Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Apostlagerningarna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Johannes’ Evangelium Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Apostlagerningarna
Allmän Inledning till Nya Testamentets Bref eller Läroböcker  →


[ band III, 300 ]

Apostlagerningarna.

Inledning.

Apostlagerningarna är en af de allra wigtigaste delarne af Guds rikes historia; den wisar oss, huru efter Jesu himmelsfärd hans löfte om den Helige Andes utgjutelse gick i fullbordan, huru församlingen således blef grundad, och huru Kristus sjelf, genom sin Ande, i församlingen war närwarande. Under det den förklarade medlaren såsom Menniskoson, såsom wårt kött och blod, såsom en af wårt slägte, Joh. 1: 14, är upphöjd på Fadrens högra hand, såsom wår öfwersteprest och konung, är församlingen hans andeliga kropp här på jorden och tillwäxer och beredes allt mer och mer att förklaras och förhärligas med honom. Det war han, som genom apostlarne werkade och fortsatte det stora nådens werk, som war grundlagdt genom hans försoningsdöd, uppståndelse och himmelsfärd. Allt det, som berättas i Apostlagerningarna från början till slut, bewisar, att kyrkans sak är Kristi egen sak, att förföljelse emot församlingen är förföljelse emot honom sjelf, att de trogna måste genom mycken bedröfwelse ingå i Guds rike, likasom han sjelf gått genom lidande och död till seger och härlighet. Denna skrift är en härlig församlingsspegel, som wisar, huru de enskilda medlemmarne skola wara beskaffade så wäl i tron som i lefwernet, och tillika huru församlingen i det hela måste wara beskaffad och inrättad.

Det är evangelisten Lukas, som har skrifwit Apostlagerningarna, och denna skrift kan anses såsom en fortsättning af hans evangelium, ty det är Jesu gerningar och underwerk genom apostlarne och i den första församlingen, som wi här lära känna. Lukas war aposteln Pauli följeslagare och medarbetare, och det anses sannolikt, att han skrifwit denna bok wid slutet af Pauli twå-åriga fångenskap i Rom omkring år 63 efter Kristi födelse. Denna bok omfattar således en tidrymd af ungefär 29 år. Men i sjelfwa werket omfattar den allt det wäsendtliga af Kristi rikes plantering, strider, seger och fulländning på jorden ända till tidens slut. I samma mån som Kristi Ande härefter blifwer mera och mera rådande i församlingen, skall också kyrkan antaga den gestalt och prägel, som den fått i den apostoliska tiden, och som wi just i denna bok allra mest lära känna. De första kristna wärderade denna bok mycket högt, och den förelästes alltid i deras offentliga sammankomster emellan påsk och pingst. Det hela af denna bok bewisar sanningen af Jesu stora löfte: Se, jag är med eder alla dagar intill werldens ande.

1 Kapitlet.

Jesu himmelsfärd. Mattias’ wal till apostel.

I min förra berättelse har jag talat, min gode Teofilus, om allt hwad Jesus begynte både göra och lära,

2 ända till den dagen, då han wardt upptagen, sedan han genom den Helige Ande hade gifwit uppdrag åt de apostlar, som han hade utwalt, Matt. 28: 19 f. Mark. 16: 15.

3 och för hvilka han äfwen, efter sitt lidande, genom många bewis framstälde sig lefwande, då han under fyratio dagar lät se sig af dem och talade om det som hör till Guds rike. 2 Kor. 15: 6.

Med de orden: I min förra berättelse o. s. w., v. 1, syftar aposteln på det evangelium han hade skrifwit, hwaraf han här i korthet nämner hufwudsumman. Det, som Jesus gjorde och lärde, medan han war i synlig måtto på jorden, war blott begynnelsen af hans tal och gerningar, hwilka han nu i sitt trefaldiga embete i församlingen fortsätter. Det ordet allt, v. 1, betyder allt det till Guds rikes fulländning och salighetens kunskap nödwändiga, Se Joh. 21: 5. Apostlarne hade af Jesus blifwit utwalde genom den Helige Ande. Den befallning, han gaf sina apostlar före sin himmelsfärd, står skrifwen i Matt. 28: 18–20. Mark. 16: 15, 16. Luk. 24: 49. [ band III, 301 ]Somliga af Jesu samtal med lärjungarna mellan hans uppståndelse och himmelsfärd äro upptecknade i Matt. 28. Mark. 16. Luk. 24. Joh. 20 och 21.

4 Och då han kom tillsamman med dem, bjöd han dem att icke aflägsna sig från Jerusalem, utan förbida Fadrens löfte, hwilket I, sade han, hafwen hört af mig. Luk. 24: 49. Joh. 14: 16. 15: 26.

Fadrens löfte war löftet om den Helige Ande, redan i gamla testamentet gifwet och genom Sonen förnyadt, se Es. 44: 3. kap. 57: 16. Joel 2: 28. Joh. 14: 26. 15: 26. I Jerusalem skulle de afbida detta löftes fullbordan, och just der skulle församlingen först grundas, då detta löfte uppfyldes, som skedde på pingstdagen. Just der Kristus hade blifwit korsfäst och dödad och war uppstånden, der skulle också hans andeliga kropp, som är församlingen, födas eller uppstå genom kraften af hans uppståndelse.

5 Ty Johannes döpte i watten, men I skolen warda döpte med den Helige Ande icke många dagar härefter. Matt. 3: 11. Mark. 1: 8. Luk. 3: 16. Ap. G. 11: 16.

Den Helige Andes utgjutelse war en döpelse från himmelen, hwarom redan Johannes Döparen hade talat, och som skedde tio dagar efter himmelsfärden. Detta löfte af Jesus och dess fullbordan på ett så mägtigt och underbart sätt, och med så stora gudomliga werkningar war ensamt ett tillräckligt bewis derpå, att Jesus war Guds Son, och att honom war gifwen all magt i himmelen och på jorden.

6 Då de nu woro församlade, frågade de honom, sägande: Herre, skall du i denna tid återupprätta riket åt Israel?

7 Då sade han till dem: Det tillkommer icke eder att weta tider eller stunder, dem Fadren har faststält genom sin egen magt;

8 men I skolen undfå kraft, när den Helige Ande kommer öfwer eder, och I skolen wara mina wittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens ände. Ap. G. 2: 4.

Lärjungarne wisste, att det Israels rike, som war utlofwadt i skriften, skulle blifwa ett andeligt rike; men de frågade efter den tid, då det skulle återupprättas, och med sitt swar antyder Jesus, att han just genom den Helige Andes utgjutelse öfwer dem, och genom deras wittnesbörd i den Helige Andes kraft skulle upprätta detta rike. För detta rikes widare utweckling, och dess upprättande särskildt för Israel, tillkom icke dem att weta tid och stund. I hwad ordning evangelium skulle förkunnas, är här förutsagdt, nemligen först i Judeen, sedan i Samarien och sedan ibland hedningarna.

9 Och när han hade sagt detta, wardt han i deras åsyn upptagen, och en sky tog honom bort ifrån deras ögon. Mark. 16: 19. Luk. 24: 51.

Se Luk. 24: 50, 51.

10 Och när de sågo upp mot himmelen, i det han for bort, se, då stodo twå män hos dem i hwita kläder, Twå män, d. ä. änglar i menniskogestalt. Matt. 28: 3. Luk. 24: 4.

11 hwilka ock sade: I Galileiske män, hwarföre stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blifwit upptagen från eder till himmelen, han skall så komma, som I hafwen sett honom uppfara till himmelen.

De fleste af apostlarna och lärjungarna woro från Galileen. Det war för apostlarna, och det är för oss alla i högsta måtto nödwändigt att weta, hwar Jesus är. Han är i himmelen, han är icke död, utan han lefwer. Det tillgick icke, såsom man kan tänka sig, att en from menniskas själ föres af änglarna i Abrahams sköte, Luk. 16: 22, utan Jesus uppfor till himmelen såsom segerwinnare öfwer döden och såsom Herre öfwer himmel och jord, med en förklarad lekamen. Och just derigenom weta wi, hurudan han nu är; wi känna honom nu såsom icke blott en ande, utan en förklarad menniska, och wi få tala med honom, såsom med en broder; wi weta, att han i sådan synlig gestalt skall återkomma, och att de saliga i uppståndelsen skola warda honom like. 1 Joh. 3: 2. Fil. 3: 21.

12 Sedan gingo de tillbaka till Jerusalem från det berg, som kallas oljeberget, hwilket ligger nära Jerusalem på en sabbatsresas afstånd.

Efter att hafwa warit wittnen till himmelsfärden, som de icke ansågo såsom någon fullkomlig skilsmessa, återwände lärjungarne, efter Jesu befallning, till Jerusalem. Mellan oljeberget och Jerusalem ligger Josafats dal, i hwilken flyter Kidrons bäck. En sabbatsresa war ungefär 3,000 fot; längre war det icke lofligt att gå på sabbaten. Se Matt. 24: 20.

13 Och när de hade kommit dit, stego de upp i den sal i öfra wåningen, der de plägade uppehålla sig, Petrus och Johannes och Jakob och Andreas, Filippus och Tomas, Bartolomeus och Matteus, Jakob, Alfei son, och Simon Ifraren och Judas, Jakobs son. Matt. 10: 2 f.

En sådan öfwersal war stundom byggd på det platta taket af huset. Om apostlarnas namn se Matt. 10: 2–4.

14 Alla dessa, tillika med några qwinnor och Maria, Jesu moder, och hans bröder, framhärdade endrägtigt i bönen. Matt. 27: 55 f. Mark. 15: 40 f. Luk. 8: 2 f. 24: 10.

[ band III, 302 ]Dessa qwinnor woro de, som följt Jesus frän Galileen. Maria, Jesu moder, nämnes här för sista gången i den heliga skrift och icke med någon särskild utmärkelse, utan såsom tillhörande den trogna församlingen. Dessa bröder, se Matt. 12: 46, hade nu kommit till tron på honom såsom Messias.

15 Och i dessa dagar stod Petrus upp ibland lärjungarne — och hopen af de församlade war omkring ett hundra tjugu — och sade:

16 I män och bröder! Den skrift måste fullbordas, hwilken den Helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, som wardt en wägledare för dem som grepo Jesus. Ps. 41: 10. Joh. 13: 18. Matt. 26: 47 f. Mark. 14: 43 f. Luk. 22: 47 f. Joh. 18: 3 f.

I dessa dagar, nemligen emellan himmelsfärds- och pingstdagen. Ett hundra tjugu war antalet af de församlade, men i Jerusalem och Galileen woro flera, som trodde. Jesus hade uppenbarat sig för mer än femhundra bröder på en gång, se 2 Kor. 15: 6. Att Judas skulle förråda Jesus, hade Guds Ande förutsagt i Ps. 41: 10. Men i denna förutsägelse låg ingalunda någonting, som twingade Judas att blifwa förrädare, utan twärtom hade den bort lända honom till warning, såsom han också blef af Jesus sjelf så uttryckligen warnad, Matt. 20: 2450. Luk. 22: 43. Joh. 13: 21. Skriften kunde ej blifwa om intet, men Guds allwetande har intet inflytande på menniskors frihet. Hade Judas låtit warna sig och bekänt sitt syndiga uppsåt och bedt Jesus om nåd, så hade han icke blifwit förrädare, och då hade Satan drifwit någon annan obotfärdig att begå denna synd.

17 Ty han war räknad bland oss och hade fått sin lott i detta embete.

18 Denne förwärfwade sig nu en åker för orättfärdighetens lön, och han föll framstupa ned och remnade midt itu, och alla hans inelfwor föllo ut. Matt. 26: 15. 27: 5 f.

Antingen brast snaran sönder, så att han störtade ned, eller kastades han såsom sjelfmördare utför en klippa. De silfwerpenningar, som woro lönen för hans orättfärdighet och som han kastade tillbaka i templet, anwändes till inköp af denna åker, se Matt. 27: 10.

19 Och det wardt kunnigt för alla dem som bo i Jerusalem, så att den åkern blef på deras tungomål kallad Akeldama, det är blodsåker.

Denna åker med sitt namn blef ett beständigt minne af Judas’ förskräckliga gerning. För sig sjelf hade Judas alldeles intet, blott en begrafningsplats för främlingar förwärfwade han, en åker, som köptes med Jesu blod. Det war troligen samma ställe, der Judas hade hängt sig, och der han också sjelf blef begrafwen. Hwar och en, som förråder sin frälsare, mördar sin egen själ och får till arf blott en torfwa jord till begrafningsplats, och den är i dubbel mening en blodsåker. Jesu blod är för den menniskan förspildt, och hennes eget blod skall utkräfdt warda utur hennes hand. Hwar och en, som aldrig tror på Jesus, blifwer genom sin otro både förrädare och sjelfmördare!

20 Ty det är skrifwet i psalmernas bok: ”Hans gård warde öde, och ingen ware som der bor” och ”Hans embete tage en annan”. Ps. 69: 26. 109: 8.

Psalmernas bok, d. ä. Psaltaren. Denna profetia står i Ps. 69: 26 och Ps. 109: 8. Deras gård, som korsfäste Jesus, blef öde, och templet och staden förstördes, och till apostlaembetet waldes en annan i stället för Judas, se v. 25.

21 Så måste nu en bland de män, som hafwa följt med oss under hela den tid Herren Jesus ingick och utgick ibland oss,

22 från Johannes’ döpelse till den dagen, då han wardt upptagen från oss, med oss blifwa ett wittne om hans uppståndelse.

För att blifwa wald till apostlaembetet war det nödwändigt att hafwa warit med Herren Jesus ifrån den tid, då han inträdde i sitt läroembete efter sin döpelse genom Johannes, och att hafwa warit wittne till hans tal, hans underwerk, hans lidande, död och uppståndelse. Framför allt war det nödwändigt att hafwa warit åsyna wittne till uppståndelsen, ty många hade warit wittnen till mycket af det föregående; men efter sin uppståndelse uppenbarade han sig blott för sina lärjungar, och uppståndelsen är hela försoningswerket krona och insegel och trons grund. 2 Kor. 15: 13–19. Uppståndelsen war det fullkomliga bewiset, att Jesus war Guds son, att allt hwad han talat, war fullkomlig sanning, att tillfyllestgörelsen war fullkomlig och en tillräcklig salighetsgrund för alla, som tro på hans namn.

23 Och de föreslogo twenne, Josef, som kallades Barsabas, med tillnamnet Justus, och Mattias.

Dessa båda hade de egenskaper, som förut blifwit nämnda.

24 Och de bådo och sade: Herre, du som känner allas hjertan, utwisa, hwilkendera af dessa twå du har utwalt

25 till att få sin lott i denna tjenst och i det apostlaembete, från hwilket Judas afwek för att gå bort till sitt rum.

Apostlarne wågade icke afgöra denna wigtiga sak, utan de öfwerlemnade walet åt honom, som är hjertats ransakare. Om lotten, se äfwen Ords. 16: 33. Detta sätt war nu också derföre nödwändigt, på det den, som blef apostel, måtte hafwa den fullkomliga wisshet, att han till detta embete war kallad af Herren sjelf. Märkwärdigt är bet uttryck, hwarmed Petrus betecknar det [ band III, 303 ]rum, dit Judas gått. Hwilken skonsamhet, hwilken genomträngande warning i dessa ordalag!

26 Och de kastade lott mellan dem, och lotten föll på Mattias, och äfwen han wardt jemte de elfwa räknad såsom apostel.

Lottkastningen omnämnes aldrig mer i församlingen efter den Helige Andes utgjutelse. Och nu skall trons ljus och trons förbidan i församlingen wara en tillräcklig ledning för alla trogna, äfwen i de allra wigtigaste omständigheter.

2 Kapitlet.

Den helige Andes utgjutelse på pingstdagen. Petri tal om Kristus. Församlingens tillwäxt och förkofran.

Och när pingstdagen war inne, woro de alla endrägtigt tillsamman. 5 Mos. 16: 9 f.

Namnet pingst kommer af det grekiska ordet Pentekoste, som betyder femtionde, och denna högtidsdag är den femtionde dagen efter wår frälsares uppståndelsedag. Det gamla testamentets påskhögtid fann sin fullbordan i Kristi uppståndelse, i honom, som är det för oss offrade påskalammet; och det gamla testamentets pingsthögtid, som firades på femtionde dagen efter påskhögtiden, till minne af lagens utgifwande på Sinai berg, war en förebild, som fann sin fullkomliga fullbordan i den Helige Andes utgjutelse på pingstdagen. Lagen war skrifwen på stentaflor och kunde ej gifwa ande och lif; men den Helige Ande kom med lifgifwande, pånyttfödande kraft och inskrifwer en lefwande lag i menniskors hjertan. Denna högtid kallades i gamla testamentet äfwen förstlingshögtiden och weckohögtiden, 3 Mos. 23: 15. 4 Mos. 28: 26. 5 Mos. 16: 9, 10, emedan den första skördens förstlingsoffer då offrades, 3 Mos. 23: 20, och emedan 7 gånger 7 dagar, eller 7 weckor, räknades från påskdagen, för att bestämma denna högtidsdag. Nu, på pingstdagen, började genom Andens utgjutelse den stora andeliga skörden, och alla de, som nu blefwo delaktige af den Helige Ande och omwände, woro förstlingsoffer åt Herren i denna skörd. Samma beräkning anwändes för att bestämma jubelåret, som förebildade den saliga tid, då den Helige Andes werk skall i Guds folk fullbordas.

2 Då wardt plötsligt ett dån från himmelen, såsom af ett framfarande häftigt wäder, och uppfylde hela huset, der de sutto.

3 Och dem syntes tungor såsom af eld, hwilka fördelade sig och satte sig på hwar och en af dem. Matt. 3: 11. Mark. 1: 8. Luk. 3: 16. Ap.G. 1: 5.

Detta stora under skedde således icke blott i djupet af de församlades hjertan, utan beledsagades tillika af underbara yttre tecken, en utomordentlig susning, såsom af en stark wind, som just uppfylde det hus, der de bedjande woro församlade, och flammor såsom eldslågor i gestalt af tungor nedkommo öfwer dem, för att äfwen i synlig måtto wisa profetiornas fullbordan: En ande skall blåsa ifrån mitt ansigte, och jag skall göra lif, Es. 57: 16. Joel 2: 29, 30. I gamla testamentet uppenbarade sig Herren wid flera tillfällen i eld och ljus, såsom i den brinnande busken, i eldstoden och i ljuset eller härlighetsskenet i det allraheligaste. Dessa yttre tecken woro således äfwen för alla de närwarandes yttre sinnen owedersägliga wittnesbörd och tecken, som wisade, att icke blott själen skall uppfyllas af den Helige Ande, utan också att kroppen skall warda den Helige Andes tempel och skickligen förklaras till en andelig, oförgänglig lekamen.

4 Och de wordo alla uppfylda med den Helige Ande och begynte tala på andra tungomål, efter som Anden gaf dem att tala. Mark. 16: 17.

Genom detta talande med andra tungomål uppenbarade sig allra först det nya lifwet och den Helige Andes underbara werkningar i deras själ och ande. Profeten Esaias blef inför Herren uti en syn till sitt embete inwigd af en ängel, som med ett glödande kol från altaret widrörde hans läppar, Es. 6: 4–7. Apostlarne blefwo nu omedelbarligen af Herrens Ande inwigda till sitt embete. Men icke blott för apostlarna, utan för alla de församlade trogna war detta den döpelse, hwarmed Messias war kommen att döpa, Matt. 3: 11. Wi hafwa i detta underwerk också en profetia och en pant, att Kristi evangelium skall blifwa predikadt på alla tungomål, och att den Helige Ande will werka med ordet att omwända, pånyttfödd och saliggöra alla, och så många som wilja tro och åkalla Kristi namn, blifwa salige. Joh. 3: 16. Rom. 10: 13. Också lära wi af detta underwerk, att så snart en menniska blir delaktig af den Helige Ande, så talar han med en ny tunga, likasom hon också har fått ett nytt hjerta; hon har nu lärt att tala med Gud, att bedja, tacka och lofwa, hwilket hon förut icke kunde, och deremot upphör allt syndigt tal, såsom swordomar, Guds namns missbruk och allt sådant skämt och gäckeri, som kristna icke höfwes. Jemför Es. 5: 3, 4.

5 Och i Jerusalem woro Judar boende, gudfruktige män af allahanda folk, som äro under himmelen.

Dessa woro dels Judar, dels proselyter, som förut bott i andra länder, men nu wille tillbringa sista delen af sin tid i Jerusalem, dels högtidsgäster; ty många gjorde resan från ett aflägset land, för att wara i Jerusalem öfwer påsk- och pingsthögtiden.

6 Och när detta ljud skedde, kom folket i mängd tillsamman, och de wordo bestörta, emedan hwar och en hörde, att de talade hans eget språk.

Så snart folket fick höra talas om det stora under, som skett, församlades det och fick nu höra lärjungarne tala på dessa många olika tungomål, som i det följande nämnas, och som de förut aldrig hade lärt.

7 Och alla häpnade och förundrade [ band III, 304 ]sig, sägande till hwarandra: Se, äro icke alla dessa, som tala, Galileer?

Olärda menniskor, såsom lärjungarne i allmänhet woro, och det från Galileen, der folket talade en egen munart, som war obehaglig för andra Judar.

8 Och huru kunna wi då höra hwar och en sitt modersmål?

9 Parter och Meder och Elamiter och de som bo i Mesopotamien och i Judeen och i Kappadocien, i Pontus och Asien,

10 i Frygien och Pamfylien, i Egypten och i Libyens trakter wid Cyrene, och resande från Rom, Judar och proselyter,

11 Kreter och Araber, huru kunna wi höra dem på wåra tungomål tala om Guds dråpliga werk?

Dessa Galileer talade nu dessa främmande språk och tillika det rena språk, som talades i Judeen, hwilket eljest för dem war lika så owanligt som de öfriga. Parterna woro ett mägtigt folk wid floden Eufrat, som blef namnkunnigt i werldshistorien. Om Mederna och Elamiterna, se Dan. 5: 31; kap. 8: 2. Mesopotamien war landet mellan Eufrat och Tigris. Kappadocien, Pontus, Frygien och Pamfylien woro landskap i Mindre Asien. Med namnet Asien, v. 9, menas ett särskildt landskap uti Mindre Asien, en romersk provins kallad Asia Proconsularis. Libyen eller Fut, 1 Mos. 10: 6. Hes. 30: 5. Cyrene, Matt. 27: 32. Kreter från ön Kreta, som nu kallas Kandia och tillhör det Turkiska riket. Proselyter, se Matt. 23: 15.

12 Och de häpnade alla och wordo willrådiga, sägande, den ene till den andre: Hwad månde detta wara?

13 Och andra gjorde gäck af dem och sade: De äro druckna af sött win.

De tänkande och fromma i den stora folkskaran förundrade sig; men de tanklöse och för allt andeligt tillslutne gjorde spe af detta under och började försmäda, det de icke kunde förstå, hwilket har sin förklaring deri, att en naturtig menniska fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste andeligen bedömas. 2 Kor. 2: 14. Detta förnyar sig allestädes, der Guds Andes werk uppenbarar sig i menniskors omwändelse till Jesu Kristi tro.

14 Då steg Petrus fram jemte de elfwa och hof upp sin röst och talade till dem: I Judiske män och I alla, som bon i Jerusalem! Detta ware eder weterligt, och lyssnen till mina ord.

15 Ty dessa äro icke druckna, såsom I menen; det är ju tredje timmen på dagen.

Så höll Petrus den första predikan efter Guds Andes utgjutelse. Han wederlägger först bespottarnes beskyllning och wisar, att eftersom det war blott tredje timmen på dagen eller klockan 9 på morgonen, så kunde de icke hafwa smakat win, ty ingen from Jude tillät sig att åtnjuta någon mat eller dryck före den wanliga morgonbönen, som plägade hållas wid tredje timmen. Derefter bewisar Petrus, att detta underwerk war en fullbordan af profetior, som de borde känna, och att han, som gjort detta underwerk, just war densamme Jesus, som de hade korsfäst och dödat, och att han war Messias.

16 Utan detta är det som är sagdt genom profeten Joel: Joel 2: 28 f.

17 ”Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta af min Ande öfwer allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra äldste skola drömma drömmar. Es. 44: 3. Sak. 12: 10.

18 och öfwer mina tjenare och öfwer mina tjenarinnor skall jag i de dagarna utgjuta af min Ande, och de skola profetera.

Se Joel 2: 28. Denna profetia war så widt omfattande, att de ingalunda borde förundra sig öfwer den stora förändringen genom den Helige Andes nåd hos dessa menniskor, fastän de woro olärda och af ringa anseende inför werlden.

19 Och jag skall gifwa under ofwan i himmelen och tecken nere på jorden, blod och eld och rökmoln;

20 solen skall wåndas i mörker och månen i blod, förr än Herrens stora och uppenbara dag kommer;

21 och det skall ske, att hwar och en som åkallar Herrens namn, han skall warda frälst”.

Profeten Joel innefattar i den stora profetian hela det nya testamentets tid, och således war dess fullbordan nu endast börjad på pingstdagen, men denna fullbordan skall fortfara under hela det nya testamentets tid, genom den Helige Andes fortfarande närwaro och werksamhet i församlingen, och slutligen fullkomligt fullbordas, då många andra stora tecken både på jorden och i himlakropparna skola ske före Jesu tillkommelse. Jemför Matt. kap. 24. Emellertid står det stora löftet fast, så länge Kristi kyrka står, ända ifrån pingstdagen, till dess han återkommer i härlighet: hwar och en som åkallar Herrens namn, han skall warda frälst och genom Guds Andes nåd blifwa införlifwad med Kristi rike.

22 I mån af Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man, som för eder af Gud blifwit witsordad genom krafter och under och tecken, hwilka Gud har gjort genom honom bland eder, såsom I ock sjelfwa weten, Ap. G. 10: 38.

[ band III, 305 ]23 honom, som efter Guds faststälda råd och förutseende war utlemnad, hafwen I tagit och genom orättfärdiges händer fastnaglat och dödat.

24 Honom har Gud uppwäckt, sedan han lossat dödens wånda, emedan det icke war möjligt, att han skulle behållas af döden. Ap. G. 3: 15. 4: 10. 10: 40. 13: 30 f.

På det mest öfwertygande sätt wisar apostelen här, att Jesus, som genom så stora tecken och under bewisat sig wara Guds Son, hade blifwit åt dem utlemnad efter Guds betänkta råd och försyn, och att de eljest icke kunnat hafwa magt öfwer honom. Hans kallelse såsom Messias war derigenom icke tillintetgjord, utan twärtom, hans lidande och död woro äfwen i skriften förkunnade. De borde således icke finna någon anstöt uti hans kors och död, utan twärtom en fullbordan af alla messianska profetior, profetiorna om hans död, uppståndelse och upphöjelse. — Ordet wånda kan enligt grundtexten betyda både plågor och band.

25 Ty David säger om honom: ”Jag hade Herren för mina ögon alltid, ty han är på min högra sida, på det att jag icke må wackla. Ps. 16: 8 f.

26 Fördenskull gladde sig mitt hjerta, och min tunga fröjdade sig, och äfwen mitt kött skall hwila på förhoppning.

27 Ty du skall icke lemna min själ i dödsriket och icke låta din helige se förgängelse.

David profeterat om Jesu uppständelse i den 16 psalmen. Genom honom talar Kristus i Anden dessa ord. I lifwet och i döden öfwerlemnade han sig med den fullkomligaste lydnad i sin himmelske Faders wilja. Om ordet dödsriket, jemför 1 Mos. 37: 35. Job 17: 13. Jesu lekamen blef icke lemnad i grafwen så länge, att någon förgängelse kunde inträda.

28 Du kungjorde mig lifwets wägar; du skall uppfylla mig med fröjd inför ditt ansigte”.

Dessa ord höra ännu till profetian, Ps. 16. Lifwets wägar eller wägen till lifwet betyder här uppståndelsen. Genom Jesu uppståndelse är också för oss wägen till lifwet och till ewig fröjd för Herrens ansigte öppnad.

29 I män och bröder, man kan öppet säga till eder om patriarken David, att han är både död och begrafwen, och hans graf finnes ibland oss intill denna dag.

30 Emedan han nu war en profet och wisste, att Gud hade lofwat honom med ed, att en af hans länds frukt skulle sitta på hans tron. 2 Sam. 7: 12. Ps. 132: 11.

31 såg han förut och talade om Kristi uppståndelse, att han icke skulle lemnas i dödsriket, och att hans kött icke skulle se förgängelse.

Eftersom David blef död och begrafwen och icke är uppstånden ifrån de döda, så kunde hans ord i Ps. 16 icke handla om honom sjelf, utan måste wara en profetia om Kristus, som war utlofwad åt David, emedan Messias skulle härstamma från honom. Barn och efterkommande kallades bland Judarna ländens frukt. Messias skulle sitta på Davids tron, se Luk. 1: 32. David såg i anden Kristi uppståndelse.

32 Denne Jesus har Gud uppwäckt, hwarom wi alla äro wittnen.

33 Sedan han nu genom Guds högra hand har blifwit upphöjd och af Fadren fått löftet om den Helige Ande, har han utgjutit detta, som I nu sen och hören;

Aposteln har wisat, att både Jesu korsfästelse och död, och äfwen hans uppståndelse skett till fullbordan af klara profetior, och nu wisar han också, att det är han, som med detta underwerk på pingstdagen fullbordat Joels profetia och utgjutit den Helige Ande, såsom han förut hade lofwat, och sjelf derom fått löfte of Fadren, kap. 1: 4. Joh. 14: 26.

34 ty icke har David farit upp i himmelen, men han säger: ”Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, Ps. 110: 1.

35 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”.

Emedan David icke war uppfaren till himmelen, och emedan hans kropp hade sett förgängelsen, så hade profetian i Ps. 16: 10 icke blifwit fullbordad på honom sjelf, och ännu mindre denna profetia i Ps. 110: 1, som handlar icke om David, utan om Davids Son, hwilken David i Anden kallar Herre, och hwilkens upphöjelse på Fadrens högra hand blef för David uppenbarad. Fiendernas läggande till en fotapall betecknar, att de skola blifwa fullkomligt underdåniga. Detta är en liknelse, tagen af det forntida bruket i österlanden, att den besegrade anföraren eller konungen måste lägga sig ned, så att segerwinnaren kunde trampa på hans hals. Detta war ett tecken, att han hade ett fullkomligt herrawälde öfwer den, som så blifwit nedlagd.

36 Derföre må hela Israels hus för wisso weta, att denne Jesus, som I hafwen korsfäst, honom har Gud gjort till Herre och till Kristus.

Detta är nu den kraftiga tillämpningen af Petri tal. Den korsfäste Jesus hafwer Gud uppwäckt och upphöjt till Herre och konung på sin högra hand, han är Kristus-Messias, och en annan skulle de icke wänta.

37 Då de hade hört detta, fingo de ett styng i hjertat och sade till Petrus [ band III, 306 ]och de andra apostlarne: I män och bröder, hwad skola wi göra? Ebr. 4: 12.

Förskräckelse, ångest, samwetsförebråelse, frälsningsbegär genomborrade nu såsom en pil deras hjertan. Se Ps. 45: 6.

38 Och Petrus sade till dem: Gören bättring, och hwar och en af eder låte döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse; och I skolen undfå den Helige Andes gåfwa. Luk. 24: 47.

39 Ty åt eder är löftet gifwet och åt edra barn och åt alla som fjerran äro, så många som Herren wår Gud skall kalla härtill. 1 Mos. 17: 7. Joh. 10: 16.

I det föregående har Petrus framstält hufwudsaken af trons lära, nemligen läran om Kristus, och då de nu fråga, hwad de skola göra, så wisar han dem, huru de skulle blifwa införlifwade med Kristus och delaktige af nådegåfworna, som han åt alla förwärfwat, och som genom profeterna redan blifwit utlofwade både åt dem af Judafolket och äfwen åt hedningarna, se Es. 44: 3; kap. 49: 6. Joel 2: 28. Gören bättring! detta är den förändring i själ och sinne, som kommer af syndens kännedom, att de wille frälsas från synden genom Kristus. Till denna bättring är stynget i hjertat den början, werkad af Guds Ande, som tillstoppar en menniskas mun, så att hon warder brottslig för Gud, Rom. 3: 19, och tuktar henne till Kristus och gör henne willig att warda rättfärdig utan förskyllan, af Guds nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus. Genom det heliga dopet skulle de upptagas i församlingen och i Jesu Kristi gemenskap till syndernas förlåtelse, och undfå den Helige Andes gåfwa, hwars underbara werkan de nu hade sett. Och åt alla som fjerran äro, d. ä. hedningarna. Dock kände aposteln ännu icke sättet för hedningarnas kallelse, huruwida de först skulle genom omskärelse upptagas i judaskapet och derefter i nya förbundet. Kap. 10 wisar, att aposteln behöfde en särskild uppenbarelse härom.

40 Och med många andra ord beswor han och förmanade dem, sägande: Låten frälsa eder från detta wrånga slägte.

Med detta wrånga (förwända) slägte menas här i synnerhet fariseerna och de skriftlärde och hela den delen af Judafolket, som förhärdade sig emot nåden.

41 De som då gerna mottogo hans ord, läto döpa sig; och på den dagen förökades församlingen med omkring tre tusen själar.

”Se, dessa blifwa fromma genom ordet, utan gerningar, och måste då bättra sin förra helighet.” L. — Detta war den stora förstlingsskörden för himmelriket på pingstdagen. Märkom: den Helige Ande werkade icke hela denna stora omwändelse omedelbarligen, utan genom det ord, som Petrus predikade; icke heller war det denna predikan, som ensam werkade omwändelsen, utan med ordet werkade den Helige Andes kraft. Anden utan ordet har Herren icke lofwat, och ordet utan Anden är en död bokstaf. Ännu är salighetens ord i församlingen. Och i ordet är Herrens Ande och werkan, der han med ordet får rum. Hela det nya testamentets tid är en skördetid för himmelen, och den skörd, som på pingstdagen började, fortfar ännu och skall fortfara, till dess Herren kommer.

42 Och de woro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Den nya församlingen war angelägen att blifwa widare underwisad och stadfäst i Kristi kunskap. Gemensamheten syftar på den inbördes kärleken i församlingen. Brödsbrytandet syftar på de gemensamma måltider, som höllos, och hwaruti äfwen de fattiga af församlingen deltogo, fastän de intet dertill kunde bidraga. Sådana måltider kallades kärleksmåltider. Stundom anammades derefter den heliga nattwarden. Till gemensam bön församlades de stundom i bönerum i tempelgården, stundom i enskilda hus.

43 Och fruktan kom öfwer hwarje själ, och många under och tecken gjordes genom apostlarne.

Dessa stora under, som skett, det mägtiga troslif, den ande och kraft och den himmelska kärlek, sam uppenbarade sig i församlingen, satte folket i allmänhet i förwåning och fruktan; dertill bidrogo ock mycket de underwerk, som gjordes af apostlarna. Genom allt detta, som så mägtigt inwerkade på otaliga wittnen, hade hela Judafolket kunnat komma till sann omwändelse, om de icke gjort motstånd.

44 Och alla de troende woro tillsamman och hade allt gemensamt. Ap. G. 4: 32 f.

45 och sina egodelar och sitt gods sålde de och delade med sig deraf åt alla, efter hwars och ens behof.

Församlingen war nu i Kristus förbunden i sådan andelig gemenskap, att hwar och en älskade den andre som sig sjelf; de deltogo i hwarandras angelägenheter och buro hwarandras börda. Egodelarnes gemenskap war icke befald af någon, utan alldeles friwillig, och angick på detta oinskränkta sätt endast församlingen i Jerusalem. I sådan kärlek är den rätta rikedomen, och härmed wisade denna församling, huru rik den war i tron på Kristus och i besittningen af en oförgänglig skatt! — huru rik den war i kärleken, i det den betraktade allt det timliga såsom Herrens och hela församlingens tillhörighet. Här står för öfrigt icke, huru långt denna gemenskap i det timliga sträckte sig, utan det ordet: efter hwars och ens behof, war härutinnan måttstocken för den inbördes kärleken. Så måste det också ännu alltid wara i församlingen, i den mån Kristi kärlek råder. Kärleken till behöfwande bröder måste hos en sann kristen nödwändigt öfwerwäga det naturliga begäret att [ band III, 307 ]behålla för sig sjelf hwad man kan meddela. Se Jak. 2: 13–17.

46 Och hwar dag woro de ständigt och endrägtigt i templet och bröto bröd i hemmen och åto med hwarandra i fröjd och hjertats enfald och prisade Gud

47 och hade ynnest hos allt folket; och Herren förökade hwar dag församlingen med dem som blefwo frälsta.

En del af templets förgård war betäckt, och der församlades wid de offentliga bönestunderna icke blott fromma Judar, utan äfwen dessa kristna, fastän de också hade gemensamma bönesammankomster i enskilda rum. Blott hos folket hade de ännu ynnest, men wisserligen icke hos de judiska presterna, fariseerna och de skriftlärda. Församlingen war uppfyld af salig fröjd i den innerligaste gemenskap med Gud och i sann brödrakärlek. Det war den andeliga trolofningsfröjd, som hwarje själ i mer eller mindre mån får erfara under den första tiden af sin förening med sin frälsare. Församlingens tillwäxt fortfor dagligen, och hwarje själ, som kom till tron på Kristus, war frälst och salig i tron och i hoppet.

3 Kapitlet.

Petrus botar en ofärdig, predikar om Kristus.

Och Petrus och Johannas gingo tillsamman upp i templet wid den bönestund, som war wid nionde timmen.

Den nionde timmen motswarar efter wår tidräkning klockan 3 eftermiddagen och war den faststälda tiden för aftonoffret och aftonbönen, likasom den tredje timmen war tiden för morgonoffret och morgonbönen, se kap. 2: 15. De fromma Judarne höllo dagligen tre bönestunder. Se Dan. 6: 10–13.

2 Och der bars en man, som hade warit ofärdig ända från moderlifwet, hwilken de hwar dag satte wid den tempelport, som heter den sköna, att han skulle begära almosa af dem som ingingo i templet.

Denna ofärdiga menniska war känd af alla dem, som brukade besöka templet. Den port af tempelgården, som kallades den sköna, war af glänsande Korintisk metall och mycket praktfullt utarbetad.

3 När han fick se Petrus och Johannes, som wille gå in i templet, bad han att få en almosa.

4 Då fäste Petrus och Johannas ögonen på honom och sade: Se på oss.

Petrus wille på detta sätt förbereda honom, att emottaga helbregdagörelsen.

5 Och han gaf akt på dem, wäntande att få något af dem.

6 Då sade Petrus; silfwer och guld har jag icke; men hwad jag har, det gifwer jag dig: I Jesu Kristi, Nasareens, namn, stå upp och gå!

Fastän de första kristna hade allting gemensamt, så finna wi, att apostlarna ingalunda begagnade sig häraf till någon egen timlig fördel, utan woro medellöse, såsom de förut hade warit.

7 Och han fattade honom wid högra handen och reste upp honom, och strax blefwo hans fötter och fotknölar stärkta,

8 och han sprang upp och stod och gick och följde dem in i templet, gick och sprang och prisade Gud.

Att han prisade Gud war en bekännelse, att han icke af menniskor, utan af Gud hade undfått denna stora wälgerning. Så uppfyldes i nya testamentet på flera sätt det gamla löftet genom profeten, Es. 35: 6.

9 Och allt folket såg honom gå och prisa Gud,

10 och de kände igen honom, att han war den som, för att få almosa, plägade sitta wid den sköna tempelporten. och de uppfyldes med häpnad och bestörtning öfwer det som hade wederfarits honom.

11 Och då han höll sig till Petrus och Johannes, lopp allt folket till dem wid den så kallade Salomonska pelargången och woro häpna. 1 Kon. 6: 3. Ap. G. 5: 12.

12 Då Petrus såg det, swarade han folket:

I män af Israel! Hwarföre undren I häröfwer, eller hwarföre fästen I ögonen på oss, likasom hade wi af egen kraft eller gudaktighet åstadkommit, att denne går?

13 Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, wåra fäders Gud, har förhärligat sin tjenare Jesus, hwilken I hafwen utlemnat och förnekat inför Pilatus, då denne dömde, att man skulle gifwa honom lös. 2 Mos. 3: 6.

14 Men I förnekaden den helige och rättfärdige och begärden, att en mandråpare skulle skänkas eder. Matt. 27: 20. Mark. 15: 11. Luk. 23: 18. Joh. 18: 40.

15 Och lifwets förste dräpten I, honom, hwilken Gud har uppwäckt från de döda, hwarom wi äro wittnen. Ap. G. 2: 2432. Ef. 1: 20.

Om Salominska pelargången, se Joh. 10: 23. Folkets förundran war så mycket större, emedan apostlarne öppet bekände, att de gjort detta underwerk i Jesu Kristi Nasareens namn, hwilken hade blifwit korsfäst och dödad, och öfwer hwilken folket hade instämt i det ropet korsfäst, [ band III, 308 ]korsfäst honom. Också detta under war nu ett bewis, att han war uppstånden och upphöjd på Fadrens högra hand, men närwarande i församlingen med sin Ande och sin kraft. Judarne hade bewisat sig wara blindare och orättfärdigare än Pilatus, som wille gifwa Jesus lös, de hade begärt mandråparens befrielse i stället för den helige och rättfärdige, men Gud hade sedan förhärligat honom. De hade begärt, att Barabbas skulle gifwas lös, de hade bedit om mördarens lif, men lifwets furste, Kristus, som är wägen, sanningen och lifwet, och som allena kan gifwa ewinnerligt lif, honom hade de korsfäst och dödat! Detta borde de nu besinna. Till besinning skulle också detta underwerk mana dem.

16 Och genom tron på hans namn har hans namn stärkt denne, hwilken I sen och kännen; och tron, som är genom honom, har nu gifwit honom denna fulla helsa i allas eder åsyn. Luk. 17: 19.

Den förhärligade frälsaren hade sjelf stadfäst sitt namn såsom Messias genom detta underwerk; i tron på honom hade apostlarne gjort denne mannen helbregda.

17 Och nu, mina bröder, wet jag, att I hafwen gjort det af oförstånd, likasom ock edra rådsherrar;

På detta sätt mildrar nu aposteln dessa ord, på det ingen måtte tro den begångna synden wara så stor, att den icke kunde förlåtas. De hade korsfäst Messias i fåkunnighet: ty de hade fått falska förklaringar af profetiorna och origtiga tankar om Messias såsom en jordisk konung, och derföre tänkt att Jesus icke war den rätte Messias, emedan han icke framträdt i sådan magt och glans, som de hade wäntat. Okunnigheten war större hos somliga, och den war mer eller mindre sjelfförwållad, allt efter deras större eller mindre kunskap. Se Joh. 15: 22–25.

18 men Gud har så fullbordat hwad han har förutsagt genom alla sina profeters mun, att Kristus skulle lida.

Såsom Josefs bröder hade tänkt att göra ondt emot honom, men Gud styrde så, att detta onda måste bidraga till hans faders och bröders räddning, 1 Mos. 50: 20, så hade nu Gud så styrt, att den stora synd, Judarne begått emot Messias, äfwen måste bidraga att fullborda profetiorna, och genom Kristi död war åt dem och åt alla menniskor lif och salighet förwärfwad.

19 Bättren eder derföre och omwänden eder, att edra synder må warda utplånade,

20 på det att tider af wederqwickelse må komma från Herrens ansigte, och att han må sända den åt eder utkorade, Jesus Kristus,

21 hwilken himmelen måste upptaga intill tiderna för alltings återställelse, om hwilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun.

Aposteln har nu bewisat, att den korsfäste Kristus war Messias, den utlofwade frälsaren, men att de woro syndare, som behöfde frälsning, och att de kunde få förlåtelse; derföre förmanar han, att de skulle bättra sig och wända sig om, se kap. 2: 38. Om de nu wille omwända sig till Kristus, så skulle deras synder blifwa utplånade, liksom utstrukna utur skuldboken hos Gud och borttagna från deras samweten, och då Herren Jesus Kristus blifwer sänd i sin andra tillkommelse, v. 20, skulle de blifwa delaktige af den rätta wederqwickelsen i härligheten från Herrans ansigte. Profetiorna om Messias’ härliga rike kunde ej warda om intet, men de hade en högre betydelse, än Judafolket hade trott. Efter denna höga betydelse skulle de fullbordas, och Messias’ rike blifwa ett ewigt rike, se Es. 9: 7. Det uttrycket: alltings återställelse, syftar derpå, att alla Guds nådesafsigter med menniskorna skola fullbordas, och oaktadt allt det motstånd, som göres af synden, werlden och djefwulen, skall det från begynnelsen utlofwade Messias’ rike blifwa fulländadt. Till dess tiden för denna återställelse är kommen, skall Kristus wara i himmelen, men ändå regera i nådens rike. Se Luk. 21: 36.

22 Ty Moses sade: ”En profet, lik mig, skall Herren, eder Gud, åt eder uppwäcka af edra bröder; honom skolen I höra i allt hwad han talar till eder; 5 Mos. 18: 15 f.

Uppwäcka, d. ä. låta födas och efter korsfästelsen uppwäcka från de döda. Denna profetia står i 5 Mos. 18: 1518. Den förutsäger tydligt, att Moses’ lag genom denne profet skulle fullkomnas, och ett nytt förbund blifwa stiftadt, likasom det gamla förbundet blef upprättadt genom Moses. Då denne profet, som är Messias, har talat i Guds namn, så war det ock nödwändigt att höra och lyda honom uti allt.

23 och det skall ske, att hwar och en själ, som icke hör den profeten, skall utrotas ur folket.”

Emedan denne profet, Kristus allena, är wägen, sanningen och lifwet, så har hwar och en, som icke will tro på honom och lyda honom, redan uteslutit sig sjelf från Guds folk och Messias’ rike, och skall äfwen af Gud förkastas, enligt denna profetia, som för Judarna war wäl bekant, ty detta löfte war ett föremål för deras beständiga wäntan. Den, som icke wille lyda Moses’ lag, blef utrotad utur Israels folk; den, som icke will höra Kristus, utkastas från hans rike. Se Matt. 25: 30.

24 Och äfwen alla profeterna från Samuel, så många som derefter hafwa talat, hafwa bådat dessa dagar.

Alla profeterna hafwa talat om Messias och hans rikes tid.

25 I ären barn af profeterna och af det förbund, hwilket Gud gjorde med wåra fäder, då han sade till Abraham: ”Och i din säd skola alla slägter på jorden warda wälsignade”. 1 Mos. 12: 3.

26 För eder först och främst har Gud [ band III, 309 ]uppwäckt sin tjenare Jesus och sändt honom till att wälsigna eder, då hwar och en af eder omwänder sig från sin ondska. Ap. G. 13: 46.

I, som ären Abrahams säd och hören till det af Gud utwalda folk, med hwilket förbundet är upprättadt och i hwilket profeterna uppträdt, och slutligen Messias sjelf lefwat, dött och blifwit uppwäckt. I bören nu, framför alla folk, omwända eder till Kristus, på det I mågen undfå den stora wälsignelsen, blifwa frälste från edra synder och delaktige af himmelriket. I Kristus är Guds löfte till Abraham fullbordadt, ty i Kristus, som är af Abrahams säd, efter den menskliga naturen, tillbjudes evangelii wälsignelse åt alla slägter på jorden, och de, som tro, blifwa salige.

4 Kapitlet.

Petrus och Johannes fängslas, förhöras, hotas. De troendes bön och endrägt.

Men medan de talade till folket, uppträdde mot dem presterna och befälhafwaren öfwer tempelwakten och sadduceerna,

2 förtretade deröfwer, att de lärde folket och förkunnade i Jesus uppståndelsen från de döda.

3 Och de buro händer på dem och satte dem i häkte till följande dagen; ty det war redan afton.

Medan apostlarne ännu talade till folket, kommo dessa prester och befälhafwaren för den presterliga och levitiska tempelwakten. Emedan sadduceerna förnekade de dödas uppståndelse, så war läran om den uppståndne Kristus för dem ganska förhatlig. Presterna kunde wäl tåla läran om uppståndelsen, men icke att Jesus skulle wara uppstånden, hwilken de hade korsfäst; ty war han uppstånden, så hade de begått det förskräckliga brottet att korsfästa Messias. War han uppstånden, så war han ju också Messias och Guds Son, såsom han hade sagt. Så började nu den första förföljelsen för evangelii skull.

4 Men många af dem som hade hört ordet blefwo troende, och antalet af männen wardt omkring fem tusen.

Oaktadt detta starka motstånd från presterna och dem, som hade så stor magt i folket, kommo dock många till tron.

5 Och det begaf sig, att dagen derefter samlades deras rådsherrar och äldste och skriftlärde i Jerusalem,

6 äfwen öfwerstepresten Hannas och Kaifas och Johannes och Alexander och alla som woro af öfwerstepresterlig slägt. Luk. 3: 2. Joh. 18: 13.

7 Och de stälde dem fram inför sig och frågade dem: Af hwilken magt eller i hwilket namn hafwen I gjort detta?

Om Hannas och Kaifas, se Matt. 26: 57. Joh. 18: 13. Johannes war Hannas’ son, och Alexander war berömd för sina omätliga rikedomar och sina stora skänker till templet. De, som hörde till det höga rådet, woro antingen i slägtskap med öfwerstepresten eller eljest förnäma män. Af hwilken magt, se Matt. 21: 23. Det höga rådet kunde icke förneka det underwerk, som war gjordt!

8 Då sade Petrus, uppfyld med den Helige Ande, till dem: I folkets rådsherrar och äldste i Israel!

9 Då wi i dag för en wälgerning mot en sjukling inför rätta tillfrågas, hwarigenom denne har blifwit helbregda,

10 så ware det weterligt för eder alla och för hela Israels folk, att genom Jesu Kristi, Nasareens, namn, hwilken I hafwen korsfäst, och hwilken Gud har uppwäckt från de döda, genom honom står denne helbregda inför eder.

Så war nu Kristi löfte fullbordadt, Matt. 10: 19, 20, att den Helige Ande skulle lära dem, hwad de skulle tala. Hwilken skilnad emellan Petrus förut, då han i räddhåga förnekade Jesus, och Petrus nu, då han i helig frimodighet inför det höga rådet, som hade dömt Jesus till döden, just inför samma farliga domstol aflägger denna oförskräckta bekännelse om den korsfäste och uppståndne Kristus och om det underwerk, som war gjordt i hans namn och i hans kraft! Härmed bekände han öppet, att Jesus war Messias och Guds Son. Sannolikt hade den helbregdagjorde mannen äfwen warit häktad, för att nu stå till rätta tillika med apostlarna.

11 Han är den sten, som af eder såsom byggningsmän wardt förkastad, och som har blifwit en hörnsten; Ps. 118: 22 f. Es. 28: 16. Matt. 21: 42. Mark. 12: 10. Luk. 20: 17. Rom. 9: 33. 1 Petr. 2: 6.

Profetian, Es. 28: 16, och Jesu förutsägelse, Matt. 21: 42, war nu just genom dessa prester och rådsherrar fullbordad; de woro bebyggningsmän, som hade förkastat honom.

12 och i ingen annan är frälsningen, ty det är icke något annat namn under himmelen, bland menniskor gifwet, i hwilket wi skola blifwa frälsta. Matt. 1: 21.

Icke blott till sådan lekamlig helgbregdagörelse låg kraft i Jesu namn, utan han är läkare och helbregdagörare, frälsare och saliggörare för hela menniskan. Han frälsar ifrån synden och döden; han gifwer ewinnerligt lif. Ingen annan än han kan frälsa och saliggöra. Härmed uppmanar Petrus hela rådet till bättring och tro på Jesus, om de wille blifwa frälste. Så predikas för dem evangelium af de till anseendet ringa galileer, som de nu sutto och skulle döma.

13 Och när de sågo sådan frimodighet hos Petrus och Johannes och [ band III, 310 ]förnummo, att de woro olärde och okunnige män, förundrade de sig och kände igen dem, att de hade warit med Jesus.

14 Och när de sågo mannen, som hade blifwit botad, stå bredwid dem, hade de intet att säga deremot,

15 utan bådo dem gå ut från rådet och öfwerlade sins emellan,

16 sägande: Hwad skola wi göra med dessa män? Ty ett bekant tecken är gjordt af dem, uppenbart för alla som bo i Jerusalem, och wi kunna icke neka det.

17 Men på det att det icke må komma ännu mer ut bland folket, så låtom oss strängeligen förbjuda dem att härefter tala i detta namn för någon menniska.

18 Och de kallade in dem och tillsade dem att alldeles icke tala eller lära i Jesu namn. Ap. G. 5: 28 f.

Så wille dessa prester och den judiska kyrkans öfwerste förbjuda och förhindra evangelii predikan. Detsamma hafwa påfwen och många af kyrkans byggningsmän gjort i alla tider och göra det ännu!

19 Men Petrus och Johannes swarade och sade till dem: Om det är rätt inför Gud att höra eder mer än Gud, derom mån I döma;

20 ty wi kunna icke förtiga hwad wi hafwa sett och hört.

Öppet inför hela rådet uttala apostlarne sin afsigt att predika i Jesu namn; de woro dertill kallade af honom sjelf, och de måste och de wille mera lyda Gud än menniskor.

21 Och de hotade dem ännu mer och läto dem gå, emedan de icke funno, huru de skulle kunna straffa dem, för folkets skull, eftersom alla prisade Gud för det som hade skett.

Rådsherrarne kunde icke finna någon tillräcklig förewändning att nu straffa dem, ty de fruktade för folket.

22 Ty den man, på hwilken detta läkedomsunder hade blifwit gjordt, war öfwer fyratio år.

Mannens ålder gjorde underwerket så mycket större, och det war ingen möjlighet att påstå, att han blott på naturligt sätt hade blifwit helbregda.

23 Sedan de hade blifwit lösgifne, begåfwo de sig till de sina och berättade för dem allt hwad öfwerstepresterna och de äldste hade sagt dem.

Till de sina, d. ä. till de andra apostlarna och till sina medbröder i tron.

24 Och när de hade hört detta, upphofwo de endrägtigt sin röst till Gud och sade: Herre, du är Gud, som har gjort himmelen och jorden och hafwet och allt hwad i dem är,

25 som genom din tjenares, wår fader Davids, mun genom den Helige Ande har sagt: ”Hwarföre larmade hedningar och tänkte folk fåfänglighet? Ps. 2: 1.

26 jordens konungar reste sig upp, och furstarna församlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.

27 Ty i denna stad hafwa i förening mot din helige tjenare Jesus, hwilken du har smort, både Herodes och Pontius Pilatus, jemte hedningarne och Israels stammar, förenat sig

28 för att göra allt hwad din hand och ditt råd förut hade beslutit, att det skulle ske.

29 Och nu, Herre, se till deras hotelser och gif dina tjenare att med all frimodighet tala ditt ord,

30 i det att du uträcker din hand till att bota sjuka och för att tecken och under må göras genom din helige tjenare Jesu namn.

Med denna härliga bön prisade nu församlingen med förenade hjertan himmelens och jordens Herre för hans nåd och bistånd, och anropade honom, att fortfarande låta ordet förkunnas med mägtiga krafter och tecken, på det hans rike måtte upprättas, och Messias blifwa hyllad såsom Herre och konung, oaktadt konungar och furstar församlade sig emot honom. I motståndet sågo de en fullbordan af profetian i Ps. 2, och i samma psalm hade de äfwen det säkra löftet om Jesu rikes fullkomliga seger.

31 Och då de hade bedit, skakades rummet, der de woro församlade, och de blefwo alla uppfylda med den Helige Ande och talade Guds ord med frimodighet. Ap. G. 2: 47.

Så mägtigt bewisade sig den Helige Andes närwarelse, till tecken att denna bön war hörd. Fastän icke med samma yttre tecken, få i alla tider de, som församlas och bedja i tron i Jesu namn, erfara att Herden hörer bön. Stundom blifwa de derwid uppfylde af en sådan frid och fröjd i den Helige Ande, att de deruti hafwa liksom ett omedelbart swar på sina bönerop.

32 Men i hela hopen af dem som trodde war ett hjerta och en själ, och icke en enda sade något wara sitt af det han egde, utan allt war för dem gemensamt. Ap. G. 2: 44 f.

Se kap. 2: 44. Så snart den sanna brödrakärleken i Kristus blifwer rådande, så upphör all twist om mitt och ditt, dessa ord, som eljest förorsaka så mycken oro, strid och orättfärdighet.

[ band III, 311 ]33 Och apostlarne afgåfwo med stor kraft wittnesbördet om Herren Jesu Kristi uppståndelse; och stor nåd war öfwer dem alla.

På Herren Jesu Kristi uppståndelse lades den allra största wigt i apostlarnes predikan, ty från den uppståndne, lefwande Kristus hade de sitt uppdrag att predika; det war han, som werkade undren och dermed stadfäste sitt ord; det war han, som war lifwet i församlingen och på hwilken den hwilade, se Rom. 1: 1–4. Den stora nåden öfwer dem alla bewisade sig i hela deras själstillstånd, i den innerliga gemenskapen med Herren och i en andelig gemenskap med hwarandra i tron, i kärleken och i hoppet.

34 Ty icke heller fans ibland dem någon behöfwande, ty alla som egde landtgårdar eller hus sålde dem och buro fram wärdet af det som såldes

35 och lade det för apostlarnes fötter, och åt hwar och en utdelades efter som han behöfde.

Se kap. 2: 44, 45. Här står icke uttryckligen, att de sålde allt hwad de hade, utan de sålde så mycket som fordrades, för att understödja alla de behöfwande i församlingen, och af aktning och kärlek för Herrens apostlar gjorde de dem till utdelare af dessa håfwor.

36 Men Josef, som af apostlarne äfwen kallades Barnabas, hwilket betyder förmaningens son, en Levit, bördig från Cypern,

37 sålde en åker, hwilken han egde; och han bar fram penningarna och lade dem för apostlarnes fötter.

Då Josef blef kristen, fick han det namnet Barnabas (Förmaningens son) med afseende på den särskilda utmärkta nådegåfwa, som apostlarne hos honom blefwo warse. Hwad han gjorde, anföres här såsom exempel på det, som förut blifwit berättadt om den kärlek och oegennytta, hwilken nu i församlingen war rådande. Dessa kristna woro lyckliga i besittningen af wida högre skatter, än alla jordens egodelar. Huru olika tillståndet i församlingen då, emot wår tids kärlekslöshet, egennytta och sjelfwiskhet!

5 Kapitlet.

Ananias’ och hans hustrus bedrägeri och död. Apostlarne fängslas och befrias af en Herrens ängel. Gamaliels råd.

Men en man, wid namn Ananias, och Safira, hans hustru, sålde en egendom,

2 och han tog, med sin hustrus wetskap, undan af wärdet, och en del bar han fram och lade för apostlarnes fötter.

Ett särskildt exempel på ren kristlig oegennytta har just förut blifwit meddeladt. Barnabas är detta exempel. Här berättas nu ett exempel af helt annan beskaffenhet, till warning och sjelfpröfning. Kunde redan i den apostoliska församlingen uppstå ett sådant skrymteri, som hos Ananias och Saffira, huru mycket större orsak hafwa då wi att pröfwa wåra hjertan, om wår tro, wår kärlek, wår försakelse. wår bekännelse är af det rätta slaget!

3 Och Petrus sade: Ananias, hwarföre har Satan uppfylt ditt hjerta, att du skulle ljuga för den Helige Ande och taga undan af wärdet för gården?

4 War han icke din, då du hade honom qwar, och war han icke, då han blifwit såld, i ditt wåld? Hwarföre har du i ditt hjerta föresatt dig denna gerning? Du har icke ljugit för menniskan utan för Gud.

Åkern war Ananias’ egendom i borgerligt afseende, så att om han hade behållit den helt och hållet, eller behållit en del af wärdet, så hade han likwäl kunnat wara en upprigtig och trogen kristen. Hans stora synd låg just deruti, att han icke war upprigtig, han wille synas, såsom om han hade öfwerlemnat åt apostlarna hela wärdet för den försålda egendomen, under det han blott öfwerlemnade en del och i hemlighet behöll en del deraf. Detta bewisade både egennytta och otro. Det bewisade kärlek till det jordiska och widhängsenhet wid de förgängliga tingen och tillika en missaktning för Herrens Ande, som så tydligt hade bewisat sin närwaro i församlingen; det war förakt både mot hans allwetenhet och hans allmagt, det war således en sådan synd, som borde framhållas till warning för alla Kristi bekännare. Hwar och en, som icke wille hålla Moses’ lag, utan uppenbarligen öfwerträdde den med upplyft hand emot Herren, blef utrotad utur Israels folk. I det nya testamentet har Kristus tillkännagifwit, att ogräset skall få wäxa ibland hwetet intill skördetiden. Men med detta wigtiga exempel har Herren welat wisa, att med löse-, och bindenyckeln war en stor magt öfwerlemnad åt apostlarna och åt församlingens läroembete. Detta exempel skulle tillika bewisa, att Kristus sjelf med sin ande är närwarande i församlingen, att han sjelf är den högste styresmannen, att den, som gäckar läroembetet, då hans ande deruti bewisar sig, gäckar honom sjelf. Det war icke blott egennyttan, utan i synnerhet lögnaktigheten, eller med ett ord otron, som utgjorde roten till Ananias’ synd.

5 Men då Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gaf upp andan; och stor räddhåga kom öfwer alla som hörde detta.

Ananias’ död skedde genom Herrens hand, såsom då Nadab och Abihu nedföllo döde, i det de framburo främmande eld inför Herren, 4 Mos. 3: 4. Den dom, som öfwergick Nadab och Abihu wisade, att Herren är mån om sin ära, och att ingen främmande eld, ingen uppsåtlig falskhet och orenhet får nalkas honom. Detta bewisades nu äfwen i det nya testamentet strax i församlingens början. Kristus är försoningen för [ band III, 312 ]wåra synder, men i denna försoning har ingen menniska del eller lott, så framt hon icke med hela hjertat will öfwergifwa lögnen och älska sanningen. Ap. G. 8: 21. ”Detta stycke gäller på de falska andelige, som kyrkans gods besitta af girighet och intet göra derföre” L.

6 Och de yngre männen stodo upp, lade honom till rätta och buro honom ut och begrofwo honom.

Lade honom till rätta, grt.: öfwerhöljde honom.

7 Omkring tre timmar derefter kom hans hustru in utan att weta hwad som hade skett.

8 Då swarade Petrus henne: Säg mig, sålden I gården för så mycket? Och hon sade: Ja, för så mycket.

Petrus wisste wäl både mannens och hustruns uppsåt, men såsom han förut, för att mana till besinning, frågat Ananias; så frågar han nu också Saffira.

9 Men Petrus sade till henne: Hwarföre haden I kommit öfwerens att fresta Herrens Ande? Se, deras fötter, som hafwa begrafwit din man, äro för dörren, och de skola bära ut dig.

Hennes bekännelse wisade, att deras gemensamma synd war så mycket större, emedan de hade kommit öfwerens derom. Nu fick hon genom frågan både uppmaning och rådrum till besinning och bättring, men wille icke lyda Herrens Ande, som talade genom apostelns mun. Detta war att fresta Herrens Ande, det war att försöka om han kände hennes hjerta, och om han skulle bestraffa falskheten och skrymteriet.

10 Och strax föll hon ned för hans fötter och gaf upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död och buro ut och begrofwo henne bredwid hennes man.

11 Och stor räddhåga kom öfwer hela församlingen och öfwer alla som hörde detta.

Denna plötsliga straffdom, som werkstäldes omedelbarligen af Herren sjelf i sådant sammanhang med apostelns ord, måste uppfylla hela församlingen med den fullkomliga wisshet, att genom apostlarna talade Herren sjelf, och med fruktan för sina egna hjertans syndaförderf och illfundighet.

12 Och genom apostlarnas händer gjordes många tecken och under bland folket, och de woro alla endrägtigt tillsamman i Salomos pelargång.

Salomos pelargång, d. ä. den betäckta delen af tempelgården, som bar Salomos namn.

13 Men af de andra djerfdes ingen sluta sig till dem, utan folket höll dem i stor ära.

De, som icke wille af hjertat förena sig med Kristi församling, fruktade sig och höllo sig på afstånd. Det wisade sig redan i den apostoliska församlingen, att i allmänhet folket är lättare tillgängligt för sanningen, än de så kallade lärde och högt uppsatte i denna werlden. 2 Kor. 1: 26.

14 Och allt mera tillkommo sådana som trodde på Herren, hela skaror af både män och qwinnor,

15 så att de ock utburo de sjuka på gatorna och lade dem i sängar och på bårar, på det att, då Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte öfwerskygga någon af dem.

Bårar, d. ä. bårsängar. Denna åstundan, att Petri skugga måtte falla på de sjuke, härledde sig icke af någon wantro, utan af tro på den underbara helbregdagörande kraft, som hos apostlarna uppenbarade sig.

16 Och äfwen en mängd folk ifrån de kringliggande städerna kom tillsamman till Jerusalem, förande med sig sjuka och sådana som woro plågade af orene andar, och de wordo alla botade.

Icke alla, som på detta sätt sökte helbregdagörelse, hade något rätt salighetsbegär, utan hos somliga war blott åstundan efter lekamlig helsa. Men att den undergörande kraften hos apostlarna äfwen i sådana fall bewisade sig, så att de som kommo blefwo befriade ifrån sina sjukdomar och lidanden, war ett ännu större tecken till Kristi undergörande närwaro och allmagt. I det lekamliga kunde han hjelpa äfwen dem, som icke hade något salighetsbegär. Matt. 10: 1, 2.

17 Då stod öfwerstepresten upp och alla de som woro med honom, hwilka hörde till sadduceernas parti, och de blefwo fulle af ifwer

18 och buro händer på apostlarne och satte dem i allmänt häkte.

Att nu sadduceerna, som nekade uppståndelsen, woro af samma parti som öfwerstepresten, nemligen Hannas, bewisar att äfwen han och således med honom många af presterna woro förfallne uti denna grofwa otro. Det war således en tid, som liknade wår; många bekände det de icke mera trodde. Apostlarne blefwo nu behandlade såsom brottslingar. Så är det ibland, att ett samqwäm i swordom och dryckenskap o. s. w. icke anses wara olofligt, men att samlas till andelig uppbyggelse och gemensam bön anses såsom ett brott. Det namnet Kristus, om det bekännes med ande och lif, är alltid ett brott inför werlden.

19 Men en Herrens ängel öppnade om natten dörrarna till fängelset och förde dem ut och sade:

20 Gån åstad och uppträden och talen i templet till folket alla detta lifwets ord.

Genom ett stort underwerk blefwo apostlarne [ band III, 313 ]befriade ur fängelset. Denna befrielse war ett härligt bewis, att Herren war med dem. Det war i sig sjelf en kraftig uppmuntran och tillika blefwo de af ängeln uppmuntrade att oförskräckt förkunna evangelium eller detta lifwets ord. De orden detta lifwet betyda här det andeliga, det ewiga lifwet, och bewisa, att den första församlingen lefde just i detta lifwet, de lefde i anden, de hade sin umgängelse i himmelen, Kristus sjelf war deras lif, deras ett och allt.

21 Och sedan de hade hört detta, gingo de i dagningen in i templet och lärde. Och öfwerstepresten och de som woro med honom kommo och sammankallade rådet och alla de äldste bland Israels barn och sände till fängelset för att hemta dem.

Apostlarne lydde utan fruktan, de gingo bittida upp i tempelgården och förkunnade Kristi evangelium, på det wanliga ställe, der man plägade föreläsa Herrens lag. Detta bewisar en stor trons frimodighet: de aktade hwarken motstånd eller fängelse för evangelii skull. Det synes tydligt, att det höga rådet nu hade den afsigt, att om möjligt döma apostlarna till döden såsom fridstörare.

22 Och rättstjenarne kommo dit och funno dem icke i fängelset, och de återwände och berättade det,

23 sägande: Fängelset funno wi stängdt med all omsorg och wäktarne stående utanför dörrarna, men när wi öppnade, funno wi ingen der inne.

24 Och när befälhafwaren öfwer tempelwakten och öfwerstepresterna hörde dessa ord, wisste de icke, hwad de skulle tänka om dem och hwad häraf skulle blifwa.

Evangelii motståndare blefwo nu willrådiga, hwad de skulle säga för folket; ty om de wille säga, att menniskor befriat dem, så hade hwar och en insett, att detta war omöjligt, ty dessa fängelser woro ganska fasta och wakterna säkra; men om de wille säga, att Gud hade befriat de fängslade apostlarne, så hade de derigenom fält domen öfwer sig sjelfwa. De insågo nu, att allmagtens hand war med i detta werk, och ändå wille de icke gifwa wika. Hwad warda deraf? Månne de eller den uppståndne Kristus skall winna segren? Detta är den stora fråga, som skall afgöras.

25 Då kom någon och berättade för dem: Se, de män, hwilka I haden insatt i fängelset, de uppträda i templet och lära folket.

Se v. 20.

26 Då gick befälhafwaren tillika med tjenarne och hemtade dem, dock utan wåld; ty de fruktade för folket, att de skulle blifwa stenade.

Icke för Gud, utan blott för folket woro de rädda. Menniskofruktan går framför gudsfruktan hos denna werldens barn.

27 Och sedan de hade hemtat dem, instälde de, dem för rådet, och öfwerstepresten tillfrågade dem,

28 sägande: Hafwa wi icke allwarligen bjudit eder att icke lära i detta namn? Och se, I hafwen uppfylt Jerusalem med eder lära och wiljen draga öfwer oss denne mannens blod. Ap. G. 4: 18 f.

I detta namn, nemligen i Kristi namn. Enligt Kristi evangelium, som apostlarne förkunnade, hade de, som korsfäst Kristus, gjort sig skyldiga, icke blott till utgjutelsen af oskyldigt blod, utan de hade korsfäst och dödat Messias, Israels konung, och hwarje predikan om honom och hwarje underwerk, som gjordes i hans namn, war en anklagelse emot dem. Men oaktadt sanningens och samwetets magt wille de icke göra bättring, icke gifwa Gud äran, utan om möjligt nedtysta alla wittnesbörd.

29 Men Petrus och apostlarne swarade och sade: Man måste lyda Gud mer än menniskor.

30 Wåra fäders Gud har uppwäckt Jesus, hwilken I hafwen upphängt på trä och dödat. Ap. G. 2: 2132. 3: 15.

31 Honom har Gud med sin högra hand upphöjt till en höfding och en frälsare för att gifwa Israel bättring och syndernas förlåtelse; Ebr. 2: 10. Luk. 24: 47.

Apostlarne förkunna frimodigt, att det höga rådet hade gjort sig skyldigt till Jesu blods utgjutelse, men att ännu bättring för Israel wore möjlig, och att de kunde få syndernas förlåtelse af denne salighetshöfding. Om de wille emottaga, så wille han gifwa Israel nåd till bättring och syndernas förlåtelse.

32 och wi äro wittnen om allt detta, så ock den Helige Ande, hwilken Gud har gifwit dem som lyda honom. Joh. 15: 26 f.

Apostlarne woro ögonwittnen titt det de om Kristus förkunnade, och den Helige Andes synbara utgjutelse och werkningar woro wittnesbörd från himmelen. Detta wittnesbörd af Guds Ande kunde äfwen desse motståndare få erfara, om de wille blifwa sanningen lydaktige.

33 Och när de hade hört detta, skar det dem i hjertat, och de rådslogo om att rödja dem ur wägen.

Samma wittnesbörd af apostlarna werkade på pingstdagen ett styng i hjertat till ånger och bättring hos flera tusen menniskor, så att de kommo till tron och blefwo frälste; men hos det höga rådet och alla andra motståndare werkade det en skärande förbittring, ökad förhärdelse och mordanslag, såsom det sker än i dag. Så fortfara ännu Kristi fiender att korsfästa honom, i det de förfölja dem, som tillhöra Kristus.

34 Då stod en farisé upp i rådet, [ band III, 314 ]wid namn Gamaliel, en lagklok, som war aktad bland allt folket, och begärde, att man för en kort stund skulle låta apostlarne gå ut. Ap. G. 22: 3.

35 Och han sade till dem: I män af Israel, sen eder före, hwad I ämnen göra med dessa män.

36 Ty för en tid sedan uppträdde Teudas och gaf sig ut för att wara något, och till honom slöt sig en hop af omkring fyra hundra män; och han blef dödad, och alla som hade trott på honom blefwo skingrade och tillintetgjorda. Ap. G. 21: 38.

Denne Teudas, som gjorde detta upprorsförsök, utan twifwel under messianska förespeglingar, omnämnes icke på något annat ställe; men en upprorsstiftare af samma namn uppträdde under kejsar Klaudii regering.

37 Efter honom uppträdde Judas, Galileern, i skattskrifningens dagar, och han bragte mycket folk till affall och drog dem efter sig; äfwen han omkom, och alla som trodde på honom blefwo förskingrade.

Detta war en senare beskattning än den, som nämnes i Luk. 2: 1, och skedda då Arkelaus blef afsatt, sedan han regerat i tio år. Då uppträdde denne Judas och samlade folk omkring sig för att göra motstånd, föregifwande, att Judarne, som woro Guds folk, icke borde göras skattskyldige under det hedniska romerska riket. Han uppträdde sålunda sjelf, han war icke sänd af Gud, och hans företag blef om intet.

38 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män och låten dem wara; ty är detta anslag eller detta werk af menniskor, så skall det warda om intet;

39 men är det af Gud, så kunnen I icke göra det om intet; sen till, att I icke mån finnas strida mot Gud sjelf.

Det råd, som Gamaliel gaf, war wisserligen klokt och wälberäknadt i afseende på detta särskilda fall, men icke kunde det låta sig göra att uppställa det till en allmän regel, ty då skulle man aldrig kunna ingripa för att hindra eller straffa, ja, icke en gång befrämja något menskligt företag, utan hålla sig på afstånd och låta allt gå såsom det wille, antingen det wore ondt eller godt. Antingen war Gamaliel owiss, huruwida apostlarne hade rätt eller icke, eller war han öfwertygad om, att de hade rätt och att Jesus war Messias, och wille derföre hindra förföljelsen, fastän han icke wågade bekänna Kristi namn.

40 Då lydde de honom och kallade in apostlarne och läto hudflänga dem och bjödo dem att icke tala i Jesu namn och läto dem ga.

Hudflängningen bestod i 39 gisselslag på blotta ryggen. Det höga rådet begick också häruti stor orättwisa, det war ett laglöst förfarande; de kunde icke öfwer apostlarna fälla någon dom, och ändå straffade de dem på ett skymfande sätt. Enligt Gamaliels råd skulle det lemnas derhän, om saken war af Gud eller icke, till dess utgången wisade det, och ändå wåga de att behandla apostlarna såsom brottslingar! Till sådan sjelfmotsägelse göra sig alltid sanningens motståndare skyldige på ett eller annat sätt.

41 Och så gingo de ut från rådet, glade deröfwer, att de hade blifwit befunne wärdige att lida smälek för det namnets skull. Matt. 5: 10 f. Rom. 5: 3.

42 Och de upphörde icke att hwar dag i templet och i husen lära och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

I stället för att blifwa afskräckte, såsom fienderna menade, undfingo apostlarna genom smäleken och förföljelsen förökad fröjd och kraft och frimodighet. Ljuset och sanningen kunna icke hindras med wåld, och himmelriket kan icke besegras af menniskomagt.

6 Kapitlet.

Sju män utses att besörja den dagliga utdelningen. Stefanus anklagas.

Men i dessa dagar, då lärjungarnes antal förökades, begynte de Grekiske Judarne att knorra mot Ebreerna deröfwer, att deras enkor blefwo förbisedda wid det dagliga betjenandet.

Med lärjungarna förstås alla, som trodde på Jesus. Desse grekiske Judar woro kristna, som warit Judar, födda bland hedningarna, och som talade grekiska; ty redan på den tiden woro talrika Judar spridda i hedniska länder. Med Ebreer menas sådana kristna, som warit Judar, födda och uppfödda i Judalandet och talade ebreiska. Såsom Judarna ansågo sig hafwa företräde framför alla hedniska folk, så wille äfwen en inbillning om företräde göra sig gällande inom den kristna församlingen, icke blott så, att de, som warit Judar, ansågo sig för bättre än de, som warit hedningar, utan redan nu i församlingens första början, innan hedningar hade kommit till tron på evangelium, måste sådane kristna, som warit Judar, komna från hedniska länder, röna missaktning. Detta wisar sig först wid omsorgen om de fattiga inom församlingen. Från falskhet och skrymteri har församlingen rönt en helsosam rening genom Ananias’ och Saffiras död; nu framträder nödwändigheten af en annan rening, rening från andeligt högmod, partiskhet och inbillade företräden.

2 Då kallade de tolf hopen af lärjungarne tillsamman och sade: Det är icke tillbörligt, att wi öfwergifwa Guds ord för att tjena wid borden.

3 Utsen derföre, bröder, sju män bland eder, som hafwa godt rykte om sig och [ band III, 315 ]äro fulle af den Helige Ande och wisdom, hwilka wi kunna anställa för detta behof.

4 Men wi wilja egna oss ständigt åt bönen och ordets tjenst.

Apostlarne hade icke sjelfwe haft tid att ombesörja det dagliga betjenandet, v. 1, i det timliga, nemligen utdelningen af det, som hwar och en behöfde, kap. 4: 35, utan denna utdelning hade warit öfwerlemnad åt andra, dock utan att denna tjenst utgjorde ett bestämdt embete. Nu finna de det nödwändigt, att till denna tjenst inrätta ett nytt embete. I hög grad lärorikt är det att se, huru apostlarne, som hade en så stor magt, att de hade kunnat sjelfwe göra denna inrättning, likwäl framlägga förslaget för församlingen och öfwerlemna åt församlingen sjelf att ibland sig utwälja sådana fromma och wisa män, som hade allmänt förtroende.

5 Och det talet behagade hela hopen; och de utwalde Stefanus, en man full af tro och den Helige Ande, och Filippus och Prokorus och Nikanor och Timon och Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia, Ap. G. 8: 26. 21: 8.

6 och dem framstälde de för apostlarne. Och de bådo och lade händerna på dem.

Af apostlarna blefwo dessa män inwigda till sitt embete med händernas påläggning och bön om den Heliga Andes särskilda nådegåfwor till det embete, som de nu mottogo. Dessa sju män blefwo nu tjenare, grek. diakoner, i församlingens tjenst och skulle bistå apostlarna, i synnerhet i timliga angelägenheter i församlingen, såsom fattigwård, sjukwård o. s. w., men också i själawården. Dessa embetsmän äro de som i 1 Tim. 3: 12 kallas diakoner, d. ä. tjenare. Af denna inrättning är det ganska tydligt, att lärarne i församlingen icke böra förspilla sin dyrbara tid och sina krafter med timliga angelägenheter, utan de böra akta på bönen och förkunna Guds ord, v. 4.

7 Och Guds ord wäxte, och lärjungarnes antal förökades mycket i Jerusalem, och en stor hop af presterna blefwo tron lydaktige.

Evangelii ord utbredde sig nu med magt, så att en stor församling uppstod, och äfwen en mängd af de judiska presterna blefwo omwände, men icke öfwerstepresterna.

8 Och Stefanus, som war full af nåd och kraft, gjorde stora under och tecken bland folket.

Det wisade sig således, att icke blott apostlarne, utan äfwen andra i församlingen, kunde i Kristi kraft och i hans namn göra underwerk.

9 Då uppstodo några af dem som woro från den synagogan, som kallades Libertinernas, och af Cyreneerna och Alexandrinerna och af dem som woro från Cilicien och Asien, för att twista med Stefanus.

Denna synagoga eller skola war förmodligen uppbyggd och underhållen af sådana Judar, som här nämnas. Libertiner eller frigifna woro sådana fria Judar, hwilkas föräldrar warit slafwar hos Romarne, men blifwit frigjorda. Cyreneer kallades sådana Judar, som bodde i Cyrene i Afrika; Alexandriner, de som woro hemma i Alexandria i Egypten. Widare woro der Judar af dem som bodde i Cilicien och i det landskap, som särskildt kallades Asien, se kap. 2: 9. Den grekiska bildningen och lärdomen hade haft stor inflytelse på sådane Judar, som warit eller ännu woro bosatte i dessa länder. Utan twifwel war derföre äfwen underwisningen i deras synagoga mycket blandad med hedendomens läror. De hade lust till disputerande, likasom Grekerna.

10 Och de förmådde icke stå emot den wisdom och den ande, hwarmed han talade.

11 Då bestälde de några män, som sade: Wi hafwa hört honom tala hädiska ord mot Moses och mot Gud.

Kristi evangelium blef sålunda misstydt, såsom om det wore en motsägelse emot Moses’ lag och emot Gud sjelf, som gifwit denna lag. De bestälde sådana falska wittnen, likasom det skedde emot Kristus sjelf.

12 Och de uppeggade folket och de äldste och de skriftlärde, och de öfwerföllo honom och släpade honom med sig och förde honom inför rådet

13 och framstälde falska wittnen, som sade: Denna menniska låter icke af att tala hädiska ord mot detta heliga rum och mot lagen,

14 ty wi hafwa hört honom säga: Jesus, denne Nasaré, skall nedbryta detta rum och förändra de stadgar, som Moses har gifwit oss,

Hwad Kristus sjelf hade sagt angående templet och gudstjensten, Matt. 24: 2, hade wäl både Stefanus och apostlarna till warning anfört, i det de förkunnade evangelium och uppmanade till bättring och tro, och detta blef nu af dessa falska wittnen förwrängdt och wanstäldt, för att uppreta rådet och folket emot Stefanus.

15 Och alla som sutto i rådet fäste ögonen på honom och sågo hans ansigte likasom en ängels ansigte.

I stället för att få se detta sanningens wittne nedslagen och willrådig, sågo de ett lugnt och fridfullt ansigte, fullt af himmelsk fröjd och heligt allwar. Själens klarhet afspeglade sig i ansigtet, ty han war full af den Helige Ande, och Kristus gaf honom i detta ögonblick förökad kraft, fröjd och frimodighet.

[ band III, 316 ]

7 Kapitlet.

Stefani tal inför rådet. Hans martyrdöd.

Då sade öfwerstepresten: Förhåller detta sig så?

Har du, Stefanus, talat så emot lagen och emot Gud?

2 Och han sade: I män, bröder och fäder, hören! Härlighetens Gud syntes för wår fader Abraham, medan han war i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Karran, 1 Mos. 12: 1 f.

3 och sade till honom: Gå ut ur ditt land och från din slägt och kom till det land, som jag skall wisa dig.

Härlighetens Gud i gamla förbundet betyder den Gud, som uppenbarade sig i härlighetens sken öfwer nådastolen och i alla sina härliga under. Det war Guds Son, den andre gudomspersonen, som äfwen i det nya testamentet kallas Guds härlighets återsken och hans wäsendes afbild. Ebr. 1: 3. Stefanus sammanfattar här twå ställen, som handla om Guds uppenbarelse för Abraham, nemligen 1 Mos. 11: 31. 12: 1—5, samt kap. 15: 17, 18.

4 Då gick han ut från Kaldeernas land och bosatte sig i Karran; och sedan hans fader war död, förflyttade han honom derifrån till detta land, der I nu bon; 1 Mos. 11: 31.

Abrahams fader Tara dog i Karran, och hans sjukdom och död war orsak att Abraham en tid uppehöll sig der.

5 och han gaf honom ingen arfwedel der, icke ens en fotsbredd, och han lofwade att gifwa det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom, då han ännu intet barn hade.

Herren förde Abraham in i Kanaans land, men gaf honom icke då någon besittning i landet, utan Abraham måste i tron hålla sig wid Guds löfte. Med detta exempel will Stefanus wisa, att Guds styrelse med Israel allt ifrån början warit så beskaffad, att de, som mottogo Herrens löften, måste tro utan att se. Detta bewisar han ytterligare, i det han anför löftet om Abrahams säd, hwarmed Herren satte den så länge barnlöse Abraham på ett ganska swårt trosprof. Widare bewisar Stefanus, att det så tillgått med Guds folk wid hwarje tillfälle, då Gud på det härligaste och mägtigaste uppenbarat sig.

6 Och Gud talade sålunda: ”Din säd skall wara främmande i ett annat folks land, och de skola göra dem till trälar och fara illa med dem i fyra hundra år; 1 Mos. 15: 13 f.

Denna förutsägelse war äfwen en swår pröfning för Abrahams tro — för en fader och stamfader att få höra, att hans efterkommande skulle wara i träldom under ett hedniskt folk i fyra hundra år! Det måste blifwa orsak till en så djup bedröfwelse, att den icke kunde bäras utan en tro, som beständigt hemtade tröst från den allsmägtige och barmhertige Guden.

7 och det folk, hwars trälar de skola wara, skall jag döma”, sade Gud, ”och sedan skola de gå ut derifrån och tjena mig på denna ort”.

På denna ort, nemligen i Kanaans land, der Gud då talade med Abraham. 1 Mos. 15: 14–16. (Jemför 2 Mos. 3: 12.)

8 Och han gaf honom omskärelsens förbund; och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolf patriarkerna. 1 Mos. 17: 9 f. 21: 2 f. 25: 24 f. 29: 32 f. 30: 5 f. 35: 16 f.

Omskärelsens förbund skedde genom en ny uppenbarelse, i hwilken Gud gjorde ett uttryckligt förbund med Abraham och insatte omskärelsen såsom förbundstecken.

9 Och patriarkerna sålde Josef, af afundsjuka, till Egypten, och Gud war med honom; 1 Mos. 37: 28.

10 och han halp honom ur all hans nöd och gaf honom nåd och wisdom inför Farao, konungen i Egypten, och denne satte honom till styresman öfwer Egypten och hela sitt hus. 1 Mos. 41: 40 f.

11 Och hunger kom öfwer hela Egypten och Kanaan och stor nöd, och wåra fäder funno inga lifsmedel. 1 Mos. 41: 54 f.

12 Och då Jakob fick höra, att säd fans i Egypten, sände han wåra fäder dit för första gången. 1 Mos. 42: 1 f.

13 Och andra gången wardt Josef igenkänd af sina bröder, och Josefs slägt blef bekant för Farao. 1 Mos. 45: 4 f.

14 Då sände Josef och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin slägt, sjuttiofem själar. 1 Mos. 46: 6 f.

Stefanus anför med särskildt eftertryck Josefs exempel såsom en mägtig talande warning, och Judarne borde nu häraf se, att de hade sålt och förkastat Jesus, likasom Josefs bröder gjorde, då de sålde honom till Egypten. — Om personernas antal, se 1 Mos. 46: 27. 2 Mos. 1: 5.

15 Och Jakob for ned till Egypten och dog, han och wåra fäder. 1 Mos. 49: 33.

16 Och de flyttades till Sikem och lades i den graf, hwilken Abraham hade köpt för penningar af Hemors barn i Sikem. 1 Mos. 47: 30. 50: 13. 33: 19. Jos. 24: 32.

Jakob sjelf blef begrafwen i Hebron, 1 Mos. 50: 13, men Josef blef begrafwen i Sikem, som nu kallas Nablus, och der begrofwos, efter en gammat uppgift, äfwen de andra af Jakobs söner. Abraham köpte begrafningsstället wid Hebron och lunden More af Heteernas stam, se [ band III, 317 ]1 Mos. 23: 16–20; men Jakob köpte en lång tid derefter åkern i Sikem af Hemors barn, se 1 Mos. 33: 19, 20, och skänkte den sedan åt sin son Josef, se 1 Mos. 48: 22. Stefanus sammanfattar här dessa båda begrafningsställen i största korthet, ty Judarne, som hörde honom, wisste wäl, huru dermed förhöll sig, och hwad köpet beträffar, nämnes blott stamfadern, såsom hufwudpersonen, ty äfwen det senare begrafningsstället tillhörde hans efterkommande, fastän det war köpt af hans sonson. Då köp rörer en hel slägt, så är stamfaderns namn företrädeswis wigtigt.

17 Och allt efter som tiden tillstundade för det löfte, hwilket Gud hade med en ed gifwit åt Abraham, tillwäxte folket och förökades i Egypten, 2 Mos. 1: 7 f.

18 till dess, en annan konung öfwer Egypten uppstod, som icke wisste af Josef.

Se 2 Mos. 1: 8.

19 Denne brukade list mot wårt folk och for illa med wåra fäder, så att de måste utsätta sina barn, att de icke skulle blifwa wid lif.

20 Wid samma tid wardt Moses född, och han war Gud behaglig och wardt fostrad i sin faders hus i tre månader; 2 Mos. 2: 2. Ebr. 11: 23.

Se 2 Mos. 2: 2. Ebr. 11: 2333.

21 men då han wardt utsatt, upptog Faraos dotter honom och uppfödde honom sig till en son. 2 Mos. 2: 3 f.

22 Och Moses wardt underwisad i all Egyptiernas wisdom och war mägtig i sina ord och gerningar.

23 Men då han wardt fyratio år gammal, kom det honom i sinnet att besöka sina bröder, Israels barn.

24 Och då han såg en af dem lida orätt, öfwade han wedergällning och hämnades den misshandlade och slog ihjel Egyptiern.

Moses wille på detta sätt hämnas den stora orättwisa, som en Egyptier begick mot en Israelit.

25 Och han menade, att hans bröder skulle förstå, att Gud genom hans hand skulle frälsa dem; men de förstodo det icke.

Moses kände redan i sig den höga kallelsen, att han skulle blifwa sitt folks förlossare, men till utförandet afbidade han icke Herrens bestämda befallning, derföre blef hans tro ännu widare satt på prof.

26 Och dagen derefter wisade han sig för dem under en twist och uppmanade dem till fred, sägande: I män. I ären bröder; hwarföre förorätten I hwarandra?

Desse woro Israeliter, som twistade med hwarandra, och dem förmanade han till enighet.

27 Men den som förorättade sin nästa stötte honom bort, sägande: Hwem har satt dig till höfding och domare öfwer oss?

Se 2 Mos. 2: 14.

28 Icke will du wäl slå ihjel mig, såsom du i går slog ihjel Egyptiern?

29 Men wid detta tal flydde Moses och bodde såsom främling i landet Madian, der han födde twå söner.

Madian är ett annat uttal af namnet Midian, se 2 Mos. 2: 15–22.

30 Och efter fyratio års förlopp syntes honom i öknen wid berget Sinai en Herrens ängel i en brinnande törnbuske. 2 Mos. 3: 2 f.

Eldslågan war ett tecken både dertill, att nådens eld öfwer Israel war brinnande, och att nu äfwen wredens eld öfwer Egyptierna war upptänd.

31 Och när Moses såg det, förundrade han sig öfwer synen, och då han gick fram för att betrakta den, hördes Herrens röst:

32 ”Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”. Då wardt Moses förfärad och tordes icke betrakta synen.

33 Och Herren sade till honom: Lös skorna af dina fötter; ty den plats, der du står, är en helig mark.

34 Jag har sett mitt i Egypten boende folks misshandling, och jag har hört deras suckan och har stigit ned för att befria dem. Och nu, kom; låt mig sända dig till Egypten.

35 Denne Moses, hwilken de hade förnekat, sägande: hwem har satt dig till höfding och domare? honom har Gud sändt till en höfding och förlossare, genom ängeln, hwilken syntes honom i törnbusken.

Denne Moses, som Israels folk 40 år förut icke wille widkännas, v. 25—28, han blef nu sänd till deras räddning, och dertill utrustad med stor magt af Herren.

36 Han utförde dem och gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda hafwet och i öknen under fyratio år. 2 Mos. 7 kap. 16: 1 f.

37 Denne Moses är den som sade till Israels barn: ”En profet, lik mig, skall Gud åt eder uppwäcka af edra bröder; honom skolen I höra.” 5 Mos. 18: 1518. Ap. G. 3: 22.

38 Denne är den som war i församlingen i öknen med ängeln, hwilken talade till honom på berget Sinai, och [ band III, 318 ]med wåra fäder, och som undfick lefwande ord till att gifwa oss, 2 Mos. 19: 3 f.

Lefwande ord kallas här den lag, som blef gifwen genom Moses. Lagen är ett lefwande ord på det sätt, som står i 5 Mos. 32: 46, 47. Rom. 10: 5. 3 Mos. 18: 5. 20: 11. Dessutom war äfwen i Moses’ lag evangelium innehållet, såsom nödwändigt till lagens fullbordan och ewinnerligt lif. Med dessa ord om Moses och om lagen bewisar Stefanus, att han högt aktade Moses, såsom sänd af Gud, och lagen såsom af Gud gifwen, och således war den beskyllning falsk, som gjordes emot honom, kap. 6: 13, 14.

39 och hwilken wåra fäder icke wille blifwa lydige, utan stötte bort ifrån sig och wände sig med sina hjertan till Egypten,

40 sägande till Aron: ”Gör oss gudar, som kunna gå framför oss: ty wi weta icke hwad som har wederfarits denne Moses, som har fört oss ut ur Egyptens land.” 2 Mos. 32: 1 f.

Med ordet om fäderna will Stefanus wäcka Judarne till besinning att de begingo samma olydnad emot Messias, som deras fäder emot Moses. Om den gyllene kalfwen, se 2 Mos. 32: 124.

41 Och de gjorde en kalf i de dagarna och framburo offer åt afgudabelätet och fröjdade sig öfwer sina händers werk. 2 Kor. 10: 7.

Såsom Israels folk i öknen offrade åt guldkalfwen och fröjdade sig åt sina händers werk, så gjorde nu desse Judar, som hade förkastat Messias och i det stället utwalde sina egna sjelfgjorda stadgar, och således bedrefwo afguderi med sina egna werk, ett inbilladt Messiasrike.

42 Då wände Gud sig bort och hängaf dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrifwet i profeternas bok: ”Icke framburen I wäl åt mig under fyratio år i öknen slagtoffer och andra offer, I af Israels hus?

Himmelens härskara, sol, måne och stjernor, med hwilka hedningarne bedrefwo afguderi. Stefanus anför här den bestraffning, hwarmed profeten Amos redan på sin tid sökt wäcka det affälliga folket till besinning och bättring.

43 I buren Moloks tält och eder gud Remfans stjerna, de bilder, som I haden gjort för att tillbedja dem. Och jag skall förflytta eder på andra sidan Babylon”. Am. 5: 25 f.

Då nu redan bland Israels folk i öknen war så mycket hemligt afguderi, att de hade ett tabernakel eller tält för Molok, som de buro med sig, såsom en motsats till Herrens tabernakel, och äfwen dyrkade Remsans stjerna eller planeten Saturnus, såsom tidens gud, så bewisade sig häruti en olydig och hårdnackad motsträfwighet mot Herrens lag och alla hans under, och denna obotfärdighet fortfor, oaktadt alla warningar genom Moses och profeterna, så att folket ändtligen blef bortfördt till Babylon. Härmed will nu Stefanus warna detta folk, att de icke måtte fortfara i sin motsträfwighet mot Kristus, som war högre än Moses, och derigenom ådraga sig en ännu swårare dom än deras fäder. Om den förskräckliga Moloksdyrkan, se 1 Kon. 11: 7. Jer. 32: 35.

44 Wittnesbördets tält war bland wåra fäder i öknen, såsom den som talade till Moses hade förordnat, att han skulle göra det efter den förebild, som han hade sett; 2 Mos. 25: 40. Ebr. 8: 5.

Se 2 Mos. 25: 40; kap. 26. Fastän fäderna hade wittnesbördets tält, wille de dock icke öfwergifwa Moloks tält. Afguderiet war, derigenom att de hade Herrens helgedom och hans lag, en så mycket större synd.

45 hwilket ock wåra fäder togo i arf och införde under Josua i det land, som de hedningar innehade, hwilka Gud bref undan för wåra fäder, ända till Davids dagar, Jos. 3: 14.

46 som fann nåd inför Gud och bad, att han måtte finna en boning åt Jakobs Gud. 2 Sam. 7: 2 f. Ps. 132: 4 f.

David bad, att han måtte få bygga ett tempel åt Herren i stället för det gamla tältet. Se 2 Sam. 7: 2–6. Ps. 89: 21.

47 Och Salomo byggde åt honom ett hus. 1 Kon. 6: 1 f.

48 Men icke bor den högste i det som är gjordt med händer, såsom profeten säger: 1 Kon. 8: 27. Es. 66: 1. Ap. G. 17: 24.

49 ”Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall. Hwad hus wiljen I bygga åt mig, säger Herren, eller hwilket är rummet för min hwila?

50 Har icke min hand gjort allt detta?”

David fick icke bygga templet, utan Salomo byggde det, men redan af Salomos bön och otaliga ställen i skriften kunde Judarne weta, att Gud icke till sin boning behöfwer något sådant tempel, som är bygdt med menniskohänder, se 1 Kon. 8: 27. 2 Krön. 6: 1833. Es. 66: 1. Det kunde således icke wara någon smädelse emot Gud, att efter Kristi ord förklara, att detta tempel skulle förstöras; ty om det gamla templet hade profeterna förkunnat detsamma, och dessa profetior hade blifwit fullbordade.

Härmed afbryter Stefanus sin framställning et gamla testamentets wigtigaste händelser; ty han såg nu, att deras förbittring och wrede började yttra sig häftigt; derföre gör han nu med ökad helig ifwer en kraftig tillämpning af dessa exempel, och wisar, att folket nu trädde i sina fäders fotspår.

51 I hårdnackade och oomskurne till [ band III, 319 ]hjerta och öron! I stån alltid emot den Helige Ande; såsom edra fäder, så ock I. Jer. 6: 10. 9: 25. Hes. 44: 9.

52 Hwilken af profeterna hafwa icke edra fäder förföljt? De hafwa ock dräpt dem som förutsade den Rättfärdiges tillkommelse, hwilkens förrädare och dråpare I hafwen blifwit, 1 Kon. 19: 10. Matt. 23: 29 f. Ap. G. 3: 14.

Deras fäder hade förföljt profeterna, som talat om Messias; nu hade detta folk korsfäst Messias sjelf och gjorde hårdnackadt motstånd emot hans Ande och evangelium.

53 I Som hafwen fått lagen genom änglars medwerkan, men icke hållit honom. 2 Mos. 19: 3 f. Gal. 3: 19.

Wid lagens utgifwande woro änglar werksamma, och Guds Son uppenbarade sig i det gamla testamentet såsom Herrens ängel, och förbundets ängel. Se Gal. 3: 19. Ebr. 2: 2. De wille icke hålla och lyda lagen, de hade oomskurna hjertan, och det kunde då icke hjelpa dem, att de hade den yttre omskärelsens tecken. Se Jer. 6: 10. Es. 63: 10.

54 Och när de hörde detta, skar det dem i deras hjertan, och de beto samman tänderna mot honom.

Så långt fick Stefanus tala, men nu blef han afbruten genom deras högljudda förbittring. Se kap. 5: 33.

55 Men han, full af den Helige Ande, såg upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och Jesus, stående på Guds högra sida,

56 och sade: Se, jag ser himmelen öppen och Menniskosonen stå på Guds högra sida.

Stefanus war redan förut uppfyld af den Helige Ande, kap. 6: 5, och nu förökade sig i honom Andens ljus och kraft och gemenskapen med himmelen ända derhän, att han kunde blicka in i härligheten och se den förklarade Kristus på Guds högra hand. Hos Stefanus blef det inre ljuset och den saliga frimodigheten större, i samma mån som fiendernas bitterhet steg till sin höjd.

57 Då ropade de med hög röst och höllo för sina öron och rusade samfäldt mot honom

58 och drefwo honom ut ur staden och stenade honom; och wittnena lade af sig sina kläder wid en ung mans fötter, som hette Saulus. 5 Mos. 17: 7. Ap. G. 9: 1. 22: 20.

Någon dom af det höga rådet afbildades nu icke, utan de förde Stefanus wåldsamt utur staden, och stenade honom, såsom om han hade hädat Gud, se 5 Mos. 17: 2–7. 3 Mos. 24: 14–22. Denna judiska domstol kunde wäl fälla en dödsdom, men den kunde ej werkställas utan stadfästelse af den romerske landshöfdingen. Att de nu stenade Stefanus war således stridande mot både gudomliga och borgerlig lag. Den, som skulle stenas, blef wanligtwis först afklädd, och derpå skulle wittnena kasta de första stenarna på honom, hwarefter äfwen folket stenade honom. Wittnena lade först ifrån sig sina wida ytterkläder, för att deraf icke hindras, då de skulle upplyfta och kasta stenarne. Saulus såg till, att kläderna woro i förwar, till dess gerningen war gjord.

59 Och de stenade Stefanus, som åkallade och sade: Herre Jesus, mottag min ande!

60 Och han böjde sina knän och ropade med hög röst: Herre, tillräkna dem icke denna synd! Och när han hade sagt detta, afsomnade han. Matt. 5: 44. Luk. 6: 27 f.

En dubbel bön beder detta trogna Jesu wittne, innan han afsomnar; han beder till Guds Son: Herre Jesus, mottag min ande, och i denna bön ligger på en gång den saliga tillförsigt, att Jesus skulle taga emot honom, och tillika en öppen bekännelse i döden inför alla de församlade, att Jesus war den frälsaren, som allena kan hjelpa i lifwet och i döden. Stefanus bad för sina fiender och mördare, innan han uppgaf anden. Så hämnas en kristen! Denna bön hade han lärt af sin Herre och frälsare. Denna bön måste hafwa warit en wäldig predikan för alla de närwarande, och det trogna blodswittnet Stefanus talat mägtigt i Kristi församling ända till denna dag. Han war den förste i församlingen, som med sitt blod beseglade sin tro på Jesus, men han har haft och skall ännu hafwa ett stort antal efterföljare. Ordet martyr betyder wittne, men brukas blott om dem, som få dö eller åtminstone lida mycket för sanningens skull. Likasom om Abels, så kan det äfwen sägas om Stefani blod, att det ropar. Och genom sin tro och sin bön i den blodiga döden talar han ännu, fastän han är död.

8 Kapitlet.

De troende i Jerusalem förföljas och förskingras. Samariternas omwändelse. Trollkarlen Simon. En Etiopisk man döpes.

Och Saulus samtyckte till hans död. Och samma dag wardt en stor förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla, utom apostlarne, blefwo förskingrade till olika trakter af Judeen och Samarien. Ap. G. 22: 20.

Kristendomens motståndare blefwo nu mycket djerfwa i sin förföljelse, då de sågo, att öfwerheten icke drog dem till answar för det de stenat Stefanus. Saulus war af Benjamins stam, född i staden Tarsus i Cilicien, som hade romersk borgarerätt. Han war en farisé, och lefde strängt efter lagens bud i det yttre lefwernet, och tillika en lärd man, som blifwit uppfostrad i Jerusalem af Gamaliel. Till yrket war han en [ band III, 320 ]tältmakare. Hans nit för lagen war stort, men evangelium wille han icke fatta, utan hade samtyckt till Stefani död, och war hufwudpersonen i den förföljelse, som nu uppstod. Denna förföljelse, som war ämnad att qwäfwa kristendomen i dess första början, bidrog fastmera att utbreda den, i det de kristna nu blefwo förströdda, likasom ett utsäde. De wittnade om Kristus både med sin bekännelse och med sitt hela wäsende och lefwerne, hwarthän de kommo, se Matt. 10: 23. Apostlarne qwarblefwo ännu i Jerusalem, som ännu fortfor att wara församlingens medelpunkt.

2 Och gudfruktige män begrofwo Stefanus och höllo stor klagolåt öfwer honom.

3 Men Saulus förödde församlingen, gick omkring i husen och släpade ut både män och qwinnor och lät sätta dem i fängelse. Ap. G. 22: 119. 26: 10 f.

4 Men de förskingrade gingo nu omkring och förkunnade evangelii ord.

Så blef redan då af den första martyrens blod ett utsäde för kyrkan, och förföljelsen måste tjena till att förhärliga Kristi namn, stadfästa de kristna i tron och utbreda Kristi rike.

5 Och Filippus kom ned till en stad i Samarien och predikade Kristus för dem.

Här menas icke aposteln Filippus, utan en af de sju diakonerna, kap. 6: 5; kap. 21: 8. Sannolikt menas här den stad i Samarien, som bar samma namn, se 2 Kon. 17: 6.

6 Och folket aktade endrägtigt på det som sades af Filippus, när de hörde och sågo de tecken, som han gjorde.

7 Ty från många, som hade orene andar, foro dessa ut, ropande med hög röst, och många lama och halta wordo botade.

Icke blott apostlarne, utan ock andra trogna hade gåfwan att göra underwerk; men ingen annan än apostlarne kunde förläna denna gåfwa åt andra, se v. 15–17. Då de orena andarne blefwo utdrifne, yttrade de, genom de plågade menniskorna, höga rop af ångest och förskräckelse, innan de öfwergåfwo dem. Äfwen häruti bewisade sig, att Kristus i sin kyrka nedlagt kraft att öfwerwinna Satans magt, och att dödsrikets portar icke kunna wara kyrkan öfwermägtiga.

8 Och i den staden wardt stor glädje.

Evangelium bewisade sig såsom ett ljufligt och gladt budskap. De, som kommo till tron, fröjdade sig i Herren öfwer den stora förlossning och salighet, hwaraf de blifwit delaktige, och många blefwo äfwen förlossade från stora lekamliga lidanden. Kristus bewisade sig såsom helbregdagöraren, båda för själ och kropp.

9 Men i staden war före honom en man, wid namn Simon, som öfwade trolldom och förwånade det Samaritiska folket, sägande sig wara en stor man;

Trolldomswäsendet har i alla tider i hedendomen warit en ganska wanlig synd, och är det ända till denna dag. För det mesta är det bedrägeri, men skriften lärer oss, att det kan bero på en hemlighetsfull förfärlig gemenskap med djefwulen eller orena andar. Denne Simon sade sig wara en stor man, d. ä. han påstod att en stor Guds kraft uppenbarade sig i honom. Detta föregifwande berodde på en wanstäld lära om Guds uppenbarelse och om den wäntade Messias, om hwilken många profetior, fastän i wanstäldt skick, hade från judendomen öfwergått till Samariterna och äfwen till hedningarna.

10 och till honom höllo sig alla, både små och stora, sägande: Denne är Guds stora kraft.

11 Och de höllo sig till honom, emedan han under en lång tid hade förwånat dem med sina trolldomskonster.

12 Men när de trodde Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och qwinnor.

13 Och äfwen Simon trodde, och när han wardt döpt, slöt han sig till Filippus, och då han såg tecken och stora krafter ske, wardt han förwånad.

Denne Simon trodde icke med någon sann tro i hjertat, så att han kom till andelig förening med Kristus, utan med en wiss öfwertygelsetro, emedan han såg de tecken och under, som Filippus gjorde, och som woro wida större än Simon kunde åstadkomma. Hwarken apostlarne eller andre lärjungar, som predikade evangelium och döpte, kunde ransaka hjertat hos dem, som döptes, så framt det icke blef genom Guds Andes ingifwelse uppenbaradt, se kap. 5: 3. De, som anammade evangelii ord, så att de bekände sig till tron på Kristus, blefwo döpte. Genom dopet skedde den nya födelsen hos dem, som i hjertat wille emottaga den Helige Andes pånyttfödande nåd.

14 Då nu de apostlar, som woro i Jerusalem, fingo höra, att Samarien hade mottagit Guds ord, sände de till dem Petrus och Johannes,

15 hwilka foro ned och bådo för dem, att de måtte få den Helige Ande;

16 ty han hade ännu icke fallit på någon af dem, utan de woro allenast döpta till Herren Jesu namn.

Nemligen den Helige Andes undergåfwor, såsom wi se af v. 16, 18, 19; se Joh. 7: 39. I Samarien hade de icke undfått den Helige Andes gåfwa på synbart sätt, såsom lärjungarne på pingstdagen. Se kap. 2: 38.

17 Då lade de händerna på dem, och de fingo den Helige Ande.

Endast apostlarne kunde meddela denna gåfwa, och efter deras död kunde den aldrig meddelas genom någon menniska, men wäl kunna [ band III, 321 ]menniskor genom ordet och sakramenten föra andra menniskor till delaktighet af nåden i Kristus, till rättfärdiggörelse och en ny födelse, och äfwen wara medel att föra dem till närmare förening med Herren och till en större kraft i tron o. s. w.

18 Och när Simon såg, att den Helige Ande gafs derigenom att apostlarne lade sina händer på dem, bar han fram penningar till dem

19 och sade: Gifwen ock mig denna magt, att hwar och en, på hwilken jag lägger mina händer, får den Helige Ande.

Simon önskade att få denna gåfwa, icke så mycket för sig sjelf, utan magten att meddela sådana gåfwor åt andra, för att derigenom upphöja sig sjelf.

20 Men Petrus sade till honom: Fördömd ware du och dina penningar, emedan du trodde, att du kunde förwärfwa Guds gåfwa för penningar!

Så talade Petrus i helig ifwer, för att så mycket eftertryckligare wisa sin afsky för de fördömliga afsigter, som Simon hyste, se 2 Kor. 16: 22. Gal. 1: 8, 9. Det är icke en fördömelseönskan öfwer Simon, utan ett bestämdt tillkännagifwande, att han war på fördömelsens wäg, så länge detta sinne hos honom fick råda. Inga penningar, ingen lärdom, inga menskliga anslag, ingen blott yttre bekännelse kunna göra en menniska till en sann kristen, detta kan blott Herren allena, då menniskan will lyda hans råd och köpa af honom på det sätt han sjelf lärer, se Upp. 3: 18. Efter denne Simon har att egennyttig handel i andeliga ting blifwit kallad med namnet Simoni. Att gifwa befordran åt prester, eller förmåner i kyrkan för penningar eller skänker, eller för wänskaps och slägtskaps skull, eller af andra egennyttiga afsigter, är simoni, det är en sådan synd, som trollkarlen Simon begick, då han bjöd penningar för en Herrens gåfwa, och öfwer all sådan synd gäller den stränga dom, som aposteln uttalade öfwer Simon. I alla tider har sedan dess denna synd ofta blifwit utöfwad, och är tywärr ganska wanlig i kyrkans förfallna skick äfwen i wår tid.

21 Du har ingen del eller lott i denna sak, ty ditt hjerta är icke rätt inför Gud.

För att kunna emottaga den Helige Andes gåfwa och blifwa född på nytt, måste hjertat wara rätt, d. ä. rätt upprigtigt, se Joh. 1: 47, och detta werkas af den wäckande nåden, då menniskan icke står den emot. Således är menniskan icke delaktig af lifwet i Kristus, så länge hjertat hänget fast wid denna werlden.

22 Bättra dig derföre från denna din ondska och bed Gud, om möjligen ditt hjertas tanke kan warda dig förlåten.

23 Ty jag ser, att du är stadd i bitterhets galla och orättfärdighets band.

Denna förmaning af Petrus bewisar tydligen, att han icke önskade Simon något ondt, utan önskade, att han måtte blifwa frälst ifrån det onda och få sina synders förlåtelse. Wi se också häraf, att äfwen onda tankar och uppsåt äro en fördömlig synd. Synden är ett gift för själen och kallas äfwen drakaetter, huggormaetter, och här bitterhets galla. I synnerhet kallas synden så, då den wisar sig på särdeles giftigt och farligt sätt, såsom i afguderi, trolldom, otukt, afund, hat o. s. w. Se 5 Mos. 29: 18.

24 Då swarade Simon och sade: Bedjen I Herren för mig, att intet må öfwergå mig af det I hafwen sagt.

Simon fruktade nu för det straff, hwarom aposteln hade talat, och bad om förbön, att det måtte blifwa afwända, men han wisar ingen angelägenhet om bättring och syndernas förlåtelse. Hos de obotfärdiga kan wäl stundom uppstå en fruktan för straffet, och denna fruktan misstages ofta för upprigtig syndaånger. Simon blef efter den tiden en ännu större förförare, än han hade warit förut, och stiftade en sekt med de allra afskywärdaste irrläror.

25 Och sedan de hade wittnat och talat Herrens ord, wände de tillbaka till Jerusalem och förkunnade evangelium i många byar i Samarien.

De båda apostlarne återwände till Jerusalem, men predikade mångenstädes på återwägen. Nu upphörde fiendskapen emellan Judar och Samariter, då de blefwo förenade i Kristi kärlek.

26 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: Stå upp och gå söder ut den wägen, som går ned från Jerusalem till Gasa; den är öde.

Gasa war en stad i de gamla Filisteernas land, sydwest från Jerusalem.

27 Och han stod upp och gick. Och se, en Etiopisk man, en hofman och mägtig herre hos drottning Kandace i Etiopien, som war satt öfwer hela hennes skattkammare, hade kommit till Jerusalem för att der tillbedja,

Etiopien låg söder om Egypten. Denne hofman war således från det land, som nu kallas Abyssinien, en hedning, som dock hade lärt känna den judiska läran, antagit den och nu warit i Jerusalem, för att offra i Herrens tempel och söka näring för sin själ. Således gjorde denne man en lång resa, för att komma i gemenskap med Israels Gud och tillbedja honom.

28 och han war nu stadd på hemwägen och satt i sin wagn och läste profeten Esaias.

Så sökte denne man ljus och wägledning för sin själ i den heliga skrift, och det blef honom gifwet, ty hwar och en som beder, han får, och den som söker, han finner!

29 Då sade Anden till Filippus: Gå fram och följ med denna wagn.

Huru märkwärdigt och tröstande är icke detta exempel på den Helige Andes omsorg om denna nådehungriga själ! Att Guds Ande mycket [ band III, 322 ]arbetat på honom, bewisar hans läsande och hans långa resa; och nu fördes ett Herrens sändebud, Filippus, till honom, för att underwisa och upplysa honom, och göra honom delaktig af det heliga dopets nådegåfwa.

30 Då lopp Filippus fram och hörde honom läsa profeten Esaias och sade: Förstår du då hwad du läser?

31 Och denne sade: Huru skulle jag wäl kunna det, utan att någon underwisar mig? Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredwid honom.

Den förnäme mannen tog nu den fattige evangelisten till sig på sin wagn, utan att weta hwad han af honom hade att wänta; han kände ett sådant behof af mera ljus i skriften, att han gerna sökte det äfwen hos den obekante och till utseendet ringa wandraren.

32 Men innehållet af den skrift, som han läste, war detta: ”Såsom ett får wardt han förd till slagtning, och såsom ett lam är tyst för den som klipper det, så öppnar han icke sin mun. Es. 53: 7 f.

33 I hans förnedring wardt hans dom borttagen, och hwem kan beskrifwa hans slägte? ty hans lif borttages från jorden”.

Genom Guds Andes skickelse läste nu hofmannen just detta ställe af profeten Esaias, som med största klarhet talar om Messias’ lidande och försoningsdöd, om hans förnedring och hans upphöjelse, I Jesu djupaste förnedring blef den dom, som fäldes af menniskor, såsom om han wore af Gud förkastad, Es. 53: 1, borttagen eller upphäfd af Gud. Han blef förklarad för rättfärdig, Es. 53: 11: Han skall lefwa och regera ewinnerligen, och hans slägte, nemligen mängden af hans andeliga barn, Es. 53: 10, skall wara otalig. Sitt lekamliga lif gaf han för oss i döden. Och det borttogs från jorden i så måtto, att han icke är synligen, men osynligen närwarande.

34 Och hofmannen swarade och sade till Filippus: Jag beder dig: om hwem säger profeten detta, om sig sjelf eller om någon annan?

35 Då öppnade Filippus sin mun, och begynnande från denna skrift förkunnade han för honom evangelium om Jesus.

Filippus wisade nu, att denna profetia handlade om Messias, och att denne Messias war den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus, som med sitt blod förwärfwat åt den fallna, syndiga menniskan syndernas förlåtelse, lif och salighet, så att de, som åkalla hans namn i tron, blifwa frälste.

36 Och under det de färdades wägen fram, kommo de till ett watten, och hofmannen sade: Se watten! Hwad hindrar, att jag döpes?

Så angelägen war denne nådesökande hedning att blifwa delaktig af det heliga dopet och försoningsnåden i Kristus, att han nu strax bad derom. Det är tydligt, att Filippus äfwen hade talat om dopets nödwändighet. Se kap. 2: 38.

37 Och han befalde, att wagnen skulle stanna; och de stego båda ned i wattnet, både Filippus och hofmannen, och han döpte honom.

38 Och när de hade stigit upp ur wattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hofmannen såg honom icke mera, ty han for sin wäg och war glad.

Filippus förswann på ett underbart sätt, se 1 Kon. 18: 12. 2 Kon. 2: 16, och äfwen detta bidrog att stärka hofmannen i hans tro, emedan det wisade, att Filippus war ett Herrens budskap; och han fortsatte sin hemfärd med glädje öfwer den stora nåd, han hade undfått. Genom honom kom nu också evangelii kunskap strax till Etiopien, ty icke kunde hofmannen förtiga dessa stora ting, eller sätta under en skäppa det ljus, som war uppgånget för honom. Hofmannen hade troget anwändt det mindre ljus, han förut hade fått, och derigenom kom han nu genom den Helige Andes nåd till evangelii klara ljus och till delaktighet i nådens rikedomar.

39 Och Filippus wardt funnen i Asdod; och han wandrade omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea.

Asdod låg wid Medelhafwet i Filisteernas land och hade fordom warit en betydlig och befäst stad, men blifwit plundrad och uppbränd af Mackebeern Jonatan. Afguden Dagon och Dagons tempel uppbrändes äfwen. Cesarea war en stor stad wid Medelhafwet, som förut haft namnet Stratonice, men Herodes den äldre hade till en stor del nybyggt den med mycken prakt och kallat den Cesarea, d. ä. kejsarestad, till kejsar Augusti ära. Här hade den romerske ståthållaren öfwer Judalandet sin boning. I denna stad blef evangelisten Filippus bosatt, och omkring 30 år efter den tid, som här omtalas, fann man honom der, tillika med fyra ogifta döttrar, som hade profetians gåfwa, kap. 21: 8, 9. En helt annan stad war Cesarea Filippi, långt i norr, se Matt. 16: 13.

9 Kapitlet.

Paulus omwändes. Petrus botar Eneas och uppwäcker Tabita.

Men Saulus andades ännu hot och mord mot Herrens lärjungar och gick till öfwerstepresten Ap. G. 7: 58. 8: 1 f. Gal. 1: 13. 1 Tim. 1: 13.

2 och begärde af honom bref till synagogorna i Damaskus, att om han funne några, som tillhörde den wägen, män och [ band III, 323 ]qwinnor, skulle han föra dem bundna till Jerusalem. Ap. G. 22: 5 f. 26: 12 f.

Den wägen, d. ä. den bekännelsen. Saulus skaffade sig således af öfwerstepresten fullmagt att förfölja dem, som trodde på Kristus, och söka att utrota all tro på honom. Den gamla berömda staden Damaskus, som i lång tid hade warit hufwudstad i Syrien, war nu i Romarnes händer, men regerades af en lydkonung wid namn Aretas, se 2 Kor. 11: 32 (den är nu i Turkarnes händer).

3 Och när han under sin resa nalkades Damaskus, kringstrålade honom plötsligen ett sken från himmelen,

Detta skedde wid middagstiden, se kap. 22: 6, och det underbara skenet, som äfwen hans följeslagare sågo, öfwerträffande middagens glans, se kap. 26: 13. I detta sken uppenbarade sig Herren Jesus sjelf, likasom Upp. 1: 16.

4 och han föll ned till jorden och hörde en röst, som sade till honom: Saul, Saul, hwarföre förföljer du mig?

Hwilken outsäglig tröst för alla Jesu trogna i alla förföljelser och lidanden! Herren Jesus, som är på Guds Faders högra hand, förklarar icke blott, att han är deras förswarare, utan han står i deras ställe och anser dem såsom sin tillhörighet, så att de, som förfölja dem, förfölja honom sjelf; och fienderna hafwa icke att göra med swaga menniskor, utan med honom, den allsmägtige. — Enligt Pauli egen berättelse i Ap. G. 26: 14 tillade Herren till sin fråga till honom äfwen de orden: Dig är swårt att spjerna mot udden. Se derom Ap. G. 26: 14.

5 Och han sade: Hwem är du, Herre? Och Herren sade: Jag är Jesus, som du förföljer.

6 Men stå upp och gå in i staden, och det skall warda dig sagdt hwad du bör göra.

Nu war Sauli starka wilja bruten, och han gaf wika för Herrens mägtiga hand. Men nu skall det wisa sig, om han will lyda Jesu befallning och förödmjuka sig till att emottaga underwisning af en man, som i lärdom och anseende war honom så mycket underlägsen, just en af dem, som han nu welat förfölja.

7 Och de män, som reste med honom, stodo förstummade och hörde wäl rösten, men sågo ingen.

Sauli följeslagare sågo skenet, men icke personen; de hörda ljudet, men förstodo inga ord, och sålunda öfwerensstämmer detta med kap. 22: 9. Jemför Joh. 12: 28, 29.

8 Då reste sig Saulus upp från jorden; men då hans ögon öppnades, såg han intet, utan de togo honom wid handen och ledde honom in i Damaskus.

Se kap. 22: 11. Saulus, som sjelf wille leda andra, måste nu låta leda sig. Hans lekamliga blindhet är en träffande bild af den andeliga blindhet, i hwilken han hittills wandrat. ”Denna historia är helt och hållet ett exempel på kristlig bättring och rätt omwändelse. Det är det första, att man känner synden, såsom Kristus till den änden förskräcker Saulus från himmelen, att han icke skall fortfara i synden, utan afstå derifrån. Der nu sådan kännedom af synden är, der skall också följa, att man med Saulus föres till tro på evangelium att genom Kristus hoppas syndernas förlåtelse, som i dopet är oss tillsagd. Derefter lära wi att bekänna Kristi namn och för hwar och en prisa den nåd, som oss wederfaren är, och att äfwen föra andra till sådan kunskap, der är och kallas ett kristligt lefwerne”. L.

9 Och i tre dagar såg han icke och hwarken åt eller drack.

Under dessa wigtiga dagar föregick den stora striden i hans själ, hwarigenom han blef lös från lagen och från egenrättfärdigheten och sin egen falska wäg, så att han slutligen började bedja, v. 11, såsom en fattig, syndig menniska.

10 Och i Damaskus war en lärjunge, wid namn Ananias, och Herren sade till honom i en syn: Ananias! Och han sade: Se, här är jag, Herre!

11 Och Herren sade till honom: Stå upp och gå till den gatan, som kallas den raka, och sök i Judas’ hus en man, wid namn Saulus, från Tarsus; ty se, han beder.

Denna gata har ännu samma namn. Tarsus, hufwudstaden i Cilicien, hade af Antonius fått romersk borgarerätt. Den är nu i turkarnes händer och kallas Tarso.

12 Och han har i en syn sett en man, wid namn Ananias, komma in och lägga handen på honom, på det att han skulle få sin syn igen.

Saulus kände icke förut Ananias. Huru Herren styrer, att sanningens ljus blifwer meddeladt åt dem, som behöfwa och wilja emottaga det, är ofta underbart, såsom nu, att Ananias genom en uppenbarelse får anwisning att bära evangelii budskap till Saulus, och huru Saulus förberedes genom en syn att emottaga Ananias. Detta är ett märkwärdigt exempel på Guds styrelse i nådens rike.

13 Då swarade Ananias: Herre, jag har af många hört om denne man, huru mycket ondt han har gjort dina heliga i Jerusalem,

De, som lefwa i tron på Kristus, kallas heliga, derföre att de äro rättfärdiggjorde och helgade i Kristus.

14 och här har han fullmagt af öfwerstepresterna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.

15 Men Herren sade till honom: Gå; ty denne är mig ett utkoradt redskap till [ band III, 324 ]att bära mitt namn inför hedningar och konungar och Israels barn;

16 ty jag skall wisa honom, huru mycket han måste lida för mitt namns skull.

Detta samtal mellan Herren och Ananias är ett trösteligt exempel på kristnas umgänge med sin frälsare. Ananias uttalar sin betänklighet med ödmjuk förtrolighet, och Herren gifwer ett swar, som icke blott förnyar befallningen, utan innehåller upplysning och skäl, såsom om han talade med en förtrogen wän. Ananias och de andra kristna i Damaskus blefwo kraftigt styrkta i tron genom detta exempel på underbar omwändelse.

17 Och Ananias gick åstad och kom in i huset och lade sina händer på honom och sade: Saul, min broder, Herren har sändt mig, Jesus, som syntes dig på wägen, der du kom, på det att du skall få din syn igen och uppfyllas med den Helige Ande.

Dessa ord wisa, att Herren talat mera med Ananias, än som är upptecknadt i det föregående. Han hade fått en widsträckt fullmagt.

18 Och strax föll ifrån hans ögon såsom fjäll, och han fick sin syn igen och stod upp och wardt döpt.

Att Saulus nu fick sin lekamliga syn igen, war en bild deraf, att hans själs ögon nu blefwo rätt öppnade för evangelii ljus; han kom till tron på Herren Jesus, han fick den tröst han behöfde, han stod upp och blef genom dopet upptagen i Kristi församling, som han förut hade förföljt.

19 Och han tog sig mat och stärkte sig. Och Saulus war några dagar med de lärjungar, som woro i Damaskus;

20 och strax predikade han i synagogorna Jesus, att han war Guds Son.

Saulus hade nu blifwit en Paulus, af en Kristi motståndare hade nu blifwit en Herrens apostel, full med kraftig tro, brinnande kärlek och glödande nit om Jesu ära och hans rikes utbredande. Från detta ögonblick war hela hans stora själskraft och alla hans utomordentliga gåfwor helgade åt Herrens tjenst. Genom detta utkorade redskap skulle evangelii ljus i synnerhet upptändas bland hedningarna.

21 Och alla som hörde honom blefwo bestörta och sade: Är icke detta den som i Jerusalem förödde dem som åkalla detta namn? Och hit hade han kommit i afsigt att föra dem bundna till öfwerstepresterna. Ap. G. 26: 9 f.

22 Men Saulus tilltog i kraft mer och mer och förbryllade de Judar, som bodde i Damaskus, bewisande, att denne war Kristus.

Saulus, som efter sin omwändelse blef kallad Paulus, hade en stor kunskap i den heliga skrift, och sedan han nu kommit till tron på Kristus, kunde han så klart anföra och tillämpa profetiorna om honom, att ingen motståndare kunde wederlägga honom. Men att öfwerwinna motståndare med klara skäl och bringa dem till tystnad, är ingalunda nog till en sann omwändelse. De flesta af dessa Judar fortforo wäl ändå i sin otro, emedan de icke wille gifwa sanningen rätt.

23 Men efter många dagars förlopp rådslogo Judarne sins emellan om att döda honom.

24 Och deras anslag wardt bekant för Saulus; och de höllo wakt wid portarna dag och natt för att döda honom. 2 Kor. 11: 32.

Efter sin omwändelse begaf sig Paulus till Arabien och wistades der i tre år, och blef befäst i nåden samt förkunnade Kristi evangelium, så att evangelii kunskap ganska tidigt framträngde till Arabiens folk, se Gal. 1: 17. Men då han sedan kom tillbaka till Damaskus, sökte Judarna att dräpa honom. På dem hade underwerken och evangelii ord icke werkat till omwändelse, utan titt förhärdelse. Ståthållaren i Damaskus war dem på konung Aretas’ wägnar behjelplig att bewaka staden, på det Paulus måtte blifwa gripen. Se 2 Kor. 11: 32.

25 Men en natt togo lärjungarna och släppte ned honom genom muren, nedhissande honom i en korg.

Detta hus måste således hafwa warit i stadsmuren, såsom Rahabs. Jos. 2: 14.

26 Och när han kom till Jerusalem, försökte han att sluta sig till lärjungarne, men de woro alla rädde för honom, emedan de icke trodde, att han war en lärjunge. Gal. 1: 18.

Lärjungarne i Jerusalem hade ännu ingen säker underrättelse om Pauli omwändelse, då han nu efter tre års frånwaro återkom dit.

27 Men Barnabas tog honom till sig och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem, huru han hade sett Herren på wägen, och att han hade talat med honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt talat i Jesu namn.

För Barnabas hade allt detta blifwit utförligt berättadt.

28 Och han gick ut och in med dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn.

29 Och han talade och twistade med de Grekiske Judarne, men de sökte efter att döda honom.

30 Och när bröderna märkte det, förde de honom ned till Cesarea och sände honom bort till Tarsus.

Äfwen i Jerusalem sökte Judarne att dräpa honom, likasom i Damaskus, v. 23.

[ band III, 325 ]31 Så hade nu församlingen frid öfwer hela Judeen och Galileen och Samarien, uppbyggande sig och wandrande i Herrens fruktan, och tillwäxte genom den Helige Andes bistånd.

Pauli förföljelse slutade med hans underbara omwändelse, och kejsar Tiberius hade förbjudit att förfölja de kristna: derföre hade de nu frid och lugn till en tid. Denna frid werkade icke förderfligt, utan uppbyggande och förökande på det andeliga lifwet i församlingen, då de kristna woro ännu kraftiga i tro och kärlek.

32 Och det begaf sig, att Petrus, under sina wandringar till alla, äfwen kom till de heliga, som bodde i Lydda.

Lydda war en stad några mil wester om Jerusalem, berömd för flera judiska skolor, som der funnos.

33 Der fann han en man, wid namn Eneas, som sedan åtta år hade legat till sängs och war lam.

34 Och Petrus sade till honom: Eneas! Jesus Kristus botar dig. Stå upp och bädda åt dig. Och strax stod han upp.

35 Och honom sågo alla som bodde i Lydda och i Saron, och de omwände sig till Herren.

Apostlarne werkade sådana underwerk blott på Guds Andes särskilda inre befallning wid hwarje tillfälle. Om Saron, se Es. 33: 9.

36 Och i Joppe war en lärjunginna, wid namn Tabita, hwilket betyder Dorkas[1]. Hon war rik på goda gerningar och almosor, hwilka hon gaf.

Joppe war en stad wid Medelhafwet, som nu kallas Jaffa, der Jonas gick på ett skepp, för att fly undan ifrån Herren. Denna lärjunginna är ett skönt exempel på en kraftig utöfning af kristlig kärlek. Hennes tro omtalas icke, ty tron war hennes lif och just den grund, den källa, hwarur hennes goda gerningar och almosor härflöto. Det ordet rik, egentl, ”full”, är ganska lärorikt. Guds Ande will dermed wisa oss, att bet goda hon gjorde för andra, det stannade dock med den största wälsignelsen hos henne sjelf, så att hon war full deraf och uppfyld af åstundan att göra godt. Hwad de trogna göra i tro och kärlek, det följer dem efter, de hafwa det i behåll, och de få det med sig in i ewigheten. Upp. 14: 13. Matt. 25: 21, 23, 40.

37 Och det begaf sig i de dagarna, att hon wardt sjuk och dog. Och de twådde henne och lade henne i en sal i öfra wåningen.

I de dagarna, nemligen då Petrus war i Lydda.

38 Och emedan Lydda låg nära Joppe och lärjungarne hade hört, att Petrus war der, sände de twå mån till honom och bådo honom utan dröjsmål komma till dem.

39 Då stod Petrus upp och gick med dem. Och när han kom dit, förde de honom upp i salen, och omkring honom stälde sig alla enkorna, gråtande och wisande honom alla de lifklädnader och mantlar, som Dorkas hade gjort, medan hon war med dem.

Allt, hwad de sade, bewisade den afsomnades flit och kärlek.

40 Då dref Petrus ut dem alla och föll på sina knän och bad och wände sig till kroppen och sade: Tabita, stå upp. Och hon öppnade sina ögon, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp.

41 Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade in de heliga och enkorna och stälde henne fram lefwande.

42 Och det wardt kändt i hela Joppe, och många trodde på Herren.

43 Och han stannade många dagar i Joppe hos en wiss Simon, en garfware.

Genom detta stora underwerk blefwo de kristna mägtigt stadfäste i tron, de bedröfwade blefwo tröstade, och många af dem, som ännu icke trott evangelium, blefwo nu dragna till Herren.

10 Kapitlet.

Kornelii syn. Petri syn och predikan. Kornelius och andra hedningar döpas.

I Cesarea war en man, wid namn Kornelius, en höfwitsman wid den så kallade Italienska krigsskaran.

2 from och gudfruktig med hela sitt hus, gifwande många almosor åt folket och bedjande till Gud alltid.

Om Cesarea, se kap. 8: 39. I denna stad låg alltid en betydlig italiensk befästning, titt skydd eller lifwakt för den kejserliga ståthållaren, utom krigshären, som war sammansatt af soldater frän olika håll. — En höfwitsman wid denna besättning war denne Kornelius, en from hedning, som dock kände och älskade Israels Gud. Han war from och gudfruktig, så att han lefde fromt efter den kunskap, han hade fått, han war gifmild och flitig i bönen, och bad utan twifwel förnämligast derom, att han måtte få syndernas förlåtelse och warda frälst, v. 43; kap. 11: 14. Den förberedande nåden hade således hos honom redan werkat mycket, och nu är tiden kommen, att hans bön skall blifwa hörd. Allt detta, som Guds nåd hos honom redan hade werkat, war ännu icke tillräckligt till saligheten; med allt det goda, som hos honom omtalas, war han ännu en hedning. Men huru många, som kallas kristna, äro icke wida sämre, än denne hedning!

[ band III, 326 ]3 Han såg tydligen i en syn, ungefär wid nionde timmen på dagen, en Guds ängel komma in till honom och säga till honom: Kornelius!

Icke uti en dröm, utan i ett waket tillstånd, med klart medwetande såg han, i en mans gestalt, en ängel i skinande kläder, v. 30.

4 Och han fäste ögonen på honom och wardt förfärad och sade: Hwad är det, Herre? Och denne sade till honom: Dina böner och dina almosor hafwa uppstigit till hågkomst inför Gud;

Här säges ingalunda, att Kornelius kunde blifwa frälst för sina böners och almosors skull, utan att dessa frukter af den förberedande nåden hade uppstigit liksom en rök af brännoffer, såsom en påminnelse, hwarmed Gud will liksom påminnas att tänka på den offrande med mera nåd. Att Kornelius troget anwände den nåd, han hade fått, gjorde honom beredd att emottaga det, som mera och större war: evangelii klara ljus och nådens fullhet i Kristus. ”Se, denne Kornelius är en hedning, oomskuren och utan lag, och hafwer likwäl den tillkommande Kristi tro, som lär honom goda gerningar, ändock han är en krigsman, och blef upplyft till tron på Kristus, som uppenbarad war.” L.

5 och sänd nu några män till Joppe och hemta Simon, som ock kallas Petrus.

6 Han gästar hos en wiss Simon, en garfware, som eger ett hus wid hafwet.

Emedan icke blott Kornelius sjelf, utan också hans husfolk med honom fruktade Gud, så skulle evangelii sändebud hemtas till detta hus, på det de alla måtte blifwa delaktige af det glada budskapet.

7 Och då ängeln, som talade med honom, hade gått bort, kallade han till sig twå af sina tjenare och en from krigsman af dem som ständigt woro hos honom

8 och förtäljde för dem alltsamman och sände dem till Joppe.

9 Men dagen derefter, medan dessa woro på wäg och nalkades staden, gick Petrus wid den sjette timmen upp på taket för att bedja.

Om taket, se kap. 1: 13. Den sjette timmen motswarar wår middagsstund.

10 Och han wardt hungrig och wille hafwa mat, och under det att de tillredde den, kom en hänryckning öfwer honom,

11 och han såg himmelen öppen och ett käril, likt en stor linneduk, komma ned, hwilket, bundet i fyra hörn, sänkte sig ned till jorden,

12 i hwilket woro alla fyrfota och krälande djur på jorden och himmelens foglar.

Hans själ blef försatt uti ett sådant innerligt och upplyft tillstånd, att alla hans kroppsliga sinnen hwilade, och själens öga öppnades för den wigtiga sanning, som skulle blifwa honom uppenbarad. Stundom har det behagat Gud att gifwa uppenbarelse medelst sådana syner, som med de lekamliga ögonen kunde skådas, och med ord, som de lekamliga öronen kunde höra; stundom hafwa uppenbarelsen blifwit gifna i drömmar, och stundom genom hänryckning eller en högre lyftning i själen, se Es. 6: 1. Hes. 1: 1. Den stora sammanbundna linneduken, som Petrus i denna syn såg nedkommande från himmelen, är en bild af Kristi kyrka, i hwilken menniskor af alla folk och slägter skola samlas från alla fyra wäderstrecken. I kyrkan skola upptagas icke blott alla de af Israels folk, som wilja omwända sig till Kristus, utan också en skara af folk, samlade från hedningarna, hwilka af Judarna ansågos såsom orena, och hwaraf de orena djuren i det gamla förbundet woro en sinnebildlig afmålning. Apostlarne hade ännu icke något rätt klart ljus derom att också hedningarne skulle upptagas i Kristi församling och blifwa medlemmar i Messias’ rike, utan att först genom omskärelse blifwa delaktige i löftena till Israel. Om Guds wilja och råd härutinnan blef nu Petrus underwisad genom denna syn.

13 Och en röst kom till honom: Stå upp, Petrus, slagta och ät!

Härmed wille Herren wisa Petrus, att evangelium skulle predikas för Judar och hedningar. Petrus war i denna stund lekamligen hungrig, men ännu större war hans hunger i hjertat efter Guds nåds mägtiga uppenbarelse till själars frälsning, och denna andeliga hunger och längtan skulle nu hos honom blifwa tillfredsstäld genom hedningars omwändelse.

14 Men Petrus sade: Ingalunda, Herre; ty aldrig har jag ätit något oheligt och orent.

Oheligt och orent betyder allt det, som i lagen war förbjudet att äta. Se 3 Mos. 11: 43–45.

15 Och åter kom en röst för andra gången till honom: Hwad Gud har renat må ej du anse oheligt.

Då befallningen blef gifwen angående det, som i linneduken war innehållet, så war allt detta af Herren sjelf förklaradt rent, och häruti låg för Petrus den betydelsen, att han icke längre skulle anse det olofligt att förkunna evangelium för hedningarna; ty de woro nu af Herren sjelf förklarade rene så till wida, att Kristus äfwen åt dem förwärfwat rättfärdighet och renhet, så att alla, som wille tro, skulle blifwa medlemmar i Kristi rike; ty skiljemuren mellan Judar och hedningar war nu nedbruten.

16 Och detta skedde tre gånger, och så wardt kärilet åter upptaget till himmelen.

Att det på Petrus skulle göra ett rätt kraftigt intryck och werka hos honom full wisshet, [ band III, 327 ]fick han tre gånger höra denna röst. Se 1 Mos. 41: 32.

17 Och under det Petrus inom sig war owiss om hwad den syn, som han hade sett, skulle betyda, se, då stodo wid porten de män, som woro sände från Kornelius och hade frågat sig fram till Simons hus.

18 Och de ropade och frågade, om Simon, som ock kallades Petrus, gästade der.

19 Men under det Petrus begrundade synen, sade Anden till honom: Se, tre män söka dig.

20 Stå derföre upp och stig ned och gå med dem utan att twifla; ty jag har sändt dem.

Nu hade det underbara hänryckningstillståndet hos Petrus upphört, och han tänkte nu på denna syns betydelse, och se, förklaringen skulle just blifwa honom gifwen genom dessa sändebud från Kornelius, på hwilka Guds Ande befalde honom att tillämpa den uppenbarelse, han hade undfått.

21 Då steg Petrus ned till männen och sade: Se, jag är den som I söken. För hwad orsak ären I här?

22 De sade: Kornelius, en höfwitsman, en rättfärdig man, som fruktar Gud, och som har wittnesbörd af hela det Judiska folket, har fått en uppenbarelse af en helig ängel att hemta dig till sitt hus och höra ord af dig.

23 Då kallade han dem in och herbergerade dem.

Och dagen derefter stod han upp och for med dem, och några af bröderna från Joppe foro med honom.

Dessa bröder följde Petrus för att se, hwad Herren ämnade göra bland hedningarna, och det wisade sig sedan, att äfwen häruti låg en Guds skickelse, att Petrus haft dessa wittnen med sig. Se kap. 11: 2, 3, 12.

24 Och dagen derefter kommo de till Cesarea. Och Kornelius wäntade dem och hade kallat tillhopa sina fränder och närmaste wänner.

25 Och när Petrus skulle gå in, gick Kornelius emot honom och föll ned för hans fötter och tillbad.

Detta gjorde Kornelius ingalunda for att tillbedja Petrus, såsom hedningar tillbådo afgudar, utan blott för att wisa honom en utmärkt wördnad, såsom ett den högste Gudens sändebud.

26 Men Petrus reste upp honom, sägande: Stå upp; jag är ock en menniska.

Aposteln wille icke emottaga sådan ära, som tillkom Herren allena. Men påfwen, som kallar sig Petri efterföljare, har infört det bruk, att låta kyssa sina fötter äfwen af konungar och furstar.

27 Och samtalande med honom gick han in och fann många församlade.

28 Och han sade till dem: I weten, att det icke är lofligt, att en Judisk man umgås med en utländing eller går till honom, men mig har Gud lärt att icke kalla någon menniska ohelig eller oren. Joh. 4: 9. 5 Mos. 10: 17. Rom. 2: 11. 1 Petr. 1: 17.

De judiska skriftlärde hade infört en mängd af menniskostadgar, och angående umgänge med utländingar faststält ett förbud, som war en öfwerdrift af 5 Mos. 7: 2–6 och kap. 23: 3—6, och som i synnerhet angick Kanaaniterna. Gud hade ej förbjudit Israels folk att hafwa umgänge med hedningarna i handel o. s. w., utan blott all delaktighet i hedningarnes afguderi och synder, all förtrolighet, förbund, giftermål o. s. w. med hedniska folk.

29 Derföre kom jag ock utan gensägelse, när jag blef efterskickad, och frågar nu, för hwad orsak I hafwen skickat efter mig.

30 Och Kornelius sade: För fyra dagar sedan fastade jag ända till denna timme och bad den nionde timmen i mitt hus, och se, då stod en man inför mig i en skinande drägt

31 och sade: Kornelius! Din bön ar hörd, och dina almosor äro ihågkomna inför Gud.

32 Sänd derföre till Joppe och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus; han gästar i garfwaren Simons hus wid hafwet; när han kommer, skall han tala med dig.

33 Då sände jag strax till dig, och du gjorde wäl, att du kom. Så äro wi nu alla här inför Gud för att höra allt som har blifwit dig befaldt af Gud.

34 Då öppnade Petrus sin mun och sade: I sanning inser jag, att Gud icke har anseende till person,

35 utan i hwarje folk är den som fruktar honom och öfwar rättfärdighet honom täckelig.

Dessa wigtiga ord hafwa ofta blifwit missförstådda och missbrukade, såsom om hwar och en af hwad folk som helst skulle kunna blifwa salig, utan afseende på hwad tro eller lära han har, om han blott öfwar rättfärdighet. Men med rättfärdighet menas här icke den rättfärdighet i lefwernet, som är en frukt af tron hos sanna kristna, utan här menas det, som [ band III, 328 ]Kornelius gjorde, innan han kom till tron på Kristus, se v. 2; men just det, att Herren sände Petrus till Kornelius, att för honom predika Kristi evangelium om den sanna rättfärdigheten, bewisar fullkomligt, att Kornelius behöfde till saligheten en helt annan rättfärdighet och fromhet, än han förut hade. Petri ord hafwa således följande mening: Nu förnimmer jag, att Gud icke utesluter någon ifrån himmelriket och ifrån delaktighet i Kristus, af hwad folk han än må wara. Nu ser jag, att Herren will frälsa icke blott Judar, utan också hedningar, och att i hwarje folk den, som fruktar Gud och öfwar rättfärdighet efter sitt samwetes ljus, genom den förekommande nåden, såsom Kornelius, v. 2, är täckelig eller wälkommen att ingå i Kristi kyrka, och blifwer icke förkastad, fastän han är en hedning. Den som lyder den förekommande nåden och will frukta Gud och söker rättfärdighet, och beder Gud om ljus och nåd, den blifwer också af Kristus antagen och genom tron delaktig af evangelii förmåner. Det ordet täckelig betyder således icke, att en dygdig hedning eller en dygdig namnkristen, som icke har någon sann tro på Kristus, skulle kunna utan Kristus inkomma i himmelen, utan att den, som blifwit angelägen om rättfärdighet, såsom Kornelius war, v. 2, den är för Herren så täckelig, så kär, så älskad af honom, att han sänder evangelii ljus till den själen, och om detta icke wore möjligt på annat sätt, så skulle han ännu anwända änglar såsom redskap dertill, såsom han skickade en ängel till Kornelius, för att gifwa honom anwisning på Petrus. Så kom evangelii rättfärdighet och salighet till detta hus.

36 I kännen det ordet, som han har sändt till Israels barn, bebådande frid genom Jesus Kristus, som är allas Herre,

37 det tal, som har utgått öfwer hela Judeen, begynnande från Galileen, efter den döpelse, som Johannes predikade, Luk. 4: 14.

38 om Jesus från Nasaret, huru Gud har smort honom med den Helige Ande och kraft, han som wandrade omkring och gjorde wäl och botade alla som woro öfwerwäldigade af djefwulen, ty Gud war med honom.

39 Och wi äro wittnen till allt hwad han har gjort både i Judarnes landsbygd och i Jerusalem; honom hafwa de ock upphängt på trä och dödat.

40 Denne har Gud uppwäckt på tredje dagen och låtit honom warda uppenbar, Ap. G. 2: 2132.

41 icke för allt folket, utan för oss, som i förwäg hafwa af Gud warit utwalde till wittnen, och som åto och drucko med honom, sedan han hade uppstått från de döda. Ap. G. 13: 31.

42 Och han bjöd oss predika för folket och betyga, att han är den af Gud bestämde domaren öfwer lefwande och döda. Ap.G. 17: 31. Rom. 14: 10. 2 Kor. 5: 10.

43 Honom bära alla profeterna wittnesbörd, att hwar och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn. Jer. 31: 34. Mik. 7: 18. Ap. G. 15: 9.

Aposteln förklarar i dessa verser ännu tydligare hwad han menar i v. 34, 35, nemligen att den som fruktar Gud och öfwar rättfärdighet, han är täckelig för Gud, så att Gud will göra honom delaktig i det ord eller tal, som han sändt till Israels barn, nemligen Kristi evangelium, hwilken är Herre både öfwer Judar och hedningar och allas återlösare och frälsare. Om denne Kristus talar nu Petrus utförligare med Kornelius och hans husfolk, och framställer för dem den frälsaren, som war utrustad med den Helige Ande och kraft utan mått, och som wandrade omkring och gjorde wäl o. s. w. Häraf skulle de nu fatta, att samme Kristus äfwen wille hjelpa dem och gifwa dem syndernas förlåtelse genom tron på hans namn. Kristi försoningsdöd och uppståndelse, hans upphöjelse i härligheten till en domare öfwer lefwande och döda, och hans saliggörande nåd äro de stora hufwudsaker af evangelium, som här af Petrus i korthet framställas, och af det, som nu följer, är också tydligt, att dessa hedningar med tro anammade detta salighetens ord. Då aposteln nu också uttryckligen säger, att hwar och en som tror på Herren Jesus, skall få syndernas förlåtelse genom hans namn, så är det också ganska klart, att Kornelius och hans husfolk ännu icke hade syndernas förlåtelse, ty be hade ännu icke kommit till tron på Jesus, så mycket mindre, som de ännu icke hört evangelium om syndernas förlåtelse i hans namn. Deras gudsfruktan och rättfärdighet och täckelighet, v. 35, kunde icke göra dem till något annat, än hwad de af naturen woro, nemligen wredens barn, som behöfde att frälsas genom evangelium.

44 Medan Petrus ännu talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem som hörde hans tal;

Så blef nu denna predikan beseglad genom den Helige Ande, som nu föll på dessa hedningar, likasom förut på troende Israeliter. Ap. G. kap. 2.

45 och alla de troende af omskärelsen, som hade kommit med Petrus, blefwo bestörta öfwer att den Helige Andes gåfwa wardt utgjuten äfwen öfwer hedningarne,

46 ty de hörde dem tala med tungor[2] och prisa Gud. Mark. 16: 17. Ap. G. 2: 4.

Det wisade sig nu, hwilka stora ting Guds Ande på en kort stund genom Ordet kan uträtta i menniskors hjertan, som emottaga det. [ band III, 329 ]Då dessa hedningar nu undfingo den Helige Ande, så war det ett tecken, att en rätt och saliggörande tro på Kristus hos dem werkades; de fingo syndernas förlåtelse genom hans namn, de blefwo rättfärdiggjorde inför Gud, de blefwo födde på nytt genom sanningens ord, de blefwo Guds barn och himmelrikets arfwingar. Nu woro de i ordets fulla mening rättfärdige och täckelige för Gud.

47 Då swarade Petrus: Icke kan wäl någon förmena dessa watten för att blifwa döpta, när de hafwa fått den Helige Ande, såsom ock wi? Ap. G. 15: 8.

Här skedde döpelsen med den Helige Ande före döpelsen med watten, ty eljest hade Petrus icke med sådan frimodighet kunnat döpa dessa, som woro hedningar. Nu blef den Helige Andes gåfwa både för honom och för de trogna af omskärelsen, v. 45, ett tydligt tecken, att det icke kunde nekas dem att blifwa döpte med watten, och således äfwen i yttre måtto upptagne i den kristna församlingen. Lärorikt och ganska wigtigt är, att aposteln likwäl anser döpelsen med watten nödwändig, fastän de redan hade fått den Helige Ande. Sakramentets synliga medel skola icke tillbakasättas, fastän dess högsta och allra wigtigaste del redan blifwit dem meddelad, nemligen den Helige Ande.

48 Och han befalde, att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Derefter bådo de honom stanna qwar hos dem några dagar,

Så war nu den första planteringen af Kristi kyrka bland hedningarna börjad, och den lilla församlingen blef här sannolikt anförtrodd åt Filippi wård. — Hwilka saliga dagar dessa måste hafwa warit både för aposteln och för denna församling, kan blott den fatta, som har någon erfarenhet af trognas saliga gemenskap i Herren, och huru brinnande kärleken är emellan en andelig fader och nyfödda andeliga barn, som prisa Gud i den första kärlekens saliga fröjd.

11 Kapitlet.

Petrus förswarar hedningarnes dop. Evangelium utsprides. De troende börja att i Antiokia kallas Kristne. Agabus profeterar.

Och apostlarne och de bröder, som woro i Judeen, fingo höra, att äfwen hedningarne mottogo Guds ord.

2 Och när Petrus kom upp till Jerusalem, twistade de af omskärelsen med honom,

3 sägande: Du har gått in till oomskurna män och ätit med dem.

De af omskärelsen, v. 2, woro sådana kristna, som förut warit Judar, och dessa kunde icke fatta, att äfwen hedningarna blefwo upptagna i Kristi församling; de menade ännu, att blott de, som tillhörde Israels folk, skulle upptagas i Messias’ rike då de kommo till tron på Kristus, och att hedningar, som trodde på honom, måste först omskäras innan de kunde upptagas i Kristi kyrka.

4 Då begynte Petrus förtälja för dem i ordning, sägande:

5 Jag war i staden Joppe, bedjande; då såg jag i hänryckning en syn, huru ett käril sänkte sig ned, likt en stor linneduk, hwilken i fyra hörn nedsläpptes från himmelen, och det kom ända till mig. Ap. G. 10: 10 f.

6 Och jag fäste ögonen derpå och betraktade den och såg jordens fyrfota djur och de wilda djuren och kräldjuren och himmelens foglar.

7 Och jag hörde äfwen en röst, som sade till mig: Stå upp, Petrus, slagta och ät!

8 Men jag sade: Ingalunda, Herre; ty aldrig har något oheligt eller orent kommit i min mun.

9 Då swarade mig en röst från himmelen för andra gången: Hwad Gud har renat må ej du anse oheligt,

10 Och så skedde det tre gånger, hwarefter allt blef åter uppdraget till himmelen.

11 Och se, i samma stund stodo tre män wid huset, der wi woro, hwilka woro sände till mig från Cesarea.

12 Och Anden sade till mig, att jag skulle gå med dem utan att twifla. Och äfwen dessa ser bröder foro med mig, och wi gingo in i mannens hus.

13 Och han berättade för oss, huru han hade sett ängeln, som stod i hans hus och sade till honom: Sänd till Joppe och hemta Simon. som ock kallas Petrus. Ap. G. 10: 3.

14 Han skall tala ord till dig, genom hwilka du skall warda frälst och allt ditt hus.

Kornelius måste, oaktadt all sin förträfflighet, all sin gudsfruktan, fromhet, almosor och böner, hwaruti han lefde, medan han ännu war hedning, kap. 10: 2, ändå för att blifwa frälst, komma till evangelii kunskap och derigenom till tron på Kristus. Det war således icke genom gerningarne, utan blott genom tron han kunde frälsas. Se kap. 10: 35.

15 Och när jag begynte tala, föll den Helige Ande på dem, såsom ock i förstone på oss.

I förstone, nemligen på pingstdagen.

16 Och jag kom ihåg Herrens ord, huru han hade sagt: Johannes döpte [ band III, 330 ]med watten, men I skolen döpas med den Helige Ande. Matt. 3: 11. Mark. 1: 8. Luk. 3: 16. Ap. G. 1: 5.

Då Herren sade: I skolen döpas, så förstodo icke lärjungarne, att det ordet I äfwen skulle omfatta hedningarna; men nu hade Petrus lärt att förstå detta, då han såg, att den Helige Ande blef utgjuten öfwer Kornelius och hans husfolk.

17 Om nu Gud har gifwit dem lika gåfwa med oss, som kommit till tro på Herren Jesus Kristus, hwem war då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?

Herrens befallning till Petrus genom ängeln att följa med sändebuden till Kornelii hus, den trefaldiga uppenbarelsen, och den Helige Andes nedkommande öfwer dessa hedningar, då de hörde och trodde ordet, woro så starka bewis, att Herren wille upptaga äfwen hedningar i sitt rike, att det hade warit motstånd mot Gud, om Petrus hade wägrat att upptaga dem i Kristi församling genom det heliga dopet.

18 Och när de hade hört detta, gåfwo de sig tillfreds och prisade Gud, sägande: Så har då Gud gifwit äfwen hedningarne bättring till lif.

Bättring till lif, nemligen den sinnesändring, som wisar sig i syndakänsla och tro på Kristus, hwilken sinnesändring är till lif.

19 Men de som hade blifwit förskingrade genom den förföljelse, som uppkom för Stefani skull, wandrade omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia och talade ordet för inga andra än för Judar. Ap. G. 8: 14.

Under det de händelser, som här blifwit berättade om Saulus, Filippus och Petrus, tilldrogo sig, wandrade de andra förströdda lärjungarna omkring på flera håll och förkunnade evangelium, men blott för Judar, emedan de ännu icke wisste eller förstodo Herrens wilja, att det äfwen skulle förkunnas för hedningar. Om landet Fenicien, der Tyrus och Sidon woro belägna, se Matt. 15: 21. Antiokia war hufwudstad i det forna konungariket Syrien och låg wid floden Orontes. Nu är det en liten förfallen stad i Turkarnes händer och kallas Antakie.

20 Och bland dem woro några från Cypern och Cyrene, hwilka hade kommit till Antiokia och talade äfwen till Grekerna och förkunnade evangelium om Herren Jesus.

21 Och Herrens hand war med dem, och en stor mängd trodde och omwände sig till Herren.

22 Men ryktet härom kom till den församlings öron, som war i Jerusalem, och de sände Barnabas till Antiokia.

Då församlingen i Jerusalem nu fick höra, att äfwen hedningar i Antiokia anammade evangelium, så skickades den utmärkte läraren Barnabas, för att widare underwisa och ordna denna nya församling.

23 När han kom dit och fick se Guds nåd, wardt han glad och förmanade dem alla att med fast hjerta hålla sig till Herren,

24 ty han war en god man och full af den Helige Ande och tro; och mycket folk blef ytterligare fördt till Herren.

En stor skara blef genom tron samlad till Herren Jesus och förenad med honom.

25 Och Barnabas for till Tarsus för att uppsöka Saulus, och då han hade funnit honom, förde han honom till Antiokia.

Barnabas wisste, att Paulus war af Herren särskildt kallad till det stora wärfwet, att predika evangelium för hedningarna, derföre wille han nu hafwa honom till hjelp i Antiokia, der Guds nåd werkade så mägtigt till hedningars omwändelse.

26 Och de woro ett helt år tillsamman i församlingen och lärde mycket folk; och först i Antiokia kallades lärjungarne Kristne.

De som trodde på Kristus, kallades eljest lärjungar, bröder, troende, och af Judarna kallades de Nasareer, Galileer, men i Antiokia blefwo de af hedningarna kallade Kristianer eller Kristusmenniskor. Denna benämning har sedan dess blifwit ett allmänt stående namn på dem, som bekänna Kristi evangelium och tillhöra Kristi församling, se kap. 26: 28. 1 Petr. 4: 16. Ef. 4: 15. Detta namn är ganska passande och af hög betydelse; det har säkert blifwit under Guds styrelse gifwet. Ett högt företräde, en hög wärdighet, ett högt och saligt hopp innehålles i detta härliga namn. Es. 43: 1.

27 Men i dessa dagar kommo profeter från Jerusalem ned till Antiokia;

Med profeter menas här sådana kristna, som icke blott hade gåfwan att lära och underwisa i ordet, utan äfwen att förutsäga tillkommande ting.

28 och en af dem, wid namn Agabus, uppträdde och tillkännagaf genom Anden, att en stor hungersnöd skulle komma öfwer hela werlden, hwilken ock inträffade under kejsar Klaudius. Ap. G. 21: 10.

Denna hungersnöd förutsade Agabus genom den helige Andes ingifwelse, och det war i flera afseenden wigtigt och wälgörande för församlingen, att detta blef på förhand förkunnadt. Hungersnöden inträffade under kejsaren Klaudius i hans fjerde regeringsår, omkring år 44 efter Kristi födelse.

[ band III, 331 ]29 Då beslöto lärjungarne, att de, efter som hwar och en förmådde, skulle sända något till undsättning åt de bröder, som bodde i Judeen; Rom. 15: 25. 2 Kor. 16: 1.

De kristna i Judeen woro fattiga; dels hade wäl icke många af de rika Judarna blifwit omwända till Kristus, dels hade de, af hwad de egde, i den första kärleken meddelat så rikligen, att de icke tänkte på att behålla och bewara, dels hade wäl också deras egodelar blifwit sköflade under förföljelserna af evangelii motståndare. Ebr. 10: 34. Genom dessa bidrag uppenbarade sig, huru Kristi kärlek alltid måste i församlingen werka, så framt denna kärlek finnes. Se 2 Kor. 9: 1, 2. Rom. 15: 2527.

30 hwilket de äfwen gjorde och sände det till de äldste[3] genom Barnabas och Saulus.

Det ordet äldste, som här förekommer för första gången i församlingen uti denna mening, uttryckes på grundspråket med ordet Presbyteroi, hwarmed menas kyrkans pelare eller föreståndare. Gal. 2: 9. 1 Petr. 5: 1, 2. Af detta ord härleder sig det uttrycket presbyteriansk (kyrka), då en kyrka är så inrättad, att den icke styres af biskopar, utan af föreståndare, som församlingen sjelf wäljer. — ”Detta är den rätta kristliga gemenskap i egodelar, den Kristus befalt, och som alla kristna ibland sig skola inrätta, att hwar och en hjelper och råder den andra i nöden. Sådan gemenskap kan äfwen wara i det borgerliga regementet, och länder icke till oordning.” L.

12 Kapitlet.

Jakob, Johannes’ broder, dödas. Petrus fängslas, men befrias af en herrens ängel. Herodes dör.

Wid samma tid bar konung Herodes händer på några af församlingen för att misshandla dem

Detta war Herodes Agrippa, sonson af den Herodes, som regerade då Kristus föddes. Kejsaren Klaudius gjorde honom till konung öfwer hela Palestina, år 41 e. Kr. f. Han hade af naturen åtskilliga goda egenskaper, men han war en förföljare emot de kristna, för att dermed behaga Judafolket. I början fick den kristna församlingen till en del wara i frid, ty den stod högt i folkets ögon för de stora unders och teckens skull, som gjordas af apostlarna, och äfwen af andra kristna; men genom presternas, de skriftlärdas, fariseernas, sadducernas och herodianernas kraftiga och ihärdiga motstånd, hade kristendomen nu förlorat det anseende, som härledde sig af fruktan för det underbara. Det hade blott warit liksom en höflighet mot Kristus, utan tro i hjertat, och en sådan wänlighet håller aldrig ut i längden. Om sådana menniskor icke blifwa Jesu rätta wänner genom tron, så blifwa de snart hans fiender. Då Herodes nu menade, att det skulle behaga Judarna, så började han att förfölja de kristna. Förföljelsen mot Kristus och församlingen börjades af presterna, fortsattes af folket och fullbordades af fursten.

2 och lät med swärd döda Jakob, Johannes’ broder.

Detta war Jakob den äldre, Sebedei son, en af de tre apostlar, som hade åtnjutit Herren Jesu särskilda nåd och warit med på förklaringsberget och i örtagården. Nu blef han benådad med martyrkronan, som icke är ljuflig för kött och blod. Eusebius, en lärd i tredje århundradet, som skrifwit en kyrkohistoria, berättar, att då den man, som förde Jakob till afrättsplatsen, såg den frimodighet, hwarmed han gick döden till mötes, bekände han sig äfwen till Kristus, bad Jakob om förlåtelse, för det han utförde honom, undfick af aposteln fridens kyss och blef tillika med honom afrättad. Elfwa år woro nu förflutna efter pingstfesten, och Jakob hade warit en pelare för församlingen i Jerusalem under denna tid; men Herren behagade nu wisa, att äfwen de utmärktaste redskap i nådens rike icke äro oumbärliga för honom. Jakob fick gå in i sin Herres glädje, krönt med segerkronan. Att Herren på ett underbart sätt bewarade och frälste Petrus från samma blodiga död, wisade att han äfwen hade kunnat skydda Jakob, men Herrens stund war kommen att hemta honom hem till sin saliga ro.

3 Och när han såg, att det behagade Judarne wäl, lät han derjemte fasttaga äfwen Petrus; och sötebrödsdagarna woro nu inne.

Under sötebrödsdagarna, nemligen påskhögtiden, uppsköts afrättningen.

4 Och sedan han hade gripit honom, satte han honom ock i fängelse och uppdrog hans bewakning åt fyra waktafdelningar af fyra man hwardera, ämnande efter påsken föra honom fram för folket.

En sådan romersk waktafdelning eller qvatern war en wakt af fyra man, som wakade skiftewis och aflöste hwarandra på sin post under 24 timmar. Herodes tog fyra sådana wakthopar, för att så mycket säkrare förwara Petrus, emedan han en gång förut på underbart sätt utkommit ur fängelset, se kap. 5: 18—25. Han ämnade nu förwara honom säkert, och efter påskdagen låta afrätta honom inför folket.

5 Så förwarades nu Petrus i fängelset; men en ständig bön till Gud för honom hölls af församlingen.

Under det Petrus så förwarades, ropade de församlade kristne med innerlig och ihållande bön till Herren om nåd och hjelp.

6 Men när Herodes ämnade draga honom för rätta, sof Petrus natten förut mellan twå krigsmän, bunden med twå kedjor, och wäktare utanför dörren bewakade fängelset.

Att Petrus äfwen i kedjor och band kunde sofwa, bewisar att hans själ hwilade tryggt i [ band III, 332 ]sin frälsares beskydd. Petrus war med twå kedjor fäst wid twå soldater, en på hwardera sidan.

7 Och se, en Herrens ängel stod der, och ett sken lyste i rummet, och han stötte Petrus i sidan och wäckte honom, sägande: Stå genast upp. Och kedjorna föllo ifrån hans händer.

8 Och ängeln sade till honom: Omgjorda dig och tag på dig dina skor. Och han gjorde så. Och han sade till honom: Tag på dig din mantel och följ mig.

Allt detta märkte ingen af wakten; så litet förmår all mensklig magt emot Herrens hand.

9 Och han gick ut och följde honom, och han wisste icke, att det som skedde genom ängeln war werkligt, utan trodde, att han såg en syn.

10 Och sedan de hade gått genom den första och den andra wakten, kommo de till jernporten, som förde till staden, och den öppnades för dem af sig sjelf, och de gingo ut och gingo en gata fram, och strax förswann ängeln från honom.

Jernporten, som skilde fängelseporten ifrån staden, war både läst och bewakad.

11 Då nu Petrus kom till sig igen, sade han: Nu wet jag för wisso, att Herren har utsändt sin ängel och räddat mig från Herodes’ hand och från allt hwad Judarnes folk har wäntat.

Kom till sig igen, d. ä. kom till klar tanke och medwetande.

12 Och då han hade besinnat sig, gick han till Marias hus, hwilken war moder till Johannes, som ock kallades Markus; och der woro många församlade och bådo.

Detta war Johannes eller Markus, som åtföljde Paulus och Barnabas, v. 25.

13 Men när han klappade på dörren till porten, kom en tjensteflicka, wid namn Rode, ut för att höra hwem det war.

De kristne, som nu woro församlade i bön, måste wakta sig för sina förföljare.

14 Och då hon igenkände Petri röst, lät hon i glädjen icke upp porten, utan lopp in och berättade, att Petrus stod utanför porten.

15 Och de sade till henne: Du är från dina sinnen. Men hon bedyrade, att så war. Då sade de: Det är hans ängel.

De äro församlade i bön till Herren, de bedja för Petrus! Herren har lofwat att bönhöra, de kunde således weta, att deras bön skulle blifwa hörd, och nu, då bönhörelsen är kommen på ett så underbart sätt, kunde de knappt tro det wara sant. Häraf kan man se, att det icke är så lätt att rätt tilltro Gud så stora ting, som han har lofwat. Har man swårt för att tro bönhörelsen, då man har den för ögonen, huru mycket swårare måste det då wara, att tro den på förhand! Men hwilken tröst, hwilken trygghet för Kristi kyrka, att hafwa så skarpa wapen, som tro och bön, att hafwa en så stark och trofast Gud och så stora, så rika löften! Hade Herodes fått höra talas om de kristnas bönerop emot hans krigsknektar, kedjor och jernportar, så hade det hos honom blott förorsakat förakt eller åtlöje. Men we ben, som har de heligas böner emot sig!

16 Men Petrus fortfor att klappa, och när de öppnade, fingo de se honom och blefwo bestörta.

17 Då winkade han åt dem med handen, att de skulle tiga, och omtalade för dem, huru Herren hade fört honom ut ur fängelset, och sade: Berätten detta för Jakob och bröderna. Och han gick derifrån och begaf sig till en annan ort.

Här menas Jakob den yngre, Alfei son, som nu hufwudsakligen hade omsorg för församlingen i Jerusalem. Hwilken glädje, hwilken segerfröjd för de församlade kristna, att se ett sådant bewis på Guds underbara hjelpande nåd! Detta kunde mägtigt styrka och stadfästa dem i tron.

18 Men när det hade blifwit dag, uppstod icke liten oro bland krigsmännen, hwad det wäl hade blifwit af Petrus.

19 Och då Herodes hade sökt efter honom och icke funnit honom och hållit förhör med wäktarne, befalde han, att dessa skulle föras bort. Och han for från Judeen ned till Cesarea och wistades der.

Föras bort, till att afrättas efter romersk krigsrätt.

20 Och Herodes war fiendtligt sinnad mot Tyrierna och Sidonierna. Men de infunno sig endrägtigt hos honom; och sedan de hade öfwertalat Blastus, konungens kammarherre, bådo de om fred, emedan deras land hade sin näring af konungens område.

Herodes wågade icke företaga krig emot Tyrus och Sidon, ty båda dessa städer, såwäl som Herodes sjelf, lydde under Roms herrawälde. Men han förbjöd tillförseln af lifsmedel till dem, och de kunde icke få tillräckligt lifsmedel från annat håll, emedan blott en liten sträcka af land på hafskusten tillhörde dessa handelsstäder. Jemför 1 Kon. 5: 11. Hes. 27: 17.

[ band III, 333 ]21 Och på en bestämd dag klädde sig Herodes i konungslig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem.

Herodes tillstälde i Cesarea en fest, kejsar Klaudius till ära, och satte sig på tronen. Från denna tron talade han till det församlade folket och till sändebuden från Tyrus och Sidon. Han hade i Rom studerat talarekonsten.

22 Och folket ropade till honom: Guds röst är detta, och icke en menniskas.

Detta grofwa smicker war efter rätta judiska begrepp en hädelse mot Gud, men Herodes war så högmodig och förblindad att han emottog denna ära.

23 Och strax slog honom Herrens ängel, emedan han icke gaf Gud äran; och han wardt uppfrätt af maskar och dog.

Han blef slagen med en swår, obotlig sjukdom. Herodes bör tjena till ett warnande exempel för alla högmodiga; men i synnerhet för dem som äro högt uppsatte i denna werlden, att wara på sin wakt båda emot sina egna stolta inbillningar och emot kryperi och smicker, besinnande, att de hafwa en Herre i himmelen, som skall döma lefwande och döda. Han blef lefwande förtärd af mask och dog på femte dagen, sedan folket hade ropat, att han war en gud. Hans grufliga dödssätt är en warnande bild af den ewiga döden, der masken icke dör och elden icke utsläckes.

24 Men Guds ord wäxte och utbredde sig. Es. 55: 11. Ap. G. 6: 7. 19: 20. Kol. 1: 6.

Efter dessa stora under, Petri räddning, som så mägtigt styrkte församlingens tro, och tyrannens warnande öde, som satte skräck i de ogudaktiga till en tid, fick församlingen åtnjuta lugn och utbredde sig widare.

25 Och Barnabas och Saulus wände tillbaka från Jerusalem, sedan de hade aflemnat undsättningen, och de togo äfwen med sig Johannes, som ock kallades Markus. Ap. G. 11: 29 f.

Sedan Barnabas och Paulus aflemnat bidragen, som de medförde till de fattiga kristna i Jerusalem, se kap. 11: 30, återwände de till Antiokia.

13 Kapitlet.

Barnabas och Paulus utsändas från Antiokia att predika evangelium. Sergii omwändelse. Pauli tal i Antiokia. Judarne försmå, men hedningarne antaga evangelium.

Men i Antiokia, i den derwarande församlingen, woro profeter och lärare, Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, och Manaen, tetrarken Herodes’ fosterbroder, och Saulus.

Den stad Antiokia, som här omtalas, war hufwudstaden i Syrien, men en annan stad, som äfwen kallades Antiokia, låg i landskapet Pisidien i mindre Asien. Den Herodes, som här nämnes, war Herodes Antipas, se Matt. 14: 1. Det war i forntiden wanligt i förnäma familjer, att icke blott lärare underhöllos för deras söner, utan äfwen kamrater, som fingo deltaga i underwisningen.

2 Under det att dessa förrättade Herrens tjenst och fastade, sade den Helige Ande: Afskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det werk, hwartill jag har kallat dem. Ap.G. 9: 15. 14: 26. Rom. 1: 1. Gal. 1: 15. Ef. 3: 8. 1 Tim. 2: 7. 2 Tim. 1: 11.

På hwad sätt den Helige Ande talade eller kungjorde denna befallning, står ej skrifwet, men det skedde sannolikt genom en klar inre uppenbarelse för någon af dessa församlade profeter och lärare. Det werk, hwartill Herren hade bestämt dessa twenne, wisste Saulus redan. Se kap. 9: 15.

3 Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem fara. Ap.G. 6: 6.

Genom fasta och bön och händers påläggning fingo dessa sändebud ett högtidligt uppdrag af församlingen i Herrens namn, att gå åstad såsom evangelii budbärare till hedningarna, och beledsagades af församlingens wälsignelse och förbön.

4 Dessa, sålunda utsände af den Helige Ande, foro ned till Seleucia och seglade derifrån till Cypern.

Fastän dessa twå sändebud erhöllo kallelsen och uppdraget till slut genom menniskor, v. 2, 3, så war det dock den Helige Ande sjelf, som sände dem. Det är alltid för hwarje kristlig lärare och själasörjare nödwändigt att weta, att han är kallad och sänd af Herrens Ande. Seleucia war en stad i Syrien, wid hafskusten, och kallas nu Selukie. Derifrån afseglada de till den stora ön Cypern.

5 Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i Judarnes synagogor, och de hade äfwen Johannes till tjenare.

Salamis war öns hufwudstad, och der predikade dessa sändebud evangelium. Judar woro kringspridda och hade sina synagogor i de flesta länder af den då bekanta werlden. Om Johannes, med tillnamnet Markus, se kap. 12: 12, 25.

6 Och sedan de hade genomwandrat hela ön ända till Pafos, funno de der en wiss trollkarl, en falsk profet, en Jude widnamn BarJesus,

Pafos låg på öns westra ända. Såsom trollkarlen Simon, kap. 8: 9, utgaf sig för att wara ett stort Guds sändebud, så war har en annan förförare, en judisk trollkarl eller magier (se [ band III, 334 ]Matt. 2: 1), wid namn Barjesus, hwilken för att pråla med österländsk wishet gaf sig det arabiska namnet Elymas (Alim) d. ä. den wise, v. 8.

7 som war hos ståthållaren Sergius Paulus, en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord.

Denne Sergius Paulus, som war öns prokonsul eller ståthållare under den romerske kejsaren, måste hafwa erfarit Guds förekommande nåd i någon likhet med Kornelius i Cesarea. Af åstundan efter sanningen hade han hos sig förenämnde Elymas, som föregaf sig ega stor wishet. Många af hedningarna hade på den tiden ett djupt behof af ljus och sanning och wände sig till Judendomen i hopp att finna hwad de behöfde.

8 Men Elymas, trollkarlen — ty det betyder hans tillnamn — satte sig upp mot dem och sökte att afwända ståthållaren från tron.

Denne man war nu rädd om sitt anseende, och Satan, som höll detta folk i mörkrets fångenskap genom honom, wille nu utestänga evangelii ljus.

9 Men Saulus, som ock kallas Paulus, uppfyldes med den Helige Ande och fäste ögonen på honom

10 och sade: O du, som är full af allt bedrägeri och all arglistighet, du djefwulens barn, fiende till all rättfärdighet, skall du icke upphöra att förwända Herrens räta wägar?

11 Och se, nu är Herrens hand öfwer dig, och du skall warda blind och icke se solen till en tid. Och strax föll töcken och mörker öfwer honom, och han gick omkring och sökte wägledare.

Saulus eller Saul war ett ebreiskt namn, men för hedningarna, bland hwilka denne store apostel nu skulle predika, war namnet Paulus mera bekant, derföre antog han detta namn. Paulus betyder liten eller ringa, och öfwerensstämmer med apostelns ödmjuka sinne. Elymas fick nu höra, att han war ett djefwulens barn, och att i stället för att wara en wis, war han full med bedrägeri och list och en fiende till Guds rättfärdighet och sanning. Derföre fick han nu erfara magten af Herrens hand, och han, som hade utgifwit sig sjelf, såsom ett ljus för andra, blef nu sjelf blind, till ett tecken, att hans själ war blind och alla hans konster idel mörker.

12 När då ståthållaren såg hwad som hade skett, trodde han och förundrade sig öfwer Herrens lära.

Både sanningens magt af apostelns mun och det stora underwerk, som skett, bewisade för den tänkande hedningen, att Paulus war ett Herrens sändebud och Elymas en bedragare. Denne hedning, som war öppen för sanningen, kom nu till tron på evangelium, men Juden Barjesus, som inbillat sig wara ett stort ljus, blef slagen med blindhet.

13 Och Paulus och hans följeslagare afseglade från Pafos och kommo till Perge i Pamfylien. men Johannes skilde sig från dem och for tillbaka till Jerusalem. Ap. G. 15: 38.

Om Johannes Markus, se widare kap. 15: 38.

14 Och från Perge foro de widare och kommo till Antiokia i Pisidien, der de gingo in i synagogan på sabbatsdagen och satte sig.

15 Och sedan lagen och profeterna hade blifwit förelästa, sände synagogans föreståndare till dem, sägande: I män och bröder, hafwen I något förmaningsord till folket, så talen.

Det war ett stående bruk i Judarnas synagogor, att bestämda afdelningar i lagen och profeterna lästes för församlingen. Lagen war delad i 54 afdelningar, som kallades parasker, och profeterna i 54 delar, som kallades hastarer. Det som blifwit läst, blef stundom förklaradt, eller eljest ett tal hållet, och om någon främmande lärare war närwarande, blef han uppmanad att tala till församlingen. Se Luk. 4: 16, 17.

16 Då stod Paulus upp, gaf tecken med handen och sade: I män af Israel, och I, som frukten Gud[4], hören!

Paulus och Barnabas woro Israeliter, som kommo från Jerusalem, och stodo derföre i högt anseende. Wi hafwa här det första upptecknade tal, som Paulus hållit. Han talar här både till män af Israel och till andra, som fruktade Gud, således till proselyter.

17 Detta folks, Israels, Gud utwalde wåra fäder och upphöjde folket, då de såsom främlingar bodde i Egyptens land, och förde dem derutur med hög arm. 2 Mos. 6: 6. 13: 14.

Med hög arm, se 5 Mos. 7: 8.

18 Och under en tid af omkring fyratio år fördrog han deras seder i öknen 2 Mos. 16: 8. 4 Mos. 14: 34. Ps. 95: 10.

19 och utrotade sju folk i Kanaans land och skiftade dessas land mellan dem med lott. 5 Mos. 7: 1. Jos. 14: 1 f.

Detta tålamod och den barmhertighet, som Gud bewisade detta motsträfwiga folk, skedde för Messias’ skull. De sju folk, som innehade Kanaan, och som för Israels folk blefwo utrotade, woro Heteerna, Gergeseerna, Amoreerna, Kananeerna, Fereseerna, Heweerna och Jebuseerna, se 5 Mos. 7: 1. De hade uppfylt måttet af sina synder. Se 1 Mos. 15: 16–21.

20 Och sedan, under wid pass fyra [ band III, 335 ]hundra femtio år, gaf han dem domare, ända till profeten Samuel. Domareb. 1 Sam. 1 f.

Om dessa 450 år, se 1 Kon. 6: 1.

21 Och derefter begärde de en konung, och Gud gaf dem, i fyratio år, Saul, Kis’ son, en man af Benjamins stam. 1 Sam. 8: 5. 9: 15 f. 10: 1 f.

I dessa 40 år, som tilläggas Saul, ingår till en del äfwen den tid, under hwilken profeten Samuel innehade domareembetet och styrelsen öfwer folket.

22 Och han afsatte honom och uppwäckte David åt dem till konung, om hwilken han äfwen gaf detta wittnesbörd: ”Jag har funnit David, Jesses son, en man efter mitt hjerta. Han skall göra all min wilja”. 1 Sam. 13: 14. 16: 1 f. Ps. 89: 21.

Aposteln hänwisar här till några ställen utur gamla testamentet, som för Judarna woro wäl bekanta, se 1 Sam. 16: 13; kap. 13: 13, 14; kap. 15: 23; 1 Kon. 11: 4–6; kap. 14: 8; kap. 15: 5. David begick stora synder, öfwer hwilka den heliga skrift icke kastar något täckelse; men han gjorde bättring. Han hade förut warit och han blef sedan en ödmjuk Herrens tjenare (namnet Isai kallas på grekiska Jesse). En man efter Guds hjerta war konung David ingalunda genom sina gerningar, utan genom tron. Se Ps. 51.

23 Af hans säd uppwäckte Gud, efter sitt löfte, åt Israel en frälsare, Jesus, 2 Sam. 7: 12. Es. 11: 1. Jer. 23: 5. Hes. 34: 23.

Namnet Jesus står här med särskildt eftertryck i sin höga betydelse af frälsare. Jesus är uppwäckt och upptagen af Fadren och gjord till frälsare för Israel och för alla folk.

24 sedan Johannes, före hans uppträdande, hade predikat bättringens döpelse för hela Israels folk. Mal. 3: 1. Matt. 3: 1 f. Mark. 1: 2 f. Luk. 3: 3 f. Joh. 1: 23 f.

Se Matt. 3: 1. Mark. 1: 4. Joh. 3: 23.

25 Och när Johannes fullbordade sitt lopp, sade han: Hwem menen I mig wara? Jag är det icke, men se, efter mig kommer den, hwilkens skor jag icke är wärdig att lösa af hans fötter.

Se Matt. 1: 7. Luk. 3: 16. Joh. 1: 19–27.

26 I män och bröder, barn af Abrahams slägte, och de bland eder som frukta Gud! Till eder har ordet om denna frälsning blifwit sändt. Matt. 10: 6. Ap. G. 3: 26.

I det föregående har Paulus wisat, huru det gamla testamentet och Johannes Döparen hänwisade till Kristus, och nu kallar han församlingen i synagogan till tron på honom, och detta ord om honom är ett frälsningens ord.

27 Ty emedan Jerusalems inwånare och deras rådsherrar icke kände honom, hafwa de ock genom sin dom uppfylt profeternas utsagor, hwilka hwar sabbat föreläsas. Ap. G. 3: 17. 2 Kor. 2: 8.

Genom sin dom, nemligen då de dömde Herren Jesus till döden, uppfylde de profetiorna. Likwäl talade de mycket om Messias. ”Se, att man wäl kan mycket pladdra om Kristus, men ändock densamme korsfästa och döda.” L.

28 Och ehuru de icke funno någon dödsak, bådo de Pilatus, att han måtte dödas. Matt. 27: 20. Mark. 15: 11. Luk. 23: 18. Joh. 19: 6.

29 Och när de hade fullbordat allt det som war skrifwet om honom, togo de honom ned från trät och lade honom i en graf. Matt. 27: 59. Mark. 15: 46. Luk. 23: 53. Joh. 19: 38.

Josef och Nikodemus begrofwo Herren Jesus af sann kärlek till honom, för att ära honom med denna begrafning, men öfwerstepresterna och folkets öfwerstar woro med om begrafningen i helt annan afsigt. De förseglade grafwen och hoppades att göra hans förutsagda uppståndelse ont intet.

30 Men Gud har uppwäckt honom från de döda. Ap. G. 2: 24 f.

31 Och han har warit sedd i många dagar af dem som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem och som äro hans wittnen inför folket. Matt. 28: 16. Mark. 16: 6 f. Luk. 24. Joh. 20 och 21. Ap. G. 1: 3. 2 Kor. 15: 5 f.

32 Och wi förkunna eder det glada budskapet om det löfte, som war gjordt åt fäderna, att detta har Gud uppfylt åt oss, deras barn, derigenom att han har uppwäckt Jesus, 1 Mos. 3: 15. 22: 18. Es. 7: 14. 9: 6. Jer. 33: 14 f. Dan. 9: 24 f.

33 såsom det ock är skrifwet i den andra psalmen: ”Du är min son; i dag har jag födt dig”. Ps. 2: 7.

Sålunda bewisar aposteln, att genom Jesu uppståndelse war profetian i andra psalmen äfwen i synlig måtto uppfyld. Likasom Kristus efter den gudomliga naturen är Guds Son af ewighet, så har han äfwen efter den menskliga naturen blifwit förklarad för Guds Son genom Fadrens wittnesbörd wid dopet i Jordan, i förklaringen på det heliga berget, samt genom under och tecken; och allt detta har i synnerhet blifwit bewisadt och stadfäst genom hans uppståndelse. Jesus hade förklarat sig wara Guds Son, den utlofwade Messias, och detta war af Fadren besegladt genom Jesu uppståndelse från de döda.

34 Och derom, att han har uppwäckt honom från de döda, så att han icke mer skall återwända till förgängelse, har [ band III, 336 ]han så sagt: ”Jag skall gifwa eder det heliga, som är lofwadt David, det wissa”. Es. 55: 3.

Se Es. 55: 3. Detta löfte genom profeten, den stora och wissa nåd, som war åt David utlofwad om Messias, hade just genom Jesu Kristi uppståndelse ifrån de döda fått sin fullbordan.

35 Derföre säger han ock på ett annat ställe: ”Du skall icke låta din helige se förgängelse”, Ps. 19: 19. Ap. G. 2: 27 f.

Se Ps. 16: 10. Ap. G. 2: 2531.

36 Ty då David för sin samtid hade tjenat Guds wilja, afsomnade han och wardt lagd till sina fäder och såg förgängelse;

Då David afsomnade och såg förgångelsen, så kunde denna profetia i Ps. 16 icke syfta på honom.

37 Men den som Gud har uppwäckt, han såg icke förgängelse.

Af Kristi uppståndelse är det klart, att han är den, om hwilken David profeterade, och således är han den sanne Messias.

38 Derföre ware det eder weterligt, I män och bröder, att genom honom warder eder förkunnad syndernas förlåtelse, Luk. 24: 47. 1 Joh. 2: 12.

39 och att från allt, hwarifrån I icke kunden rättfärdiggöras genom Moses’ lag, warder hwar och en som tror rättfärdiggjord i honom. Rom. 8: 3. 10: 4. Gal. 2: 16.

Syndernas förlåtelse genom den uppståndne Kristus är den stora tillämpningen af Pauli predikan, v. 38. Den, som tror på Kristus, blifwer rättfärdiggjord i honom, d. ä. får syndernas förlåtelse, blifwer befriad från lagens förbannelse och träldom och inför Gud räknad syndfri. Då menniskan blifwer sålunda rättfärdigad och frigjord, får hon äfwen frid med Gud i sitt samwete. Med predikan om den korsfäste och uppståndne Kristus will aposteln föra sina åhörare till tron på honom, att de må blifwa frigjorde ifrån syndens både skuld och straff och herrawälde, hwilket icke är möjligt genom lagen och genom egna gerningar.

40 Sen derföre till, att öfwer eder icke kommer det som är sagdt i profeterna:

41 ”Sen, I föraktare, förundren eder och warden till intet; ty ett werk werkar jag i edra dagar, ett werk, som I ej skolen tro, om någon förtäljer det för eder”. Hab. 1: 5.

Denna profetiska warning står hos Hab. 1: 5. Israel war i profetens tid affallet ifrån Herren, alla warningar woro förgäfwes, hwarföre folket ock blef bortfördt i fångenskap till Babylon, till straff för det de föraktade Herrens ord. Nu warnar aposteln, att om de föraktade Kristi evangelium, så skulle deras straff och förkastelse blifwa ännu förskräckligare.

42 Och när dessa gingo ut, bådo de, att samma ord måtte nästa sabbatsdag blifwa talade till dem.

Dessa hedningar woro sådane, som antagit den judiska läran. De woro proselyter, hwilka rönt intryck af ordet och wille widare höra evangelium.

43 Och när synagogan war upplöst, följde många af Judarne och de gudfruktiga proselyterna med Paulus och Barnabas, hwilka talade till dem och förmanade dem att stadigt förblifwa wid Guds nåd.

De som följde Paulus och Barnabas, wisade just dermed, att nåden hade hos dem werkat mägtigt; och den, som erfarit nåd, bör nödwändigt taga wara derpå, att den icke må blifwa förspild.

44 Och den följande sabbaten kom nästan hela staden tillsamman för att höra Guds ord.

45 Då nu Judarne sågo folkhoparna, blefwo de uppfylde med ifwer och sade emot det som talades af Paulus, motsägande och hädande.

Hos Judarne wisade sig nu öppen fiendskap och nit eller bitterhet emot evangelium, ty så snart evangelium uppenbarar sin kraft, så werkar det antingen omwändelse till tro, eller upptänder det wrede, och werkar ökad hårdhet.

46 Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: Till eder måste Guds ord först talas, men då I stöten det från eder och icke ansen eder sjelfwa wärdiga det ewiga lifwet, se, så wända wi oss till hedningarne. 5 Mos. 32: 21. Es. 55: 5. Matt. 10: 6. 21: 43. Ap. G. 3: 25 f. 18: 6.

För det af Gud utwalda Judafolket förkunnades evangelium, efter Herrens löfte, framför hedningarna. Men Judarne förkastade det och sålde dermed domen öfwer sig sjelfwa, att de woro owärdige. Då de sålunda öfwer sig sjelfwa fält förkastelsedomen, så blefwo i deras ställe hedningarne kallade att ingå i himmelriket.

47 Ty så har Herren bjudit oss: ”Jag har satt dig till ett ljus för hedningar, att du skall wara till frälsning intill jordens ände”. Es. 49: 6.

Se Es. 49: 6. I denna och andra profetior låg för apostlarna ett bestämdt bud att sprida ljus och salighet ibland hedningarna genom evangelii predikan, så snart Judarne sköto det ifrån sig.

48 Och när hedningarne hörde detta, wordo de glade och prisade Herrens ord, och de trodde, så många som woro bestämda till ewigt lif.

Alla som wille anamma ordet och tro på Kristus, woro bestämda till ewigt lif, se [ band III, 337 ]Rom. 8: 30. Joh. 3: 1536. Dessa trodde, och sedan icke flera der på den tiden.

49 Och Herrens ord spridde sig öfwer hela landet.

50 Men Judarne uppeggade de qwinnor, som fruktade Gud och woro ansedda, och de förnämste männen i staden och uppwäckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drefwo dem från sina gränser.

Dessa gudfruktiga och ansedda qwinnor, som Judarne uppretade emot Paulus och BarnabaS, woro proselyter, v. 43, som icke kommit till något ljus i evangelium, men hade nit om lagen. Det war icke den enda gången falska lärare begagnat sig af okunniga, men kraftiga qwinnor, för att winna insteg och sprida willfarelser och hämma Guds rike.

51 Men de skuddade stoftet af sina fötter öfwer dem och foro till Ikonium; Matt. 10: 14. Mark. 6: 11. Luk. 9: 5. Ap. G. 18: 6.

Ikonium war en stad i landskapet Lykaonien, som låg näst intill Pisidien. De, som nu i Antiokia, v. 14, blifwit Kristi lärjungar, fingo sådan kraft och fröjd af Herrens Ande, att de kunde blifwa ståndaktige, fastän Paulus och Barnabas skildes ifrån dem.

52 och lärjungarna wordo uppfylde med fröjd och den Helige Ande.

14 Kapitlet.

Paulus och Barnabas predika i Ikonium, Lystra och Derbe och återwända sedan till Antiokia.

Och det begaf sig i Ikonium, att de gingo tillsamman in i Judarnes synagoga och talade så, att en stor mängd både af Judar och Greker trodde.

2 Men de Judar, som icke trodde, uppwiglade och retade hedningarnes sinnen mot bröderna.

Judarne bewisade öfwerallt samma fiendskap emot evangelium. De hade, i afseende på kunskap, många företräden framför hedningarna, de kände lagen och profeterna, som hänwisade till Kristus, men i stället för att rätt begagna detta ljus, missbrukade de det till egenrättfärdighet och förhärdelse. Ännu i dag förnyar sig samma fiendskap ibland oss, der evangelium blifwer en Guds kraft i några menniskors hjertan. Både genrättfärdigheten och orättfärdigheten uppreta sinnena mot sanna kristna, såsom en förderflig sekt.

3 Så wistades de der en lång tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som gaf wittnesbörd till sin nåds ord, låtande tecken och under ske genom deras händer. Mark. 16: 20.

4 Men menigheten i staden söndrade sig, och somliga höllo med Judarne, och somliga med apostlarna.

5 Och när hedningarna och Judarne med deras öfwerhet gjorde ett anlopp till att misshandla och stena dem,

6 flydde de, när de fått weta det, till städerna i Lykaonien, Lystra och Derbe, och till trakten der omkring.

7 och förkunnade der evangelium.

Äfwen här gjorde Paulus och BarnabaS efter Jesu befallning, likasom förut i Antiokia. Se kap. 13: 46, 51. Matt. 10: 23.

8 Och i Lystra satt en man, wanför i fötterna, hwilken, ofärdig från sin moders lif, aldrig hade gått.

9 Han hörde Paulus tala, och då denne fäste sina ögon på honom och såg, att han hade tro till att warda hulpen,

Denne man hade säkert hört talas om de underwerk, som Paulus gjort på andra ställen, och hos honom hade uppstått både längtan att blifwa hulpen och hopp att det war möjligt.

10 sade han med hög röst: Stå upprätt på dina fötter. Och han sprang upp och begynte gå.

11 Då folket såg hwad Paulus hade gjort, upphofwo de sin röst och sade på lykaoniska: Gudarne hafwa stigit ned till oss i menniskogestalt. Ap. G. 28: 6.

Paulus och Barnabas hade således talat och predikat på grekiska, som då war ett allmänt språk i dessa länder, men för öfrigt fans nästen i hwarje landskap ett särskildt folkspråk. Bland hedningarna woro många sagor i omlopp, att deras inbillade gudar wisar sig i menniskogestalt och förrättat allahanda underwerk, derföre menade de nu, att Paulus och Barnabas woro sådana gudar.

12 Och Barnabas kallade de Jupiter, och Paulus Merkurius, emedan han war den som förde ordet.

Jupiter war Grekernas öfwerste gud och Merkurius war wältalighetens, konsternas och wetenskapernas gud, efter deras afgudalära.

13 Och presten hos den Jupiter, som war utanför staden, förde fram oxar och kransar till portarna och wille offra tillika med folket.

Den Jupiter, som war utanför staden d. ä. som hade sitt tempel utom staden. Templet ansågs såsom afgudens boning. Det brukades bland hedningarna, att hänga kransar af blommor på offerdjuren. I hwarje stad war alltid något tempel, stundom många, och hwarje sådant tempel war egnadt åt någon wiss afgud och hade sina prester.

14 Men då apostlarne Barnabas och Paulus hörde detta, refwo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket, ropande [ band III, 338 ]15 och sägande: I män, hwarföre gören I detta? Äfwen wi äro menniskor, af samma natur som I, och förkunna eder evangelium, att I skolen omwända eder från dessa fåfängliga gudar till den lefwande Guden, som har gjort himmelen och jorden och hafwet och allt som är i dem, Ap. G. 10: 26. 1 Mos. 1: 1.

16 hwilken i de förgångna tidsåldrarna har tillåtit alla hedningar att gå sina egna wägar, Ps. 81: 13. Ap. G. 17: 30.

17 och likwäl har han icke låtit sig wara utan wittnesbörd, görande godt, från himmelen gifwande oss regn och fruktbara tider och mättande wåra hjertan med mat och glädje. Ps. 104: 27 f.

Offringen hade blifwit föranstaltad, utan att apostlarne wisste det, och då de nu märkte dessa hedningars afsigt, blefwo de fulle af helig ifwer, och skyndade att afstyra denna hedniska handling, se 2 Sam. 13: 31. Jer. 36: 24. Barnabas kallas här, v. 14, äfwen apostel, nemligen i widsträcktare mening, likasom Andronikus och Junias. Rom. 16: 7. Afgudarne kallas fåfängliga, v. 15. De äro döda ting, och den sanne, lefwande Guden är han allena, som har gjort himmel och jord. Allt slags afguderi är hedningarnes egna wägar, hwarmed Gud så länge haft tålamod, fastän hedningarne både i sitt samwete och hela skapelsen hafwa wittnesbörd om Gud, om hans magt, hans rättfärdighet, hans godhet, o. s. w., så att de kunnat förstå, att afguderiet war en falsk wäg, se Rom. 1: 20. Nu förmanar aposteln dessa hedningar att omwända sig och anamma evangelium till frälsning och salighet. Wi kunna taga för afgjordt, att salighetens wäg blifwit utförligt förkunnad för detta folk.

18 Och då de sade detta, stillade de med möda folket, så att de icke offrade åt dem.

19 Men från Antiokia och Ikonium kommo Judar dit, och de öfwertalade folket och stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, menande, att han war död. 2 Kor. 11: 25.

Se kap. 13: 14, 51.

20 Men sedan lärjungarna hade slutit en ring omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden, och dagen der efter gick han ut derifrån, med Barnabas, till Derbe.

21 Och sedan de hade förkunnat evangelium i den staden och gjort många till lärjungar, wände de tillbaka till Lystra och till Ikonium och till Antiokia,

22 styrkande lärjungarnas själar, förmanande dem att förblifwa i tron och sägande, att genom många bedröfwelser måste wi ingå i Guds rike. Matt. 10: 38. Ap. G. 11: 23. 13: 43. 2 Tim. 3: 12.

Då den uppretade folkhopen hade öfwergifwit honom, v. 19, i den tanke, att han war död, så samlades de trogna omkring honom, och nu gaf Gud honom kraft och helsa att stå upp och gå till Derbe, och äfwen der predika evangelium. Fastän apostlarne hade rönt en så swår misshandling i Lystra, begåfwo de sig dock tillbaka genom samma stad och genom Ikonium till Antiokia, för att styrka lärjungarne i tron. Både för apostlarna och för alla kristna i alla tider gäller denna stora sanning: att genom många bedröfwelser måste wi ingå i Guds rike. Apostlarne försökte icke att undandraga sig bedröfwelsen genom den stora magt, de af Herren hade undfått, icke heller anwände de gåfwan att göra underwerk, för att göra wägen till himmelriket fri från bedröfwelse för lärjungarna, ehuru mycket de älskade dem. Kristus har sjelf wisat att wägen till himmelen är korsets wäg.

23 Och sedan de hade utwalt åt dem äldste för hwarje församling, anbefalde de dem, under bön och fastor, åt Herren, på hwilken de trodde. Tit. 1: 5.

Så hade Herren genom sitt mägtiga ord och sin Andes kraft planterat församlingar i hedniska länder på många ställen inom ett kort tid, och föreståndare och lärare blefwo förordnade af apostlarna, som gåfwo dem inwigningens wälsignelse med fasta och bön och händers påläggning, efter det apostoliska bruket, se Ap. G. 6: 6; kap. 8: 17; kap. 13: 3. Här anwändes om församlingsföreståndare samma ord äldste som i kap. 11: 30. Jemför kap. 20: 17. 1 Tim. 4: 14. Tit. 1: 5–7. Af dessa föreståndare fortsattes apostlarnes werksamhet i församlingarna.

24 Och de togo wägen genom Pisidien och kommo till Pamfylien. Ap. G. 13: 13.

25 och sedan de hade förkunnat ordet i Perge, foro de ned till Attalia

26 och seglade derifrån till Antiokia, hwarifrån de hade blifwit öfwerlemnade åt Guds nåd till det werk de hade fullbordat. Ap. G. 13: 2 f.

Se kap. 13: 13, 14. Attalia war en stad i landskapet Pamfylien, belägen wid Medelhafwet. Efter denna wälsignelserika apostoliska resa återwände de nu till Antiokia i Syrien, kap. 13: 1—3.

27 Och sedan de hade kommit dit och kallat församlingen tillhopa, berättade de, huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han hade upplåtit trons dörr för hedningarne.

Tron kan liknas wid en dörr, genom hwilken den menniskan, som tror, kommer in i Guds [ band III, 339 ]nåderike, införlifwas med Kristus och blifwer en medlem af de heligas samfund.

28 Och de wistades der en icke liten tid med lärjungarne.

15 Kapitlet.

Mötet i Jerusalem. Paulus och Barnabas skiljas. Paulus går ånyo ut att predika evangelium.

Och några som hade kommit ned från Judeen lärde bröderna: Om I icke låten omskära eder efter Moses’ stadga, så kunnen I icke blifwa frälste. 1 Mos. 17: 10. Gal. 5: 1 f.

Ned från Jerusalem till Antiokia kommo några från judendomen omwände kristna, som dock ännu woro i sitt inte bundna under lagens stadgar, och de försatte att äfwen ibland de från hedendomen omwände kristna nu införa detta lagiska twång. Ännu hade icke läran om fullkomligheten af Kristi tillfyllestgörelse och menniskans rättfärdiggörelse genom tron, utan lagens gerningar, kommit till full klarhet; men nu är den wigtiga tidpunkt kommen, då denna stora fråga måste klart afgöras.

2 Då nu en söndring uppstod och en icke ringa twist mellan dessa och Paulus och Barnabas, förordnade de, att Paulus och Barnabas och några andra af dem skulle fara upp till apostlarne och till de äldste i Jerusalem för denna twistefrågas skull. Gal. 2: 1 f.

Paulus och Barnabas, som hade ett klart ljus i Kristi tillfyllestgörelse och i hans evangelium, som lär, att den, som tror på Kristus och dermed anammar honom såsom sin rättfärdighet, blifwer rättfärdiggjord genom tron allena, gjorde motstånd mot de bröder, som wille inblanda lagens gerningar i rättfärdiggörelsens lära. Men som detta war en hufwudfråga af allra högsta wigt, så wille Paulus och Barnabas icke allena afgöra den, utan föranstaltade, att hela den kristna församlingen i Antiokia afskickade dem såsom sändebud till apostlarna, de äldste och moderförsamlingen i Jerusalem, för att inhemta deras utlåtande. Det war just nu den stora fråga skulle afgöras, huruwida rättfärdiggörelsen är af tron allena, eller om lagens gerningar äfwen äro dertill nödwändiga. Detta är den resa till Jerusalem, som Paulus omtalat i Gal. 2: 1, och som skedde 14 år efter hans omwändelse på wägen till Damaskus. Det war af högsta wigt, att denna fråga nu blef afgjord genom apostlarna sjelfwa, ty dels är menniskonaturen i sig sjelf i hög grad benägen för gerningsläran, dels har också kyrkan sjelf på senare tid gifwit wika för denna fallna natur, så att den påfwiska kyrkan i sin helhet och med öppen bekännelse hyllar gerningsläran, och äfwen inom den lutherska kyrkan gör sig denna lära alltid gällande hos hwarje menniska, så länge det naturliga sinnet och den gamla adamsnaturen i någon mån får göra sig gällande.

3 Så blefwo de då ledsagade till wägs af församlingen och foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde hedningarnes omwändelse och gjorde alla bröderna stor glädje.

Då församlingarne uti Fenicien och Samarien fingo emottaga dessa stora evangelii sändebud, så måste så hafwa haft en outsäglig glädje.

4 Och när de framkommo till Jerusalem, mottogos de af församlingen och af apostlarne och de äldste och berättade, huru stora ting Gud hade gjort med dem.

Paulus och Barnabas blefwo nu af apostlarna i Jerusalem och af den kristna församlingen der emottagna med stor glädje, och det, som de meddelade om hedningarneS omwändelse, war nu ett starkt bewis, att Gud sjelf wille göra de hedningar, som med tron anammade evangelium, rättfärdige och salige, utan lagens gerningar, emedan han hade gifwit dem den Helige Andes gåfwa till omwändelse och tro, fastän dessa hedningar icke förut genom omskärelse öfwergått till judendomen.

5 Då uppstodo några af fariseernas parti, som hade blifwit troende, och sade, att man borde omskära dem och bjuda dem att hålla Moses’ lag.

Dessa några af fariseernas parti woro sådane, som hade blifwit kristna, men ännu icke woro frie från det fariseiska wäsendet, utan försökte att inblanda det i kristendomen.

6 Och apostlarne och de äldste trädde tillsamman för att öfwerwäga denna sak.

Detta war egentligen det första kyrkomöte, som hölls af den kristna församlingen, år 49 efter Kristi födelse.

7 Och då det wardt mycken twist, stod Petrus upp och sade till dem: I män och bröder! I weten, att Gud för länge sedan har bland eder gjort det wal, att genom min mun hedningarne skulle höra evangelii ord och blifwa troende. Ap. G. 10: 9 f.

8 Och Gud, som känner hjertan, har lemnat dem sitt wittnesbörd derigenom att han har gifwit den Helige Ande åt dem så wäl som åt oss, Ps. 7: 10. Ap. G. 10: 43.

9 och han har icke gjort någon skillnad mellan oss och dem, då han genom tron renat deras hjertan.

10 Hwarföre fresten I då nu Gud med att på lärjungarnes hals lägga ett ok, hwilket hwarken wåra fäder eller wi förmådde bära? Matt. 23: 4. Luk. 11: 46.

11 Utan wi tro, att wi genom [ band III, 340 ]Herren Jesu Kristi nåd blifwa frälste, likasom ock dessa. Ef. 2: 18. Tit. 3: 4 f.

Apostelen Petrus, som genom en särskild uppenbarelse hade fått ett stort ljus i denna stora fråga, och förut inför församlingen i Jerusalem meddelat hwad Herrens Ande hade werkat i Kornelii hus, åberopade sig nu på detta, för att wisa, huru frågan borde afgöras. Herren hade sjelf wisat, att hedningarnes hjertan skulle i Kristus renas genom tron, utan inblandning af lagen, som ingen menniska kan fullborda, men som Kristus allena fullkomnat, se Matt. 5: 17. Det wore derföre att fresta Gud sjelf och att strida mot honom, om man ändå wille föreskrifwa, att tron icke wore tillräcklig till rättfärdighet, och att menniskan således icke rättfärdiggöres af nåd allena, utan ock af egen förtjenst tillika. I synnerhet lärorikt är, att aposteln Petrus sjelf, som förut warit Jude, och war af omskärelsen, räknar sig till dem, som måste rättfärdiggöras af tron allena, v. 11, så att han icke hade något företräde framför de trogna, som warit hedningar. Men å andra sidan märkom äfwen hans stora mildhet och lugna omdöme! Han påstår icke, att dessa några af fariseernas parti woro förkastade, utan uttalar blott den tro, att han och de andra, som tänkte lika med honom, skulle blifwa frälste såwäl som dessa trogna af hedningarna.

12 Då teg hela hopen och hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde, huru stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarne.

Denna utförliga berättelse af Paulus och Barnabas om den fria, saliggörande nåd, som Gud låtit wederfaras hedningarna, och som de till en del redan förut meddelat (se v. 4), bekräftade detsamma, som Petrus hade sagt.

13 Och när de tystnade, swarade Jakob och sade: I män och bröder, hören mig.

14 Simon har förtäljt, huru Gud först såg till hedningarne för att bland dem taga ett folk för sitt namn.

Om denne Jakob, se kap. 12: 17. Ett folk för sitt namn betyder ett folk, som bär hans namn, nemligen kristna, och som derföre skall tillhöra honom och lefwa efter hans wilja.

15 Och härmed öfwerensstämma profeternas utsagor, såsom det är skrifwet:

16 ”Derefter skall jag wända tillbaka och återuppbygga Davids fallna hydda och återuppbygga hwad deraf har warit nedrifwet och återupprätta henne, Am. 9: 11 f.

17 på det att de qwarblifna af menniskorna och alla hedningar, som blifwit uppkallade efter mitt namn, må söka Herren. Så säger Herren, som gör allt detta”.

För att bewisa den stora sanningen, att Gud redan genom profeterna förkunnat, att hedningarna skulle upptagas i Messias’ rike, anför han utförligt en profetia, som står skrifwen i Amos 9: 11, 12, och som nu gick i fullbordan derigenom, att hedningarne blefwo omwände till tron på Messias och upptagna i hans rike. — Davids förfallna hydda, d. ä. det förfallna Gudsriket i Israel.

18 För Gud är hans werk kunnigt från werldens begynnelse.

Redan i Herrens löfte till Abraham, ja äfwen i löftet till Adam i paradiset efter syndafallet, är hedningarnas upptagelse i Messias’ rike och deras salighet genom tron förkunnad, och således icke något nytt.

19 Derföre är min mening, att man icke bör betunga dem af hedningarne, som omwända sig till Gud,

20 utan att man bör tillskrifwa dem att afhålla sig från afgudarnes besmittelser och från skörlefnad och från det som har blifwit qwäfdt och från blod. 1 Mos. 9: 4. 5 Mos. 12: 23. 2 Kor. 8: 1 f. 10: 11, 20 f. 1 Tess. 4: 3.

Det hade warit icke blott att bekymra de omwända hedningarna, utan ock, hwad mer war, att förmörka evangelium, om man hade föreskrifwit omskärelse, och i följd deraf, iakttagandet af lagens stadgar, Gal. 5: 3, såsom nödwändigt för att blifwa frälst, v. 1. Dermed hade den willfarelsen, v. 24, blifwit stadgad, att en menniska genom någon lagens gerning kunde blifwa rättfärdig inför Gud och frälst, och således läran såwäl om den fördömande och dödande lagen, som om det allena frisägande och lifgifwande evangelium blifwit förmörkad. Apostlarne och hela församlingen kalla detta icke blott att oroa de omwända hedningarna, utan ock att förwirra deras själar, v. 24. Det, som således borde af hedning-kristna iakttagas, war att afhålla sig från afgudarnes besmittelser, d. ä. de skulle icke hafwa någon gemenskap med de oomwända hedningarna wid deras afgudaoffer, ej heller förtära något af det, som war offradt åt afgudar, v. 29, ware sig af offerköttet eller offerwinet. Af det, som offrades åt afgudarna, tillföll en del presterna, en del återstäldes åt den offrande, hwilken deraf anstälde en offermåltid, antingen i afgudatemptel, 2 Kor. 8: 10, eller i sitt hus, och bjöd anhöriga och wänner. Att omwände hedningar deltogo i sådana gästabud, war för de omwände Judarne en styggelse, 2 Mos. 34: 15. 4 Mos. 25: 2, och ett sårande af deras samwete, 2 Kor. 8: 12, utom den stora fara, hwari sådan gemenskap satte deras egen köttsliga swaghet, se 2 Kor. 10: 7, 11, 20, 21, der Paulus wisar, att deltagandet i de hedniska offermåltiderna icke är förenligt med deltagandet i Herrens nattward. — Skörlefnad. Med afgudatjensten sammanhängde otuktssynden, 4 Mos. 25: 1, 2, hwilken bland hedningarna ansågs för en så likgiltig sak, att äfwen de bästa hedniska sedelärare merendels höllo blott [ band III, 341 ]äktenskapsbrottet, och wanligtwis endast hustruns, för olofligt. Frestelsen till otuktssynden kunde derföre lätteligen för de nyomwände af hedningarne blifwa så mycket större och farligare, hwarföre ock Paulus på många ställen i sina bref behöfwer utförligt förmana emot denna hedniska styggelse, t. ex. 2 Kor. 6: 13–20; kap. 10: 8. Ef. 5: 4–7. Ja, af 2 Kor. 5 synes, som den meningen hade många anhängare i den korintiska församlingen, att de kunde wara goda kristna, fastän de tålde ibland sig en sådan boleristyggelse, hwarom icke ens hedningarna wisste att tala, nemligen att en hade sin faders hustru. — Från det, som har blifwit qwäfdt, d. ä. från ätandet af med sitt blod qwäfda djur, eller icke blodrunna, och från blod. Begge delarna woro i Moses’ lag förbjudna, 1 Mos. 9: 4. 3 Mos. 17: 10–15; kap. 18: 26. 5 Mos. 12: 23, blodet särskildt af det skäl, att blodet war dem gifwet till altaret, att deras lif måtte dermed försonade warda, 3 Mos. 17: 11, hwarföre det förebildade Kristi försoningsblod. När det sannskyldiga försoningsblodet war utgjutet en gång för alla, upphörde ock dess förebildande stadgar och med detsamma förbudet för blodätandet, men de omwända Judarnas samwete war ännu deri bundet, och derefter borde de omwände hedningarne lämpa sig.

21 Ty Moses har, från gamla tider, i alla städer dem som predika honom i synagogorna, der han föreläses på alla sabbater.

Genom det sabbatliga föreläsandet i alla synagogor af de mosaiska stadgarna, som förbjuda detta, war hos Judarna från barndomen en sådan afsky uppwäckt för dessa stycken, att de aldrig skulle kunna deltaga i gemensam gudstjenst med dem, som icke afhöllo sig från sådant. Derföre war det nödigt, att de omwände hedningarne åtminstone i dessa stycken rättade sig efter de judekristna, intill dess för de senare evangelii ljus klarare uppgick.

22 Då beslöto apostlarne och de äldste, jemte hela församlingen, att utwälja några män bland sig för att sända dem till Antiokia med Paulus och Barnabas, nemligen Judas, som kallades Barsabas, och Silas, hwilka woro ansedde män bland bröderna.

Silas kallas äfwen Silvanus, 2 Kor. 1: 19; han war först Pauli och sedan Petri medhjelpare.

23 Och med dem aflät man denna skrifwelse: Wi apostlar och äldste och bröder helsa de bröder af hedningarne, som äro i Antiokia, Syrien och Cilicien.

Helsa, d. ä. tillönska dem allt andeligt och lekamligt godt, all wälfärd.

24 Emedan wi hafwa hört, att några från oss utgångne hafwa, utan något uppdrag från oss, oroat eder med ord, hwarmed de hafwa förwirrat edra själar, sägande, att I skolen låta omskära eder och hålla lagen, 1 Joh. 2: 19. Gal. 2: 4.

25 så hafwa wi enhälligt beslutit att utwälja några män och sända dem till eder med wåra älskade, Barnabas och Paulus,

26 män, som hafwa wågat sitt lif för wår Herre Jesu Kristi namn.

Förwirrat edra själar, v. 24, är ett starkt uttryck, som bewisar, att genom gerningsläran blefwo deras själar bortwända från Kristus och liksom nedrifna från den sanna grunden, som är Kristus allena. Om en willfarelse i denna wigtiga sak kunde ett mildt uttryck icke begagnas, ty här gälde det, om Kristus eller lagen skulle wara salighetens enda grund, här gälde det, om församlingen skulle hafwa Kristi rättfärdighet eller egna gerningar till grund för sitt hopp. Den enda sanna grunden war redan lagd, som är Jesus Kristus, och denna högwigtiga lära blef nu af apostlarna och af hela den kristna moderförsamlingen i Jerusalem inför alla församlingar offentligen uttalad och stadfäst.

27 Wi hafwa derföre sändt Judas och Silas, hwilka ock muntligen skola säga eder detsamma;

28 ty den Helige Ande och wi hafwa funnit för godt att icke pålägga eder någon ytterligare tunga utom dessa nödwändiga stycken,

29 att I skolen afhålla eder från det som blifwit offradt åt afgudar och från blod och från det som har blifwit qwäfdt och från skörlefnad. Om I noga akten eder för detta, skall eder wäl gå. Faren wäl!

Den Helige Ande och wi v. 28, d. ä. det som den Helige Ande genom den nåd, hwarmed han upptagit hedningarna, så klart bewisat wara hans wilja, det måste således äfwen wi finna för godt, wi wilja icke stå honom emot, wi wilja icke pålägga eder lagens tunga, som han icke pålagt eder, således ingenting widare än det wi nu föreskrifwa, utom det som den Helige Ande sjelf lär eder genom ordet.

30 När de nu hade blifwit affärdade, kommo de ned till Antiokia, sammankallade menigheten och framlemnade brefwet.

31 Och sedan de hade läst detta, blefwo de glada öfwer den trösten.

Församlingen fröjdade sig öfwer det apostoliska brefwets trösterika, evangeliska innehåll.

32 Och Judas och Silas, hwilka ock sjelfwa woro profeter, förmanade bröderna med många ord och styrkte dem.

Om profeter, se kap. 13: 1.

[ band III, 342 ]33 Och sedan de der hade tillbragt någon tid, återsändes de med frid ifrån bröderna till apostlarne.

Nemligen till apostlarne i Jerusalem.

34 Men Paulus och Barnabas wistades i Antiokia, der de, jemte många andra, lärde och förkunnade Herrens ord.

35 Och efter några dagar sade Paulus till Barnabas: Låtom oss nu fara tillbaka och se till wåra bröder i alla de städer, i hwilka wi hafwa förkunnat Herrens ord, huru det är med dem.

Här menas bröderna i de församlingar, som Paulus och Barnabas hade grundat. Se kap. 13.

36 Men Barnabas wille, att de äfwen skulle taga med sig Johannes, som kallades Markus.

Denne Johannes Markus war syskonbarn till Barnabas, Kol. 4: 10, och densamme som evangelisten Markus.

37 Men Paulus fann skäligt att icke taga med sig den som hade trädt ifrån dem i Pamfylien och icke hade följt med dem till arbetet. Ap. G. 13: 13.

38 Då uppstod en förbittring, så att de skildes från hwarandra, och Barnabas tog Markus med sig och afseglade till Cypern.

Paulus ansåg icke Markus passande till delaktighet i det swåra kallet; hos Barnabas har måhända slägtskapen inwerkat, och så skildes dessa twå utmärkta män; men äfwen detta tjenade till Kristi kyrkas befrämjande, ty nu blef evangelium så mycket widsträcktare förkunnadt. Hade Markus förut felat, måhända genom bristande försakelsewilja, så war han nu willig att genom Guds kraft godtgöra detta fel.

39 Men Paulus utwalde åt sig Silas och for bort, sedan han af bröderna blifwit anbefald åt Guds nåd.

40 Och han for genom Syrien och Cilicien, styrkande församlingarna.

Se kap. 9: 30. Denna twist mellan Paulus och Barnabas minskade icke deras kärlek till hwarandra, men de insågo, att ingen rätt samwerkan under denna skiljaktighet kunde åstadkommas, derföre skildes de åt, och undfingo församlingens wälsignelse till sina apostoliska resor. Herren war med dem båda, och i anden woro de äfwen med hwarandra.

16 Kapitlet.

Paulus antager i Lystra Timoteus till följeslagare och öfwergår till Maccdonien. Lydia och fångwaktaren i Filippi.

Och han kom till Derbe och till Lystra, och se, der war en lärjunge, wid namn Timoteus, son af en troende Judisk qwinna och en Grekisk fader,

2 och denne hade godt wittnesbörd om sig af bröderna i Lystra och Ikonium.

Både Timoteus och hans moder Eunike woro kristna, se 2 Tim. 1: 5. Fadren war en Grek, således hedning till sin härkomst.

3 Då wille Paulus, att denne skulle fara med honom; och han tog och omskar honom, för de Judars skull, som woro på dessa orter, ty alla wisste, att hans fader war en Grek. 2 Kor. 9: 20.

De kristna, som woro af judendomen, kunde ännu icke fatta förtroende för någon lärare, som icke genom omskärelsen tillhörde deras folk. Judarne ansågo hedningarne för orena, och de kunde i sitt oomwända tillstånd icke fatta reningen genom evangelium. På det nu Timoteus, som på mödernet härstammade af Israel, icke måtte genom sitt oomskurna tillstånd blifwa hindrad i sitt läroembete genom förakt och misstroende af Judarna, så lät Paulus omskära honom. Samme Paulus, som så beftämdt satte sig emot omskärelsens och lagens stadgar, kap. 15, låter här omskära denne lärjunge; ty här war ändamålet alldeles olika. Judarne påstodo, kap. 15, att omskärelsen och iakttagandet af lagens stadgar woro nödwändiga till saligheten; men detta blef både af Paulus och apostlarne i Jerusalem bestämdt motsagdt, och deremot bewisadt, att ingen rättfärdighet och salighet kunde winnas, utan genom tron på Kristus, och dertill behöfdes icke omskärelsen. Men Timoteus blef icke omskuren, såsom om detta wore nödwändigt till hans frälsning, utan blott för att borttaga det misstroende och förakt, hwarmed Judarne eljest skulle hafwa skjutit ifrån sig den lära han förkunnade. Alltså wisar aposteln, att omskärelsen wäl för ett sådant ändamål kunde wara tillåten, men att den till kristendomen ingalunda war behöflig. Här wisar Paulus att en kristen, och i synnerhet en lärare, bör bjuda till, att i allt det som ej är syndigt, rätta sig efter andra för evangelii skull. Se Rom. 14: 1. 2 Kor. 9: 22.

4 Och hwar de foro fram genom städerna, ålade de dem att hålla de stadgar, som woro beslutade af apostlarne och de äldste i Jerusalem. Ap. G. 15: 29.

Nu meddelades i församlingarna också det som apostlarne i Jerusalem hade föreskrifwit. Se kap. 15: 20.

5 Så befästades nu församlingarna i tron och förökades till antal hwar dag.

6 Och de foro genom Frygien och der Galatiska landet, sedan de af den Helige Ande hade blifwit förhindrade att tala ordet i Asien.

Genom den Helige Ande blef det för Paulus uppenbaradt, att han icke nu skulle uppehålla sig och predika evangelium i dessa trakter, emedan den rätta tiden och stunden dertill ännu icke war kommen, utan Herren wille nu först föra dessa [ band III, 343 ]sändebud i ett annat land, der den rätta tiden war kommen och många hjertan öppna för Guds ord. Evangelium blef dock sedan predikadt i dessa länder i Asien, och många blefwo omwända till Herren. Se 1 Petr. 1: 1.

7 Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de taga wägen till Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke.

Häruti kunna wi se ett härligt bewis på Guds Andes ledning i allt det som hör till evangelii predikan och kristendomens utbredande öfwer jorden. Hwarje folk har sin tid, i hwilken det sökt warder, och så har hwarje enskild själ.

8 Men då de hade farit förbi Mysien, foro de ned till Troas.

Troas war en sjöstad i mindre Asien, i den trakt, der det gamla Troja warit beläget.

9 Och en syn wisade sig för Paulus om natten: En Macedonisk man stod och bad honom och sade: Far öfwer till Macedonien och hjelp oss.

Genom denna syn framstäldes för aposteln det stora behofwet af och den längtan efter frälsning, som Guds förberedande nåd werkat i Macedonien, såsom om Macedoniens folk uträckte sina händer efter evangelium. Dessa uppenbarelser och denna ledning af den Helige Ande wisar, huru Herren sjelf leder sin kyrkas angelägenheter. Det är såsom om förlåten här wore lyft, så att wi få blicka in i Guds styrelse i nådens rike. Huru nödwändigt derföre för kristna och i synnerhet för lärare, att i allt bedja om den Helige Andes ledning!

10 Och när han hade sett synen, sökte wi strax att fara derifrån till Macedonien, emedan wi deraf förstodo, att Herren hade kallat oss att predika evangelium för dem.

Det ordet ”wi” kan här wisa oss, att evangelisten Lukas, som skrifwit detta, sjelf war med på denna resa.

11 Wi afseglade således från Troas och foro raka wägen till Samotrace och dagen derefter till Neapolis

Samotrace, nu Samondraki, en ö i Medelhafwet, beryktad för sin afgudadyrkan. Neapolis låg i Macedonien wid hafskusten.

12 och derifrån till Filippi, som är den första staden i den delen af Macedonien och ett nybygge; och i den staden wistades wi några dagar.

Filippi, nu Filiba, war ett nybygge, en grekisk koloni eller fristad, d. ä. den egde romersk borgerlig frihet.

13 Och på sabbaten gingo wi utom porten längs med en flod, der man plägade bedja, och satte oss ned och talade med de qwinnor, som hade sammankommit.

Floden hette Gangas eller Gangites. De Judar, som woro bosatte i Filippi, woro ej så talrika, att de hade en synagoga, utan ett böneställe, och dertill waldes wanligtwis en plats wid något watten, emedan Judarne plägade twå sina händer omedelbart före gudstjensten. Stundom hade de icke något bönehus, utan blott en plats, omplanterad med träd, der de församlade sig. På detta böneställe i Filippi samlades nu flera qwinnor än män.

14 Och en qwinna, som fruktade Gud, wid namn Lydia, en purpurkrämerska från staden Tyatira, hörde på, och Herren öppnade hennes hjerta, så att hon gaf akt på det som talades af Paulus.

Staden Tyatira i mindre Asien war berömd för tillwerkning af purpur, och män och qwinnor derifrån idkade handel dermed på många ställen. — Menniskans hjerta är af naturen tillslutet för Guds ord, men Lydias hjerta blef af Herren öppnadt genom nåden. Så will han ock öppna hwarje menniskas hjerta, som icke gör motstånd mot den förekommande nåden. — Det är ett Guds werk med ordet, att en menniska gifwer akt på Guds ord. Att en menniska icke gifwet akt på Guds ord, är deremot ett Satans werk i henne.

15 Och sedan hon och hennes husfolk hade blifwit döpta, bad hon och sade: Om I ansen mig wara en på Herren troende, så kommen in i mitt hus och blifwen der. Och hon nödgade oss.

Då det står i v. 14, att hon fruktade Gud, så wisar detta att hon hade kunskap i den heliga skrift, såsom fromma Judar på den tiden, och att den förberedande nåden längre tid hos henne warit werksam.

16 Och det begaf sig, att då wi gingo till bönstället, mötte oss en tjensteflicka, som hade en spådomsande, och som skaffade sina herrar mycken inkomst med sin spådom.

17 Hon följde efter Paulus och oss och ropade, sägande: Dessa menniskor äro Guds, den högstes, tjenare, som för oss förkunna frälsningens wäg.

Denne spådomsande, grt. Pytonsande, war en ond ande. Hedningarne gåfwo detta namn åt sin afgud Apollos’ ande, som de påstodo talade genom en qwinna, kallad Lydia, hwilken underhölls i hans tempel. Af afgudapresterna sattes hon på ett wisst ställe i templet, då man wille fråga afguden, och der föll hon uti ett tillstånd af yrsel. Hwad hon i detta tillstånd talade, ansågs wara afgudens tal genom henne, och deraf uppgjorde presterna swar på de frågor, som framstäldes; ty många kommo för att fråga denna afgud, emedan de tänkte, att han kunde uppenbara förborgade och förutsäga tillkommande ting. Sådana spådomstempel funnos på många ställen bland hedningarna. Till en stor del war det afgudapresternas bedrägeri, men här wisar [ band III, 344 ]det sig, att äfwen Satans magt inblandade sig deri. Här wille Satan genom denna spådomsande lägga en snara för apostlarne och göra deras lära misstänkt för Judarna och förblinda hedningarna med den tanken, att den Gud, som dessa lärare förkunnade, icke war någon annan, än den högste af hedningarnas gudar.

18 Och detta gjorde hon många dagar. Men Paulus blef upprörd och wände sig om och sade till anden: Jag bjuder dig i Jesu Kristi namn att fara ut från henne. Och han för ut i samma stund. Mark. 16: 17.

Att blifwa ärad af Satan och hans redskap är wida farligare och skadligare än något slags motstånd och förföljelse. Ett godt wittnesbörd af den onde anden wille Paulus för ingen del hafwa, utan dref honom ut i Jesu Kristi namn. Detta war för den arma trälinna, som warit besatt, en stor wälgerning, men hennes winningslystna egare blefwo deröfwer förtörnade, emedan de nu icke kunde hafwa widare förtjenst genom dessa spådomar.

19 Men då hennes herrar sågo, att hoppet om deras inkomst war ute, togo de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget till öfwerhetspersonerna

20 och förde dem fram till styresmännen[5], sägande: Dessa menniskor, som äro Judar, wäcka stor oro i wår stad Ap. G. 17: 6.

21 och förkunna stadgar, hwilka det icke är tillåtet för oss, som äro Romare, att antaga eller hålla.

Dessa herrar waktade sig wäl för att i sin anklagelse tala sanning; de nämna icke det underwerk, som skett med qwinnan, utan tala om en oro i staden, [#16:20

22 Och äfwen folket reste sig upp mot dem, och styresmännen läto slita af dem deras kläder och befalde, att man skulle piska dem med ris. 2 Kor. 11: 25.

Dessa romerska domare eller rådsherrar begingo här ett stort fel mot den romerska lagen, som fordrade ransakning och dom, innan någon kunde beläggas med ett sådant wanärande straff. Det wisar sig ock stundom i den döda kristenheten, att man icke frågar efter lag mot dem, som af hjertat bekänna Kristus.

23 Och sedan de hade mycket slagit dem, kastade de dem i fängelse och befalde fångwaktaren att säkert bewaka dem.

24 Och när denne hade fått en sådan befallning, kastade han dem i det inre fängelserummet och fastsatte deras fötter i stocken.

Stocken brukades emot grofwa förbrytare, som dermed blefwo så fängslade, att fötterna sutto fast. Ljufliga äro evangelii budbärares fötter blott för nådehungriga själar, men Satan och hans redskap wilja hellre hafwa dem fastlästa i stock.

25 Och wid midnatten bådo Paulus och Silas och lofwade Gud med sång, och fångarne hörde på dem.

Med sönderrifna kläder, med fötterna i stock och med ryggen söndersliten med ris, v. 22, prisade dessa Kristi tjenare sin Gud med bön och lofsång i det mörka fängelset. Då hjertat är uppfyldt af Kristi kärlek och saliga frid, då står det hwarken i Satans eller i menniskors magt att göra den menniskan olycklig. De hade Kristus med sig i fängelset, och derigenom war detta mörka rum förwandladt till ett Herrens tempel.

26 Då wardt plötsligen en stark jordstöt, så att fängelsets grundwalar skakades, och strax öppnades alla dörrarna, och allas bojor löftes. Ap. G. 4: 31. 5: 19. 12: 7.

27 Då waknade fångwaktaren, och när han fick se dörrarna till fängelset öppna, drog han sitt swärd och ämnade döda sig sjelf, menande, att fångarne hade tagit till flykten.

Efter den romerska lagen måste en fångwaktare, som låtit en fånge undkomma, derföre lida det straff, som eljest fången haft att wänta. Nu fruktade denne fångwaktare för ett swårare dödsstraff, än om han dödade sig sjelf.

28 Men Paulus ropade med hög röst, sägande: Gör dig sjelf intet ondt; ty wi äro alla här.

29 Då begärde han ljus och sprang in och föll darrande ned för Paulus och Silas

30 och förde dem ut och sade: Herrar, hwad skall jag göra, att jag må warda frälst?

Fångwaktaren insåg nu, att den allsmägtige Guden gjort ett underwerk för dessa mäns skull, och att de således måste wara hans sändebud. Han hade måhända hört något af den lära, de förkunnat, och hört deras böner och lofsång i deras swåra belägenhet, och nu hade han genom underwerket och förskräckelsen blifwit wäckt till ett allwarligt frälsningsbegär.

31 Och de sade: Tro på Herren Jesus Kristus, så warder du och ditt hus frälst. Joh. 3: 16 f.

Likasom de många, hwilka på pingstdagen fingo styng i sina hjertan, frågade: hwad skola wi göra? och fingo det swar: att de skulle tro på Herren Jesus; så gjorde nu den romerske fångwaktaren samma fråga och fick samma swar, och detta swar sträcker sig längre än till honom [ band III, 345 ]sjelf, det sträcker sig till hans husfolk. Detta salighetens evangelium, att Jesus Kristus har kommit i werlden, för att frälsa syndare, och att de, som tro på honom, blifwa frälste, har med sig en underbar himmelsk kraft för den, som blifwit wäckt ur syndadwalan och med ett förskräckt samwete och förkrossadt hjerta frågar efter salighetens wäg.

32 Och de talade Herrens ord för honom och för alla dem som woro i hans hus.

33 Och han tog dem till sig samma timme på natten och twådde deras sår och blef strax döpt, han och allt hans husfolk.

Paulus och Silas förkunnade nu fullständigare salighetens ord för denne man och hans folk, och det synes tydligt, att de kommo till tron genom detta ord; ty de wille genom det heliga dopet blifwa upptagna i Kristi gemenskap.

34 Och han förde dem upp i sitt hus, framsatte mat och fröjdade sig, att han med allt sitt hus hade kommit till tro på Gud.

Den kärlek och den fröjd i Herren, som nu wisade sig hur denne man, woro yttringar af hans tro; och hwilken fröjd måste denna lilla församling af trogna, nyfödda Guds barn hafwa förorsakat Paulus och Silas, som nu gerna glömde den skymf och den smärta de lidit. Så lätt kan Herren förwandla sorgen i glädje!

35 Men när det hade blifwit dag, sände styresmännen rättstjenarne med detta bud: Släpp dessa män lös.

36 Och fångwaktaren förkunnade dessa ord för Paulus: Styresmännen hafwa sändt bud, att I skolen släppas lös. Gån nu derföre ut och faren i frid.

37 Men Paulus sade till dem: De hafwa hudflängt oss offentligen utan ransakning och dom, ehuru wi äro Romare, och kastat oss i fängelse, och nu wilja de hemligen utdrifwa oss. Nej, icke så; utan må de sjelfwa komma och föra oss ut. Ap. G. 22: 25.

Icke för sin egen äras skull, utan på det den olagliga skymf och wanära, som blifwit dem tillfogad, icke måtte lända till wanära för evangelii ord, begagnade Paulus sig af sin rättighet såsom romersk medborgare, att fordra en full förklaring, att de woro oskyldige. Ett ganska stort lagbrott war begånget genom klädernas sönderrifwande och hudflängningen, och den, som så misshandlade en romersk borgare, skulle efter romersk lag mista egendom och lif.

38 Och rättstjenarne berättade dessa ord för styresmännen, och dessa blefwo rädde, när de hörde, att de woro Romare.

39 Och de kommo och bådo dem och förbe dem ut, bedjande dem gå bort ifrån staden. Matt. 8: 34.

Bådo dem, d. ä. bådo dem förlåta den orättwisa de lidit.

40 Då gingo de ut ur fängelset och gingo in till Lydia, och när de hade sett bröderna och förmanat dem, foro de bort.

Att ingen slags hämndlystnad eller angelägenhet om egen ära war orsak till Pauli begäran, att styresmännen sjelfwe skulle föra dem ut, v. 37, kan man tydligt se deraf, att de nu gingo utur fängelset, utan att begära någon större upprättelse för det de hade lidit. De woro blott angelägna derom, att icke Herrens ära genom deras misshandling måtte lida. Så hade nu nådens werk härligt börjat i Macedonien, evangelii ljus hade nu börjat upptändas äfwen i Europas länder.

17 Kapitlet.

Paulus predikar i Tessalonika, Berea och Aten.

Och de togo wägen öfwer Amfipolis och Apollonia och kommo till Tessalonika, hwarest war en Judarnes synagoga.

Amfipolis är nu en turkisk by, som kallas Emboli. Apollonia war en stad, som hade sitt namn af Grekernas afgud Apollo; Tessalonika är ännu en betydlig stad wid hafwet och kallas Saloniki. Här woro så många Judar, att be hade en synagoga. Jemför kap. 16: 13.

2 Och efter din plägsed gick Paulus in till dem och talade med dem på tre sabbater ur skrifterna,

3 utwecklande och framställande, att Kristus måste lida och uppstå från de döda, och sade: Denne Jesus, som jag förkunnar för eder, är Kristus.

På alla ställen uppsökte Paulus allra först Judarna, för att till dem frambära salighetens budskap, och så förkunnade han i synagogan i Tessalonika Kristi evangelium, som han bewisade med förklaring och tillämpning af det gamla testamentets skrifter. Kristi död och uppståndelse till syndares frälsning war här såsom öfwerallt sjelfwa kärnan och lifspunkten af hans predikan.

4 Och några af dem trodde och föllo till Paulus och Silas, äfwensom en stor mängd af de Greker, som fruktade Gud, och icke få af de förnämsta qwinnorna.

Föllo till Paulus och Silas, grt.: togo lott eller del med Paulus och Silas. Somliga af Judarna och en stor hop af sådana Greker, som förut känt sig dragna till Israels Gud, funno nu i Kristi evangelium den rätta tillfredsställelsen för sina hungriga själar. Genom de kringspridda Judarna woro ganska många hedningar på ett märkwärdigt sätt förberedda att emottaga evangelii ljus.

5 Då wordo Judarne fulle af nit och togo till sig några illasinnade män af dagdrifwarne och sammanskockade sig och gjorde ett upplopp i staden och stälde sig wid Jasons hus och begärde, att man skutte föra dem ut till folket.

[ band III, 346 ]De otrogna Judarnes nit war en blind ifwer om lagen, och de menniskostadgar, hwarmed den blifwit blandad och wanstäld af de skriftlärde och fariseerna. I stället för att pröfwa efter den heliga skrift det, som apostlarne sade, uppretade de det sämsta folket till ett upplopp eller uppror emot sanningens förkunnare. Detta är ett konstgrepp, som Guds rikes fiender ända till denna dag icke hafwa glömt. (Hos Jason hade Paulus och Silas sitt herberge.)

6 Men då de icke funno dem, släpade de Jason och några bröder till stadens styresmän, ropande: De som hafwa uppwiglat hela werlden, dessa äro ock här, Ap. G. 16: 20.

7 och Jason har tagit emot dem såsom gäster, och de handla alla twärt emot kejsarens påbud och säga, att en annan, nemligen Jesus, är konung. Luk. 23: 2. Joh. 19: 12.

Här göres också en sådan falsk anklagelse emot Paulus och Silas, som om de wore upprorsmakare. Deras bekännelse, att Kristus war deras andelige Herre och konung, förwrängdes derhän, att man gjorde dem misstänkta för upproriska stämplingar emot kejsaren i Rom. De wisste, att detta war en ömtålig punkt för alla romerska embetsmän, som måste wara mycket rädda om kejsarens ära och rikets lugn.

8 Och de spridde oro bland folket och bland stadens styresmän, som hörde detta.

9 Och sedan de hade tagit borgen af Jason och de öfriga, släppte de dem lös.

Med borgen menas här säkerhet och answar, att ingen oro skulle ske genom de främmande lärare, som woro anklagade.

10 Men bröderna sände strax, under natten, Paulus och Silas till Berea; och när de hade kommit dit, gingo de bort till Judarnes synagoga. Ap. G. 9: 25.

11 Och dessa woro ädlare än de i Tessalonika och mottogo ordet med all willighet, dagligen forskande i skrifterna, om det så förhölle sig.

Berea låg omkring 3 mil ifrån Tessalonika och war en ansenlig stad. De Judar, som woro bosatte i Berea, woro ädlare än de i Tessalonika; de woro tänkande menniskor, de både wisste, att i det gamla Testamentets skrifter Messias’ ankomst war lofwad, och de wille nu pröfwa, om denne Jesus, som Paulus och Silas förkunnade, möjligen kunde wara Messias; de pröfwade, huruwida wittnesbörden om honom rätt öfwerensstämde med lagen och profeterna. Desse forskare wisa oss förnuftets rättmätiga område och förståndets rätta bruk i andeliga ting. Att söka i skrifterna, att söka rätt utforska och lyda skriftens mening, och att rätt tillämpa den i det yttre och i det inre lifwet, därtill måste förnuftet och förståndets gåfwor anwändas enligt skaparens bestämmelse, Judarne i Berea hade genom Guds nåd lärt känna behofwet af den utlofwade frälsaren, men icke wille de lättroget antaga det, som Paulus och Silas förkunnade, utan de wille först pröfwa, om det rätt öfwerensstämde med skrifterna. Å andra sidan woro de rädda för att, utan sådan pröfning, förkasta budskapet om Kristus. De woro rädda för falsk lära, men de woro också rädda för att utan pröfning förkasta det nya, som förkunnades. Så wisar sig en rätt sanningskärlek. Så wisar sig förnuftets rätta gräns och område i andeliga ting. Så äro åhörarne berättigade, och för sin egen trygghet förpligtade, att ransaka i skriften, om det förhåller sig så, som lärarne predika.

12 Många af dem blefwo derföre troende, äfwensom icke så ansedda Grekiska qwinnor och män.

Deras längtan efter sanningen kröntes med framgång. Det war i hjertats djup en bön till sanningens Gud, han bönhörde dem, och de kommo till tron. Då menniskan troget anwänder en mindre nåd, så får hon derigenom en större nåd. (Se Joh. 1: 16.)

13 Och när Judarne i Tessalonika förnummo, att Guds ord förkunnades af Paulus äfwen i Berea, kommo de för att äfwen der uppwigla folket och sprida oro bland dem.

14 Men bröderna sände då strax bort Paulus, att han skulle fara ända till hafwet, och Silas och Timoteus blefwo qwar der.

15 Men de som fortskaffade Paulus förde honom ända till Aten och foro derifrån med bud till Silas och Timoteus, att de skulle med det snaraste komma till honom.

Aten war på den tiden en werldsberömd stad, den war ett hufwudsäte för hedendomens lärdom, konst och bildning. Grekernas filosofi och konst woro werldskunniga, och äfwen förnäma Romare sändes dit att studera. Timoteus och Silas, som Paulus lemnade efter sig i Berea, träffade honom icke i Aten, då de kommo efter honom dit, utan i Korint, se kap. 18: 5.

16 Och under det att Paulus wäntade på dem i Aten, förbittrades han i sitt sinne, när han såg, att staden war uppfyld med afgudabilder.

Under det Paulus wäntade på Timoteus och Silas i Aten, såg han i denna stad en mängd af afgudatempel, altaren, bildstoder o. s. w., och hörde mycket af den filosofiska lärdom eller werldswishet, som der hade uppnått sin höjd. Det wisade sig här, att menniskoförnuftet med sina högsta ansträngningar omöjligen kan upparbeta sig till någon rätt kännedom om den sanne Guden, om werldens ursprung och ändamål och om menniskans skapelse, wäsende och höga bestämmelse. All filosofi famlar i mörker [ band III, 347 ]i alla de högsta och wigtigaste tingen, så länge den icke hemtar ljus från uppenbarelsens ord. Paulus såg här det grufliga mörker, hwaruti menniskoförnuftet är nedsänkt äfwen i sin högsta utbildning, så länge det icke är upplyst af ljuset från himmelen. Då är Gud ännu en okänd Gud, och menniskorna förderfwa sig i synder, i brott och i andelig död.

17 Derföre samtalade han i synagogan med Judarne och med dem som fruktade Gud, och på torget dagligen med dem han träffade.

Paulus kunde icke se det bedröfliga tillståndet i denna stad, utan att hans ande blef upptänd af innerlig bedröfwelse, medömkan och åstundan, att de måtte blifwa frälste genom evangelii ljus, och först wände han sig derföre till Judarna i deras synagoga, och äfwen på torget förkunnade han salighetens ord. Det war också wanligt, att hedniska filosofer på öppna platsen förkunnade sin lära. Med dem som fruktade Gud menas här sådane hedningar, som tillbådo Israels Gud.

18 Och några så wäl af de Epikureiske som af de Stoiske filosoferna gåfwo sig i twist med honom, och somliga sade: Hwad kan wäl denne pratmakare wilja säga? och somliga: Han tyckes wara en förkunnare af främmande gudar; emedan han predikade för dem evangelium om Jesus och om uppståndelsen.

Epikureerna woro sådana werldsmenniskor, som ansågo sig wara wisa, i det de förnekade Guds försyn och ett lif efter detta, och satte sitt högsta goda i detta lifwet och i sinliga förnöjelsen och njutningar. Stoikerna talade om dygd, men wisste icke hwad dygd war. Deras högsta dygd bestod uti att försöka betrakta allt med lugn likgiltighet, och att äfwen med lugn kunna begå sjelfmord. De kallade sig filosofer, wishetsälskare, wise etc., både Epikureerna och Stoikerna. De woro icke längre komna. Så litet kunde dessa inbillade wise, såwäl af det ena slaget, som af det andra, fatta evangelii hemlighet, att de kallade Paulus en pratmakare, och de, som wille synas ännu klokare, fattade honom så, att han påstod Jesus war en utmärkt man, som efter döden blifwit upptagen bland gudarna, såsom hedningarne lärde om åtskilliga af sina afgudar, att de först warit menniskor och sedan blifwit gudar.

19 Och de togo honom fast och förbe honom till Areopagen[6], sägande: Kunna wi få weta, hwilken denna nya lära är, om hwilken du talar?

Äfwen lärda och statsmän hade det offentliga föredrag och öfwerläggningar.

20 Ty främmande ting bringar du för wåra öron. Wi wilja derföre weta, hwad detta skall wara.

21 Och alla Atenare och de främlingar, som bland dem uppehöllo sig, gåfwo sig icke tid till något annat än att säga och höra något nytt.

De woro således icke angelägna om sanningen, utan om något nytt. Öfwer detta falska nyhetsbegär är äfwen i kristenheten mycken orsak att klaga.

22 Men Paulus framträdde midt på Areopagen och sade: I Ateniensiske män! Jag ser, att I uti allt ären mycket benägne för gudsdyrkan;

23 ty under det jag har gått omkring och noga betraktat edra helgedomar, har jag äfwen funnit ett altare, på hwilket stod skrifwet: ”Åt en okänd Gud”. Det I således dyrken utan att känna det, detta förkunnar jag för eder.

Folket i Aten tänkte, att gudar kunde finnas utom de kända, åt hwilka de hade upprättat tempel och altaren, och för att icke förtörna någon gud, som kunde wara förbigången, upprättade de äfwen ett altare åt en okänd Gud. Aposteln begagnar nu detta altare med dess påskrift, för att hänwisa dessa hedningar till den sanne Guden, som de redan hade dyrkat, fastän owetande. Om denne Guden, som ännu war för dem okänd, talar han nu till dem på ett sådant sätt, som de kunde fatta, och deraf blifwa föranledda att widare söka sanningen. Pauli predikan till dessa hedningar är ganska olika med hans predikan till Judarna, och detta är lärorikt. Hos Judarna förutsattes kunskap om Messias genom lagen och profeterna. Hos dessa hedningar förutsattes blott det, som de genom skapelsen och genom det egna förnuftet kunde weta.

24 Den Gud, som har gjort werlden och allt hwad deruti är, denne, som är himmelens och jordens Herre, bor icke i tempel, som äro gjorda med händer, 1 Mos. 1: 1. Es. 66: 1. Ap. G. 7: 48. 14: 15.

25 ej heller betjenas han af menniskors händer, såsom wore han i behof af något, emedan han sjelf åt alla gifwer lif och ande och allt. Ps. 50: 8 f. 1 Mos. 2: 7.

Till den hedniska filosofien då, såwäl som till filosofien i wår tid, hör den stora willfarelsen, att werlden betraktas såsom Guds kropp, och att Gud icke är något annat än werldens själ, naturkraft och naturlif, som icke känner sig sjelf förrän i den högsta lifsyttringen, nemligen menniskan. I menniskan börjar han tänka och få en aning om sitt gudawäsen, och när denna tanke kommer till sin mannakraft, så finner han, att han sjelf i menniskan åt den högste guden, så att någon högre gud icke finnes, men att han finnes på ett lägre och omedwetet sätt i hela naturen. Så lära Indiens hedningar ännu, så lära i hufwudsaken, fastän med många konstord, äfwen filosofer i kristenheten. [ band III, 348 ]Deremot säger oss aposteln här, att Gud har gjort werlden, nemligen med klart wetande och stor wishet, och att han är Herre öfwer himmel och jord, oändligt upphöjd öfwer sin skapade werld, med sjelfständig personlighet, wishet och allmagt o. s. w., under det han tillika är allestädes närwarande. Han behöfwer icke tempel att bo uti, han behöfwer icke menniskors dyrkan, utan det är han sjelf, som gifwer lif, ande och allt.

26 Och han har gjort hela menniskoslägtet af ett blod till att bo på jordens hela yta och har faststält bestämda tider och gränser för deras boende, 5 Mos. 32: 8.

Aposteln har redan gjort en skarp skilnad mellan Gud och hans skapade werk, i motsats till hedningarnes lära, som sammanblandade Gud och werlden; och här wisar han, att alla menniskor höra till ett enda slägte, skapadt af samme Gud, som också är Herre och styresman öfwer alla folk och alla enskilda menniskor; samt att tidernas lopp med alla omständigheter och förändringar bero af hans rådslut och skickelser. Härmed äro alla hedniska inbillningar om slumpen och ödet och om flera gudars styrelse wederlagda.

27 på det att de måtte söka Herren, om de tilläfwentyrs kunde känna sig för och finna honom, ehuru han icke är långt borta från hwar och en af oss; Rom. 1: 20.

Af skapelsen och af werldsstyrelsen kunde äfwen hedningarne, fastän utan särskild uppenbarelse och således andeligen blinda, ändå liksom känna sig för (såsom en blind med handen), trefwa sig fram till den allsmägtige Guden, om hwilken alla skapade ting och werldens styrelse wittna. Atens filosofer i sin inbillade wishet, huru långt woro de ifrån att sålunda liksom med händerna söka den sanne Guden! Huru tom deras lärdom, huru fåfänga deras inbillningar!

28 ty i honom lefwa wi och röra oss och äro till, såsom ock några af edra skalder hafwa sagt: ”Ty wi äro ock hans slägte”. Job 12: 10.

Då Gud är allestädes närwarande, och allt lif kommer af honom, så hafwa wi hwarken lif eller warelse eller rörelse af oss sjelfwa eller af någon annan källa, utan af honom allena, och äro beständigt beroende af honom; uppehållelsen genom honom är för oss lika wäsentlig som skapelsen. En af Grekernas poeter wid namn Aratus, hade skrifwit dessa ord: Wi äro ock hans slägte. Aratus kände wisserligen icke den sanne Guden, utan talade om afguden Jupiter, men aposteln wisar här, att allt det, som hedningarne sagt om sina gudar, så wida deruti låg någon sanning, det tillhörde den ende, sanne Guden allena. Hos de wisaste af hedningarne woro ännu många spår qwar af den kunskap om Gud och skapelsen, som menniskoslägtet ursprungligen haft, och som folken från Adam, Noa och fäderna förde med sig, då de blefwo förströdda till olika länder. En sådan qwarlefwa af forntida kunskap låg till grund för detta yttrande hos Aratus, och aposteln anwänder det i den bibliska meningen, att menniskan är skapad efter Guds beläte.

29 Äro wi nu Guds slägte, så böra wi icke mena, att gudomen är lik guld eller silfwer eller sten, ett bildwerk af mensklig konst och uppfinning. Es. 40: 18.

Så böra wi icke mena, d. ä. det är intet, som twingar oss till en sådan föreställning. — Då redan menniskan, som är ett skapadt wäsende, är så mycket högre än dess afgudabilder, huru skulle sådana bilder då kunna föreställa skaparen eller hafwa någon likhet med honom!

30 Men sedan Gud sålunda haft öfwerseende med okunnighetens tider, bjuder han nu menniskorna, att alla allestädes skola bättra sig, Ap. G. 14: 16. Tit. 2: 11.

Alla folk, utom Judafolket, hade blifwit lemnade att gå sina egna wägar i okunnighetens långa tider, till dess Kristus war kommen i werlden, men nu förkunnas evangelium till bättring (sinnesändring) och salighet, ty Kristus är kommen att blifwa hedningarnas ljus intill werldens ände.

31 emedan han har faststält en dag, på hwilken han skall döma werlden med rättfärdighet, genom en man, hwilken han har dertill bestämt, erbjudande tron åt alla, i det att han har uppwäckt honom från de döda. Ap. G. 10: 42.

Emedan en domsdag kommer, då hela jordens krets skall dömas med rättfärdighet, och menniskorna äro orättfärdige, så måste med dem här i tiden en stor förändring ske, på det de ej i domen må blifwa fördömde. Huru de skola undgå sådan dom, wisas dem genom evangelium. Det erbjudes dem att blifwa saliga genom tron på Kristus, just honom sjelf, som skall döma. Att han är insatt till saliggörare och till domare, det har Gud bewisat och gjort trowärdigt, i det han uppwäckt honom från de döda.

32 Men då de hörde talas om uppståndelse från de döda, gjorde somliga gäck deraf, och andra sade: Wi wilja ännu en gång höra dig derom.

Epikureerna ansågo talet om de dödas uppståndelse såsom en galenskap; Stoikerna hade någon föreställning om ett lif efter detta, men stor likgiltighet bewisas med det ordet ännu en gång, likasom Felix uppsköt att tala med aposteln till en läglig tid, som dock aldrig kom. Ap. G. 24: 25.

33 Och så gick Paulus bort ifrån dem.

34 Och några män slöto sig till honom och trodde, och bland dessa war äfwen Dionysius, en medlem af [ band III, 349 ]Areopagen, och en qwinna, wid namn Damaris, och andra med dem.

Om Areopagen, se v. 19. Således bewisade evangelii ord äfwen här sin saliggörande kraft, men att så få blefwo omwände, bewisar tillika att sådan werldslig lärdom, som blomstrade i Aten, gör menniskan mer och mer otillgänglig för Guds nåd. De widtberömde ateniensiske filosoferna och deras anhängare uteslöto sig sjelfwa ifrån Guds rike, men de olärde Macedonierna kommo till tron på Kristus och blefwo lärde till himmelriket.

18 Kapitlet.

Paulus predikar i Korint, återwänder öfwer Efesus, Cesarea och Jerusalem till Antiokia. Juden Apollos.

Och derefter lemnade Paulus Aten och kom till Korint.

2 Och då han fann en Jude, wid namn Aqvilas, bördig från Pontus, som nyligen hade kommit från Italien. och Priskilla, hans hustru — ty Klaudius hade påbjudit, att alla Judar skulle lemna Rom — gick han till dem.

3 Och emedan han hade samma handtwerk som de, stannade han hos dem och arbetade; ty de woro tältmakare till yrket. Ap. G. 20: 34. 2 Kor. 4: 12. 1 Tess. 2: 9. 2 Tess. 3: 8.

Korint war på den tiden Greklands hufwudstad. Kejsar Klaudius hade befalt, att alla Judar skulle öfwergifwa Rom, ty en falsk Messias hade wid den tiden eggat Judarna till upproriska uppträden. Det war bland Judarne wanligt och hörde till uppfostran, att äfwen de förnäma och de, som studerade wetenskaperna, tillika lärde något handtwerk.

4 Och han talade i Synagogan på alla sabbater och öfwertygade både Judar och Greker. Ap. G. 17: 17.

Med många bewis från den heliga skrift öfwerbewisade han derom, att Jesus war Messias.

5 Men när Silas och Timoteus kommo ned från Macedonien, war Paulus ständigt sysselsatt med att tala, betygande för Judarna, att Jesus war Kristus. Ap. G. 17: 14 f.

Se kap. 17: 14, 16. Paulus blef nu af den Helige Ande, som i honom war, mägtigt drifwen att kraftigt och utförligt wittna om Kristus och genom evangelium kalla alla sina åhörare till bättring och tro.

6 Men då de gjorde inwändningar och hädade, skakade han sina kläder och sade till dem: Edert blod komme öfwer edert hufwud. Oskyldig skall jag från denna stund gå till hedningarna. Matt. 10: 14. Ap. G. 13: 51. 20: 26.

De hädade Kristus och hans evangelium. Att på detta sätt skaka kläderna war ett tecken af samma betydelse, som att skudda stoftet af fötterna, se Matt. 10: 14. — Edert blod komme öfwer edert hufwud är ett talesätt, som syftar på det gamla bruket, att de wittnen, på hwilkas wittnesbörd en anklagad blef dömd till döden, lade sina händer på hans hufwud, sägande: ditt blod komme öfwer ditt hufwud, d. ä.: wi äro oskyldige, och du är sjelf skyldig till din död. Paulus will med dessa ord säga: I ären sjelfwe skulden till allt det onda, som kommer öfwer eder, då I nu hafwen stött ifrån eder salighetens ord. Wi böra märka, att aposteln öfwerallt, ehwart han kommer, först wänder sig till Judarna med evangelium, ty åt dem war skriften med alla dess löften gifwen, bland dem war Messias kommen, till dem skulle också salighetens budskap frambäras i första rummet. Det war just genom motståndet mot evangelium de förhärdade sig, så att de ådrogo sig den förkastelsedom, som öfwergick dem. Då Judarne så förkastade inbjudningen till himmelriket, så war det Herrens wilja, att hans tjenare skulle med denna inbjudning gå ut på wägar och gärden, nemligen ut till hedningarna. Se Luk. 14: 16–24.

7 Och han gick derifrån och gick hem till en man, wid namn Justus, som fruktade Gud, och hwars hus låg intill Synagogan.

Justus war en romersk proselyt.

8 Men Krispus, synagogföreståndaren, kom till tro på Herren med hela sitt hus; och många af Korintierna hörde och trodde och blefwo döpta. 2 Kor. 1: 14.

Bland dessa Korintier, som trodde, woro också Kajus och Stefanas. 2 Kor. 1: 1416.

9 Och Herren sade om natten i en syn till Paulus: Frukta icke, utan tala och tig icke; Ap. G. 16: 9. 23: 11.

10 ty jag är med dig, och ingen skall angripa dig till att göra dig skada, emedan jag har mycket folk i denna stad. Joh. 10: 16.

Med denna kraftiga uppmuntran från Herren blef Paulus styrkt i sitt arbete, på det hans frimodighet icke måtte förminskas genom de många lidanden och det stora motstånd, han måst genomgå. Herren kände sjelf en stor hop menniskor i denna stad, som han wisste skulle komma till tron på evangelium och blifwa frälste.

11 Och han blef qwar der ett år och sex månader, lärande Guds ord bland dem.

12 Men då Gallion war ståthållare i Akaja, uppträdde Judarna endrägtigt mot Paulus och förde honom inför domstolen.

[ band III, 350 ]13 sägande: Denne förleder menniskorna att dyrka Gud mot lagen.

Denne Gallion är äfwen i den werldsliga historien bekant; han war en äldre broder till den berömde romerske filosofen Seneka, som tillegnat honom en bok. Judarne hade tillåtelse efter romersk lag, att få lefwa ostörda i sin religion, och de klagade nu emot Paulus, att han lärde det, som wore emot deras lag. Samma anklagelse gjordes äfwen kap. 24: 3, 5. Men Paulus kunde åberopa sig på samma rättighet efter romersk lag, ty han lärde intet annat än det, som war i full öfwerensstämmelse med Moses’ lag och profeterna.

14 Och när Paulus ämnade öppna sin mun, sade Gallion till Judarne: Wore något brott eller något elakt streck begånget, o Judar, så wore det skäligt, att jag fördroge eder;

15 men är det spörsmål om ord och namn och eder lag, så mån I sjelfwa se eder om; ty i sådana saker will jag icke wara domare.

16 Och han dref dem bort ifrån domstolen.

Gallion afwisade ifrån sin domstol denna anklagelse och wisar dem obilligheten i deras begäran, att han skulle döma om hwad som wore sanning eller willfarelse efter deras lag, eller afgöra, om den Messias, som Paulus förkunnade, war densamme eller icke densamme, som omtalas i deras skrifter.

17 Då togo alla Grekerna fast synagogföreståndaren Sostenes och slogo honom inför domstolen, och Gallion skötte alls icke derom.

Sostenes hade blifwit synagogans föreståndare efter Krispus, v. 8, och war wäl en ibland dem, som anklagade Paulus. Dessa Greker woro icke sådana, som kommit till tron, utan hedningar, som hatade Judarne och trodde sig nu hafwa tillfälle att låta hatet utbryta i wåldsamhet, då de sågo, att Gallion icke war gynsam emot dem. Sostenes blef sedan Kristi lärjunge och Pauli wän. Se 2 Kor. 1: 1.

18 Men sedan Paulus hade dröjt der ännu i många dagar, tog han afsked af bröderna och seglade bort till Syrien, och med honom följde Priskilla och Aqvilas, sedan han i Kenkreä hade rakat sitt hufwud, ty han hade gjort ett löfte[7]. Ap. G. 21: 23.

Om Nasirernas löfte, se 4 Mos. 6: 2–8. Kenkreä war staden wid Korints hamn på östra sidan, omkring halfannan mil från Korint. I detta löfte se wi ett widare bewis, att Paulus i många afseenden rättade sig efter Moses’ lag, fastän det icke hörde såsom nödwändighet till en kristens wandel uti evangelium, utan hade blifwit fullbordadt i Kristus; men han gjorde det för att minska Judarnes fördom emot evangelium, ty dessa ting woro icke olofliga för en kristen. Men om det hade blifwit påstådt, att det wore nödwändigt till rättfärdigheten i Kristus, att iakttaga sådana stadgar af lagen, så skulle han ifrigt hafwa satt sig deremot. Ett sådant förfarande måste ännu tjena till regel i många ting, som i sig sjelfwa icke äro syndiga. Se 2 Kor. 9: 19–23.

19 Och när de hade kommit till Efesus, lemnade han dem der, men gick sjelf in i synagogan och samtalade med Judarne.

Om Efesus, se Upp. 2: 1.

20 Och då de bådo honom, att han skulle stanna längre hos dem, samtyckte han ej dertill,

21 utan tog afsked af dem, sägande: Jag måste nödwändigt tillbringa den stundande högtiden i Jerusalem; men sedan skall jag, om Gud will, komma tillbaka till eder. Och så lade han ut från Efesus.

Paulus lemnade nu Aqvila och Priskilla i Efesus och gjorde nu den tredje resan (efter sin omwändelse) till Jerusalem. Den första war från Damaskus, sedan han kommit från Arabien, och den andra war till den apostoliska kyrkoförsamlingen, kap. 15. Nu wille han i Jerusalem tillbringa påskhögtiden, dels för att wisa Judarna, att han ingalunda föraktade lagen och högtiderna, dels och i isynnerhet för att samtala med apostlarna och den kristna församlingen i Jerusalem.

22 Och sedan han hade stigit i land i Cesarea och derifrån farit upp[8] och helsat församlingen, for han ned till Antiokia.

Om Cesarea, se kap. 10: 1. I Antiokia besökte han den kristna församlingen och styrkte bröderna i tron, sedan han förut, kommen från Cesarea, hade warit uppe i Jerusalem och helsat församlingen der. Om församlingen i Antiokia, se kap. 11: 26; kap. 13.

23 Och sedan han der hade tillbragt någon tid, for han derifrån och genomfor efter hwartannat det Galatiska landet och Frygien, styrkande alla lärjungarne.

Detta war andra gången aposteln kom genom Galatien, se kap. 16: 6, och wi se häraf, att den Helige Andes förbud, att den första gången stanna der, nu icke war något hinder för aposteln att der predika ordet.

24 Men till Efesus som en Jude, wid namn Apollos, bördig från Alexandria, en wältalig man, mägtig i skrifterna.

25 Denne hade blifwit underwisad [ band III, 351 ]om Herrens wäg, och brinnande i anden talade och lärde han grundligt det som angick Herren, ehuru han endast kände till Johannes’ döpelse. Ap. G. 19: 3.

Hos Apollos war ett stort nådens werk börjadt, han hade kärlek till sanningen, han kände till Johannes’ döpelse och att Messias war kommen, men hade icke ännu kommit till någon rätt kunskap om hans försoningsdöd och uppståndelse och om döpelsen med den Helige Ande. Men det ljus han redan hade fått, begagnade han ifrigt, äfwen för att underwisa andra och föra dem till bättring och tro genom ordet. Så drifwas äfwen wäckta själar att förmana andra.

26 Och han begynte tala frimodigt i synagogan. Och då Aqvilas och Priskilla hade hört honom, togo de honom till sig och framstälde för honom ännu grundligare Guds wäg.

Guds wäg är Jesu Kristi evangelium. Apollos blef nu grundligen underwisad deruti af dessa kristna, som warit Pauli följeslagare. Apollos hade wida större gåfwor än de, men han emottog med ödmjukhet och tacksamhet det större ljus i evangelium, som de hade att meddela honom. Så skall en kristen tjena den andre inbördes med den gåfwa han fått.

27 Och då han wille fara till Akaja, skrefwo bröderna och uppmuntrade lärjungarne att mottaga honom. Och då han kom fram, blef han genom nåden de troende till mycket gagn;

Det ljus och den större nåd, som Apollos nu hade undfått, wille han också meddela andra. Wi we här ett exempel derpå, huru stor wälsignelse det kan wara, att hafwa grundlig kunskap, lärdom och utmärkta naturgåfwor, då de blifwa helgade genom nåden. Men blifwa de icke sålunda helgade och anwände i Herrens tjenst, så går det efter apostelns ord: kunskapen uppblåser. Den kan då i werldsligt afseende wara nyttig, men i andeliga ting gör den oftast skada och hinder, 2 Kor. 1: 17, och anwändes mången gång till stöd för otro och obotfärdighet. Alla gåfwor, som Gud gifwit menniskan, så blott då sitt rätta wärde och tjena till sann nytta, då de nedläggas som offer wid Jesu kors.

28 ty kraftigt wederlade han Judarne offentligen, bewisande genom skrifterna, att Jesus war Kristus.

Apollos hade en sådan stor kunskap i den heliga skrift, sådan skarpsinnighet och talgåfwa, att han både kunde möta och öfwerwinna Judarnes alla inwändningar. Härigenom blefwo de kristna styrkta i tron på Messias, men det står ej om Judarne, att de kommo till omwändelse, ty det hjelper icke, att förståndet blir öfwertygadt med de allra klaraste skäl och bewis, så länge wiljan gör motstånd emot nåden.

19 Kapitlet.

Paulus i Efesus.

Och det begaf sig, att medan Apollos war i Korint, kom Paulus, efter att hafwa farit igenom de öfra delarna af landet, till Efesus och fann några lärjungar, Ap. G. 18: 24 f.

2 och han sade till dem: Hafwen I fått den Helige Ande, sedan I kommit till tron? Och de sade till honom: Nej, wi hafwa icke ens hört, om någon Helig Ande är till. Joh. 7: 39. Ap. G. 10: 44.

På sin återresa från Jerusalem for Paulus genom flera landskap i mindre Asien, och besökte de församlingar, som han förut hade grundat. Då han kom till Efesus, fann han lärjungar, nemligen Kristi lärjungar, sådana som genom Aqvila, Priskilla och Apollos hade kommit till evangelii kunskap, men ännu icke blifwit delaktige af den Helige Andes gåfwa på det sätt och i det högre mått, som på pingstdagen, samt i Kornelii hus o. s. w. Wisserligen hade dessa lärjungar kunskap om den Helige Ande och hans nådegåfwor, i afseende på det inre lifwet; men de förstodo apostelns fråga alldeles rätt, att han wille weta, om de hade undfått den Helige Andes undergörande gåfwa och de yttre tecken dertill, som i den apostoliska tiden woro wanliga. Ibland Judarna war det ett allmänt påstående, att den profetiska och undergörande gåfwan af Guds Ande icke funnits, alltsedan profeten Malakis tid. Det war derföre dessa lärjungar swarade, att de icke ens hört, om någon Helig Ande är till, d. ä.: de wisste icke, om den Helige Ande på något högre sätt meddelade sig åt dem, som trodde på Messias. Meningen är således här ingalunda den, att menniskan kan till en del blifwa omwänd och komma till tron utan den Helige Ande, ty här talas icke om den Helige Andes omwändande och saliggörande nåd, utan om de underbara nådegåfwor, som hörde till den apostoliska tiden. I afseende på omwändelsen gäller det ordet: Ingen kan säga: Jesus är Herre, utan genom den Helige Ande. Jemför Joh. 7: 39.

3 Och han sade till dem: Hwartill hafwen I då blifwit döpte? Och de sade: Till Johannes’ dop. Matt. 3: 11. Ap. G. 1: 5. 11: 16.

4 Då sade Paulus: Johannes döpte med bättringens döpelse och sade till folket, att de skulle tro på den som skulle komma efter honom, det är, på Kristus Jesus.

5 Och sedan de hade hört detta, blefwo de döpte till Herren Jesu namn.

Dessa lärjungar woro döpte till Johannes’ dop, men då de nu fingo kunskap om Messias’ döpelse med den Helige Ande, så läto de döpa [ band III, 352 ]sig med Kristusdopet, som war ett dop från himmelen, under det Johannes döparens endast war bättringens döpelse och gälde blott för öfwergången från det gamla till det nya testamentet. Derpå läto dessa lärjungar döpa sig till Herren Jesu namn, men detta gifwer ingalunda något stöd åt deras mening, som påstå att nu i den kristna församlingen efter en rätt kristlig döpelse ett nytt dop behöfwes.

6 Och då Paulus lade händerna på dem, kom den Helige Ande öfwer dem, och de talade med tungor och profeterade. Ap. G. 2: 4. 8: 17. 10: 45.

De som döptes, fingo nu den Helige Andes gåfwa på samma sätt, som då den på pingstdagen meddelades åt de församlade lärjungarna, så att de kunde tala med tungomål och profetera.

7 Och tillsamman woro de omkring tolf män.

8 Och han gick in i synagogan och talade frimodigt under tre månader, samtalande med dem och öfwertygande dem om det som hör till Guds rike.

9 Och när några förhärdade sig och icke trodde, utan talade illa inför menigheten om denna wäg, gick han från dem och afskilde lärjungarna och samtalade med dem dagligen i Tyranni skola.

Så snart bland Judarna ett uppenbart motstånd mot evangelium och förhärdelse wisade sig, gjorde Paulus en full skilsmessa mellan dessa motståndare och Kristi lärjungar. Den Tyrannus, som här omtalas, hade en enskild skola, och sådana särskilda skolor af utmärkta män woro wanliga både bland Judar och hedningar. Denne lärare hade således blifwit en Kristi lärjunge.

10 Och detta fortgick i twå år, så att alla som bodde i Asien, både Judar och Greker, hörde Herrens ord.

Innan Paulus på detta sätt dagligen gaf underwisning i denna skola, hade han i Judarnes synagoga ofta predikat under tre månaders tid, v. 8.

11 Och Gud gjorde icke ringa krafter genom Pauli händer, Mark. 16: 20.

12 så att man till och med tog dukar och skört, som hade kommit wid hans kropp, och lade dem på de sjuka, och sjukdomarna öfwergåfwo dem, och de onde andarna foro ut från dem. Ap. G. 5: 15.

Likasom det står i kap. 5: 15, att Petri skugga gjorde sjuka helbregda, då den berörde dem, så få wi nu här ett fullt bewis på Pauli apostlaembete deruti, att äfwen han hade en sådan stor undergörande gåfwa. Se Mark. 5: 30.

13 Äfwen några af de kringwandrande Judiske beswärjare togo sig före att nämna Herren Jesu namn öfwer dem som hade de onde andarne, sägande: Wi beswärja eder wid Jesus, hwilken Paulus predikar.

Det har i alla tider warit wanligt, att egennyttiga, högmodiga menniskor sökt att efterapa Herrens werk, för att dermed winna någon timlig fördel, och att Satan på detta sätt försökt att göra Guds werk misstänkt och owerksamt. Dessa beswärjare sökte således att göra sig gällande såsom Kristi tjenare och att i Jesu namn göra underwerk. Om icke Herren hade förhindrat dem, så hade derigenom en stor willfarelse kunnat uppstå, ty de okunniga menniskorna hade då förblandat Paulus och dessa beswärjare med hwarandra.

14 Och det war sju söner af Skevas, en Judisk öfwersteprest, som gjorde detta.

15 Men den onde anden swarade och sade till dem: Jesus känner jag, och Paulus wet jag af, men hwilka ären I?

16 Då sprang mannen, i hwilken den onde anden war, på dem och wardt dem öfwermägtig och wåldförde sig på dem, så att de, nakne och sårade, flydde bort ur det huset.

Genom Herrens magt, som äfwen kan befalla onda andar att tala sanning, måste nu denne onde ande bekänna Jesu herrawälde, som Paulus förkunnade, men han wille icke lyda dessa beswärjare.

17 Och detta blef bekant för alla, både Judar och Greker, som bodde i Efesus, och räddhåga föll öfwer dem alla, och Herren Jesu namn wardt prisadt;

18 och många af dem som trodde kommo och bekände och yppade sina gerningar.

Det onda, som djefwulen försökte uträtta genom dessa beswärjare, för att göra evangelium misstänkt, måste äfwen lända till Kristi namns förhärligande. Många bekände nu det onda, de förut hade gjort i Satans kraft, och förkunnade hwad de nu i Herren Jesu kraft hade beslutit och uträttat.

19 Och flera, som hade öfwat widskepliga konster, buro ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn, och när man sammanräknade deras wärde, fann man det uppgå till femtio tusen silfwerpenningar.

Sedan det nu hade blifwit tydligt, att widskepliga konster, som beswärjare utöfwade, hedniska trolldomskonster o. s. w. woro stor synd, så afstodo många derifrån och uppbrände de böcker, som handlade om sådana konster. De hade kunnat sälja dem dyrt, men wille det icke, ty då hade de sålt ett andeligt gift till sina medmenniskor. Det wore önskligt, att i wår tid alla slags giftiga böcker på samma sätt blefwe mat för elden.

[ band III, 353 ]20 Så mägtigt wäxte Herrens ord och wisade sin kraft.

Uppbrännandet af en stor mängd hemlighetsfulla böcker, som man höll i så högt wärde, war ett bewis derpå, huru mägtigt Guds ord werkade i denna stad. De efesinska skrifterna woro widt berömda trolldomsböcker (eller swartkonstböcker) i den gamla hedendomen, och allt sådant måste bort, så snart Kristi ord får werka.

21 Men då detta hade skett, föresatte sig Paulus i anden att genom Macedonien och Akaja fara till Jerusalem och sade: Sedan jag har warit der, måste jag ock se Rom. Ap. G. 18: 21. Rom. 15: 25. Gal. 2: 1.

22 Och till Macedonien sände han twå af sina medhjelpare, Timoteus och Erastus, men sjelf stannade han för en tid i Asien.

23 Wid denna tiden wardt ett icke litet buller om den wägen.

24 Ty en wiss Demetrius, en guldsmed, som förfärdigade Dianatempel af silfwer, skaffade icke ringa winst åt handtwerkarne.

Diana war en widtberömd afgud i qwinnogestalt, som hade ett stort och praktfullt tempel i staden Efesus; det räknades bland werldens sju under på den tiden. Det war 60 fot högt och hade 127 präktiga pelare. Af detta tempel gjordes små afbilder i silfwer, som enskilda personer hade i sina hus, för att kunna dyrka denna afgud hemma, utan att behöfwa besöka det stora templet. Demetrius blef nu rädd för afbräck i handtwerket, om Diana skulle förlora sitt anseende. Afguderiet har ett af sina förnämsta stöd i presternas och andras egennytta, som deraf hafwa sin utkomst.

25 Dessa och de arbetare, som sysselsatte sig med dylikt arbete, kallade han tillsamman och sade: I män, I weten. att wi hafwa wår utkomst af detta arbete,

26 och I sen och hören, att denne Paulus, icke blott i Efesus, utan i nästan hela Asien, har öfwertalat och förwändt mycket folk, sägande, att de icke äro gudar, som göras med händer.

27 Men det är fara wärdt, att icke allenast denna wår näringsgren kommer att försmås, utan ock den stora gudinnan Dianas tempel warder aktadt för intet och äfwen hennes härlighet kommer att lida afbräck, hwilken hela Asien och hela werlden dyrkar.

Denne Demetrius wisar, att han kunde klokt beräkna sin fördel, likasom så många ännu i wår tid, som söka winna genom sina medmenniskors okunnighet, synder och dårskaper. Så finnas också i wår tid ganska många, som på hwarjehanda sätt förgifta och förderfwa sina medmenniskor till kropp och själ för sin egennyttas skull, såsom t. ex. genom dåliga böcker och skrifter, genom syndiga nöjen, genom rusdrycker o. s. w. Då predikoembetet skötes blott för egennyttas skull, så är det icke bättre än denne afgudiske guldsmedens handtwerk.

28 Och när de hörde detta, blefwo de uppfylde med wrede och ropade, sägande: Stor är Efesiernas Diana.

29 Och hela staden uppfyldes af förwirringen, och de rusade alla på en gång till skådespelsplatsan och skapade med sig Kajus och Aristarkus, som woro Macedonier och Pauli reskamrater. Ps. 115: 4 f.

Bland okunniga menniskor behöfwes blott en djerf och högljudd tongifware, som wet att slå an på deras syndiga böjelser och fördomar, för att sätta dem i wåldsamma rörelser emot både lag och ordning, och ännu lättare är det att uppreta dem emot Guds ord och dess wälgörande werkningar. På skådeplatsen eller teatern höllos äfwen folkförsamlingar i hwarjehanda offentliga angelägenheter.

30 Och då Paulus wille gå in bland folkel, tillstadde lärjungarne honom det icke.

31 Och äfwen några af Asiarkerna[9], som woro hans wänner, sände till honom och bådo honom att icke gifwa sig in på skådespelsplatsen.

32 Så ropade de nu, den ene så och den andre så; ty menigheten war förwirrad, och de flesta wisste icke, hwarföre de hade kommit tillsamman.

33 Men ur folkhopen framdrogo de Alexander, hwilken Judarne sköto fram; och Alexander gaf tecken med handen, att han wille hålla ett förfwarstal till folket.

Förmodligen war det Judarnes afsigt att genom denne Jude kasta hela skulden till upploppet på de kristna och wisa, att Judarne icke hade någon skuld deruti.

34 Och när de förnummo, att han war en Jude, började de ropa med en mun och skriade wid pass twå timmar: Stor är Efesiernas Diana.

Hedningarna wisste, att en Jude icke kunde tala till förmån för deras afgudadyrkan, derföre upphöjde de detta rop till Dianas ära.

35 Men kanslern lugnade folket och sade: I män af Efesus, hwilken är wäl den menniska, som icke wet, att [ band III, 354 ]Efesiernas stad är tempelwårdarinna åt den stora Diana och åt den från himmelen nedfallna bilden?

Det war en gammal sägen ibland hedningarna, att Dianas bild nedfallit från himmelen och förwarades i templet i Efesus.

36 Då nu detta är oemotsägligt, bören I ock lugna eder och intet förhastadt företaga.

37 Ty I hafwen dragit fram dessa män, som hwarken äro tempelrånare eller eder gudinnas försmädare.

38 Om nu Demetrius och hans handtwerkare hafwa sak mot någon, så hållas ju rättegångsdagar, och ståthållare finnas. Må de gå till rätta med hwarandra.

39 Men om I hafwen något annat påstående att göra, så skall det afgöras i den lagliga folkförsamlingen.

40 Ty wi löpa till och med fara att ställas till answar för upplopp för denna dagens skull, emedan intet skäl finnes, hwarmed wi skola kunna förswara denna folkskockning. Och med dessa ord fick han församlingen att åtskiljas.

Denne kansler, som war en förståndig romersk embetsman, talar på det sätt, som war allra lämpligast för att stilla upploppet, och det wore önskligt, att allt döpta domare wore lika rättwisa, som denne hedning, i de mål, som angå kristendomen.

20 Kapitlet.

Paulus besöker Grekland, återwänder till Asien, uppwäcker Eutykus i Troas, förmanar i Miletus de äldste från Efesus.

Då nu upploppet war stilladt, kallade Paulus lärjungarne till sig, förmanade dem och tog afsked af dem och begaf sig derifrån för att resa till Macedonien.

2 Och sedan han hade farit genom dessa trakter och der talat månget förmaningens ord, kom han till Grekland.

Aposteln besökte åter på denna resa de kristna i Amfipolis, Apollonia, Filippi, Tessalonika och Berea, kap. 16 och 17, och styrkte bröderna i tron.

3 Och när han der hade tillbragt tre månader, och ett försåt hade af Judarne blifwit anlagdt mot honom, då han ämnade segla till Syrien, beslöt han att företaga återresan genom Macedonien.

Judarne hade satt försåt för honom på det ställe, der de hade fått höra, att han ämnade gå om bord på ett skepp, för att fara till Syrien. Det war deras uppsåt att mörda honom der. Då han fick weta detta, reste han tillbaka genom Macedonien.

4 Och med honom följde ända till Asien Sopatrus från Berea, och af Tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, och Kajus från Derbe och Timoteus, och från Asien Tykikus och Trofimus;

5 dessa foro förut och inwäntade oss i Troas.

6 Och wi afseglade från Filippi efter sötebrödshögtiden och kommo till dem i Troas inom fem dagar, och wi wistades der i sju dagar.

Wi, nemligen Paulus och Lukas.

7 Men på första dagen i weckan, då wi woro församlade för att bryta bröd, höll Paulus, som ämnade dagen derefter resa derifrån, ett samtal med dem och utsträckte talet ända till midnatt. Ap. G. 2: 4246.

På första dagen i weckan, nemligen söndagen. Detta ställe wisar oss, att apostlarne brukade hafwa sin gudstjenst på söndagen. Brödets brytande syftar på de gemensamma måltiderna i de apostoliska församlingarna, kap. 2: 46, hwarpå ofta den heliga nattwarden följde. Att söndagen blifwit Herrens dag och hwilodag i nya testamentet, i stället för det gamla testamentets sabbat, lördagen, måste således bero på Herrens uppenbarelse och ledning, emedan denna förändring gjordes af sjelfwa apostlarna.

8 Och många lampor woro upptända i den sal i öfra wåningen, der de woro församlade.

De många lamporna kunna äfwen bewisa, att de kristna icke woro församlade för några mörkrets gerningars skull, såsom deras fiender allt ifrån de första tiderna intill wåra dagar ofta påstått, men aldrig kunnat bewisa. Blott hedendom och inqvisition behöfwa mörker för sina sammankomster.

9 Och wid fönstret satt en yngling, wid namn Eutykus, som, då Paulus länge talade, insomnade djupt och, öfwerwäldigad af sömnen, föll ned från tredje wåningen och wardt upptagen död.

10 Men Paulus steg ned och lade sig öfwer honom och fattade honom om lifwet och sade: Waren icke oroliga; ty hans själ är i honom.

Paulus gjorde här på samma sätt, som fordom Elias, 1 Kon. 17: 21, och Elisa, 2 Kon. 4: 34. Ynglingen war död, men ännu icke kall, och således war ännu naturlig lifskraft för handen och ett wisst sammanhang emellan själ och kropp, men icke utan ett under genom Guds allmagt kunde han återställas till lifwet.

11 Derefter gick han åter upp, och sedan han hade brutit bröd, ätit och [ band III, 355 ]talat länge med dem, ända till dagningen, for han så derifrån.

Se v. 7. 2 Kor. 11: 21, 22.

12 Och de förde fram pilten lefwande och blefwo icke litet tröstade.

Det underwerk, som skett med denne gosse, bidrog mycket att i tron styrka dessa kristna. Hade han förblifwit död, så hade hedningarne, och i synnerhet Judarne deraf tagit sig anledning att framställa kristendomen såsom en farlig sak, farlig för sjelfwa lifwet.

13 Men wi gingo i förwäg ombord och afseglade till Assos i afsigt att der taga Paulus ombord, ty så hade han förordnat, ämnande sjelf fara landwägen.

Staden Assos låg wid hafwet, icke långt från Troas.

14 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo wi honom ombord och foro till Mitylene.

Mitylene war hufwudstaden på en ö, kallad Lesbos.

15 Och dagen derefter seglade wi derifrån och kommo midt för Kios, och nästa dag lade wi till wid Samos, och sedan wi hade legat öfwer i Trogyllium, kommo wi dagen derefter till Miletus;

Kios och Samos äro betydliga öar i samma haf; Trogyllium war en stad på en udde i landskapet Jonien, och Miletus en stor stad i samma provins. Den är nu en liten by.

16 ty Paulus hade beslutit att segla förbi Efesus för att icke fördröja sig i Asien, ty han skyndade för att, om det wore honom möjligt, inträffa pingstdagen i Jerusalem. Ap. G. 21: 412.

Både för den stora högtidens skull och för att träffa många kristna församlade, wille aposteln anlända till Jerusalem före pingstdagen. Han skulle då också hafwa det bästa tillfälle att rätt utdela de gåfwor af kristlig kärlek, som åtskilliga församlingar i Macedonien och annorstädes skickat med honom till de kristna i Judalandet.

17 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.

18 Och när de kommo till honom, sade han till dem: I weten, huru jag, ända från den första dagen af min ankomst till Asien, alltid har umgåtts med eder,

19 tjenande Herren i all ödmjukhet under många tårar och frestelser, som hafwa träffat mig genom Judarnes försåt,

20 och huru jag icke har undandragit mig något som kunnat wara till gagn, utan offentligen och i hemmen predikat och lärt eder,

21 wittnande för både Judar och Greker om bättringen till Gud och tron på wår Herre Jesus Kristus. Mark. 1: 15. Luk. 24: 47.

22 Och nu, se, bunden i anden går jag till Jerusalem, icke wetande hwad der skall wederfaras mig,

23 utom att den Helige Ande i alla städer betygar och säger, att bojor och bedröfwelser wänta mig. Ap. G. 21: 4, 11, 33.

24 Dock för egen del aktar jag icke lifwet något wärdt, på det att jag må fullborda mitt lopp och det embete, hwilket jag har mottagit af Herren Jesus, att betyga evangelium om Guds nåd. Ap. G. 21: 13. Gal. 1: 1. Tit. 1: 3.

25 Och se, nu wet jag, att I icke mera skolen se mitt ansigte, I alla, bland hwilka jag har gått omkring och predikat om Guds rike.

26 Derföre betygar jag för eder på denna dag, att jag är oskyldig till allas blod, Ap. G. 18: 6.

27 ty jag har icke undandragit mig att förkunna eder allt Guds råd.

28 Så hafwen nu akt på eder sjelfwa och på hela hjorden, i hwilken den Helige Ande har satt eder till biskopar[10], att wårda Guds församling, hwilken han har förwärfwat sig med sitt eget blod. 1 Tim. 4: 16. 1 Petr. 5: 2. 1 Tim. 3: 1 f. Ef. 1: 7. Kol. 1: 14.

29 Ty jag wet, att efter min bortgång skola swåra ulfwar inkomma bland eder, hwilka icke skola skona hjorden, Matt. 7: 15. 2 Petr. 2: 1.

30 och ur eder egen krets skola män uppstå, som skola tala det förwändt är för att draga lärjungarne efter sig. 1 Joh. 2: 19.

31 Waken derföre, förglömmande, att jag i tre års tid, natt och dag, icke har låtit af att under tårar förmana hwar och en. Ap. G. 19: 10.

32 Och nu anbefaller jag eder, mina bröder, åt Gud och åt hans nåds ord, som förmår uppbygga eder och gifwa eder arfwet bland alla dem som äro helgade. Ef. 1: 18.

33 Silfwer eller guld eller kläder har jag af ingen begärt. 2 Kor. 9: 12. 2 Kor. 11: 9. 12: 13.

[ band III, 356 ]34 Men I weten sjelfwa, att dessa mina händer hafwa gjort tjenst för mina behof och för dem som hafwa warit med mig. Ap. G. 18: 3. 2 Kor. 4: 12. 1 Tess. 2: 9. 2 Tess. 3: 8.

35 I allt har jag wisat eder, att så måste man arbeta och antaga sig de swaga och ihågkomma Herren Jesu ord, att han sjelf sade: saligare är gifwa än taga.

36 Och när han hade sagt detta, föll han på sina knän och bad med dem alla;

37 och det wardt stor gråt bland dem alla, och de föllo Paulus om halsen och kysste honom ömt,

38 sörjande mest för det ordets skull, som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansigte. Och så följde de honom till skeppet.

Aposteln Paulus wisste nu genom den Helige Andes ingifwelse, att han icke mera skulle få se alla dessa kristna i detta lifwet; han wisste också, att han hade bojor och bedröfwelser att wänta, ty i alla städer blef detta honom förkunnadt af sådana kristna, som af den Helige Ande hade profetians gåfwa, v. 23. I det outsägligt lärorika och kärleksfulla afskedstal, som han nu höll till de äldste, framlägger han ett härligt evangelii wittnesbörd, hwaruti han wisar hufwudsumman af salighetens ord med tillämpning på menniskan, nemligen den bättring, som är inför Gud och den tro, som är till wår Herre Jesus Kristus. Såsom han sjelf öfwerallt hade lärt och förkunnat detta både uppenbarligt och synnerligt, både offentligen och i hemmen, v. 20, så förmanar han nu, att dessa lärare och alla församlingens lärare i alla tider skola hafwa akt på sig sjelfwa och på Guds hjord, v. 28, och besinna att det är Herrens församling, som är förwärfwad med Kristi dyra blod, v. 28. Han wisar tillika, huru stort answar en själasörjare har, och att han är skyldig till deras blod, som blifwa förtappade, om han icke rent och allwarligt i andens och kraftens bewisning förkunnat Guds ord öfwerallt, der han haft tillfälle dertill, v. 26, 27. Aposteln talat ingalunda detta om sig sjelf, för att dermed berömma sig, utan han har i dessa avskedsord nedlagt en spegel och ett mönster för Kristi kyrkas herdar och lärare i alla tider. Med Guds råd, v. 27, menas Guds wilja och råd om wår salighet. Aposteln förutsäger också det stora affall i kyrkan, som sedan uppstod och som ännu är för handen, v. 29, 30. Swåra ulfwar, stundom i fårakläder, stundom i ulfwakläder, uppkommo tidigt i den kristna församlingen, och finnas nu i större antal än trogna herdar. Mot sådant affall är det både för herdarne och för hjorden nödwändigt att wara på sin wakt, v. 31. Trogna herdar äro blott de, som arbeta med upprigtig ifwer utan återwändo att draga själar till Kristus, med bön och tårar, såsom aposteln, v. 31, och med ren och oskrymtad kärlek och oegennytta, v. 33-35. Såsom wi wäl kunna föreställa oss, att wår frälsare talat mycket mer än det, som är upptecknadt i evangelierna, så har aposteln här anfört ett sådant ord af Herren Jesus, som icke annorstädes står skrifwet: Saligare är gifwa än taga, v. 35. I lekamligt afseende är den wida lyckligare, som kan gifwa, än den som behöfwer taga emot; att kunna gifwa är en stor nåd af Gud och en stor orsak att tacka och lofwa honom. Detta gäller i ännu högre grad om allt andeligt gifwande och tagande. Så wäl i det lekamliga, som i det andeliga måste den, som gifwer och den som tager, så framt de äro kristna, betrakta gåfwan såsom Herrens tillhörighet, och båda böra tacka honom för densamma, ty den, som på detta sätt gifwer, har gåfwan i behåll, förwandlad till oförgängligt wärde, se kap. 9: 36. Huru kristnas sammankomster och afsked böra ske, nemligen med bön och en innerligare förening i Herren, wisar oss v. 36; de, som så äro förenade, mötas dagligen, äfwen om de till lekamen äro widt åtskilda, och de hafwa en ewig, en salig förening att wänta för att aldrig mera skiljas. Sedan aposteln warnat mot falska lärare, v. 29, 30, förmanar han till waksamhet mot willfarelse och mot att tröghet, v. 31, och att de skulle hålla sig till Herren och hans ord, v. 32. Detta nådens ord är hans evangelium, och dermed kan Herren uppbygga och bewara sin församling, bewara sina trogna och föra själar från mörkret till ljuset, från andelig död till andeligt lif, äfwen om ingen trogen lärare finnes. Derföre är det högst nödwändigt att rätt fasthålla det ord, som är wisst och kan lära. De, som äro helgade, v. 32, eller warda helgade, Ebr. 10: 14, äro alla de, som genom tron äro rättfärdiga i Kristus Jesus och i hans kraft wandra på helgelsens wäg. Alla dessa hafwa löfte om den himmelska arfwedelen.

Sedan aposteln med sådan innerlig ömhet och andens kraft styrkt och förmanat dessa kristna, skildes han ifrån dem, bunden i anden, nemligen dragen eller drifwen af Anden att göra denna resa, fastän han wisste, att han gick swåra lidanden till mötes, v. 23. Äfwen härmed har han lärt oss att icke rygga tillbaka för lidandet, då wi kunna se det på förhand, så framt wi weta, att wi äro stadde på Guds wiljas wäg, ty då kunna wi trösta oss med apostelns ord: wår bedröfwelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfwerswinneligt sätt i öfwerswinneligt mått en ewig fullwigt af härlighet. 2 Kor. 4: 17.

21 Kapitlet.

Paulus reser till Jerusalem. Judarne wilja döda honom, han insättes i fängelse.

Sedan wi nu hade skilt oss från dem och afseglat, foro wi rätt fram och kommo till Kos, och dagen derefter till Rodus, och derifrån till Patara.

Kos, den fruktbara ön i Medelhafwet, och Rodus, en större ö österut derifrån. Patara war en stor stad på en udde i Lycien.

[ band III, 357 ]2 Och då wi funno ett skepp, som skulle fara öfwer till Fenicien, gingo wi ombord derpå och afseglade.

3 Och då wi hade fått Cypern i sigte, lemnade wi det på wenstra handen och seglade till Syrien och landade wid Tyrus, ty der lossade skeppet sin last.

Om Fenicien se Matt. 15: 21, 22. Om ön Cypern se kap. 13: 4—6. Om Tyrus se Es. 23: 7, 8. Till det gamla Syrien räknades nu äfwen Judalandet.

4 Och wi uppsökte lärjungarne och stannade der i sju dagar; och genom Anden sade dessa till Paulus, att han icke skulle fara upp till Jerusalem. Ap. G. 20: 23.

Till Tyrus och andra städer i Judalandet hade flera kristna flytt undan förföljelserna. Några af dessa kristna hade profetians gåfwa, och de förkunnade nu något om de lidanden, som wäntade aposteln, om han begaf sig till Jerusalem. Kärleken dref dem äfwen att warna honom, men de utgåfwo det icke för Guds wilja, att han skulle undwika att fara dit för att undgå bedröfwelsen. Utan twifwel förorsakade dessa förutsägelser och warningar en förökad strid i apostelns sinne, så att han ännu widare pröfwade, om det war Herrens wilja, att han skulle fortsätta resan.

5 Men efter de dagarnas förlopp reste wi derifrån, och de följde för alla, med hustrur och barn, ända utom staden, och på stranden föllo wi på knä och bådo;

På stranden af det gamla Tyrus hölls nu en bön af församlade kristna; — huru olika denna församling med de hedniska folksamlingarna wid afgudafesterna; huru olika med sättet att taga afsked äfwen i kristenheten i wår tid! Nu är det icke bön och lofsång, utan mat och dryck och spel och sinliga nöjen, som utgöra det förnämsta wid sådana sammankomster.

6 och sedan wi hade tagit afsked af hwarandra, stego wi ombord på skeppet, men de wände tillbaka till sina hem.

7 Och fulländande seglingen kommo wi från Tyrus till Ptolemais och helsade bröderna och stannade hos dem en dag.

Ptolemais war en betydlig handelsstad i det judiska landet wid en hafswik, som förut kallades Akko (Dom. 1: 31), men sedan fått namnet Ptolemais af den egyptiske konungen Ptolemeus sagt, som lät befästa och försköna den, ty Judalandet hörde då under Egyptens spira. Den kallas nu åter af araberna Akka.

8 Men dagen derefter gingo wi derifrån och kommo till Cesarea och togo in i evangelisten Filippi hus, som war en af de sin, och stannade hos honom. Ap. G. 6: 5.

Detta war diakonen och evangelisten Filippus, se kap. 6: 5; kap. 8: 5–40.

9 Och han hade fyra ogifta döttrar, som profeterade. Ap. G. 2: 17.

I den profetiska gåfwa, som dessa jungfrur hade, wisade sig ett fortfarande fullbordande af Joel 2: 28, 29.

10 Och medan wi qwarblefwo der i flera dagar, kom en profet ned från Judeen, wid namn Agabus. Ap. G. 11: 28.

Se kap. 11: 28.

11 Och när han hade kommit till oss, tog han Pauli bälte och band sina händer och fötter och sade: Så säger den Helige Ande: Den man, hwilken detta bälte tillhör, honom skola Judarna så binda i Jerusalem och antwarda honom i hedningars händer. Ap. G. 20: 23.

12 Och när wi hade hört detta, bådo wi och de som bodde på stället, att han icke skulle fara upp till Jerusalem.

13 Då swarade Paulus och sade: Hwad gören I, som gråten och bedröfwen mitt hjerta? Ty jag är redebogen icke allenast att bindas, utan äfwen att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull. Ap. G. 20: 24.

14 Och då han icke lät öfwertala sig, gåfwo wi oss till freds och sade: Ske Herrens wilja. Matt. 6: 10. Luk. 22: 42.

Det är tjufligt och lärorikt att se, huru Herren på förhand underwisar och warnar sina tjenare om de lidanden, de hafwa att wänta för hans skull; de behandlas icke såsom omyndiga; han för dem icke med förbundna ögon; de skola icke twunget, utan alldeles sjelfwilligt lida det, som de lida för hans skull; de warnas på förhand; de kunna slippa sådana faror och lidanden, om de wilja; de underwisas derom på förhand för att så wälja och besluta. Profeten Agabus wisar nu, efter profeternas sätt i gamla testamentet, äfwen med en symbolisk handling eller yttre tecken medelst Pauli bälte, huru Paulus skulle bindas och fängslas. Lukas och hans wänner bådo då, att Paulus icke skulle fara till Jerusalem, v. 12. Här war för aposteln en ny pröfning, se v. 4, men Paulus genomgick dessa pröfningar med seger. Wäl wetande, hwad han hade att wänta i Jerusalem, begaf han sig ändå dit, willig att lida för Herren Jesu namns skull allt, hwad som skulle öfwergå honom. Så wisade det sig, att aposteln hade Kriste sinne och war willig att i sin mästares fotspår äfwen möta lidande och död, om detta war Herrens wilja. Ett sådant sinne kallas af werlden swärmeri, och den har dermed stämplat Kristus sjelf såsom den störste af alla swärmare.

[ band III, 358 ]15 Efter dessa dagar redde wi oss till och foro upp till Jerusalem.

16 Och äfwen några af lärjungarne följde med oss från Cesarea och förde oss till en gammal lärjunge, en wiss Mnason, en Cyprier, hos hwilken wi skulle gästa.

Mnason war således bosatt i Jerusalem, en gammal lärjunge, nemligen en af de första, som trodde evangelium.

17 Och när wi hade kommit till Jerusalem, mottogo bröderna oss med glädje.

18 Och den följande dagen gick Paulus med oss till Jakob, och dit kommo alla de äldste.

Om Jakob, se kap. 12: 17.

19 Och sedan han hade helsat dem, berättade han för dem det ena efter det andra af hwad Gud genom hans tjenst hade gjort bland hedningarne.

20 Och när de hade hört detta, prisade de Gud och sade till honom: Du ser, broder, huru många tusen bland Judarne som hafwa blifwit troende, och alla äro ifrare för lagen.

21 Men de hafwa fått den upplysning om dig, att du lärer alla Judar, som bo bland hedningarne, att affalla från Moses, sägande, att de icke skola omskära sina barn och icke wandra efter stadgarna.

Med Judar, som här nämnas, menas sådana Judar, som hade blifwit kristna, men ändå hade nit om lagen, så att de yrkade omskärelsens nödwändighet och hållande af lagens stadgar. Paulus deremot lärde, att omskärelsen och lagen icke hörde till tron och rättfärdiggörelsen. Han hade derföre icke blott de otrogna Judarna emot sig, utan äfwen dessa kristna af Judarna.

22 Hwad är nu att göra? Helt wisst skall mycket folk komma tillsamman, ty de få höra, att du har kommit.

Det war en afgjord sak, att allt dessa kristna skulle församlas under högtiden. Af denna första församling, som blifwit omwänd från Judendomen, men höll sig så fast wid omskärelsen och wissa stadgar af lagen, förföll en del uti en swår willfarelse, nemligen den, att Kristus war en stor profet, men att han war en blott menniska. De, som hyste denna willfarelse, kallades Ebioniter, ett betecknande namn, som man kan öfwersätta med fattighjon, nemligen menniskor, som ingenting wisste om Herren Jesu gudomliga härlighet och hans nåds outransakliga rikedomar. De kunna jemföras med Gibeoniterna i Josuas tid och med wår tids fritänkare.

23 Så gör nu såsom wi säga dig. Wi hafwa bland oss fyra män, som hafwa ett löfte på sig. 4 Mos. 6: 2 f. Ap. G. 18: 18.

24 Tag dem med dig och rena dig med dem och kosta på dem, så att de må raka sina hufwud. Då skola alla förstå, att allt hwad de hafwa hört om dig är intet, utan att du ock sjelf så wandrar, att du håller lagen.

Om detta löfte, se kap. 18: 18. Lärjungarne önskade således nu, att Paulus skulle på detta sätt wisa, att äfwen han hade nit om lagen. Då de, som haft nasirlöftet på sig blott till en bestämd tid, skulle derifrån frigöras, så infunno de sig i templet; först offrades ett brännoffer, och derpå ett får till försoningsoffer, och ett annat till tackoffer, jemte spisoffer och drickoffer. Derpå afrakade presten deras hufwud och kastade håret i elden af tackoffret. Det hörde till nasirlöftet, att håret aldrig skulle skäras under löftets tid. Offerkostnaderna woro icke så obetydliga wid ett sådant tillfälle, och det ansågs för en stor förtjenst efter lagen, då någon för fattiga, som hade löfte, tog på sig att bestrida denna kostnad. Denna kostnad för de fyra männen wille bröderna att Paulus skulle bestrida. Paulus inwände ingenting emot detta förslag, emedan det ingalunda gick derpå ut, att något sådant löfte eller sådana offer o. s. w. woro nödwändiga till rättfärdiggörelse och frälsning jemte evangelium. Han gjorde det af samma grund, som han lät omskära Timoteus. Se kap. 16: 1—3.

25 Men om de hedningar, som blifwit troende, hafwa wi skrifwit och förordnat, att de böra taga sig till wara för det som blifwit offradt åt afgudar och för blod och för det som har blifwit qwäfdt och for skörlefnad. Ap. G. 15: 20.

Om detta beslut och sändebref, se kap. 15.

26 Då tog Paulus männen med sig, och sedan han dagen derefter jemte dem hade renat sig, gick han in i templet och anmälde reningsdagarnas fullbordan, då offret skulle frambäras för hwar och en af dem. Ap. G. 24: 18.

D. ä. Paulus tillkännagaf för presterna, huru många reningsdagar skulle uppfyllas, innan offret frambars. Här wisar aposteln hwad han menar med det ordet: För Judarne har jag blifwit såsom en Jude för att winna Judar; för dem som äro under lagen såsom wore jag under lagen för att winna dem som äro under lagen. 2 Kor. 9: 20.

27 Och när de sju dagarna woro nära ute och Judarne från Asien fingo se honom i templet, uppwiglade de allt folket och buro händer på honom,

28 ropande: I män af Israel, kommen till hjelp! Denne är den man, [ band III, 359 ]som allestädes lärer alla mot folket och mot lagen och mot detta rum, och dessutom har han ock infört Greker i templet och orenat detta heliga rum.

I templet, d. ä. i Israeliternas förgård. Dessa Judar af Asien woro således sådana, som kände Paulus, och förut warit hans motståndare på de ställen, der han predikat evangelium för Judarna i mindre Asien.

29 Ty de hade förut sett Efesiern Trofimus i staden med honom och menade, att Paulus hade infört honom i templet. Ap. G. 20: 4.

30 Och hela staden kom i rörelse, och folket sammanskockade sig, och de fasttogo Paulus och drogo honom ut ur templet, och strax stängdes portarna.

Tempelportarna blefwo tillslutna, på det Paulus icke måtte kunna söka en friskad i templet, genom omfattandet af altarets horn, 1 Kon. 1: 50, eller ock på det templet icke måtte orenas genom blodsutgjutelse, v. 31.

31 Och under det de sökte döda honom, kom en anmälan till öfwersten öfwer krigsskaran, att hela Jerusalem war i uppror.

Det hade blifwit en wana bland Judarna att utan att laglig ransakning och dom taga lifwet af dem, som öfwerträdde Moses’ lag eller blefwo anklagade för något sådant brott. Så ofördragsamma woro Judarne öfwerallt, der de trodde sig kunna wåga det, utan straff af Romarne. Med öfwersten menas här den romerske kommendanten eller befälhafwaren öfwer besättningen på borgen Antonia, som låg nära inwid templet.

32 Då tog denne med sig krigsmän och befäl och lopp genast emot dem, och när de fingo se öfwersten och krigsmännen, upphörde de att slå Paulus.

33 Öfwersten gick då fram och fasttog honom och befalde, att man skulle binda honom med twå kedjor, och sporde hwem han wore och hwad han hade gjort.

Denne befälhafware tog nu Paulus i förwar, han räddade honom ifrån att blifwa mördad af Judarna, men lät binda honom i den tanke, att han war en brottsling.

34 Och bland folket ropade den ene så och den andre så; och då han för larmets skull intet säkert kunde få weta, befalde han, att man skulle föra honom till lägret.

Lägret, d. ä. fästningen, högwakten.

35 Och när han kom till trappan, måste han bäras af krigsmännen för folkets wåldsamhets skull,

Trappan, som förde från tempelförgården till fästningen.

36 ty folkhopen följde efter och ropade: Bort med honom! Ap. G. 22: 22.

Bort med honom, d. ä. döda honom.

37 Och som nu Paulus skulle införas i lägret, sade han till öfwersten: Tillåtes det mig att säga något till dig? Och han sade: Kan du grekiska?

38 Är du då icke den Egyptier, som för en tid sedan uppwiglade och förde ut i öknen de fyra tusen lönmördarne?

Denne egyptiske man, som en kort tid förut gjort detta uppror, hade blifwit öfwerwunnen af Felix och flytt undan. Han hade ett anhang af 30,000 man, med hwilka han lägrade sig på oljeberget, för att derifrån intränga i staden, ty han hoppades att blifwa understödd af de missnöjda i landet. Han wille fördrifwa Romarne och göra sig sjelf till konung. Öfwersten tänkte nu, att Paulus kunde wara denne man, emedan Judarna gjorde ett så förskräckligt buller. Judalandet war då fullt af röfwarehopar, och 4,000 sådane mördare hade denne falske profet samlat omkring sig.

39 Då sade Paulns: Jag är en Judisk man, från Tarsus, borgare i en icke obetydlig stad i Cilicien, och jag beder dig: tillstäd mig att tala till folket.

40 Och då han tillstadde det, winkade Paulus, stående på trappan, med handen åt folket, och då det blifwit mycket tyst, talade han på ebreiska och sade:

Paulus talade ebreiska eller syro-kaldeiska, både för att wisa, att han icke war den egyptiske mannen, och för att genom det heliga tungomålet så mycket mera winna Judarnas uppmärksamhet.

22 Kapitlet.

Pauli tal till Judarne. Deras förbittring.

I män, bröder och fäder, hören hwad jag nu talar till mitt förswar inför eder.

Aposteln Petrus förmanar: Waren alltid redo att swara hwar och en som af eder begär skäl till det hopp, som är i eder, och det med saktmodighet och fruktan. 1 Petr. 3: 15. Aposteln Paulus gifwer oss här ett skönt föredöme och exempel, huru ett sådant swar skall wara beskaffadt, och med hwad ton och ande det skall gifwas. Bittra fiender hade han framför sig, med mildhet och kärlek tilltalar han dem och kallar dem fäder och bröder. Han gör dem ingen tillwitelse för den wåldsamhet han erfarit, utan aflägger blott en öppen bekännelse om Guds nåd och sanning i Kristus Jesus. Aldrig böra kristna strida på annat sätt; ty då de strida i egen kraft och med wrede och häftighet, så [ band III, 360 ]göra de dermed alltid ondt, men aldrig något godt.

2 Men när de hörde, att han talade till dem på ebreiska, blefwo de mera stilla. Och han sade:

3 Jag är en Judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfödd här i staden, wid Gamaliels fötter underwisad efter strängheten i fädernas lag, warande en ifrare för Gud, såsom I alla i dag ären. 2 Kor. 11: 22. Ap. G. 5: 34. Rom. 10: 2. Gal. 1: 14. Ap. G. 8: 3. 26: 9 f.

Gamaliel hade ett högt namn och ett stort anseende. Wid Gamaliels fötter, är ett uttryck, som syftar på det bruk i judiska skolor, att läraren satt på en upphöjd plats och lärjungarne omkring honom nedanför.

4 Och denna wägen har jag förföljt intill döden, bundit och kastat i fängelset både män och qwinnor.

Denna wägen betyder kristendomen, mot hwilken Paulus hade warit en häftig förföljare.

5 såsom ock öfwerstepresten och de äldstes hela råd kunna intyga om mig, af hwilka jag undfick skrifwelser till bröderna och for till Damaskus för att föra äfwen dem, som woro der, fängslade till Jerusalem, att de måtte blifwa straffade.

Detta anför aposteln, för att wisa, att han icke utan en ganska kraftig anledning kunde hafwa blifwit en kristen.

6 Och det hände mig, att när jag war på wägen och nalkades Damaskus, kringstrålade mig plötsligen wid middagstiden ett starkt sken från himmelen. Ap. G. 9: 3 f. 2 Kor. 15: 8.

7 och jag föll till marken och hörde en röst, som sade till mig: Saul, Saul, hwarföre förföljer du mig?

8 Och jag swarade: Hwem är du, Herre? Och han sade till mig: Jag är Jesus från Nasaret, som du förföljer.

9 Och de som woro med mig sågo wäl skenet, men hörde icke rösten af den som talade med mig.

Hela berättelsen om Pauli omwändelse, se kap. 9. De, som woro med honom, sågo skenet af himmelen, men ingen person; de hörde ljudet, men intet tydligt tal.

10 Då sade jag: Hwad skall jag göra, Herre? Och Herren sade till mig: Stå upp och gå till Damaskus, och der skall warda taladt till dig om allt som är dig förelagt att göra.

11 Men då jag för glansen af detta sken icke kunde se, leddes jag wid handen af dem som woro med mig och kom till Damaskus.

12 Och en wiss Ananias, en from man efter lagen, som hade godt wittnesbörd af alla der boende Judar, Ap. G. 9: 10 f.

Ananias hade ett godt rykte, såsom lefwande strängt efter Moses’ lag, och detta anför aposteln med afseende på beskyllningen, kap. 21: 28.

13 kom och stälde sig bredwid mig och sade till mig: Saul, min broder, haf din syn igen; och i samma stund fick jag min syn och såg upp till honom.

14 Och han sade: Wåra fäders Gud har utkorat dig till att känna hans wilja och se den Rättfärdige och höra hans muns röst,

Den rättfärdige betyder här Jesus Kristus, såsom han kallas i Es. 53: 11. Paulus skulle lära känna honom och få se och höra honom i denna syn, kap. 9: 12; och dertill war Paulus af Herren bestämd, fastän han till en tid war en förföljare.

15 ty du skall wara honom ett wittne inför alla menniskor om hwad du har sett och hört.

16 Och nu, hwarföre dröjer du? Stå upp och låt döpa dig och aftwå dig dina synder, åkallande hans namn. Ap. G. 2: 38.

Döpelsen kallas den nya födelsens bad eller reningsbad, hwarigenom synden blifwer aftwagen, Ef. 5: 26, 27, och själen rengjord medelst tron på Kristus. Tit. 3: 5. 1 Petr. 3: 20–22.

17 Men när jag hade återkommit till Jerusalem, hände det sig, att jag, medan jag bad i templet, kom i hänryckning Ap. G. 9: 26.

18 och såg honom, som sade till mig: Skynda och gå snarligen ut från Jerusalem; ty de skola icke mottaga ditt wittnesbörd om mig.

I denna syn fick aposteln en ännu tydligare uppenbarelse; här fick han skåda Herren Jesus, som han på wägen till Damaskus endast sett uti ett sken, likasom Israels folk sågo honom i härlighetens sken öfwer tabernaklet och templet, se 2 Mos. 40: 34. 4 Mos. 9: 15. 1 Kon. 8: 10, 11. Aposteln anförer denna uttryckliga befallning, för att wisa, att han icke på eget bewåg, utan efter Herrens ord predikat evangelium för hedningarna.

19 Och jag sade: Herre, de weta sjelfwa, att jag i fängelse insatte och i synagogorna hudflängde dem som trodde på dig;

20 och när Stefani, ditt wittnes, [ band III, 361 ]blod utgöts, war ock jag närwarande och samtyckte och waktade deras kläder, som dödade honom. Ap. G. 7: 58. 8: 1.

21 Och han sade till mig: Gå; ty jag skall sända dig långt bort till hedningarne. Ap. G. 9: 15. 13: 2. Gal. 1: 15. 2: 8. Ef. 3: 8. 2 Tim. 1: 11.

22 Och de hörde honom ända intill detta ord. Men då upphofwo de sin röst och sade: Bort från jorden med en sådan! Han borde icke hafwa fått lefwa. Ap. G. 21: 36.

Hittills hörde de honom med stillhet, men då de hörde det ordet hedningarna, blef deras judiska högmod så djupt såradt, att de icke längre kunde hålla sig stilla.

23 Och under det de skriade och refwo af sig kläderna och kastade stoft i luften,

24 befalde öfwersten, att han skulle införas i lägret, och tillsade, att han under gissling skulle förhöras, på det att han måtte få weta, hwarföre de så ropade mot honom.

Både klädernas och stoftets kastande war ett tecken till wrede och klagan. Detta är ännu ett bruk i österlanden, då en folkhop will inför en öfwerhetsperson eller en domare uttrycka liflig klagan och wrede. Gisslingen war första pinograden bland Romarne, för att till bekännelse twinga dem, som anklagades för grofwa brott. Öfwersten trodde förwisso, att Paulus war en brottsling, eftersom Judarne wisade ett sådant raseri.

25 Och när de hade utsträckt honom till gissling, sade Paulus till den höfwitsman, som stod der: Är det eder lofligt att gissla en Romersk medborgare, och det odömd? Ap. G. 16: 37.

I Filippi lät Paulus hudflängningen ske, utan att begagna sin rättighet såsom romersk borgare, ty det syntes honom eller war honom klart i anden, att han borde genomgå det lidandet, och snart fick han se, hwarför Gud wille det, ty det blef anledning till omwändelse och en ewig wälsignelse för fångwaktaren och hans hus. Men här har han ingen sådan anwisning af Herren, och begagnar derföre det menskliga beskydd, som stod honom till buds. Se kap. 16: 37.

26 Och när höfwitsmannen hörde detta, gick han och anmälde det för öfwersten, sägande: Hwad ämnar du göra? Ty denne man är en Romare.

D. ä.: Betänk hwad du gör.

27 Då gick öfwersten och sade till honom: Säg mig, är du en Romare? Och han sade: Ja.

28 Och öfwersten swarade: Sjelf har jag med en stor summa köpt mig denna medborgarerätt. Men Paulus sade: Jag är till och med född dertill.

Öfwersten hade köpt denna borgarerätt, men Paulus hade den genom födelsen, och detta war af ännu högre wärde.

29 Och strax gingo de bort ifrån honom, hwilka skulle förhöra honom; och öfwersten wardt förskräckt, när han fick weta, att han war en Romare, och derföre att han hade bundit honom.

Se kap. 16: 37-39.

30 Och dagen derefter, emedan han wille weta med wisshet, hwarföre han anklagades af Judarne, lät han taga bojorna af honom och befalde öfwerstepresterna och hela deras råd att sammankomma och lät nedföra och inställa Paulus inför dem.

23 Kapitlet.

Paulus står infor rådet. Mordanslag mot honom. Han skickas till ståthållaren i Cesarea.

Då fäste Paulus sina ögon på rådet och sade: I män och bröder! Med ett i allo godt samwete har jag wandrat inför Gud ända till denna dag. Ap. G. 24: 16. 2 Tim. 1: 3.

2 Och öfwerstepresten Ananias bjöd dem som stodo bredwid honom att slå honom på munnen.

Öfwerstepresten wille med denna befallning tillkännagifwa, att Pauli förswar war fräckhet.

3 Då sade Paulus till honom: Gud skall slå dig, du hwitmenade wägg. Sitter du för att döma mig efter lagen, och befaller mot lagen, att man slår mig? 3 Mos. 19: 1535.

Paulus fick nu erfara en tydlig fullbordan af Herrens löfte, att allt hwad Kristi sändebud borde säga, skulle dem gifwas i samma stund. Då Paulus här kallar öfwerstepresten Ananias en hwitmenad wägg, se Matt. 23: 27, så är han Guds Andes mun, för att uttrycka den allwetande Gudens dom öfwer denne skrymtare, som satt på en helig domstol och uttalade ett så oheligt domsord. Denne Ananias blef sedan, tillika med sin broder, på ett ömkligt sätt mördad, och detta kan anses såsom en fullbordan af apostelns profetia. En hwitmenad wägg är en träffande bild af en skrymtare. Remnor i en wägg kunna öfwerstrykas med kalk, så att de icke synas, wäggen kan göras hel och wacker med öfwerstrykning. Så beskaffad war öfwerstepresten Ananias, och med honom hela det fariseiska partiet. Ordet hwitmenad war för öfrigt ganska passande med afseende på öfwersteprestens embetsdrägt, som skulle wara glänsande hwit, och deröfwer den öfwerstepresterliga lifkjorteln och bröstskölden. 2 Mos. 28.

[ band III, 362 ]4 Då sade de som stodo bredwid: Smädar du Guds öfwersteprest?

Med denna fråga wille medlemmarne af det höga rådet näpsa Paulus.

5 Och Paulus sade: Jag wisste icke, mina bröder, att han är öfwersteprest; ty det är skrifwet: ”En styresman för ditt folk skall du icke lasta”. 2 Mos. 22: 28.

Paulus gör med detta swar hela församlingen uppmärksam på öfwersteprestens lagstridiga förfarande. Öfwerstepresten war just den, som i högsta fullkomlighot skulle handhafwa Moses’ lag. Då nu han sjelf, öfwerstepresten, som skulle wara lagens högsta personliga uttryck, begick ett så stort fel emot lagen, så hade aposteln orsak att säga: Jag wisste icke, mina bröder, att han är öfwersteprest. Således wisste han wisserligen, att denne Ananias kallades öfwersteprest för tillfället, men icke kunde han weta, att det judiska folket i allmänhet erkände honom för att wara det; ty han hade befalt det, som war stridande mot lagen, och öfwerstepresten skulle just bewisa sig såsom en Herrens domare med all rättwisa. För öfrigt är det fullkomligt trowärdigt, att aposteln Paulus icke wisste, att denne Ananias just nu werkligen innehade det öfwerstepresterliga embetet, ty på den tiden berodde detta embete derpå, hwilken derför kunde betala mest till romerska regeringen, och så gick det från den ene till den andre.

6 Och emedan Paulus wisste, att den ena delen af dem war sadduceer och den andra fariseer, ropade han inför rådet: I män och bröder! Jag är en farisé, son af fariseer. För hoppets och för de dödas uppståndelses skull står jag till rätta. Ap. G. 24: 1521. 26: 5 f. Fil. 3: 5.

Aposteln Paulus wisste wäl, att emellan fariseerna och sadduceerna war en stor twist om läran i allmänhet, och i isynnerhet i läran om de dödas uppståndelse. Större delen af hans anklagare woro fariseer, hwilka trodde på de dödas uppståndelse, och emedan just detta war hufwudpunkten i apostelns lära, i synnerhet läran om Kristi uppståndelse, så wille han härmed wisa, att äfwen hans anklagare just i sin anklagelse begingo ett brott både mot Moses’ lag och mot sin egen bekännelse.

7 Och när han hade sagt detta, wardt en twedrägt mellan fariseerna och sadduceerna, och hopen wardt söndrad;

I anklagelsen mot Paulus hade fariseerna och sadduceerna förenat sig, men nu fingo de en särskild anledning att strida emot hwarandra. Att Paulus med sin bekännelse förorsakade denna twist, skedde icke, för att sjelf draga någon fördel deraf, utan på det båda dessa partier måtte komma till eftertanke och till sanningens ljus.

8 ty sadduceerna säga, att ingen uppståndelse finnes och ingen ängel och ingen ande, men fariseerna bekänna bådadera. Matt. 22: 23. Mark. 12: 18. Luk. 20: 27.

9 Och det wardt ett stort rop, och några bland de skriftlärde af fariseernas parti stodo upp och twistade ifrigt, sägande: Wi finna intet ondt hos denne man. Men om nu en ande eller en ängel har talat med honom! Ap. G. 25: 25. 26: 31. 5: 39.

Fariseerna woro ifrån början Pauli argaste fiender, men då det nu kom derpå an, att förfäkta sin särskilda mening emot det sadduceiska partiet, så framdraga de sin lära om möjligheten, att en ande eller en ängel kunde hafwa talat med honom. Den naturliga menniskan och allt partisinne omfattar hwarje omständighet till sin egen fördel.

10 Och då twedrägten wardt stor och öfwersten fruktade, att Paulus skulle slitas i stycken af dem, befalde han manskapet gå ned och rycka honom bort ifrån dem och föra honom till lägret.

I anledning af Pauli sista ord angående de dödas uppståndelse blef nu en strid emellan det fariseiska och det sadduceiska partiet; och då blef det nödwändigt för öfwersten att befria Paulus ifrån den hotande wåldsamheten.

11 Och natten derefter stod Herren hos honom och sade: War wid godt mod; ty såsom du har wittnat i Jerusalem om det som angår mig, så måste du ock wittna i Rom. Ap. G. 18: 9. 19: 21.

Ju mera tro någon bewisar i wittnesbördet om Kristus, desto mera nåd och kraft gifwer Gud, att än widare wittna om honom.

12 Och när det hade blifwit dag, sammangaddade sig några af Judarne och förbannade sig, att de hwarken skulle äta eller dricka, förr än de hade dräpt Paulus.

Desse Judar wisa oss, huru långt man kan gå uti ett falskt och blindt nit uti andeliga ting.

13 Och det war mer än fyratio, som hade så sammanswurit sig.

14 Dessa gingo till öfwerstepresterna och de äldste och sade: Wi hafwa med högtidlig förbannelse förpligtat oss att ingenting smaka, förr än wi hafwa dräpt Paulus.

Dessa sammanswurna wisste således, att de hade öfwerstepresterna och de äldsta på sin sida.

15 Så gören nu I jemte rådet anmälan hos öfwersten, på det att han må låta föra honom ned till eder, såsom ämnaden I noggrannare ransaka om det [ band III, 363 ]som angår honom. Men innan han hinner fram, äro wi redo att döda honom.

16 Men Pauli systerson, som fick höra försåtet, kom och gick in i lägret och berättade det för Paulus.

17 Då kallade Paulus till sig en af höfwitsmännen och sade: För denne yngling till öfwersten; ty han har något att berätta för honom.

18 Då tog han honom med sig och förde honom till öfwersten och sade: Fången Paulus har kallat mig till sig och bedt mig föra denne yngling till dig, emedan han har något att säga dig.

19 Då tog öfwersten honom wid handen och gick afsides och frågade honom: Hwad är det du har att berätta mig?

20 Och han sade: Judarne hafwa öfwerenskommit att bedja dig låta i morgon nedföra Paulus till rådet, såsom ämnade de noggrannare ransaka om honom.

21 Gör dem derföre icke till wiljes; ty mer än fyratio män af dem ligga i försåt för honom, hwilka hafwa förbannat sig, att de hwarken skola äta eller dricka, förr än de hafwa dödat honom; och nu äro de redo och wänta, att du skall lofwa det.

22 Så affärdade då öfwersten ynglingen och bjöd honom för ingen omtala, att du, sade han, har yppat detta för mig.

23 Och han kallade till sig twå af höfwitsmannen och sade: Hållen twå hundra krigsmän redo att afgå till Cesarea och sjuttio ryttare och twå hundra skyttar från tredje timmen i natt;

24 och han bjöd dem att anskaffa ök, på hwilka de skulle sätta Paulus och föra honom oskadd till landshöfdingen Felix.

Ök, nemligen kamel, häst eller mulåsna, som woro wanliga och ännu brukas till landtresor i österlanden.

25 Och han skref ett bref af denna lydelse:

26 Klaudius Lysias helsar den ädle landshöfdingen Felix.

Klaudius Lysias war öfwerstens namn, och Felix war den romerske ståthållaren öfwer Judeen, som hade sitt residens i Cesarea.

27 Denne man blef gripen af Judarne och war nära att af dem blifwa dödad, då jag kom tillstädes med manskapet och tog honom ifrån dem, sedan jag hade förnummit, att han är en Romare. Ap. G. 21: 2733.

28 Och emedan jag wille weta orsaken, hwarföre de anklagade honom, förde jag honom inför deras råd.

29 Då fann jag, att han war anklagad rörande twistefrågor i deras lag, men icke beskyld för något som förtjenar död eller fängelse.

30 Men då ett försåt, som af Judarne skulle anläggas mot mannen, wardt angifwet för mig, sände jag honom strax till dig och bjöd äfwen anklagarne att föra sin talan mot honom inför dig. Farwäl!

31 Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blifwit dem befaldt, och förde honom under natten till Antipatris,

Antipatris war en ny stad, uppbyggd af den äldre Herodes, emellan Lydda och Cesarea.

32 och dagen derefter läto de ryttarne fara widare med honom och wände tillbaka till lägret.

33 Och när de andra kommo till Cesarea, framlemnade de brefwet till landshöfdingen och stälde äfwen Paulus fram för honom.

34 Och då han hade läst det och frågat honom, från hwilket landskap han war, och hade fått weta, att han war från Cilicien, sade han:

35 Jag skall förhöra dig, när äfwen dina åklagare komma tillstädes. Och han befalde, att han skulle förwaras i Herodes’ palats.

Den äldre Herodes, som regerade då Kristus föddes, och som till större delen hade låtit bygga Cesarea, hade äfwen der uppfört ett palats, der han sjelf brukade wistas, då han kom till staden, och i sidobyggnaderna woro äfwen statsfängelser.

24 Kapitlet.

Paulus anklagas och förswarar sig inför Felix.

Fem dagar derefter för öfwerstepresten Ananias ned med de äldste och en sakförare, en wiss Tertullus, hwilka inför landshöfdingen uppträdde mot Paulus.

Tertullus war en romersk advokat, som skulle föra ordet.

2 Och då han hade blifwit förekallad, begynte Tertullus sin anklagelse, sägande:

3 Att wi genom dig hafwa mycken frid och goda anordningar, som blifwit [ band III, 364 ]widtagna för detta folk genom din försorg, ädle Felix, det erkänna wi i allo och allestädes med all tacksägelse;

Då han, v. 2, nemligen Paulus, blef förekallad till förhör, började Tertullus sin anklagelse med ett smickrande loftal till ståthållarens ära.

4 men för att icke alltför länge uppehålla dig beder jag dig, att du i din mildhet wille höra några få ord af oss.

5 Ty wi hafwa funnit denne man wara en pest och en upprorsstiftare för alla Judar öfwer hela werlden och en hufwudman för Nasareernas parti,

De kristna kallades på den tiden Nasareernas parti.

6 hwilken ock har försökt att oskära templet; och wi hade ock gripit honom och wille döma honom efter wår lag. Ap. G. 21: 28.

7 Men öfwersten Lysias kom och tog honom med mycket wåld ur wåra händer och sände honom till dig Ap. G. 21: 32 f. 23: 10.

8 och befalde, att hans åklagare skulle komma till dig. Och du kan nu sjelf förhöra honom och öfwertyga dig om allt det, för hwilket wi anklaga honom.

9 Och äfwen Judarne anföllo honom och sade, att det så war.

10 Då swarade Paulus, när landshöfdingen winkade åt honom, att han skulle tala: Emedan jag wet, att du sedan många år är domare öfwer detta folk, förswarar jag min sak med frimodighet,

Felix hade nu warit ståthållare öfwer Judeen ungefär i 6 års tid, och kunde således hafwa kännedom om den judiska lagen och de stadgar, som de af den romerska regeringen hade tillåtelse att efterlefwa.

11 då du kan få weta, att det icke är mer än tolf dagar, sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.

Icke mer an tolf dagar, inberäknade de 5 dagar han suttit fången i Cesarea, och de föregående dagar, under hwilka han warit fängslad. Det war således ej rimligt, att han på så kort tid kunnat anstifta oroligheter.

12 Och hwarken i templet hafwa de funnit mig tala med någon eller anställa något upplopp ibland folket, icke heller i synagogorna eller i staden, Ap. G. 25: 8. 28: 17.

13 icke heller kunna de inför dig bewisa det, för hwilket de nu anklaga mig.

14 Men det bekänner jag för dig, att jag efter den wäg, hwilken de kalla parti, så dyrkar mina fäders Gud, att jag tror allt det som är skrifwet i lagen och profeterna

15 och har samma hopp till Gud, som dessa ock hysa, att de dödas uppståndelse skall ske, både de rättfärdigas och de orättfärdigas. Dan. 12: 2. Joh. 5: 28 f. Ap. G. 23: 6.

16 Derföre winnlägger jag mig ock om att hafwa ett oförwitligt samwete inför Gud och menniskor alltid. Ap. G. 23: 1. 1 Petr. 3: 16.

17 Men efter många år kom jag för att föra några almosor till mitt folk och offer. Ap. G. 11: 29 f. Rom. 15: 25. Gal. 2: 10.

Dessa almosor woro de gåfwor, som de kristna församlingarna i Grekland och i Mindre Asien hade genom aposteln Paulus skickat till församlingen i Jerusalem. Med offren menas nasiroffren, kap. 21: 24. Härmed war Judarnas anklagelse wederlagd.

18 hwarwid några Judar från Asien funno mig renad i templet, utan folkstockning eller buller. Ap. G. 21: 26 f.

Om denna rening, se kap. 21: 26, 27.

19 Och de hade bort wara tillstädes inför dig och klaga, om de hade något emot mig.

20 Eller säge dessa sjelfwa, hwad orätt de hafwa funnit hos mig, då jag stod inför rådet,

21 om icke för detta enda ordets skull, som jag utropade, då jag stod ibland dem: För de dödas uppståndelses skull står jag i dag till rätta inför eder. Ap. G. 28: 20.

Eftersom ibland Judarna woro så olika partier, så borde hela det fariseiska partiet, likaså mycket som Paulus, ställas till rätta, om uppståndelsens lära skulle gälla såsom grund till anklagelsen, och han har redan wisat, att anklagelsen i öfrigt war ogrundad.

22 Men när Felix hörde detta, uppsköt han deras sak, emedan han hade en noggrannare kunskap om den wägen, och sade: När öfwersten Lysias kommer ned, skall jag noga undersöka eder sak.

Emedan han hade m. m., grt.: sedan han nogare underrättat sig om det, som rörde den wägen (läran).

23 Och han befalde höfwitsmannen, att Paulus skulle hållas i förwar, men få någon lindring, och att han icke skulle hindra någon af hans närmaste att wara honom till tjenst.

Felix insåg nu ganska tydligt, att hela anklagelsen berodde på en twistefråga i religionen.

[ band III, 365 ]24 Och efter några dagar kom Felix med sin hustru Drusilla, kom war en Judinna, och han sände efter Paulus och hörde honom om tron på Kristus.

Efter några dagars frånwaro återkom Felix med sin hustru Drusilla, som war en dotter af Herodes Agrippa, se kap. 12: 1, och en syster till Herodes Agrippa den yngre, kap. 26: 1. Hon hade öfwergifwit sin gemål Azizus, konung af Emesa, för att gifta sig med Felix.

25 Men då han talade om rättfärdighet och kyskhet och den tillkommande domen, wardt Felix förskräckt och swarade: Gå din wäg för denna gång; när jag får läglig tid, skall jag låta kalla dig till mig.

De tre wigtiga orden: rättfärdighet, kyskhet och den tillkommande domen kunde icke annat än förskräcka en man, sådan som Felix; ty samwetet sade honom, att han war hwarken rättfärdig eller kysk, och i samwetet ligger äfwen ett sådant wittnesbörd om den tillkommande domen, att ingen oomwänd menniska deremot kan wärja sig förr, än fullkomlig förhärdelse inträdt. Den anklagades bekännelse om sanningen blifwer nu en sådan förskräckelse för domaren, att han afbryter och uppskjuter förhöret. För Felix war nu en wigtig stund kommen, det war en tid, på hwilken han sökt wardt, det war en tid, då Herren sökte honom med sanningens budskap af en apostels mun, och hade han welat lyda sanningen, så hade han blifwit frälst. Detta budskap gjorde intryck på honom, men han gjorde såsom de flesta werldsmenniskor göra, han gjorde uppskof och talade om läglig tid, men en sådan läglig tid kom för honom aldrig! ack, aldrig!

26 Derjemte hoppades han ock, att han skulle få penningar af Paulus, hwarföre han ock oftare skickade efter honom och samtalade med honom.

Felix i sin stora magt, herskande öfwer ett helt land, i den romerske kejsarens namn, war således dock sjelf en slaf, en mamonsträl, och hans winningslystnad hade hos honom öfwerwälde öfwer lag och rätt. Icke underligt, att han blef förskräckt, då Paulus talade om rättfärdighet, ty så mycket kunde Felix fatta af detta ord, att han såsom en orättfärdig domare hade all orsak att bäfwa för den tillkommande domen.

27 Men då twå år woro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius Festus; och emedan Felix wille göra Judarne sig förbundne, lemnade han Paulus qwar såsom fånge.

Porcius Festus blef romersk ståthållare efter Felix. Felix hade warit en hård och orättwis regent, ännu mera tyrannisk war Festus, och denne efterträddes af Albinus, som war ännu mera tyrannisk och orättwis. Efter honom kom Gessius Florus, hwilkens regering war ännu förskräckligare, så att dessa regenter på allt sätt retade Judafolket till de uppror, som framkallade den slutliga straffdomen, landets förödelse, Jerusalems förstöring och den förskingring och fångenskap, som ännu räcker. Ehuru Felix, såwidt hon kunde, gjorde Judarna till wiljes i afseende på Paulus, så blef han dock för andra orsakers skull anklagad och af kejsar Nero afsatt från sitt embete.

25 Kapitlet.

Paulus anklagas inför Festus, wädjar till kejsaren, inställes for konung Agrippa.

Då nu Festus hade tillträdt höfdingedömet, for han efter tre dagar upp till Jerusalem från Cesarea.

Festus war nu ståthållare i Judeen.

2 Då uppträdde öfwerstepresterna och de förnämste bland Judarne inför honom mot Paulus och anropade honom mot denne

3 och bådo om den ynnest, att han wille hemta honom till Jerusalem, emedan de wille lägga ett försåt för att döda honom under wägen. Ap. G. 23: 15 f.

De ämnade på wägen mellan Jerusalem och Cesarea mörda Paulus och kasta skulden på den mängd af stråtröfware, som då grasserade i landet.

4 Då swarade Festus, att Paulus hölls i förwar i Cesarea, och att han sjelf ämnade inom kort fara dit tillbaka.

5 Derföre må de bland eder, sade han, som dertill äro befogade, komma med dit ned och anklaga honom, om det finnes något brottsligt hos mannen.

Gud styrde så, att Judarnas begäran blef afslagen af Festus och deras mordanslag blef alltså omintetgjordt.

6 Och sedan han hade wistats ibland dem icke mer än åtta eller tio dagar, for han ned till Cesarea, och dagen derefter satte han sig på domstolen och befalde, att Paulus skulle framföras.

7 Och när han hade kommit fram, stälde sig de Judar, som hade kommit ned från Jerusalem, omkring honom och anförde många och swåra beskyllningar, hwilka de icke kunde bewisa,

8 och Paulus förswarade sig, sägande: Hwarken mot Judarnes lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag något brutit. Ap. G. 24: 12.

Judarne hade med tina förra anklagelsen icke wunnit sitt ändamål emot Paulus, att han måtte blifwa dömd till döden, derföre hade de nu tillagt en ännu farligare anklagelse, nemligen att Paulus lärde uppror mot kejsaren.

9 Men Festus, som wille göra [ band III, 366 ]Judarne sig förbundne, swarade Paulus och sade: Will du fara upp till Jerusalem och der stå till rätta för allt detta inför mig?

Festus insåg, att anklagelserna emot Paulus woro falska och förrädiska, men han wille nu såsom tillträdande ståthållare ställa sig wäl med Judarna. Men emedan Paulus hade romersk borgarerätt, kunde Festus icke mot hans wilja föra honom till Jerusalem.

10 Då sade Paulus: Jag står inför kejsarens domstol, och der bör jag dömas. Mot Judarne har jag ingen orätt gjort, såsom ock du bäst wet.

11 Om jag nu är brottslig och har gjort något som förtjenar döden, så wägrar jag icke att dö, men om det, hwarför dessa anklaga mig, är utan grund, så kan ingen gifwa mig till pris åt dem. Till kejsaren wädjar jag.

Paulus wisste wäl, att om Judarna finge någon magt öfwer honom, så hade han dödsdomen att wänta, derföre hade han wädjat till högsta domstolen, nemligen till kejsaren, och dertill war han såsom romersk borgare berättigad. Detta wädjande till kejsaren förnyar han här. Han insåg, att Festus war benägen att göra gudarna till wiljes, v. 9. Paulus hade af Herren genom uppenbarelse fått den försäkran, att han skulle äfwen i Rom få wittna om sanningen och förkunna salighetens ord. Se kap. 23: 11.

12 Sedan Festus derefter hade öfwerlagt med rådet, swarade han: Till kejsaren har du wädjat, till kejsaren skall du fara.

Rådet betyder här de lagfarna romerska män, som ståthållaren hade till sitt biträde.

13 Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till Cesarea för att helsa Festus wälkommen.

Då de romerska ståthållarne woro höga personer, så ansågs det för furstar och småkonungar, som lydde under Roms wälde, wara en pligt, att hos dem göra wissa hedersbesök. Om denne Agrippa, se kap. 24: 24. Bernice war hans syster, som hade warit twå gånger gift; hennes första gemål war död, från den andra war hon skild och misstänktes för att nu lefwa i blodskam med Agrippa.

14 Och då de wistades der i flera dagar, framlade Festus Pauli sak för konungen, sägande: En man har af Felix blifwit har qwarlemnad såsom fånge, Ap. G. 24: 27.

15 angående hwilken, då jag war i Jerusalem, Judarnes öfwersteprester och äldste uppträdde, begärande dom öfwer honom.

16 Och jag swarade dem, att det icke war Romares sed att gifwa bort någon menniska till att förgöras, förr än den anklagade har fått sina åklagare personligen inför sig och haft tillfälle att förswara sig i saken.

17 När de derföre sammankommo här, satte jag mig utan allt uppskof dagen derefter på domstolen och befalde, att mannen skulle framföras.

18 Men när hans åklagare uppträdde, anförde de om honom ingen sådan brottslighet, som jag förmodade,

Både Felix och Festus hade först förmodat, att Judarnas anklagelser handlade om någon grof förbrytelse.

19 utan framhöllo mot honom några twistefrågor om deras gudsdyrkan och om en wiss Jesus, som war död, men hwilken Paulus sade wara wid lif.

”Huru spotskeligen och förakteligen talar denne stolte hedning om Kristus och wår tro.” L.

20 Och då jag war willrådig angående undersökningen härom, frågade jag honom, om han wille fara till Jerusalem och der stå till rätta i denna sak.

Festus förtiger här den sanna orsaken, hwarföre han hade tänkt att föra Paulus till Jerusalem, nemligen för att göra Judarna till wiljes.

21 Men då Paulus yrkade, att han måtte förwaras till ransakning inför kejsaren, befalde jag, att han skulle hållas i förwar, till dess jag kunde sända honom till kejsaren.

22 Då sade Agrippa till Festus: Äfwen jag skulle wilja höra mannen. I morgon, sade han, skall du få höra honom.

23 Dagen derefter kommo då Agrippa och Bernice med stor ståt och gingo in i domsalen med både öfwerstarne och de förnämste männen i staden, och Paulus blef införd, på Festi befallning,

24 och Festus sade: Konung Agrippa och alla I män, som med oss ären tillstädes! Här sen I den man, om hwilken hela mängden af Judarne både i Jerusalem och här har legat öfwer mig med sina rop, att han icke borde få lefwa längre.

25 Men då jag har funnit, att han icke har gjort något som förtjenar döden, och emedan han sjelf har wädjat till kejsaren, har jag beslutit att afsända honom. Ap. G. 23: 9. 26: 31.

26 Men jag har icke något tillförlitligt att skrifwa om honom till min herre; [ band III, 367 ]derföre har jag fört honom fram inför eder och i synnerhet inför dig, konung Agrippa, på det att jag, efter skedd ransakning, må hafwa något att skrifwa;

Min herre betyder här kejsaren. Det war Nero, som då regerade. Festus wille nu komma till någon klarhet i målet, för att kunna rätt framställa det inför kejsarens domstol, dit han skulle skicka den anklagade.

27 ty det synes mig orimligt att sända en fånge och icke derjemte uppgifwa anklagelserna mot honom.

26 Kapitlet.

Pauli förswarstal inför konung Agrippa.

Men Agrippa sade till Paulus: Dig tillstädjes att tala för dig. Då räckte Paulus ut sin hand och talade till sitt förswar:

2 Jag skattar mig lycklig, att jag i dag skall förswara mig inför dig, konung Agrippa, angående allt det, hwarför jag anklagas af Judarne,

Handens uträckande, v. 1, war ett wanligt tecken, då man började ett högtidligt tal, se kap. 21: 40. Paulus war glad öfwer tillfället att få förswara sig inför Agrippa, som förstod att bedöma dessa frågor.

3 allra mest emedan du är bekant med Judarnes alla stadgar och twistefrågor. Derföre beder jag dig höra mig med tålamod.

4 Alltså, mitt lif från ungdomen, hwilket jag allt ifrån början har fört bland mitt folk i Jerusalem, det känna alla Judar,

5 hwilka, om de wilja tillstå det, weta från lång tid tillbaka, att jag såsom farisé har lefwat efter det strängaste partiet i wår gudsdyrkan. Ap. G. 23: 6.

6 Och nu står jag här till rätta för hoppet på det löfte, som af Gud gafs åt wåra fäder. Ap. G. 13: 32.

För hoppet på det löfte om Messias, hwilket jag lärer, att det är uppfyldt och skall på Israel ytterligare fullbordas, för denna lära är det jag anklagas.

7 och till hwars uppfyllelse wåra tolf slägter hoppas komma, tjenande Gud oaflåtligen natt och dag. För detta hopps skull, konung Agrippa, är jag anklagad af Judarne.

8 Hwarföre hålles det af eder otroligt, att Gud uppwäcker döda?

Läran om Kristi uppståndelse och om de dödas uppståndelse sammanfattar aposteln här, likasom kap. 24: 15. Fariseerna trodde på uppståndelsen, men förnekade Kristi uppståndelse. Det war i synnerhet för läran om den uppståndne Kristus, som Judarne hatade och anklagade Paulus.

9 Jag trodde ock sjelf, att jag borde med all magt sätta mig emot Jesu, Nasareens, namn, Ap. G. 8: 3. 9: 2. 22: 4.

10 hwilket jag ock gjorde i Jerusalem; och många af de heliga satte jag i fängelser, sedan jag dertill hade fått magt af öfwerstepresterna, och då de dräptes, gaf jag min röst dertill,

11 och genom straff, hwilka jag ofta pålade dem i alla Synagogor, twang jag dem till hädelse och gick så långt i raseri mot dem, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer.

12 När jag i detta ärende ock reste till Damaskus med fullmagt och uppdrag från öfwerstepresterna,

13 fick jag, o konung, midt på dagen under resan se ett sken från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och dem som reste med mig. Ap. G. 9: 3 f. 22: 6 f.

14 Och när wi alla föllo ned till jorden, hörde jag en röst tala till mig och säga på ebreiska: Saul, Saul, hwarföre förföljer du mig? Dig är swårt att spjerna mot udden.

Att spjerna emot udden är ett ordspråk, som härleder sig från sådana arbetsdjur, som om de af otålighet sökte med bakfötterna göra motstånd mot drifwarens med en jernudd beslagna käpp, så förorsakade just detta motstånd, att udden gick djupare in i deras kött, ju mera de sökte wärja sig deremot. Saul hade nu tagit sig för att kämpa mot den, som han omöjligt kunde öfwerwinna. Jemför 5 Mos. 32: 15.

15 Men jag sade: Hwem är du, Herre? Och Herren swarade: Jag är Jesus, som du förföljer.

16 Men res dig upp och stå på dina fötter; ty derför har jag blifwit uppenbarad för dig, att jag skall utse dig till en tjenare och till ett wittne både om hwad du har sett och om det, för hwars skull jag skall uppenbara mig för dig;

17 och jag skall rädda dig från ditt folk och från hedningarne, till hwilka jag sänder dig

18 för att öppna deras ögon, att de må omwända sig från mörker till ljus och från Satans magt till Gud, att de genom tron på mig må få syndernas [ band III, 368 ]förlåtelse och arfslott ibland dem som äro helgade. Es. 35: 5. 42: 7. 60: 1. Ef. 1: 18. Kol. 1: 13.

Det stora underwerk, hwarigenom Paulus blifwit omwänd till Kristus, berättar han här till Herrens ära, och såsom ett fullkomligt bewis derpå, att Kristus icke war död, såsom Judarne påstodo, utan uppstånden och upphöjd på Fadrens högra hand, och derföre hade han magt att werka sådana under. Såsom han hade omwändt Paulus från mörkret till ljuset, och ifrån satans magt till Gud, så wille han också omwända andra och göra dem delaktiga af sin rättfärdighet, syndernas förlåtelse och den himmelska arfwedelen. Dessa ord, som omfatta hela salighetsläran, talade Herren Jesus till Paulus icke i den första uppenbarelsen, utan sedan.

19 Derföre, konung Agrippa, blef jag icke ohörsam mot den himmelska synen,

20 utan förkunnade, först för dem som woro i Damaskus och för Jerusalem samt öfwer hela Judiska landet och för hedningarne, att de skulle bättra sig och omwända sig till Gud, görande gerningar, som tillhöra bättringen. Ap. G. 9: 2028. 13: 14. 22: 17, 21. Matt. 3: 8.

21 För detta grepo Judarne mig i templet och försökte döda mig. Ap. G. 21: 30 f.

22 Men då jag nu har fått hjelp af Gud, står jag ännu i denna dag och wittnar inför både små och stora, sägande intet annat än hwad profeterna och Moses hafwa sagt skola ske,

23 att ju Kristus skulle lida och, såsom den förste af de dödas uppståndelse, förkunna ljus för folket och för hedningarne. 2 Kor. 15: 20. Kol. 1: 18.

På många sätt och wid åtskilliga tillfällen hade Paulus fått erfara Guds hjelp och beskydd, v. 22, och nu till slut äfwen genom Romarne.

Jesu försoningsdöd och uppståndelse är hufwudinnehållet af evangelium, och i detta evangelium uppenbarar sig Kristus såsom werldens ljud för alla dem, som tro, såwäl af Judafolket, som af hedningarna. Allt detta war, fastän icke med så klara ord, innehållet i Moses’ och profeternas skrifter, som Judarne påstodo att de trodde.

24 Då han talade detta till sitt förswar, sade Festus med hög röst: Du är förryckt; Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.

Så lugnt, så klart talade Paulus till sitt förswar. En härlig bekännelse af sanningen, en kort, men full predikan om salighetens grundwal och salighetens wäg! Men en naturlig menniska fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap. Detta wisade nu också Festus, och påstod, att Paulus genom för mycken lärdom war utom sig.

25 Men Paulus sade: Jag är icke förryckt, ädle Festus, utan jag talar sanna och förnuftiga ord.

26 Ty detta känner konungen, inför hwilken jag ock frimodigt talar; ty jag kan icke tro, att något af detta är honom obekant, ty detta har icke skett i en wrå. Joh. 18: 20.

27 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag wet, att du tror.

Paulus wädjar till konung Agrippas omdöme i denna sak, ty Agrippa kände det gamla testamentets skrifter och Judarnes hopp om Messias. Agrippa trodde på skrifterna efter bokstafwen, och kunde derföre icke annat än gifwa bifall till det, som Paulus hade talat.

28 Då sade Agrippa till Paulus: Med litet will du öfwertala mig att blifwa Kristen.

Detta ord fattas of somliga så, att Agrippa erkände att han ej skulle wara så swår att öfwertala till att blifwa Kristen; af andra åter så, att Agrippa härmed wille säga att han tyckte att Paulus trodde sig kunna så helt lätt öfwerbewisa honom. I hwilket fall som helst hade både Festus och Agrippa sålunda haft ett stort och härligt tillfälle att höra försoningens ord, och det bewisade sin mägtiga kraft på Agrippas hjerta. Han kände sig dragen af denna kraft, och i domen en gång kan han icke säga, att evangelium aldrig blifwit förkunnadt för honom.

29 Och Paulus swarade: Jag önskade till Gud, att, med litet eller mycket, icke allenast du, utan alla som i dag höra mig, måtte blifwa sådana som jag är, dessa bojor undantagna. 2 Kor. 7: 7.

Det hjelper icke, att man warit helt nära himmelriket eller till och med haft det i besittning, om man ändå går miste derom. I denna gripande slutönskan yttrade sig den brinnande kärlek, hwaraf Pauli hjerta war uppfyldt, att både Agrippa och alla måtte wara såsom Paulus war, genom tron införlifwade med Herren Jesus, och således delaktige af den sanna friheten, men icke såsom Paulus bundne med en kedja. Hwilken kärlek och wishet uppenbarar sig äfwen i detta tillägg! Men äfwen i kedjan, huru lycklig war icke denne Kriste tjenare, i jemförelse med dessa höga och förnäma, som hade yttre frihet, men woro syndens trälar.

30 Nu stodo konungen och landshöfdingen och Bernice upp och de som sutto med dem,

31 och när de gingo derifrån. talade de sins emellan, sägande: Denne man har icke gjort något, som förtjenar död eller fängelse. Ap. G. 23: 9. 25: 25.

32 Och Agrippa sade till Festus: Denne [ band III, 369 ]man hade kunnat lösgifwas, om han icke hade wädjat till kejsaren. Ap. G. 25: 11.

Så slutas och qwäfwas de flesta goda intryck af sanningen, såsom nu hos Agrippa; han stod upp, och de gingo! Om Paulus måste de gifwa det wittnesbörd, att han icke hade gjort något ondt, som förtjenade död eller fängelse, men någon tillämpning på sina hjertan af den sanning de hade hört, gjorde de dock icke. Men de mindes den och skola minnas den i ewighet; ty ett kraftigt wittnesbörd af sanningen, som en menniska en gång hört, kan hon aldrig glömma. Det blifwer för henne antingen i härlighetens rike en ewig orsak till lof och tacksägelse, eller i pinorummet en ewig anklagelse.

27 Kapitlet.

Paulus skickas såsom fånge till Rom, lider skeppsbrott, men räddas.

När det war beslutet, att wi skulle afsegla till Italien, öfwerlemnade de Paulus och några andra fångar åt en höfwitsman wid den kejserliga krigsskaran, wid namn Julius. Ap. G. 25: 12.

2 Och wi gingo ombord på ett Adramyttiskt skepp, som skulle segla till Asiens kuststäder, och lade ut, och med oss war Aristarkus, en Macedonier från Tessalonika. Ap. G. 19: 29. 20: 4. Kol. 4: 10.

Detta skepp war från staden Adramyttium, som låg i Mysien, ett landskap i Mindre Asien. Paulus blef nu sänd till Rom, emedan han hänskjutit sitt mål till kejsarens domstol. Paulus förestälde sig wäl icke allra först, att Herrens förutsägelse, kap. 23: 11, skulle uppfyllas på detta sätt, men säkert war han af hjertat nöjd med Herrens styrelse. Aristarkus war en kristen från Macedonien, som följt med till Jerusalem, se kap. 19: 29; kap. 20: 4. Filem. v. 24. Han omtalas Kol. 4: 10 såsom Pauli medfånge, och han hade troligtwis blifwit fången just derföre, att han frimodigt bekände Kristi namn och försökte att taga aposteln i förswar.

3 Och dagen derefter lade wi till wid Sidon. Och Julius bemötte Paulus wänligt och tillstadde honom att gå till sina wänner för att få omwårdnad. Ap. G. 24: 23. 28: 16.

Den gamla widtberömda handelsstaden Sidon i Fenicien war på apostelns tid betydligt sjunken, men der woro kristna. Matt. 15: 21. Mark. 3: 8. Paulus fick besöka de kristna i denna stad, fastän han utan twifwel oupphörligt bewakades af romerska soldater. Se kap. 28: 16.

4 Och när wi lade ut derifrån, seglade wi under Cypern, emedan windarna woro emot.

Under, d. ä. i skydd af Cypern.

5 Och efter att hafwa seglat öfwer det haf, som är wid Cilicien och Pamfylien, kommo wi till Myra i Lycien.

6 Och då höfwitsmannen der fann ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, förde han oss ombord derpå.

I staden Myra fann den romerske höfwitsmannen, som hade uppsigt öfwer fångarna, ett skepp, som skulle segla till Italien, der Rom war beläget.

7 Och då wi under många dagar seglade långsamt och med nöd hade kommit i närheten af Knidos, der wi för motwind ej kunde lägga till, seglade wi under Kreta wid Salmone.

Knidos war en handelsstad wid hafwet, i landskapet Karien i Mindre Asien. Salmone war en udde på östra sidan af ön Kreta.

8 Och sedan wi med nöd hade farit der förbi, kommo wi till ett ställe, som kallades Sköna Hamnar, och staden Lasea war icke långt derifrån.

9 Men när mycken tid war förliden och seglingen begynte wara farlig, emedan fastetiden[11] redan war förbi, warnade Paulus dem

10 och sade: I män, jag ser, att seglingen skall medföra trångmål och stor fara icke blott för last och skepp, utan äfwen för wåra lif.

11 Men höfwitsmannen trodde styrmannen och skeppsegaren mer än det som sades af Paulus.

12 Och då hamnen war otjenlig för öfwerwintring, rådde de flesta, att man skulle lägga ut derifrån för att försöka komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som wetter mot sydwest och nordwest, för att der öfwerwintra.

Denna hamn, som war öppen åt sydwest och nordwest, war säker för andra windar. Att höfwitsmannen mer trodde skeppsegaren och styrmannen war ursäktligt; men derigenom att den oförfarnes förutsägelse inträffade, wille Gud så mycket mer förhärliga sig.

13 Då nu en lindrig sunnanwind blåste upp, menade de sig hafwa wunnit sin afsigt, lyfte ankar och foro närmare utmed Kreta.

14 Men icke långt derefter stack upp mot ön en häftig stormwind, den så kallade Euroklydon.

15 Och då skeppet rycktes med och icke kunde hålla upp mot winden, gåfwo wi efter och läto det drifwa.

[ band III, 370 ]16 Men då wi kommo under en holme, wid namn Klauda, förmådde wi med möda berga skeppsbåten.

Klauda war en liten ö, sydwest om Kreta Stormen war nu så häftig, att de knappt kunde upptaga på skeppet den båt, som eljest gick bakefter skeppet, bunden med ett tåg.

17 Då de hade dragit den upp, anwände de nödhjelpsmedel och ombundo skeppet, och då de fruktade att drifwas på sandbanken[12], ströko de seglen och läto så drifwa.

De ströko segel, refwade de största seglen, på det skeppet icke måtte drifwas så häftigt af winden, och ombundo skeppet med starka tåg, att det icke måtte blifwa sönderslaget af wågorna.

18 Och då wi hårdt ansattes af stormen, wräkte de dagen derefter lasten öfwer bord,

19 och på tredje dagen kastade wi med egna händer ut skeppets redskap.

Egentligen: gjorde de en utkastning (af godset), v. 18, dernäst skeppets redskap, d. ä. hwad hwar och en medförde såsom behöfligt till sjöresan, och den tredje utkastningen bestod deruti, att de äfwen utkastade lifsmedlen, v. 38.

20 Och då hwarken sol eller stjernor syntes på flera dagar och stormen låg hårdt uppå, betogs oss slutligen allt hopp om räddning.

21 Då de nu på länge intet hade ätit, trädde Paulus midt ibland dem och sade: O män, I haden bort lyda mig och icke afsegla från Kreta, och spara eder detta trångmål och denna fara.

22 Och nu uppmanar jag eder att wara wid godt mod, ty bland eder skall intet lif gå förloradt, utan endast fartyget.

23 Ty denna natt har en ängel från den Gud, hwilken jag tillhör och hwilken jag äfwen dyrkar, stått hos mig och sagt: Ap. G. 23: 11.

24 Frukta icke, Paulus; för kejsaren skall du inställas, och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.

Så uppenbarade Guds ängel för Paulus, huru både han och hela resesällskapet skulle blifwa räddade från denna lifsfara, och detta skedde för Pauli skull, ty åt honom woro de gifna såsom en nådens gåfwa. Detta förkunnade Herren genom sin ängel. Pauli böner och förböner woro hörda.

25 Waren derföre wid godt mod, I män; ty jag tror på Gud, att det skall så ske, som det har blifwit taladt till mig;

Paulus trodde det, som war honom tillsagdt af Herren, och allt kan ske för den som tror.

26 men på en ö måste wi stranda.

Denna förutsägelse af Paulus gjorde hans ord till en fullständig och bestämd profetia, ty icke blott förutsäger han i den yttersta lifsfara en räddning för alla, utan han förkunnar den bestämdt jemte sättet huru den skulle ske, och detta måste för alla, som woro på skeppet, också wara ett fullkomligt bewis, att Paulus war den allsmägtige Gudens tjenare och budskap. Allt detta war för dem ett wittnesbörd från himmelen om det evangelium, som Paulus förkunnade.

27 När wi nu den fjortonde natten drefwo omkring på det Adriatiska hafwet, förmodade sjömännen wid midnatten, att de woro nära något land.

Adriatiska hafwet betyder här hafwet emellan de Joniska öarne och Sicilien.

28 Då lodade de och funno tjugu famnars djup, och när de hade kommit ett litet stycke derifrån, lodade de åter och funno femton famnars djup,

29 och då de fruktade, att wi tilläfwentyrs skulle stöta på skarpa grund, kastade de ut fyra ankare från akterskeppet och önskade, att det måtte dagas.

30 Då nu sjömännen sökte fly från skeppet och firade skeppsbåten ned i hafwet, under förewändning att de ämnade nedsläppa ankare från förskeppet,

31 sade Paulus till höfwitsmannen och krigsmännen: Om dessa icke stanna qwar på skeppet, så kunnan I icke räddas.

Paulus förstod skeppsfolkets listiga uppsåt att öfwergifwa skeppet, för att söka rädda sig sjelfwa.

32 Då afhöggo krigsmännen tågen till skeppsbåten och läto den falla ned.

Det blef nu för sjöfolket omöjligt att öfwergifwa skeppet.

33 Men till dess det wardt dag, uppmanade Paulus alla att taga sig föda, sägande: Det är i dag den fjortonde dagen I biden och förblifwen fastande, utan att hafwa tagit något till eder.

34 Derföre uppmanar jag eder att taga eder föda; ty detta hör till eder räddning, ty på ingen af eder skall ett hufwudhår gå förloradt.

Det hörde till deras räddning att uppehålla krafterna och göra bruk deraf. Då Gud lofwar hjelp och räddning, så will han tillika, att menniskan skall dertill anwända den kraft och de medel, som han gifwit.

35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud i allas åsyn och bröt det och började äta.

Denna tacksägelse till Gud för den lekamliga

.
  1. Hind.
  2. Den som hade gåfwan att tala i andeliga ämnen under ett tillstånd af nästan medwetslös hänrörelse sades i den första kristna tiden tala med tungor.
  3. Församlingsföreståndare.
  4. Med orden ”de som frukta Gud” betecknas på flera ställen i Apostlagerningarna de till Judendomen öfwergångna s. k. portens proselyter.
  5. De romerske pretorerna.
  6. Så kallades en kulle i Aten, på hwilken den förnämsta domstolen hade sina sammanträden, och af hwilken äfwen sjelfwa domstolen hade sitt namn. Jfr. v. 34.
  7. Se 4 Mos. 6: 2–18.
  8. Nemligen: till Jerusalem.
  9. Asiarker kallades de walde fullmäktige för städerna i den delen af Asien, som lydde under Rom. Dessa hade, bland annat, öfwerinseende öfwer de offentliga skådespelen.
  10. Tillsyningsmän, föreståndare.
  11. Den fastan, som hörde till försoningsfesten, hwilken firades den 10:de i sjunde månaden, Tisri, kort efter höstdgjemningen.
  12. En af de så kallade ”Syrterna”, twenne för skeppsfarten farliga sandbankar wid Afrikanska kusten.