernas skull, hwilka hafwa fått gudomliga löften för sina efterkommande.

29 Ty Guds nådegåfwor och kallelse äro sådana, att han icke ångrar dem.

Os. 13: 14. Således kan Gud icke heller ångra och återkalla de nådegåfwor, han gifwit Judarna, och den kallelse, hwarmed han tiderna igenom kallat dem. Således, om ännu icke hela ändamålet med nådebewisningarna och kallelsen är wunnet, så skall det framdeles winnas. Åtskilliga grenar kunna wäl blifwa afhuggne, enskilda Judar kunna i stor mängd gå förlorade; men hela trädet skall icke nedhuggas, hela folket icke blifwa förkastadt. Gud har utwalt Israel, och derwid förblifwer det, så wisst som han är sannfärdig och icke kan ångra hwad han gifwer och werkar.

30 Ty såsom ock I fordom icke trodden på Gud, men nu hafwen fått barmhertighet genom dessas otro, Gal. 4: 8.

31 så hafwa nu ock dessa icke trott, på det att genom den barmhertighet, som har wederfarits eder, äfwen de måtte få barmhertighet.

Slutet af denna vers förklaras af v. 11 och 14.

32 Ty Gud har inneslutit alla under otro, på det att han skulle förbarma sig öfwer alla. Gal. 3: 22.

Ty Gud har inneslutit alla, allt hwad menniska heter, såwäl Judar som hedningar, under otro, egentligen ”ohörsamhet”, likasom i ett ohörsamhetens skuldfängelse, på det att han skulle förbarma sig öfwer alla, så att således alla, Juden såwäl som hedningen, stå utblottade på all berömmelse af något eget företräde och måste erkänna, att för saligheten, som warder dem skänkt, hafwa de allenast Guds barmhertighet att tacka.

33 O hwilket djup af rikedom och wisdom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outransakliga hans wägar! Job 11: 7. 36: 22.

Skådande tillbaka på Guds underbart härliga frälsningsråd, brister aposteln ut i tillbedjande förundran. Öppet ligget nu frälsningsrådet för wåra ögon, om wi wilja akta derpå. I tron kunna wi fröjda oss öfwer detta stora nådesljus. Men mycket dunkel höljer ännu blicken. I båda afseenden måste wi utropa: O hwilket djup af rikedom, och det både i den wisdom hos Gud, som fattat det af kärleken bestämda rådslutet, och den kunskap hos Gud, som inser både målet och medlen, som skola ordnas till dess utförande; huru outgrundliga äro icke hans domar såwäl öfwer de trogna som otrogna, och huru outransakliga hans wägar, på hwilka han kan draga äfwen de aflägsnaste hedningar och förstockade Judar till sig!

34 Ty hwem har känt Herrens sinne? Eller hwem har warit hans rådgifware? Ps. 92: 6. Es. 40: 13. Jer. 23: 18. 2 Kor. 2: 16.

Ingen mensklig lärdom, ingen forskning kan utransaka Guds wishet och hans regering.

35 Eller hwem har gifwit honom något förut, så att det skulle warda honom återbetaldt? Job 41: 2.

Inga gerningar, inga företräden, som Judafolket hade, ingen werkhelighet gäller, att någon skulle derföre kunna af Gud fordra belöning. Nej, hedningarna blefwo kallade af nåd; och en gång blifwet Israel af nåd omwändt till sin Messias, som det så länge förkastat.

36 Ty af honom och genom honom och till honom äro alla ting. Honom ware ära i ewighet! Amen. Ords. 16: 4. 2 Kor. 8: 6. Kol. 1: 16.

Ty af honom, såsom alltings skapare och outtömligt rika källa, och genom honom, såsom den, hwilken wisligt leder och ordnar allt, och till honom, såsom det högsta af hans kunskap genomskådade målet, till hwars ära allt skall syfta, äro alla ting. Af Fadren genom Sonen är allting skapadt och återlöst, och den Helige Ande kallar, församlar, upplyser, helgar och förer till det höga saliga målet dem, som lyda hans röst, och så werka Fadren, Sonen och den Helige Ande gemensamt till den nya skapelsens fulländning. Upp. 21: 1, 2, 10–27. Honom, hwilkens treenighet äfwen genom detta språk är antydd, ware för hans rikedom, wishet och kunskap ära i all ewighet! Amen.

12 Kapitlet.

Allmänna förmaningar till en kristlig wandel.

Så förmanar jag nu eder, mina bröder, wid Guds barmhertighet, att [band III, 413]I frambären edra kroppar till ett offer, som är lefwande, heligt och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjenst. Rom. 6: 1316. 1 Petr. 2: 5.

I de föregående kapitlen har aposteln framstält hufwudinnehållet af salighetsläran. Nu följa enskilda förmaningar att låta dem wisa sin frukt i lefwernet. Rättfärdiggjord blir den troende menniskan af idel nåd, utan afseende på gerningar, men nåden frambringar goda gerningar. Så förmanar jag nu eder, mina bröder, wid eller i kraft af den Guds innerliga barmhertighet, som I uti tron erfarit och hwarom uti det föregående blifwit utförligen skrifwet, att, likasom offerdjuren frambäras till altaret, I också frambären edra kroppar till ett offer åt Gud; att således, likasom edra själar äro genom tron inwigda till Guds tjenst, I också frambären edra kroppar till ett offer, som har de egenskaper, hwilka hwarje sant offer måste hafwa, att det är lefwande, heligt och Gud behagligt; lefwande så att, då I weten, att blott lefwande offerdjur kunde i gamla testamentet offras åt Gud, I ej låten edert offer åt Gud bestå i en död yttre werktjenst, utan offren åt honom alla själs- och kroppskrafter, ja sjelfwa kroppens lif, att den just såsom lefwande och lifwad af edert lif i Kristus fortfar att wara ett offer åt Gud; heligt, i det edra kroppar, hwilka blifwit genom den Helige Andes inneboende heliga, afsöndras från allt oheligt och inwigas till Guds tjenst och bruk, och alltså Gud behagligt, emedan derigenom hela Guds wälbehag sker, likasom det om offren i gamla testamentet så ofta heter, att be blefwo Gud till en söt lukt. Detta allt måste ske, på det I mågen bewisa eder förnuftiga gudstjenst, så helt olika hedningarnes gudstjenst, som är i högsta måtto oförnuftig, då de icke allenast offra åt döda afgudar, utan äfwen offra sina kroppar åt snöda lustar (kap. 1: 24 [et]c.).

2 Och skicken eter icke efter denna werlden, utan förwandlen eder genom edert sinnes förnyelse, på det att I mån kunna pröfwa hwad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga wilja. Ef. 4: 23. 5: 10, 17.

Och skicken eder icke efter, ställen eder icke lika denna werlden eller tidsanden, i hwilken synden herskar, utan förwandlen eder genom edert sinnes dagliga förnyelse, på det att I, wid alla detta lifwets omständigheter, der det så ofta blir fråga om hwad som är rätt eller orätt, mån kunna pröfwa och således förfara hwad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga wilja, så att I ej blott weten, utan ock efterföljen den, och I sålunda i samma mån I blifwen olika denna werlden, kommen att likna ben tittkommande werlden, det Guds wilja regerar.

3 Ty genom den nåd, som har blifwit mig gifwen, tillsäger jag hwar och en som är bland eder att icke tänka högre om sig, än han bör tänka, utan tänka hofsamt, allt efter som Gud har tilldelat hwar och en trons mått.

Ingen må tänka högre om sig än han bör, utan tänka så att han tänker hofsamt om sig sjelf, således hwarken mer (v. 5) eller mindre (v. 6), än efter som Gud har tilldelat hwar och en trons mått, då tron är källan och rättesnöret för alla helgelses och werksamhetsgåfwor. De trogna hafwa olika trosmått. Derefter bör ock hwar och en af dem afmäta sina tankar och sin werksamhet — icke i falsk ödmjukhet förneka det mått af nåd och kraft han fått, men icke heller förmätet sträcka sin werksamhet utöfwer detta mått, utan ödmjukt och med trohet intaga den plats, Gud sjelf honom anwisat. Detta är den rätta måttan. — ”Att tron är framstäld såsom bestämningsgrund och icke de större eller mindre gåfworna, har sin grund deri, att för Guds rike ingen naturgåfwa kan något werka, som icke genom tron blifwit helgad till en nådegåfwa.

4 Ty såsom wi i en enda kropp hafwa många lemmar, men alla lemmarna icke hafwa samma förrättning, 2 Kor. 12: 1227. Ef. 4: 16. 1: 23. Kol. 1: 24.

5 så äro wi, de många, en enda kropp i Kristus, men hwar för sig äro wi hwarandras lemmar

6 och hafwa olika gåfwor efter den nåd, som blifwit oss gifwen. Har någon profetia, så ware hon i öfwerensstämmelse med tron; 2 Kor. 12: 4 f. 1 Petr. 4: 10.

Och sålunda hafwa wi olika nådegåfwor efter den ena och gemensamma nåd, som blifwit oss gifwen. Men alla skola de anwändas till samwerkan för det gemensamma bästa. Bland de olika nådegåfworna är profetian en af de förnämsta, den hwarigenom en kristen ej blott har insigt i den uppenbarade sanningen, utan ock kan utlägga densamma. Har någon profetia, så ware hon i öfwerensstämmelse med tron, så att den af alla i församlingen bekända, gemensamma kristliga tron är rättesnöret för profetians utöfwande. ”De, som hafwa nåd att utlägga skriften, böra tillse, att de så utlägga densamma, att det rimmar sig med tron och icke lärer emot eller annorlunda än tron stadgar.” L.

7 har någon en tjenst, akte han på tjensten; är någon en lärare, akte han på lärandet; 2 Kor. 12: 28. Ef. 4: 11. 1 Petr. 4: 11.

Har någon ett tjenst, hwarmed enligt grt. i synnerhet menas den yttre tjensten (diakonien) i församlingen, hwartill särskildt hörde bestyret med fattigwården (Ap.G. 6: 1) så akte han på, d. ä. så lägge han sig winn om tjensten, att den utföres både ödmjukt och oförtrutet.

8 förmanar någon, akte han på förmanandet; gifwer någon, gifwe han i enfald; styr någon, göre han det med [band III, 414]nit; öfwar någon barmhertighet, göre han det med glädje. Ap. G. 20: 28. Matt. 6: 1. 5 Mos. 15: 7 f. 2 Kor. 9: 7.

Gifwer eller meddelar någon, gifwe han i hjertans enfald, hwari man utan girighet och utan partiskhet blott ser på den nöd, som hjelp behöfwer. Styr någon, d. ä. den som har förestyret eller församlingens ledning om hand, göre han det med nit eller oförtruten omsorg.

9 Kärleken ware oskrymtad. Afskyn det onda, hållen eder fast wid det goda; 1 Tim. 1: 5. 1 Petr. 1: 22. Ps. 34: 15. 37: 27. 97: 10. Am. 5: 15.

10 Waren i brödrakärleken ömhjertade mot hwarandra, förekommen hwarandra med hedersbewisning; Ebr. 13: 1. 2 Petr. 1: 7. Fil. 2: 3. 1 Petr. 5: 5.

Förekommen hwarandra med yttre hedersbewisning, som härflyter ur inre aktning, i gemenskap med öfwertygelsen om egna brister.

11 Waren i nitet icke tröga, waren brinnande i anden, tjenen Herren; Upp. 3: 15 f.

Waren i nitet icke tröga eller olustiga, d. ä. waren flitiga i det I hafwen för händer; waren brinnande i anden (jemför Upp. 3: 15, 16), men så att den mest glödande ifwer dock icke utesluter den sans och betänksamhet, att I uti allt och under alla förhållanden tjenen Herren.

12 glädjens i hoppet, waren tåliga i nöden, i bönen ihärdiga; Rom. 15: 13. Ebr. 10: 36. 12: 1. Jak. 5: 7. Luk. 18: 1 f. Ef. 6: 18. Kol. 4: 2. 1 Tess. 5: 16 f.

Närmare: I hoppet glade, i trångmålet uthärdande, i bönen ihållande.

13 delen med eder till de heligas nödtorft, winnläggen eder om gästwänlighet. 2 Kor. 16: 1. Ebr. 13: 2. 1 Petr. 4: 9.

Så att I ansen andra heligas behof såsom edra egna, och så att I ej blott icke undandragen eder gästwänskapens utöfwande, då I uppsökens, utan äfwen uppsöken den och eftersträfwen att få utöfwa den. En förmaning, så mycket mer behöflig, som det i forntiden gafs blott få offentliga herbergen. Man tog in hos gästwänner eller sådana, till hwilka man blifwit rekommenderad. De kristna skulle allt betrakta hwarandra såsom genom trons och den kristliga kärlekens band förbundna gästwänner, såsom bröder, såsom medlemmar af Kristi andeliga lekamen. De skulle och skola anse så för en ära, att hjelpa och herbergera nådesyskon, att de ock ifrigt eftersträfwa tillfället dertill. Ordet winnläggen eder uttryckes här i grt. med samma ord, som i följande vers betyder ”förfölja”. Men ett förföljande i olika mening, blott på begge ställena utmärkande ifwern. Likasom det således, t. ex. i Ps. 23: 6, egentligen heter att Guds godhet och barmhertighet förfölja mig, så skall de kristnas godhet och barmhertighet förfölja, d. ä. ifrigt eftersträfwa tillfället att utöfwa gästwänskap och ej låta det tillfället gå dem ur händerna.

14 Wälsignen dem som förfölja eder, wälsignen, och förbannen icke. Matt. 5: 44. Luk. 6: 28. 2 Kor. 4: 12.

15 Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta.

16 Waren ens till sinnes med hwarandra, trakten icke efter det som är högt, utan hållen eder till de ringa. Waren icke sjelfkloka. Rom. 15: 5. 2 Kor. 1: 10. Fil. 2: 2. Ps. 131: 1. Ords. 3: 7. Es. 5: 21.

Ens till sinnes m. m., egentligen ”lika sinnade mot hwarandra”. Jemför kap. 11: 25.

17 Wedergällen ingen ondt för ondt, utan befliten eder om det som är godt inför hwar man. Ords. 20: 22. Matt. 5: 38 f. 1 Tess. 5: 15. 2 Kor. 8: 21.

18 Om möjligt är, så mycket som på eder beror, hafwen frid med alla menniskor. Mark. 9: 50. Ebr. 12: 14.

19 Hämnens eder icke sjelfwa, mina älskade, utan lemnen wreden[2] rum; ty det är skrifwet: ”Min är hämnden, jag skall wedergälla, säger Herren”. 3 Mos. 19: 18. 5 Mos. 32: 35.

20 Men ”Om din owän är hungrig, så gif honom mat, om han är törstig, så gif honom att dricka; ty om du gör detta, skall du samla glödande kol på hans hufwud”. Ords. 25: 21 f. 2 Mos. 23: 4 f. Matt. 5: 44.

Att samla eller hopa eldkol på någons hufwud betyder, ”att uppelda den, som förolämpat oss, till ånger öfwer sin gerning, i det wi göra honom godt. Ty dessa kärlekens glödande kol tjena dertill, att upptända, d. ä. sönderkrossa anden, som är menniskans hufwud; och sålunda utbrännes hos honom ondskan, då han genom bot och bättring förnyas”. Augustinus.

21 Låt dig icke öfwerwinnas af det onda, utan öfwerwinn det onda med det goda.

13 Kapitlet.

Fortsättning af det föregående.

Hwar och en ware underdånig den magtegande öfwerheten. Ty ingen öfwerdel finnes utan af Gud, och den öfwerhet, som finnes, är förordnad af Gud. Ords. 8: 15 f. Dan. 4: 22. Tit. 3: 1. 1 Petr. 2: 13 f.

Närmare: Hwar och en själ ware underdånig den öfwerhafwande eller högsta magten. Ty ingen magt är, utan af Gud, men de magter, som äro, äro af Gud förordnade. I Rom war en afgudisk öfwerhet med en grym kejsare i spetsen. De kristne der kunde derföre [band III, 415]lätteligen frestas att tro, det de, som hade så höga företräden, hwilka beskrifwas i detta bref, icke wore skyldige att wara sådana lastfulla afgudadyrkare underdånige. Desse hade ett i yttersta måtto fiendtligt sinne mot både Judar och kristna, som af Romarne förwexlades med hwarandra. De otrogna Judarne gjorde ofta uppror mot den hedniska öfwerheten. Skulle de kristna göra på samma sätt? Bort det. De skulle fast mer wara underdåniga. De skulle ej se så mycket derpå, hurudana öfwerhetspersonerna woro, som derpå, att de woro af Gud förordnade; och öfwerhetsembetet är gudomligt, äfwen om innehafwaren deraf besitter det orättmätigt eller missbrukar det. Äfwen i ett sådant fall bör en kristen wisa underdånighet i kraft af det fjerde budet och af den kristliga kärleksordningen; således ej blott då, när han lyder under en kristlig öfwerhet.

2 Derföre, den som sätter sig upp mot öfwerheten, han står emot Guds förordnande, men de som motstå detta skola få dom öfwer sig. Ords. 24: 21 f.

3 Ty de styrande äro icke till skräck för de goda gerningarna, utan för de onda. Och will du slippa att frukta för öfwerheten? Gör då det som är godt, så får du pris af henne;

4 ty hon är en Guds tjenare, dig till godo. Men gör du det onda, frukta då; ty hon bär icke swärdet förgäfwes, utan är en Guds tjenare, en hämnare, till straff för den som gör det onda.

5 Fördenskull måste man wara underdånig, icke allenast för straffets skull, utan ock för samwetets skull.

6 Derföre gifwen I ju ock skatt, ty de äro Guds tjenare och för detta ändamål ständigt werksamme.

7 Så gifwen då åt alla hwad I ären dem skyldiga, skatt åt den hwilken skatt tillkommer, tull åt den hwilken tull tillkommer, fruktan åt den hwilken fruktan tillkommer, heder åt den hwilken heder tillkommer. Matt. 22: 21.

Den tiden rådde i hela romerska riket försnillning såwäl af tullafgifterna, som af utskylderna i allmänhet. Desto större föll i detta hänseende de kristnas rättrådighet i ögonen. De wisste och erinrades ytterligare derom genom den apostoliska förmaningen, att äfwen lurendrejeri är ett groft tjufweri. Och sådan war deras redlighet i afseende på utskylderna till den hedniska öfwerheten, att, såsom kyrkofadren Tertullianus säger, hwad Romarne förlorade på de kristna i tempelafgifter, det wunno de genom deras samwetsgrannhet beträffande tullafgifter.

8 Waren ingen något skyldiga, utom det att älska hwarandra; ty den som älskar sin nästa, han har fullbordat lagen. Gal. 5: 14.

9 Ty detta: ”Du skall icke göra hor, du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke bära falskt wittnesbörd, du skall icke begära” och hwilket annat bud som helst, det sammanfattas allt i detta ord: ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf”. 2 Mos. 20: 13 f. 3 Mos. 19: 18.

10 Kärleken gör sin nästa intet ondt. Så är nu kärleken lagens fullbordan. 2 Kor. 13: 4 f. 1 Tim. 1: 5. Jak. 2: 8.

Kristus har för oss fullbordat lagen, men nu will han ock genom sitt inneboende och sin ande werka i oss den rättfärdighet, som lagen äskar, och således inplanta den kärlek, som är hufwudsumman af allt hwad lagen fordrar och befaller. Joh. 13: 34.

11 Och detta så mycket mer som wi weta tiden, att stunden redan är inne, att wi skola uppstå från sömnen, ty frälsningen är oss nu närmare, än då wi blefwo troende. Ef. 5: 14. 1 Tess. 5: 6.

Paulus talar här likasom en wäktare, hwilken bittida uppwäcker folket: Och detta allt hwartill i det föregående blifwit förmanadt, låt oss göra med så mycket mer allwar, som wi weta tiden, att stunden redan är inne, att wi skola wakna upp, uppstå från sömnen och anwända all flit, att icke den forna syndasömnen ånyo må gripa oss, ty frälsningen, wår förlossning från allt ondt, är oss nu närmare, än då wi först blefwo troende.

12 Natten är framskriden, och dagen är nära; derföre låtom oss bortlägga mörkrets gerningar och ikläda oss ljusets wapen. Ef. 5: 11. 6: 13 f.

Icke blott hela tiden före Kristus war såsom en natt i jemförelse med den med honom uppgångna frälsningens dag, utan det war fordom för oss såsom enskilda andelig natt, i det wi lefde och wandrade i mörkret, såsom okunnige och lastbare Judar och hedningar. Denna natten är framskriden; nu dagas det hos oss; i himmelen är full dag; i jemförelse med denna ljusa dag hafwa wi morgonrodnaden; och dagen, denna ljusa dag, som med Kristi sista tillkommelse skall uppgå, är numera icke långt ifrån oss, utan den är nära; derföre låtom oss bortlägga mörkrets gerningar, de gerningar, hwilka man med förblindad själ utöfwar, och ikläda oss ljusets wapen, de wapen, med hwilka man rustar sig och kämpar mot synden och allt ondt, och wandrar i ljuset. 1 Tess. 5: 4–10.

13 Låtom oss wandra skickligt, såsom om dagen, icke i gillen och dryckeslag, icke i otukt och utswäfningar, icke i kif och afund; Fil. 4: 8. Ords. 23: 20. Luk. 21: 34. Gal. 5: 19 f. 2 Kor. 6: 9 f. Ef. 5: 35.

[band III, 416]Låtom oss wara så klädda och således wandra skickligt eller ”anständigt”, såsom det just passar sig om dagen; likasom nemligen menniskan om dagen, äfwen om hon älskat synden, plägat sky för att öppet begå densamma och åtminstone bewarar den yttre anständigheten, så skall ännu mer en sann kristen, för hwilken en högre dag uppgått, fly och undwika allt, som icke kan bestå för den yttersta dagens ljus. Låtom oss således, såsom det med kristna namnets ära öfwerensstämmer, wandra skickligt, nemligen i afseende på oss sjelfwa, icke i gillen och dryckeslag, såsom hedningarna, hwilka hängåfwo sig åt nattswärmerier och dryckeslag uti byarne till dryckenskapsgudens ära, och i afseende på umgänget med andra, icke i otukt och utswäfningar af alla slag, samt, i det allmänna förhållandet mot andra, icke i kif och afund.

14 utan ikläden eder Herren Jesus Kristus, och dragen icke omsorg om köttet till begärelser. Gal. 3: 27. 1 Petr. 2: 11.

Utan, med afläggande af allt som hör till den gamla syndadrägten, ikläden eder mer och mer Herren Jesus Kristus, att I på alla sidor mågen wara beprydde med hans rättfärdighet och bild, och dragen icke omsorg om köttet titt begärelser, så att, wid den lofliga omsorgen om kroppen, som i allt bör wara andens redskap, denna omsorg icke sträckes så långt, att tillfälle gifwes för lustarnes uppwäckande. — Det är bekant, att det war dessa båda werser, som en gång, wid bibelns uppslående, föllo Augustinus i ögat och grepo honom så djupt, att han från den stunden bestämde sig för kristendomen. Han war förut en i utswäfningar och laster försjunken hedning. Hans fromma moders mångåriga böner syntes på honom wara fruktlösa. Likaså den trogne läraren Ambrosii predikningar. Men de woro det ej, och genom läsningen af nu anförda bibelställe kom det till genombrott i Augustini själ. Han blef en af de största kyrkofäder och lärare, som kristna kyrkan ända intill Luthers reformation haft.

14 Kapitlet.

Det rätta förhållandet mot de swaga i tron.

Men antagen eder den som är swag i tron, utan att döma öfwer tankar. Rom. 15: 17. 2 Kor. 9: 22.

Den som har en sann tro, men är swag i tron, skjuten honom icke ifrån eder för hans swaga tros skull, utan, efter Guds och Kristi exempel, antagen eder honom såsom en broder och, enär I skolen wara medhjelpare till hwarandras salighet, kommen honom till hjelp i hans swaghet, dock så att I icke upphäfwen eder till domare i de frågor hwarom olika tankar göra sig gällande, och så att I icke onödigt bekymren hans samwete.

2 Den ene tilltror sig att äta hwad som helst, men den som är swag, han äter grönsaker.

Den ene t. ex. som är starkare i tron, i det han har en tydligare kunskap om sammanhanget mellan den kristliga sanningen och de yttre tingen, tilltror sig utan betänkande att äta hwad som helst, äfwen om det wore offerkött; men den som är swag i tron, han äter grönsaker, men icke kött; grönsaker kan han utan all twekan äta, men hwad köttmat beträffar, så undwiker han den af farhåga, att den måhända, enligt levitiska lagen, icke kunde wara ren och tillåten.

3 Den som äter, förakte icke den som icke äter, och den som icke äter, döme icke den som äter; ty Gud har antagit sig honom. Kol. 2: 16.

Den som nu är så stark i tron, att han icke mera känner sig bunden af de Mosaiska spislagarne, utan kan med tacksägelse fritt njuta af alla Guds gåfwor samt således äter hwad helst honom föresättes, han må gerna handla efter måttet af sin insigt, så wida han kan göra det utan men för sin swagare broder, men han förakte icke den som icke äter hwad som helst utan ännu är i afseende derpå såsom en ängsligt nogräknad judekristen; och den som i sin trosswaghet icke äter det eller det, han döme icke, han uttale ingen förkastelsedom öfwer den mera frisinnade som äter; ty Gud har antagit sig honom, den ene såwäl som den andre, upptagit honom genom nåd såsom tjenare i sitt andeliga hus, såsom medlem i sitt rike.

4 Hwem är du, som dömer en annans tjenare? För sin egen herre står eller faller han; men han skall blifwa stående, ty Gud har magt att hålla honom uppe. Jak. 4: 12.

Hwem är du, som tillmäter dig så mycket, att du dömer en annans eller en främmande hus-tjenare, ehwad du såsom starkare i tron dömer den swage, eller såsom den swagare dömer den starke? För sin egen herre står eller faller han; det är således hans herres, icke din, sak att frikänna eller fälla honom; men han skall genom tron blifwa stående, äfwen om han wore nära ett fall; ty Gud har magt att hålla honom uppe.

5 Den ene gör skilnad mellan dag och dag, den andre anser alla dagar lika. Hwar och en ware fullt wiss i sitt sinne.

Den ene ”dömer”, sätter i sitt omdöme, ”dag framför dag” och gör således skilnad mellan dag och dag, så att han, enligt gamla testamentets sätt, håller en dag heligare än en annan; den andre dömer eller anser alla dagar, utan åtskilnad, lika, såsom det också enligt nya testamentets författning är, ehuru sabbatsdagens inrättning, förhärligad genom Kristi uppståndelse, alltid utgör en Kristens fröjd; hwar och en ware fullt wiss i sitt sinne, så att det han håller, befinnes hwila på gudomlig grund. Sabbatsbudet har sin grund i sjelfwa skaparens förhållande till sin skapelse och i en djupt genomgripande naturlag, till följe hwaraf en hwilodag ät nödwändig äfwen för den arbetande menniskan samt till och med för arbetsdjuren. Men i isynnerhet är den nödwändig, på det själen må hafwa hwila i Herren och hans ord och beredas [band III, 417]till en ewig sabbatsro. Denna vers och Gal. 4: 10 handla icke om evangelii sabbats inrättning, utan om lagens stadgar, som hwarken i detta eller i något annat kunna bidraga till menniskans rättfärdighet och salighet.

6 Den som aktar på dag, han gör det för Herren, och den som icke aktar på dag, han gör det för Herren; och den som äter, han gör det för Herren, ty han tackar Gud, och den som icke äter, han gör det för Herren och tackar Gud. 2 Kor. 10: 31.

För Herren, d. ä. med afseende på Herren Kristus, för hans skull, till hans tjenst; ty han tackar Gud, då tacksägelsen bewisar, att köttätandet sker med full öfwertygelse, att det icke är emot, utan i enlighet med Herrens wilja. Sammalunda, den som icke äter något, hwarmed samwetets förkränkande wore förbundet, han gör äfwen det för Herren, han underlåter t. ex. köttätandet för Herrens skull och tackar Gud för den spis, han tror det wara lofligt att äta.

7 Ty ingen af oss lefwer för sig sjelf, och ingen dör för sig sjelf. 1 Petr. 4: 2.

Ty ingen af oss trogna lefwer för sig sjelf, d. ä. i beroende af sig sjelf, såsom sin egen herre, och deraf följer, att ingen heller dör för sig sjelf eller hörer sig sjelf, till i döden.

8 Ty lefwa wi, så lefwa wi för Herren, och dö wi, så dö wi för Herren. Ehwad wi nu lefwa eller dö, höra wi Herren till. Gal. 2: 20.

9 Ty fördenskull har Kristus både dött och åter blifwit lefwande och uppstått, att han skall wara en Herre öfwer både döda och lefwande. 2 Kor. 5: 15.

10 Men du, hwarföre dömer du din broder? Eller du andre, hwarföre föraktar du din broder? Ty wi skola alla stå för Kristi domstol,

Men du, som är den swagare, hwarföre dömer du din broder? Eller du andre, som är starkare, hwarföre föraktar du i ditt hjerta och med yttre uppförande din broder? Ett sådant dömande och föraktande är att gripa in i Kristi domareembete; ty wi skola alla stå för Kristi domstol. De, som icke tro, äro redan dömde.

11 ty det är skrifwet: ”Så sant jag lefwer, säger Herren, för mig skall hwarje knä böjas, och hwarje tunga skall prisa Gud”. Es. 45: 23.

12 Alltså skall då hwar och en af oss inför Gud göra räkenskap för sig sjelf. Matt. 12: 36.

13 Låtom oss derföre icke mer döma hwarandra, utan dömen hellre så, att ingen bör gifwa sin broder anstöt eller förargelse. Matt. 18: 7 f. 2 Kor. 10: 32. 2 Kor. 6: 3.

14 Jag wet och är förwissad i Herren Jesus, att intet är i sig sjelf orent; utan för den som håller något för orent är det orent. Ap. G. 10: 14 f. 1 Tim. 4: 4. 2 Kor. 8: 7. Tit. 1: 15.

15 Men om din broder blifwer bekymrad för din mats skull, så wandrar du icke mer efter kärleken. Förderfwa icke genom din mat den, för hwilken Kristus har dött. 2 Kor. 8: 10 f.

Men om din broder blifwer bekymrad för din mats skull, så att han känner sitt samwete såradt, då han ser dig äta någon mat, som han håller för oren, så wandrar du, din starkare tro oaktadt, icke mer efter kärleken, då du icke för hans skull kan försaka det som länder honom till anstöt. Förderfwa icke genom din mat den, för hwilken Kristus har dött. Har Kristus så wäl för honom som för dig uppoffrat sitt lif, så bör du wäl för honom uppoffra din mat, änskönt du för din egen del kan förtära den med godt samwete.

16 Låten derföre edert goda icke warda försmädadt.

Låten derföre, eller lagen så, att edert goda, nemligen den kristliga friheten, icke genom dess missbruk må warda försmädadt, eller blottstäldt för menniskors förtal.

17 Ty Guds rike är icke mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande. 2 Kor. 8: 8. Rom. 5: 1.

Ty Guds rike eller det saliga tillstånd, hwari man befinner sig under Guds faderliga wälde, är icke af en sådan beskaffenhet, att det deri skulle komma an på ett oinskränkt bruk af friheten i mat och dryck eller andra utwertes ting, så att man t. ex. skulle tänka, att den, som icke äter kött eller dricker win, är icke kommen till evangelii fulla frihet, icke frigjord! Detta är icke den sanna friheten och delaktigheten i Guds rike; utan detta rike är rättfärdighet, som för Gud gäller och som tillbörligt bemöter medmenniskor, och frid med Gud och menniskor och fröjd i den Helige Ande, en fröjd, som utgjuter sig i tacksägelser och hos en kristlig medbroder icke bör störas genom sådant, som wållar onödig bedröfwelse. Guds rike består icke i yttre ting, som man gör etter låter, utan deruti att man emottager och åtnjuter den Helige Andas nådegåfwor i Kristus och i lif och död will hafwa honom till Herre och Konung, samt gör allt i hans namn. Kol. 3: 17.

18 Ty den som häri tjenar Kristus, han är behaglig för Gud och bepröfwad inför menniskorna.

Ty den som häri eller i dessa ting tjenar Kristus, han är behaglig för Gud och bepröfwad inför menniskorna, såsom en rätt kristen, [band III, 418]han må bruka eller icke bruka sin frihet uti ätande och drickande.

19 Låtom oss derföre trakta efter det som främjar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen.

Jemför 1 Petr. 2: 5.

20 Nedbryt icke för mats skull Guds werk. Allt är wäl rent, men för den menniska, som äter med anstöt, är det ondt.

Nedbryt icke för mats skull Guds werk, den nya menniskans byggnad, som Gud i en kristen uppfört. Allt är wäl i sig sjelf rent; men för den menniska, som äter med sitt samwetes kränkande eller anstöt, är det ondt, och det sker då t. ex. den trosswage, förledd af den trosstarkes exempel, med anstöt för sitt samwete äter något, som han har betänkligheter wid att förtära.

21 Det är rätt att icke äta kött eller dricka win eller göra något, hwaraf din broder tager anstöt eller förargelse eller warder swag. 2 Kor. 8: 13.

Det ar rätt att icke äta kött eller dricka win eller göra något, hwaraf din broder tager anstöt, i det han föranledes till onödiga betänkligheter rörande sakens rättmätighet, eller förargelse, och sålunda lockas till synd, eller warder swag, så att han förlorar kraften att följa sin öfwertygelse. Dessa föreskrifter måste tjena till exempel och rättesnöre i alla de ting, om hwilkas tillåtlighet kristna äro af olika mening, så att äfwen det som i sig sjelf icke är synd, det blir synd för den, som gör det med twifwel i sitt samwete, och äfwen för den, som gör det, fastän han wet, att det länder en medbroder i tron till anstöt. Detta strider emot kärleken till Kristus och bröderna.

22 Har du tro, så haf henne för dig sjelf inför Gud. Salig är den som icke dömer sig sjelf i det som han pröfwar wara rätt.

Den saliggörande tron hafwa alla omwända, ehwad deras tro är swagare eller starkare. Men har du en starkare tro, t. ex. i afseende på köttätandet, så haf henne för dig sjelf inför Gud, utan att yppa den för din swaga medbroder, som deraf kunde taga anstöt o. s. w.

23 Men den som är tweksam, han är dömd, om han äter, emedan det icke sker af tro, och allt som icke är af tro, det är synd.

Men den som är tweksam om huruwida Gud tillåter att han äter det eller det, han är dömd i sitt samwete, om han äter det som sålunda utgör föremål för hans twifwel, just emedan det icke sker af tro, och allt som icke är af tro, det är synd, emedan det icke werkas af Guds Ande och icke göres i Herren Jesu namn. Kol. 3: 17.

15 Kapitlet.

Aposteln förmanar till saktmod och enighet, angifwer orsaken, hwarföre han skrifwit detta bref, samt lofwar att besöka Rom.

Men wi, som äro starka, äro pligtiga att bära de swagas skröpligheter och icke täckas oss sjelfwa. 2 Kor. 9: 22. Gal. 6: 1.

2 En hwar af oss söke att täckas sin nästa, honom till godo, till uppbyggelse. 2 Kor. 9: 19. 10: 34. Fil. 2: 4 f.

Se kap. 14: 19. Detta sker icke genom att smickra eller att låta fel synas såsom oskyldiga, utan så att man genom kraften af sann kärlek och wälwilja kan hafwa ett godt inflytande på sin nästa. Den, som ställer sig så, att han blir misshaglig för sin nästa, kan icke werka mycket till andras uppbyggelse.

3 Ty icke heller Kristus täcktes sig sjelf, utan, såsom det är skrifwet: ”Deras försmädelser, som försmäda dig, hafwa fallit öfwer mig”. Ps. 69: 10.

4 Ty allt hwad förut blifwit skrifwet, det är skrifwet till wår underwisning, att wi genom tålamod och genom skrifternas tröst må hafwa hoppet. Rom. 4: 23 f. 2 Kor. 10: 11. 2 Tim. 3: 16.

Ty allt hwad förut blifwit skrifwet, det allt, och således äfwen det i v. 3 anförda språk, är skrifwet till wår underwisning, att wi genom tålamod, som wi ej blott i egna swårigheter, utan äfwen wid andras swagheter måste bewisa, enligt Kristi eget exempel (v. 3), och genom skrifternas tröst eller tröstliga förmaningar må hafwa en förhoppning eller hoppet, hwarom i sammanhang med tålamodet redan kap. 5: 3 [et]c. är taladt.

5 Men tålamodets och tröstens Gud gifwe eder att inbördes wara ens till sinnes efter Kristus Jesus, 2 Kor. 1: 10. Fil. 2: 2. 3: 15 f.

6 på det att I endrägtigt med en mun mån prisa Gud och wår Herre Jesu Kristi Fader.

7 Derföre antagen eder den ene den andre, såsom ock Kristus har antagit sig oss, Gud till ära. Rom. 14: 13.

8 Men jag säger, att Jesus Kristus har blifwit omskärelsens tjenare för Guds sannings skull, för att stadfästa de löften, som warit gifna åt fäderna, Matt. 15: 24. Ap. G. 3: 25 f.

Jesus Kristus, genom hwilken nåden och sanningen är kommen (Joh. 1: 17), har blifwit omskärelsens eller judiska folkets tjenare, för Guds sannings skull, för att stadfästa och fullborda Herrens löften till fäderna.

9 men att hedningarna ära Gud för barmhertighetens skull, såsom det är skrifwet: ”Fördenskull skall jag tacka dig [band III, 419]bland hedningarna och lofsjunga ditt namn”. Rom. 11: 30. 2 Sam. 22: 50. Ps. 13: 50.

Men att hedningarne, hwilkas fäder icke fått något sådant löfte, skolo desto mer ära Gud för nådens och barmhertighetens skull, såsom det är skrifwet: Fördenskull skall jag tacka dig bland hedningarna m. m. Dessa ord talar Messias i Ps. 18: 50 genom David, och Kristus har genom sin Ande werkat detta lof ibland hedningarna, och af dem beredt en försonad, lefwande, lofsjungande församling.

10 Och åter säges det: ”Glädjens, I hedningar, med hans folk”; 5 Mos. 32: 43.

11 och åter: ”Lofwen Herren, alla hedningar, och prisen honom, alla folk”. Ps. 117: 1.

12 Och åter säger Esaias: ”Det skall wara Jesses rot, och den som uppstår för att råda öfwer hedningarna; på honom skola hedningarne hoppas”. Es. 11: 110.

13 Men hoppets Gud uppfylle eder med all fröjd och frid i tron, på det att I mån öfwerflöda i hoppet genom den Helige Andes kraft.

I dessa profetior har Herrens Ande långt före Kristi mandomsannammelse förkunnat, att Messias’ rike skulle omfatta både judar och hedningar, så många, som wille med tron anamma nåden och frälsningen. Mellan kristna af olika folk bör derföre ingen söndring råda, utan kärlek och endrägt.

14 Jag har ock sjelf den öfwertygelsen om eder, mina bröder, att I ock sjelfwa ären fulle af godhet, uppfylde med all kunskap, i stånd att äfwen förmana hwarandra.

Förmana betyder här egentligen ”lägga någon något på hjertat”.

15 Dock har jag, mina bröder, for att ytterligare påminna eder, till en del skrifwit dristigare till eder, i kraft af den nåd, som är mig gifwen af Gud,

”Till en del dristigare”, nemligen än det i v. 14 uttalade fullt förtroendet till eder insigt synes medgifwa.

16 att jag skall wara en Jesu Kristi tjenare bland hedningarne, förrättande Guds evangelii offertjenst, på det att hedningarne må warda ett wälbehagligt offer, helgadt genom den Helige Ande. Rom. 11: 13.

Orden i denna vers äro hemtade från den presterliga tempeltjensten. Närmare skulle det således lyda: att jag skall wara en Jesu Kristi offerprest ibland hedningarna, offrande, d. ä. presterligt förwaltande, Guds evangelium, på det att hedningarnes offer d. ä. hedningarne sjelfwa såsom ett offer, som sker genom deras omwändelse, må wara (Gud) wälbehagligt, helgadt genom den Helige Ande.

17 Jag har således berömmelse i Kristus Jesus i det Gud tillhörer.

18 Ty jag skall icke drista att tala om något, som icke Kristus, för att göra hedningarne lydaktige, har werkat genom mig, med ord och gerning, Rom. 1: 5. 16: 26.

19 genom teckens och unders kraft, genom Guds Andes kraft, så att jag från Jerusalem och rundt omkring ända till Illyrikum har fullgjort förkunnandet af Kristi evangelium

Ända till Illyrikum eller Illyrien, hwaraf Dalmatien är en del (2 Tim. 4: 10), kom aposteln genom Macedonien, som gränsar derintill.

20 och satt min ära i att icke predika evangelium der Kristi namn war kändt, på det att jag icke måtte bygga på en annans grund, 2 Kor. 19: 15 f.

Paulus war företrädeswis hedningarnes apostel. Det låg honom derföre om hjertat, att i synnerhet antaga sig dem, till hwilka ingen apostel kommit. Sjelfwa grundläggningen af en församling war det på en gång swåraste och wigtigaste. Deri satte ock Paulus sin apostoliska ära och bestämmelse, såsom han här säger: jag har satt min ära i att icke predika evangelium, der Kristi namn war kändt, på det att jag icke måtte bygga på en annans eller främmande grund, d. w. s. på en grund, som blifwit byggd af en annan apostel, ehuru grunden war för alla apostlarne den ena och samma.

21 utan. såsom det är skrifwet: ”De, för hwilka intet warit kungjordt om honom, skola se, och de som icke hafwa hört skola förstå”. Es. 52: 15.

22 Derföre blef jag ock så ofta förhindrad att komma till eder. Rom. 1: 13.

Derföre, att nemligen min werksamhet warit så upptagen i dessa många länder, der Kristus förut icke warit nämnd, blef jag ock så ofta förhindrad att komma till eder, I Romare, för hwilka Kristi namn icke mer är obekant.

23 Men nu, då jag icke mera har utrymme i dessa trakter, och då jag sedan många år har längtat att komma till eder. Rom. 1: 10. 1 Tess. 3: 10.

Utrymme neml. för min apostoliska werksamhet.

24 skall jag, när jag reser till Spanien, komma till eder, ty jag hoppas att wid genomresan få se eder och af eder fortskaffas dit, sedan jag först i någon mån fått hugnas af eder.

[band III, 420]25 Men nu far jag till Jerusalem för att tjena de heliga. Ap. G. 19: 21. 24: 17.

26 Ty Macedonien och Akaja hafwa funnit för godt att göra ett sammanskott till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. 2 Kor. 16: 1. 2 Kor. 9: 212.

27 De hafwa så funnit för godt, och de stå i skuld hos dem, ty om hedningarne hafwa fått del i deras andeliga goda, så böra de ock wara dem till tjenst med sitt lekamliga goda. 2 Kor. 9: 11. Gal. 6: 6.

”Märk det apostoliska sättet, huru höfligt och fogligt Sankt Paulus söker detta sammanskott hos Romarne.” L.

28 När jag då har fullgjort detta och beseglat åt dem denna insamling, will jag derifrån resa genom eder stad till Spanien.

Beseglat, d. ä. öfwerlemnat helt åt dem.

29 Och jag wet, att då jag kommer till eder, kommer jag med fullheten af Kristi evangelii wälsignelse. Rom. 1: 11.

D. ä. med en rik wälsignelse af evangelii förkunnande.

30 Men, mina bröder, jag förmanar eder wid wår Herre Jesus Kristus och wid Andens kärlek, att I tillika med mig kämpen i edra böner för mig till Gud, 2 Kor. 1: 10 f.

31 på det att jag må blifwa räddad från de otrogna i Judeen, och min undsättning till Jerusalem må warda wälbehaglig för de heliga, 2 Tess. 3: 2.

D. ä. att min undsättning eller insamling må uppfylla sitt ändamål, att tjena till ett rätt klart bewis om trons kraft hos de omwände hedningarne och om deras rättmätiga gemenskap med de omwände Judarna, samt således till befästande af det inbördes kärleksbandet mellan båda.

32 så att jag med glädje må komma till eder, genom Guds wilja, och wederqwicka mig med eder.

33 Men fridens Gud ware med eder alla! Amen. Fil. 4: 9. 1 Tess. 5: 23. 2 Tess. 3: 16.

16 Kapitlet.

Helsningar och ytterligare förmaningar.

Men jag anbefaller åt eder wår syster Febe, som är i församlingens tjenst i Kenkreä,

Syster, d. ä. kristendomssyster. Denna Febe war en, såsom det sedermera plägade kallas, diakonissa, eller församlingstjenarinna i Kenkreä wid Korint. Hon war ock den, som öfwerlemnade detta bref till de kristna i Rom.

2 att I mottagen henne i Herren, såsom det höfwes de heliga, och hjelpen henne i hwad sak hon kan behöfwa eder, ty äfwen hon har sjelf warit en hjelparinna åt många och åt mig sjelf.

3 Helsen Priskilla och Aqvilas, mina medarbetare i Kristus Jesus, Ap. G. 18: 226.

4 hwilka för mitt lif hafwa wågat sin hals, och hwilka icke allenast jag, utan alla hednaförsamlingarna tacka.

5 Helsen ock den församling, som är i deras hus. Helsen Epinetus, min älskade, hwilken är Akajas förstling åt Kristus.

”Förstling”, nemligen af apostelns evangeliska werksamhet. Denne Epenetus torde således hafwa warit af Stefanas’ husfolk. Se 2 Kor. 16: 15.

6 Helsen Maria, som har haft mycket arbete för eder.

7 Helsen Andronikus och Junias, mina fränder och medfångar, som äro utmärkte bland apostlarne, hwilka ock före mig kommit till Kristus.

Utmärkte bland apostlarne, antingen så att de sett Herren Kristus före eller åtminstone efter hans uppståndelse och i denna del woro likaktade med apostlarne, eller så att de warit hos apostlarne wäl kände. De hade före Paulus blifwit kristna, och hade alltså tidigt blifwit omwända.

8 Helsen Ampilas, min älskade i Herren.

9 Helsen Urbanus, wår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade.

10 Helsen Apelles, den i Kristus bepröfwade. Helsen dem som tillhöra Aristobuli hus.

11 Helsen Herodion, min frände. Helsen dem af Narcissi hus, som äro i Herren.

12 Helsen Tryfena och Tryfosa, hwilka arbeta i Herren. Helsen Persis, den älskade, som har mycket arbetat i Herren.

Namnen Tryfena och Tryfosa betyda de som äro begifna på wällust. Men här säges att de, långt ifrån att wara hwad dessa namn sålunda innebära, twärtom arbeta i Herren.

13 Helsen Rufus, den i Herren utkorade, och hans och min moder.

Min moder kallar henne Paulus, emedan hon bewisat äfwen honom moderlig omsorg.

14 Helsen Asynkrius, Flegon, Hermas, Patrobas, Hermes och de bröder, som äro med dem.

[band III, 421]15 Helsen Filologus och Julia, Nereus och hans syster och Olympas och alla heliga, som äro med dem.

16 Helsen hwarandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar helsa eder. 2 Kor. 16: 20. 2 Kor. 13: 12. 1 Tess. 5: 26. 1 Petr. 5: 14.

Helsningen med ”den heliga broderskyssen” war ett bruk, som länge bibehöll sig, medan församlingen stod uti sin friska, rena kärlek mer än sedermera. Detta bruk öfwergick från österlandet till de kristna församlingarna äfwen i westerlandet. Det skedde högtidligt. Sedan nemligen den gemensamma bönen war förrättad, omedelbart före firandet af den heliga nattwarden, hälsade församlingens medlemmar hwarandra med fridskyssen, hwilken de ansågo såsom ett insegel på den nyss förrättade bönen. Detta skedde blott mellan församlingens manliga medlemmar särskildt och de qwinliga särskildt, men aldrig gemensamt mellan båda könen.

17 Men jag förmanar eder, mina bröder, att I hafwen akt på dem som åstadkomma söndringar och förargelser twärt emot den lära, som I hafwen inhemtat, och wisen från dem. 1 Tim. 6: 3 f. 2 Tim. 3: 2 f. 2 Joh. v. 10.

18 Ty sådana tjena icke wår Herre Jesus Kristus, utan sin buk, och bedraga med smekande ord och fagert tal de menlösas hjertan. Fil. 3: 18 f.

19 Ty eder lydnad har kommit till allas kännedom. Derföre gläder jag mig öfwer eder; men jag will, att I skolen wara wise till det goda och enfaldige till det onda. Rom. 1: 8. Matt. 10: 16. 2 Kor. 14: 20.

Enfaldige till det onda, så att icke något ondt inblandar sig, hwilket alltid är det goda nära wid sidan. (Se Matt. 10: 16.)

20 Men fridens Gud skall snarligen förtrampa Satan under edra fötter. Wår Herre Jesu Kristi nåd ware med eder!

Fridens Gud skall förtrampa Satan, som är hufwudupphofsmannen till alla söndringar och förargelser. Jemför 1 Mos. 3: 15.

21 Timoteus, min medarbetare, och Lucius och Jason och Sosipater, mina fränder, helsa eder. Ap. G. 16: 1. Fil. 2: 19. 1 Tess. 3: 2. Ap. G. 13: 1. 17: 5. 20: 4.

22 Jag, Tertius, som har skrifwit detta bref, helsar eder i Herren.

Jag, Tertius. Högst sannolikt dikterade Paulus för honom brefwet, då han ock fick apostelns tillåtelse att skrifwa sin helsning: jag, Tertius. Han helsar i Herren Kristus, d. ä. såsom kristen.

23 Kajus, min och hela församlingens wärd, helsar eder. Erastus, stadens kassaförwaltare, och brodern Qvartus helsa eder. Ap. G. 19: 22. 2 Tim. 4: 20.

24 Men honom, som förmår stadfästa eder, enligt mitt evangelium och Jesu Kristi predikan, enligt uppenbarelsen af den hemlighet, som under ewiga tider warit förlegad, Ef. 3: 20 f.

Jesu Kristi predikan, d. ä. den predikan, som Jesus Kristus genom aposteln låtit utgå.

25 men nu har blifwit uppenbarad och genom profetiska skrifter, enligt den ewige Gudens befallning, kungjord bland alla hedningar till trons lydnad, Ef. 1: 9. 3: 9. Kol. 1: 26.

”Att salighet skulle wederfaras hedningarna genom Messias war redan genom profeterna i gamla testamentet förutsagdt; men att hedningarne skulle bekomma samma rätt med troende Israeliter och införlifwas i deras stamträd, detta War en hemlighet som från uråldriga tider warit förlegad, och nu genom apostlarnas profetiska skrifter blifwit kungjord.” R.

26 Gud, den ende wise, genom Jesus Kristus, honom ware ära i ewighet! Amen.

  1. Aposteln åberopar här ett annat ställe hos Moses och lägger de der sagda orden i trosrättfärdighetens mun. 5 Mos. 30: 11 f.
  2. Aposteln menar här Guds wrede.