| 296 | Cap. 12. | Salomos Predikare. |
12. Capitel.
Ålders beswär. Guds dom.Tänk uppå din Skapare i din ungdom,* förrän de onda dagar komma, och åren nalkas,† då du warder sägande: de behaga mig icke. *Ps. 119: 9. †Ps. 71: 17, 18.
Denna vers är i grundtexten genom ett: och förbunden med den föregående, och således blifwer den förut började förmaningen, isynnerhet till ungdomen, här fortsatt. Med de onda dagar menas här ålderdomen, som medförer allahanda swaghet, beswärlighet och plågor.
2. Förrän solen och ljuset, månen och stjernorna mörke warda; och molnen igen komma efter regn.
Här börjas nu en i hög grad bildrik och betydelsefull beskrifning öfwer menniskokroppen i verserna 2—6. Solen och dess ljus, månen och stjernorna förlora sin glans för menniskan i hennes ålderdom, och ögonen blifwa mörka, så att det är, såsom om han alltid wore höljd i moln och töcken, och allt synes dystert, såsom om wintren i Österlandet, då moln och regn omwexla.
3. På den tid då wäktarena i huset darra, och de starke kröka sig, och mjölnarena stå fåfänga, derföre att de så få wordne äro; och synen warder mörk genom fönstren:
Menniskokroppen liknas här wid ett hus, hwaruti själen bor. I v. 2 äro solen och ljuset, månen och stjernorna tillika bildliga uttryck af menniskans själskrafter, såsom förstånd, omdöme, tankekraft, minne; och här menas med wäktarena, händer och armar, hwarmed menniskan förswarar sig. Med de starke, som kröka sig, menas ben och senor, mjölnarena äro tänderna, fönstren äro ögonen, men allt detta har också i menniskosjälen sin motswarighet.
4. Och dörrarne på gatorne tillslutne warda, så att rösten af qwarnen tystnar, och uppwaknar, när fågeln sjunger, och sångens döttrar warda nedertryckta:
5. Så att de ock för höjderna frukta sig, och rädas på wägen: när mandelträdet blomstras, och gräshoppan förtynges, och att lust förgås: ty menniskan far, dit hon ewinnerligen blifwa skall; och de, som gråta, gå omkring på gatorna.
Grt.: (v. 4). Och de twå dörrar emot gatan warda tillslutna, då rösten af qwarnen låg warder, och blott såsom en liten fågels röst och sångens döttrar blifwa nedtryckta: d. ä. då läpparne dragas in, emedan tänderna äro bortfallna, och rösten blir låg, emedan tänderna icke höja den; den höjer sig blott såsom en liten fågels röst, utan fullhet och kraft, och sångens döttrar, nemligen sångtonerna qwäfwas och tystna, Grt. v. 5. Så att man fruktar sig för höjden och idel förskräckelser äro på wägen; då mandelträdet blomma o. s. w. Den ålderdomsswage fruktar att stiga högt och rädes för allt på wägen. Med mandelträdet menas det ålderdomshwita håret; ty mandelträdet blifwer midt i wintren betäckt med hwita blommor. (I kalla klimat blifwa blommorna röda). Denna liknelse syftar tillika på ålderdomens oro och sömnlöshet, ty detta träd heter på Hebreiska Schaked, det wakna trädet. Med gräshoppan menas den böjda torra ryggen, som är sig sjelf till en börda. Då allt detta sker med kroppen, så lider äfwen själen deraf, så att all lust antingen upphörer, eller, då den blifwit stark, förwandlas till pina. Då är den tid för handen, då menniskan skall wandra till sitt ewiga hus, d. ä. kroppen till grafwen och själen till sitt rum, i paradiset eller i pinorummet. De klagande gå då omkring och yttra sina sorgeljud förgäfwes. Detta syftar på det bruk, som ännu är wanligt i Österlanden, att då någon aflidit, så gå legda qwinnor omkring och utstöta skärande klagotoner. Detta är en särskild klass af menniskor, som dertill äro inöfwade.
6. Färrän silfwertåget bortkommer, och guldkällan utlöper, och ämbaret gistna wid brunnen, och hjulet söndergår wid brunnen.
Tänk uppå din Skapare i din ungdom, v. 1, förrän silfwertåget bortkommer, o. s. w. Hela denna bild är tagen af en brunn, utur hwilken watten upphemtas med ett ämbar, fästadt wid ett tåg. Detta är en liknelse af menniskans andedrägt och lekamliga lifsrörelse. Silfwertåget är andedrägten, som widmakthållas genom ryggmärgen, hwilken liknar ett silfwerhwitt snöre, och nerverna utlöpa derifrån i otaliga hwita trådar, af hwilka en stor del löpa till bröstet och sätta det i rörelse för att underhålla andedrägten. Ämbaret äro lungorna, som emottaga blodet från hjertat och indraga luft, så att blod och lifsluft blifwa blandade, hwarigenom lifwet widmakthålles. Hjulet wid en brunn är den inrättning, hwarigenom ämbaret kan med mera lätthet uppwindas. Här menas med denna liknelse alla ådror, genom hwilka blodet går en beständig hjulgång i hela kroppen och widmakthåller lifsrörelsen. Det är denna härliga inrättning, hwarigenom lifwet oupphörligen liksom öses upp ur den allmänna djupa lifsbrunnen och så snart den stannar, så är det förbi med detta förgängliga lifwet. Denna förwandling förestår alla; stoft och ande måste åter skiljas.
7. Ty stoftet måste åter komma till jord igen,* såsom det warit hafwer; och anden till Gud igen,† den honom gifwit hafwer.** *1 Mos. 3: 19. †Ps. 31: 6. Jon. 4: 3. Luc. 23: 46. **1 Mos. 2: 7.
Anden är af gudomligt ursprung, den är af Gud i menniskan inblåst, 1 Mos. 2: 7, derföre säger Apostelen: wi äre Guds slägte, Ap.G. 17: 28. Derföre är menniskan af Gud skapad till ewigt lif. Hes. 33: 11. Men sedan synden kommit i werlden, kan menniskan endast genom
_300.jpg&oldid=345411){kind=link}