Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli första Bref till Korintierna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Pauli Bref till Romarne Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Pauli första Bref till Korintierna
Pauli andra Bref till Korintierna  →


[band III, 422]

Pauli första Bref till Korintierna.

Inledning.

Korint war en stor och blomstrande handelsstad i Grekland, och der midt i hwimlet af den gamla hedendomens prunk och glans och yppighet hade aposteln Paulus sjelf grundat en kristen församling; se Ap. G. kap. 18, och sedan han lemnat denna för hans hjerta så dyrbara plantering, skref han till dessa kristna detta utförliga bref från Efesus omkring år 55 efter Kristi födelse. Innehållet omfattar ganska många ämnen och är i hög grad rikhaltigt och wigtigt för Kristi kyrka i alla tider.

1 Kapitlet.

Aposteln helsar de Kristna i Korint, warnar dem för söndringar och erinrar dem derom, att innehållet af hans predikan är evangelium om den korsfäste Kristus.

Paulus, genom Guds wilja kallad till Jesu Kristi apostel, och brodern Sostenes 2 Kor. 1: 1. Ap. G. 13: 17.

2 till den Guds församling, som är i Korint, de helgade i Kristus Jesus, de kallade heliga, tillika med alla dem som åkalla wår Herre Jesu Kristi namn på hwarje ort, både deras och wår. Joh. 17: 19. Ef. 1: 1. 1 Tess. 4: 7. 2 Tim. 1: 9.

3 Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! Rom. 1: 7. 2 Kor. 1: 2. Gal. 1: 3. Ef. 1: 2.

Dessa twenne verser tillsamman utgöra inledningen till hela brefwet. I den 1:sta versen innehålles hans namn och embete, som skrifwer detta bref. Det är Paulus, genom Guds wilja kallad till Jesu Kristi apostel, hwilken höga kallelse han alltså hwarken tagit sig sjelf eller bekommit genom blott menskligt wal, utan allenast genom Guds fria nåd. Härmed har Paulus uttalat grunden både till sitt från all sjelfupphöjelse skilda embetsanseende och till sin tacksamma beredwillighet att tjena dem, till hwilka han skrifwer. Men han skrifwer här tillika från brodern Sostenes, hwilken han kallar ej blott en broder, såsom alla kristna kallas bröder, utan brodern, således en för de kristna i Korint bekant kristlig person. Det är sannolikt, att det war samme Sostenes, som nämnes i Ap. G. 18: 17. Emedan aposteln helsar äfwen i hans namn, har man trott, att han warit en yngre medhjelpare, som skrifwit detta bref, eftersom Paulus förestafwade det, och således att Sostenes wid detta bref gjort samma tjenst som Tertius gjorde wid brefwet till Romarne (Rom. 16: 22). Uti 2:dra versen blir den församling, till hwilken helsningen sker, tecknad med sådana drag, som särskildt syfta på hela brefwets ändamål. Aposteln helsar alltså till den Guds församling, som är i Korint; men han helsar dem, af hwilka hon bestod, såsom de helgade eller heliggjorda i Kristus Jesus, d. ä. igenom gemenskapen med Kristus från werlden afsöndrade och åt Gud inwigda, såsom de af nåd kallade heliga, tillika med alla dem, med hwilka de woro så kallade i och till den innerligaste gemenskap, alla dem, som icke blott i Korint, utan öfwerallt i tron åkalla wår Herre Jesu Kristi namn på hwarje ort, både deras eller der de befinna sig, och wår eller der wi befinna oss. Härmed angifwes alltså den widt utbredda gemenskap, som i tron eger rum mellan alla, som åkalla Herrens namn, en sak, som war i synnerhet wigtig att ställa den korintiska församlingen för ögonen, då hon befans wara inom sig söndrad i partier. Dermed öfwerensstämmer ock noga innehållet af sjelfwa helsningen i 3:dje versen eller det, som tillönskas församlingen. Ty ju mer nåd och frid wederfares en församling, desto mer tillbakatränges det köttsliga sinnet och söndringen bland dem, som fått gemensam heliggörelse, gemensam nådekallelse.

4 Jag tackar min Gud alltid för eder skull för den Guds nåd, som har blifwit eder gifwen i Kristus Jesus, Rom. 1: 8.

I denna början röjer sig apostelns kristliga wishet, kärlek och saktmod. Innan han kommer med de allwarsamma förmaningar och [band III, 423]bestraffningsord, hwartill det i deras församling inkomna oskicket föranledde, erkänner han den gemensamma nåd, i hwilken de dock i grunden woro beståndande. Derföre kallar han ock Gud min Gud, för att angifwa huru innerlig han anser sin gemenskap med dem wara, och huru han deltager med dem i åtnjutandet af de nådeförmåner, som Gud dem gifwit.

5 att I uti alla stycken hafwen blifwit rika i honom, i allt ord och all kunskap, 2 Kor. 8: 7. Kol. 1: 9.

Som wille aposteln säga: Att I, Korintier, som förr woren så fattige, ja utblottade på allt andeligt godt, nu uti alla stycken, med alla slags andeliga gåfwor hafwen blifwit rika i och genom honom, och i synnerhet rika i allt ord eller Guds ords rena, för eder rikligen förkunnade lära, och all kunskap eller grundlig insigt i innehållet af den förkunnade läran.

6 såsom wittnesbördet om Kristus har blifwit stadfäst hos eder,

Såsom wittnesbördet om Kristus har blifwit stadfäst hos eder af Gud genom frukterna af ordets predikan både i hjertat och i lefwernet.

7 så att I icke stån efter i någon nådegåfwa, medan I wänten wår Herre Jesu Kristi uppenbarelse, Fil. 3: 20. Tit. 2: 13.

En sådan andelig rikedom hade wederfarits Korintierna, att de icke stodo efter i någon nådegåfwa. Den dem tillegnade fullheten af den Helige Andes gåfwor, som här antydes, blifwer utförligare beprisad mot slutet af brefwet (kap. 12 [et]c.). Det är för gåfwornas missbruk, som de längre fram i brefwet klandras. Emellertid hade missbruket ej gått så långt, som t. ex. hos Galaterna. Twärtom war bruket hos dem ännu i grunden troget så till wida, att de wäntade wår Herres Jesu Kristi uppenbarelse. Att ej behöfwa frukta, utan kunna med gladt hopp wänta Jesu ankomst, är ett af de kristnas förnämsta kännetecken; och aposteln anför denna deras wäntan såsom en bekräftelse på att de ännu stodo faste i tron.

8 hwilken ock skall stadfästa eder intill änden, så att I blifwen oförwitliga på wår Herre Jesu Kristi dag. 2 Tess. 3: 3. Kol. 1: 22. 1 Tess. 3: 13. 5: 23.

9 Gud är trofast, genom hwilken I hafwen blifwit kallade till delaktighet i hans Son, Jesus Kristus, wår Herre. 1 Tess. 5: 24. Joh. 15: 5.

Hwilken, nemligen Gud, ock skall stadfästa eder intill änden, så att I blifwen oförwitliga på wår Herre Jesu Kristi dag; och detta sitt hopp grundar aposteln på Guds trofasthet, icke på Korintiernas trohet.

10 Men jag förmanar eder, mina bröder, wid wår Herre Jesu Kristi namn, att I fören alla samma tal, och att inga söndringar må finnas bland eder, utan att I ären fullkomnade i ett sinne och i en mening. Rom. 12: 16. 15: 5. Ef. 4: 3. Fil. 2: 2. 3: 15 f. 1 Petr. 3: 8.

Men, oaktadt Guds trofasthet, som skulle stadfästa dem, behöfdes en allwarlig förmaning till troget anwändande af hans nåd. Förmaningen war så mycket nödwändigare, som de stodo i söndringarnas fara. De hade börjat fästa sig wid menniskonamn (v. 12). Derföre förmanar aposteln dem 'wid eller genom wår Herre Jesu Kristi namn, som skulle wara dem öfwer alla namn dyrbart. Såsom rika i allt ord (v. 5), förmanas de att föra alla samma tal, wara enstämmige i samma bekännelse, såsom de blott hafwa en Herres och frälsares namn att bekänna; och att ibland dem ingen twedrägt eller inga söndringar måtte wara, utan twärtom att de måtte wara fullkomnade d. ä. wäl sammanfogade, såsom inbördes lemmar i samma andeliga lekamen, i ett och samma sinne eller andeliga tänkesätt och i en och samma, från enheten i sinnelag härflytande, mening, så att de otillbörliga ords och meningsstriderna måtte upphöra.

11 Ty af Kloes husfolk har det blifwit berättadt för mig om eder, mina bröder, att twister äro bland eder.

Kloe war en kristen qwinna, hwilkens husfolk medfört dessa underrättelser från Korint till Efesus, der aposteln uppehöll sig.

12 Jag menar det, att hwar och en bland eder säger: ”jag håller mig till Paulus”, ”jag till Apollos”, ”jag till Kefas”, ”jag till Kristus”. Ap. G. 18: 24. 2 Kor. 3: 4. Joh. 1: 42.

D. ä. de kallade sig särskildt lärjungar efter ett wisst namn.

13 Är då Kristus delad? Icke har wäl Paulus blifwit korsfäst för eder? Eller hafwen I blifwit döpta till Pauli namn?

Med sina tillrättawisande frågor wänder sig aposteln således först till dem, hwilka med förringande af Kristi sändebud, i köttslig förmätenhet sade: jag håller mig till Kristus, och sedan till dem, hwilka till Herrens förringande fäste sig wid någon af hans utmärkte tjenare: Är då Kristus delad, han, som är det enda hufwudet för sina lemmar och ej will dela denna ära med sina tjenare, månne denne ene Kristus är delad, så att I hafwen en särskild Kristus? Icke har wäl Paulus blifwit korsfäst för eder, så att han är eder frälsare? Eller hafwen I blifwit döpta till Pauli namn, så att I skolen nämnas efter hans namn (jemför Matt. 28: 19)? Samma fråga gäller naturligtwis äfwen dem, hwilka med partisinne fäste sig wid den i Korint bekante Apollos’ person, likaledes dem, hwilka i samma sinne fäste sig wid Kefas eller Petrus, som af dem högaktades framför de andra apostlarna, emedan han syntes dem hafwa stått högst i Herrens förtroende.

14 Jag tackar Gud, att jag icke har [band III, 424]döpt någon bland eder, utom Krispus och Kajus, Ap. G. 18: 8. Rom. 16: 23.

15 på det att ingen må säga, att jag har döpt till mitt namn.

Sakramentet har sin kraft alldeles oberoende af hwilken menniska som förrättar det. Men der funnos de, som icke förstodo detta, utan menade, att t. ex. döpelsen skulle hafwa en särskildt stor kraft, om den blifwit förrättad af en apostel. Paulus förutsåg detta; derföre hade han döpt ytterst få, ”på det att ingen måtte säga, att han hade döpt till sitt namn”, och således icke heller någon mätte kunna säga, att han welat samla ett parti åt sig sjelf.

16 Jag har dock döpt äfwen Stefanas’ husfolk; för öfrigt wet jag icke, om jag har döpt någon annan. 2 Kor. 16: 1517.

17 Ty Kristus har icke sändt mig till att döpa, utan till att förkunna evangelium, icke med wist tal, på det att icke Kristi kors måtte förlora sin kraft. 2 Kor. 2: 1, 4, 13. 2 Petr. 1: 16.

Kristus hade sändt aposteln, men icke egentligen till att döpa, utan till att förkunna evangelium. Wisserligen hade apostlarne af Kristus fått båda delarne i uppdrag, Matt. 28: 19. De undandrogo sig icke heller dopets förrättning. Men evangelii förkunnande utgjorde egentligen deras kallelse, hwilket embete blott den kan rätt sköta, som är utrustad med Herrens Ande och af honom för denna kallelse begåfwad. Ju mer nu evangelium anammades och ju flera således de blefwo, som fingo dopet, desto mindre medgaf apostlarnes tid, att de äfwen förrättade dopet. Denna förrättning uppdrogs derföre åt andra kyrkans tjenare, som följde apostlarna på deras resor eller ock sattes öfwer de församlingar, hwilka apostlarne stiftat. Huru förkunnade då Paulus och de öfriga apostlarne evangelium? Icke med wist tal eller (egentligen) med ords-wishet, sådan som den blott och bart menskliga talekonsten lade wigt uppå. En sådan ords-wishet undwek aposteln, på det att icke Kristi kors, som på en gång utmärker Kristi försonande korsdöd och nedskär det menskliga högmodets inbillningar, måtte genom werldswishetens talkonst förlora sin kraft och således blifwa om intet, utan framställas i Andens och kraftens bewisning med sådana ord, som den Helige Ande lärer.

18 Ty talet om korset är en dårskap för dem som warda förtappade, men för oss, som warda frälsta, är det en Guds kraft. 2 Kor. 4: 10. Rom. 1: 16.

Talet om korset är alltså en dårskap och följaktligen äfwen en swaghet för dem, som genom sitt förakt för dess enfald och ringhet warda förtappade, men för oss, som warda frälsta, är det en Guds kraft; just derföre att wi erkänna det såsom wishet, är och bewisar det sig tillika såsom en Guds kraft till den tro, genom hwilken wi warda frälste och salige (jemför Rom. 1: 16), och till sann helgelse, ty Herrens Ande är i detta ord. Det är således ett kännetecken på dem, som warda förtappade, att talet om korset är för dem en galenskap.

19 Ty det är skrifwet: ”Jag skall göra om intet de wises wishet och förkasta de förståndiges förstånd”. Job 5: 12 f. Es. 29: 14.

20 Hwar är någon wis, hwar är någon skriftlärd, hwar är någon af denna werldens klyftige? Har Gud icke gjort denna werldens wishet till dårskap? Es. 33: 18. Job 12: 17. Rom. 1: 22.

Hwar är någon wis, ware sig bland Judar eller Greker? Hwar är någon skriftlärd, hwilket många ibland Judarne berömde sig wara? Hwar är någon af denna werldens klyftige eller (egentl.) twistare, sådana som de lärde bland Grekerna i synnerhet woro, hwilka twistade eller disputerade widt och bredt om alla ämnen, men i sin werldsliga wishetslära aldrig kunde finna en plats för ordet om korset? Har Gud icke gjort denna werldens wishet itu dårskap, så att den ej kan fatta Guds rådslut och wälbehag, som blifwit i läran om korset uppenbarad? Ordet om korset, såsom allena frälsande, gör all mensklig wishet i andeliga ting till dårskap. Då de föregåfwo sig wara wisa, hafwa de blifwit dårar. Rom. 1: 22.

21 Ty emedan werlden icke genom sin wishet kände Gud i Guds wishet, täcktes Gud genom dåraktig predikan frälsa dem som tro; Matt. 11: 25. Luk. 10: 21.

Denna predikan måste förekomma den köttsliga werlden dåraktig, emedan den kräfwer, att menniskan måste frälsas af nåd, blifwa född på nytt af Guds Ande och få i sig skapad en ny menniska.

22 eftersom Judarne begära tecken och Grekerna söka wishet, Matt. 12: 38. 16: 1. Joh. 4: 48. 6: 30.

23 men wi predika den korsfäste Kristus, för Judarne en förargelse och för Grekerna en dårskap, 2 Kor. 2: 14.

De köttsligt sinnade Judarne begärde och kräfde alltjemt undertecken för att tro. Så medan Kristus wandrade på jorden, så ock sedermera. Men intet tecken tillfredsstälde deras köttsliga begär. Allra minst tillfredsstälde dem predikan om en korsfäst Kristus eller Messias. Han blef derföre för dem en förargelse, en stötesten, på hwilken de föllo. Grekerna och med dem alla werldsligt bildade hedningar, som ej wille ödmjuka sig, sökte efter wishet: de sökte, men funno ej i Kristi person och läran om hans kors hwad som motswarade deras wishetsbegär. För dem blef derföre den korsfäste Kristus en galenskap eller dårskap. Följden blef, att de sjelfkloke Judarne hatade kristendomen, de sjelfkloke Grekerne föraktade den. Så sker ännu äfwen i kristenheten.

[band III, 425]24 men för dem som äro kallade, både Judar och Greker, Kristus såsom Guds kraft och Guds wishet. Rom. 1: 16.

25 Ty det dåraktiga från Gud är wisare än menniskorna, och det swaga från Gud är starkare än menniskorna.

Det dåraktiga från Gud, d. w. s. det ordet om korset, som synes dåraktigt för bet köttsliga finnes, är wisare än menniskorna, äfwen i deras största wishet, och det swaga från Gud, d. w. s. det swaga, som så synes och från Gud kommer, är starkare än menniskorna, de der i sin största kraft dock äro genom synden swaga. Nu tyckes för den sjelfkloka menniskan intet wara på en gång dåraktigare och wanmägtigare än en korsfäst frälsare, men just i denna dårskap och wanmagt uppenbarar Gud på det härligaste sin wishet och kraft.

26 Ty sen, mina bröder, på eder kallelse, att icke många wisa efter köttet, icke många mägtiga, icke många ädlingar äro kallade. Joh. 7: 48. 2 Kor. 2: 8.

Ty sen, mina bröder, till ett bewis af det, som nyss är anfördt, sen på eder kallelse till Kristus och Guds förfarande derwid, att icke många wisa efter köttet d. ä. wisa i mensklig, jordisk mening, icke många mägtiga, icke många ”wälbördiga” eller ädlingar af hög jordisk härkomst äro kallade eller hafwa låtit sig winnas af den himmelska kallelsen. Så war det i den mägtiga grekiska handelsstaden Korint, så i synnerhet i hufwudstaden Aten, den grekiska werldswishetens säte, hwarest evangelium fann ringa ingång och uppmärksamhet; och så har det alltid befunnits wara mera sällsynt, att de lärde, mägtige och förnäme på jorden anammat evangelium om Kristus.

27 Utan det i werlden dåraktiga har Gud utwalt, på det att han skulle komma de wise på skam, och det i werlden swaga har Gud utwalt, på det att han skulle komma det starka på skam. Matt. 11: 25. Jak. 2: 5.

28 Och det i werlden oädla och föraktade har Gud utwalt, och det som intet war, på det att han skulle göra om intet det som något war,

29 på det att intet kött må berömma sig inför honom. Rom. 3: 27. Ef. 2: 9.

Inför honom, ”inför Gud”.

30 Men af honom ären I uti Kristus Jesus, som har blifwit för oss till wisdom från Gud och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning, Kol. 2: 3. Jer. 23: 5 f. Joh. 17: 19. Rom. 4: 25. Ef. 1: 7.

Af honom, nemligen af Gud.

31 på det att, såsom det är skrifwet: ”Den som berömmer sig, han berömme sig i Herren”. Jer. 9: 23 f. 2 Kor. 10: 17.

2 Kapitlet.

Evangelii predikan oberoende af menniskors konst och wishet, en frukt af Guds Andes uppenbarelse.

Och jag, mina bröder, då jag kom till eder, kom icke för att med höga ord eller med hög wishet förkunna för eder Guds wittnesbörd; Ap. G. 18: 1 f. 2 Kor. 1: 17.

2 ty jag höll icke före, att jag bland eder wisste något annat än Jesus Kristus och honom korsfäst. Gal. 6: 14.

Paulus wisste mycket annat och war den bland apostlarna, som före sin omwändelse jemförelsewis mest inhemtat menskliga kunskaper. Men nu mera försakade han all berömmelse deraf och höll icke före att han wisste något annat än den för werldens wise så ringa aktade Jesus Kristus och honom korsfäst. Just Kristi kors, som war för werlden den största förargelse och dårskap, utgjorde medelpunkten, från hwilken den apostoliska predikan utgick, och kring hwilken den wände sig.

3 Och jag war hos eder i swaghet och i fruktan och i mycken bäfwan. 2 Kor. 10: 10.

4 Och mitt tal och min predikan framstäldes icke i öfwertalande ord af mensklig wishet, utan i Andens och kraftens bewisning,

5 på det att eder tro icke måtte bero af menniskors wishet, utan af Guds kraft. 2 Kor. 4: 7.

6 Wishet tala wi dock bland de fullkomliga, men en wishet, som icke tillhör denna werlden eller denna werldens ypperste, hwilka warda om intet, Jak. 3: 15.

Med ”de fullkomliga” förstås här de till ett större nådesmått och trosförkofran komna kristna. Bland och för dem kunde aposteln tala hwad han här i synnerlig mening kallar wishet, nemligen det djupare innehållet af evangelii lära. Det är en wishet af annat slag, än den som tillhör denna werlden eller denna werldens ypperste. Med de ypperste menas här de som, ware sig bland Judar eller Greker, woro genom werldslig magt och wisdomslära utmärkte framför andra. De warda om intet med sin magt och wishet, som således är af förgänglig art och förswinner för evangelii härlighet, likasom månskenet förswinner för solens ljus.

7 utan wi tala Guds hemlighetsfulla wishet, den fördolda, hwilken Gud före [band III, 426]tidens begynnelse har förut bestämt till wår härlighet, Rom. 16: 25. 2 Kor. 4: 1. Ef. 3: 9. Kol. 1: 26.

Utan wi tala om, d. ä. wi förkunna, Guds hemlighetsfulla wishet, den fördolda, som, förr än Gud uppenbarat den, är och förblifwer en fördold hemlighet för allt menniskoförnuft, den wishet nemligen, hwilken Gud före tidens begynnelse (”före werldstiderna”)har förut bestämt, så att den är wida äldre än den werldsliga, ja ewig och oförgänglig, och den har Gud förut bestämt till wår härlighet, i det wi, som anamma den, genom densamma förhärligas, fullkomnas, återställas och förklaras till den fulländning, för hwilken Gud bestämt oss.

8 och hwilken ingen af denna werldens ypperste har känt, ty om de hade känt henne, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre, Matt. 11: 25. Ap. G. 13: 27. Joh. 16: 3. Ap. G. 3: 17. 1 Tim. 1: 13.

Att de såsom den ringaste träl korsfäste härlighetens Herre, war och är det tydligaste bewiset, att de icke känt den wishet, som Gud förut bestämt till wår härlighet.

9 utan, såsom det är skrifwet: ”Hwad intet öga har sett och intet öra hört och hwad i ingen menniskas hjerta har uppstigit, hwad Gud har beredt åt dem som älska honom”. Es. 64: 4.

Så tecknas, enligt Es. 64: 4, Guds ewiga, för den naturliga menniskan, förborgade wishet, hwad intet menskligt öga har sett m. m., hwad Gud har beredt åt dem som älska honom och som i kärleken till Gud och hans ord wänta efter hans löftens uppfyllelse i Kristus. I allmänhet gäller, att hwad som i gamla testamentet war hopp, har i nya testamentet genom uppfyllelsen blifwit kärlek. (Rom. 8: 28. Jak. 2: 5.)

10 Men för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande, ty Anden utransakar allt, ja, ock Guds djupheter. Matt. 13: 11. 16: 17. 1 Joh. 2: 27.

Anden, den Helige Ande, utransakar, d. ä. han genomskådar, han wet i grunden och med den allra fullkomligaste insigt allt, ja till och med ock Guds djupheter, således de djupaste hemligheter.

11 Ty hwilken menniska wet hwad i menniskan är, utom menniskans ande, som är i henne? Så wet ock ingen hwad i Gud är, utom Guds Ande. Jer. 17: 9 f. Ords. 20: 27.

12 Men wi hafwa icke fått werldens ande, utan den Ande, som är af Gud, att wi må känna det som blifwit oss skänkt af Gud; Rom. 8: 15.

Med werldens ande förstås det sätt att tänka, tala och handla, som werldswisheten följer. Denna ande har hwar menniska i sig sjelf af naturen. Men wi, så framt wi äro födda på nytt, hafwa sökt och fått en annan ande, wi hafwa således icke fått denna werldens ande, utan den Ande, som är icke af naturen i oss sjelfwa, utan af Gud, att wi må känna det som blifwit oss beredt och skänkt af Gud i Kristus Jesus.

13 hwilket wi ock uttala, icke med ord, som mensklig wishet lärer, utan med ord, som Anden lärer, så att wi förbinda andeligt med andeligt. 2 Petr. 1: 16.

D. ä. så att wi med det andeliga innehållet, som Guds Ande allena kan uppenbara, förbinda också andeliga ord, så att ett klart andeligt bedömande af innehållet deraf uppkommer.

14 Men en naturlig menniska fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste andeligen bedömas.

En blott och bart naturlig menniska är en menniska sådan hon är utom nåden. Med sina naturliga medfödda själsförmögenheter kan hon fatta, utransaka och förklara mycket af det som jorden och sinnewerlden tillhörer, men deremot fattar och mottager hon icke det som tillhör Guds Ande — ja, långt ifrån att fatta bet, förkastar han det; ty det är eller synes för henne en dårskap, så att, äfwen då hon med sitt ej af nåden upplysta förnuft söker wishet (kap. 1: 22), desto dåraktigare förekommer henne det, som tillhör Guds Ande, och han kan icke begripa eller känna det, just derföre att henne fattas ande och kraft, emedan det måste andeligen bedömas eller utforskas.

15 Den andelige deremot bedömer allt, men warder sjelf af ingen bedömd.

Den andelige deremot, d. ä. den af Guds Ande upplysta menniskan, utforskar eller bedömer allt, så att intet är som hon icke i Andens ljus kan mer och mer lära klart inse men warder sjelf af ingen rätt bedömd och förstådd, nemligen af ingen, som icke blifwit delaktig af samma Ande, d. w. s. som blott är naturligt sinnad. Derföre, likasom, de andeliga tingen förekomma den naturligt sinnade menniskan såsom dårskap, så bedömer hon de andeliga menniskorna såsom dårar.

16 Ty hwem har känt Herrens sinne, så att han skulle kunna underwisa honom? Men wi hafwa Kristi sinne. Es. 40: 13. Jer. 23: 18. Rom. 11: 34.

Ty hwem har, nemligen af sig sjelf och utan den Helige Ande, känt Herrens sinne, så att han skulle kunna underwisa honom, lära Herren något bättre? Detta skulle ju den naturliga menniskan wilja, då hon icke will underwisas af hans Ande, och då han ändå will bedöma de andeligt sinnade menniskorna. Men wi, som hafwa Guds Ande, hafwa just dermed också Kristi sinne, och kunna derföre dels utforska allt, dels icke utforskas af någon, som saknar det sinnet.

[band III, 427]

3 Kapitlet.

Aposteln tillrättawisar de Korintiska Kristna för deras partisinne.

Och jag, mina bröder, kunde icke tala till eder såsom till andeliga, utan såsom till köttsliga, såsom till barn i Kristus.

Enligt kap. 2: 6 [et]c. hade aposteln kunnat tala högre och djupare andeliga lärdomar med Korintierna, om de warit mogna för sådana lärdomars emottagande. Men det woro de icke. Till äfwentyrs menade de, att han icke nog befordrat deras tillwäxt i den andeliga kunskapen. Men han erinrar, att äfwen om han welat underwisa dem i evangelii djupare hemligheter, så kunde han det icke, för deras eget oförstånds skull. De woro andeliga och således ej köttsliga i samma mening som den blott och bart naturliga menniskan (kap. 2: 14), ty han kallar dem bröder och barn i Kristus; men han kunde icke tala till dem såsom till andeliga, utan såsom till köttsliga, wäl såsom till barn, men också blott såsom till barn eller såsom till omyndiga, som ännu likasom först började wara i Kristus, hos hwilka köttet ännu hade allt för mycket att säga. Detta wisade sig ock deri, att den kunskapsrikedom, som de fått (kap. 1: 5), hade gjort dem uppblåsta (kap. 8: 1), i stället att göra dem ödmjuka och derigenom tillgängliga för den andliga wisheten.

2 Mjölk gaf jag eder att dricka och icke mat, ty den fördrogen I då icke ännu, och I fördragen den icke ens nu, Ebr. 5: 12 f.

Mjölk kallas här begynnelselärorna eller grundbegreppen i evangelii lära. Just derföre att Korintierna ännu blott woro barn i Kristus kunde aposteln endast gifwa dem mjölk, och icke starkare mat, hwarmed menas den högre och djupare underwisningen i evangelii wishet, sådan som kunde gifwas endast åt de fullkomliga, enligt kap. 2: 6. Men ehuru de icke ännu fördrogo den starkare maten, så framhåller aposteln likwäl något deraf, t. ex. i kap. 15, för att låta dem pröfwa sin andliga smak och locka dem till att söka och erfara hwad de försummat.

3 ty I ären ännu köttslige. Ty då afund och kif och söndringar finnas bland eder, ären I icke då köttslige och wandren efter menniskosätt? 2 Kor. 1: 11. Gal. 5: 19 f. Jak. 3: 16.

Såsom omwända woro de andeliga; men köttsliga woro de ännu allt jemt i samma mån som hos dem röjde sig sådana det köttsliga sinnets qwarlefwor, som afund och kif m. m. När så är, ären I icke då köttslige och wandren efter oandligt menniskosätt, i stället för det andeliga och gudeliga i kärlek och enhet?

4 Ty när en säger: ”jag håller mig till Paulus”, och en annan: ”jag till Apollos”, ären I icke då köttslige? 2 Kor. 1: 12.

5 Hwad är då Paulus? Hwad är Apollos? De äro tjenare, genom hwilka I blifwit troende, och detta såsom Herren har gifwit åt hwar och en. Ap. G. 18: 24. 2 Kor. 16: 12.

6 Jag har planterat, Apollos har wattnat, men Gud gaf wäxten. Ap. G. 18: 24 f. 19: 1.

7 Så är nu hwarken den något, som planterar, eller den som wattnar, utan Gud, som gifwer wäxten.

8 Men den som planterar och den som wattnar äro ett, och hwar och en skall få sin lön efter sitt arbete. Ps. 62: 13. Jer. 17: 10. 32: 19. Matt. 16: 27. Rom. 2: 6. Gal. 6: 5. Upp. 2: 23. 22: 12.

De äro ett. Begge äro de tjenare.

9 Ty wi äro Guds medhjelpare; I ären Guds åkerfält, Guds byggnad. 2 Kor. 6: 1. Ef. 2: 20 f.

10 Efter den Guds nåd, som har blifwit mig gifwen, har jag, såsom en wis byggmästare, lagt grunden, och en annan bygger derpå; men hwar och en må se till, huru han bygger derpå.

11 Ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, hwilken är Jesus Kristus. Es. 28: 16. 1 Petr. 2: 7.

12 Men om någon på denna grund bygger med guld, silfwer, dyrbara stenar, trä, hö eller strå,

13 så skall hwars och ens werk blifwa uppenbart, ty dagen skall göra det klart, emedan han uppenbaras med eld, och elden skall pröfwa, hurudant hwars och ens werk är.

Liknelsen är hemtad från de olika byggnadsämnen, som anwändes, så att t. ex. tempelwäggarne inwändigt woro öfwerdragna med guldplåtar, och såwäl tempel som andra stora byggnader woro till större eller mindre del byggda af dyrbara stenar, såsom marmor, porfyr, jaspis o. s. w., eller woro husen uppförda af trä, jemte hö och strå uti wäggar af blandadt ler och halm. Guld, silfwer och dyrbara stenar äro eldfasta byggnadsämnen; trä, hö och strå deremot förbrännas lätt. Likaså wid det andeliga byggnadswerket. Huset eller byggnaden, Guds tempel (v. 16), är de troendes församling. Med dem, som bygga, förstås således i synnerhet församlingslärare. Men det gäller äfwen om hwarje enskild kristen, som för egen del uppbygger sig på den gemensamma frälsningsgrunden. Grunden är Kristus, och här talas blott om dem som bygga på denna grund. Om någon på denna grund bygger med guld, silfwer, dyrbara stenar, d. w. s. läror, som i ogrumlad renhet och klarhet äro utwecklade ur den i Kristi mandomsanammelse och korsdöd uppenbarade [band III, 428]grundsanningen, och som således medföra sanna och oförgängliga omwändelses- och helgelseswerkningar, eller också twärtom trä, hö eller strå, d. w. s. läror, som göra bisaker till hufwudsaker, blott icke sådana att de omkullstörta grunden, men icke heller medföra grundliga och fasta omwändelses- och helgelseswerkningar, så skall hwars och ens werk, som han byggt, blifwa uppenbart, ty dagen, Herrens dag, skall göra det klart, emedan han uppenbaras med eld (2 Tess. 1: 8), och elden skall pröfwa, hurudant hwars och ens werk är. Likasom således eld skall på den yttersta dagen förtära werldsbyggnaden (2 Petr. 3: 710), så skall en andelig pröfningseld utwisa, af hwilken beskaffenhet hwars och ens werk warit, och hwilka som äro Herrens rätta lemmar, samt hurudane lemmarne äro. En menniska kan således blifwa salig genom tron på Kristus, men förlora hela den nådelön, den högre grad af salighet, som hon af nåd skulle hafwa fått, om hon icke hade byggt med hö och strå, utan med dyrbara stenar, på den rätta fasta grunden.

14 Om det werk, som någon har byggt derpå, warder bestående, skall han få lön.

15 Men warder någons werk nedbrändt, så skall han gå miste om den; men sjelf skall han warda frälst, dock såsom genom eld.

Så skall han gå miste om den (lönen) eller egentligen ”lida skada”, nemligen en skada, som består i forlust af hwad han byggt på Guds byggnad, (v. 9), emedan elden förtärt det, således ock i förlust af den lön han annars skulle fått, derest han i full trohet följt Kristus och hans ord, Joh. 10: 27. Matt. 3: 8, och icke byggt med trä, hö och strå; men sjelf skall han, emedan han likwäl icke öfwergifwit grunden (v. 12), warda frälst, räddad, salig, dock icke såsom den, hwilken både byggt på den rätta grunden och byggt derpå rätt, med guld, silfwer och dyrbara stenar, utan med stor nöd, ja såsom genom eld, såsom en den der wid en eldswåda, hwari hans byggnad förbrännes, icke kan undan lågorna rädda mer än sitt lif.

16 Weten I icke, att I ären ett Guds tempel, och att Guds Ande bor i eder? 2 Kor. 6: 19. 2 Kor. 6: 16. Ef. 2: 20 f. Ebr. 3: 6. 1 Petr. 2: 5.

17 Om någon förderfwar Guds tempel, honom skall Gud förderfwa, ty Guds tempel är heligt, hwilket I ären.

Guds tempel består af alla trogna såsom lefwande stenar och är grundadt och uppbygdt på Kristus. Om nu någon, hwilken det wara må, förderfwar Guds tempel, t. ex. genom söndringar förmedelst werldslig wishet eller någon willfarelse, hwarigenom några af Kristi församlingsmedlemmar förwillas och söndras ifrån det heliga sammanhanget med Kristus, honom skall Gud förderfwa (Matt. 10: 18), ty Guds tempel är heligt.

18 Ingen bedrage sig sjelf. Om någon bland eder tycker sig wara wis i denna werlden, warde han en dåre, på det att han må warda wis. Ords. 3: 7. Es. 5: 21.

19 Ty denna werldens wishet är dårskap inför Gud. Ty det är skrifwet: ”Han fångar de wise i deras illfundighet”, Job 5: 13.

Han fångar de wise, nemligen de af den werldsliga wisheten uppblåsta, i deras illfundighet, så att deras egen wishet blir dem till en snara.

20 och åter: ”Herren känner de wises tankar, att de äro fåfängliga”. Ps. 94: 11.

21 Ingen berömme sig derföre af menniskor, ty allt är edert.

22 Det må nu wara Paulus eller Apollos eller Kefas eller werld eller lif eller död eller det som nu är eller det som skall komma, allt är edert;

23 men I ären Kristi, och Kristus är Guds. 2 Kor. 11: 3.

Om I nu ären Kristi egendom, och Kristus är i en oändligt högre mening Guds, såsom Guds ewige enfödde Son, att han och Fadren äro ett; så ären I Guds egendom, på samma gång som I ären Kristi egendom, och så följer deraf, att I ej skolen göra eder beroende af menniskor, utan blott af den Herren, hwilken I tillhören, och i hwilken eder tillhör fullheten af hans salighet.

4 Kapitlet.

Paulus framställer apostlarnes sjelfförsakelse till ett föredöme och warnar för högmod.

Det skall man hålla oss för, att wi äro Kristi tjenare och förwaltare af Guds hemligheter. 2 Kor. 6: 4. Kol. 1: 25.

Uttrycket förwaltare syftar på det bruket i forntiden, att husbonden satte en tjenare öfwer de andre till att gifwa hwar och en hans syssla och hans lön (Luk. 12: 42). En sådan tjenare kallades då förwaltare eller hushållare. Hwad således denne hade att uträtta, det hade han att uträtta icke i sin eget, utan i sin husbondes namn, hwilkens egodelar han förwaltade, och på hwilkens wälbehag han måste se. Likaså skulle man hålla apostlarne, och så skall man hålla rätta lärare efter dem för ingenting mer och ingenting mindre än de äro: för ingenting mer, så att man icke berömmer sig af eller fäster sig med en öfwerdrifwen tillit wid menniskor (kap. 3: 21), men icke heller för någonting mindre än de äro, utan just för det de äro, nemligen tjenare, men Kristi tjenare och förwaltare af Guds hemligheter, d. ä. af ordet om Guds rådslut och anstalter till werldens frälsning, hwilket är uppenbaradt i Kristus. Alla dessa rådslut och nådesanstalter äro idel hemligheter för det naturliga sinnet och det oupplysta förnuftet.

[band III, 429]2 Så söker man nu hos förwaltarne intet annat än att hwar och en skall finnas trogen. Luk. 12: 42.

Närmare: Men för öfrigt sökes bland förwaltarne, att någon må finnas trogen. Icke större förwaltningsgåfwor än Herren gifwit, icke stora glänsande gerningar o. s. w. sökas eller fordras i den förestående räkenskapen, utan blott trohet i gåfwornas anwändning, en trohet, som icke heller är ett werk af menniskan, utan ett werk af Gud, i det att menniskan anwänder den kraft, t. ex. till läroembetets förwaltning, som Gud oafbrutet will förläna. Och mer än Gud sjelf söker hos sina förwaltare, böra icke menniskor af dem söka och icke heller de sjelfwe.

3 Men mig är det en ganska ringa ting, att jag warder dömd af eder eller af en mensklig dag; jag dömer mig icke heller sjelf.

D. ä.: Men mig, hwad min enskilda person beträffar, så, ehuru jag torde af eder befinnas trogen och ehuru jag icke föraktar edert omdöme i och för sig sjelf, är det, när jag tänker på Guds domslut, helt och hållet en ganska ringa ting, att jag ware sig i edra enskilda samtal warder dömd eller bedömd af eder, huruwida jag är mer eller mindre trogen, eller ock, om så wore, af en offentligt hållen mensklig domsdag, hwilken ingenting kan betyda i jemförelse med Herrens dag, den allt afgörande; jag dömer mig icke heller sjelf, d. ä. jag afgör icke heller något öfwer mig sjelf och min trohet i förwaltningen af Guds hemligheter.

4 Ty jag wet intet med mig; dock år jag icke derigenom rättfärdigad; men den som dömer mig är Herren. 2 Mos. 34: 7. Ps. 130: 3. 143: 2. Job 9: 2.

Ty jag wet intet med mig. Låt alltså wara, att en Herrens tjenare kan säga detta, att han wet intet med sig, intet nemligen som bestämdt wore stridande mot troheten, så måste han säga tillika: dock, om än mitt samwete icke förebrår mig någon bestämd otrohet, är jag icke derigenom rättfärdigad, likasom kunde jag sjelf wara min domare; men min rättfärdiggörelse måste hafwa en fastare grund: den som dömer och rättfärdigar mig är Herren, hwilkens ögon se skarpare och längre än mina.

5 Dömen derföre icke i förtid, innan Herren kommer, hwilken ock skall bringa i ljuset hwad i mörker är fördoldt och uppenbara hjertans uppsåt. Och då skall hwar och en få sitt pris af Gud. Matt. 7: 1. Rom. 2: 1. Upp. 20: 12.

D. ä.: Dömen derföre icke, dömen intet i förtid om wärde, lön m. m., likasom ankomme det på edert omdöme, innan Herren kommer, hwilken icke blott skall döma, utan ock skall bringa i ljuset, hwad i mörkret är fördoldt, således jemwäl det, som finnes fördoldt i hjertats djup, och uppenbara hjertans mer eller mindre trogna uppsåt. Och då skall hwar och en trogen hushållare få sitt pris af Gud, likasom den som brukat otrohet får sitt straff.

6 Detta, mina bröder, har jag tillämpat på mig och på Apollos för eder skull, på det att I af oss måtten lära att icke tänka utöfwer det som är skrifwet, att I icke uppblåsens mot en för en annans skull. Ords. 3: 7. Rom. 12: 3.

Med ”detta”, som står i versens början, menar aposteln åtminstone allt det, som från kap. 3: 4 blifwit framstäldt. Detta har han tillämpat på sig och Apollos. Ordet tillämpa i grt. utmärker detsamma som att framställa en sak om någon eller några personer, så att det gäller äfwen om andra. Alltså: Detta, mina bröder, har jag tillämpat på mig och på Apollos för eder skull, på det att I af oss måtten lära att icke någon må tänka om sig sjelf eller om någon annan utöfwer eller högre än det som nu är skrifwet, nemligen i skriften, hwars ord böra wara rättesnöret för menniskans tänke- och handlingssätt; på det att I icke högmodens eller uppblåsens mot en för en annans skull, hwilket sker då någon i partisinne berömmer sig af en menniska och upphöjer den ene rätte läraren med nedsättande af den andres wärde.

7 Ty hwem utmärker dig? Och hwad har du, som du icke har undfått? Men om du också har undfått något, hwarföre berömmer du dig, såsom om du icke hade undfått det? Joh. 3: 27. Rom. 12: 6. 1 Petr. 4: 10. Jak. 1: 17.

Hwem utmärker dig? nemligen genom något företräde framför andra? Hwem, om icke Gud allena genom sin nåd?

8 I ären redan mätte, I hafwen redan blifwit rike, oss förutan hafwen I blifwit herskare, och wäl wore, om I haden blifwit herskare, på det att ock wi måtte herska med eder.

Dessa äro den bestraffande och warnande kärlekens ord; som wille aposteln säga: I ären redan mätte, så att intet mer will wara eder godt nog, der I dock icke borden förgäta, att det rätta mättandet med Guds nåd och gåfwa gör en menniska allt mer nådeshungrande. I hafwen redan blifwit rike eller menen att I nu ären rike på wishet och kunskap (kap. 1: 5), såsom om I intet mer behöfden, der dock genom sjelfförtroende och brist på ödmjukhet äfwen den andeliga kunskapsrikedomen så lätt urartar till uppblåst wetande (kap. 8: 1). Oss förutan hafwen I blifwit herskare, likasom I haden hunnit till kristendomens högsta grad, men utan att I ansen eder behöfwa af oss, edra förra lärare, ledning, och i känslan af eder kraft, hwarmed I öfwerwunnit, glömmen I eder swaghet och faran att ännu kunna öfwerwinnas. Och wäl wore, om I haden blifwit herskare, och således tidpunkten för församlingens fulländning och det rätta herskandet wore inne, på det att ock wi apostlar, hwilkas trångmål och wedermödor med eder fulländning skulle hafwa ett slut, måtte herska tillsamman med eder!

[band III, 430]9 Ty mig tyckes, att Gud har framstält oss apostlar såsom de allra ringaste, såsom till döden dömde, ty wi hafwa blifwit ett skådespel för werlden, både för änglar och menniskor. Ps. 44: 23. 2 Kor. 4: 11. 2 Kor. 15: 30 f. Ebr. 10: 33.

D. ä.: Men långt ifrån att tiden till det fullkomliga regerandet är för församlingen inne, wisar sig motsatsen dertill, och det allra mest hwad Kristi sändebud widkommer. Ty mig tyckes, att Gud har offentligen framstält oss apostlar såsom de allra ringaste eller (egentligen) såsom de ytterste. — De forne profeterna woro förföljda men hade likwäl stort anseende, och ingåfwo fruktan äfwen hos de store och mägtige. Men apostlaembetet war på en gång det i sig sjelf ärofullaste och det inför werlden smädefullaste embete på jorden; apostlarne, hwilka Gud satt till de förnämste i församlingen, har han tillika framstält såsom de yttersta och ringaste i werldens ögon, — widare såsom till döden dömde; ty wi hafwa blifwit ett skådespel för hela werlden, både för änglar och menniskor. Likasom det war en sed i det romerska riket, att de, som blefwo dömda till döden, stundom kastades för wilda djur eller omkommo i fäktarespelen samt sålunda framstäldes till det ömkligaste skådespel inför de folkhopar, hwilka samlades att åse deras qwal, likaså blefwo apostlarne genom sina mångahanda lidanden framstälde till ett skådespel, och det för hela werlden, d. ä. både för änglar och menniskor. Ebr. 12: 1.

10 Wi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloke i Kristus, wi swage, men I starke, I ärade, men wi föraktade. 2 Kor. 2: 3. 2 Kor. 13: 9.

11 Ända till denna stund både hungra och törsta wi och äro nakne och warda kindpustade och hafwa intet stadigt hem 2 Kor. 4: 8 f. 11: 23.

12och sträfwa och arbeta med wåra händer. Då wi blifwa bannade, wälsigna wi; då wi förföljas, fördraga wi; Ap. G. 18: 3. 20: 34. 1 Tess. 2: 9. 2 Tess. 3: 8. Matt. 5: 44. Luk. 6: 28. 23: 34. Ap. G. 7: 60. Rom. 12: 14.

13 då wi smädas, tala wi goda ord; wi hafwa blifwit såsom werldens afskum och allas afskräde intill denna stund. Klag. 3: 45 f.

D. ä.: Då wi smädas, tala wi goda ord eller (egentligen) förmana wi, wi beswara icke försmädelserna annorlunda än med milda förmaningar, lugnt förehållande wedersakarne deras orättwisa, likasom Kristus sjelf gjorde (Joh. 18: 23; wi hafwa blifwit såsom werldens afskum, alltså såsom föremål för werldens största afsky, och just dermed icke blott deras, som förfölja oss, utan allas (hwars mans) afskräde intill denna stund. Wid ordet ”afskum” som äfwen kan betyda ”reningsoffer”, anmärker Luther: ”Så hette en menniska, som hade begått en så ond gerning, att man trodde, att Gud derföre skulle förbanna både land och stad. Derföre, om de röjde henne ur wägen, menade de, att de hade utplånat förbannelsen och renat landet”. — Sålunda menade werlden, att apostlarne och evangelii predikare woro de argaste och skändligaste menniskor på jorden, så att om de kunde blifwa dem qwitt, så stode det, menade de, wäl till, då wore de qwitt all olycka och förbannelse, och hade dermed gjort Gud en stor tjenst. Joh. 16: 2. Så mena nu många af de werldsligt sinnade i kristenheten, att om de kunde blifwa frie från kristendomen, så blefwe de befriade från ett swårt band och ett stort hinder i deras werldsliga utweckling och framåtskridande! Ps. 2: 3.

14 Icke för att komma eder att blygas skrifwer jag detta, utan såsom mina älskade barn förmanar jag eder. 1 Tess. 2: 11.

Wisst borde Korintierna icke kunna undgå att blygas, och wisst wille aposteln förmå dem att blygas öfwer deras skamliga partiwäsende, men ändamålet war att förmana dem till kärlek och enighet.

15 Ty om I än haden tio tusen tuktomästare i Kristus, så hafwen I dock icke många fäder; ty i Kristus Jesus har jag födt eder genom evangelium. Ap. G. 18: 11. Gal. 4: 19. Filem. v. 10.

Tuktomästare heter egentligen ”barnledare”. I forntiden sattes stundom öfwer barnen slafwar till sällskap och uppsigt. Om nu en sådan tuktomästare kunde hafwa ett ömt sinnelag för de honom anförtrodda barnen, så war det dock icke en ömhet såsom fadrens. Barnen kunde nu hafwa stora sådana ledare, men icke mer än ett fader. Sammalunda kunde nu Korintierna hafwa stora tuktomästare eller ledare eller uppfostrare, t. ex. Apollos och andra, men dessas kärlek till dem, huru stor den än war, kunde dock icke wara så stor och innerlig som den apostelns, hwilken warit för dem en andelig fader, genom hwilkens ord de blifwit födde på nytt till barn i Kristus. Derföre borde ock hans faderliga förmaning hafwa så mycket större eftertryck och wigt för dem.

16 Derföre förmanar jag eder: Blifwen mina efterföljare. 2 Kor. 11: 1. Fil. 3: 17. 1 Tess. 1: 6. 2 Tess. 3: 9.

17 Fördenskull har jag sändt till eder Timoteus, som är min älskade och trogne son i Herren, och han skall påminna eder mina wägar i Kristus, såsom jag allestädes lärer i alla församlingar. 1 Tim. 1: 2. 2 Tim. 1: 2.

Fördenskull, nemligen för att hos dem befrämja werkställigheten af hans faderliga förmaning, sände han till dem Timoteus. Honom kallar Paulus eljest också broder (2 Kor. 1: 1), men här (egentligen): ”mitt älskade och trogna barn i Herren.” Detta innebär att Paulus omwändt äfwen honom till kristendomen, och hade således födt honom i samma mening, som [band III, 431]detta i versen 15 sades om Korintierna. Desto större förtroende skulle Timoteus hos dem ingifwa med sitt uppdrag till dem från aposteln. Desto innerligare skulle han kunna påminna dem om, hwad de förut så wäl lärt känna, apostelns wägar i Kristus, eller hans sätt att gå till wäga i Kristi tjenst, och öfwertyga dem, att aposteln lärde lika allestädes och i alla församlingar; då det torde hafwa funnits de, som welat hos Korintierna göra aposteln misstänkt för att lära olika i olika församlingar, och sålunda welat förswaga werkan af apostelns sändebref.

18 Men somliga hafwa blifwit uppblåsta, i den förmodan, att jag icke kommer till eder.

Alla borde de taga Timotei ankomst såsom ett tecken af apostelns kärlek och derigenom låta sig föras till ödmjuk besinning af sina förwillelser. Men aposteln wisste, att icke alla skulle taga det så, utan twärtom att somliga skulle i ett uppblåst sinne anse det såsom ett tecken, att aposteln, som wäl war skarp i sina bref, likwäl fruktade att personligen komma till dem. 2 Kor. 10: 10 och följande.

19 Men jag skall snart komma till eder, om Herren will, och lära känna icke de uppblåstas ord, utan deras kraft.

20 Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft. 2 Kor. 2: 4.

21 Hwad wiljen I? Skall jag komma med ris till eder, eller med kärlek och saktmodig ande? 2 Kor. 10: 2. 13: 10.

Att ”komma med ris” will säga att uppträda såsom en straffande domare, som utesluter de uppenbart owärdiga medlemmarne ur församlingens gemenskap. Som wille aposteln säga: Hwad eller hwilketdera wiljen I? Wäljen sjelfwa: Skall jag, enligt den fadersmagt mig tillhör, komma med tukto-ris till eder, eller, såsom jag hellre önskar, med kärlek och saktmodig ande, som gläder sig att ej behöfwa anwända det strängare medlet? Emellertid war i den korintiska församlingen en förargelsesynd begången, som måste redan innan aposteln hann komma till dem, med tuktoriset bestraffas. Om denna bestraffning, som ej tålde uppskof, handlar det följande kapitlet.

5 Kapitlet.

Församlingen förmanas att öfwa tukt mot uppenbara syndare.

Det förljudes i allmänhet, att skörlefnad är ibland eder, och sådan skörlefnad, som icke ens bland hedningarne omnämnes, att en har sin faders hustru. 3 Mos. 18: 8. 5 Mos. 27: 20.

Med uttrycket ”sin faders hustru” förstås ”stjufmoder”, enligt stora goda uttolkare. Förfärligheten af ett sådant äktenskapsbrott skildras dermed, att det säges wara okändt bland sjelfwa hedningarna. Det war således förfärligt, att ett sådant brott någonstädes skedde, men det war ännu förfärligare att något sådant kunde ske af en kristen församlingsmedlem, och det utan att den personen blifwit, som sig bort, utesluten ur församlingens gemenskap.

2 Och I ären uppblåste och hafwen icke snarare blifwit bedröfwade, på det att den som gjort denna gerning måtte hafwa blifwit utdrifwen från eder?

Uppblåste, såsom om ingen skuld wore hos eder.

3 Ty för min del har jag, frånwarande till kroppen men närwarande i anden, redan, såsom wore jag närwarande, dömt, Kol. 2: 5.

4 att den som detta så bedrifwit, han skall, i wår Herre Jesu Kristi namn, då I och min ande kommit tillsamman, med wår Herre Jesu Kristi magt,

5 öfwerlemnas åt Satan till köttets förderf, på det att anden må blifwa frälst på Herren Jesu dag. Job 1 o. 2 kap. 1 Tim. 1: 20.

Dessa verser innehålla det starkaste exemplet i nya testamentet på kyrkligt bann. Det fordrades ock en apostolisk myndighet för att kunna utföra det. Aposteln hade redan dömt att så skulle ske, i kraft af fin apostoliska fullmagt, i wår Herre Jesu Kristi namn. Dock, likasom kyrkotukten i allmänhet är en församlingsangelägenhet, så gäller detta äfwen om kyrkotuktens allwarsammaste del, bannlysningen. Derföre säger sig aposteln hafwa gjort, hwad han uti denna del företagit, i gemenskap med den korintiska församlingen, inom hwilken den så djupt fallna personen bedrifwit sin förargelsewäckande gerning. Således heter det icke blott: ty för min del har jag redan dömt, utan äfwen: då I och min ande kommit tillsamman. Det allwarliga domslut, som han således för sin del fattat, fastän lekamligen frånwarande, werkställer han i förening med församlingen, såsom med anden hos henne närwarande. Hon skulle alltså enstämmigt förena sig med honom i detta beslut, hwilket han för öfrigt fattar i medwetandet af sin gemenskap med wår Herre Jesu Kristi magt, som bodde i honom och i församlingen. Utan twifwel innebär detta äfwen, att de kristna i Korint skulle hålla en sammankomst i och för denna angelägenhet, nemligen att gemensamt och högtidligt förkunna apostelns domslut. Denna dom war, att den, som detta så bedrifwit hafwer, skall öfwerlemnas at Satan till köttets förderf. Beslutet att utesluta mannen ur den kristna församlingen war således ett beslut att ”öfwerlemna honom åt Satan”, ty församlingen är Kristi kropp, hwarföre den lem, som skildes från gemenskapen med församlingen, hemföll åt Satans rike. Hwartill? till köttets färderf. Med sitt kött hade mannen på ett groft sätt syndat. I köttet drabbar honom alltså, såsom det will synas, ett utomordentligt straff. Hwari det bestod, nämnes ej; men deremot se wi, att köttets förderf war här ett wilkor för andens [band III, 432]räddning. Hwari nu köttets förderf än bestod, så åsyftade det den köttsliga naturens dödande; och den djupa ånger och själanöd, hwari han kom, kunde wisserligen också utöfwa sin inflytelse till rent af kroppsligt lidande. I alla fall är det blott medel. Ändamålet med det stränga bannet är: på det att anden må räddas undan förderfwet och blifwa frälst på Herren Jesu dag.

6 Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet surdeg syrar hela degen? Jak. 4: 16. Gal. 5: 9.

Weten I icke, I som berömmen eder af att weta så mycket, weten I icke, att litet surdeg syrar hela degen, och att följaktligen en enda synd och en enda syndare kan såsom en smitta orena en hel församling? — Brefwet är efter all sannolikhet skrifwet wid påsktiden. Deri låg då en anledning till den i de ordspråkslika orden anwända bilden af surdegen, hwilken bild utföres i de twenne följande verserna. Judarne skulle under denna högtid bortkasta all lekamlig surdeg ur husen. De kristna, som skola fira en oafbruten andelig påsk, måste ock wara angelägna att bortskaffa, så widt sig göra låter, all syndens surdeg. Dertill hörer, att de för ingen del likgiltigt anse sådana grofwa syndare och syndastyggelser ibland sig, som den, hwilken aposteln här så strängeligen beifrar, eller andra uppenbara synder, och således icke mena, att de wäl kunde wara kristna ändå, fastän sådan syndastyggelse egde rum och tåldes i församlingen.

7 Bortrensen den gamla surdegen, på det att I mån blifwa en ny deg, såsom I ären osyrade. Ty wårt påskalam är ock slagtadt för oss, nemligen Kristus. Es. 53: 7. Joh. 1: 2936. 1 Petr. 1: 19. 2 Kor. 15: 3.

På det att I, efter bortskaffandet af det onda, mån gemensamt genom helgelse blifwa en ny deg, såsom I hwar för sig och genom rättfärdiggörelsen ären osyrade, i Kristus rene gjorde. — ”Det finnes ännu synd qwar hos de heliga, hwilken måste bortrensas: derföre säger han: I ären osyrade, d. ä. helige; men lagen så, att I utrensen allt och blifwen alldeles rena, en alldeles ny deg.” L. — Kristus är för oss offrad såsom det rätta påskalammet till att försona oss med Gud, borttaga wår syndaskuld, rensa oss från synden genom sitt blod och blifwa för oss en andelig spis, Joh. 6: 53–57. Såsom Israeliterna åto påskalammet, så få de pånyttfödda andeligen äta lifwets bröd, Jesu förklarade lekamen. Derföre är det angeläget att de icke wilja behålla eller tåla någon syndens surdeg.

8 Alltså, låtom oss hålla högtid, icke i gammal surdeg, ej heller i elakhetens och ondskans surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg. 2 Mos. 12: 3 f.

Alltså, låtom oss hålla högtid öfwerhufwud, icke i gammal surdeg, d. ä. de samla förderfliga wanorna, och särskildt ej heller i elakhetens och ondskans surdeg — i det att elakheten förmänger det onda med bet goda, det orena med det rena, och ondskan låter lögnen gälla som sanning — utan i renhetens och sanningens osyrade deg — i det att renheten upprigtigt ser allena på det goda, och sanningen förkastar allt ondt.

9 Jag skref till eder i mitt bref, att I skullen undwika umgänge med horkarlar, 2 Tess. 3: 14. 2 Kor. 6: 14. Ef. 5: 11.

I mitt bref, dermed menas ett föregående bref, som aposteln skrifwit dem till, men som icke kommit till wår kännebom. Hwad aposteln i det brefwet skrifwit till dem derom, att de ej skulle hafwa umgänge med horkarlar, hade de kristna i Korint icke rätt förstått, enär aposteln behöfwer här ytterligare förklara det för dem.

10 dock icke i allmänhet med denna werldens horkarlar eller girige eller roffare eller afgudadyrkare, enär I ju då måsten gå ut ur werlden.

11 Men nu skref jag till eder, att om någon, som kallas broder, är en horkarl eller en girig eller en afgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en roffare, skolen I icke hafwa umgänge med honom eller ens äta tillsamman med en sådan. Ords. 23: 20. 24: 1. Matt. 18: 17. Rom. 16: 17. 2 Tess. 3: 6.

(V. 10). Dock menade jag icke i allmänhet umgänget med denna werldens horkarlar o. s. w. (v. 11), alldenstund man öfwer allt i werlden möter horkarlar, girige m. fl. Men nu war detta icke min mening, utan i det syftet skref jag till eder, att om någon, som kallas eller låter kalla sig med det bland de trogna wanliga namnet broder, är det oaktadt uppenbarligen en horkarl eller en girig eller en afgudadyrkare, så att han t. ex. af menniskofruktan eller andra anledningar deltager i sina förra hedniska stallbröders afgudaoffer, under det han likwäl menar sig kunna wara en sann kristen och frukta Gud, eller en smädare eller en drinkare eller en roffare,skolen I icke hafwa umgänge med honom eller ens äta tillsamman med en sådan, ännu mindre hafwa någon förtroligare gemenskap med honom.

12 Ty hwad tillkommer det mig att döma dem som äro utanför? Dömen icke I dem som äro innanför?

D. ä.: Ty hwad tillkommer det mig att döma dem, som äro utanför eller utom församlingen (v. 10)? De, som tillhöra församlingen, gifwa en apostel nog att skaffa. — Dömen icke I dem som äro innanför, inom församlingen? — All sann kyrkotukt innebär ett rättmätigt dömande. Ty här blir det ej fråga om att den enskilda menniskan dömer en annan (Matt. 7: 4), utan det är en hel församling, som pröfwar hwilka medlemmar äro oskickliga och skadliga för hela församlingskroppen, och genom att utesluta en sådan medlem ur sin gemenskap fäller öfwer honom den dom, som äfwen Herren Kristus, i församlingens hufwud, anbefalt [band III, 433](Matt. 18: 17, [et]c.). Att så war, det wisste den Korintiska församlingen af egen erfarenhet. De hade derföre bort förstå apostelns mening i förta brefwet rörande de bolare, som borde dömas genom uteslutning, nemligen att det gälde sådana, som befunno sig inom, ej sådana som befunno sig utom församlingen.

13 Men dem som äro utanför skall Gud döma. Drifwen ut från eder den som är ond. 5 Mos. 13: 5. 17: 7. 22: 21 f.

Men dem som äro utanför skall Gud döma; åt honom skola wi i ödmjukhet öfwerlemna domen rörande deras salighet eller förderf och icke ingripa i hans konungsliga domsrätt. Och hwad nu hela den från v. 1 behandlade saken beträffar, så bör det i afseende på uteslutandet ur församlingsgemenskapen så ske, som det är enligt med den af Gud redan i gamla testamentet gifna befallningen (5 Mos. 17: 7; kap. 19: 19 m. fl.), nemligen: drifwen ut från eder den som är ond, d. ä. just den i v. 1 [et]c. omtalade och hwarje annan, som möjligen gör uppenbar förargelse. Ty ehuru en sådan i anseende till namnet, så länge han kallar sig en broder, är inom församlingen, så tillhör han, genom sina gerningar och sitt genom syndens gerningar uppenbarade sinnelag, dem som äro utanför. Derföre bör han ock drifwas ut till dem genom en sådan dom, hwarigenom församlingen wisar sig wara angelägen om sin renhet och kristliga ära.

6 Kapitlet.

Förmaning att undwika rättegångar, frihetens bruk. Warning för otukt.

Djerfwes någon af eder, som har sak mot en annan, att gå till rätta inför de orättfärdige och icke inför de helige?

Att en wiss domsrätt tillhör församlingen blef i det föregående kapitlet erinradt. Men denna domsrätt hade den korintiska församlingen missbrukat på mer än ett sätt, mest genom underlåtenhet. De hade således ej blott underlåtit sin skyldighet i afseende på blodskändaren enligt 5:te kap., utan äfwen i afseende på rättstwister enligt 6:te kap. o. s. w. De hade nemligen, hwad rättstwisterna beträffar, underlåtit att få dem afgjorda inför kristna skiljedomare och i stället wädjat till hedniska. — Djerfwes någon af eder, som har sak mot en annan, att gå till rätta inför de orättfärdige, inför hedningarne, som ju lefwa i uppenbar öfwerträdelse af Guds bud, och icke inför de helige (jemför Dan. 7: 18)?

2 Eller weten I icke, att de helige skola döma werlden? Och om werlden dömes af eder, ären I då owärdige att döma i de ringaste mål? Matt. 19: 28. Luk. 22: 29 f.

D. ä. närmare: Eller weten I icke, åtminstone uppfören I eder så som om I icke wissten det, att de helige skola, sedan de sjelfwe fått sin förklaringsdom, af Kristus erhålla domsmagt öfwer andra och döma eller wara Kristi meddomare öfwer hela den af oheliga bestående werlden! Och om nu hela werlden dömes af eller genom eder, ären I då owärdige de ringaste domstolar och således icke gode nog att döma i de ringaste mål?

3 Weten I icke, att wi skola döma änglar? Mycket mer då i timliga saker.

4 Om I nu hafwen timliga saker att afdöma, så sätten I dem som äro föraktade i församlingen till domare.

Föraktade m. m., ”d. ä. hedningarne, som man icke med de kristna låter deltaga i kristliga saker, såsom sakramenten m. m”.

5 Eder till blygd säger jag detta. Finnas då bland eder icke någon wis man, som kan blifwa skiljedomare för sin broder?

6 Utan broder går till rätta med broder, och detta inför otrogna.

7 Det är redan i allmänhet en brist hos eder, att I gån till rätta med hwarandra. Hwarföre låten I icke hellre göra eder orätt? Hwarföre låten I icke hellre göra eder skada? Ords. 20: 22. Matt. 5: 39. Luk. 6: 29. Rom. 12: 17 f. 1 Tess. 5: 15.

8 Men I gören sjelfwa orätt och skada, och detta mot bröder.

9 Eller weten I icke, att orättfärdiga icke skola ärfwa Guds rike? Faren icke wilse. Hwarken horkarlar eller afgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller weklingar eller drängaskändare Kol. 3: 5 f.

10 eller tjufwar eller girige eller drinkare eller smädare eller roffare skola ärfwa Guds rike. Gal. 5: 19 f. Ef. 5: 5.

11 Och detta woro somliga bland eder; men I hafwen twagit eder rene, I hafwen blifwit helgade, I hafwen blifwit rättfärdiggjorde genom Herren Jesu Kristi namn och genom wår Guds Ande. Ef. 2: 1 f. 5: 8 f. Kol. 3: 7 f. Tit. 3: 3 f.

Twagit eder rene i dopet ifrån eder orenlighet, helgade till Guds egendom, rättfärdigade också i afseende på nästan.

12 Allt är mig lofligt, men icke allt är nyttigt; allt är mig lofligt, men jag skall icke låta mig beherskas af något. 2 Kor. 10: 23.

De flera gånger förekommande orden: ”Allt år mig lofligt” synas hafwa warit ett talesätt, som af aposteln blifwit förut för dem anwändt. [band III, 434]Men de synas ock hafwa missförstått och missbrukat det talesättet derhän, som skulle de såsom fria kristna hafwa magt äfwen till allt sådant, som wore deras köttsliga lusta behagligt. Kanhända funnos det ibland dem, likasom det fans på en del andra ställen, sådana som menade, att om en kristen blott tjenade Gud med anden, så wore det likgiltigt hwad hon gjorde med köttet, med kroppen. Det hette i v. 9: faren icke wilse, eller egentligen ”låten icke förwilla eder”; och här: Allt är mig lofligt, så att jag har frihet att betjena mig deraf, allt nemligen som i sig sjelf icke är synd, men icke allt är nyttigt, och af kärlek till mitt andeliga wäl måste jag försaka mycket, som jag eljest har frihet att göra. Allt är mig lofligt, detta är wäl sant, men jag skall icke låta mig beherskas af något, så att det får magten öfwer mig, utan jag måste hafwa magten öfwer det.

13 Maten är för buken och buken för maten, men Gud skall göra båda till intet. Men kroppen är icke för skörlefnaden, utan för Herren, och Herren för kroppen. Matt. 15: 17. Rom. 14: 17.

D. ä.: Födoämnena äro bestämda för buken, och buken för födoämnena, men Gud skall göra båda, både buken och födoämnena, till intet. Men så sant detta ock är, hwadan full frihet i afseende på bruket af dessa förgängliga ämnen eget rum, så följer deraf alldeles icke, att det som gäller om buken äfwen skulle gälla om kroppen i sin helhet, och att det som gäller om födoämnena skulle gälla om boleriet. Skulle derföre någon wilja till stöd för de köttsliga lustarne göra ett sådant påstående, att det stode en kristen fritt att anwända sin kropp huru som helst, efter kroppen är något förgängligt, så wore det ett grufligt missbruk af den kristliga friheten eller af den satsen, att allt är mig lofligt. Twärtom: kroppen är icke bestämd för skörlefnaden, såsom buken är bestämd för maten, utan för Herren Kristus, som ock sjelf antagit en mensklig kropp och helgat oss samt också genom uppståndelsen will förbinda oss med sig, och Herren för kroppen, i det han är så nådig, att han will bete sig såsom kroppens såwäl som själens Gud och Herre och saliggörare.

14 Och Gud har både uppwäckt Herren och skall uppwäcka oss genom sin magt. Ap. G. 2: 2132. Rom. 8: 11. 2 Kor. 4: 14.

Kroppen blir således icke tillintetgjord på samma sätt sam buken. Han skall warda till jord, men också åter uppwäckas. Men derföre skall man icke egna den åt köttsliga lustar, utan hålla den i helgelse och ära, att den må i uppståndelsen förhärligas såsom Kristi egendom och Andens boning. Här widrör aposteln i förwäg det som han i 15:de kapitlet skall utförligare afhandla.

15 Weten I icke, att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det! 2 Kor. 12: 27. Ef. 5: 30.

16 Eller weten I icke, att den som håller sig till en sköka, han blifwer en kropp med henne? Ty de tu, heter det, skola warda ett kött. 1 Mos. 2: 24.

Således i det mannen blifwer en kropp med henne, skiljer hans ande sig från Herren och säljer sig till köttets slaf: menniskan blifwer på sådant sätt ett kött med en person, som är alldeles köttslig.

17 Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom. Joh. 17: 21 f. Ef. 4: 4.

Således, likasom genom boleriet äfwen anden blifwer köttslig, så twärtom genom föreningen med Herren, som är en Ande, blifwer äfwen wår kropp andelig och delaktig af kraften och grundämnet till en härlig uppståndelse. Rom. 8: 11.

18 Flyn skörlefnaden. All synd, som en menniska gör, är utom kroppen, men den som öfwar skörlefnad, han syndar mot sin egen kropp.

”Det kunde synas som ju äfwen fråssaren, drinkaren, ja, till och med den, som missbrukar handen, tungan o. s. w., syndade på sin egen kropp. Men dessa synder beröra nemligen blott förgängliga delar af kroppen, skulle de än ända till dess fullkomliga förstöring utöfwa sin magt öfwer honom. Genom den olofliga könsförbindelsen åter blifwer hela kroppen, menniskans hela lekamliga tillwaro, hwari hennes andeliga omföres, hwarifrån den derföre icke heller kan åtskiljas, öfwerlemnad åt en oren person till dess egendom. Denna synd säljer derföre hela menniskans kropp till fullkomlig andeligt-lekamlig gemenskap med en annan. I denna mening är derföre äfwen sjelfmordet icke en synd på ens egen kropp. Så afskywärd, från en annan sida betraktad, denna likasom andra lekamliga synder är, så har den dock icke det enkom gräsliga af boleriet, att menniskan bortgifwer sin kropp (icke blott den jordiska eller dess förgängliga lemmar) och dermed sig sjelf till slaf. Hwarje annan synd tillfogas kroppen utifrån och är så tillwida utom densamma; men boleriet är en synd uti kroppen sjelf.”

19 Eller weten I icke, att eder kropp är ett den Helige Andes tempel, hwilken bor i eder, och som I hafwen af Gud, och att I icke ären edra egna? 2 Kor. 3: 16. 2 Kor. 6: 16.

20 Ty I ären dyrt köpte. Så prisen nu Gud i eder kropp och eder ande, hwilka tillhöra Gud. 2 Kor. 7: 23. 1 Petr. 1: 18, 19. 2 Petr. 2: 1.

Kristi dyra blod, hwarmed I ären köpte, werkar i eder äfwen fortfarande rening från widlådande synd, Ebr. 12: 1, så framt I låten det rätt genomwerka eder kropp och ande till Guds lof och pris, 2 Kor. 7: 1. Rom. 6: 13. 2 Petr. 1: 4.

[band III, 435]

7 Kapitlet.

Råd och förmaningar angående äktenskap och ogift stånd samt angående träldom.

Hwad nu angår det, hwarom I hafwen skrifwit till mig, så är det godt för en man att icke komma wid en qwinna.

Egentligen ”det är skönt för en man”. Detta säger aposteln icke i den mening, som wore det lediga eller äktenskapsfria ståndet i sig sjelf heligare än det gifta, utan af de grunder, som anföras i v. 26—35.

2 Men för att undwika skörlefnaden hafwe hwar man sin hustru och hwar qwinna sin egen man.

För att undwika skörlefnaden, egentligen ”för boleriernas skull.” Frestelserna till allehanda utswäfningar woro i den grekiska staden Korint så mycket större, som bland hedningarna i allmänhet och bland Grekerna i synnerhet hordomssynden ej blott utöfwades, utan ock förklarades för något rätt och lofligt.

3 Mannen gifwe hustrun den skyldiga ömheten, och sammalunda äfwen hustrun mannen. 1 Petr. 3: 7.

Den skyldiga ömheten, egentligen ”pligten.”

4 Hustrun har icke magt öfwer sin egen kropp, utan mannen; sammalunda har icke heller mannen magt öfwer sin egen kropp, utan hustrun.

5 Afhållen eder icke från hwarandra, om icke tilläfwentyrs efter öfwerenskommelse till en tid, att I mån hafwa ledighet till bönen, och kommen sedan åter tillsamman, på det att Satan icke må fresta eder för eder okyskhets skull.

Okyskhet, egentligen ”oåterhållsamhet”. Wid wissa wigtiga tillfällen war det i den äldsta kyrkan sed, att utsätta särskilda tider till mera ihållande böner. Om denna sed synes aposteln i denna vers gifwa förmaning till särskild försakelse, wid sådana tillfällen plägade man ock stundom iakttaga fasta. Ap. G. 13: 2, 3; kap. 14: 23.

6 Men detta säger jag såsom ett medgifwande, icke såsom en föreskrift.

D. ä. såsom tillåtelse eller råd, icke såsom befallning eller såsom wore det ett allmängiltigt bud och en i sig sjelf nödwändig pligt.

7 Ty jag wille, att alla menniskor wore såsom jag sjelf; men hwar och en har sin egen gåfwa af Gud, den ene så, den andre så. Matt. 19: 11 f.

Så säger aposteln dels i medwetandet af den särskilda wälsignelse han sjelf haft af sitt ogifta tillstånd wid evangelii förkunnande, dels i tanken på det som uttryckligen erinras i v. 26 om den dåwarande nöden. Ty jag wille eller önskade hellre, att alla menniskor wore såsom jag sjelf, nemligen ogifta; men hwar och en af de troende har icke blott såsom andra menniskor sina naturliga anlag, utan sin egen nåde-gåfwa af Gud, då för den menniskan t. ex. antingen det äktenskapliga eller det lediga ståndet befinnes mera båtande, hwarwid hon dock, enär det icke kommer an på hennes eget godtycke, desto trösteligare kan påräkna Guds nådesbistånd, den ene så eller på det sättet, den andre så eller på det andra sättet.

8 Men till de ogifta och till enkorna säger jag: De göra rätt, om de förblifwa ogifta, likasom jag.

9 Men kunna de ej wara återhållsamma, så gifte de sig; det är bättre att gifta sig än brinna.

10 Men dem som äro gifta bjuder, icke jag, utan Herren, att hustrun icke skall skilja sig från mannen, Matt. 5: 32. 19: 6 f. Mark. 10: 11 f. Luk. 16: 18.

11 men om hon har skilt sig, så förblifwe hon ogift eller förlike sig med mannen, och mannen förskjute ej hustrun.

Då aposteln här börjar framställa läran om äktenskapsskillnad, så talar han först om de äktenskap, der båda makarne äro kristna: Men dem som äro gifta bjuder, icke blott jag, utan Herren sjelf uttryckligen, att hustrun o. s. w. Detta är således icke blott ett apostoliskt råd, såsom v. 6, utan ett Herrens bud (Matt. 5: 32, Jemför Mark. 10: 12), som förbjuder all skilsmessa, ”utom för hors skull”. Men om hon har skilt sig från honom, så förblifwe hon ogift, i det hon bör anse den skyldige mannen fortfarande såsom sin äkta make, eller förlike sig med mannen igen, och sammalunda hwad mannen beträffar, så är det Herrens bud, att han förskjute ej hustrun.

12 Men till de andra säger jag, icke Herren: Om en broder har en icke troende hustru, och hon samtycker att bo tillsamman med honom, må han icke förskjuta henne.

Men till de andra eller de öfriga, d. ä. dem som lefwa i blandade äktenskap eller sådana äktenskap, deri den ena makan är kristen, den andra hedning — aposteln talar således om dem, som förr än de blifwit kristna hade inträdt i äkta ståndet — till dem säger jag, icke Herren, nemligen i så måtto, som Herren Kristus i detta fall icke uttryckligen sagt något, det aposteln kunde åberopa; deremot hwad Herrens apostel säger, ät dock alltid i så måtto Herrens ord, som det är werkadt af Herrens Ande (Jemför Rom. 15: 18): Om en broder, d. ä. en kristen, har en icke troende, d. w. s. icke kristen hustru, och hon samtycker att bo tillsamman med honom, må hanicke förskjuta henne eller öfwergifwa henne.

13 Och om en hustru har en icke troende man, och han samtycker att bo [band III, 436]tillsamman med henne, må hon icke förskjuta honom.

Och om en hustru, nemligen som är kristen.

14 Ty den icke troende mannen är helgad genom hustrun, och den icke troende hustrun är helgad genom mannen; annars wore ju edra barn orena, men nu äro de heliga.

Ty, då i ett blandadt äktenskap den troende makan kunde hafwa allehanda betänkligheter rörande den andra och anse den hedniska makan såsom oren samt således gemenskapen med densamma böra för samwetets skull upplösas, så skola dessa betänkligheter wika för tanken på kristendomens starkare magt och inflytande, i det att den icke troende mannen är helgad i och genom den troende hustrun, så att, när han will gerna förblifwa hos henne, hon kan med okränkt samwete tillstädja det; och den icke troende hustrun är i lika måtto helgad i och genom den troende mannen; annars skulle lifsfrukten wara beroende af den otrogna makans sinnesbeskaffenhet, och så wore ju edra, i blandadt äktenskap födda, barn i samma mening orena, som de barn, hwilka födas af ett äktenskap, i hwilket båda föräldrarne äro hedningar; men nu äro de heliga, för den troende makans skull. Så stor är således wälsignelsen af äktenskapsförbundet, att äfwen då, när blott endera makan är troende, barnen äro i så måtto heliga, att de stå i en närmare förbindelse med Kristi församling, och för deras räkning den troende makans tro gäller mer än den andras otro.

15 Men om den icke troende skiljer sig, så låt honom skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet twång underkastad, utan i frid har Gud kallat oss.

D. ä.: Men om den icke troende makan skiljer sig, så låt honom (henne) skiljas, utan att den troende makan deröfwer skall oroa sitt samwete och ännu mindre på sin tros bekostnad söka qwarhålla den som will skiljas. (Friheten för den troende war här desto billigare, som den hedniska öfwerheten icke lemnade honom mycken hjelp.) En broder, d. w. s. en kristen man, eller syster, d. w. s. kristen qwinna, är i sådana fall intet twång underkastad eller bunden till träldom, utan har blott att iakttaga den i v. 11 gjorda inskränkningen; ty i frid har Gud kallat oss till kristendomen, hwaraf följer, att lika mycket som hwar och en bör söka hålla frid med alla menniskor, så widt möjligt är, och således den troende makan bör, så widt ske kan, werka till äktenskapets upprätthållande och till jemkning af alla missförhållanden, lika litet bör han eller han genom wåldsamt påtrugande af äktenskaplig gemenskap framkalla ofriden, der den ej skulle kunna genom annat än skilsmessa undwikas.

16 Ty huru wet du, hustru, om du skall frälsa din man, eller huru wet du, man, om du skall frälsa din hustru? 1 Petr. 3: 1.

D. ä.: Utan ängslig beställsamhet och med iakttagande af sann kärlek, förbön och sinnesro bör du i de båda uti v. 15 nämnda fallen göra och låta: Ty huru wet du, troende hustru, om du skall kunna frälsa din man från hans otro och alltså göra honom salig? Eller huru wet du troende man, om du skall kunna frälsa din hustru från hennes otro? Ingen, som älskar Herren Jesus, bör ingå äktenskap med en oomwänd menniska, i det hopp att genom sådant äktenskap den oomwända skall blifwa omwänd, ty det är ganska owisst. Huru wet du det? Ofta blifwer den omwände genom sådant äktenskap dragen tillbaka till werlden. Derföre, då sådant äktenskap ingås, bör den troende själen besinna, att faran är stor, så att hon sjelf kan blifwa wilseförd och barnen gå förlorade, ettet att en ewig skilsmessa från maken eller makan är att befara.

17 Blott wandre hwar och en såsom Herren har delat åt honom, såsom Gud har kallat honom. Och så stadgar jag i alla församlingarna.

Blott wandre hwar och en såsom Herren har delat åt honom stånd, kallelse och gåfwa (v. 7), såsom Gud har kallat honom i anseende såwäl till hans yttre belägenhet som till sitt rike, så wandre han, utan att tänka att den yttre lofliga kallelse, hwari han är stäld, behöfwer hindra den inre och andeliga kallelsens framgång.

18 Har någon blifwit kallad såsom omskuren, skaffe han sig icke förhud; har någon blifwit kallad såsom oomskuren, låte han icke omskära sig.

19 Omskärelsen är intet, och förhuden är intet; utan hålla Guds bud. Gal. 5: 6. 6: 15.

20 Hwar och en förblifwe i den kallelse, i hwilken han har blifwit kallad.

D. ä.: Hwar och en förblifwe i den yttre kallelse, i hwilken han har blifwit kallad till Guds rike, och förändre icke godtyckligt något i den kallelsen, då den är loflig, om Gud icke styr annorlunda och utwisar en annan kallelse.

21 Har du såsom träl blifwit kallad, så bekymra dig icke; men om du ock kan blifwa fri, så bruka det hellre.

Har du såsom träl blifwit kallad, så bekymra dig icke deröfwer så, att du skulle wilja ängsligt eftersträfwa den lekamliga friheten. Det lekamliga träl- eller slaftillståndet war wäl mycket tryckande, enär trälen lydde i det lekamliga under sin husherre såsom annan egendom och hade föga eller intet skydd att förwänta af öfwerheten; men likwäl war trälståndet något, hwaröfwer den omwände slafwen ej skulle göra sig bekymmer, utan tåligt skicka sig deruti för Herrens skull. Ja, i wissa fall kunde detta stånd böra föredragas framför sjelfwa friheten, då detsamma erbjöd större tillfällen för den kristne att i tålamod och undergifwenhet bewisa sig såsom Guds tjenare och prisa den sanna kristendomens helgande kraft. Men gälde detta [band III, 437]apostoliska råd för dem som woro werkligen stadda i slaftjenst, så måste det ännu mera gälla för kristliga tjenare på wåra tider; ty de äro dock fria menniskor äfwen i lekamligt hänseende, och de hafwa så mycket större skäl ut i skicka sig med tålamod och utan knot i sin tjensteutöfning. Men om du ock kan blifwa fri, så bruka det hellre, nemligen ”att wara kallad såsom träl”, d. ä. förblif ända hellre i din kallelse såsom träl. Både språket och sammanhanget wisar, att detta är apostelns mening. ”Aposteln skulle wäl icke, i det hon tröstar slafwen och försäkrar, att han icke lider någon skada, bjuda honom att blifwa fri.”

22 Ty den, hwilken såsom träl blifwit kallad i Herren, är Herrens frigifne, likaså är den, hwilken blifwit kallad såsom fri, Kristi träl. Rom. 6: 1822. Gal. 5: 13. Ef. 6: 6. 1 Petr. 2: 16.

Ty den, hwilken såsom träl blifwit kallad i Herren, är Herrens frigifne, och har således en skön andelig frihet, huru stort än det lekamliga träldomstwånget må wara; likaså är den, hwilken blifwit kallad såsom fri, Kristi träl, och således, huru stor hans lekamliga frihet är, så är han dock förbunden att med kropp och själ tjena Herren Kristus.

23 I ären dyrt köpte; blifwen icke menniskors trälar. 2 Kor. 6: 20. 1 Petr. 1: 18 f. 2 Petr. 2: 1. 2 Kor. 11: 20.

Huru ringa edert stånd än är, och huru litet pris de otrogna sätta på en menniska, som är i träldomsståndet, I ären dock såsom Herrens Kristi tjenare dyrt köpte; blifwen icke menniskors trälar, såsom om I äfwen i andelig måtto skullen wara af menniskor beroende, utan betrakten eder midt under den lekamliga träldomstjensten såsom de der i allt tjena Herren. T. ex. Josef war en slaf, men icke menniskors träl; derföre war han och friare i sin träldom än alla lekamligt fria, mera fri än Potifars hustru, som dock war hans herskarinna, ty hon, som eljest war fri, war dock en slaf under sina lustar. Men nu är det också att wara menniskors träl, när man gör en menniska till sin andelige förmyndare, eller fäster sig wid någon wiss lärare med afgudiskt förtroende. Jemför kap. 1: 12.

24 Hwar och en, mina bröder, förblifwe inför Gud i det, hwari han har blifwit kallad.

Öfwergifwet någon godtyckligt det lefnadsförhållande, hwari han befann sig, då Gud kallade honom till sitt rike, så öfwergifwer han just det område, der Gud uppsatte honom med sin kallande nåd, v. 20.

25 Men om jungfrurna har jag icke någon Herrens föreskrift, utan jag säger min mening, såsom den der af Herren har fått barmhertighet att wara trowärdig.

26 Jag håller alltså före, att det för den närwarande nödens skull är godt för en menniska att förblifwa såsom hon är.

Början af den nöd och de förföljelser, som Jesus förutsagt, wisade sig redan, och under sådana omständigheter hade det sin särskilda fördel för den, som war i det ogifta ståndet, att också deri förblifwa o. s. w. Jemför Luk. 21: 23.

27 Är du bunden wid hustru, sök icke skilsmessa; är du fri ifrån hustru, sök icke hustru.

28 Men om du ock gifter dig, så syndar du icke, och om jungfrun gifter sig, så syndar hon icke; dock skola sådana ådraga sig lekamlig wedermöda, och jag skonar eder gerna.

Jag skonar eder gerna, d. ä. jag såge gerna eder skonade för den lekamliga wedermöda eller ”wedermöda för köttet”, som åtföljer det gifta ståndet helst i swåra förföljelsetider.

29 Men det säger jag, mina bröder, att tiden härefter är kort, på det att både de som hafwa hustrur må wara såsom hade de inga,

30 och de som gråta såsom gråte de icke, och de som fröjda sig såsom fröjdade de sig icke, och de som köpa såsom behölle de icke,

31 och de som bruka denna werlden såsom brukade de henne icke, ty denna werldens wäsende förgås. Es. 40: 6. 1 Joh. 2: 17.

32 Men jag wille, att I woren utan bekymmer. Den ogifte bekymrar sig om det som tillhör Herren, huru han skall behaga Herren,

33 men den gifte bekymrar sig om det som tillhör werlden, huru han skall behaga sin hustru.

D. ä.: Men den gifte kan ej lika obehindradt som den ogifte bekymra sig om det Herren tillhör, utan han måste i många stycken bekymra sig äfwen om det timliga, huru han skall behaga sin hustru.

34 Och det är en skilnad mellan hustrun och jungfrun: den ogifta bekymrar sig om det som tillhör Herren, att hon må wara helig både till kropp och ande, men den gifta bekymrar sig om det som tillhör werlden, huru hon skall behaga sin man.

D. ä.: Det är en skilnad mellan den gifta, kristligt sinnade hustrun och den kristligt sinnade jungfrun, i afseende på deras olika uppgifter för lifwet; den ogifta bekymrar sig om det som tillhör Herren, att hon må wara helig, d. ä. helt och hållet honom uppoffrad och wälbehaglig, både till kropp och ande, men den gifta bekymrar sig om det som tillhör werlden, huru hon skall behaga sin man.

[band III, 438]35 Men detta säger jag till edert eget gagn, icke för att kasta någon snara öfwer eder, utan för att främja ärbarhet och ett orubbligt widblifwande wid Herren.

Ärbarhet, d. ä. det som ”wäl skickar sig” och öfwerensstämmer med kristlig ära; orubbligt, d. ä. ”utan att dragas hit eller dit”.

36 Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter, om hon är öfwer mogen ålder och det så måste ske, så göre han som han will; han syndar icke, må de gifta sig.

37 Men den som står fast i sitt sinne och icke är nödtwungen, utan har magt att följa sin egen wilja och i sitt sinne har beflutit att låta sin jungfru så förblifwa, han gör wäl.

D. ä.: Men den fader, som står fast i sitt sinne ellet är orubblig i sin öfwertygelse om det ogifta ståndats företräde och icke är nödtwungen att förfara annorlunda, utan har magt att följa sin egen wilja och i sitt sinne har bestulit att låta sin dotter, som är en jungfru, i det ogifta ståndet, så förblifwa, han gör wäl. I forntiden, såwäl hos Judar som hos hedningar, hade fäderna en uteslutande myndighet öfwer sina barn. Dock har aposteln genom de i början af versen angifna wilkor låtit förstå, att en kristlig fader icke bör i ett så wigtigt ärende, som detta, handla utan afseende på dottrens wilja och önskningar.

38 Den gör således wäl, som bortgifter sin jungfru, och den som icke bortgifter henne gör bättre.

Icke att dottren blifwer bättre och heligare utom äktenskapet, än om hon ingår äktenskap, ty tron allena gör, att menniskan täckes Gud; men förmånen af det lediga ståndet nämnes i v. 8, 26.

39 En hustru är bunden genom lagen, så länge hennes man lefwer, men om hennes man afsomnar, är hon fri att gifta sig med hwem hon will, blott det sker i Herren. Rom. 7: 2.

En bestämd föreskrift är detta, att hwarje äktenskap bland kristna skulle ske i Herren, d. ä. i Herrens gemenskap. En kristen man eller qwinna har ej tillåtelse att ingå äktenskap med en hedning.

40 Men lyckligare är hon, efter min mening, om hon förblifwer ogift; och äfwen jag tror mig hafwa Guds Ande.

Som wille aposteln säga: Men lyckligare är hon, efter min mening, om hon förblifwer ogift i till enkestånd; och I bören besinna att äfwen jag tror mig hafwa Guds Ande, såwäl som någon af hufwudmännen inom den korintiska församlingen, af hwilka måhända några åberopade sig på sitt andeliga ljus i dessa angelägenheter.

8 Kapitlet.

Råd angående förtärande af kött, som blifwit offradt åt afgudar.

Men om afgudaoffren weta wi, att wi alla hafwa kunskap. Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger. Ap. G. 15: 20. Rom. 14: 3, 20 f.

I detta och de twenne följande kapitlen handlas uti ett sammanhang om det som hörer till den kristliga friheten. Aposteln gör här början med att beswara Korintiernas fråga om afgudaoffren och de kristnas frihet i afseende på åtnjutandet af offerköttet. Af det kött nemligen, som hembars åt afgudarne i de hedniska templen, blef åtskilligt öfrigt, som stundom försåldes på kött-torget. Derwid uppstod nu frågan hos de kristna, huruwida de genom köpandet och förtärandet af sådant kött, som en gång warit bestämdt till afgudaoffer, orenade sig eller icke. En del funno sina samweten kränkta deraf. Andra trodde sig kunna med full samwetsfrihet äta detta kött likasom annat. Desse råkade då i fara att med sitt friare handlingssätt öka deras oro, som förut woro beswärade med samwetsbetänkligheter i denna sak. Ett sådant handlingssätt wittnade då mindre om en sann kunskap och kristlig insigt, än om ett stolt och kärlekslöst sinne. Derföre innan aposteln i v. 4 närmare berör hufwudfrågan om afgudaoffren, tillrättawisar han dem, hwilka missbrukade den kristliga friheten i ett förmätet kunskapsberöm: Men om afgudaoffen weta wi, att wi alla hafwa kunskap. Så hade utan twifwel Korintierna uttryckt sig, och aposteln upptager dessa deras ord, för att wisa deras rätta halt. Korintierna hade dermed, stolta öfwer sin kunskap, likasom welat säga, att kunskapen derom, att både afguden och afgudaoffret är i sig sjelf intet, måste ju finnas hos alla upplysta kristna. Hwarpå aposteln swarar: Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger. Kunskapen nemligen, då den ej är förbunden med kärlek, uppblåser menniskan, gör henne stolt och full af sjelfbehag, men kärleken, som rätt anwänder kunskapen, uppbygger och förbättrar derigenom, att den ödmjukt ser på Guds ära och på det som är nästan till godo.

2 Och om någon tycker sig weta något, wet han ännu intet såsom han bör weta. Gal. 6: 3. 1 Tim. 6: 3 f.

Hans kunskap har ännu icke blifwit sådan, nemligen så ödmjuk, som den bör wara. Då saknas Guds Andes klara ljus och bortskymmes af egenkärlekens mörker.

3 Men om någon älskar Gud, så är han känd af honom.

Men om någon älskar Gud och följaktligen äfwen sin nästa, så är han känd af honom, och just dymedelst af Gud sjelf utrustad med kunskap sådan den bör wara. Likasom derföre endast den menniskan älskar Gud, som är af Gud känd eller som Gud erkänner för sin, så att hennes kunskap åt sann, werklig trosinsigt, som bewisar sig i kärleken, så wisar den [band III, 439]kärlekslösa menniskan, att hon, huru mycket hon än må weta, likwäl saknar den rätta troskunskapen.

4 Om ätandet af afgudaoffren weta wi således, att ingen afgud finnes i werlden, och att ingen annan Gud är, utom en. 2 Kor. 10: 19. 5 Mos. 4: 39. 6: 4. Mark. 12: 29. Ef. 4: 5 f. 1 Tim. 2: 5.

Afguden ät intet annat än ett stycke trä eller sten, en tom inbillning, såsom ock ordet ”afgud” i gamla testamentets grundspråk på mångfaldiga ställen blott betyder ”ett intet”, idel tomhet. Ingen annan Gud är, utom en. Häraf följer, att ätandet af offerkött i sig sjelf icke kunde orena, alldenstund det orena wäsende, åt hwilket offret hembars, alldeles icke har någon tillwaro mer än i hedningens inbillning.

5 Ty om ock de finnas, som kallas gudar, ware sig i himmelen eller på jorden, såsom många gudar och många herrar äro,

Jemför Ps. 82: 6 och Ps. 136: 2, 3.

6 så hafwa dock wi en enda Gud, Fadren, af hwilken allt är och till hwilken wi äro, och en enda Herre, Jesus Kristus, genom hwilken allt är och genom hwilken wi äro. Mal. 2: 10. Ef. 3: 9. 4: 5 f. Ap. G. 17: 28. Rom. 11: 36. Joh. 1: 3. 13: 13. Fil. 2: 11. Kol. 1: 16. Ebr. 1: 2.

Till hwilken wi äro, så att wi skola wara wände till honom och införlifwade med honom i Kristus, wår Herre och konung.

7 Men kunskapen finnes icke hos alla, utan somliga göra sig ännu samwete angående afguden och äta såsom åte de ett afgudaoffer, och deras samwete, eftersom det är swagt, blifwer befläckadt. Rom. 14: 1123. 2 Kor. 10: 28.

I v. 1 hette det att ”wi alla hafwa kunskap”; här åter heter det: Kunskapen finnes icke hos alla, nemligen den bestämda klara kunskapen rörande det som i v. 4 och 5 är sagdt om afgudarne; utan somliga göra sig ännu samwete angående afguden, likasom wore han ett werkligt wäsende, och det så att när de, förledde af de mera frisinnades exempel, äta af offerköttet, som i sig sjelf icke är orent, de äta det såsom åte de ett afgudaoffer, genom hwars förtärande de äro rädda att göra något afguden till ära; och deras samwete, eftersom det sålunda är swagt i kunskapen, blifwer dermed befläckadt eller skuldbelastadt; ty det man gör emot samwetet ellet med twifwel i samwetet, det är synd. Jemför Rom. 14: 23.

8 Men maten främjar oss icke för Gud. Äta wi, så äro wi icke bättre; äta wi icke, så äro wi icke sämre. Rom. 14: 17.

9 Men sen till, att denna eder frihet icke må blifwa till anstöt för de swaga. Rom. 14: 13, 20 f. Gal. 5: 13.

Frihet, egentligen ”magt”.

10 Ty om någon ser, att du, som har kunskapen, sitter till bords i ett afgudahus, skall då icke hans samwete, som är swag, styrkas till att äta afgudaoffren?

Ända derhän synas således de mera frisinnade bland de kristna i Korint hafwa gått i bruket, d. w. s. missbruket af sin frihet, att de tilläto sig sitta eller (egentligen) ligga till bords i afgudatemplen wid de offermåltider, som der anstäldes. Desto större måste den anstöt blifwa, hwilken de derigenom gåfwo åt swagare eller ömmare samweten. Ty om någon ser, att du, som har kunskapen derom, att afguden är intet, v. 4, sitter till bords i ett afgudahus, och således på en plats, som alltid war afskywärd för alla rättsinniga Israeliter (2 Mos. 34: 15 m. fl.), skall då icke hans samwete, som är swag, derigenom styrkas till att likaledes äta de dock inför hans samwete afskywärda afgudaoffren? Dermed försyndar han sig, emedan han gör det emot sitt samwete, och du gifwer anledning till denna synd, emedan du ej af kristlig kärlek will försaka det, som för honom blifwer till anstöt och snara.

11 Och så skall den swage brobern förderfwas genom din kunskap, den broder, för hwilken Kristus har dött. Rom. 14: 15 f.

D. ä.: Och så skall den swage brodern genom din kunskap, d. ä. för din missbrukade kunskaps skull, i det han, af ditt exempel förledd, deltager i det som är emot hans samwete och således emot tron, och det den broder, för hwilken Kristus har dött. En förskräcklig förebråelse: Kriftus har af kärlek för din broders skull uppoffrat sitt lif, och du will icke en gång af kärlek till honom uppoffra något af din frihet, icke försaka en lekamlig sak!

12 Men när I sålunda synden mot bröderna och såren deras swaga samwete, så synden I mot Kristus.

13 Derföre, om mat är min broder till anstöt, så will jag aldrig någonsin äta kött, att jag icke må blifwa min broder till anstöt. 2 Kor. 11: 29.

Så wigtigt är det att i de ting, som du anser wara lofliga och oskyldiga, tänka på andras samweten!

9 Kapitlet.

Apostelns bruk af sin frihet.

Är jag icke fri? Är jag icke en apostel? Har jag icke sett Jesus Kristus, wår Herre? Ären icke I mitt werk i Herren? Ap. G. 9: 15 f. 13: 2. Rom. 1: 1. Gal. 1: 1. 2 Kor. 4: 15.

Med dessa frågor inleder aposteln en framställning om sitt eget exempel af försakelse, hwarigenom de Korintier, som icke wille uppoffra något af sin frihet för swagare broders skull, borde finna sig föranledda till blygsel.

2 Om jag icke för andra är en apostel, så är jag det åtminstone för eder, [band III, 440]ty I ären i Herren inseglet på mitt apostlaembete.

De Korintier, som blifwit Pauli werk i Herren eller genom hans werksamhet omwända till Herren, woro just derigenom inseglet, eller den synliga bekräftelsen, på hans apostlaembete.

3 Detta är mitt förswar mot dem som sätta sig till doms öfwer mig.

D. ä. inför dem, som betwifla mitt apostoliska anseende, är just detta, som säges i v. 2, mitt förswar. Att I blifwit omwända till Kristus är bewis på mitt apostlaembete.

4 Hafwa wi icke rättighet att äta och dricka? 2 Kor. 9: 14. 1 Tess. 2: 7.

Hafwa wi icke rättighet att äta och dricka, nemligen på församlingarnes bekostnad, eller att få wårt Iefnadsunderhåll af församlingarne?

5 Hafwa wi icke rättighet att föra med oss en hustru, som är en syster, likasom de andra apostlarne och Herrens bröder och Kefas? Matt. 8: 14.

D. ä.: Hafwa wi icke rättighet att ej blott hafwa utan ock, på församlingarnes bekostnad, under wåra resor till evangelii förkunnande föra med oss en hustru, som är en tros-syster, likasom de andra apostlarne och Herrens bröder och till och med äfwen Kefas (Petrus)?

6 Eller hafwa endast jag och Barnabas ingen rätt att wara frie ifrån arbete? 2 Tess. 3: 8 f

Att Paulus idkade tältmakeri, se wi af Ap. G. 18: 3. Med hwilket handtwerk Barnabas beredde sig sitt timliga underhåll, är ej kändt. För öfrigt se wi af denna vers, att Paulus och Barnabas, som enligt Ap. G. 15: 39 skilt sig ifrån hwarandra, nu åter woro förlikte, och samwerkade för det apostoliska kallet.

7 Hwem tjenar någonsin i krig på egen sold? Hwem planterar en wingård och äter icke af dess frukt? Eller hwem waktar en hjord och äter icke af hjordens mjölk? 2 Tim. 2: 6.

Hwad den sista liknelsen beträffar, så är det så ännu i dag uti österlandet, att herdarne merändels icke få någon annan lön än en andel i hjordens mjölk. Men detta få de emellertid: skulle då herdarne för Kristi hjord mer än de wara lottlöse i en motswarande rättighet?

8 Icke talar jag wäl detta efter menniskosätt? Eller säger icke äfwen lagen detsamma?

Efter menniskosätt, d. ä. blott efter menskliga rättsgrunder. Säger icke äfwen den gudomliga lagen detsamma?

9 Ty i Moses’ lag är det skrifwet: ”Du skall icke binda munnen till på oxen. som tröskar”. Icke bekymrar sig wäl Gud om oxar? 5 Mos. 25: 4.

Icke bekymrar sig wår Gud om oxar? d. ä. månne genom detta språk blott är uttryckt, att Gud har omsorg om oxarne? Nej! det är framstäldt såsom en allmän bild af den sanning, att arbetaren är sin lön wärd.

10 Eller säger han det icke helt och hållet för wår skull? Ty för wår skull blef det skrifwet, att den som plöjer bör plöja på en förhoppning, och att den som tröskar bör göra det i hopp att få sin del. 2 Tim. 2: 6.

11 Om wi hafwa sått åt eder det andeliga, är det för mycket, om wi skulle skörda af edert lekamliga? Rom. 15: 27. Gal. 6: 6.

12 Om andra hafwa den rättigheten hos eder, månne icke ännu mer wi? Men wi hafwa icke begagnat denna rättighet, utan wi fördraga allt för att icke förorsaka något hinder för Kristi evangelium. Apg. G. 20: 33 f. 2 Kor. 11: 912. 12: 13. 1 Tess. 2: 7.

13 Weten I icke, att de som förrätta tempeltjensten få sin föda ifrån templet, och att de som tjena wid altaret få sin del med altaret? 3 Mos. 2: 3. 6: 16 f. 4 Mos. 18: 8. 5 Mos. 18: 1.

14 Likaså har ock Herren förordnat, att de som förkunna evangelium skola lefwa af evangelium. Matt. 19: 9 f. Luk. 10: 7. 1 Tim. 5: 17 f.

15 Jag har dock icke begagnat mig af något sådant. Och detta har jag icke skrifwit för att så skall ske med mig, ty jag wille hellre dö, än att någon skulle göra min berömmelse om intet. Ap. G. 20: 34. 2 Kor. 4: 12. 1 Tess. 2: 9. 2 Tess. 3: 8. 2 Kor. 11: 9 f.

Berömmelse, nemligen den berömmelsen framför andra, att han för intet förkunnade evangelium.

16 Ty om jag förkunnar evangelium, är det icke någon berömmelse för mig, ty jag måste så göra; och we mig, om jag icke förkunnar evangelium! Rom. 1: 14.

17 Ty om jag gör det af fri wilja, så har jag lön, men gör jag det owilligt, så är mig dock det embetet betrodt. 2 Kor. 4: 1.

D. ä.: Ty om jag gör det gerna eller af fri wilja, så har jag lön, nemligen en nådelön hos Gud, således en långt ädlare lön än den, som kunde med rätta fordras hos menniskor, men likwäl försakas; men gör jag det owilligt, så är mig dock det embetet betrodt, och måste alltså fullgöras.

18 Hwilken är då min lön? Jag skall, då jag predikar evangelium, framställa Kristi evangelium för intet, så att jag icke gör bruk af den rättighet jag har i evangelium.

D. ä. (närmare): Hwilken är då min lön redan här? Jo den, att jag skall, då jag [band III, 441]predikar evangelium, framställa Kristi evangelium för intet, så att jag icke gör det ringaste bruk af den rättighet jag har i evangelium, så att jag icke tager ut min rättighet såsom evangelii förkunnare. — ”Paulus will icke berömma sig af sitt predikande, ty dertill war han pligtig, utan att han predikade för intet, utan lön, det håller han för en synnerlig lön och berömmelse.” L.

19 Ty ehuru jag är oberoende af alla, har jag gjort mig till allas tjenare för att winna de flesta.

Tjenare, egentligen ”träl”. Man har äfwen i senare tider exempel af Kristi tjenare, som gått på slafskepp och inträdt i friwillig träldom, blott för att kunna få tillfälle att meddela slafwarne Kristi evangelium och sålunda winna dem för hans rike.

20 Och för Judarne har jag blifwit såsom en Jude för att winna Judar; för dem som äro under lagen såsom wore jag under lagen för att winna dem som äro under lagen. Ap. G. 16: 3. 21: 23 f.

De båda uttrycken att ”wara Jude” och att ”wara under lagen” innebära ett och detsamma. Genom det senare uttryckssättet beskrifwes Juden i anseende till hans ställning till Gud. Paulus war wäl genom den naturliga födelsen Jude, men i kraft af nya födelsen war han kristen. Likwäl deltog han, så långt det för honom såsom kristen kunde wara tillåtligt, i Judarnes heliga bruk (se t. ex. Ap. G. 16: 3). Härigenom blef han Jude, på det han, genom att så nära som möjligt foga sig efter deras seder och inrättningar, skulle winna Judar för Kristus o. s. w.

21 För dem som äro utan lag har jag blifwit såsom wore jag utan lag, ehuru jag icke är utan Guds lag, utan är Kristi lag undergifwen, på det att jag må winna dem som äro utan lag. Gal. 2: 3.

Med dem, som äro utan lag eller laglöse, menas hedningarne: ty de saknade den mosaiska lagen. De kallas således laglösa i motsats mot Judafolket. Och ibland dem war aposteln likasom wore han utan lag, i det han uraktlät de bud, som strängt åtskilde Judar och hedningar, t. ex. de afsöndrande spislagarne. Allt på det han, som war hedningarnes apostel, måtte winna hedningar för Kristus.

22 För de swaga har jag blifwit såsom swag för att winna de swaga, för alla har jag blifwit allt för att på allt sätt frälsa några. Rom. 15: 1 f. 2 Kor. 11: 29. 2 Kor. 10: 33.

23 Men detta gör jag för evangelii skull, på det att äfwen jag må warda delaktig deraf.

D. ä. delaktig af evangelium och dess wälsignelser, tillika med alla andra trogna.

24 Weten I icke, att de som löpa på wädjebanan löpa wäl alla, men en får segerlönen? Löpen så, på det att I skolen få den.

Liknelsen är hemtad från de grekiska täflingsspelen, såsom kapplöpningar, kämpaspel eller fäktningar och kroppsöfningar af alla slag. Sådana högtidliga täflingar anstäldes nemligen i synnerhet hos Grekerna. Detta skedde på en wädjebana, eller skådeplats, som war tillredd för sådana täflingslopp. Ett wisst täflingspris eller segerlön war utsatt för den, som skickade sig manhaftigast i täflingen. Blott en kunde således för hwarje gång winna ett sådant pris. Men denne ene måste ock på det ifrigaste anstränga sig. Allt detta war för Korintierna ganska bekant. Men genom tron på Kristus hade de inkommit på en högre wädjebana. Der kräfdes en desto allwarligare ansträngning och flit för den, som skulle hinna målet och winna segerlönen. Derföre säger nu aposteln: Weten I icke, att de som wid de grekiska skådespelen löpa på wädjebanan löpa alla, men en får segerlönen? Liknen denne ene i edert frälsningsallwar och löpen så på eder andeliga wädjebana, att I fån den segerlön, som är utfäst wid målet för ett rätt kistendomslopp.

25 Men hwar och en som deltager i en täflingskamp är återhållsam i allt: dessa för att få en förgänglig krona, men wi en oförgänglig.

Men hwar och en som deltager i en täflingskamp är återhållsam i allt, som kunde hindra eller förswaga honom i och för kampens lyckliga framgång: de gamle täflingskämparne iakttogo nemligen ett bestämdt och strängt lefnadssätt, afhållande sig från win och sådan spis, som gjorde kroppen tung och trög, och så anstår det äfwen en Jesu Kristi stridsman att wara återhållsam i allting, som kan förswaga hans andeliga stridskrafter och hindra framgången af den strid, han har sig förelagd; dessa kämpar winnlägga sig om så stor återhållsamhet för att få en förgänglig krona, en med allt åtföljande menniskopris snart förwissnande segerkrans, men wi en oförgänglig.

26 Jag löper derföre så, som när det icke gäller något owisst; jag fäktar så, som en hwilken icke hugger i wädret,

Att ”löpa såsom gälde det något owisst”, det inträffade wid de jordiska kapplöpningarne, när någon under loppet t. ex. ej satte sig sitt mål rakt för ögonen, utan såg sig omkring och lyssnade till hwad åskådarne hade att säga, eller ock: började misströsta om framgången o. s. w. Uttrycket ”att hugga i wädret” har afseende dels derpå, att någon, förrän sjelfwa det egentliga kämpaspelet började, fäktade på egen hand, för öfnings skull, dels derpå, att någon, när den allwarliga kampen war börjad, ej måttade rätt åt sin motståndare.

27 men jag späker min kropp och underkufwar honom, på det att jag icke [band III, 442]må predika för andra och sjelf icke hålla profwet.

Orden ”späka”, ”underkufwa” och ”predika” eller egentligen ”wara härold” äro också hemtade från de grekiska täflingsöfningarne, och äro dessa ord mycket starka i grt. Ordet späka betyder egentligen att ”wid knytnäfskamp slå sin motståndare i ansigtet”; ordet underkufwa, att ”bortföra någon såsom träl”, likasom den i knytnäfskampen segrande gjorde med den besegrade; ”härold” kallades den som wäl ej sjelf deltog i kampen men gaf andra tecknet och högljudt uppfordrade dem till kampen, samt uppropade deras namn, hwilka wunnit seger. I den kristliga kampen åter är den, som är härold och ger andra uppmuntran till stridsallwar, sjelf med inne i striden. Så säger nu aposteln: Men jag späker min kropp, såsom min närmaste motståndare, hwilken kräfwer att behandlas med nödig försakelsestränghet, på det icke köttet må blifwa andan öfwermägtigt, och underkufwar honom, på det att jag icke må predika ellet wara en härold för andra, som uppmanar dem till redlig kamp, och sjelf i min egen strid icke hålla profwet eller wara ”owärdig” till segerlönen.

10 Kapitlet.

Warning för synd, särskildt för frihetens missbruk med hänsyn till förtärandet af offerkött.

Jag will icke, mina bröder, att I skolen wara okunnige derom, att wåra fäder woro alla under skyn och gingo alla genom hafwet 2 Mos. 13: 21. 14: 21 f. 4 Mos. 9: 15 f.

Versen börjar egentligen med ordet ty, som sammanbinder detta kapitel med det föregående, så att nödwändigheten af den sjelfförsakelse, som der inskärptes, ådagalägges här genom tillämpning af historien om Israeliternas gång genom Röda hafwet o. s. w. Stora förmåner hade de i gamla testamentet, ännu större hafwa wi i det nya. För stora frestelsesfaror woro de blottstälda, wi likaså. Och war det för dem angeläget att winnlägga sig om att rätt taga wara på de andeliga förmånerna och om att öfwa sjelfförsakelse, derest de skulle undgå frestelsefarorna, så är denna angelägenhet för oss icke mindre. Ty jag will icke, mina bröder, att I skolen wara okunnige derom, jag will fastmer allwarligt erinra eder derom, att wåra fäder, dem ej blott Israeliterna efter köttet, utan äfwen de omwända hedningarne i tron kunna kalla sina fäder, woro alla under skyn, eller den skyddande och ledande molnstoden, och gingo alla, underbart räddade, genom hafwet.

2 och blefwo alla döpte till Moses i skyn och i hafwet

När de omslötos af skyn och af hafwets wågor, war detta ett dop, en förebild till dopets bad i nya testamentet. Aposteln talar nemligen liknelsewis om detta dop i gamla testamentet, på samma sätt som nya testamentets dop kan kallas en omskärelse i anden. Israeliterna blefwo döpte ”till Moses”, såsom den Guds tjenaren, hwilkens ord de börjat tro och widare borde tro. Det war således ett dop i så måtto, som de derigenom afsöndrade, renades och inwigdes åt Gud såsom hans egendomsfolk, och det war ett dop till Moses i så måtto, som han war gamla förbundets medlare, åt hwilkens ledning och wärd de öfwerlemnades; likasom de kristna döpas till nya förbundets medlare Jesus Kristus, samt derigenom afsöndras från syndens och werldens tjenst och blifwa Guds egendomsfolk.

3 och åto alla samma andeliga mat 2 Mos. 16: 14 f.

Mannabrödet, hwarom här talas, war således icke, såsom de otrogne Judarne menade, en blott lekamlig, utan äfwen en andelig mat, en spis ej blott för kroppen, utan tillika för den inwertes menniskan, hwarigenom meddelades en fortfarande förnyad wisshet om Guds uppehållande nåd och trofasta wård och framför allt en andelig kraft från den utlofwade Messias. Detta himmelsbröd war både förebild af lifwets bröd, Kristus, och ett medel för de trogna i Israel att andeligen äta af det bröd, som gifwer werlden lif. Ps. 78: 2125. Joh. 6: 31, 48, 51. Såsom detta manna war Israeliternas dagliga spis, så är Kristus en spis för de trognas inre menniska.

4 och drucko alla samma andeliga dryck, ty de drucko ur en andelig klippa, som medföljde dem, och klippan war Kristus. 2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 10 f. Es. 43: 20.

Denna klippa war en förebild och afmålning af Kristus som andeligen följde dem, och detta watten förebildade den helsobrunn, utur hwilken tron öser watten med glädje, Es. 12: 3. Af wattnet från klippan fingo de trogna i Israel andelig kraft, de fingo derigenom i tron dricka af det watten, hwartill Kristus inbjuder, sägande: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Joh. 7: 37.

5 Men de flesta af dem woro icke behagliga för Gud, ty de blefwo nedslagna i öknen. 4 Mos. 14: 29 f. 26: 65.

Att de icke behagade Gud, det har följden nogsamt bewisat, ty de blefwo hoptals nedslagna i öknen, till wälförtjent straff för deras knot och olydnad.

6 Men detta har blifwit förebilder för oss, att wi icke skola hafwa begärelse till det onda, såsom de hade begärelse dertill. 4 Mos. 11: 4 f.

D. ä.: Men detta allt, nemligen både de wälgerningar, som det folket rönte, de synder, som det begick, och det straff, som derpå följde, har blifwit förebilder för oss eller tecken af hwilka wi skola lära inse, hwad straff äfwen wi hafwa att wänta, om wi göra oss skyldiga till en lika olydnad: att wi icke skola, i falsk frihet, hafwa begärelse till det onda, såsom de hade begärelse dertill.

7 Waren icke heller afgudadyrkare, såsom somliga af dem, såsom det är skrifwet: ”Folket satte sig ned till att [band III, 443]äta och bricka, och de stodo upp till att leka”. 2 Mos. 32: 1 f.

Warningen för afguderi, som tillika är en warning för deltagande i afgudamåltider, war för de korintiska kristna så mycket mer träffande, som de bodde midt i hedendomen, omgifna på alla sidor af frestelser till ett sådant deltagande, hwartill de också till en del låtit frihetens missbruk förleda sig.

8 Låtom oss icke heller öfwa skörlefnad, såsom somliga af dem öfwade skörlefnad och föllo på en dag tjugutre tusen. 4 Mos. 25: 1 f.

Likasom skörlefnad och allehanda utswäfningar woro allestädes förbundna med afgudatjensten, så ligger frestelsen såwäl till det ena som till det andra af dessa stycken hwarandra nära wid de gästabudstillställningar, der man gör buken till sin gud, sättande sig ned till att äta och dricka under glömska af Herren och stående upp till att leka, ware sig med afgudisk dans, såsom Israeliterna anstälde, eller på annat sätt.

9 Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga af dem frestade honom och blefwo dödade af ormarna. 4 Mos. 21: 5 f.

D. ä.: Låtom oss icke heller ware sig genom deltagande i hedniska lustbarheter, eller genom missnöje med nya testamentets försakelselära eller genom hwad det wara må, fresta Kristus, d. ä. sätta hans magt och tålamod på prof, såsom somliga af dem i öknen frestade honom, förbundets ängel, som ledsagade dem. De frestade honom med många synder, de kände wämjelse wid mannabrödet såsom lös mat, ochblefwo de dödade af ormarna. Så snart själen förlorar smaken för Guds ord och brödet från himmelen, så blir hon snart ett rof för syndens giftiga ormar.

10 Knorren ock icke, såsom somliga af dem knorrade och blefwo dödade af förderfwaren. 4 Mos. 14.

11 Men allt detta wederfors dem till en förebild blef skrifwet till warning för oss, inpå hwilka tidernas ände har kommit. Rom. 15: 4. 2 Kor. 9: 10.

Men allt detta wederfors dem till ett exempel eller till en förebild och blef icke så mycket för deras skull upptecknadt, som fast mer skrifwet till warning eller tillrättawisning för oss, inpå hwilka tidernas ände har kommit, hwarföre, då werldens eller ”werldstidernas” slut rycker allt närmare in på oss och förer oss werldens domare till mötes, angelägenheten är för oss desto större att taga oss till wara, ju större nådesbewisningar och ju större faror äro för handen.

12 Må derföre den som tycker sig stå se till, att han icke faller. Rom. 11: 20.

13 Ingen frestelse har påkommit eder, utan den mensklig är; men Gud är trofast, som icke skall tillåta, att I blifwen frestade öfwer eder förmåga, utan med frestelsen äfwen gifwa utgången, att I mån kunna uthärda henne.

En mensklig frestelse är en frestelse af lindrigare och wanligare art.

14 Derföre, mina älskade, flyn ifrån afgudadyrkan. 2 Kor. 6: 15 f. 1 Joh. 5: 21.

D. ä.: Derföre, mina älskade, eftersom Gud icke låter eder komma i swårare frestelser än I kunnen med hans nådeskraft öfwerwinna, så flyn ifrån afgudadyrkan och akten eder för alla slags afgudar! 1 Joh. 5: 21. All likställighet med werlden är äfwen afguderi.

15 Jag talar såsom till förståndiga; bedömen sjelfwa hwad jag säger.

16 Wälsignelsens kalk, som wi wälsigna, är han icke en delaktighet af Kristi blod? Det bröd, som wi bryta, är det icke en delaktighet af Kristi kropp? Matt. 26: 26 f.

Med dessa ord wisar aposteln dem på en offermåltid af annan art än den de borde fly, nemligen på den de såsom kristna åtnjöto i den heliga nattwarden. Ju meta de aktade på denna höga nådemåltid, desto mer skulle de känna sig bewekte att undfly allt deltagande i de hedniska offermåltiderna. Wälsignelsens kalk i den heliga nattwarden, som wi med tacksägelsebön wälsigna, är icke han en delaktighet af eller gemenskap med Kristi blod, så att wi, genom drickandet af denna kalk, blifwa delaktige af Kristi blod och således af hans på korset fullbragta offer? Det bröd, som wi i nattwarden 'bryta, är icke det en delaktighet af eller gemenskap med Kristi kropp, så att wi, genom ätandet af det brödet, warda delaktige af Kristi kropp, som utgafs för oss på korset?

17 Emedan det är ett bröd, äro wi, de många, en kropp, ty wi warda alla af det ena brödet delaktiga. Rom. 12: 5. 2 Kor. 12: 27.

Emedan det är ett bröd, som brytes och förer Kristi utgifna kropps gemenskap med sig, så äro wi, de många som tro, ehuru många, en enda andelig kropp, ty wi warda alla af det ena brödet, såsom ock af den ena kalken, delaktiga. Likasom derföre med det wälsignade brödet i nattwarden följer en werklig delaktighet af Kristi kropp, så träda de trogne, som åtnjuta detsamma, i en werklig gemenskap med Kristus och utgöra, såsom hans lemmar, med hwarandra en kropp i werklig tros- och kärleksgemenskap.

18 Sen på Israel efter köttet. Äro icke de som äta af offren delaktige af altaret? 3 Mos. 2: 3. 7: 6, 14. 2 Kor. 9: 13.

Sen på Israel efter köttet eller dem, som i kraft af köttslig härstamning från Abraham o. s. w. woro Guds folk. Äro icke de som äta af de på altaret åt Gud frambragta offren, äro [band III, 444]de icke just dermed delaktige af altaret, så att de inträda i gemenskap med altarets helighet och således med Gud sjelf, åt hwilken uppå detsamma offras? Huru mycket mägtigare måste icke då werkan af Jesu Kristi offer wara på alla som deltaga i den heliga nattwarden? Men såsom Israeliterna derigenom, att de njöto af offren, bewisade, att de woro den Gudens dyrkare, åt hwilken offren hemburos, och så många bland dem, som trodde, äfwen wunno Guds gemenskap, så kunde ju de kristna icke deltaga i de hedniska offermåltiderna, ty det wore att göra sig skyldig till afgudatjenst, emedan alla gudstjenstliga bruk hafwa afseende på den, till hwilkens ära de företagas. Religion betyder förbindelse eller samband, och all religion sätter menniskosjälen i samband med den gud, hon dermed tjenar. Är religionen falsk, så är den ett föreningsmedel mellan menniskan och denna werldens Gud. 2 Kor. 4: 4.

19 Hwad är det då jag säger? Månne, att en afgud är något, eller att ett afgudaoffer är något? 2 Kor. 8: 4.

D. ä.: Hwad är det då jag säger? Månne, att en afgud är något, annat än stock eller sten eller att den är ett werkligt wäsende? Nej!

20 Nej, utan att hwad hedningarne offra, det offra de åt onde andar och icke åt Gud. Men jag will icke, att I skolen hafwa något gemensamt med de onde andarne. 3 Mos. 17: 7. 5 Mos. 32: 17. Ps. 106: 37.

Hedningarne tänkte sig afguden såsom ett werkligt wäsende. Men det är han icke; han är ett intet, han är således icke heller någon djefwul eller ond anda. Men icke desto mindre står hedendomen under inflytande af onda andar, och offrandet åt en afgud medför gemenskap med mörkrets rike. Således hwad hedningarne offra åt sina afgudar, det offra de, utan att weta det, werkligen åt onda andar och icke åt Gud, om de än sjelfwa kunna mena det så, och om det än kan medgifwas, att något sanningsfrö döljer sig bakom den hedniska förwillelsen, och att i sjelfwa det hedniska offrandet röjer sig en åtrå efter den sanne Guden, från hwilken de bortkommit, och en känsla af skuld och ett erkändt behof af försoning. Men detta allt hindrat icke, att deras afgudatjenst blifwer en egentlig dyrkan af onde andar, ty det är såsom om de onde andarne smöge sig in i afgudagestalterna för att låta dyrka sig eller rättare sagdt: afgudarne äro kroppsliga uttryck af hedningarnes inbillade gudar, som äro alster af lögnens fader. Men jag will icke, att I, som kommit till den sanne Gudens kännedom och tron på Kristus, skolen, genom deltagande i hedningarnes offermåltider, hafwa något gemensamt med de onda andarne eller träda i gemenskap med dem.

21 I kunnen icke dricka Herrens kalk och onde andars kalk. I kunnen icke hafwa del i Herrens bord och i onde andars bord. 2 Kor. 6: 15.

I kunnen icke, med rent samwete och utan att förlora Kristus, ingå i gemenskap med de onde andarne.

22 Eller skola wi reta Herren? Icke äro wäl wi starkare än han? 5 Mos. 32: 21.

Reta Herren, d. ä. trotsigt framkalla hans nitälskan, som måste upptändas mot de trolöse, Icke äro wäl wi starkare än han? d. ä. skulle wi kunna undgå eller fördraga tyngden af hans wrede?

23 Allt är mig lofligt, men icke allt är mig nyttigt. Allt ar mig lofligt, men icke allt uppbygger. 2 Kor. 6: 12.

Aposteln återkommer här till det, som han redan kap. 6: 12 hade widrört: den evangeliska frihetens bruk måste ledas af den kärlek, som äfwen ser på andras bästa. Allt är mig lofligt, allt som i sig sjelf icke är synd, således äfwen att äta offerköttet, som i sig icke är något orent, men icke allt är mig nyttigt, det är icke nyttigt hwarken för mig eller andra; och allt det, som icke länder till wårt sanna bästa, det måste undflys och försakas, ehuru lofligt i sig sjelf. Allt är mig lofligt, men icke allt uppbygger och kommer således icke min nästa till förbättring, till förkofran i kristligt lif och wandel.

24 Ingen söke sitt, utan en hwar den andres bästa. Rom. 15: 1 f. 2 Kor. 13: 5. Fil. 2: 4 f.

25Allt det som säljes i köttboden, det äten, utan att för samwetets skull göra någon undersökning.

Så att I icke först ängsligt efterfrågen, om det blifwit offradt åt afgudarne eller ej, för samwetets skull, som blott skulle komma i onödigt twifwel och oro, derest den upplysning meddelades, att det werkligen wore offerkött.

26 Ty jorden är Herrens och allt hwad derpå är. 2 Mos. 19: 5. Ps. 24: 1. 50: 12.

27 Och om någon af de otrogna bjuder eder och I wiljen gå, så äten af allt som sättes för eder, utan att för samwetets skull göra någon undersökning.

28 Men om någon säger till eder: detta är offradt åt afgudar, så äten icke deraf, för hans skull, som tillkännagaf det, och för samwetets skull. 2 Kor. 8: 10 f.

29 Jag menar icke ditt eget samwete, utan den andres. Ty hwarföre skulle min frihet dömas af en annans samwete? Rom. 14: 16.

30 Om jag äter deraf med tacksägelse, hwarföre skulle jag smädas för det, hwarför jag tackar? Rom. 14: 6. 1 Tim. 4: 4.

[band III, 445]Om jag, såsom fri kristen, äter deraf med tacksägelse, så att jag njuter det icke afguden utan Herren Gud till ära, hwarföre skulle jag då af den, som icke fattat min frihet, smädas, såsom en den der anses handla mot sitt eget samwete, för det, hwarför jag tackar såsom för Guds gåfwa? Det är således icke för mitt eget samwetes skull, som jag behöfwer underlåta ätandet af offerköttet, utan för den andres, för att betaga honom anledning till anstöt.

31 Således, antingen I äten eller dricken, eller hwad helst I gören, gören allt till Guds ära. Kol. 3: 17.

32 Waren icke till anstöt hwarken för Judar eller för Greker eller för Guds församling, Rom. 14: 13.

33 Såsom ock jag fogar mig i allt efter alla, icke sökande min, utan de mångas nytta, att de må blifwa frälsta. Rom. 15: 2. 2 Kor. 9: 19 f.

11 Kapitlet.

Warning mot hwarjehanda oskick wid gudstjensten och wid nattvardens bruk.

Waren mina efterföljare, såsom ock jag är Kristi. 2 Kor. 4: 16. Fil. 3: 17. 1 Tess. 1: 6. 2 Tess. 3: 9.

Denna vers hör nära tillsamman med föregående kapitel och utgör likasom hufwudsumman af hwad som deri blifwit lärdt och förmanadt. Waren, egentligen ”blifwen”, mina efterföljare, äfwen i afseende på bruket af den kristliga friheten, såsom ock jag är Kristi efterföljare, hans, som icke täcktes sig sjelf, Rom. 15: 3, utan uppoffrade sig sjelf för wår salighet. Ef. 5: 2.

2 Jag prisar eder, mina bröder, att I uti allt hafwen mig i minne och hållen eder till de föreskrifter jag har gifwit eder.

3 Men jag will, att I skolen weta, att Kristus är hwar mans hufwud, och att mannen är qwinnans hufwud, och att Gud är Kristi hufwud. Ef. 5: 23. Joh. 14: 28. 2 Kor. 3: 23. 15: 27 f.

Gud är Kristi hufwud, nemligen efter hans menskliga natur.

4 Hwar man, som, då han beder eller profeterar, har något på hufwudet, wanärar sitt hufwud.

Detta syftar på den olika seden, att Judarne bådo med betäckt hufwud, med en slöja eller ett hölje på hufwudet, eller egentligen ”från hufwudet” nedhängande öfwer ansigtet; Grekerna deremot bådo med blottadt hufwud. Nu skref aposteln till dem, som bodde bland Greker, och anser, att man borde wid gudstjensten iakttaga den hos Grekerna öfliga seden såsom mest passande. Alltså: Den som gör twärtom, han wanärar sitt hufwud, nemligen derigenom, att han, som har Kristus till sitt hufwud, ikläder sig ett tecken af mensklig underdånighet, der den icke skulle ega rum.

5 Men hwar qwinna, som beder eller profeterar med ohöljdt hufwud, wanärar sitt hufwud, ty det är alldeles detsamma som wore hon rakad.

Här talas om det offentliga bedjandet, likasom profeterandet war något som skedde offentligen. Men att sålunda uppträda offentligen, blifwer qwinnan förbjudet i kap. 14: 34. Det är ock något, som på wisst sätt förbjöd sig sjelf, såwida qwinnan ej finge uppträda med ohöljdt hufwud; ty när hufwudet höljdas så, som den tiden war brukligt, nemligen så att den nedhängande slöjan betäckte ansigtet, huru wille det då passa sig, att den så beslöjade bad eller profeterade?

6 Ty om en qwinna icke höljer sig, så må hon ock låta afklippa sitt hår; men om det är skamligt för en qwinna att låta klippa eller raka sig, så hölje hon sig. 5 Mos. 22: 5.

7 Ty mannen bör icke hölja sitt hufwud, emedan han är Guds afbild och ära, men qwinnan är mannens ära. 1 Mos. 1: 26 f. 5: 1. 9: 6.

Ty mannen bör icke hölja sitt hufwud, emedan han är Guds afbild och ära, derföre behöfwer han icke wid de tillfällen, då han uppträder för att tala å Guds wägnar, bära det underdånighetstecknet inför menniskor, som den nämnda hufwudbetäckningen utwisar, utan han bör twärtom hafwa sitt hufwud fritt och obetäckt, såsom ett tecken till oberoende och herrawälde, just emedan han är Guds afbild och ära; men qwinnan är mannens ära, i det han är hennes hufwud och husherre, den hon ärar genom undergifwenhet.

8 Ty mannen är icke af qwinnan, utan qwinnan af mannen, 1 Mos. 2: 18 f.

Härmed är mannens herrawälde genom sjelfwa skapelsen wisadt, men det skall i Kristi församling utöfwas i Kristi kärlek. 1 Mos. 2: 21, 22. Ef. 5: 22.

9 och icke heller skapades mannen för qwinnans skull, utan qwinnan för mannens skull.

10 Derföre bör qwinnan hafwa ett magtens tecken på sitt hufwud, för änglarnes skull.

Derföre bör qwinnan hafwa ett magtens tecken (egentligen: en magt) på sitt hufwud, således bör hon hafwa en hufwudbetäckning såsom undergifwenhetstecken eller såsom tecken af mannens magt öfwer henne, och det bör hon hafwa för änglarnes skull, hwilkas osynliga närwaro alltid bör uppfylla församlingen med wördnad. Qwinnans förhållande till mannen är likartadt med änglarnes till Gud. Änglarne betäcka sitt ansigte för Gud (Es. 6: 2), till tecken af wördnad. Det war så fordom, det war så i [band III, 446]den kristna församlingens första tider, att kristligt ärbara qwinnor ej wisade sig offentligen utan hufwudbetäckning, hwartill hörde slöjan, som betäckte ansigtet. Denna kallas af en kyrkofader för ”blygsamhetens och kyskhetens wäktarinna”. Den kunde således också kallas ”en magt på hufwudet”, genom hwilken blygsamheten och kyskheten skyddas.

11 Dock är i Herren hwarken mannen utan qwinnan eller qwinnan utan mannen.

Genom dessa och följande ord förebygges det missförstånd, hwarigenom någon kunde wilja drifwa det i de föregående verserna sagda så långt, att antingen mannen skulle anses kunna förhäfwa sig öfwer qwinnan, eller qwinnan anse sig föraktad och tillbakasatt. Twärtom, oaktadt qwinnans underordnade ställning i förhållande till mannen, dock är deras behof af hwarandra ömsesidigt, allra mest då de betraktas i Herren, i Herren Kristi gemenskap, genom hwilken den ena så wäl som den andra är skapad och återlöst.

12 Ty såsom qwinnan är af mannen, så är ock mannen genom qwinnan, men allt är af Gud.

13 Dömen inom eder sjelfwa. Höfwes det, att en qwinna ohöljd beder till Gud?

14 Eller lärer icke fjelfwa naturen eder, att om en man har långt hår, länder det honom till wanheder,

Naturen, d. ä. redan den naturliga känslan för det passande, sådan den uttalar sig i den bestående seden.

15 men att om en qwinna har långt hår, länder det henne till ära, ty håret är henne gifwet till att skyla sig med?

Gifwet till att skyla sig med, egentligen ”gifwet i stället för slöja”. Således redan i sitt långa hår, såsom en naturlig slöja, har qwinnan en erinran om den blygsamhet, hwartill hon af sjelfwa naturen är bestämd.

16 Men om någon will twifla härom, så hafwa wi icke en sådan sed, ej heller Guds församlingar. 1 Tim. 6: 3 f.

17 Då jag bjuder detta, kan jag icke prisa, att I kommen tillsamman icke till förbättring, utan till förwärring.

18 Ty först hör jag, att när I kommen tillsamman i församlingen, söndringar finnas bland eder, och till en del tror jag det. 2 Kor. 1: 10 f.

19 Ty bland eder måste ock partier finnas, på det att de rättsinniga må warda uppenbara bland eder. Matt. 18: 17. Luk. 17: 1.

Wid ordet måste, jemför Matt. 18: 7. — Parti är ännu mera än söndring. Söndringar eller skismer uppkomma genom skiljaktiga tankar om de yttre bruken i och wid gudstjensten; men när skiljaktigheten rör sjelfwa trons artiklar, så uppstår derigenom hwad som kallas partier eller sekter.

20 När I derföre kommen tillsamman, så är det icke en Herrens måltid I hållen.

I kyrkans första tider firades den heliga nattwarden sålunda, att en särskild måltid gick förut, som kallades kärleksmåltid. Kärleksmåltiderna, hwari hela församlingen deltog, hade till ändamål att befästa den gemensamma brödrakärlekens enhetsband. Wid slutet af en sådan måltid hölls den heliga nattwarden, hwarigenom tron och kärleken fick sin rätta besegling. Men wid dessa måltider hade i den korintiska församlingen inkommit de missbruk, hwilka aposteln här bestraffar: När I nu kommen tillsamman, så är det icke en Herrens måltid I hållen, I hållen den icke på rätt sätt, gemensamt och wärdigt. Så skulle det wara, men så är det icke, då, i stället för trons och kärlekens enhet, söndringar och partier inträda.

21 Ty wid ätandet tager hwar och en i förwäg sin egen måltid, och den ene är hungrig och den andre är drucken.

D. ä.: Ty wid ätandet tager hwar och en i förwäg sin egen hemifrån medförda måltid, och deraf uppstår det swåra oskicket, som är så owärdigt för både kärleksmåltidens och den heliga nattwardens wäsende, att den ene, som är fattig, hungrar, och den andre ej blott äter sig mätt utan till och med är drucken af det öfwerflöd, som han och med honom liksinnade förtära.

22 Hafwen I då icke hus, der I kunnen äta och dricka, eller förakten I Guds församling, och wiljen I komma dem att blygas, som intet hafwa? Hwad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häri prisar jag eder icke.

Det missbruk, som aposteln här öfwerklagar och bestraffar, att de rike wid kärleksmåltiderna föraktade de fattiga och kommo dem att blygas wid det ringa förrådet, wållade, att omsider kärleksmåltiderna måste upphöra, på det att firandet af den heliga nattwarden icke skulle genom ett sådant missbruk oskäras och wanhelgas. På det att Korintierna nu måtte rätt klart inse wådan af dessa missbruk, så framställer aposteln i följande verser den höga betydelsen af den heliga nattwarden, och dermed den kraftigaste, mest talande, grunden för sina warningar och förmaningar.

23 Ty jag har från Herren undfått, hwad jag också har meddelat eder, att Herren Jesus i den natt, då han wardt förrådd, tog ett bröd Matt. 26: 26 f. Mark. 14: 22 f. Luk. 22: 19 f.

D. ä.: Ty jag har ej blott genom trowärdiga menniskors wittnesbörd, utan från Herren sjelf omedelbarligen undfått eller mottagit, [band III, 447]hwad jag också har meddelat eller ”öfwerlemnat” eder, att Herren Jesus m. m.

24 och tackade och bröt det och sade: Tagen, äten. Detta är min lekamen, som brytes för eder; gören detta till min åminnelse.

25 Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod; gören detta, så ofta I dricken, till min åminnelse.

Efter måltiden, d. ä. efter påskalamsmåltiden. En erinran för Korintierna särskildt, att också de skulle åtskilja den heliga nattwardens åtnjutande från åtnjutandet af den öfriga kärleksmåltiden och icke sammanblanda dem båda. I det I dricken af denna kalk, inträden I på nytt i det nådeförbund, som Kristus stiftat genom utgjutelsen af sitt blod. Men kalken sjelf är det nya förbundet, emedan genom Jesu blod, som den innehåller, det nya förbundet liksom på nytt stiftas, beseglas och werkställes såsom en fortfarande lefwande och lifgifwande förbundshandling och lifsgemenskap mellan Kristus och församlingen. I denna åminnelse af Jesu död och i delaktigheten af hans offrade lekamen och utgjutna blod undfår själen den korsfäste och uppståndne Kristus.

26 Ty så ofta I äten detta bröd och dricken denna kalk, förkunnen I Herrens död, till dess han kommer. Ap. G. 1: 11.

27 Derföre, hwilken som owärdigt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han warder saker på Herrens lekamen och blod.

Derföre, hwilken som owärdigt, d. ä. utan själens rätta sinnesförfattning, utan andens fattigdom, utan hunger och törst efter rättfärdighet, äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han warder saker eller straffskyldig på Herrens lekamen och blod, på hwilka man med ett owärdigt ätande och drickande förgriper sig.

28 Men pröfwe en menniska sig sjelf, och äte så af brödet och dricke af kalken. 2 Kor. 13: 5.

Till denna alltid nödiga sjelfpröfning hör i synnerhet att undersöka, om man will wara en Jesu lärjunge, som gerna will lära af Jesus och med honom wara och förblifwa förenad.

29 Ty den som owärdigt äter och dricker, han äter och dricker sig sjelf en dom, emedan han icke dömer rätt om Herrens lekamen.

I det han nemligen icke åtskiljer den i nattwarden gifna Herrens lekamen från wanlig spis. Och utan detta urskiljande äter och dricker han sig sjelf ”en dom, som kan yttra sig på många sätt”. Om en sådan dom talar äfwen v. 30.

30 Derföre äro ock bland eder många swaga och sjuka, och många äro afsomnade.

Äfwen kroppslig swaghet, sjukdom och död uppgifwas alltså såsom straffdomar till följd af ett wanhelgande bruk af den heliga nattwarden, således straff i detta lifwet. Likwäl nyttjar aposteln om dem, hwilka af sådan anledning fått en tidigare död, det mildare uttrycket ”afsomnade”. Det är ju icke möjligt att dessa himmelska krafter skulle wara utan werkan! De äro lifskrafter för tron, de äro dödskrafter för otron. För de trogna, då de owärdigt anamma dessa nådegåfwor, medföra de wåda, såsom här antydes.

31 Ty om wi dömde rätt om oss sjelfwa, så worde wi icke dömda. Ps. 32: 5.

Om wi dömde rätt om oss sjelfwa, så att wi upprigtigt pröfwade oss sjelfwa före gerningen, i synnerhet före den heliga nattwardens begående, så worde wi icke dömda af Gud, t. ex. med sådana straffdomar, som åtfölja ett owärdigt nattwardsbegående. Den som dömer sig sjelf såsom syndig och owärdig, men flyr till Jesu wärdighet och beder om nåd, har icke dom att wänta, utan idel nåd, ty domen och förbannelsen hwilade på honom, som bar wåra synder och blef en förbannelse för oss. Han har lofwat: den som kommer till mig skall jag sannerligen icke kasta ut.

32 Men då wi warda dömda, warda wi tuktade af Herren, på det att wi icke må warda fördömda med werlden. Ebr. 12: 5 f.

33 Derföre, mina bröder, när I kommen tillsamman för att äta, så wänten på hwarandra.

34 Men är någon hungrig, så äte han hemma, på det att I icke mån sammankomma till dom. Om det öfriga will jag förordna, när jag kommer.

12 Kapitlet.

Andans enhet i de olika nådegåfworna.

Men om de andeliga gåfworna will jag icke, mina bröder, att I skolen wara okunnige.

2 I weten, att I woren hedningar, som läten föra eder bort till de stumme afgudarne, allt efter som I blefwen förde. 2 Kor. 6: 9 f. Es. 2: 11 f. 1 Tess. 1: 9.

3 Derföre gör jag eder kunnigt, att ingen som talar genom Guds Ande säger: förbannad är Jesus, och att ingen kan säga: Jesus är Herre, utan genom den Helige Ande. Mark. 9: 39. 2 Kor. 3: 5.

De korintiska kristna woro först sedan kort tid omwände. De woro således ännu i många stycken oerfarne, äfwen i det stycket som handlade om andeliga gåfwor. Derföre gör aposteln dem kunnigt, hwad källan är till dessa [band III, 448]gåfwor, och huru himmelswidt den Helige Andes werkningar äro skilda från hedendomens och i allmänhet från det köttsliga sinnets werkningar både i judendomen och hedendomen. Afgudarne woro stumma eller mållösa. Från dem kunde således icke något swar eller någon andelig kunskap utgå. Kristendomens öfwerswinneliga höghet öfwer hedendomen wisade sig följaktligen såwäl i hwarje annan andelig gåfwa, som särskildt i talandet genom den Helige Ande. Men i samma gåfwor wisade sig ock kristendomens företräda framför judendomen. Genom Andens åt de kristna meddelade gåfwor prisas Herren Kristus; men såwäl för de köttsliga Judarne som för hedningarna är Jesus ej blott okänd, utan ock ett föremål för hat och fiendskap. Denna fiendskap uttalade sig skarpast derigenom att de förbannade Jesus (jemför kap. 16: 22). Det war nemligen numera hos de otrogne Judarne en sed, att den som wille höra dem till, men war misstänkt för att wilja i hemlighet tillhöra de kristna, måste freda sig för denna misstanke dermed att han högtidligen förklarade att Jesus war förbannad. Men detta kunde icke ske af den, som talade genom eller i den Helige Ande; ty Gud meddelar icke någon Andens gåfwa åt någon, som hyser uppenbar eller hemlig fiendskap mot Jesus, utan endast åt den, som i sann tro öfwergått på hans och de kristnas sida. Om således någon, ware sig Jude eller hedning, werkligen talade i den Helige Andes kraft, så borde han icke af de kristna hållas misstänkt för att ännu längre kunna wara en fördold anhängare af den falska judendomen eller af hedendomen. Det wore twärtom klart, att ingen, som talar genom Guds Ande säger: förbannad är Jesus, utan twärtom prisar honom på det högsta; och att ingen kan i oskrymtad och lefwande trosbekännelse säga: Jesus är Herre, utan i och genom den Helige Ande. Andens tungomål och andra gåfwor kunde wäl af falska, särdeles med stora naturgåfwor utrustade menniskor efterapas, men hwad de så sade eller gjorde, bewisade sig lätteligen och snart wara werkningar af en helt annan ande än den Helige Ande, som är Guds och Kristi Ande.

4 Gåfworna äro mångahanda, men Anden är densamme. Rom. 12: 6. Ebr. 2: 4. 1 Petr. 4: 10. Ef. 4: 4.

Närmare: Men det fins åtskilnader på nådegåfwor, men densamme Anden. Likasom således en källa kan hafwa åtskilliga utflöden, så finnas i Kristi kyrka åtskilliga eller mångahanda af Jesus förwärfwade och efter en wiss ordning meddelade nådegåfwor, men det är en och samme Ande som meddelar dem.

5 Och embetena äro mångahanda, men Herren är densamme. Rom. 12: 7 f. Ef. 4: 11.

Och det fins åtskillnader på tjenstembeten, och densamme Herren, nemligen Kristus, som anordnar dem och förhärligas af den Helige Ande i och genom tjenarne.

6 Och kraftwerkningarna äro mångahanda, men det är samme Gud, som werkar allt i alla.

Och det fins åtskilnader på kraftwerkningar, men det är samme Gud och Fader, som genom sin Ande werkar allt i alla.

7Men åt hwar och en gifwes Andens uppenbarelse till gagn.

Till gagn, till gemensam nytta för det hela.

8 Ty åt en gifwes genom Anden att tala wishet, åt en annan att tala kunskap efter samme Ande,

Ty åt en gifwes genom Anden wishet att tala eller gåfwan att få tala om wisdom och så wisligt tala, att deraf sker den bästa tillämpning på det kristliga lifwets alla förhållanden; men åt en annan att tala kunskap eller gåfwan att ej blott kunna djupare intränga uti och förstå den kristna lärans hemligheter och sammanhang, utan äfwen att i ett sammanhängande föredrag kunna framställa den för andra, och det efter samme Ande.

9 åt en annan tro genom samme Ande, åt en annan gåfworna att bota sjuka genom samme Ande, Mark. 16: 18. Luk. 10: 9. Jak. 5: 14 f.

Åt en annan gifwes tro, hwarmed här icke förstås den saliggörande tron, hwilken tillhör alla sanna kristna gemensamt, utan den undergörande tron, som är en särskild nådegåfwa, genom samme Ande; men denna tro kan yttra sig på mångahanda och i synnerhet de följande fyra sätten: så att åt en annan gifwas gåfworna att bota sjuka genom samme Ande.

10 åt en annan kraftwerkningar, åt en annan profetia, åt en annan bedömande af andar, åt en annan åtskilliga slags talande med tungor[1], åt en annan uttydningen af det med tungor talade. Ap. G. 6: 8.

Åt en annan kraftwerkningar eller förmågan att göra underliga ting af åtskilliga slag: åt en annan profetia (Rom. 12: 6); åt en annan bedömande af andar, d. ä. den med profetian närmast beslägtade gåfwan att ej blott pröfwa utan ock med lätthet åtskilja sådana andar, som äro af Gud, från dem, som tala drifne af en falsk ingifwelse. Åt en annan åtskilliga slags talande med tungor eller olika slags språk, åt en annan uttydningen af det med tungor talade, om hwilka båda sistnämnda gåfwor det 14 kap. utförligare handlat.

11 Men allt detta werkar den ene och samme Anden, utdelande åt hwar och en sitt, såsom han will. 2 Kor. 7: 7. Ef. 4: 7.

De olika gåfworna skänktes således mestadels den ena åt en, den andra åt en annan, allt eftersom hans embete och särskilda werksamhet i församlingen fordrade och han efter sitt trosmått kunde emottaga; men stundom meddelades åt samma person flera af de har uppräknade gåfworna tillika, såsom just åt apostlarne och många ordets tjenare.

[band III, 449]12 Ty likasom kroppen är en och har många lemmar, men alla lemmarna i kroppen, fastän de äro många, äro en kropp, så är det ock med Kristus. Rom. 12: 4 f. Ef. 4: 16.

Så är det ock med Kristus, hwilken såsom hufwudet, utgör med sin församling en enda kropp, i hwars alla lemmar, de ringare såwäl som de ädlare, han werkar och gifwer dem hwar och en dess bestämda plats, förrättning och duglighet.

13 Ty i en Ande hafwa wi alla blifwit döpta till en kropp, antingen wi äro Judar eller Greker, trälar eller fria, och hafwa alla druckit af en Ande. Ef. 2: 14 f. Kol. 3: 11. Gal. 3: 28.

”Wi dricka ett och samma sakrament, att wi undfå en Ande, likasom wi undfå ett dop, att wi blifwa en lekamen”. L. Se Ef. 4: 15, 16.

14 Ty kroppen är icke heller en lem, utan många.

15Om foten skulle säga: emedan jag icke är hand, så tillhör jag icke kroppen, skulle han derför icke tillhöra kroppen?

16 Och om örat skulle säga: emedan jag icke är öga, så tillhör jag icke kroppen, skulle det derför icke tillhöra kroppen?

17 Om hela kroppen wore öga, hwar blefwe då hörseln? Wore han hel och hållen hörsel, hwar blefwe då lukten?

18 Men nu har Gud satt hwar och en af lemmarna i kroppen såsom han har welat.

19 Och om alla lemmarna wore en enda lem, hwar blefwe då kroppen?

20 Men nu äro wäl lemmarna många, men kroppen är en.

21 Ögat kan icke säga till handen: jag behöfwer dig icke, ej heller hufwudet till fötterna: jag behöfwer eder icke.

Likasom aposteln i sin bewisning genom hwilken han will nedslå afund, missnöje och stolthet, uti de föregående verserna går nedifrån uppåt, då han börjar med att anföra exemplet af foten, såsom wanligen den ringa ansedda lemmen; så går han här uppifrån nedåt, då han börjar med exemplet af ögat, såsom en ädlare och härligare kroppsdel. Den således, som t. ex. fått den högre kallelsen i det kristliga samfundslifwet att wara ett öga, som klarare än andra inser tingens eller lärans sammanhang och har uppsigten öfwer andra o. s. w., icke får han i stolt sjelfbehag se ned på den, som fått en lägre kallelse, såsom t. ex. att wara en hand, som har att förrätta ett arbete, hwilket icke tillhör den högre uppsattes werksamhet o. s. w. Twärtom är den högre lemmen lika wisst i behof af den lägres tillhjelp, som den lägre är i behof af den högres werksamhet.

22 Utan fastmer äro de kroppens lemmar nödwändiga, som synas wara swagare,

23 och dem, hwilka wi anse mindre heder wärda, kläda wi med så mycket större heder, och de mindre anständiga skyla wi så mycket anständigare,

Närmare: Och de lemmar i kroppen, hwilka wi anse wara wanhederligare, dem omgifwa wi med så mycket större heder, och de oanständiga på oss hafwa så mycket större wälanständighet, förmedelst den flit, som de andra lemmarne anwända på dem till deras skylande eller prydnad.

24 hwilket deremot de anständiga icke behöfwa. Men Gud har så sammanfogat kroppen, att han har gifwit den ringare lemmen en större heder,

25 på det att ingen söndring må wara i kroppen, utan lemmarna må hafwa samma omsorg för hwarandra.

26 Och om en lem lider, så lida alla lemmarna med, och om en lem äras, så fröjda sig alla lemmarna med.

27 Men I ären Kristi kropp och lemmar, hwar och en efter sin del. Rom. 12: 5. Ef. 1: 22 f. 5: 23, 30. Kol. 1: 24.

28 Och Gud har satt i församlingen först apostlar, för det andra profeter, för det tredje lärare, sedan werkande krafter, sedan gåfworna att bota sjuka, att undsätta behöfwande, att styra och att på åtskilliga sätt tala med tungor. Ef. 4: 11.

Församlingen eller kyrkan är föreningen af alla dem som äro döpte till en kropp, för hwilken Kristus är hufwudet. Och Gud har satt i församlingen först apostlar, såsom församlingens grundläggare och högre styresmän; dernäst, för det andra profeter, som tala det af Gud åt dem gifna ordet, utan att wara utrustade med de apostoliska gåfworna och krafterna; sedan, för det tredje lärare, som hwar och en i sin församling utweckla evangelii läror, och innefattar namnet lärare i sig äfwen evangelister och herdar (Ef. 4: 11); men också, utom dessa trenne hufwudembeten, sedan werkande krafter, d. w. s. män, utrustade med ”krafter” att äfwen bewisa undrens magt på motsträfwiga; sedan män utrustade med gåfworna att bota sjuka, i friskhet werkande till de sjukas helande, hwilka med troende hjerta wäntade att få sin helsa (jemför Ap. G. 19: 11, 12. Jak. 5: 14, 15); sedan gåfworna att undsätta behöfwande, egentligen hjelpbewisningar, såsom den fattig och sjukwård, hwilken diakonerna (sysslomännen) hade sig anförtrodd; widare gåfworna att styra, egentligen styrelser, d. ä. den yttre församlingsordningens widmagthållande, som tillhörde presbytererna eller de församlingsäldste; och slutligen [band III, 450]gåfwan att på åtskilliga sätt tala med tungor, eller den underbara gåfwa, som först meddelades genom den Helige Andes utgjutelse. Ap. G. 2: 1–4. — Som nu icke hwar och en har alla gåfwor, så har följaktligen den ene behof af den andre, och en hwar måste med sin gåfwa tjena den andre.

29 Icke äro wäl alla apostlar? Icke äro wäl alla profeter? Icke äro wäl alla lärare? Icke hafwa wäl alla werkande krafter?

30 Icke hafwa wäl alla gåfworna att bota sjuka? Icke tala wäl alla med tungor? Icke kunna wäl alla uttyda?

31 Men sträfwen efter de yppersta gåfworna; och en ännu högre wäg will jag wisa eder. 2 Kor. 14: 1.

Ehuru således gåfworna äro mångahanda, den ena förträffligare än den andra, äfwensom enhwar måste wara tacksamt nöjd med den gåfwa, han fått, samt anwända den till kyrkans uppbyggelse, så är det dock så angeläget som lofligt att sträfwa efter eller ”nitälska” för att winna de gåfwor, som äro de nyttigaste till kyrkans uppbyggelse. Detta är ett skönt mål. Wägen, den höga och förträffliga, till detsamma wisar aposteln i det följande kapitlet.

13 Kapitlet.

Kärleken den yppersta nådegåfwa.

Om jag talade med menniskors och änglars tungor, men icke hade kärlek, Så wore jag en klingande malm eller en ljudande cymbal.

Alla gåfwor få sitt wärde af kärleken. Gåfwan att tala med tungomål war framför andra högt skattad hos Korintierna. Derföre nämnes den här först i jemförelsen med kärleken. Om jag nu hunnit så långt i den gåfwan, att jag talade ej blott med menniskors utan till och med med änglars tungor och således med alla jordens och himmelens språk, men icke hade kärlek, så wore jag (med afseende på menniskospråken) blott 'en klingande malm, eller (med afseende på änglaspråken) på sin höjd 'en wäl ljudande men dock liflös cymbal.

2 Och om jag hade profetia och wisste alla hemligheter och all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så wore jag intet. Matt. 7: 22 f. 17: 20. 2 Kor. 12: 8.

Ett exempel på profetians gåfwa utan kärlek war Bileam. Om kunskap utan kärlek, se 2 Kor. 8: 1–3. Med tro menas här likasom kap. 12: 9, undertro eller undergörande tro, men icke den rättfärdiggörande tron, ty denna kan icke tänkas utan kärlek. Jemför Matt. 7: 22.

3 Och om jag utskiftade alla mina egodelar och gåfwe min kropp att brännas, men icke hade kärlek, så wore det mig till intet nyttigt.

4 Kärleken är långmodig och mild, kärleken afundas icke, kärleken förhäfwer sig icke, han uppblåses icke, 1 Petr. 4: 8.

Kärleken är långmodig, hwilket wisar sig i fördragandet af det onda man lider af andra, och mild, hwilket wisar sig i wälgörenhet mot andra, 1 Petr. 4: 8; kärleken afundas icke eller upptändes icke af afundsjuk ifwer mot andra (se Jak. 3: 1116); kärleken förhäfwer sig icke och är således icke begärlig efter andras bifall, han uppblåses icke i sitt inre öfwer eget förment wärde.

5 han skickar sig icke ohöfwiskt, han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tillräknar icke det onda. 2 Kor. 10: 24. Fil. 2: 121.

Han skickar sig icke ohöfwiskt, d. ä. groft och opassande, han söker icke sitt, utan ock andras bästa, han förtörnas icke, är icke snarsticken, han tillräknar icke det onda, utan glömmer det gerna och är icke en gång misstänksam.

6 Han gläder sig icke öfwer orättfärdigheten, men han gläder sig med sanningen. Ps. 10: 3. Ps. 15: 4. 2 Joh. v. 4.

Han gläder sig icke öfwer orättfärdigheten, d. ä. han har ingen skadeglädje öfwer det orätta, som andra göra eller andra lida, men han gläder sig deremot med och öfwer sanningen.

7 Han fördrager allting, han tror allting, han hoppas allting, han tål allting. Ords. 10: 12.

Han fördrager allting, genom att ”öfwerskyla” andras fel, han tror allting, d. ä. tror gerna alla menniskor om godt, så långt som han icke ser motsatsen, han hoppas allting, och det bästa om hwar och en, han tål eller uthärdar i tålamod allting.

8 Kärleken upphör aldrig; men profetiorna, de skola förswinna; talandet med tungor, det skall taga slut; kunskapen, han skall förswinna.

Kärleken upphör aldrig, egentligen faller aldrig af, utan är en oförgänglig ewighetsblomma, som står frisk och grönskande, när alla andra upphört; den står och förblifwer sig lik, ändock alla andra nådegåfwor upphöra, i det de blott äro till för detta lifwet. Kärleken, som omfattar tid och ewighet, faller således icke af; men profetiorna, de skola förswinna; talandet med tungor, det skall taga slut; kunskapen, han skall, likasom profetiorna, förswinna.

9 Ty wi förstå endels och profetera endels.

D. ä.: Ty, hwad kunskapen i detta lifwet beträffar, så är det så, att wi känna eller förstå endels, d. ä. delwis, och, hwad profetiorna beträffar, så profetera wi endels, så att det ena som det andra här på jorden blott är styckwerk.

[band III, 451]10 Men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det förswinna, som är endels.

”Paulus talar här om detta lifwet i tron och det andra lifwet i himmelen af gudomlig åskådning; det är ett och samma föremål, som wi hafwa i detta och i det andra lifwet, en och samma Gud: deri är ingen åtskilnad, men åtskilnaden är i kunskapen, att wi hafwa samma Gud på ett annat sätt här i detta, och på ett annat sätt i det andra lifwet; här i tron, det i åskådningen”. L.

11 Då jag war barn, talade jag som ett barn och hade sinne som ett barn och tänkte som ett barn, men sedan jag har blifwit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Denna liknelse wisar, att likasom det wanliga menniskolifwets åldrar hafwa sina olika kunskapsgrader, så att det går ifrån en lägre till en högre, så har äfwen nådalifwet sina. Men ehuru stort kunskapsmått en kristen än kan hafwa hunnit i detta lifwet, så är den kunskapen alltid likasom förswinnande för en ännu högre, och äfwen den högsta är blott såsom en swag begynnelse i förhållande till den fullkomliga kunskapen, som först winnes i det ewiga lifwet. Äfwen talandet med tungor kan kallas barnsligt tal, då det jemföres med den ewiga lofsången inför Guds tron. Det barnsliga förswinner af sig sjelf, då mannaåldern inträder, och så skola äfwen de höga underbara gåfworna, såsom talandet med tungor, profetian och den kunskap, som dock är blott styckwerk, då upphöra, när klart åskådande, genomskinligt inskådande och fullkomligt begripande inträder i härlighetens mannaålder.

12 Ty nu se wi genom en spegel på ett dunkelt sätt, men då ansigte mot ansigte; nu känner jag endels, men då skall jag känna fullkomligt, såsom jag ock blifwit känd. 2 Kor. 5: 7. 3: 18. 1 Joh. 3: 2. 2 Kor. 8: 3.

Ty, enligt en annan liknelse, hemtad från den tidens speglar, hwilka woro af metall och derföre dunkla, nu se wi genom en spegel på ett dunkelt sätt, så att den himmelska sanningens ljus wäl har uppgått för själen och upptändt ett hugneligt troslif, men så länge blicken höljes af det dunkel, som åtföljer den ännu oförklarade kroppsligheten, kan själen blott fatta något af det dunkla ordet om de ewiga tingen, genom bilder och liknelser o. s. w. Det är i den heliga skrift själen får såsom uti en spegel skåda dessa brutna strålar af ewighetens ljus. Men då, när i härliggörelsen allt dunkel förswunnit, skola wi se honom, som skall wara allt i alla, ansigte mot ansigte; nu känner jag endels, men då skall jag känna fullkomligt, såsom jag ock blifwit känd af Gud, således fullkomligt, ewigt. ”En sådan åtskilnad är icke i kärleken. När wi genom Kristus äro försonade med Gud, älska wi icke delwis, icke det eller det enskilda draget, som af Gud uppenbarar sig för oss; wi hafwa genom kärleken wäsentligen blifwit ett med hela den sanne, lefwande Guden, om den ock ännu är swag och dess eld ofta dämpas genom synden. Tillwäxt behöfwer wisserligen wår kärlek, och den skall tillwäxa i ewighet; men den swaga och starka kärleken är densamma, under det att i kunskapen, genom den olika art och sätt, hwarpå föremålet för wårt wetande erbjuder sig åt oss, en wäsentlig åtskilnad uppkommer”.

13 Men nu förblifwa tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken.

Nu, i detta jordiska lifwet, förblifwa dessa tre kristendomens och det kristliga lifwets hufwudstycken; men störst ibland dem, och således ännu större än de utomordentliga nådegåfworna, profetiorna o. s. w. är kärleken, såsom den, hwilken mest gör oss lika med Gud, som sjelf kallas kärleken, och ewigt warar, ewigt fortsattes, sedan åskådandet widtagit, och således tron och hoppet upphört.

14 Kapitlet.

Om de andeliga gåfwornas rätta bruk samt om det som hör till god ordning wid de kristnas sammankomster.

Faren efter kärleken, sträfwen efter de andeliga gåfworna, dock mest efter att profetera. 2 Kor. 12: 31.

Det som i föregående kapitel om kärleken blifwit framstäldt, i sig sjelf ett af de härligaste stycken uti bibeln, tjenade aposteln jemwäl såsom förberedelse till det, som i det nu följande kapitlet afhandlas. Sedan aposteln således utfört beskrifningen om kärleken och wisat kärlekens företräde framför alla gåfwor, så 1) gör han den förmaning, som måste följa af kärlekens stora wigt, nemligen: Faren eller jagen efter kärleken, då ordet i grt. ger tillkänna, att om der är något, som hotar att undantränga kärleken, så skall en kristen söka fatta och qwarhålla honom med samma ifwer som man anwänder för att upphinna en flyende; och 2) återupptager och fortsätter han den förmaning, som gafs i slutet af 12:te kapitlet. Samma ord, hwarmed han der bjöd dem att ”sträfwa efter” de yppersta gåfworna, begagnar han äfwen här, då han bjuder dem: sträfwen efter de andeliga gåfworna, och nu framhåller aposteln den bland de andeliga gåfworna som war den förnämligaste, nemligen profetians gåfwa, då han bjuder dem sträfwa mest efter att profetera. Härmed menas i synnerhet att med rätt insigt i Guds Andes sinne fatta, uttolka och förklara den heliga skrift till andras uppbyggelse och derigenom befrämja trons och kärlekens upptändande och beständiga tillwäxt.

2 Ty den som talar med tungor, talar icke för menniskor, utan för Gud, ty ingen hör honom, men i anden talar han hemligheter. Ap. G. 10: 46.

Att tala med tungor war att på en gång tala [band III, 452]med främmande språk och tala sådant som i ingifwelsens stund blef af Gud gifwet (Ap. G. 2: 4). Ett sådant talande war redan till följd af sin djupa andeliga art icke en gång lättfattligt för dem, hwilka förstodo det främmande språk, på hwilket talet framfördes. Men det blef rent af obegripligt för den, som med det främmande språket war obekant. Och sådant war utan twifwel förhållandet i den korintiska församlingen, då i Korint nästan blott grekiska språket talades. Deraf inses nu, att huru stor och wigtig i Kristi kyrkas första tid gåfwan att tala med tungor än war, så war dock profetian större och wigtigare. Ty den som under sådana förhållanden talar med tungor, talar icke för menniskor, utan för Gud, som förstår alla språk och tankar, ty ingen hör honom, och ”höra” och ”förstå” är här ett och det samma, men i anden talar han hemligheter, hwilka hans med det främmande tungomålet obekante åhörare wäl kunna beundra, men icke fatta.

3 Men den som profeterar, han talar för menniskor till uppbyggelse och förmaning och tröst.

D. ä.: Den som profeterar och således genom Guds Ande talar just det som de närwarande för hwarje gång bäst behöfwa, han talar för menniskor till uppbyggelse och alltså både till förmaning, hwartill särdeles hörer uppmuntran till de tröga, och till tröst för de bedröfwade.

4 Den som talar med tungor, han uppbygger sig sjelf, men den som profeterar, han uppbygger församlingen.

5 Jag wille wäl, att I alla taladen med tungor, men hellre, att I profeteraden, ty den som profeterar är större än den som talar med tungor, så framt han icke uttyder det, på det att församlingen må få uppbyggelse.

Han är större i samma mån han är gagneligare. — Genom det så ofta upprepade ordet ”uppbyggelse” fasthålles alltjemt tanken derpå, att församlingen är hwad aposteln säger med slutorden i kap. 3: 9. Kristi församling uppbygges till en Guds boning i Anden. Ef. 2: 22. 1 Petr. 2: 5.

6 Men nu, mina bröder, om jag komme till eder och talade med tungor, hwad gagn gjorde jag eder, om jag icke talade titt eder antingen med uppenbarelse eller med kunskap eller med profetia eller med underwisning?

D. ä.: Om jag icke talade till eder antingen med en mig förlänad uppenbarelse af obekanta hemligheter, eller med en djupare kunskap i de gifna troslärorna, eller med en ur uppenbarelsen flytande profetia, då profetian är i det yttre detsamma som uppenbarelsen i det inre, eller med en på sann kunskap grundad underwisning, då läran är i det yttre, i framställningen för församlingen detsamma kom kunskapen är i det inre, i den talandas sinne.

7 Huru skall dock, om de liflösa ting, som gifwa ljud från sig, ware sig en flöjt eller cittra, icke göra någon skilnad på tonerna, det kunna förstås, som spelas på flöjt eller cittra?

Ett och samma instruments toner kunna göra ganska olika intryck. Om nu t. ex. den som blåser på en flöjt, eller den som spelar på en cittra, icke ger åt de ljud och toner, han blåser eller spelar, någon bestämd åtskilnad, utan låter det gå antingen entonigt eller wäl mångtonigt, men utan bestämdhet i tonernas höjning och sänkning, huru kan man, då man hör den obestämda tonen, weta hwad det är för melodi som spelas på flöjten eller cittran, huru kan man förstå wad egentliga meningen för den gången är med instrumentets spelande, eller hwad intryck den wille göra, som begagnade instrumentet?

8 Likaså, om en trumpet gifwer ett otydligt ljud, hwem gör sig redo till strid?

Om t. ex. en trumpet blåses för att ge tecken till strid, men den trumpetande blåser så, att det låter snarare som en sorgmusik, huru kan man då weta, att meningen är att stridstecken skulle gifwas, och hwem gör sig då redo till strid?

9 Så ock om I med tungan talen otydligt, huru skall det talade kunna förstås? Ty I talen då i wädret.

10 Så många slag af språk finnas ju i werlden, och intet af dem är ljudlöst.

Intet af dem är ljudlöst, egentligen mållöst eller utan sitt bestämda, från de öfriga åtskilda, mål, ljud och betydelse.

11 Om jag nu icke wet ljudets betydelse, så blifwer jag för den talande en främling, och den talande en främling för mig.

Om jag nu icke wet ljudets d. w. s. det för tillfället talade språkets betydelse, så blifwer jag för den talande en främling, egentl. barbarisk. ”Barbarer” kallada Grekerna alla andra folkslag utom sitt eget; barbariska folkslag betydde för dem detsamma som råa och obildade folkslag. Icke aktade Grekerna om att lära sig deras språk, som de kallade barbarer. Att wara ”barbarisk” war för dem detsamma som att wara obegriplig, oförstådd.

12 Alltså, söken ock I, eftersom I sträfwen efter andeliga gåfwor, att till församlingens uppbyggelse blifwa rika på sådana.

Närmare: Alltså, söken ock I, medan I ären ifrare för andar, d. w. s. för andeliga gåfwor, hwilka såsom utflöden och werkningar af densamme ene Anden också kallas andar, och hwilka äro lika så åtskilliga, som t. ex. tonerna i ett instrument, söken till församlingens uppbyggelse att I mågen öfwerflöda eller warda rike på andeliga gåfwor.

[band III, 453]13 Derföre, den som talar med tungor, han bedje, att han må kunna uttyda.

14 Ty om jag beder med tungor, så är det min ande, som beder, men mitt förstånd är utan frukt.

D. ä.: Ty om jag beder i ett tungomål, utan utläggning, så beder wäl min ande, d. ä. den högsta andeliga eller af Guds Ande werkade åskådningsförmågan i mig, men mitt sinne eller förstånd, d. ä. mitt förståndsmedwetande, som skulle hafwa och uttrycka talets mening, är ofruktbart eller utan frukt för medmenniskor. ”Att tala med sinnet är alldeles detsamma, som att uttyda och förklara meningen för andra; men att tala i anden är att sjelf förstå meningen och icke uttyda den.” L. — Ett sådant tal kan yttra sig antingen i bön eller i sång.

15 Huru är det då? Jag skall bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet; jag skall lofsjunga med anden, men jag skall ock lofsjunga med förståndet. Ef. 5: 19. Kol. 3: 16.

16 Ty om du wälsignar med anden, huru skall då den som sitter på den olärdes plats kunna säga amen till din tacksägelse, enär han icke förstår hwad du säger?

Wanligtwis förrättades bönerna af församlingens föreståndare, stundom också af särskildt begåfwade personer, t. ex. profeterna. Det war ock brukligt, att alla de närwarande bekräftade bönen med ett amen. De betygade derigenom sin gemensamma delaktighet i bönen och dess wälsignelse. I motsats till den tjenstförrättande läraren kallades de olärde (grek. idioter) eller, såsom benämningen sedermera lydde, lekmän, d. w. s. menniskor hörande till folket, som mottager underwisning (ty grekiska ordet ”lek” eller egentligen ”laik” betyder folk). När nu icke församlingens föreståndare, utan någon annan förrättade bönen, så stodo föreståndarne sjelfwa på de olärdas eller lekmannens plats och sade amen till bönen. Om du wälsignar, d. ä. i bönen hembär Gud lof och tacksägelse, men gör det blott med eller i anden, huru skall då den, som sitter på den olärdes plats eller befinner sig på hans rum och ståndpunkt, kunna instämma och säga amen till din tacksägelse, enär han icke förstår hwad du säger i tungomål, om han ock i andra nådegåfwor måhända ej är mindre lottad än du? Om således bönens gemenskap genom talandet med tungor förhindrades, så är ock derigenom ådagalagdt, huru föga lämpligt ett sådant talande war wid församlingens sammankomster.

17 Ty du gör wäl en god tacksägelse, men den andre uppbygges icke.

18 Jag tackar Gud, att jag talar mera med tungor än I alla.

19 Men i församlingen will jag hellre tala fem ord med mitt förstånd, på det att jag äfwen må underwisa andra, än tio tusen ord med tungor.

20 Mina bröder, waren icke barn i förståndet, utan waren barn i ondskan, men i förståndet waren fullkomlige. Ef. 4: 14. Ebr. 5: 12 f. 1 Petr. 2: 2.

Det låter lätt förena sig att wara öfwerswinnelig i inre betraktelsen, i högstämda känslor och ordautgjutelser, i uppskattandet af sådana andeliga gåfwor, genom hwilka menniskan likasom försattes alldeles utom sig, och ändå wara ett barn i förståndet eller i tankarna och omdömesförmågan. Så kunde det ock lätteligen ske, hwad särskildt talandet med tungor beträffade. Det är ett sådant jagande efter inre åskådning och öfwerswinneliga betraktelser, som, när de icke styrdes af ett klart och andeligt tänkande förstånd, så ofta wållade allehanda swärmerier, som synas hafwa hotat äfwen hos wissa begåfwade menniskor i Korint. Derföre lägger aposteln dem denna förmaning så kraftigt på hjertat: Mina bröder, waren eller egentligen blifwen icke barn i förståndet, egentligen i tankarne: utan waren barn eller barnslige i ondskan (Matt. 18: 3. 1 Tess. 5: 22), men i förståndet waren, egentligen blifwen fullkomlige, d. ä. mogna, fullwäxta män.

21 I lagen är skrifwet: ”Genom dem som tala med främmande tungor och genom främmandes läppar skall jag tala till detta folk, och icke ens så skola de höra mig, säger Herren”. Es. 28: 11 f.

Denna profetia, Es. 28: 11, uppfyldes först då Babylonierna, just folket från det land, der språkförbistringen skett, kommo öfwer Israeliterna och dels förhärjade deras land, dels bortförde dem i fångenskap. Ett annat språk fingo då Israeliterna höra, än det, hwarpå de hört Herrens ord, utan att wilja akta derpå. Samma profetia fick en annan uppfyllelse på första Pingstdagen, då talandet med främmande tungor begynte. Men här gör nu aposteln af denna profetia tillämpning just på sjelfwa talandet med tungor såsom en utomordentlig nådegåfwa. Brukad i sin rätta ordning och på sitt rätta ställe war den ett nådesunder. Men om den missbrukades, kunde den blifwa till ett straffunder, alldenstund det wore ett straff att få höra Guds ord föredraget blott på ett språk, som man icke förstår. Så begagnas wid gudstjensten i den romersk-katolska kyrkan det latinska språket, och i den grekiska kyrkan det gamla grekiska tungomålet, som folket ej begriper.

22 Således är talandet med tungor till ett tecken icke för de troende, utan för de otrogna, men profetian är icke för de otrogna, utan för de troende.

Redan på den första Pingstdagen (Ap. G. kap. 2), wisade det sig, att tungotalandet i så måtto war ett tecken för de otrogna, som dels de främmande folken, på hwilkas språk Guds dråpliga werk förkunnades, dels Judafolket sjelf woro ett otroget slägte. Det war ett tecken för dem, att de måtte tro. Men framdeles blef tungotalandets gåfwa också ett strafftecken för dem, som halsstarrigt förblefwo i sin otro, [band III, 454]såsom i föregående vers är sagdt. Profetian deremot är icke egentligen för de otrogna, utan för de troende, för dem således, som höra det i profetian klart framlagda ordet och sätta tro dertill, så att de derigenom dels öfwergå från sitt otrostillstånd, dels blifwa i tron befäste.

23 Om nu hela församlingen kommer tillsamman och alla tala med tungor, och några olärda eller otrogna komma in, skola de icke säga, att I ären från edra sinnen?

Olärda, se v. 16. — Att I ären från edra sinnen, d. ä. ”att I ären ursinnige”. De olärde och otrogne skulle hafwa något skäl att så säga, enär de hörde främmande tungomål, dem de icke förstodo. Men annorlunda war förhållandet med dem, som enligt Ap. G. sade ungefär detsamma; ty desse hörde dock ett språk, som de kunde förstå.

24 Om deremot alla profetera, och någon otrogen eller olärd kommer in, warder han ogillad af alla och bedömd af alla.

Om deremot alla profetera, och det efter hwarandra, enligt v. 31, om de således alla tala tydliga ord, och någon otrogen eller ock en i tron ännu swag idiot eller olärd kommer in, warder han ogillad, d. w. s. öfwertygad om sitt syndiga tillstånd, af alla, och bedömd eller ransakad af alla, i det att alla tala för honom ej blott begripliga, utan ock i hans samwete ingripande ord.

25 Det som är doldt i hans hjerta warder uppenbart, och så skall han falla på sitt ansigte och tillbedja Gud och förkunna, att Gud werkligen är i eder. Ef. 5: 13.

26 Huru ar det då, mina bröder? När I kommen tillsamman, så har hwar och en af eder en psalm, han har en underwisning, han har en uppenbarelse, han har gåfwan att tala med tungor, han har uttydning; tjene allt till uppbyggelse. 2 Kor. 12: 8 f.

Hwar och en således, som hade sin särskilda nådegåfwa, det ware den ena eller andra af de här uppräknade, att frambära i församlingen, skulle hufwudsakligen se på, huru den måtte frambäras och anwändas till församlingens gemensamma uppbyggelse. I annat fall skulle han hellre hålla inne med sin gåfwa och låta den tala, hwilkens gåfwa för tillfället bäst kunde befordra uppbyggelsen.

27 Om någon talar med tungor, så tale twå eller högst tre hwar gång, men en i sänder, och en uttyde;

28 men är ingen uttydare tillstädes, så tige han i församlingen och tale för sig sjelf och för Gud.

D. ä.: Men är ingen uttydare tillstädes, så att hwarken den talande sjelf kan uttyda hwad han har att säga, ej heller någon annan är förhanden, som kan det, så tige han i församlingen, alldenstund församlingen icke skulle hafwa gagn af det outtydda och således oförstådda talet med tungor; och han tale ur sitt hjertas fullhet i stället för sig sjelf (v. 4) och för Gud i det förborgade (v. 2).

29 Men profeterna tale twå eller tre, och de andra döme derom.

30 Men om någon annan, som sitter der, får en uppenbarelse, så tige den förste. 1 Tess. 5: 20.

31 Ty I kunnen alla, en efter annan, profetera, på det att alla må låtas och alla förmanas;

32 och profeternas andar äro profeterna undergifne.

D. ä.: Och profeternas andar, som sättas i werksamhet af Guds Ande, äro profeterna sjelfwa undergifne, så att en profets ande icke är oberoende af hans wilja, då det gäller sättet för den profetiska gåfwans anwändning. Det borde således icke wara dem swårt att afbryta det profetiska talets fart, så snart Herren gaf tillkänna, att de borde lemna tillfälle för en annan att tala.

33 Ty Gud är icke oordningens, utan fridens Gud. 2 Kor. 11: 19.

Såsom oordning och förwirring har med sig ofrid, så har ordningen med sig frid.

34 Såsom i de heligas alla församlingar, tige edra qwinnor i församlingarna; ty dem tillkommer icke att tala, utan må de wara undergifna, såsom ock lagen säger. 1 Mos. 3: 16. 2 Kor. 11: 3. Ef. 5: 22. Kol. 3: 18. 1 Petr. 3: 1.

35 Men wilja de lära något, så fråge de hemma sina män; ty det är skamligt för qwinnor att tala i församlingen. 1 Tim. 2: 11 f.

Lära betyder här detsamma som inhemta underwisning om något.

36 Eller har Guds ord utgått från eder, eller har det kommit blott till eder?

Eller ären I, Korintier, den första eller den enda kristna församling, så att I skullen hafwa rättighet att bestämma huru det bör tillgå i församlingen, att införa nya ordningar och icke rätta eder efter bruket i andra församlingar?

37 Om någon menar sig wara profet eller andelig, han må weta, att hwad jag skrifwer till eder är Herrens bud. 2 Kor. 10: 7.

38 Men will någon wara okunnig härom, så ware han okunnig.

D. ä.: Men will någon waraokunnig härom, att han icke kan eller will besinna och inse hwad nu är sagdt, så ware han okunnig på sitt eget answar.

39 Derföre, mina bröder, sträfwen efter att profetera och förmenen icke någon att tala med tungor.

[band III, 455]40 Men allt må tillgå skickligt och ordentligt.

D. ä. wälanständigt och med ordning.

15 Kapitlet.

Kristi uppståndelse och de dödas förestående uppståndelse.

Jag kungör eder, mina bröder, det evangelium jag har förkunnat för eder, hwilket I ock hafwen mottagit, i hwilket I ock stån,

2 genom hwilket I ock blifwen frälste, om I behållen det ord, hwarmed jag för eder har predikat evangelium; så framt I icke förgäfwes hafwen kommit till tron. Rom. 1: 16. 2 Kor. 1: 21. Gal. 3: 4.

Deras tro war i fara för sådana willoandar i Korint, hwilka nekade kroppens uppståndelse, utan att neka det Kristus war uppstånden. Men nu påminner aposteln dem om det evangelium, som han dem förkunnat. Nu berodde det på, att de behöllo (fasthöllo) ej blott detta evangelium i allmänhet, utan äfwen den gestalt, i hwilken det af honom blifwit dem förkunnadt; ty då kunde de icke heller förgäta det nödwändiga sammanhang, i hwilket läran om de dödas uppståndelse stod med läran om Kristi uppståndelse. Om detta sammanhang handlar nu hela kapitlet.

3 Ty jag har i främsta rummet meddelat eder, hwad jag ock har undfått, att Kristus har dött för wåra synder, enligt skrifterna, Gal. 1: 12. Es. 53: 5. Dan. 9: 24. 2 Kor. 5: 7.

I främsta rummet, d. ä. bland de första och förnämsta troslärorna m. m. (jemför kap. 11: 23).

4 och att han har blifwit begrafwen, och att han har uppstått på den tredje dagen, enligt skrifterna, Es. 53: 9. Ps. 16: 10. Matt. 12: 40.

5 och att han wardt sedd af Kefas, sedan af de tolf. Mark. 16: 14. Luk. 24: 34. Joh. 20: 19.

Emedan det heter, att Kristus efter sin uppståndelse wardt sedd af de tolf, så hafwa en del uttolkare ansett, att äfwen Mattias, såsom den blifwande tolfte aposteln, med inberäknas. Men det war alldeles enligt med judarnas språkbruk, att, ehuru antalet war blott elfwa till en tid, likwäl låta tolftalet qwarstå i den berättelse derom, som gjordes sedan tolftalet åter war fyldt. Kefas är Petrus.

6 Sedan wardt han sedd af mer än fem hundra bröder på en gång, af hwilka de flesta ännu lefwa, men några äro afsomnade.

Således war ännu, när aposteln skref detta, antalet af de trosbröder stort, hwilka såsom åsyna wittnen kunde intyga wissheten af Jesu uppståndelse, således af den grundlära, på hwilken hela kristendomens tro och hopp hwilar. Och äfwen af de öfriga, som redan woro afsomnade, war samma läras wisshet beseglad, just derigenom att de woro afsomnade, nemligen att de i sin död somnat hädan uti tron på den uppståndne frälsaren och i ett fridfullt hopp om sina egna kroppars uppståndelse.

7 Derefter wardt han sedd af Jakob, och sedan af alla apostlarne. Luk. 24: 50.

8 Allra sist wardt han ock sedd af mig, som är såsom en otidigt född, Ap. G. 9: 3 f. 2 Kor. 9: 1.

Wid ett ofullgånget foster liknat sig Paulus i jemförelse med de öfriga apostlarne, af det skäl, som följande vers angifwer.

9 ty jag är den ringaste bland apostlarne och är icke wärd att kallas apostel, emedan jag har förföljt Guds församling. Ef. 3: 7 f. Ap. G. 9: 1 f. Gal. 1: 13. 1 Tim. 1: 13.

10 Men af Guds nåd är jag hwad jag är, och hans nåd mot mig har icke blifwit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla, dock icke jag, utan Guds nåd, som är med mig. Rom. 15: 18 f. 2 Kor. 11: 23. 12: 11.

Paulus kallar sig den ringaste bland apostlarne, nemligen i anseende till sin person. Enligt en mycket gammal berättelse skall han hafwa warit liten och swag till kroppswäxten. Jemf. 2 Kor. 10: 10. Sjelfwa namnet Paulus synes häntyda derpå; ty detta namn betyder en om är ”liten” och ringa. Måhända har den forne Saulus, efter omwändelsen, i dopet antagit namnet Paulus och welat bära det just såsom en stadigwarande påminnelse ej så mycket om sin kroppsliga ringhet som fastmer om sin ringhet och owärdighet till den höga kallelse han fått, han som förut warit Guds församlings förföljare. Än mer: ett parti uti Korint sökte nedsätta hans wärde för hans yttre ringhets skull och synes hafwa gjort både hans person och namn till föremål för förakt. Om de nu föraktligt kallade honom den ringe, så twekar han icke sjelf att kalla sig till och med ”den ringaste” bland apostlarne i anseende till sin person. Men i anseende till sitt embete är han det icke. Hans personliga ringhet minskar icke, utan twärtom förhöjer wärdet af hans apostoliska embete; och den ödmjuka bekännelsen af hwad han i sig sjelf är, hindrar honom icke att framhålla hwad han är genom Guds nåd och att han genom nåden arbetat till och med mer än de andre.

11 Det ware nu jag eller de, så predika wi på detta sätt, och så hafwen I kommit till tron.

Sådant är det enstämmiga innehållet af wår predikan, att Kristus är uppstånden ifrån de döda, och just i kraft deraf att Jesu uppståndelse blifwit eder förkunnad, hafwen I kommit till tron.

12 Men om Kristus predikas såsom [band III, 456]uppstånden från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga, att det icke finnes någon de dödas uppståndelse?

13 Men om det icke finnes någon de dödas uppståndelse, så är Kristus icke heller uppstånden.

14 Men om Kristus icke är uppstånden, så är wår predikan fåfäng, så är ock eder tro fåfäng.

Fåfäng, d. ä. tom, innehållslös. Likasom predikan har sitt innehåll af återlösningen, så äfwen tron, som anammat återlösningens eller försoningens predikan. Det wore en fåfäng tro, som hwilade på en död frälsare, som icke kunde hjelpa sig sjelf från döden, utan wore qwar i grafwen.

15 Då befinnas wi ock wara falska Guds wittnen, enär wi wittnat mot Gud, att han har uppwäckt Kristus, hwilken han icke har uppwäckt, om werkligen de döda icke uppstå. Ap. G. 2: 32.

Det wore äfwen ett falskt wittnesbörd om Gud att lära, att han hade uppwäckt Kristus ifrån de döda, om Kristus icke wore uppstånden.

16 Ty om de döda icke uppstå, så är icke heller Kristus uppstånden.

Om de dödas uppståndelse förnekas, så förnekas äfwen Kristi uppståndelse, som war en af de döda. Är han uppstånden, så är dermed uppståndelsens möjlighet bewisad, och att den skall ske, har han sjelf förkunnat. Att hans ord äro sanning har Gud sjelf just dermed beseglat, att han uppwäckt honom ifrån de döda.

17 Men om Kristus icke är uppstånden, så är eder tro fåfäng, och I ären ännu i edra synder.

Fåfäng, eg. fruktlös. här nyttjas i grundtexten ett annat ord för fåfäng än i v. 14. Det betyder det ”utan innehåll”, här ”utan werkan”, gagnlös för tid och ewighet; och I ären i så fall ännu i edra synder ej annorlunda än de Blinde hedningarne, som icke hafwa något hopp om det ewiga lifwet just derföre, att de icke hafwa ordet och tron på den för dem döde och uppståndne Kristus.

18 Så äro ock de förtappade, som hafwa afsomnat i Kristus.

19 Om wi allenast i detta lifwet hafwa hoppet till Kristus, så äro wi de uslaste af alla menniskor.

Närmare: Men om wi allenast äro sådana, som i detta lifwet hafwa hoppet till Kristus, så äro wi ömkanswärdare än alla menniskor. Andra menniskor hafwa nemligen åtminstone många detta timliga lifwets fördelar och njutningar, dem wi för wårt hopps skull försaka, och de slippa många af wåra förföljelser och bedröfwelser; wi wore således ömkanswärdare än de, derest wi på en gång saknade, hwad de njuta, och hade wårt hopp till Kristus inskränkt till detta närwarande lifwet, som för öfrigt utom det hopp, som sträcker sig till ewig härlighet till kropp och själ, knappt förtjenar att kallas ett lif. Den tomma inbillning, som wissa hedningar hafwa, att själen kunde blifwa ewigt lycklig utan uppståndelse och återförening med kroppen, är en orimlighet, som den heliga skrift icke wet af.

20 Men nu är Kristus uppstånden från de döda och har blifwit en förstling, bland de afsomnade. Ap. G. 26: 23. Kol. 1: 18. 1 Petr. 1: 3. Upp. 1: 5.

D. ä.: Men nu är wår predikan icke fåfäng, icke heller eder tro fåfäng, synderna äro borttagna, de i Kristus afsomnade äro icke förtappade, utan ewigt saliga, och de kristnas hopp är icke inskränkt till detta timliga lifwet. Kristus är nemligen uppwäckt från de döda och har blifwit en förstling bland de afsomnade; likasom förstlingskärfwen, hwilken wid påsktiden helgades åt Herren, utgjorde början och underpanten af den begynta skörden, så utgjorde den uppståndne Kristus början och underpanten af hela menniskoslägtets uppståndelse ifrån de döda och enkannerligen af deras uppståndelse, hwilka i tron på honom äro ”afsomnade”, och hwilkas kroppar således hwila i jorden såsom sädeskorn utsådda på en ewig härliggörelses förhoppning. Den stora skörd eller insamling, som förebildades genom löfhyddohögtiden, är således att wänta, 2 Mos. 23: 16, lika wiss, som att wi hafwa långfredag och påskdag. Den stora uppståndelsens högtid kommer, så wisst som Gud efter naturens ordning låter skörd på marken uppstå af det som i jorden warder sådt.

21Ty emedan döden som genom en. menniska, så kom ock genom en menniska de dödas uppståndelse. 1 Mos. 2: 17. 3: 6 f. Rom. 5: 12. 6: 23.

22 Ty såsom alla dö i Adam, så skola ock alla i Kristus göras lefwande;

Adam hade fört döden öfwer sig och hela menniskoslägtet genom synden, men Kristus har förwärfwat uppståndelse och lif åt alla, och de som tro på hans namn blifwa i honom delaktige af Guds natur, Rom. 5: 18, 19; 2 Petr. 1: 4, och han skall uppwäcka dem och förklara dem i ewig härlighet. Fil. 3: 20, 21.

23 men hwar och en i sin ordning, Kristus såsom förstling, sedan de som tillhöra Kristus, wid hans tillkommelse. 1 Tess. 4: 15 f.

Men hwar och en i sin egen tillbörliga och af Gud bestämda ordning, Kristus såsom förstling, nemligen såsom förstlingen af de afsomnade, såsom den förste som uppstått till ewinnerligt lif, då deremot de, som af profeterna eller honom sjelf förut blefwo uppwäckta från de döda, uppstodo endast till detta förgängliga lifwet. Sedan sker wid Jesu tillkommelse de rättfärdigas uppståndelse.

24 Derefter änden, då han öfwerlemnar riket åt Gud och Fadren, när han har tillintetgjort allt herradöme och all wäldighet och magt.

[band III, 457]Derefter änden, då han öfwerlemnar riket åt Gud och Fadren, nemligen sin medlare-rike, i hwilket synden och döden skola öfwerwinnas, när han har tillintetgjort allt herradöme och all wäldighet och magt; då alltså fulländningen af Kristi medlarerike inträdt, och hwarje annat herrawälde, som före den fulländningen egt rum, skall upphöra.

25 Ty han måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter. Ef. 1: 20 f. Ps. 110: 1. Ebr. 10: 12 f.

D. ä.: Ty han, nemligen Kristus såsom medlare, måste midt ibland sina fiender regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter, och dymedelst målet för Kristi rikes fortwaro är wunnet.

26 Såsom den ytterste fienden warder döden tillintetgjord.

Satan och synden hafwa redan på jorden blifwit genom Kristi uppståndelse och dess kraft i de trogna besegrad. Döden har wäl ock i så måtto blifwit besegrad, som med syndens besegrande äfwen följer seger öfwer döden; men den lekamliga döden fortfar äfwen efter Kristi uppståndelse att herska och gör ingen åtskilnad mellan trogna och otrogna: derföre är ock döden att betrakta såsom den ytterste eller siste fienden, hwars besegrande genom uppståndelsen är det yttersta. Nödwändigheten af de dödas uppståndelse följer således äfwen af nödwändigheten, att döden blir till fullo besegrad; ty den som nekade det, skulle icke heller kunna tro, att alla fiender skola warda Kristus underlagda, såwidt som döden i sådant fall skulle behålla sin magt.

27 Ty allt har han lagt under hans fötter. Men då det heter, att allt är honom underlagdt, så är det klart, att den är undantagen, som har lagt allt under honom. Ef. 1: 22. Ebr. 2: 8. Matt. 23: 18.

28 Men sedan allt har blifwit honom underlagdt, då skall äfwen Sonen sjelf warda underlagd den, som har lagt allt under honom, på det att Gud skall wara allt i alla. 2 Kor. 3: 23. 11: 3.

D. ä.: Men sedan allt har blifwit honom för ewigt underlagdt, då först, emedan ditintills alltjemt fiender återstå att bekämpa, skall äfwen Sonen sjelf warda underlagd den, nemligen Fadren, som har lagt allt under honom; hwarwid det är klart, att när här talas om ett Sonens underläggande, det icke kan wara fråga om hans gudom, ej heller om det herrawälde, som han såsom medlare och gudamenniska i ewighet fortfar att innehafwa, utan om ett förhållande, i hwilket genom alltings fulländning en förändring kommer att inträda, på det att, när allt, som störde framgången af Jesu rike, är upphäfdt, och allt skall wara underlagdt Sonen, och Sonen underlagt sig Fadren, slutligen det enda tänkbara högsta, ewigt fortfarande ändamålet uppnås. Såsom Kristus tillförene war allt i alla (Kol. 3: 11), så skall det ock till slut ske, att efter upphäfwandet af allt annat herradöme och all wäldighet och magt, Gud den treenige omedelbart skall wara allt i alla. Joh. 17: 2426. I nåderiket är Kristus såsom medlare allt i alla genom nådens medel, men det skall hela det fullkomliga treeniga gudomsmajestätet omedelbarligen genomwerka och genomstråla alla saliga. 1 Joh. 3: 2.

29 Hwad skulle eljest de göra, som låta döpa sig öfwer de döda? Om i allmänhet döda icke uppstå, hwarföre låta de då döpa sig öfwer de döda,

Utan twifwel syftat aposteln med detta språk på det bruk, som stundom egde rum, att några först kommo till dopet när de hade döden eller de största lifsfaror för ögonen. Att de då läto sig döpa, bewisade på en gång den största angelägenhet om inträdet i den kristna församlingen, och den fastaste tro på Kristi uppståndelse. Derföre tager han ock deras exempel såsom ett starkt bewis, hwarmed han återwänder till det han i v. 20–28 sagt, och hwarmed han stadfäst läran om Kristi uppståndelse i förbindelse med wåra kroppars uppståndelse. Ty om icke så wore och om följaktligen det wore förgäfwes att afsomna i Kristus (v. 18), hwad skulle wäl eljest de göra, som låta döpa sig öfwer de döda? Med döden, kanske martyrdöden, för sina ögon låta de döpa sig, och swäfwa sålunda likasom öfwer de döda, till hwilka de närmast se sig skola församlas, men hwartill skulle ett sådant dop tjena, och hwilka slags fördelar skulle de deraf kunna wänta sig, om de icke hoppades och trodde på en salig uppståndelse?

30 och hwarföre utsätta ock wi oss hwar stund för faror? Rom. 8: 36.

Apostlarne i synnerhet stodo i daglig lifsfara för det wittnesbörds skull, som de framburo om uppståndelsen. Hwartill skulle detta tjena, om ingen uppståndelse wore att wänta?

31 Jag dör hwar dag, så sant jag af eder, mina bröder, har berömmelse i Kristus Jesus, wår Herre. 2 Kor. 4: 10 f. 11: 23.

32 Om jag efter menniskosätt har kämpat mot wilddjuren i Efesus, hwad gagn skulle jag wäl hafwa deraf? Om de döda icke uppstå, ”låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste wi dö”. Es. 22: 13.

Hwad aposteln här säger om sin kamp mot wilddjur, måste äfwen twifwelsutan fattas liknelsewis; ty det berättas ingenstädes att han i bokstaflig mening fört en sådan strid. Dessutom kunde han såsom romersk medborgare näppeligen dömas till detta rysliga straff. Huru eljest förbrytare dömdes dertill, se kap. 4: 9. Det blef ock sedermera ofta anwändt mot de kristna martyrerna. Men som de hedniska menniskorna ofta liknade wilddjur (jemför Tit. 1: 12. 2 Tim. 4: 17), så kunde wäl den strid, aposteln haft med sådana menniskor för evangelii skull, förliknas wid de strider med wilda djur, hwilka förefölls [band III, 458]wid hedniska skådespel. Således: Om jag blott och bart efter menniskomening eller menniskosätt samt således endast i hopp om det närwarande lifwet, men utan hoppet om den uppståndelse, som är af Gud att förwänta, har kämpat mot wilddjuren i Efesus, hwad gagn skulle jag wäl hafwa deraf? Om de döda icke uppstå, då wore det bättre att njuta det närwarande lifwet, bäst wi kunna, och följa de ogudaktigas lefnadsregel, som förkunna köttets evangelium, och säga till hwarandra: ”låtom oss äta och dricka, ty i morgon, d. w. s. snart måste wi dö”. Till en sådan hedna- och djeflalära, som ligger i dessa de ogudaktigas ord, leder ingenting så säkert som otron i anseende till uppståndelsen.

33 Låten icke wilseleda eder. ”Dåligt umgänge förderfwar goda seder.”

De sista orden äro en vers af en grekisk skald, en vers som blifwit ett ordspråk, och detta innehåller lika mycket wishet, som det i slutet af v. 32 anförda språket innehåller dårskap. Dåligt umgänge eller sällskap med det onda snack, som derwid brukas, är egnadt att i grunden förderfwa goda eller ”milda” seder, samt särskildt att förqwäfwa en menniskas tankar på uppståndelsen och det oförgängliga goda.

34 Waknen upp rätteligen och synden icke; ty somliga äro okunniga om Gud; eder till blygd säger jag detta. Rom. 13: 11. Ef. 5: 14.

Ordet ”wakna upp” betyder egentligen att ”wakna upp ut ett rus”, blifwa nykter, sansa sig. Deras tillstånd liknas således wid en slummer och andelig berusning, hwari de låtit införa sig genom deras ”dåliga umgänge”, som för dem förtydt läran om de dödas uppståndelse. Waknen upp eller sansen eder rätteligen, så som Guds sanna kännedom med sig för, och synden icke, ware sig med förståndsförwillelse eller dåligt umgänge eller förderfwade seder; ty somliga äro okunniga i dessa hufwudsanningar och weta således intet om Gud (Matt. 22: 29); eder till blygd säger jag detta — I som dock berömmen eder af att weta så mycket.

35 Men någon torde säga: Huru uppstå de döda, och med hurudan kropp komma de? Hes. 37: 3.

D. ä.: Nu torde någon inwända häremot med dessa frågor. Aposteln swarar:

36 Du dåre, hwad du sjelf sår, det får icke lif, utan att det dör. Joh. 12: 24.

Likasom det korn, som lägges i jorden, icke får lif eller warder lefwandegjordt, utan att det dör, så är det ock med menniskokroppen. Dess död är ingalunda ett hinder för dess lefwandegörelse; twärtom, lefwandegörelsen förutsätter döden, likasom skörden förutsätter utsäde af korn, som dött i jorden.

37 Och när du sår, får du icke den kropp, som skall warda, utan endast ett korn, det må nu wara af hwete eller något annat.

38 Men Gud gifwer det en kropp, sådan han welat, och åt hwart och ett frö dess egen kropp.

Den wäxtkropp, som Gud gifwer åt hwart och ett af sädesslagen, är på en gång en helt annan än sjelfwa sädeskornet, och dock tillika densamma; ty den låg fördold till sitt frö i sjelfwa kornet, hwarur Gud låter den utweckla sig. Sjelfwa kornet förmultnar, allt det synliga derpå förstöres, men ett fördoldt lifsfrö derur uppspirar i en ny wäxtkropp. Likaså menniskokroppen: han förmultnat helt och hållet, allt det synliga förstöres, men ett fördoldt lifsfrö qwarblifwer till en ny kropp, som i uppståndelsen framkommer och blir således på en gång ett med den förmultnade kroppen och dock en annan, mycket härligare kropp.

39 Icke är allt kött enahanda kött, utan ett är menniskors kött, ett annat är boskaps, ett annat är fåglars fött, ett annat är fiskars.

40 Och det finnes himmelska kroppar och jordiska kroppar, men en är de himmelskas härlighet och en annan de jordiskas.

41 En är solens härlighet och en annan månens härlighet och en annan stjernornas härlighet; ty den ena stjernan öfwergår den andra i härlighet.

42 Så är det ock med de dödas uppståndelse. Det warder sådt i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet.

D. ä.: Så mångfaldig skilnaden är mellan kropparne i allmänhet uti naturen, så är det ock med menniskokropparne i de dödas uppståndelse. Skilnaden mellan de kroppar wi nu hafwa och dem wi då skola få, är outsägligt stor: det warder (wid deras begrafning) sådt i förgänglighet, och det uppstår i oförgänglighet.

43 Det warder sådt i wanära, det uppstår i härlighet. Det warder sådt i swaghet, det uppstår i kraft. Fil. 3: 20 f.

44 Det warder sådt en naturlig kropp, det uppstår en andelig kropp. Det gifwes en naturlig kropp, och det gifwes en andelig kropp.

Närmare: Det sås en själisk (själen tillhörande) kropp, det uppwäckes en andelig (andan tillhörande) kropp. Det gifwes en själisk kropp, och det gifwes en andelig kropp. Den naturliga eller själiska kroppen will säga den, som helt och hållet genomtränges och sättes i rörelse af själen; den andeliga den, som helt och hållet genomtränges af anden. Den själiska kroppen är således den, som motswarar själens nuwarande beskaffenhet, till följd hwaraf kroppen har jordiska behof; den tillkommande andeliga kroppen är den, som skall helt och hållet motswara anden, hafwa helt och hållet andeliga egenskaper, wara andens rena käril samt följaktligen utan sådana behof, som kroppen hade, så länge den blott war själisk eller naturlig. ”Det gifwes en [band III, 459]själisk kropp, och det gifwes en andelig kropp”; det senare är lika wisst som det förra och bewisar, att af Guds Andes meddelande åt menniskan nödwändigt följer, att hon ock måste erhålla en kropp, som är enlig med Guds Andes wäsende.

45 Så är det ock skrifwet: ”Den första menniskan Adam wardt till en lefwande själ”; den siste Adam wardt till en lifgifwande ande. 1 Mos. 2: 7.

Den förste Adam, menniskoslägtets förste stamfader, wardt blott till en lefwande själ, hade således också blott en själisk kropp, så att han och de öfriga menniskorna, såsom från honom härstammande, saknade och sakna den lefwandegörande anden. Ty wisserligen wardt hon till en lefwande själ derigenom att Gud inblåste i hans kropp en lefwande ande; men till hwilken förklaring han än hade kommit, derest fallet icke skett, så hade den likwäl icke gått upp mot den härligheten, som genom Kristus winnes. Genom syndafallet deremot har den saknaden blifwit så mycket märkbarare, som anden derigenom förlorade det wälde, han förut hade öfwer själ och kropp; i själen slocknade det lif, som af Gud är, och kroppen blef dödlig. Men Kristus, den siste Adam, är hwad den förste icke war, en lifgifwande ande. Han kallas här ej blott den andre Adam, utan ”den siste Adam” med afseende på hans uppträdande wid tidens slut såsom mensklighetens nya stamfader och hufwud. Hans förklarade kropp är helt och hållet förhärligad till ande och delaktig af alla gudomens egenskaper. Redan under hans wandring då jorden utgick lifskraft från honom till menniskorna, men ännu mer efter hans kropps förklaring genom uppståndelsen. Den oändliga fullhet af lifskraft, som gjorde hans lekamen lefwande är uppståndelsens grundämne för alla, som genom lifwet af honom uppstå i härlighet. ”Efter helighetens ande” (Rom. 1: 4) uppstod han ur grafwen med en förklarad lekamen. Men såsom han led och dog för wår skull, så uppstod och lefwer han oss till godo. Han är således ej blott en lefwande själ, utan ock en lifgifwande ande. Detta bewisar sig deri, att han gör andeligen lefwande, men det måste också bewisa sig deri, att han skall göra wåra kroppar lefwande och förklarade. Rom. 8: 10, 11. Fil. 3: 20, 21.

46 Men det andeliga är icke det första, utan bet naturliga, sedan det andeliga.

47 Den första menniskan war af jorden jordisk, den andra menniskan är Herren af himmelen. Joh. 3: 1331.

Den första menniskan är detsamma som den förste Adam, ty namnet ”Adam” betyder menniska. Likaså den andra menniskan detsamma som den andre Adam. Den första menniskan war med sina efterkommande af jorden och just derföre till sin natur jordisk; den andra menniskan, nemligen Kristus, är Herren af eller från himmelen, som genom sin gudom förklarat mandomen till gudomlig härlighet och dermed förwärfwat åt menniskan förening med gudomen, delaktighet af Guds natur och härliggörelse för ande, själ och kropp.

48 Sådan den jordiska war, sådana äro ock de jordiska, och sådan den himmelska är, sådana äro ock de himmelska;

49 och såsom wi hafwa burit den jordiskas bild, så skola wi ock bära den himmelskas bild. 1 Mos. 5: 3. Rom. 8: 29. 2 Kor. 3: 18. 4: 11. Fil. 3: 21. 1 Joh. 3: 2.

50 Men det säger jag, mina bröder, att kött och blod kunna icke ärfwa Guds rike, icke heller ärfwer förgängligheten oförgängligheten. 2 Kor. 6: 13.

Icke i annat fall skall således inträdet i Kristi rike stå oss öppet, än om Kristus har förnyat oss efter sin bild. Här är närmast fråga om Guds rike i sin fulla härlighet. Kött och blod bör derföre här förstås om kroppens nuwarande, oförhärligade tillstånd; ty det motswarar det förgängliga eller förgängligheten, som icke ärfwer oförgängligheten. I annat hänseende skall äfwen wårt kött blifwa delaktigt af Guds härlighet, men först sedan det blifwit förnyadt och upplifwadt af Kristi ande. — Men, när så är, huru går det då med de trogna, som lefwa wid Kristi tillkommelse och hans rikes upprättande på jorden, alldenstund de ännu då befinnas beklädde med en jordisk kropp och således med kött och blod? På en sådan fråga swarar nu aposteln i följande vers.

51 Se, jag säger eder en hemlighet: Wi skola icke alla afsomna, men alla skola wi förwandlas, 1 Tess. 4: 15 f.

Aposteln säger här, såsom flerestädes (t. ex. Rom. 11: 25), en honom af Gud särskildt uppenbarad hemlighet, och han talar här i allas deras namn, som upplefwa Kristi tillkommelse: Wi skola icke alla afsomna eller församlas till de döda, men alla skola wi förwandlas, så att af den naturliga, af kött och blod bestående, kroppen blifwer en andelig kropp, som kan wara passande för inträde i Guds härlighets rike.

52 i ett nu, i ett ögonblick, wid den yttersta basunen; ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå oförgängliga och wi skola förwandlas. Matt. 24: 31.

Hastigt och härligt skall således den sista förwandlingen ske; hastigt, ty den skall ske i ett nu, i ett ögonblick; härligt, ty den skall ske wid den yttersta basunen, som kallas den yttersta eller sista med afseende på de många andra basuner eller trumpeter, som gå förut; ty basunen skall ljuda, eller egentligen det skall basuna, och det i twåfaldigt hänseende: ty dels likasom eljest basunen eller trumpeten gaf i krig tecken till strid, så skall äfwen den yttersta basunen wara tecknet till den sista stridens utförande, på en gång anfalls- och segertecknet mot den yttersta fienden döden (v. 26), och dels likasom basunen war ett församlingstecken, så skola [band III, 460]wid den ytterste basunen allt jordens slägter församlas inför Kristi domstol; det skall således basuna, och i samma ögonblick som det sker, sker det ock, att de döda skola uppstå oförgängliga, och wi, som då lefwa (v. 51) skola förwandlas, så att de dödas uppståndelse och de lefwandes förwandling sker på en gång.

53 Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. 2 Kor. 5: 4.

54 Men när detta förgängliga har iklädt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklädt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som är skrifwet: ”Döden är uppslukad i seger”. Es. 25: 8. Os. 13: 14.

'Döden är uppslukad i seger eller till seger, d. w. s. för ewigt besegrad.

55 Du död, hwar är din udd; du dödsrike, hwar är din seger?

Döden liknas här wid ett fiendtligt djur, försedt med en dödande udd eller gadd. Denna apostelns segersång, den han lägger alla trogna i munnen, talar om det i uppståndelsen uppenbarade lifwets seger öfwer döden och de rum, der den ditintills behållit alla döda såsom sitt byte. Således: Du död, som ännu från Adam under alla werldsåldrar samlat byte från jorden, hwar är nu din udd med sitt dödande pestgift? du måste släppa dina rof! De, som hafwa Kristi Ande, uppstå i härlighet. Du dödsrike, som hotade att ewigt inspärra och fasthålla äfwen dem som Kristus tillhöro, hwar är nu din seger?

56 Men dödens udd är synden, och syndens kraft är lagen. Rom. 4: 15. 5: 13. 6: 23. 7: 5, 13.

Men dödens udd är synden, ty utan synden förmådde döden intet, och hwad döden är, det är den för syndens skull; och syndens kraft, hwarigenom hon får magt att döda, är lagen, alldenstund det är lagen som gör synden känd såsom synd och hotar med den ewiga döden för syndens skull. Om wi derföre blifwit lemnade åt oss sjelfwa, och icke dödens udd blifwit afbruten i Kristi död och uppståndelse, så wore wi ock lemnade till pris åt den ewiga döden, som då hade behållit seger öfwer allt.

57 Men Gud ware tack, som gifwer oss segern genom wår Herre Jesus Kristus! Joh. 16: 33. 1 Joh. 5: 5.

58 Derföre, mina älskade bröder, waren faste, orubblige, öfwerflödande i Herrens werk alltid, wetande, att edert arbete icke är fåfängt i Herren.

D. ä.: Derföre, emedan I på alla dessa grunder kunnen wara wissa om segern, mina älskade bröder, waren faste inwertes, så att I icke genom egna skenbara förnuftsinkast låten draga eder ifrån tron på uppståndelsen, waren orubblige, så att I icke heller låten rubba eder ifrån eder tro genom andra menniskors fåwitska, om än så skenfagra tal, och öfwerflödande i Herrens werk alltid, wetande, att edert arbete icke är, såsom uppståndelsens motsägare mena, fåfängt i Herren (v. 10), utan fastmer af ganska stora och wälsignelserika följder. Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter. Ja, säger Anden, de skola hwila sig från sitt arbete, ty deras gerningar följa dem efter. Upp. 14: 13.

16 Kapitlet.

Angående ett sammanskott till de Kristna i Jerusalem. Slutförmaningar och helsningar.

Hwad angår sammanskottet till de heliga, så gören ock I såsom jag har förordnat för Galatiens församlingar. Rom. 12: 13. 15: 26&nbps;f. 2 Kor. 8: 4. 9: 1 f. Gal. 2: 10.

Här är fråga om samma sammanskott till de troende eller heliga i Jerusalem och Judeen, som omtalas i Rom. 15: 25 och annorstädes. Ju närmare de kristne bodde de otrogne Judarne, i desto större timliga trångmål synas de hafwa kommit, alldenstund Judarne ej blott undandrogo sina till kristendomen öfwergångne anförwandter all hjelp, utan ock förföljde dem, såsom det will synas, hårdare än det i början skedde på andra orter.

2 På första dagen i hwarje wecka lägge en hwar af eder hemma hos sig tillhopa hwad han kan lyckas åstadkomma, på det att icke sammanskott må göras först när jag kommer.

Första dagen i hwarje wecka, d. ä. hwarje söndag. Se Mark. 16: 2. Ap. G. 20: 7. Dessa bibelställen wisa tydligt, att söndagen war de kristnas sabbat redan i den apostoliska tiden. Denna inrättning är således gjord af apostlarna, och det är för oss detsamma som en apostolisk föreskrift.

3 Men när jag kommer, skall jag med bref afsända dem, som I pröfwen tjenliga, för att framföra eder gåfwa till Jerusalem.

Bref, d. ä. rekommendationsbref.

4 Men om det är skäl, att äfwen jag, reser, skola de resa med mig.

Så skedde ock sedan; Ap. G. 19: 21; kap. 20: 3 etc. Rom. 15: 25. Den uppmaning till rikligt sammanskott, hwilken ligger äfwen i dessa ord, hade således haft åsyftad werkan.

5 Men jag skall komma till eder, sedan jag har farit genom Macedonien. Ty Macedonien far jag igenom, Ap. G. 19: 21. 2 Kor. 1: 16.

6 men hos eder skall jag måhända stanna något eller ock dröja qwar öfwer wintern, på det att I mån fortskaffa mig hwart helst jag will resa. 2 Kor. 1: 15.

7 Ty jag will icke nu besöka eder i förbigående, emedan jag hoppas få stanna [band III, 461]någon tid hos eder, om Herren det tillstädjer. 2 Kor. 4: 19. Jak. 4: 13 f.

8 Men i Efesus will jag stanna qwar till pingsten.

9 Ty en stor och kraftig dörr har blifwit öppnad för mig, och der äro många motståndare. 2 Kor. 2: 12. Kol. 4: 3.

Det war således hufwudsakliga skälet, som fordrade apostelns qwardröjande i Efesus: nemligen dels att en dörr, stor och kraftig eller werksam, war honom derstädes öppnad, d. w. s. att evangelium wunnit der mycken ingång, dels att motståndarne eller de, som lade sig emot den dörren, för att trycka igen den och hindra evangelii framgång, woro många, hwadan de kristna på stället hade apostelns förswar och skydd af nöden.

10 Men om Timoteus kommer, så sen till, att han må wara utan fruktan hos eder; ty han werkar Herrens werk, likasom jag. Rom. 16: 21. 2 Kor. 4: 17. Fil. 2: 19 f.

11 Må derföre ingen förakta honom, utan fortskaffen honom i frid, att han må komma till mig; ty jag wäntar honom med bröderna. 1 Tim. 4: 12.

12 Men hwad brodern Apollos angår, har jag mycket uppmanat honom att fara till eder med bröderna, och han war alls Icke willig att nu komma, men han skall komma, då det blifwer honom lägligt.

13 Waken, stån faste i tron, waren män, waren starke. Matt. 25: 13. 1 Tess. 5: 6. Ef. 6: 10. Kol. 1: 11.

14 Må allt hos eder ske i kärlek.

15 Jag förmanar eder, mina bröder: I weten, att Stefanus’ hus är Akajas förstling, och att de stälde sig till de heligas tjenst; 2 Kor. 1: 16.

16 sen till, att äfwen I ären undergifne sådana män och hwar och en som medwerkar och arbetar. Fil. 2: 29. Ebr. 13: 17. 1 Tim. 5: 17.

17 Jag gläder mig öfwer Stefanus’ och Fortunati och Akaici närwaro, emedan dessa hafwa ersatt saknaden af eder;

D. w. s. bristen på edert personliga umgänge, hwilket jag tillswidare måste sakna, hafwa de ersatt genom sitt besök, medförande underrättelser från eder.

18 ty de hafwa wederqwickt min och eder ande. Kännens derföre wid sådana. 1 Tess. 5: 12.

De hafwa wederqwickt min och just dermed äfwen eder ande, som med min ande står i nära förbindelse (jemför 2 Kor. 7: 313). Kännens derföre wid sådana, skatten dem med tacksam högaktning.

19 Församlingarna i Asien helsa eder. Aqvilas och Priskilla, tillika med församlingen i deras hus, helsa eder mycket i Herren. Ap. G. 18: 2. Rom. 16: 3.

20 Alla bröderna helsa eder. Helsen hwarandra med en helig kyss. Rom. 16: 16. 2 Kor. 13: 12. 1 Tess. 5: 26. 1 Petr. 5: 14.

21 Helsningen är skrifwen egenhändigt af mig, Paulus. Kol. 4: 18. 2 Tess. 3: 17.

Jemför Rom. 16: 22.

22 Om någon icke har Herren Jesus Kristus kär, han ware förbannad! Maran ata[2].

Förbannad, d. ä. bannlyst från Guds och hans trognas gemenskap. Jemför kap. 12: 3. Maran ata, ”Herren kommer”, Herren är när! Fil. 4: 5, en eftertrycklig erinran om Herrens nära ankomst till domen.

23 Herren Jesu Kristi nåd ware med eder! Rom. 16: 24.

24 Min kärlek är med eder alla i Kristus Jesus. Amen.

  1. Se Ap. G. 10: 46.
  2. Syriska ord, som betyda: Wår Herre kommer.