| Prophetia emot Israels rike. | Propheten Amos. | Cap. 8. | 711 |
3. Och de wisor uti kyrkorna skota uti gråt wända warda på den tiden, säger HERren HERren; der skola mång död lekamen ligga allestädes, dem man skall hemligen bortbära.
De wisor uti kyrkorna betyda de lustiga sånger, som sjöngos wid deras afgudafester. All syndig glädje förwandlas snart i gråt och jemmer. Hemligen bortbära, grt.: bortkasta och säga: tig. Detta betyder en så neslig begrafning, att de efterlefwande icke wille höra talas ett ord om den döde.
4. Hörer detta, I som förtrycken den fattige, och förderfwen de elända i landet;
5. Och sägen: När will då den nymånaden* hafwa en ända, att wi måga korn sälja? Och sabbather, att wi måge hafwa korn fult, och förminska skeppan,† och förhöja siklen, och förfalska wigten? *4 Mos. 10: 10; cap. 28: 11. †5 Mos. 25: 13–15. Os. 12: 7.
6. På det wi måge få de fattiga under oss för penningar, och de torftiga för ett par skor; och sälja agnar för korn?* *Amos 2: 6.
Se cap. 2: 7. Det syndiga folket hatade nu sabbatherna och högtiderna. De ogudaktigas och girigas orättfärdighet gick så långt, att de sålde agnar för korn, dålig wara för en god; och för en ringa ting, såsom ett par skor, sökte bringa de fattiga i ännu större elände eller alldeles i träldom, för att kunna råda öfwer dem efter godtycke.
7. HERren hafwer swurit emot Jacobs högfärd: Hwad gäller, om jag sådana deras gerningar ewinnerligen förgäta skall?
8. Skulle för slika styckens skull landet icke bäfwa, och alla inbyggarena gråta? Ja, det skall alltsamman likasom med en flod* öfwerlupet, och bortfördt och öfwertäckt warda, likasom staden gör uti Egypten. *Ps. 32: 6. Amos 9: 5.
Nilfloden öfwerswämmar årligen Egypti land, och så förkunnas här, att ett stort straff, såsom en öfwerswämmande och bortsköljande flod, skulle öfwerfalla Israels folk. Jordbävningen uti Ussiæ tid war en naturförebild af Israels undergång och äfwen af de tillkommande straffdomar öfwer werlden. De skapade tingen, sjelfwa jorden, sky och himlar sucka stundom på sitt sätt och tala på sitt tungomål till menniskans warning.
9. På den tiden, säger HERren HERren, skall jag låta solen nedergå* om middagen, och landet mörkt warda om ljusa dagen. *Ps. 19: 6, 7.
Wid stora jordbäfningar blifwer det dunkelt på ljusa dagen. Men middagen är här en bild af lycka och medgång, och solens nedgång och mörker är en bild af olycka, motgång och bedröfwelse, då menniskans själ och sinne liksom inhöljes i en mörk natt.
10. Jag skall förwända edra högtidsdagar i sorg, och alla edra wisor i klagogråt; och jag skall låta komma en säck öfwer alla länder, och göra alla hufwud kulliga;* och skall göra dem en sorg, likasom man sörjer öfwer enda sonen;† och de skola få en ömkelig ända. *Jer. 48: 37; †cap. 6: 26. Zach. 12: 10.
Denna ömkeliga ända bestod uti krigets förödelser och den Assyriska fångenskapen.
11. Si, tiden kommer, säger HERren HERren, att jag skall sända en hunger i landet; icke en hunger efter bröd, eller törst efter watten, utan efter att höra HERrans ord;
12. Så att de skola löpa omkring hit och dit, ifrån det ena hafwet till det andra, ifrån norr och till öster, till att söka HERrans ord, och skola dock icke finna det.
”Den som Guds ord icke höra will, honom skall det fjerran nog komma, så att han skall aldrig finna det, då han gerna hade det.” L. — Då en menniska länge stått Guds ord emot, så förlorar hon all lust dertill, så att hon hwarken kan läsa eller höra det eller tro derpå, äfwen om hon sedan inser, att hon behöfde det. Då ett folk länge föraktat och stött ifrån sig Guds ord, så blifwer ljusastaken slutligen bortstött ifrån sitt rum. Uppb. 2: 5.
13. På den tiden skola sköna jungfrur och ynglingar försmäkta af törst.
14. De der nu swärja wid Samarie synd,* och säga: Så sannt, som din Gud i Dan† lefwer; så sannt, som din Gud i BerSeba lefwer; ty de skola så falla, att de icke skola kunna uppstå igen. *Amos 5: 2. †1 Kon. 12: 29.
Samarie synd war afguden i Samarien, afguden eller kalfwen i BethEl. I Dan och i BerSeba dyrkades dylika afgudar. Unga och gamla, män och qwinnor, jungfrur och ynglingar deltogo i afguderiet, men äfwen de unga, som hafwa mera kraft och gladare sinnen, skulle i nödens tid försmäkta af ångest, såsom af en brännande törst. Af en förtärande ångest blifwa också stundom själar gripna, då de finna, att de äro långt bortkomna ifrån Gud, då Guds ord är för dem liksom förswunnet och det heter i deras inre: jag kan icke, jag kan icke tro det! Ack, det är nu för sent! jag är nu förlorad! En sådan jemmer och själanöd är obeskriflig. Men om den qwalda själen will emottaga nåd i Christus, så warder henne hulpet.
_715.jpg&oldid=346537){kind=link}