Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli Bref till Efesierna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Pauli Bref till Galaterna Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Pauli Bref till Efesierna
Pauli Bref till Filipperna  →


[ band III, 503 ]

Pauli Bref Till Efesierna.

Inledning.

Efesus war en mycket stor, rik och namnkunnig handelsstad i Mindre Asien, belägen wid en wik af Medelhafwet. Der war det berömda Dianatemplet, och afgudadyrkan öfwades der i högsta glans och prål. Denna stad war också berömd såsom lärdomssäte. Handel och lärdom sammanförde der en stor mängd menniskor. Greklands och Österlandets olikartade bildning, afgudadyrkan, seder och bruk kommo här i beröring med hwarandra mer än på något annat ställe i hela den gamla werlden. På sin resa från Korint till Jerusalem, som beskrifwes i Ap. G. 18: 19–22, predikade Paulus evangelium i Efesus, och på sin återresa wistades han i Efesus nära tre års tid, emedan denna stad war en så wigtig medelpunkt, att derifrån kunde till många folk banas wäg för evangelium. Men här war också evangelii lära synnerligen utsatt för faran, att blifwa förfalskad genom tillblandning af werldslig lärdom och hedniska grundsatser. Genom evangelii predikan uppstod här en stor kristen församling. Både Judar och hedningar blefwo omwända, se Ap. G. 18: 19–28; kap. 19. De kristna, som förut warit Judar, wille äfwen i Efesus tillwälla sig företräde framför dem, som warit hedningar, likasom det skedde uti Galatien, och de wille i kristendomen inblanda judendomen. Dessutom uppstodo i Mindre Asien wissa irrlärare, i synnerhet i Kolossæ, hwilka påstodo, att man icke blott genom Kristus, utan också genom änglar kunde komma till gemenskap med Gud. För att befästa de kristna i deras tro på salighetens rena ord och genom ett skrifwet ord gifwa dem ett klart ljus om Kristus och om församlingens saliga gemenskap med honom samt warning för all willfarelse och alla synder, skref aposteln detta bref till församlingen i Efesus under de twå åren, han war fången i Rom, se Ap. G. 28. Aposteln bewisar, att de omwände hedningarne woro lika mycket delaktige af nådens rikedomar i Kristus, som de omwände Judarne, och Andens enhet de trogna emellan ställes dem klart för ögonen. I motsats till afgudatjenstens fåfängliga, glänsande prål, framställer aposteln Kristi församlings inre härlighet och andeliga rikedom; mot den werldsliga wishetens förförande sken ställes den himmelska wisheten, som för oss uppenbarar mycket af de gudomliga och ewiga tingens hemligheter. Brefwet slutar med en lång och utförlig warning mot de synder och frestelser, för hwilka kristna äro utsatta genom sitt naturliga förderf, werldens exempel och lockelser och genom satanisk inflytelse. Dessa frestelser woro i synnerhet i Efesus ganska swåra och kraftiga, och aposteln wisar, att blott genom Guds nåd och Andens wapen är det möjligt att winna seger öfwer andeliga fiender.

1 Kapitlet.

Aposteln tackar Gud för hans nåd i Kristus och beder för församlingen.

Paulus, Jesu Kristi apostel genom Guds wilja, till de heliga, som äro i Efesus, och troende i Kristus Jesus. Joh. 17: 19. 2 Kor. 1: 2. Rom. 1: 7.

2 Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Heliga och troende kallas dessa kristna! De som i tron äro införlifwade med Kristus äro delaktige af hans rättfärdighet och helighet. Denna apostoliska helsning stäldes icke blott till de troende i Efesus, utan till alla Kristi kyrkas rätte medlemmar i alla tider. Du som i tron läser detta, till dig säger den Helige Ande: nåd ware med dig och frid o. s. w. Paulus inskärper här särskildt den sanning, att han war Jesu Kristi apostel genom Guds wilja till att predika evangelium, hwarigenom de blifwit kristna, och att derföre Kristi Ande nu talade genom honom i detta bref.

3 Wälsignad ware Gud och wår Herre Jesu Kristi Fader, som har wälsignat oss med all andelig wälsignelse i det himmelska, i Kristus;

I det himmelska, egentligen i de himmelska (nemligen rum), d. ä. i himmelen. De, som i tron äro införlifwade med Guds Son, hafwa Gud till Fader genom honom, och de äro i honom äfwen i förening med himmelen samt med [ band III, 504 ]himmelska ting och himmelska wäsen; i tron på Jesus är själen likasom lyft från jorden till himmelen och lefwer i himmelsk omgifning. Den andeliga wälsignelsen består i salighetens kunskap, trons rättfärdighet, det nya lifwet i Kristus, den Helige Andes nådegåfwor, det nya sinnet, den nya wiljan, de nya krafter, de Andens frukter, som äro de trogna gifna af nåd, den sanna kärleken, salighetens hopp, frid och fröjd i den Helige Ande o. s. w. Denna andeliga wälsignelse tillhör de troende genom Kristus, och dess fulla åtnjutande är dem förwaradt i himmelen, Matt. 6: 20. Kol. 1: 5. 2 Tim. 1: 12. För dessa himmelsskatter, som widare beskrifwas i det följande, skola de troende wälsigna, tacka och lofwa Gud. Åt Abraham blef wälsignelsen gifwen genom tron, i Kristus går wälsignelsens löfte i fullbordan.

4 såsom han har utwalt oss i honom före werldens grundläggning, att wi skulle wara heliga och ostraffliga inför honom, Rom. 8: 29 f. Ef. 5: 27. Kol. 1: 22 f. 2 Tess. 2: 13. 2 Tim. 1: 9. Tit. 2: 12.

Förr än werlden war skapad, förutsåg Gud, att menniskan skulle falla i synd. Derföre hade ej sjelfwa skapelsen kunnat ske, om icke Guds Son i gudomens rådslut hade blifwit löftesman och åtagit sig att återlösa och till Gud återföra det slägte, som skulle skapas och hwars syndafall förutsågs. I denne löftesman, i enfödde Sonen förutsåg Gud alla, som blifwa salige genom honom, och utwalde dem i honom, före werldens grundläggning. Efter denna utkorelse kallas och samlas själar till Kristus. Dem hwilka han har förut känt, har han ock förut bestämt, att de skulle wara lika hans Sons bild — och dem han har förut bestämt, dem har han ock kallat, och dem han har kallat, dem har han ock rättfärdiggjort o. s. w. Rom. 8: 29, 30. I denna rättfärdighet i Kristus äro de heliga och ostraffliga inför honom,

5 och i kärlek förut bestämt oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter sin wiljas wälbehag,

6 sin härliga nåd till pris, med hwilken han har benådat oss i den älskade.

7 I honom hafwa wi återlösningen genom hans blod, syndernas förlåtelse, efter hans nåds rikedom, Kol. 1: 14. 1 Petr. 1: 18.

8 hwilken han har låtit öfwerflöda på oss i all wishet och förstånd,

Utkorelsens och återlösningens högsta ändamål är Guds ära och lof för hans nåds härlighet, i det hans ewiga kärlek blifwer på ett nytt och äfwen för änglarna owäntadt och obegripligt sätt uppenbarad genom syndares frälsning. Se 1 Petr. 1: 12. Detta ändamål innefattar således menniskans salighet; och Guds kärlek och wilja att meddela sig åt skapade wäsen blifwer derigenom på det härligaste sätt tillfredsstäld. Syndare benådas i den älskade Sonen och blifwa Guds barn genom honom. Wi hafwa i honom återlösningen (friköpningen) genom hans försoningsblod, som är den utgifwna lösepenningen; och återlösningens frukt för oss är syndernas förlåtelse, hwari hans nåds rikedom på oss uppenbarar sig. Andelig wishet och förstånd, som genom ordet meddelas af den Helige Ande, äro liksom wägledningen till alla öfriga andeliga rikedomar. Alla dessa rikedomar skänkas af Guds blotta nåd för Kristi skull allena, utan att wår förskyllan eller wärdighet, och just derföre kallas de Guds nåds rikedom; de äro utflöden af den ewiga kärlekens oändliga fullhet.

9 i det att han för oss har kungjort sin wiljas hemlighet, efter sitt wälbehag, hwilket han har föresatt sig inom sig sjelf, Rom. 16: 25. Ef. 3: 9. Kol. 1: 26. 2 Tim. 1: 9. 1 Petr. 1: 20.

10 med afseende på den hushållningen i tidernas fullbordan, att i Kristus sammanfatta allt, både det som är i himmelen och det som är på jorden.

11 I honom hafwa wi ock fått arfslott, förut beftämda efter dens beslut, som werkar allt efter sin wiljas råd, Rom. 8: 17. Ef. 3: 11.

12 på det att wi skulle wara hans härlighet till pris, wi som förut hafwa hoppats på Kristus,

På det sätt har Gud låtit sin nåds rikedom öfwerflöda på oss i all wishet och förstånd, att han i sitt ord kungjort oss, hwad förut låg såsom en hemlighet i hans wilja förborgadt, nemligen återlösningens rådslut. Lagen och profetiorna innehålla mycket af Guds wiljas hemlighet, men denna hemlighetsfulla, härliga uppenbarelse är oss gifwen genom Sonens ankomst i köttet. Han har gifwit den efter sitt goda behag, det är en fri oförtjent nåd, hwartill ingen grund finnes hos oss, utan blott i honom sjelf, i hans ewiga kärlek. — De orden i den 9 v., föresatt sig (eller fast beslutit) inom sig sjelf, uttrycka kraftigt, att salighetens rådslut utgått från Gud allena af idel nåd. I v. 10 bestämmer aposteln hwad ändamålet är med denna nådesinrättning i Kristus. Genom synden är det fallna menniskoslägtet skildt från Gud och har satt sig sjelf under ett annat öfwerhufwud, nemligen ormen. 1 Mos. 3: 1–6. Joh. 8: 44. Men redan före syndafallet war återlösningen bestämd i Guds rådslut. Efter fallet blef återlösaren utlofwad, och då tiden war fullbordad, eller i tidernas fullhet, kom Kristus och blef försoningen för wåra synder, blef wår profet, öfwersteprest och konung. Genom tron blifwa wi hans lemmar, och han wårt hufwud, och så blifwa wi återförenade med Gud och träda åter i samband med de heliga änglar, ty Kristus är äfwen deras öfwerhufwud, fastän icke deras frälsare, emedan de ingen frälsning behöfde. Hela Guds skapelse är ett enda stort rike, och i detta stora rike uppkom genom syndafallet en söndring, som werkade på det hela och hade således ett söndrande inflytande både på himmel och jord. Genom Kristus upphäfwes [ band III, 505 ]denna söndring, och allting skall till enhet återställas, fullkomnas och förhärligas uti honom, och på honom hwilar löftet om nya himlar och en ny jord. Om utkorelsen efter hans beslut, se v. 4. Det är genom denna utkorelse de trogna hafwa fått arfslotten i Kristus Jesus, och denna utkorelsens beslut har också blifwit werkstäldt genom Guds fria nåds heliga wälbehag. I Kanaans land hade Israels stammar och familjer sina bestämda lotter, och såsom det utlofwade landet war en förebild af nådens och härlighetens rike, så är hwars och ens arfslott i det landet en förebild af alla trognas oförgängliga arfslott i nåderiket och i härlighetsriket. Hwarje själ, som frälsas, länder Guds nåds härlighet till pris, se v. 6. De, som före sin omwändelse warit Judar, såsom aposteln, hade redan förut hoppats på Messias, men nu hade de i tron på honom fått detta hopp fullbordadt.

13 i hwilken ock I, sedan I hafwen hört sanningens ord, eder frälsnings evangelium, i hwilken I, sedan I ock hafwen trott, blifwit beseglade med löftets Helige Ande, Rom. 8: 15 f. 2 Kor. 5: 5. Ef. 4: 30.

14 som är en pant på wårt arf till hans egendoms förlossning, hans härlighet till pris. 5 Mos. 7: 6. 2 Kor. 1: 22.

Äfwen I, som förut warit hedningar, hafwen, sedan I undfått sanningens ord, eder frälsnings evangelium, och sedan I trott derpå, äfwen I hafwen i honom undfått den Helige Ande, som utlofwad war. Den Helige Andes gåfwa är en pant och ett bewis på förlossningens slutliga fullbordan och tillika förlossningens werkställande i eder; ty det är den Helige Ande, som fört eder till Kristus och gjort eder delaktiga af hans rättfärdighet, det är den Helige Andes gåfwa i eder, som är en pant derpå, att I redan hafwen förlossningen och skolen undfå fullkomlig förlossning och det ewiga arfwet. Med den Helige Ande äro de troende beseglade såsom Guds egendom, hwilken besegling består i den Helige Andes wittnesbörd, att de äro Guds barn genom tron på Kristus; och äfwen för denna besegling böra de prisa Gud.

15 Derföre upphör icke heller jag, sedan jag har hört den tro, som är hos eder på Herren Jesus, och eder kärlek till alla heliga,

16 att tacka för eder, tänkande på eder i mina böner, Fil. 1: 3 f. 1 Tess. 1: 2. 2 Tess. 1: 3.

17 på det att wår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, må gifwa eder wishets och uppenbarelses Ande i sin kunskap

18 och upplysa edert hjertas ögon, så att I förstån hwilket hopp det är, hwartill han har kallat eder, och hwilken rikedomen är af hans arfs härlighet bland de heliga,

19 och huru öfwerswinneligt stor hans magt är med afseende på oss, som tro efter hans mägtiga krafts werkan,

20 hwilken han werkade i Kristus, då han uppwäckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i det himmelska Kol. 3: 1. Ebr. 1: 3. 1 Petr. 3: 22.

21 öfwer allt herradöme och wäldighet och magt och myndighet och allt namn, som nämnes icke allenast i denna werlden, utan ock i den tillkommande, Fil. 2: 9. Kol. 2: 10.

22 och lade allt under hans fötter och gaf honom till ett hufwud öfwer allting åt församlingen, 2 Kor. 15: 27. Ef. 4: 15. 5: 23. Kol. 1: 18.

23 som är hans kropp, dens fullhet, som uppfyller allt i alla.

Wishetens och uppenbarelsens Ande (v. 17) hade dessa kristna redan undfått, ty de lefde i tro på Guds Son, och evangelii hemlighet war för dem uppenbarad, men aposteln utbeder åt dem i sina böner ännu mera af dessa himmelska gåfwor. Med afseende på denna bön, kallar han Gud härlighetens Fader, såsom den ewiga källan af ljus och lif och allt härligt såwäl i denna, som i den osynliga och tillkommande werlden. Af sig sjelf kan menniskan aldrig hafwa någon rätt kunskap om Gud, utan dertill behöfwes uppenbarelse af Gud sjelf och upplysning af Guds Ande. (V. 18) Det behöfwes att få hjertats ögon upplysta, således icke en upplysning, som är blotta förståndets, hwilken lemnar hjertat mörkt och kallt. Det naturliga ljuset i oss, förståndet, förnuftet och hjertat, är genom synden förblindadt i andeliga ting och behöfwer smörjelsen med Guds Andes ögonsalva, Upp. 3: 18, och hans ljus måste lysa in deruti, så framt menniskan skall komma till salighetens kunskap. I detta ljus lärer själen känna Gud och den han har sändt, Jesus Kristus, synden och nåden, försoningen, den nya födelsen, helgelsen, Guds kraft och det himmelska arfwets rikedomar. Början till att denna härlighet är hos de heliga redan för handen. Heliga kallas de, som lefwa i tron på Kristus, fastän arfsynden och många skröpligheter widlåda dem. (V. 19) Tron är således en werkan af Guds starka och mägtiga nåd, och detta werk fortsätter han beständigt i den själ, som lefwer i tron. Det är en werkan, som hans nåds Ande fortfarande utökar på de troende, för att bereda dem till den ewiga härligheten. (V. 20) En syndares uppwäckelse, tro på Kristus och förnyelse i honom är en werkan af samma mägtiga kraft, med hwilken Gud uppwäckte Kristus ifrån den lekamliga döden och upphöjde honom på härlighetens tron i himmelen. (V. 21) Här förklaras närmare hwad det betyder, att Kristus sitter på Fadrens högra sida. Han är till den [ band III, 506 ]menskliga naturen beklädd med Guds allmagt, upphöjd till Herre och Konung icke blott öfwer den återlösta menskligheten, utan också öfwer allt herradöme, wäldighet, magt och myndighet i himmelen (kap. 3: 10. Kol. 1: 16) och öfwer alla osynliga andemagter i himlarymderna, Ef. 6: 12. Öfwer allt, sam kan kallas högt och härligt, både i denna och den tillkommande werlden, regerar Kristus, Kol. 2: 10. (V. 22) Således är Guds rådslut om Kristus så wida utfördt (v. 10), att han är satt till församlingens hufwud och till Herre öfwer allting, öfwer alla himlar och himmelska härskaror, samt öfwer denna werlden och öfwer djefwulen och hans änglar. Alla hans fiender hafwa blifwit lagda och skola läggas till hans fötter, och i Jesu namn skola alla knän böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden, Fil. 2: 10. (V. 23) Församlingen, som är Kristi andeliga kropp, kallas hans fullhet. d. w. s. att hans härlighet, alla hans gudomliga egenskaper uppenbara sig i henne; hon är allt framgent hans synbara uppenbarelse på jorden, emedan han uppfyller henne med fullheten af sina egenskaper, gåfwor och krafter, och emedan han sjelf både med sin gudom och mandom, med hela sin ande och med sin förklarade lekamen och sitt förklarade blod lefwer i de trogna och uppfyller dem, så att han är deras lif. Derföre kallas församlingen hans fullhet. Dessutom är Kristus äfwen i anseende till den menskliga naturen allestädes närwarande, emedan mandomen är upphöjd till fullkomlig förening med gudomen och delaktig af alla gudomens egenskaper. Han regerar öfwer allt och uppehåller allting, såsom den förklarade allsmägtiga Gudamenniskan. En sådan konung är det, som de troende tillhöra och tjena, Jesus Kristus, Herren allsmägtig, högtlofwad i ewighet.

2 Kapitlet.

Judars och hedningars lika delaktighet af Kristi försoning.

Äfwen eder[1], som woren döda genom edra öfwerträdelser och synder, Kol. 2: 13.

2 i hwilka I fordom wandraden efter denna werldens skick, efter fursten öfwer luftens magt, öfwer ben ande, som nu är werksam i otrons barn, Kol. 3: 6 f.

3 bland hwilka ock wi alla fordom lefde i wårt kötts begärelser, görande hwad köttet och tankarna wille, och woro af naturen wredens barn, likasom de andra.

4 Men Gud, som är rik på barmhertighet, har för sin stora kärleks skull, hwarmed han har älskat oss.

5 gjort oss, som woro döda genom wåra öfwerträdelser, lefwande med Kristus — af nåd ären I frälsta —

Äfwen eder, som nu hafwen andeligt lif genom tron, men förut woren andeligen döda genom edra öfwerträdelser och synder, äfwen eder, så wäl som oss, har Gud gjort lefwande med Kristus (v. 5), han, densamme, som uppwäckte Kristus ifrån de döda, kap. 1: 20. Menniskans tillstånd i synden är andelig död, ty själen är bortwänd från Gud, han lefwer ej i honom och har hwarken wilja eller förmåga att blifwa helig och ren från synden och att göra Guds wilja. Detta tillstånd är början till den ewiga döden, om menniskan icke blifwer född till andeligt lif genom tron på Kristus. Fordom (v. 2), nemligen före eder omwändelse, wandraden I efter denna werldens skick eller på werldens wis. Denna wandel war efter honom, som är furste öfwer luftens magt, öfwer otrons ande, så att I lydden hans wilja och woren honom undergifne, han war eder furste, I woren hans undersåtar. Denne furste, nemligen djefwulen, omgifwer oss såsom den luft, i hwilken wi lefwa, och han är med sina onda andar öfwerallt omkring jorden närwarande, så widt som luftkretsen räcker, så att ingen menniska kan finna något ställe i werlden, dit den onde andens magt icke sträcker sig. Synden är hans werk, och genom synden har menniskan kommit under hans wälde. Han har genom syndafallet inplantat i menniskan synden och döden, en ond wilja och en syndig natur. Då evangelium förkunnas, werkar han otro, så mycket han förmår, hos de andeligen döda, på det de icke måtte blifwa omwände till Kristus och få ljus och lif i honom. (V. 3) Icke blott de, som warit hedningar, utan ock de, som warit Judar eller blott namnkristna, men blifwit omwända till Kristus, hafwa förut wandrat i sitt kötts begärelser, den fallna naturens lustar. Af naturen eller genom den naturliga födelsen är ingen menniska ett Guds barn, utan såsom född af syndig säd, således född syndare, är hon ett wredens barn och fördenskull under lagens förbannelse, Gal. 3: 10. Emedan Gud är en ande, helig och rättfärdig, så är andelig död och ett syndigt tillstånd och alla de onda frukterna af detta förderf så stridande mot hans gudomswäsende, att kärlekens eld blifwer för de andeligen döda en wredens eld. Gud wore icke helig och rättfärdig, om han icke wredgades öfwer synden och straffade den. Ett wredens barn är hwar och en, som är död i otro och synd, äfwen om han blifwit döpt och kallas kristen. Har du ej anammat Jesus i ditt hjerta och blifwit ett Guds barn, Joh. 1: 12, så är du ännu ett wredens barn. (V. 4) Genom Guds oändeliga barmhertighet och kärlek har återlösningen skett, ty så älskade Gud werlden, att han utgaf sin enfödde Son, och af samma barmhertighet gör han i Kristus lefwande, uppwäcker från andelig död till andeligt lif, och gör till Guds barn alla dem, som anamma frälsningsnåden. (V. 5) Återlösningen war bestämd i Guds rådslut före werldens skapelse, den fullbordades på Golgata, innan wi blefwo födde, och medan wi ännu woro döde i synden, blefwo wi fattade af nåden. Alla pånyttfödda hafwa undfått andeligt lif i Kristus, såsom en alldeles fri och oförskyld nådegåfwa i den nya födelsen, som är Guds Andes werk och icke deras eget. Således beror wår frälsning på [ band III, 507 ]Guds barmhertighet; wi hafwa icke först älskat honom, utan han har först älskat oss, 1 Joh. 4: 10. Att Gud uppwäckte Kristus från de döda war det härligaste af alla underwerk, men det är också ett underwerk och en ny skapelse, att Gud uppwäcker andeligen döda menniskor till andeligt lif och förenar dem med den uppståndne Kristus, så att de hafwa ewigt lif i honom. Detta nya lif i Kristus genom tron är redan här i tiden ett saligt lif i hoppet om den fullkomliga förlossningen och den ewiga härligheten.

6 och uppwäckt oss med honom och satt oss med honom i det himmelska, i Kristus Jesus,

7 på det att han i de kommande tiderna skulle wisa sin nåds öfwerfwinneliga rikedom genom sin godhet mot oss i Kristus Jesus.

Genom syndafallet blef menniskonaturen syndig, allt som innefattas i det ordet: Guds beläte, blef förderfwadt och wanstäldt, och i stället fick menniskan något af ormens art och beläte, förmörkadt förstånd, ond wilja och andelig död o. s. w. Gemenskapen med Gud och den himmelska werlden blef afskuren. De, som blifwit andeligen uppwäckta och kommit till lif i Kristus, äro i detta samlif med honom åter försatta i gemenskap med himmelen, de äro återförenade med Gud; han meddelar dem himmelska gåfwor och krafter; i tron och kärleken äro de wända till himmelen, deras samfund eller borgerskap är i himmelen, de äro i gemenskap med de fullkomnade rättfärdigas andar och den otaliga änglaskaran, Ebr. 12: 22, 33. Med allt detta himmelska stå Guds barn i gemenskap genom Kristus, som är hufwudet öfwer allt. Otrons barn höra blott jorden till med hjerta och sinne, och lefwa blott ett jordiskt lif. De, som dö i sina synder, falla i den ewiga döden. Guds wilja är att uppenbara och bewisa sin nåds oändeliga rikedom genom den fallna menniskans frälsning i Jesus Kristus, kap. 1: 6, 7, och denna nåds rikedom meddelas till en början nu, men skall i den tillkommande härligheten blifwa uppenbarad och meddelad i oändlig fullhet. Gal. 4: 1–7.

8 Ty af nåden ären I frälsta genom tron, och det icke af eder, Guds gåfwa är det; Rom. 3: 24. 4: 16. Tit. 3: 5.

9 icke af gerningar, på det att ingen må berömma sig. Rom. 3: 2027. 4: 2. 9: 11. 11: 6. 2 Kor. 1: 29 f. 2 Tim. 1: 9.

Ännu uttryckligare än förut wisar aposteln, att det är af idel nåd frälsningen är skedd i Kristus, och att äfwen tron är en Guds nådegåfwa. Är nu frälsningen fullbordad icke af och i oss, utan af Gud i Kristus, så är den ett werk af Guds nåd allena, hwilket kommer menniskan till godo blott genom tron. Men menniskan, såsom död i synden, kan lika litet werka tron hos sig sjelf, som en lekamligen död kan göra sig sjelf lefwande, utan detta är den Helige Andes werk genom ordet om Kristus. Hennes naturliga egenskaper och naturliga dygder och goda gerningar kunna således aldrig blifwa grund eller medel till hennes salighet. Med gerningar menas här allt hwad en menniska möjligen kan åstadkomma genom egna krafter och bemödanden. Hwar och en har således Herren allena att tacka för sin frälsning, och att menniskans berömmelse är utelyckt; se Rom. 11: 6.

10 Ty wi äro hans werk, skapade i Kristus Jesus till goda gerningar, hwilka Gud har förut beredt, att wi skulle wandra i dem. Ps. 100: 3. Ef. 1: 4. 4: 24. Tit. 2: 14.

Alla pånyttfödda menniskor äro Guds werk och en ny skapelse i Kristus. Att göra den andeligen döda menniskan lefwande och gifwa henne nytt sinne, ny wilja, nya krafter och andelig gemenskap med Gud, är en skapelse både af Guds allmagt och af Guds kärlek och nåd. Den nya skapelsens grund och lifskälla är Kristus. Så länge menniskan icke lefwer i Gud genom tron och werkar i kärleken, kan hon omöjligen göra något, som är godt inför Gud; ty allt hwad hon gör, flyter från en oren källa, från hennes egen wilja, och ej från Guds Ande. Allt hwad menniskan gör i detta tillstånd är döda gerningar, emedan lifwet i Kristus fattas, ty utan tro är det omöjligt att täckas Gud. Men de, som hafwa det nya lifwet, äro af Gud sjelf just genom den nya födelsen skapade till goda gerningar. De äro dertill förut bestämda genom utkorelsen, kap. 1: 4. Och emedan de lefwa i Kristus, drifwas de af Guds Ande att göra det han will, och då blifwa gerningarne goda, ty de werkas af Kristi Ande i Guds barns hjertan, de äro hans eget werk och tillika inswepta i Kristi fullkomliga förtjenst och tillfyllestgörelse. Gud skådar de trogna sjelfwa och äfwen trons gerningar såsom inneslutna i Kristus.

11 Tänken derföre derpå, att I fordom, I som woren hedningar i köttet och blefwen kallade förhud af den så kallade omskärelsen, som göres med händer på köttet, 2 Kor. 12: 2. Ef. 5: 8. Kol. 1: 21.

12 att I på den tiden woren utan Kristus, afskilda från Israels samfund och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i werlden. Rom. 9: 4.

13 Men nu, genom Kristus Jesus, hafwen I, som fordom woren fjerran, kommit nära genom Kristi blod.

I köttet, v. 11, nemligen efter den yttre härkomsten. Den yttre omskärelsen war tecknet till nådeförbundet med Gud, och detta förbund har just i Kristus sin grund, och derföre berodde delaktigheten deri på tron äfwen i gamla testamentet, ty Abraham, som fick löftet och omskärelsens tecken såsom ett insegel eller bekräftelse på trons rättfärdighet, Rom. 4: 11, blef rättfärdig genom tron på löftet, och löftet syftade på Messias. Omskärelsen afbildade den nya [ band III, 508 ]födelse, hwarigenom i Kristus den gamla menniskan, synden och förderfwet, likasom bortskäres, och en ny menniska födes. Detta är hjertats omskärelse. Genom denna omskärelse ären I nu i det fulla andeliga förbundet med Gud, I som ären i Kristus Jesus, fastän I förut icke warit Judar, utan hedningar, och fastän I förut warit såsom främlingar, utan gemenskap med Kristus, utan Gud och utan hopp. Den som icke är ett Guds barn i Kristus, känner icke Gud, fruktar icke Gud och älskar icke Gud, och har icke heller något hopp om den ewiga saligheten. Närheten eller gemenskapen med Gud är grundad i Kristi blod, den är ett blodsförbund, och Kristi blod är tillika Guds barns lifskraft, hwarigenom de lefwa i Gud och äro delaktige af Guds natur, 2 Petr. 1: 4.

14 Ty han är wår frid, han som af de båda har gjort ett och har nedbrutit afskrankningens skiljemur, fiendskapen, Joh. 10: 16. Ap. G. 10: 36. Rom. 5: 1. Kol. 1: 20.

15 då han genom sitt kött tillintetgjorde budens lag, som war gifwen i stadgar, på det att han skulle af de twå i sig skapa en enda ny menniska, i det att han stiftade frid, Kol. 2: 14. 2 Kor. 5: 17. Gal. 6: 15.

16 och med Gud försona dem båda i en enda kropp genom korset, då han på detta dödade fiendskapen.

Kristus är icke blott fridsstiftaren, utan han är sjelfwa wår frid: i honom hafwa wi frid med Gud, Guds fridstankar öfwer oss och icke bedröfwelsens, Jer. 29: 11; i honom äro wåra synder förlåtna och afplanade, i det hans död dödade fiendskapen, d. ä. Guds wrede och förbannelse, som den af oss brutna Guds lag uttalade öfwer oss, hwilken, såsom predikande endast fördömelse, 2 Kor. 3: 9, war den skiljemur, som stängde tillgången till Guds kärlek och nåd, såsom den mot oss wittnande och oss anklagande handskriften (skuldebrefwet). Kol. 2: 14. Denna handskrift, budens lag i stadgar, hwaraf fiendskapen kom, har han tillintetgjort, upphäft genom sitt kött, d. ä. genom sin offerdöd i wårt ställe, så att lagen, som i Kristi lydnad och död fått ut sin rätt, icke står öfwer oss befallande, hotande, fördömande; och dermed har Kristus gjort oss en öppen wäg till Guds nåd, utan hinder af lagen; och han sjelf är denna öppna wäg: Jag är wägen, säger han. Joh. 14: 6. Detta har han gjort, på det att han skulle af de twå, Judar och hedningar, skapa i sig en enda ny menniska, hwilken skapelse sker igenom tron, hwarmed wår fiendskap emot Gud tages bort ur wåra hjertan, så att wi kunna älska Gud, som har först älskat oss. 1 Joh. 4: 19. Och det gjorde Kristus i det han stiftade frid mellan Gud och oss, och sålunda har han försonat dem båda, Judar och hedningar, i en enda kropp, d. ä. i sin i döden utgifna kropp, och i en församling, emedan församlingen är Kristi kropp, försonat dem med Gud, d. ä. utplånat för dem båda Guds fiendskap, wrede, förbannelse, och förwärfwat dem Guds nåd och Andens gåfwor, hwarigenom af Judar och hedningar medelst tron samlas och andeligen födes ett nytt slägte, som är ett i Kristus och i honom har Guds frid, och frid inbördes. Detta skedde genom korset, v. 16, d. ä. genom hans död på korset, då han derigenom på detta kors dödade fiendskapen och stiftade frid mellan Gud och oss, och det sker än widare, då han genom tron, som förlitar sig härpå, dödar fiendskapen i wåra hjertan och gör frid emellan oss och Gud. Sålunda är Kristus ock fridsgrunden och fridskällan, hwarur föreningen mellan Judar och hedningar till ett andeligt brödraskap och Guds husfolk härflyter; och hedningarne hafwa sålunda genom Kristi försoningsdöd inträdt i Israels gemenskap, från hwilken sida aposteln här i synnerhet welat framställa försoningen.

Lagen såsom skiljemur, såwäl mellan Gud och det i synd fallna menniskoslägtet, som tillika mellan Judar och hedningar, afbildades i templet genom förlåten mellan det heliga och det allraheligaste, hwilken stängde tillträdet till nådastolen. Att denna förlåt i templet remnade wid Jesu död, och derigenom gjorde blicken på nådastolen fri, war ett synbart tecken, att nu war för den syndiga menniskan tillträdet till Gud fritt genom Kristi offerdöd, och att alla, både Judar och hedningar, som i honom genom tron skapas till en ny menniska, utgöra en andelig lekamen, för hwilken han är hufwudet.

17 Och han har kommit och förkunnat evangelium om frid för eder, som woren fjerran, och för dem som woro nära. Es. 57: 19.

Detta fridens budskap är evangelium, som predikas för Judar och hedningar och icke gör afseende på, om någon är när eller fjerran från Guds rike i det naturliga tillståndet, utan frälsningen genom nåden tillbjudes åt alla.

18 Ty genom honom hafwa wi båda i en och samme Ande tillträdet till Fadren. Joh. 14: 6. Ef. 3: 12. Ebr. 4: 16. 10: 19 f.

Genom Kristus såsom medlaren är tillgång till Fadren öppen för båda, nemligen Judar och hedningar, till hwilka senare alla höra, som wäl kallas kristna, men hafwa hedendomen qwar i hjertat. De äro alla köpte med Kristi blod, de kallas att komma till Gud i Kristus och att blifwa en kropp och en ande med honom.

19 Alltså ären I icke nu mera främlingar och gäster, utan medborgare med de heliga och Guds husfolk, Fil. 3: 20.

Kristi andeliga kropp utgör ett nytt slägte, som tillhör den nye stamfadern Kristus, de äro Guds husfolk och icke gäster och främlingar, såsom fordom bland Israels folk bodde utländingar och främlingar, som icke hade del i förbundet, i gudstjensten och i Israels hopp.

20 uppbyggda på apostlarnes och profeternas grund, der hörnstenen är Jesus Kristus sjelf, Es. 28: 16. Ps. 118: 22. Matt. 16: 18. 1 Petr. 2: 4 f. Upp. 21: 14.

[ band III, 509 ]Kristi församling liknas på flera ställen i skriften wid ett tempel, ett andeligt hus, som uppbygges till en Guds boning. Se 1 Petr. 2: 5. Ef. 2: 22. Kristus är hörnstenen eller grunden. Den heliga skrift, på hwilken församlingen i Kristus är byggd, kallas profeternas och apostlarnas grund, emedan uppenbarelsens ord genom dem blifwit gifwet.

21 i hwilken hela byggnaden sammanfogas och wäxer till ett heligt tempel i Herren, 2 Kor. 3: 17. 2 Kor. 6: 16.

Herrens andeliga tempel är en lefwande byggnad, som oupphörligt bygges och wäxer i lifsgemenskapen med hörnstenen, på hwilken alla trogna såsom lefwande stenar hwila.

22 i hwilken äfwen I med uppbyggens till en Guds boning i Anden.

Såsom tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem war en Guds boning, och en afbild af församlingen, så kallas här församlingen sjelf en Guds boning, en boning, som han sjelf åt sig bereder. I denna boning bor han sjelf icke blott så, att han är närwarande i församlingen i allmänhet, utan i hwar och en pånyttfödd menniska särskildt. Weten I icke, att I ären ett Guds tempel, och att Guds Ande bor i eder? 2 Kor. 3: 16. 2 Kor. 6: 16. Om någon älskar mig, skall han hålla mitt ord, och min Fader skall älska honom, och wi skola komma till honom och taga wår boning hos honom. Joh. 14: 23.

3 Kapitlet.

Apostelns embete bland hedningarne. Förbön och tacksägelse.

Fördenskull böjer jag mina knän, jag Paulus, Kristi Jesu fånge för eder skull, I hedningar; Ap. G. 28: 16. Fil. 1: 1316. Kol. 4: 3.

Paulus war fången i Rom, och detta led han för evangelii skull, hwilket han i synnerhet för hedningarna förkunnade. Denna vers sammanhänger nära med v. 14.

2 om I eljest hafwen hört om hushållningen med den Guds nåd, som har blifwit mig gifwen för eder, Gal. 2: 7.

Om I eljest hafwen hört, d. ä. om I hafwen fattat det rätteligen.

3 att hemligheten blifwit för mig kungjord genom en uppenbarelse, såsom jag förut har i korthet skrifwit.

Hwaruti denna hemlighet består, wisar v. 6.

4 hwaraf I, när I läsen det, kunnen förstå min insigt i Kristi hemlighet,

5 som bland andra slägten icke har blifwit kungjord för menniskornas barn, såsom hon nu genom Anden har blifwit uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter, Kol. 1: 26.

Som, nemligen Kristi hemlighet. Äfwen lärare i det nya testamentets tid kallas profeter, se kap. 4: 11. Icke blott apostlarne, utan ock andre lärare i Kristi kyrka undfingo den Helige Andes gåfwa till embetet, fastän i olika mått. Alla evangelii lärare i alla tider måste till sitt embete hafwa emottagit den Helige Andes gåfwa, det nya lifwet, det andeliga ljuset och en inre kattelfe af Herren sjelf; eljest kunna de icke wara rätta lärare, utan blifwa legoherdar.

6 nemligen att hedningarne äro medarfwingar och höra till samma kropp och äro delaktige med oss i löftet i Kristus Jesus genom evangelium, Gal. 3: 14. Ef. 2: 15 f.

7 hwars tjenare jag har blifwit, efter gåfwan af den Guds nåd, som har blifwit mig gifwen efter hans magts werkan. 2 Kor. 4: 1.

Detta war den nu uppenbarade hemligheten, att hedningarne också äro medarfwingar till salighetsIöftet i Kristus. Såwäl hedningarne som Judarne kallades genom evangelium till att få lika rättighet till det himmelska arfwet och att blifwa lemmar af samma andeliga lekamen, hwars hufwud är Kristus. I honom blifwa alla, som tro, delaktige af hela det stora nådelöftet.

Apostlaembetet war en gåfwa af Guds oförtjenta nåd, likasom frälsningens gåfwa. Genom Guds kraft blef förföljaren Saulus en Jesu Kristi apostel till hedningarna.

8 Mig, den allra ringaste bland alla heliga, har denna nåd blifwit gifwen, att bland hedningarne förkunna evangelium om Kristi outgrundliga rikedom 2 Kor. 15: 9. Gal. 1: 6. 2: 8. 1 Tim. 1: 13 f. 2: 7. 2 Tim. 1: 10 f.

Paulus kallar sig den allra ringaste; ty ju högre Gud upphöjer, desto djupare blir en menniska förödmjukad. Det onda, hon finner uti sig, är alltid större och wärre i hennes ögon än det hon ser hos andra, så att hon icke kan tro, att någon är wärre än hon sjelf, och derföre kan hon med sanning nedsätta sig under alla. Se 2 Kor. 15: 9, 10. 1 Tim. 1: 12–14. Kristi outgrundliga rikedomar äro hela försoningsnådens oändliga skatter med den Helige Andes gåfwor och krafter och hela den tillkommande härligheten.

9 och upplysa alla, hurudan hushållningen är med den hemlighet, som från ewighet har warit fördold i Gud, alltings skapare, Rom. 16: 25 f.

Gud, som har skapat allting genom Kristus, (se Joh. kap. 1), har också i Kristus före skapelsen bestämt återlösningens hemlighet, som Guds Son sedan såsom Menniskoson fullbordade, och som genom evangelium framlägges i ljuset för hwar man, på det att de, som tro detta budskap, må blifwa frälste. På detta sätt är den nya skapelsen grundlagd, hwilken är liksom kärnan och lifwet i den yttre skapelsen, och genom hwilken hela allmagtens rike skall fulländas och förklaras, då Guds barn skola uppenbarade warda. Se Rom. 8: 18–22. 2 Petr. 3: 13.

[ band III, 510 ]10 på det att Guds mångfaldiga wishet nu skulle genom församlingen warda kunnig för herradömena och wäldigheterna i det himmelska,

Genom Kristus, såsom wår medlare, såsom Gud och menniska, såsom offerlam och segerhjelte, öfwersteprest och konung har Guds outgrundliga wishet blifwit uppenbarad icke blott inför menniskorna, utan inför herradömen och wäldigheter i himmelen, nemligen de högsta och mägtigaste änglamagter och änglahärar; ty äfwen dessa kunde aldrig föreställa sig denna oändliga wishet och kärlek i gudomen, som uppenbarade sig, då Guds Son blef menniska och led döden, för att frälsa syndare. 1 Petr. 1: 12. Denna wishet uppenbarar sig i församlingen på mångfaldigt sätt. ”Änglarne i himmelen, änskönt de äro uppfylde af Gud, så erfara de dock dagligen i kristenheten nya nådegåfwor, dem Gud dagligen utgifwer. Såsom ock Kristus säger (Luk. 15: 10), att änglarna glädja sig öfwer en enda syndare, som sig bättrar”. L.

11 efter det uppsåt af ewighet, hwilket han har werkstält i Kristus Jesus, wår Herre,

Efter det uppsåt, som han fattat i Kristus, måste nu allt detta warda kunnigt, v. 10. Kristus och försoningen och den nya skapelsen i honom war innehållet af detta ewiga rådslut.

12 i hwilken wi hafwa wår frimodighet och wårt tillträde med förtröstan, genom tron på honom.

I tron på Kristus hafwa wi tillträde till Fadren och till hans nåds rikedomar med all förtröstan och glädjefull frimodighet. Se kap. 2: 18. Ebr. 4: 16.

13 Derföre beder jag, att I icke uppgifwens wid mina lidanden för eder, hwilka äro eder ära. Kol. 1: 24.

Derföre, efter jag har af Kristus undfått apostlaembetet, beder jag, att I icke blifwen modfälda och twehågsna deraf, att jag lider för hans skull, hwilket ock sker för eder skull, ty det sker för min och eder gemensamma tro och bekännelse. Mitt lidande gäller derföre också eder och länder till eder ära eller härlighet, emedan det bewisar wår gemensamma delaktighet i Kristus. Matt. 5: 11.

14 Fördenskull böjer jag mina knän för wår Herre Jesu Kristi fader,

Här upptager aposteln på nytt den mening, som börjas v. 1, att han i sin fångenskap för evangelii skull bad innerligen, att hans lidande icke måtte modfälla Kristi församling och lända den till skada, och att ingen måtte tänka, att apostelns lidanden wore tecken till Guds misshag emot honom. I frestelsens stund kunde den tanken uppstå, att om han wore en Herrens apostel, så skulle hans allsmägtige Herre icke hafwa låtit honom komma i fångenskap och lida så många bedröfwelser.

15 af hwilken allt hwad från fader kommer i himmelen och på jorden har sitt namn,

Allt hwad från fader kommer, grt.: af hwilken all slägt i himlar och på jord är nämnd, hwilket Luther fritt återgifwer sålunda: hwilken är den rätte Fadren öfwer allt hwad barn heter i himmelen och på jorden. Således änglar och menniskor hafwa af honom sitt ursprung. Den himmelske Fadren är också såsom skapare allas Fader. Men i synnerhet syftar Guds härliga fadersnamn derpå, att han i enfödde Sonen är alla trognas Fader. Han är wår Herre Jesu Kristi Fader, derföre är han också wår Fader, om wi äro lemmar i Kristi andeliga kropp. Då drifwas wi af Guds Ande och äro Guds barn, och då kan barmhertighetens Fader icke glömma oss.

16 att han wille gifwa eder, efter sin härlighets rikedom, att I warden stärkta med kraft genom hans Ande till den inwertes menniskan, Ef. 6: 10. 2 Kor. 4: 16.

Den inwertes menniskan är det nya lifwet i Kristus, den nya wilja, den nya skapelse, som är werkad af den Helige Ande genom evangelii predikan hos dem som tro. Att denna inwertes menniska måtte styrkas hos de trogna genom den Helige Ande, är apostelns bön, och att detta måtte ske efter Guds härlighets rikedom, således i det rika mått, som hans allmagt, kärlek och wishet kunna åstadkomma.

17 att Kristus må bo genom tron i edra hjertan,

Det är just genom tron själen emottager Herren Jesus, så att hjertat blifwer hans tempel och boning. Skall Kristi inneboende fortfara, så måste tron fortfara, och dertill är det nödwändigt, att den inre menniskan styrkes och tillwäxer, ty eljest aftynar den. Tron är sjelfwa roten, hwarmed Guds barn äro liksom inwäxta eller fastwäxta i Kristus, Joh. 15: 1–10, och kärleken, såsom trons yppersta frukt eller lifsyttring, är utflödet af den himmelska kraft, som tron beständigt hemtar af honom, såsom grenen suger kraft af stammen. Denna kraft drager själen beständigt tillbaka till Kristus, som är lifsgrunden, men den drager också själen till alla, som Kristus har återlöst, för att om möjligt föra dem till honom, emedan de äro hans dyrköpta egendom. Om wi icke tillwäxa i kärleken, så att wi blifwa rotade och grundade deruti, så aftynar äfwen tron. Ju mera wi tillwäxa i Kristi kärlek, desto mera blifwa wi delaktige af hans gåfwor och krafter.

18 på det att I, rotade och grundade i kärlek, kunnen förmå begripa med alla heliga, hwad bredden och längden och djupet och höjden är,

På det I mågen blifwa mägtige till att begripa, såsom alla heliga böra begripa, bredden, längden, djupet och höjden af Guds kärleks rådslut i Kristus, att dess bredd, widd eller widsträckthet omfattar alla menniskor öfwer hela jorden, att dess längd sträcker sig genom alla tider, ända till domedag, att djupet innebär [ band III, 511 ]outransaklig wishet i rådslutets utförande, och att höjden eller ändamålet är en oändlig härlighet. Är Guds kärlek inplantad i wåra hjertan, så måste den ock wara en bild af hans kärlek, och gerna med förbön och innerlig wälwilja omsätta alla menniskor på hela den wida jorden, fortfara dermed i längden, så att man icke förtröttas att göra godt; sträcka sig till djupet af de djupast fallna och allra otydligaste af wåra medåterlösta, och hafwa det höga ändamålet att, om möjligt, föra dem till höjden af ewig salighet och härlighet genom Guds nåd i Kristus.

19 och känna Kristi kärlek, som öfwergår kunskapen, på det att I mån warda uppfylda intill all Guds fullhet.

Kristi kärlek öfwergår kunskapen, ty den är oändlig, men då själen i tron emottager hans kärlek och låter tron werka i kärleken, så lär hon känna den af erfarenhet, likasom man känner och åtnjuter solens ljus och wärme, utan att hafwa någon fullkomlig kunskap derom. I kärleken ligger ett högre mått af ljus och kraft, än menniskan någonsin med sitt förnuft och med sitt wetande kan fatta, äfwen sedan hon blifwit upplyft af Guds Ande. ”Att älska Kristus är ett wida högre ting än att kunna mycket predika”. L. Se 2 Kor. 8: 1. Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger. Guds fullhet, kap. 1: 23, är fullheten af hela hans gudomswäsende, som nu i Kristi förklarade menniskonatur will meddela sig åt menniskorna, så att de, som införlifwas med Kristus, blifwa delaktige af Guds natur. Att Andens omätliga gåfwor och krafter, lifwet, ljuset, nåden, kärleken, friden o. s. w. måtte rikeligen inströmma i de trognas hjertan och uppfylla dem, likasom Guds härlighet fordom uppfylde tabernaklet, 2 Mos. 40: 34, 35, allt detta är apostelns önskan och bön.

20 Men honom, som förmår göra utöfwer allt, wida mer än wi begära eller tänka, efter den kraft, som werkar i oss,

21 honom ware ära i församlingen genom Kristus Jesus, bland alla slägten i ewigheters ewighet! Amen.

Aposteln lärer oss härmed, att wi icke blott skola bedja om nådens gåfwor och krafter och allt det wi af Herren behöfwa, utan också tacka och lofwa honom för hans barmhertighets rikedomar.

4 Kapitlet.

Församlingens enhet. Den gamla menniskans afklädande och den nyas iklädande.

Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att wandra wärdigt den kallelse, hwarmed I hafwen blifwit kallade,

Se kap. 3: 1. Kristinas wandel måste stämma öfwerens med deras höga och härliga kallelse att wara de heligas medborgare och Guds husfolk i Kristus. Apostelns fångenskap för Herrens skull och i hans tjenst skulle wisa dem hans djupa och innerliga allwar, och huru man i Kristi efterföljelse skall försaka sig sjelf och tåligt lida för hans skull.

2 med all ödmjukhet och saktmodighet, med långmodighet fördragande hwarandra i kärlek,

3 winnläggande eder om att bewara Andens enhet genom fridens band.

På detta sätt skall den sanna kärleken wisa sig werksam, se kap. 3: 17—19. I Kristus skola de älska hwarandra, fördraga hwarandra i deras fel och swagheter, bewisa ödmjukhet och mildhet i hela sin umgängelse och beflita sig om den enhet, som den Helige Ande genom tron på Kristus stiftat, så att de i sann kärlek blifwa förenade genom sanningens och fridens starka band.

4 En kropp och en Ande, såsom I ock hafwen blifwit kallade i ett eder kallelses hopp, Rom. 12: 5. 2 Kor. 12: 111.

5 en Herre, en tro, ett dop, en Gud och allas wår Fader, 2 Kor. 8: 5 f. 12: 5 f.

6 som är öfwer alla, genom alla och i alla!

Sanna kristna äro Kristi andliga kropp, och således en kropp, de hafwa en Ande, nemligen Kristi Ande, Rom. 8: 914, och en och samma härlighet är föremålet för deras saliga hopp. De hafwa en och samma Herre, en och samma tro, ett och samma dop, och Gud är deras gemensamme Fader, de äro hans barn genom tron på Kristus och genom dopet till Kristus. Han är öfwer eder alla, så att I ären under hans beständiga wård och ledning, han werkar genom eder alla, såsom hufwudet werkar genom lemmarna, och hans Ande bor i eder, han sjelf har sin boning i edra hjertan, och allt detta bör hos eder werka enhet, enighet, kärlek och frid; ty Gud kan ju icke wara oense med sig sjelf, och lemmarne af samma kropp kunna ju icke strida emot hwarandra. Om ibland Guds folk är strid och twist, oenighet, klandersjuka och kärlekslöshet, så är det icke Guds Ande, utan deras egen ande, hwaraf de drifwas. Rom. 8: 14.

7 Men åt hwar och en af oss har nåden blifwit gifwen efter Kristi gåfwas mått. Rom. 12: 36. 2 Kor. 12: 11.

Fastän gåfworna äro mångahanda, och nåden wisar sig på olika sätt och i olika grader hos sanna kristna, komma de dock från samma Ande och böra ingalunda leda till skiljaktigheter Guds barn emellan, utan förenas till helig samwerkan, såsom kroppens lemmar hwar på sitt sätt tjena hwarandra, se 1 Kor. kap. 12. Eftersom gåfwans mått bestämmes af Kristus sjelf, så bör hwarken högmod finnas hos dem, som fått en större gåfwa, eller afund hos dem, som fått en mindre.

8 Derföre säger han: ”Han har uppfarit i höjden, han har tagit fångar till fånga och gifwit menniskorna gåfwor”. Ps. 68: 19.

Derföre säger han, nemligen David i Ps. 68: 19. Denna profetia om Kristi himmelsfärd [ band III, 512 ]och om hans upphöjelse på Fadrens högra hand, hans seger öfwer wåra fiender och hans förwärfwade gåfwor för menniskorna, anföras af aposteln såsom bewis derpå, att alla de andeliga gåfworna i deras olika mått äro utdelade af Kristus sjelf, v. 7. Kristi upphöjelse på Guds tron, kap. 1: 19—22, såwäl som hans uppståndelse, bewisade hans seger och hela försoningens fulländning. Hans menskliga natur är förklarad och fullkomligt upptagen i den gudomliga, så att han såsom menniska är insatt i allsmägtig konungamagt, Ps. 2. Med sin seger öfwerwann han synden, döden, djefwulen och helwetet, dessa fiender, under hwilka menniskoslägtet råkat i fångenskap genom syndafallet. Genom sin förtjenst och tillfyllestgörelse har Kristus förwärfwat och i sin förklarade menniskonatur emottagit en oändlig fullhet af Andens krafter och gåfwor, hwilka han meddelar åt alla de menniskor, som wilja emottaga dem; och det är derigenom menniskor födas på nytt och blifwa Guds barn och hafwa olika nådegåfwor och embeten i församlingen.

9 Men detta ”han har uppfarit”, hwad är det annat än att han ock först har nedfarit till jordens nedre rum? Joh. 3: 13.

Det ordet, att han har uppfarit, wisar ju nödwändigt, att han förut hade farit ned. Genom sitt menniskoblifwande for han ned från himmelens härlighet till wår ringa syndiga jord, Fil. 2: 8, ned i förnedringstillståndet, ja, ned i döden och grafwen och till andarne i fängelset, 1 Petr. 3: 19.

10 Den som nedfor är ock den som uppfor öfwer alla himlar, på det att han skulle uppfylla allt. Ef. 1: 23.

Han som for hit ned, nemligen Kristus, Joh. 3: 13, är också efter återlösningens fullbordan upphöjd öfwer allting, således öfwer alla himlar och hwad deruti är, på det han skulle äfwen med sin förklarade menniskonatur uppfylla hela skapelsen och med Andens gåfwor uppfylla alla de menniskor, som honom anamma, så att de i hans mandom blifwa delaktige äfwen af gudomens fullhet, kap. 3: 19, och derigenom beredde att upptagas i Guds ewiga härlighet.

11 Han har ock satt somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister och somliga till herdar och lärare 2 Kor. 12: 28.

Såsom gåfworna äro mångahanda och af olika mått, v. 7, 8, så äro ock i församlingen mångahanda embeten. Kristus, som är hufwudet, anwänder lemmarna på olika sätt, allt efter skapelsens och nådens olika gåfwor. Här omtalas olika embeten i församlingens tjenst. Apostlarne woro äfwen profeter och evangelister, men det fans andra, som woro profeter och evangelister, men som dock icke woro apostlar. Apostlarne woro Kristi högsta sändebud; profeter woro sådane lärare, som undfingo omedelbar uppenbarelse genom den Helige Andes ingifwelse och stodo således apostlarne närmast. Evangelister woro de lärare, som förkunnade evangelium så widsträckt som de kunde, både inom och utom församlingarna, de woro kringfarande missionärer. Särskildt kallar man evangelister de fyra, som skrifwit evangelierna, af hwilka twå, nemligen Markus och Lukas, icke woro apostlar. Herdar och lärare hade enskilda församlingar, som woro dem anförtrodda; herdarne hade det egentliga answaret för själawården, och lärarekallet syftar mera på underwisningen i evangelii kunskap.

12 för de heligas fullkomnande, till embetets werk, till Kristi kropps uppbyggelse, Kol. 1: 24.

Alla förenämnda embeten hafwa till ändamål de heligas fullkomnande och Kristi andeliga kropps wård, tillwäxt och uppbyggelse, genom embetets werk. Men dertill måste lärarne sjelfwa genom Kristi gåfwor (v. 7, 8) skickliggöras, de måste sjelfwa wara omwända till Kristus, de måste wara pånyttfödda menniskor, som genom tron hafwa nytt lif i Kristus och wandra i helgelse. Omöjligen kan någon wara en rätt prest och själaherde, som sjelf är oomwänd, omöjligen kan den, som sjelf wandrar på den breda wägen till fördömelsen, leda själar på den smala wägen till det ewiga lifwet. Derföre böra alla allwarliga kristna ifrigt bedja om alla sådana blinda lärares upplysning och omwändelse, eller att Herren i deras ställe måtte sända trogna arbetare.

13 till dess wi alla hinna till enheten i tron och i Guds Sons kunskap, till en fullkommen man, till Kristi fullhets åldersmått.

Till en fullkommen man, d. ä. till fullkomlig mannaålder. Derefter skall församlingen alltid sträfwa, derpå skola församlingens tjenare i sina olika embeten alltid arbeta, att hela Kriste andeliga kropp, och således hwarje enskild själ må komma till den rätta enheten, v. 4, genom tron på Guds Son, och tillwäxa i innerlig kunskap och bekantskap med honom. Kristi andeliga kropp, som är församlingen, skall wårdas, skötas och näras med den andeliga mjölken, 1 Petr. 2: 2, till dess den blifwer en fullkommen man eller fulländad i Kristus. Detta kan icke ske fullkomligt här i tiden, men beständigt skola de trogna jaga efter det föresatta målet. Fil. 3: 14. Och emedan hela församlingen icke fulländas förr än i uppståndelsen, så har aposteln i dessa verser tilllkännagifwit, att Andens embeten i församlingen skola fortfara intill änden. Kristi fullhets åldersmått betyder att församlingen och alla dess lemmar måste wäxa till och aldrig stanna eller låta sig nöja med något mått, förr än den kommer till Kristi fullhet och blifwer fulländad i honom. Målet är således hans fullhets oändlighet. De, som tala om ett wisst mått eller ett wisst lagom i tron och i kärleken, i helgelsen och i Kristi efterföljelse, hafwa ännu ingen rätt kännedom om Kristus. Guds Sons kunskap är icke att blott weta om honom, utan den består uti erfarenheten af hans Ande och kraft i själ och hjerta. Således är det icke möjligt att hafwa någon rätt andelig kunskap, utan sann omwändelse.

[ band III, 513 ]14 på det att wi icke mera må wara barn, som kastas och kringdrifwas af hwarje lärdomswäder, genom menniskornas spel, genom illfundighet i willfarelsens ränker, 2 Kor. 14: 20. Ebr. 13: 9.

Denna tillwäxt måste ske, på det att wi icke må fortfara att wara swaga barn i andelig kunskap och i andelig kraft, i tron och i kärleken. I motsats till Guds Sons innerliga, kraftiga och ombildande kunskap omtalar aposteln här sådan lära eller lärdom, som icke hemtas från Guds uppenbarade ord i den Helige Andes ljus, utan blott från förnuftets gissningar om Gud och osynliga ting och egna påfund om salighetswägen. All sådan lära kallar aposteln lärdomswäder, menniskors spel och ränker. Hjertats illfundighet förblindar och wilseleder deras förnuft, så att skalkhet eller bedräglighet äfwen inblandar sig i förståndet och tankarna angående andeliga ting. Sådan falsk lära är tom som ett wäder, men drifwer själen wilse, såsom ett stormwäder drifwer ett skepp på hafwet, hwarthän det blåser. Ordet spel betyder egentligen tärningspel. ”Liksom spetsbofwen umgås med tärningar, så umgås de med skriften, hwilka föregifwa menniskolära.” L. — Arglistighet och slughet anwändes, för att liksom med ett spel winna menniskosjälar till att följa med på förtappelsens wäg, och han som leder spelet, är densamme som kallas en lögnare och en mandråpare af begynnelsen. Joh. 8: 44.

15 utan, hållande oss till sanningen, i kärlek wäxa i alla stycken upp till honom, som är hufwudet, Kristus, Ef. 1: 22. 5: 23.

16 från hwilken hela kroppen, sammanfogad och sammanhållen genom understödet i hwarje led, efter den werksamhet, som för hwar och en del är bestämd, winner sin tillwäxt till sin egen uppbyggelse i kärlek. Rom. 12: 5. 2 Kor. 12: 27.

Hela kroppen winner sin tillwäxt, i det den allt mera fogas samman genom understödet i hwarje led, d. ä. genom ordet, sakramenten, bönen, förmaningen och alla andra kärlekswerk. Men härwid gäller att i allt hålla fast wid sanningen. Sanningen är oumbärlig och öfwer allt dyrbar, och aldrig är det lofligt att försöka jemka mellan sanningen och willfarelsen, mellan rätt och orätt i den misstagna mening, att man dör gifwa efter för kärlekens skull eller för fridens skull. Men icke bättre är det, som många göra, att föra orden sanning och renlärighet o. s. w. i munnen, men derwid hafwa kärlekslöshet, bitterhet och högmod i hjertat, på tungan, i pennan och i hela umgängelsen med olika tänkande. Sanningen och kärleken måste förenas, och på det sättet allena tillwäxer Kristi hela andeliga kropp. Kärlekens nödwändighet wisar aposteln ännu utförligare genom den innerliga förening, i hwilken lemmarne äro förbundna med hufwudet Kristus och med hwarandra inbördes, likasom i den naturliga kroppen lemmarne äro sammanfogade med leder och föreningsband. Derföre böra ock Kristi lemmar tjena hwarandra med inbördes handräckning. Genom denna handräckning och werksamhet i kärleken befrämjas tillwäxten och uppbyggelsen, så att såwäl hela församlingskroppen, som hwarje lem särskildt wäxer till i sanningens kunskap, i tron, i nåden, således äfwen i ödmjukhet, lydnad, försakelse, tålamod, renlefnad o. s. w., och detta uti kärlek, så att kärlek är liksom den jordmån, hwari denna tillwäxt och förkofran sker.

17 Det säger jag derföre och betygar i Herren, att I icke mera bören wandra såsom de öfriga hedningarne wandra i sitt sinnes fåfänglighet.

18 förmörkade till förståndet och bortkomne från det lif, som är af Gud, för den okunnighets skull, som är i dem för deras hjertas förhärdelses skull, Ef. 5: 8.

Genom synden är först och främst hjertat förblindadt, och derigenom är också förståndet förmörkadt i alla andeliga ting. Det är den af Gud i Kristus och genom ordet uppenbarade sanningen, som är det rätta ljuset, och de, som icke hafwa detta ljus, äro förmörkade och förblindade både i förstånd och hjerta. Det rätta ljuset finnes aldrig hos menniskan, så länge hon icke kommit till andeligt lif genom förening med Kristus, ty i honom är lifwet, och detta lif är menniskornas ljus.

19 hwilka, förslöade, hafwa öfwerlemnat sig åt liderlighet, så att de jemte girighet bedrifwa all orenhet.

Sedan de blifwit förslöade eller känslolösa för den smärta, som kommer af ett ondt samwete, hafwa de öfwerlemnat sig åt liderlighet, girighet och orenhet. Sinneslustan kan aldrig tillfredsställas utan hungrar ständigt efter nya njutningar. Se Rom. 1: 24.

20 Men I hafwen icke så lärt känna Kristus,

21 om I annars hafwen hört honom och i honom blifwit lärda, såsom sanning är i Jesus,

I hafwen icke lärt känna Kristus så, att någon af eder kan tro, att det går an att wara en kristen och ändå lefwa i synden. Kristus är wägen, sanningen och lifwet. Kristendomen är sanning och icke ett tomt sken; sann tro måste bewisa sig i kärleken och i rättfärdighetens frukt, i renhet och helighet i lefwernet.

22 att bortlägga den gamla menniskan, hwarmed I förut umgingens, hwilken genom bedrägeriets lustar förderfwar sig, Rom. 6: 6. Ef. 2: 2 f. Kol. 3: 9. Ebr. 12: 1. 1 Petr. 2: 1. 4: 2.

23 och att förnya eder i edert sinnes ande Rom. 12: 2.

24 och ikläda eder den nya [ band III, 514 ]menniskan, den efter Gud skapade, i sanningens rättfärdighet och helighet. 2 Kor. 5: 17. Kol. 3: 10 f.

Den gamla menniskan, nemligen syndaförderfwet, den syndiga naturen skall den pånyttfödda menniskan oupphörligt afkläda sig, aflägga och döda. De som tillhöra Kristus hafwa korsfäst sitt kött tillika med lustarna och begärelserna. Gal. 5: 24. De syndiga lustarna medföra blindhet och willfarelse, och förderfwet stegras, ju mera lustarna få sin wilja. De pånyttfödda skola förnya sig i sitt innersta, i sjelfwa anden, genom föreningen med Kristi Ande, så att deras ande blifwer af hans Ande mer och mer genomeldad, genomstrålad och förklarad. Detta är att ikläda sig den nya menniskan, att blifwa i själ och sinne återstäld till lifsgemenskapen med Gud, så att hans beläte och afbild åter inplantas och inpreglas. Det är sanningens rättfärdighet och helighet, då själen lefwer i Kristus, är iklädd hans rättfärdighet och drifwes af hans Ande bort från allt det, som är ondt, till allt det, som är sant och rätt och godt och skönt och ädelt och länder till Guds ära och egen och andras wälfärd för tid och ewighet.

25 Läggen derföre bort lögnen och talen sanning, hwar och en med sin nästa, emedan wi äro hwarandras lemmar. Sak. 8: 16. Rom. 12: 5. 1 Petr. 2: 1.

Här tillämpar aposteln den lärdom, som är gifwen i v. 15, särskildt på den inbördes kärleken kristna emellan, och wisar att upprigtighet och sannfärdighet äro så nödwändiga, att den rätta kärleken just måste bewisa sig i sanningen. Låtom oss älska icke med ord eller med tungan, utan i gerning och sanning. 1 Joh. 3: 18. Med sin nästas fel skall en kristen icke hafwa sådan fördragsamhet, att han derwid synes likgiltig, utan i sann kärlek förmana till bättring, åtminstone med en suck eller en bedröfwad blick, om han icke kan göra det med ord. Allt smicker och hwad som kan tjena till näring för högmod och syndiga begärelser måste sorgfälligt undwikas.

26 Wredgens och synden icke. Må solen ej gå ned öfwer eder wrede, Ps. 4: 5.

Wrede betyder här en syndig uppbrusning. Wredgades de, hwilket de, enligt v. 31, 32, icke skulle göra, utan sådant skulle wara långt ifrån dem, då skulle de akta sig för hwarje syndig gerning, som ur wreden härflyter, tillbakahålla den och derigenom blifwa i stånd att dess snarare bekämpa den, så att dagen icke slutades, medan wreden ännu warade. Rom. 12: 18–21.

27 och gifwen icke heller djefwulen rum. 1 Petr. 5: 9. Jak. 4: 7.

Då en menniska öfwerlemnat sig åt wrede, såsom ock åt hwarje annat utbrott af den gamla menniskan, så gifwer hon djefwulen rum, d. ä. tillfälle och magt att utföra sitt werk och bruka henne till sin tjenst.

28 Den som har stulit stjäle icke mer, utan arbete hellre, görande med sina händer det som är godt, att han må hafwa att dela med sig åt den behöfwande. 1 Tess. 4: 11 f. 2 Tess. 3: 8 f.

Lättja och sysslolöshet förleda ofta till stöld, bedrägeri och andra synder. Fåfäng gå lärer mycket ondt. Här wisar också aposteln, huru man icke blott skall öfwergifwa det onda, såsom stöld och andra synder, utan han wisar tillika det rätta ändamålet, för hwilket man skall arbeta och förwärfwa, nemligen icke för att samla och ega, utan för att också meddela åt den behöfwande.

29 Intet dåligt tal gånge ut af eder mun, utan det som är nyttigt till uppbyggelse, der så behöfwes, att det må wara dem tacknämligt, som höra det; Matt. 12: 36. Ef. 5: 3 f. Kol. 3: 16.

Dåligt tal, grt.: ruttet tal. Otuktigt, lättsinnigt tal, swordomar och Guds namns missbruk, träta, bannor, hädelse o. s. w. wisar en ruttenhet i själen och är liksom utflöden af en oren källa. Jak. 3: 11. Ruttet tal är både skadligt för den talande och andra och blifwer på domedag ett wittnesbörd emot dem, som blifwa förtappade. En kristens tal och gerningar skola tjena till uppbyggelse. Rom. 1: 11.

30 och bedröfwen icke Guds Helige Ande, med hwilken I hafwen blifwit beseglade till förlossningens dag. 2 Kor. 1: 22. 5: 5. Ef. 1: 13 f.

Den Helige Ande är så nära förenad med den pånyttfödda menniskosjälen, att han deltager uti allt hwad henne angår, och bedröfwas då hon syndar. Syndigt tal är ett uttaladt bifall till synd i hjertat. Genom den Helige Ande äro de pånyttfödde i gemenskap med Gud, och hans inneboende är liksom ett insegel, som wisar, att de äro Guds egendom, och är såsom ett aftryck af Guds wäsende i den troende själen. På detta insegel bör själen hafwa akt, såsom man aktar inseglet på ett wigtigt testamente.

31 All bitterhet och häftighet och wrede och rop och hädelse ware fjerran ifrån eder, äfwensom all ondska.

32 Men waren mot hwarandra godhjertade, barmhertiga, förlåtande hwarandra, såsom ock Gud i Kristus har förlåtit eder. Matt. 6: 14. Mark. 11: 25. Kol. 3: 12 f.

Alla dessa trons frukter i den inbördes umgängelsen werkar den Helige Ande, der han bor, och de innefattas alla uti det härliga ordet kärleken. Gud är kärlek, och den som förblifwer i kärleken, han förblifwer i Gud, och Gud i honom. 1 Joh. 4: 16. De troende skola alltid hafwa för ögonen hwad Gud i Kristus har gjort för dem och i dem, och deraf bewekas och upplifwas att göra sammaledes mot sin nästa.

5 Kapitlet.

Förmaningar till kristlig wandel. Äkta makars inbördes förhållande.

Så waren nu Guds efterföljare, såsom älskade barn, Matt. 5: 45.

[ band III, 515 ]2 och wandren i kärlek, såsom ock Kristus har älskat oss och utgifwit sig sjelf för oss till gåfwa och offer, Gud till wälbehaglig lukt. Joh. 13: 34. 15: 12. 1 Tess. 4: 9. 1 Joh. 3: 11. Gal. 2: 20. Ebr. 8: 3. 9: 14. 1 Petr. 3: 18.

Sträfwandet efter fullkomlighet i kärlek måste bewisa sig uti att wandra i kärlek, nemligen först och främst i kärlek till Gud, så att man i willig lydnad håller Guds bud och fruktar att göra Gud emot. Denna kärlek werkar kärlek till Guds barn, och i denna brödrakärlek är allmännelig kärlek eller kärlek till medmenniskor i allmänhet. 2 Petr. 1: 7. Dermed att Kristus har älskat oss och utgifwit sig sjelf för oss, har han gifwit oss en efterdömelse, huru wi skola älska wår nästa. Hela hans lif och hans död war idel kärlek. Han utgaf sig till gåfwa och offer. Tackoffer och brännoffer woro de hufwudsakligaste offren i gamla testamentet. Han offrade sig till syndoffer för oss, för att betala wår syndaskuld, så att wi genom tron på honom slippa både skulden och straffet, emedan både skuld och straff lades på honom. Den som icke wisste af synd har Gud för oss gjort till synd (eller syndoffer), på det att wi skulle warda Guds rättfärdighet i honom. 2 Kor. 5: 21. Genom sin fullkomliga lydnad och tillfyllestgörelse, hwarmed han offrade hela sin wilja, hela sin person, hela sitt lif åt Fadrens wilja, blef han för oss en inför Gud behaglig offergåfwa. Härmed förwärfwade han gåfwor för menniskorna. Dessa himmelska gåfwor äro i honom sjelf och blifwa genom hans Ande meddelade åt menniskor, så att de blifwa Guds barn och wilja med barnakärlek gifwa sig sjelfwa till offergåfwor åt Herren, ett offer, som är lefwande, heligt och Gud behagligt. Rom. 12: 1. Röken af offren i gamla testamentet kallas en wälbehaglig lukt inför Gud, emedan de syftade på Kristi offer och gåfwa, ty om honom wittnar Fadren: Denne är min älskade Son, i hwilken jag har ett godt behag. I den enfödde, älskade Sonen äro de troende hans älskade barn, och deras böners och lofoffers rök uppgår inför fadrens tron i rökwerket af Kristi gåfwa och offer. Upp. 8: 3–5.

3 Men skörlefnad och all orenhet eller girighet må icke ens nämnas bland eder, såsom det anstår heliga, Mark. 7: 21 f. Gal. 5: 19 f.

4 och skamligt wäsende och dåraktigt tal eller gyckel, hwilket allt icke höfwes, utan hellre tacksägelse. Ef. 4: 29.

Då Guds folk i Kristus skall wandra i kärlek och alltid utgifwa sig sjelf till lefwande offer, så är en sträng waksamhet nödwändig emot alla frestelser till orenhet. Med skörlefnad menas otukt mellan ogifta personer, hwilket i hedendomen icke blott ansågs tillåtet, utan stundom utgjorde en del af afgudatjensten. I den affälliga kristenheten är också denna last förskräckligt allmän. Orenhet betyder att slags otukt i lustar, ord och åthäfwor. Girighet eller winningslystnad förorenat och fängslat själen lika mycket som otuktslasten. Sådana synder böra icke ens till namnet eller skenet förspörjas bland kristna, som helgas genom Kristi Ande, Gal. 5: 24. Otuktiga ord, lättfärdigt gyckel och oanständigheter, som reta till köttstig lusta, få icke heller ens förspörjas såsom utöfwade af Guds folk, och ännu mindre wara tillåtna. En kristens hjerta, mun och tunga skola i Kristus offras till tackoffer åt Gud, och talet skall wara helgadt, så att det länder till Guds ära, tack och lof. Se v. 19, 20.

5 Ty detta weten I, att ingen horkarl eller oren eller girig, hwilken är en afgudadyrkare, har arfslott i Kristi och Guds rike. Kol. 3: 5. 2 Kor. 6: 9 f. Upp. 22: 15.

6 Ingen bedrage eder med tomma ord; ty för sådant kommer Guds wrede öfwer otrons barn. Matt. 12: 36. 24: 4. 2 Tess. 2: 1 f. Rom. 1: 18.

Här inskärpes widare warningen emot förenämnda synder, emedan de afskära föreningsbandet emellan Gud och själen och skilja syndaren ifrån Kristi rike, som också är Guds rike. Tomma ord är allt det, som går ut på att förswara synden, lasten och orenheten, och att framställa sådana synder, såsom om de icke wore farliga, utan antingen tillåtna och oskyldiga, eller dock obetydliga fel. Så förswaras nu de flesta synder. Missbruk af Guds namn, eder och swordomar, otuktigt tal och oanständiga qwickheter, orena böcker o. s. w. äro så wanliga, att det anses för orimlighet, då någon söker wisa, att de strida mot kristendomen. För sådana synders och lasters skull komma stundom redan i detta lifwet Guds wredes hemsökelser öfwer otrons barn, egentligen: ohörsamhetens barn, d. ä. öfwer alla, som i otro göra motstånd mot sanningen.

7 Hafwen derföre ingen gemenskap med dem.

Hafwen icke gemenskap med otrons barn, hwarken i synden eller i syndens förswar.

8 Ty I woren fordom mörker, men nu ären I ljus i Herren. Wandren såsom ljusets barn — Joh. 12: 36. Ef. 4: 18.

9 ty ljusets frukt är i all godhet och rättfärdighet och sanning — Gal. 5: 22.

10 pröfwande hwad som är behagligt för Herren, Rom. 12: 2.

Genom trons gemenskap med Kristus och den Helige Andes upplysande nåd äro Guds barn såsom ljus, ty de hafwa hans ljus i hjertat och uppfordras att låta sitt ljus lysa för menniskorna och wara såsom ljus i werlden, Fil. 2: 15. Utan denna upplysning af Herren är hwarje menniska af naturen förmörkad, ja, idel mörker, emedan både förstånd och hjerta äro genom synden förblindade. Själen är bortwänd från Gud, så att gudomsljuset icke lyser deruti, och kan icke lysa derinne förr än själen blifwer wänd till Herren, hwilket sker genom [ band III, 516 ]tron. Otrons barn wandra således i mörkret, de hafwa icke förstånd eller insigt i andeliga ting, de weta icke hwart de gå. Men de som hafwa fått ljus af Herren, skola wandra i detta ljus, lyda hans ord, fly synden, fara efter rättfärdigheten och bewisa sig såsom ljusets barn. Det är Herrens Ande, som gifwit eder ljuset, och Han will hos eder werka all godhet och rättfärdighet och sanning. Med godhet menas här renhet i själen, kyskhet och ren menniskokärlek. Rättfärdighet betyder här lefwernets rättfärdighet, och sanning betyder det inre lifwets och det yttre lefwernets rätta öfwerensstämmelse med tron, med ljuset i Herren, så att intet hyckleri, ingen oredlighet eller förställning tillåtes. För att alltid eftersträfwa dessa Andens frukter ät det nödwändigt, att efter Guds ord pröfwa hwad som är Herren behagligt, se Rom. 12: 2.

11 och hafwen ingen delaktighet i mörkrets ofruktbara gerningar, utan hellre till och med bestraffen dem. Matt. 18: 15 f. 2 Kor. 6: 14. 2 Tess. 3: 14. Rom. 13: 12. 2 Kor. 5: 8. 10: 20 f.

Långt ifrån att deltaga i deras gerningar, som wandra i mörkret, v. 3—8, skolen I fast mera med renlefnad och med ord och bekännelse wittna emot det, som är synd. De bästa gerningar, som kunna göras af dem, hwilka wandra i mörkret, blifwa i andeligt afseende ofruktbara, och så mycket mera gäller detta om syndens werk.

12 Ty hwad af dem i hemlighet föröfwas är skamligt äfwen att tala om,

13 men allt warder, när det bestraffas, uppenbaradt af ljuset, ty allt det som warder uppenbaradt är ljus. Joh. 3: 20 f.

Ty Herrens ord är ett domsord öfwer synden i hela dess omfång, således emot synden i alla dess gestalter. Den som då låter bestraffa sig af ljuset, den ångrar synden och wänder sig genom Guds nåd från mörkret till ljuset och kommer till tro på Kristus och blifwer ljus i Herren, v. 8. Synden sjelf warder då ljus på det sätt, att den framstår i sin farliga, sanna, afskywärda gestalt, då den belyses af Guds ord, likasom man förskräckes för en orm, då man ser den i dagsljuset.

14 Derföre säger han: Wakna upp, du som sofwer, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa öfwer dig. Rom. 13: 11. Kol. 3: 1.

Han, nemligen Gud, uttalar detta wäckelserop genom profeten Esaias, kap. 26: 19; kap. 51: 17; kap. 52: 1; kap. 60: 1, 2. Tillståndet i syndasäkerhet och tanklöshet om salighetssaken är andelig dödssömn, se Ef. 2: 1–5. Från denna dödssömn kan syndaren icke uppwakna, utan genom wäckelseropet från Herren sjelf. Men detta wäckelserop kommer till alla genom Guds ord, genom samwetet, genom nåderörelser i hjertat, genom mångahanda skickelser, som blifwa warningsrop för menniskan; och de som då icke förhärda hjertat mot denna röst, utan wilja lyssna och lyda, dem will Herren Jesus upplysa och hjelpa. Då han kallar, får den andeligen döde håg och kraft att lyda rösten, om han will, och så snart denna wilja tändes, låter Kristus sitt ljus instråla i hjertat. Han står för dörren och klappar och will ingå till den, som hörer hans röst och upplåter dörren. Då han sade till den sjuke wid Betesda: stå upp, tag din säng och gå, så trodde den sjuke ordet, och efter han trodde, lydde han tillsägelsen att stå upp, och i det han lydde, fann han sig helbregda. Men hade mannen legat stilla och wäntat, att Kristus skulle först på något sätt göra honom frisk, utan att han lydde ordet att stå upp, så hade han fått ligga qwar i sin sjukdom. Will du, som sofwer, lyda wäckelseropet från Herren, så gifwer han dig ljus och lif och gör dig till ett ljusets barn, v. 8.

15 Sen derföre till, att I wandren wälbetänkt, icke såsom owisa, utan såsom wisa,

Wälbetänkt, egentligen noggrant, samwetsgrant.

16 köpande tiden, ty dagarna äro onda.

Emedan det onda har så mycken magt i tiden, så skall Guds folk sorgfälligt anwända hwarje dag och stund efter Herrens wilja. Att framför allt gifwa akt på den tid, i hwilken man sökt warder, är för menniskan nödwändigt, då wäckelseropet från Herren till henne utgår. Eljest kan det onda få öfwerhanden, så att aldrig något wäckelserop sedan förnimmes eller åtlydes.

17 Waren derföre icke oförståndiga, utan insen hwad som är Herrens wilja. Rom. 12: 2.

Gifwen wäl akt på hwad Herrens wilje är, icke blott i allmänhet, utan wid hwarje särskildt tillfälle, tid, ställe och omständighet.

18 Och dricken eder icke druckne af win, hwaraf tygellöshet kommer, utan uppfyllens med Anden, Ords. 20: 1. 23: 29 f. Es. 5: 1122. Luk. 21: 34.

19 talande till hwarandra i psalmer och lofsånger och andeliga wisor, sjungande och spelande i edert hjerta till Herrens ära,

20 alltid tackande Gud och Fadren för allt i wår Herre Jesu Kristi namn, Kol. 3: 17. Ebr. 13: 15. 1 Petr. 2: 5.

Dryckenskap har alltid till sin innersta grund tomhet i själen, något inre lidande, för hwilket hon icke känner något bättre läkemedel; hon har behof, som hon icke förstår att tillfredsställa på något högre och bättre sätt. Sådana tomma, andefattiga själar söka då, medelst berusning, fylla tomheten, lindra bedröfwelsen, skingra sorgen, qwäfwa samwetets röst, förgäta olyckan och eländet, gifwa kraft åt den matta anden, mod, glädje och hopp åt det glädjelösa, hopplösa hjertat. O, hwilket sorgligt och förstörande medel är berusningsmedlet, som härtill af så många förblindade olyckliga menniskor anwändes; aposteln öppnar deremot en helt annan glädjekälla [ band III, 517 ]för Guds barn: att uppfyllas af den Helige Ande med hans gåfwor, ljus och lif, nåd och tröst af Herren, himmelska lifskrafter från all salighets Gud, rättfärdighet och frid och fröjd i den Helige Ande, trons frimodighet och salighetens hopp under umgänge med Gud i bön, lof och tacksägelse, samt i inbördes andelig gemenskap med dem, som wandra i sanningens ljus — allt detta är en så hög och härlig lyftning för menniskosjälen och gifwer henne en sådan öfwerströmmande förnöjelse, kraft och frimodighet, att hon icke, för att släcka sin törst efter sällhet, will dricka af syndens usla brunnar, som öka törsten och stegra den till en plägande brand. Sjungandet och spelandet till Herrens ära skall icke blott ske med munnen, utan ock med hjertat. Talande till hwarandra är ett uttryck, som bewisar att kristna icke blott skola samlas offentligen i kyrkan, utan också hafwa andelig umgängelse med hwarandra, och det med samtal, psalmer, lofsånger och andeliga wisor. Och detta under ständig tacksägelse. För allt hwad Herren tillskickar sitt folk, bör hjertat alltid tacka honom i Jesu Kristi namn, emedan Gud är sitt folks Fader i Kristus, så att allt hwad han gör, det gör han af idel faderlig kärlek. Då Guds barn bedja, tacka och lofwa i tron, så är det den Helige Ande i dem, som beder, tackar och lofwar, och då är det i hans namn de göra det.

21 undergifna hwarandra i Kristi fruktan. 1 Petr. 5: 5.

Det timliga lifwets ordning måste wara så beskaffad, att somliga måste befalla och andra lyda; undersåten skall lyda öfwerheten, tjenaren sin herre, hustrun sin man, barnen sina föräldrar o. s. w., och dessutom är ofta ömsesidig eftergifwenhet nödwändig i alla lefnadsförhållanden, allt eftersom sanningen och kärleken fordra det. Förekommen hwarandra med hedersbewisning, Rom. 12: 10. Således står Gud, sanningen och samwetet öfwer all mensklig myndighet.

22 I hustrur, waren edra män, likasom Herren, undergifna; 1 Mos. 3: 16. 2 Kor. 14: 34. Kol. 3: 18. Tit. 2: 5. 1 Petr. 3: 1.

Hustrun skall lyda mannen, såsom om det wore att lyda Herren Kristus sjelf. Detsamma gäller också om lydnaden mot öfwerhet, föräldrar, husbönder o. s. w. Den är blott då rätt lydnad, när den sker för Kristi skull.

23 ty en man är sin hustrus hufwud, såsom ock Kristus är församlingens hufwud, och han är sjelf sin kropps frälsare. Rom. 12: 5.

Se 2 Kor. 11: 3. Han är sjelf sin kropps frälsare. Detta tillägg förklarat hwarföre Kristus är församlingens hufwud. Just derföre att han är församlingens frälsare, är han församlingens hufwud.

24 Men såsom församlingen är undergifwen Kristus, så ware ock hustrurna sina män undergifna i allt.

Här förutsättes att mannen icke fordrar något af hustrun, som är emot Guds bud, likasom Kristus icke fordrar af församlingen annat, än det som är den himmelske Fadrens heliga och kärleksrika wälbehag. Då mannen har sig wäldet öfwer hustrun uppdraget blott i Herrens namn, så upphör hans wälde, så snart han fordrar något som är emot Herrens namn.

25 I män, älsken edra hustrur, såsom ock Kristus har älskat församlingen och utgifwit sig sjelf för henne, Kol. 3: 19. 1 Petr. 3: 7.

26 på det att han skulle helga henne, efter att hafwa renat henne i wattnets bad, genom ordet. Joh. 3: 5. Tit. 3: 5.

27 på det att han skulle för sig framställa församlingen såsom härlig, icke hafwande fläck eller skrynka eller något sådant, utan att han skulle wara helig och ostrafflig.

Kristus älskade församlingen, så att han utgaf sig sjelf och blef hennes frälsare genom lifwet och döden. Af denna kärlek bör mannen lära, huru han skall älska sin hustru, så att han med innerligaste wälwilja, mildhet, fördragsamhet och sjelfuppoffring omfattat henne såsom en del af honom sjelf, och att han i synnerhet bör sörja för hennes andeliga wälfärd och bidraga dertill, att hon blifwer helgad åt Herren. Kristus har utgifwit sig sjelf för församlingen, för att göra henne rättfärdig, ren och helig. Början till denna rening har skett i wattnets bad eller dopet, och det är Herrens ord, som gör dopet till den nya födelsens bad, se Gal. 3: 27. Joh. 15: 3. Jak. 1: 18. Församlingen såsom Kristi brud är härlig, ty hon är smyckad med hans rättfärdighets bröllopskläder, hon är renad i hans blod och derföre utan fläck, HögaW. 4: 7. Hon är utan skrynka, ty hon har i honom ewigt lif och ewig ungdomsskönhet, hon är helig, ty hon är klädd i hans helighet. Helgonens rättfärdighet, som är hans gåfwa, ar det hwita skinande silke, hwaruti Kristi brud är klädd. I denna bröllopsskrud är hon fri från straff och dom, ty för dem som äro i Kristus Jesus, fins ingen fördömelse, Rom. 8: 1.

28 Likaså äro männen pligtige att älska sina hustrur såsom sina kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar sig sjelf.

Ty de twå äro ett, de äro såsom en kropp genom äktenskapet, v. 31. Det är tydligt, att denna beskrifning af äktenskapet icke har någon full motswarighet i werkligheten, om icke båda makarna äro sanna kristna.

29 Ty ingen har någonsin hatat sitt kött, utan han närer och omhuldar det, såsom ock Kristus församlingen,

30 ty wi äro lemmar af hans kropp, af hans kött och af hans ben.

Genom mannens förhållande till hustrun wisar aposteln, i hwilken nära och innerlig förening församlingen är införlifwad med Kristus. Hon är tagen af honom sjelf, så att hon utgör likasom en del af hans wäsende, såsom [ band III, 518 ]qwinnan blef tagen af mannen i skapelsen. Qwinnan är genom skapelsen en del af mannens kött och den, och så har församlingen sin upprinnelse, sin härkomst af Kristus, hon är ande af hans ande, själ af hans själ, och lekamen af hans förklarade lekamen i anseende till den inre menniskan. Detta gäller om hwar och en af församlingens rätta medlemmar, jemför 1 Mos. 2: 23. Och af sitt eget wäsende, af sin egen förklarade lekamen och af sitt blod gifwer Kristus näring och lifskraft åt församlingen och bereder henne till bröllopets saliga fulländning, Uppenb. 19: 7–9. Joh. 6: 53. Det högsta af denna förening här i tiden fullbordas i sin egentliga mening i den heliga nattwarden. Den kropp, som de saliga få i uppståndelsen, är tagen eller bildad af Jesu kropp, af hans kött och ben, och denna kropp grundlägges här i tiden genom den nya födelsen och näres och underhålles medelst ordet och sakramenten.

31 ”Fördenskull skall en man öfwergifwa sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola warda ett kött”. 1 Mos. 2: 24.

Dessa ord om äktenskapet anföras af aposteln, för att göra föreningen mellan Kristus och församlingen rätt tydlig.

32 Denna hemlighet är stor, men jag säger det om Kristus och om församlingen.

Äktenskapet är således en bild af en stor hemlighet, en andelig förening emellan Kristus och församlingen, som är wida öfwer allt menniskoförnuft. ”Så afbildade sig således ett af de största mysterier i äktenskapet: Herrens gemenskap med sin församling.” — ”Mysterium kallas en hemlig eller förborgad sak, som i yttre ting har sin betydelse. Alltså är Kristus och hans församling en hemlighet, en stor, helig, förborgad sak, den man tro och icke se kan; men genom man och hustru, såsom ett yttre tecken, betecknas, att liksom man och hustru äro en kropp, och hafwa alla egodelar gemensamt, alltså har ock församlingen allt hwad Kristus är och har, Kol. 1: 20”. L.

33 Dock älsken äfwen I, hwar och en sin hustru såsom sig sjelf; men hustrun må se till, att hon wördar sin man.

Här wänder sig aposteln åter till den förmaning, som han började, v. 22, 25, och afslutar den med dessa ord. Här är en fullkomlig och af Gud sjelf gifwen underwisning, huru ett kristligt äktenskap skall wara beskaffadt, och huru dermed den rätta sällheten, huslig lycka och andra wigtiga ändamål, såsom rätt barnuppfostran, ett godt samhällsskick o. s. w. skola kunna uppnås. — Den der beder, han får!

6 Kapitlet.

Barns och föräldrars, tjenares och husbönders pligter. Uppmaning till strid mot mörkrets magter. Sluthelsning.

I barn, waren edra föräldrar lydiga i Herren, ty det är rätt. Kol. 3: 20.

I Herren, i trons gemenskap med honom, för hans skull och i allt, som icke strider emot hans wilja, skola barn med kärlek lyda sina föräldrar. Äro både föräldrar och barn i Herren, så är denna lydnad lätt, men stå barnen icke i lifsgemenskap med Herren, så wilja de icke af hjertat lyda; och om föräldrarne icke lefwa i Kristus genom tron, så blifwer lydnaden stundom omöjlig för kristliga barn, ty då fordra föräldrarne stundom det, som strider emot Herrens wilja. Det ordet: I Herren, wisar således den rätta grunden och möjligheten för all rätt lydnad hos dem, som skola lyda, och det gäller äfwen i afseende på lydnad mot öfwerhet, husbönder och alla, som äro satta öfwer andra.

2 ”Hedra din fader och din moder”, hwilket är det första bud, som har löfte med sig,

3 ”på bet att dig må wäl gå och du må länge lefwa i landet”. 2 Mos. 20: 12. 5 Mos. 5: 16.

Det fjerde budet i Moses’ lag inskärpes särskildt med det sköna löftet om en långwarig wälsignelse i landet Kanaan, som Gud gaf åt Israel. Men denna timliga wälsignelse, detta lyckliga lif i Kanaan under Guds egen spira förebildade Guds barns ewiga lif i det himmelska Kanaan. I denna betydelse gäller löftet till alla kristna barn, som i Herren lyda och hedra fader och moder, men det är i Herren de få denna arfwedel af nåd, och den förtjenas icke med lydnaden. Löftet gäller äfwen i afseende på timlig lycka och wälsignelse, ty samhällslifwets fasthet, ordning, wälstånd och lycka bero derpå, att föräldrar och barn äro i Herren, så att barnen uppfostras i sann tro och lydnad för Herrens ord, på hwilken grundwal Kristi rike utbildas och skall slutligen winna herrawälde på hela jorden, och det skall gå hwarje barn wäl, som i Herren hedrar fader och moder. Som barnen hafwa sitt lekamliga lif genom fader och moder, så har Herren bundit deras lekamliga wälgång wid detta buds hållande.

4 Och I fäder, reten icke edra barn till wrede, utan uppföden dem i Herrens tukt och förmaning. 5 Mos. 6: 7, 20 f. Ords. 29: 17. Kol. 3: 21.

Barnens uppfostran bör ske i Herren, v. 1. Föräldrarne skola behandla dem såsom hans barn; att underwisning och förmaning bör således gå derpå ut, att lära dem känna honom och hans wilja. Härwid är det nödwändigt, att föräldrarne icke förbittra barnen genom hårdhet, häftighet, gräl och sträfhet, och derigenom tillsluta deras hjertan och utsläcka deras kärlek; utan föra dem till Herren Jesus med underwisning i Guds ord, bön och förbön, tukt och Herrens förmaning. Tukten och förmaningen kallas Herrens, såsom från honom utgången genom föräldrarna. Tukten måste då utföras i Herrens sinne, och förmaningen hemtas ur hans ord.

5 I tjenare, lyden edra lekamlige herrar med fruktan och bäfwan, i edert hjertas enfald, såsom Kristus, Kol. 3: 22. 1 Tim. 6: 1 f. Tit. 2: 9.

6 icke med ögontjenst, såsom wiljande [ band III, 519 ]behaga menniskor, utan såsom Kristi tjenare, görande Guds wilja af hjertat,

7 med wälwillighet tjenande, såsom tjenande Herren och icke menniskor,

8 och weten, att hwad godt hwar och en gör, det skall han få igen af Herren, ehwad han är träl eller fri. Rom. 2: 6. 2 Kor. 5: 10. Ap. G. 10: 34.

Här lärer oss aposteln, huru tjenare skola i Kristi kärlek tjena och lyda sina lekamliga herrar. De böra tjena och lyda med en sådan enfaldighet, upprigtighet och kärlek, såsom tjenade de Kristus sjelf. Allt hwad de hafwa för händer, böra de göra, såsom om det wore åt Kristus sjelf, och med fruktan och bäfwan fly all otrohet, oredlighet, ögontjenst, lättja, försumlighet och alla synder, ty Kristus sjelf är deras Herre och domare. Det goda, v. 8, är allenast det, som göres i tron på Kristus, af kärlek till honom och för hans skull. Allt det, som så göres, är godt, ty det är hans Andes werk i den menniskans hjerta, och hon gör godt, emedan hon lefwer i honom och af honom har wilja och kraft. För allt sådant godt är en nådelön utlofwad, ja, äfwen för en bägare kallt watten, som gifwes af kärlek till Kristus, Matt. 10: 42.

9 Och I herrar, gören detsamma mot dem, bortläggande edert hot, wetande, att I sjelfwa en Herre i himmelen, och att hos honom är intet anseende till person.

Detsamma, nemligen godt, v. 8, att husbönder skola behandla sina tjenare såsom Kristi tjenare och hans egendom, bewisa dem godhet och kärlek för hans skull, wårda dem till själ och kropp, så att de få tillräcklig andelig och lekamlig näring, tillse att icke mer arbete begäres, än deras krafter och helsa i längden kunna uthärda, och att de så widt som möjligt afhållas från ondt sällskap och från tillfällen till synder och laster. En kristlig husbonde får aldrig tänka, att tjenaren är ringa, ty i himmelen är Herren öfwer oss alla, men wäl bör husbonden med stränghet och mildhet och djupt kristligt allwar motarbeta allt sjelfswåld, trotsighet, försumlighet och andra synder hos tjenaren.

10 För öfrigt, mina bröder, blifwen starke i Herren och i hans starkhets magt.

Aposteln slutar nu detta bref med en innerlig förmaning till alla kristna, utan afseende på stånd eller ålder. Han hade redan förut underwisat församlingen i Efesus om de stora faror, som woro för handen och om nödwändigheten att kraftigt kämpa deremot i Herrens starkhet, se Ap. G. 20: 29–31. 1 Tim. 1: 19; kap. 6: 3-5. 2 Tim. 2: 1–18.

11 Ikläden eder hela Guds wapenrustning, på det att I mån kunna stå emot djefwulens ränker. Rom. 13: 12. 2 Kor. 6: 7. 1 Tess. 5: 8.

12 Ty wi hafwa icke strid mot blod och kött, utan mot herradömen, mot wäldigheter, mot werldsherskarne i detta mörker, mot ondskans andemagter i himlarymderna. Ef. 2: 2.

Till striden emot de andeliga fienderna behöfwer Guds folk både kraft och wapenrustning från Herren. Striden är icke en strid mot swaga dödliga menniskor af kött och blod, utan mot djefwulen och de wäldigheter och magter, som äro hans redskap och i hwilka han werkar, kap. 2: 2. Guds folk har icke blott strid mot blod och kött, och icke blott mot den förderfwade naturens retelser och lustar, utan mot starka frestelser, som underblåsas af Satan, samt swåra anfäktelser, som komma såsom glödande pilar från mörkrets furste. Först nämner aposteln de onda andarnas öfwerhufwud, v. 11, och sedan, v. 12. de onda andemagterna, som kallas herradömen och wäldigheter. Dessa änglabenämningar, Kol. 2: 15, brukas här äfwen om de fallna änglarna, emedan de ännu hafwa stor magt. De kallas här werldsherskare i detta mörker, ty det är genom det andeliga mörkret, genom synd och andelig förblindelse, de hafwa så stor magt öfwer menniskowerlden. De kallas ondskans andemagter i himlarymderna, grt. i de himmelska, neml. omgifningarna omkring oss i lufthimmelen, se kap. 2: 2. Wi hafwa således icke blott strid emot den syndiga naturen och det medfödda förderfwet inom oss eller hos onda menniskor utom oss, utan emot en ond andewerld, som omgifwer oss, frestar till synd, plågar Guds folk, då Herren tillstädjer, anklagar de trogna dag och natt för deras fel. Uppb. 12: 10, herskar och styrer, så widt Herren tillåter, och leder werldsangelägenheterna, derigenom att frestaren werkar i de mägtige bland menniskorna, då de äro otrons barn. Det är från denne osynlige werldsfursten, Joh. 12: 31, som också kallas denna werldens Gud, 2 Kor. 4: 4, en falsk och ond tidsande, en okristlig upprorisk folkande, otro, sedeförderf, sinlighet och falskhet i tonen och umgängeslifwet och orätta tänkesätt hafwa sitt ursprung, se 2 Kor. 4: 4. Men under det denna werldens furste ännu under den allsmägtige konungens tillstädjelse werkar med sådan widsträckt magt, styrer dock Gud så, att allt hwad som sker måste medwerka till Kristi kyrkas tillwäxt, uppbyggelse och mognad och till hans rikes fullkomliga seger. Alla stormar, alla faror, alla brytningar i werldsutwecklingen och alla lidanden måste medwerka till Kristi församlings högsta wälfärd, Rom. 8: 28. Då onda menniskor hata, försmäda och förfölja allwarliga kristna, så äro de egentligen werldsfurstens förblindade redskap, och derföre böra Guds barn så mycket mera bedja för dessa olyckliga motståndare, att de må blifwa omwända och förlossade ifrån mörkrets magt, emedan de äro Herren Jesu återlöste, som ännu befinna sig i nådatiden. Wilja de aldrig omwända sig till Herren, så werkar denna förbön, att Gud gör med dessa motståndare efter sin rättfärdighet, emedan de icke wilja emottaga hans barmhertighet i Kristus. Då de icke wilja hafwa nåden, så måste de hafwa straffet, efter Kristi profetiska bön, Ps. 69: 25.

13 Tagen derföre hela Guds wapenrustning, att I mån kunna motstå i [ band III, 520 ]den onda dagen, allting wäl uträtta och blifwa beståndande. 2 Kor. 10: 4.

Emedan wi hafwa så mägtiga fiender, så är det nödwändigt att wara starke i Herren, v. 10, och ikläda oss hela den andeliga wapenrustning, som i det följande utförligt beskrifwes, att man i frestelsestunden och i dödsstunden må winna seger, se 2 Tess. 2: 9. Uppb. 12: 17.

14 Stån derföre omgjordade kring edra länder med sanning och klädde i råttfärdighetens pansar Es. 11: 5. Luk. 12: 35. 1 Petr. 1: 13.

Den andeliga wapenrustningen beskrifwes under bilden af den rustning, som stridsmän på den tiden brukade. En gördel omgaf länderna både för att styrka kroppen och sammanhålla kläderna, att de icke måtte wara till hinder i striden. Så skall hwarje medlem i Kristi församling, som är hans härskara, hafwa Guds ords sanning tätt omkring sig såsom ett bälte, som gifwer kraft och hållning i striden. Sanningen skyddar mot de andeliga fienderna, likasom stridsgördeln, som war beslagen med metallplåtar, Es. 5: 27. 22: 21. Djefwulen är lögnens fader, och ingenting annat än sanningen kan öfwerwinna honom och hans anhang. Den som har någonting osant, skrymtaktigt och falskt i sitt wäsende, är swag i frestelsen och rädd i striden. Kristi rättfärdighet genom tron skyddar sjelfwa hjertat hos en kristen och är såsom ett bröstharnesk eller pansar, hwars metallplåtar delwis betäckte hwarandra likasom skalen på en kräftstjert. Kristi rättfärdighet, som igenom tron är wår rättfärdighet inför Gud, gifwer både frimodighet och kraft i striden, ty Satan har då förlorat sina anspråk, emedan ingen fördömelse är för dem, som äro i Kristus Jesus, Rom. 8: 1.

15 och skodde om fötterna med fridens evangelii färdighet.

Stridsmän hade äfwen fötterna skodda med betäckningar af metall, såwäl som hela nedra delen af kroppen på framsidan, för att skydda mot fiendens wapen. Den förlorade sonen fick skor på fötterna, Luk. 15: 22. Herren Jesu stridsmän, alla som hafwa hans Ande, äfwen de små barnen måste hafwa skor på fötterna, nemligen gåfwa och kraft af Guds Ande att wandra på den smala wägen och färdighet att bekänna sanningen inför hwar man, men Kristi stridsmän skola alltid tillika med kärlek, mildhet och fridsamhet ådagalägga, att de genom fridens evangelium gerna wilja föra menniskorna till frid med Gud, under det de strida mot Satan, mörkret, lögnen och orättfärdigheten.

16 Jemte allt detta tagen trons sköld, med hwilken I skolen kunna utsläcka alla den ondes glödande pilar.

Stridsmän hade i forntiden sköldar, som de höllo framför sig i wenstra handen, för att skydda sig emot både swärdshugg, kastspjut och pilar. Kastspjuten eller pilarne woro stundom försedda med uddar, doppade i gift, så att, om de sårade kroppen, förorsakades deraf glödande feber och död. Stundom woro pilarne omwirade med något bränbart ämne (såsom blånor doppade i tjära) och sattes i brand före afskjutningen, eller woro pilarne eller kastspjuten ihåliga och fylda med brännbara ämnen. Så äro Satans frestelser och anfäktelser antingen doppade i det ormgift, hwarigenom Eva förfördes, så att de förorsaka tjusande, brännande och tärande syndalustar, eller äro dessa pilar åtföljda af förskräckelse och frestelse till förtwiflan, en inträngande glöd, som antingen öppet eller fördoldt härjat och förstörer. Mot allt sådant ondt skall en kristen hålla trons sköld, d. ä. betäcka sig med Kristus sjelf och hans förtjenst och nådelöften. Så snart en kristen håller korset och den korsfäste framför sig i tron, så förlora alla frestelser och förskräckelser sin magt, och deras glöd utsläckes.

17 Och tagen frälsningens hjelm och Andens swärd, som är Guds ord, Es. 59: 17. Ebr. 4: 12.

Frälsningens hjelm eller frälsningens hopp till hjelm, 1 Tess. 5: 8. Hoppet om ewig salighet i Kristus Jesus liknas wid en hjelm, som war en metallbetäckning på hufwudet hos forntidens kämpar. Då Herrens trogne hafwa ett fast hopp om ewigt lif, så behöfwa de icke frukta för dem, som blott kunna skada kroppen och döda den, men hafwa sedan ingen magt öfwer själen. På hwarje sådan tid, då Kristi bekännare förföljas eller måste dö för sanningens skull, är frälsningens hopp ett säkert skyddsmedel mot menniskofruktan, dödsfruktan eller fruktan för allehanda lidanden. Andens swärd är Guds ord. Guds ord är Andens anfallswapen, som slutligen segrar öfwer allt motstånd. I ordet äro löftena, hwaraf tron lefwer och stärkes och i samma mån kraften och frimodigheten att föra swärdet, och ordet sjelf är den swärdsegg, som genomskär och afskär all lögn, falskhet och förförelse, hwarmed andeliga fiender wilja förwilla Guds barn. Med detta swärd segrade Kristus öfwer frestaren, se Matt. 4: 1, jemför Ebr. 4: 12.

18 under all åkallan och bön, i Anden alltid bedjande och derföre wakande med all ihärdighet och bön för alla heliga, Mark. 13: 33. Luk. 18: 1 f. Rom. 12: 12. Kol. 4: 2. 1 Tess. 5: 17.

19 äfwensom för mig, att, när jag öppnar min mun, ord må gifwas mig att med frimodighet kungöra evangelii hemlighet, Ap. G. 4: 29. Kol. 4: 3. 2 Tess. 3: 1.

Alla förenämnda wapen kunna icke begagnas utan genom innerlig bön och åkallan, under waksamhet mot frestelserna och waksamhet just för att bedja. I bönen får förbönen icke glömmas, ty trons gemenskap i bönen med andra trogna bidrager mycket att gifwa frimodighet och kraft i striden. Då aposteln sjelf, som war så högt benådad, war angelägen om de trognas förbön, att han måtte rätt kraftigt och wälsignelserikt kunna förwalta det höga embete, som Gud hade gifwit honom, huru mycket angelägnare måste ordets tjenare nu wara om trogna församlingsmedlemmars idkeliga förbön, för att [ band III, 521 ]kunna uträtta sitt embete redligen! Om evangelii hemlighet, se kap. 3: 4–6.

20 för hwars skull jag är ett sändebud i bojor, att jag må frimodigt tala derom, såsom jag bör tala. Ap. G. 28: 1620. 2 Kor. 5: 20.

Aposteln war icke blott fången, utan bunden i bojor för evangelii skull, och fastkedjad med den ena armen med en waktsoldat, och i denna fångenskap skref han detta bref, genom en trogen medarbetares hand, för hwilken Paulus föresade hwarje ord som skulle skrifwas. Denna fångenskap och allt det lidande, aposteln genomgick för evangelii skull, borde så mycket mer uppwäcka de trogna till innerlig förbön.

21 Men på det att ock I mån weta mitt tillstånd, huru jag befinner mig, skall Tykikus, min älskade broder och trogne tjenare i Herren, underrätta eder om allt, Kol. 4: 7.

Om Tykikus se Ap. G. 20: 4, 5. Kol. 4: 7, 8. Tit. 3: 12.

22 och jag har just derföre sändt honom till eder, att I skullen få weta, huru det är med oss, och att han skulle trösta edra hjertan.

23 Frid ware med bröderna och kärlek tillika med tro från Gud Fader och Herren Jesus Kristus!

Äfwen i sin slutönskan uppmanar aposteln till kärlek, och beder, att Herren måtte med tron också skänka dem kärlek. 2 Tim. 2: 22.

24 Nåden ware med alla som älska wår Herre Jesus Kristus i owansklighet! Amen.

I owansklighet eller oförgänglighet, nemligen så, att denna kärlek är rätt grundad i evangelii oförgängliga sanning och fortfar i en oförgänglig lifsförening med Kristus. 2 Tim. 1: 10. Åt alla, som så älska Kristus, önskar aposteln frid och nåd, äfwen om de i åtskilliga bisaker hafwa olika meningar. Tron på sanningen och kärleken till Kristus utgöra föreningsbandet mellan lemmarna af Kristi kropp, och han säger till dem alla: Detta är mitt bud, att I älsken hwarandra, såsom jag hafwer älskat eder. Joh. 15: 12.

  1. har Gud gjort lefwande med Kristus, hwilka ord böra hemtas från 5:te versen.