| Straff- och tröstpredikan. | Propheten Esaia. | Cap. 57, 58. | 431 |
Medlaren när de menniskor, som hafwa en förkrossad och ödmjuk anda; de äro Hans tempel och helgedom, hwaruti Han bor, såsom Christus utlofwat: den mig älskar, han warder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom, och wi skola komma till honom och blifwa boende när honom, Joh. 14: 23. Detta inneboende är en beständig förnyelse och helbregdagörelse. Guds andas nåd är beständig läkedom för själen. Men själen kan icke läkas, förr än den blifwer förkrossad och förödmjukad. Denna förkrosselse och förödmjukelse kännes i själen såsom en werkan af Guds wrede, och i det oomwända tillståndet är menniskan ett wredens barn. Men det är Guds kärlek, som werkar både förkrosselsen och omwändelsen. Detta gör Han genom sin Anda, som blåser ifrån Hans ansigte. Guds ansigte är Christus, från Christus utgår den Heliga Andas nåd och kraft, som blifwer en ny lifsanda hos menniskan; såsom Gud i skapelsen inblåste i menniskan en lefwande ande, så gifwer Han genom sin Anda ett nytt lif. Se 1 Cor. 15: 45–49. Detta är en öfvermåttan skön och klar prophetia om den nya födelsen.
17. Jag war wred uppå deras girighets odygd, och slog dem; fördöljde mig, och war wred; då gingo de hit och dit uti deras hjertas wäg.
Girigheten nämnes särskilt såsom en af syndens djupaste rotfästen i menniskosjälen; den innefattar all begärelse efter att ega och sjelf wara egare och herre, och deruti ligger således också att menniskan will sjelf wara såsom Gud. I detta tillstånd är menniskans hjerta tillstängdt för Gud, och det öppnas icke för Honom, utan att det blifwer sönderslaget och förkrossadt. Denna tuktan kan icke i och för sig sjelf werka omwändelse, utan menniskan söker i detta tillstånd efter sitt hjertas egna påfund hit och dit, för att hjelpa sig sjelf, men den gör henne angelägen om hjelp. Det är att märka, att Herren efter hwarje nådeshemsökelse liksom fördöljer sig, och då pröfwas menniskan, huruwida hon will anwända den nåd hon erfarit.
18. Men då jag såg uppå deras wäg, helade jag dem, och ledde dem, och gaf dem åter tröst, och dem som sörjde öfwer dem.
Efter förödmjukelsen, v. 17, uppenbarar Herren sin nåd för dem, som arbeta och äro betungade; Han förer dem till Evangelii kunskap och sann tro, Han förlåter dem deras synder för Christi skull och gör dem andeligen helbregda.
19. Jag skall skapa utwidgade läppar, de som predika skola: Frid,frid,* både dem som fjerran och dem som wid handen äro, säger HERren, och will hela dem. *Eph. 2: 17.
Herren will upprätta de fallna, återhemta de bortkomna och hela de kranka v. 15—18. Utwidgade läppar, grt.: läppars frukt, d. ä. ordets predikan till omwändelse, frid och salighet för dem, som höra Guds ord och gömma det; men till ett wittnesbörd öfwer dem, som icke tro.
20. Men de ogudaktige äro såsom ett stormande haf, det icke stilla wara kan, och dess wågor häfwa upp träd och orenlighet.
Menniskohjertat är af naturen Iikasom en oren källa, och då synden kommer till herrawälde, så blifwer hjertat likasom ett stormande haf. ”Af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufwen, falskt wittne, hädelse.” Så säger Christus, som wäl wet, hwad i menniskan är. Matth. 15: 19. Joh. 2: 25.
21. De ogudaktige hafwa icke frid,* säger min Gud. *Es. 48: 22.
De hjertan, som likna ett stormande haf, v. 20, hafwa ingen frid. Likaså litet som solens bild kan afspegla sig i den stormiga, grumliga wågen, likaså litet kan Guds Anda bo i en oren själ, och der Han icke bor, finnes ingen sann frid.
58. Capitel.
Falsk och rätt fasta.Ropa trösteligen, spar icke; upphäf din rost såsom en basun, och förkunna mitt folk deras öfwerträdelse, och Jacobs hus deras synder.
Ropa frimodigt och högt, du prophet och hwarje lärare, ropa till dem, som icke wilja emottaga friben af Herran. Cap. 57: 20, 21. Hela capitlet har för afsigt att föra dessa menniskor till sann bättring, till ett annat fastande än förut, v. 3—7, och till en rätt gudstjenst, v. 13, 14. Både här och annorstädes befaller Herren alla ordets tjenare att redligt och frimodigt bestraffa det onda och förkunna det ord, hwarmed Gud sjelf uppenbarat sin wrede öfwer synden, och det straff, som hotar alla obotfärdiga. Olycklige de lärare, som af menniskofruktan och af falsk skonsamhet låta syndaförderfwet wara ostraffadt och icke warna syndarena på deras farliga wäg! En sådan skonsamhet är just den allrastörsta kärlekslöshet.
2. De söka mig dagligen, och wilja weta mina wägar, såsom ett folk, det allaredan rättfärdighet gjort hade, och sin Guds rätt icke öfwergifwit hade; de äska mig i rätten, och wilja med sin Gud till rätta gå.
I sin egen rättfärdighet och blindhet trodde det arma folket, att de woro Guds egendomsfolk, som habe rätt att wänta allt godt af Honom för sina egna gerningars skull, och då Han straffade dem för deras synder, knotade de, såsom om Han gjorde dem orätt. På samma sätt göra också alla egenrättfärdiga christna. Somliga äro likaså blinda; de söka Herran dagligen i bönen och läsa Hans ord och bewista gudstjensten i den tanke, att de derföre äro rättfärdiga, fastän de fortfara i högmod och obarmhertighet och andra synder.
_435.jpg&oldid=345759){kind=link}