Sida:Biblia Fjellstedt II (1890) 447.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
Herrans swar på Esaia bön. Propheten Esaia. Cap. 64, 65. 443

Propheten öfwerskådar här i andanom både templets förstöring genom Babylonierna och dess sednare förstöring genom Romarne. Hela denna bön lägges i munnen på de trogna i alla bedröfwelsens tidehwarf. Så skola nu de trogna bedja under det Herrans helgedom är så ödelagd.

65. Capitel.

Juda förkastas, hedningar kallas.

Jag warder sökt af dem, som icke efter mig frågade; warder funnen af dem, som icke sökte mig;* och till hedningarna, som mitt namn icke åkallade, säger jag: Här är jag, här är jag. *Es. 55: 5. Rom. 10: 20.

Med dessa ord börjar Messiæ swar på församlingens klagande suckar, cap. 63: 7 till cap. 64: 12. Swaret wisar, dels huru det Judiska folkets förkastelse och hedningarnes upptagelse ådagalägga Guds rättfärdighet, v. 1—7, 11, 12, dels huru Gud alltid uppehåller en utkorad stam och på densamma uppfyller sina löften. Se cap. 6: 13. Han säger oss härmed: då jag genom Evangelii predikan ropat, så har jag blifwit af hedningarna sökt, som förut icke frågade efter mig, och jag har blifwit funnen af dem, som förut icke kände mig. Rom. 10: 20. Ap.G. 13: 48. Jag sjelf sökte dem.

2. Ty jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk,* som efter sina tankar wandrar på den wäg, som icke god är. *Rom. 10: 21.

Denna vers handlar om det affallna och obotfärdiga Israel, Rom. 10: 21, öfwer hwilka Herren klagar, att Han dagligen förgäfwes till dem uträckt sin hand genom ordets predikan och den kallande nåden. Och såsom Herren uträckt sina händer förgäfwes till Judafolket, så uträckas nu nådens händer (ofta förgäfwes) efter den affallna christenheten, och Han wänder sig på nytt med sitt evangelium till hedningarna.

3. Ett folk, som mig förtörnar, är alltid för mitt ansigte; offrar i örtagårdar, och röker på tegelstenar:

4. Bor ibland grifter, och håller sig uti kulor; äta swinkött hafwa förbudet sod uti deras grytor;

5. Och säga; blif hemma, och kom icke wid mig; ty jag skall helga dig; desse skola warda en rök i min wrede, en eld som brinner hela dagen.

Under Esaia tid försyndade sig folket med afguderiets styggelser på många sätt, men förföll sedan efter återkomsten från Babel icke uti bilderdyrkan, utan i ett ännu farligare afguderi, nemligen det Phariseiska wäsendet, och nit är Israel förfallet uti förskräcklig hårdhet och mammonsdyrkan. Både Judafolket och christenheten hafwa nu sina ganska farliga afgudar: girighet, yppighet, fåfänga, köttets lustar, ensidig wetenskap och falsk konst m. m. äro afgudar, som dyrkas af millioner, hwilka kallas christna. Med örtagårdar menas här afgudalundar, der afgudatjenst öfwades. Se Os. 4: 13. Es. 57: 5. Tegelstenar, lagda för tillfället och bekransade med blommor, begagnades i stället för altaren, för att derpå offra åt afgudarna. I grifter uppehöllo sig de spåmän, som med widskepliga konster wille rådfråga de döda. Med kulor menas de innersta mörka kyffen i afgudatempel, der den störste afguden hålles förborgad, och der afgudapresterna ofta tillbringa natten, för att genom drömmar få uppenbarelser från afguden. Ännu brukas i Indien att genom magnetisk sömn i afgudatemplen söka upplysning om hemliga ting. Swinkött war strängt i lagen förbjudet, äfwensom många andra djur, och då köttet af sådana orena djur kokades, så uppstod deraf liksom ett sod af styggelser. På sådant sätt tillreddes också trolldomsmedel. Dessa öfwerträdelser af lagen woro en träffande bild af synden och sinnligheten, som i alla tider ofta framstå i sjudande gestalt, än på ett sätt, än på ett annat. De som lefwa i yppighet och i sin wällefnad glömma de fattige, och ännu mera de, som nära sig på olofligt sätt genom stöld, bedrägeri eller skadlig handtering, äro i denna beskrifning inbegripna. Isynnerhet kunna på dem, som tillwerka rusdrycker, dessa ord företrädeswis lämpas; ja, i sanning, de hafwa förbudet sod i sina grytor. Ett uttryck af den ömtåligaste egenkärlek och egenrättfärdighet är detta ord: blif hemma och kom icke wid mig, ty jag skall helga dig. Midt under afguderiets styggelser höll sig Judafolket för ett heligt folk. De christna anse sig nu wara bättre än hedningarna, ehuru de lefwa i hedniska synder och laster! Och nu göres en skillnad emellan så kalladt bättre och sämre folk, och de förra anse sig för goda till att umgås med de sednare! — Jag skall helga dig, d. ä.: Jag skall wisa dig, huru du skall blifwa helig, om du will lära af mig. Detta är en beskrifning af alla willoandar och swärmare, men orden syfta tillika på den grofwaste motsatsen af all helighet; ty de fräckaste och ogudaktigaste drifwa gäckeri och hån emot Gud och all sann helighet, då de inwiga sina offer i synden. Jag skall göra en rätt menniska af dig, jag skall lära dig, hurudan du skall wara o. s. w. ”Du prophet behöfwer icke lära mig wara helig; låt mig heldre helga dig eller lära, huru du skall helig warda.” L. — Otron och synden äro liksom en wämjelig illaluktande rök, uppstigande ifrån jorden inför den helige Guden. Synden är den rykande brand, som ådrager den obotfärdiga menniskan den ewiga wredesglöden.

6. Si, det står skrifwet för mig: Jag will icke tiga, utan betala; ja, jag will betala dem i deras sköte;* *Ps. 79: 12.

7. Både deras missgerningar, och deras fäders missgerningar tillsammans, säger HERren; de som på bergen rökt, och mig på högarna försmädat hafwa