Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Johannes’ Uppenbarelse

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Judas’ Bref Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Johannes’ Uppenbarelse
Register  →


[band III, 686]

Johannes’ uppenbarelse.

Inledning.

Den egentliga öfwerskriften, som Johannes sjelf gör, kap. 1: 1, lyder sålunda: Jesu Kristi uppenbarelse m. m. Den uppenbarelse, som Jesus Kristus mottagit af Gud och Fadren, och efter sin himmelsfärd kungjort för sin tjenare, aposteln och evangelisten Johannes, och befalt honom skrifwa till församlingens underwisning och uppbyggelse. Uppenbarelseboken har i synnerhet till ändamål att wisa för alla sanna kristna, huru Jesus wår frälsare, hwilken är upphöjd på Fadrens högra hand i härligheten, såsom wår öfwersteprest och konung, och som sade: Mig är gifwen all magt i himmelen och på jorden, nu är sannerligen och personligen närwarande såsom Herre och konung och regerar både i allmagtens och nådens rike, och skapar, föder, uppehåller, försörjer, beskyddar och utbreder sin kyrka och församling och samlar i evangelii not allt flera af sina återlösta samt bereder så många, som låta bereda sig, till härlighetens rike i himmelen. Så skall han regera med sitt ord och med sin Ande, till dess alla hans fiender blifwit lagda under hans fötter. Den kristna församlingens strider och segrar på jorden, ända till den stora fulländningen, äro i denna bok framstälda under många underbara hemlighetsfulla bilder och liknelser, som Johannes i Anden fick skåda och höra; den är det nya testamentets profetiska bok, och omfattar hufwudsumman af allt det, som innehålles i det gamla testamentets profetior med afseende på Messias och Messias’ rike och dess seger öfwer all fiendtlig magt.

Johannes hade för evangelii skull blifwit landsförwist till den lilla ön Patmos, som låg sydwest om Mindre Asien, och der blef han såsom Kristi församlings wäktare benådad med denna höga uppenbarelse. Att allra först i den kristna församlingen, innan man hade tid att inhemta bewis om wissheten, några twifwel uppstodo om denna boks gudomliga ursprung, förringar ingalunda bokens anseende. Bland kyrkofäderna hafwa wi tillräckligt talrika och pålitliga wittnesbörd derom, att den war erkänd och antagen; och de talrika inre wittnesbörden ifrån början till slut äro för hwarje sanningsälskande sinne oemotståndliga. Se kap. 11: 19; kap. 14: 13; kap. 1: 3; kap. 22: 18, 19; kap. 1: 2; kap. 19: 9; kap. 21: 5.

Öfwer denna bok hafwa ganska många förklaringar blifwit försökta, men ingalunda kan man säga, att den någonsin fullständigt blifwit förklarad, och det har aldrig warit Herrens mening, hwarken i det gamla eller nya testamentet, att någon profetia skulle kunna fullt förklaras, innan den ginge i fullbordan. Herren har förbehållit sig, att öfwer sitt ord, i synnerhet det profetiska ordet, gifwa på hwarje särskild tid och åt hwarje enskild troende själ så mycket ljus, som han finner för godt. såsom åt den gamle Simeon och de wise af österlanden. Men fullständigt klar skall ingen profetia wara före fullbordans tid, utan alla Guds rikes fiender skola wara i owisshet derom, ochdbe troende skola blott hafwa så mycket ljus, att det tjenar dem till ledning och warning och tröst, i synnerhet då profetiorna fullbordas, och bedröfwelserna och pröfningarna blifwa störst. Derjemte skola profetiorna tjena till himmelska bewis för sanningen samt till trons stadfästelse och till Guds namns förhärligande såsom det klarligen förhåller sig med profetiorna om Kristi första tillkommelse, lidande, död och uppståndelse, samt andra profetior, som redan gått i fullbordan. Uppenbarelseboken har i alla tider warit en källa till uppmuntran och tröst i Kristi församling för många själar, i synnerhet i swåra bedröfwelsetider och under stora förföljelser. Men denna bok har ännu sin högsta bestämmelse framför sig; de tider, hwarpå den förnämligast syftar, äro ännu att wänta: fulländningens tid är ännu ej för handen, ehuru förberedelserna dertill äro ganska tydliga och tidens tecken särdeles märkwärdiga. Sedan dessa profetior gått i fullbordan, skola de för hwar och en troende själ wara lika så tydliga, som t. ex. Es. kap. 53: profetian om Kristi lidande och död, som nu är så tydlig, men war för Judafolket i allmänhet en så stor hemlighet, att det korsfäste Messias och hade ingen aning om, att just så gick denna profetia i fullbordan. För oss gäller nu i isynnerhet, att rätt akta på denna wigtiga bok och bedja den Helige Ande om ljus och nåd, att detta ord må wara wårt ljus i de swåra tidernas mörker. Låtom oss behjerta förmaningen: Så mycket fastare hafwa wi det profetiska ordet, och I gören wäl, att I akten derpå, såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjernan uppgår i edra hjertan. 2 Petr. 1: 19.

[band III, 687]

1 Kapitlet.

Inledning. Herren uppenbarar sig för Johannes och befaller honom skrifwa uppenbarelsens syner och ord till de sju församlingarna i Asien.

Jesu Kristi uppenbarelse, hwilken Gud gaf honom för att wisa hans tjenare hwad som snart skall ske, och han har sändt genom sin ängel och gifwit det tillkänna för sin tjenare Johannes,

2 hwilken här wittnat om Guds ord och Jesu Kristi wittnesbörd, så mycket som han har sett.

De tre första verserna af detta kapitel utgöra denna boks öfwerskrift, och den första versen börjar med bokens egentliga titel: Jesu Kristi uppenbarelse, hwilken Gud gaf honom. Han will härmed uppenbara för sina tjenare hwad som snart eller (grt.) i en hast skall ske. Denna uppenbarelsens fullbordan började liktidigt med Kristi församling och fortgår med oafbruten hastighet, ända till Jesu tillkommelse och hans rikes fulländning. Och hela det nya testamentets tid är kort i jemförelse med alla dessa stora händelser. Johannes har framstält Guds ord och Jesu Kristi wittnesbörd i sitt evangelium och i sina bref såsom apostel, men det, som innehålles i Uppenbarelseboken, har han betygat i egenskap af profet och såsom siare eller åsynawittne genom åskådning i Anden, och i denna åskådning innefattas äfwen det, som i dessa syner talas till honom.

3 Salig är den som läser och de som höra profetians ord och bewara det som deri är skrifwet; ty tiden är nära. Upp. 22: 7. 1 Petr. 4: 7. Jak. 5: 8.

Saliga äro de som höra Guds ord och gömma det! Detta gäller företrädeswis i afseende på denna bok, emedan det, som här blifwit uppenbaradt, är af så stor wigt, i all isynnerhet under de swåraste förföljelsetiderna, att de troende genom detta ord måtte få tröst och blifwa bewarade,

4 Johannes till de sju församlingar, som äro i Asien. Nåd ware med eder och frid från den som är och som war och som kommer, och från de sju andar, som äro inför hans tron, 2 Mos. 3: 14. Upp. 11: 17. 16: 5. 3: 1. 5: 6.

5 och från Jesus Kristus, det trogna wittnet, den förstfödde bland de döda och fursten öfwer konungarne på jorden! Honom, som älskar oss och har löst oss från wåra synder med sitt blod Upp. 3: 14. 2 Kor. 15: 20. Ebr. 9: 1214. 1 Joh. 1: 79.

6 och har gjort oss till ett konungadöme, till prester åt Gud och sin Fader, honom ware ära och magt i ewigheters ewighet! Amen. 1 Petr. 2: 59. Upp. 5: 10.

Dessa trenne versen innehålla en helsning till församlingarna, likasom de apostoliska brefwen wanligen börja med en helsning. Uppenbarelseboken är liksom ett stort bref från den förklarade frälsaren, den osynlige Herren och konungen, till hans stridande församling, som framställes under bilden af de sju församlingarna i Mindre Asien. Nåd och frid äro summan af allt hwad Kristi församling och hwar och en enskild själ kan undfå af den treenige Guden, af honom, som är och som war och som kommer, m. m. Detta uttryck syftar på det namnet Jehova eller Herren, under hwilket Gud uppenbarade sig i det gamla testamentet, och som betyder: den som är och war och skall wara, den ewige och oföränderlige Guden, uppenbarad i den andre gudomspersonen. Se 2 Mos. kap. 3. I stället för skall wara, står här: som kommer, emedan hela Uppenbarelseboken syftar på Kristi tillkommelse. Hans regering och hans återkomst är bokens innehåll och uppfyllelse. De sju andarne inför hans tron, är den Helige Ande, uppenbarad i sina sjufaldiga krafter och werkningar. Det heliga sjutalet utmärker inbegreppet och fullheten af hans gåfwors och krafters oändliga mångfald. I v. 5 antydes Kristi trefaldiga embete: det profetiska, det konungsliga och det öfwerstepresterliga. Han är det trogna wittnet, som kungjort och här i denna bok kungör för menniskorna sin himmelske Faders wilja och rådslut. Han är den förstfödde bland de döda, han war död, han är uppstånden och förklarad, och meddelar af sin oändliga lifskraft ewigt lif åt alla, som födas på nytt genom honom, så att de till ande, själ och kropp blifwa nya menniskor, som hafwa att wänta genom honom en salig uppståndelse med förklarade kroppar. Såsom den uppståndne och lefwande medlaren, Gud och menniska i en person, upphöjd på Fadrens högra hand, är han fursten öfwer alla konungar på jorden. Af oändlig kärlek antog Guds Son menniskonatur, blef sjelf det allena gällande försoningsoffret för wåra synder, och pånyttföder och rentwår med sitt blod och gör till Guds barn så många, som mottaga honom och tro på hans namn. Alltså renar han och föder såsom ewighetsfader (Es. 9: 6) ett heligt folk, som han återlöst, och han skapar med ny skapelse genom den Helige Ande det andeliga rike, i hwilket han är öfwersteprest och konung; och denna sin församling, de heligas samfund, har han gjort och gör till prester, och konungar. De äro klädda i hans rättfärdighets hwita presterliga prydnad och hafwa barnaskapets ande till att ropa Abba! käre Fader! och offra andeliga offer. De hafwa det stora löftet att en gång och i all ewighet få tjena honom dag och natt i hans tempel. Honom skall derföre församlingen utan återwändo gifwa ära, tack och lof, och tillskrifwa honom allt wälde, magt och herradöme.

7 Se, han kommer med skyarna, och alla ögon och de som hafwa stungit honom skola se honom, och alla jordens folk skola jemra sig öfwer honom; ja, amen. Dan. 7: 13. Matt. 24: 30. 26: 64. Sak. 12: 10. Joh. 19: 37.

[band III, 688]Med denna wissa, höga försäkran om hans tillkommelse och att alla skola se honom och känna igen den korsfäste efter profetians ord, Sak. 12: 10, wisar oss Guds Ande här, att just denna wisshet skall wara församlingens hopp och tröst och glädje under all strid och bedröfwelse, till dess han kommer. Alla skola se honom; både lefwande och döda skola se hans tillkommelse i stor magt och härlighet, och på de särmärken, som hans förklarade kropp skall wisa, skola de igenkänna den korsfäste och uppståndne, som af Fadren är satt till all werldens domare. Och då förskräckas och jemra sig alla folk på jorden, så många som icke mottagit frälsningen genom tron på hans namn. Detta bekräftas med de orden: Ja! Amen! såsom ett dubbelt mägtigt warningsrop till alla.

8 Jag är A och O, begynnelsen och änden, säger Herren Gud, som är och som war och som kommer, den allswåldige. Es. 44: 6. Upp. 21: 6.

Uppenbarelseboken är skrifwen på grekiska språket, likasom hela det nya testamentet, och i detta språk är A den första, och O den sista bokstafwen. A och O är således detsamma som begynnelsen och änden. Han är den ewige, den oföränderlige, allsmägtige och sannfärdige Herren Jehova, i hwilken bor hela gudomens fullhet lekamligen. Kol. 2: 9.

9 Jag, Johannes, eder broder och delaktig med eder i bedröfwelsen och riket och tålamodet i Jesus Kristus, War på den ö, som beter Patmos, för Guds ords och Jesu Kristi wittnesbörds skull.

Den lilla bergön Patmos är nu bebodd af omkring 5,000 grekiska kristna. Den är liksom ett litet wakttorn i hafwet, och der i sin bannlysning och ensamhet mottog Johannes, såsom församlingens wäktare och siare, denna uppenbarelse. Romarne plägade till ödsliga länder eller öar landsförwisa sådana brottslingar, som de icke wille döda.

10 Jag war i Anden på Herrens dag och fick höra bakom mig en stark röst, såsom af en basun,

Herrens dag: så kallades den dag, på hwilken wår Herre Kristus uppstod ifrån de döda, och som den kristna församlingen ifrån början firade i stället för det gamla testamentets sabbat. Se Ap. G. 20: 7. 2 Kor. 16: 2. Den uppståndne Kristus är den nya skapelsens grundwal och fulländning, i honom såsom ett lefwande tempel. Joh. 2: 19, hwilar hela gudomen med fullkomligt wälbehag, och på honom hwilar församlingen med tro och hopp, till dess den får ingå i hans ewiga sabbatsro. Dagen för Kristi segerrika uppståndelse war således den dag, på hwilken uppenbarelsen om hans rikes fulländning och seger blef meddelad. På denna dag wäntade de första kristna Herren Jesu återkomst, alltså den stora uppståndelsedagen för hans församling. Att Johannes war i Anden, då han fick uppenbarelsen, betyder att han war i ett hänryckt tillstånd, helt och hållet upptagen af andeliga ting, uppfyld af den Helige Andes ljus, med hela sin själ upphöjd öfwer all tanke på de jordiska tingen.

11 som sade: Hwad du för, skrif upp det i en bok och sänd henne till de sju församlingarna, till Efesus och till Smyrna och till Pergamus och till Tyatira och till Sardes och till Filadelfia och till Laodicea. Upp. 2: 1, 8, 12, 18. 3: 1, 7, 14.

Till att först emottaga den skrifna uppenbarelsen blefwo dessa sju församlingar af Herren walda såsom afbilder och förebilder af hela den kristna församlingens olika gestalter och olika tillstånd på alla orter och i alla tider ända till Jesu tillkommelse.

12 Och jag wände mig om för att se rösten, som talade med mig; och då jag wände mig om, såg jag sju gyllene ljusstakar

13 och, midt ibland de sju ljusstakarna, en som war lik en menniskoson, klädd i fotsid drägt och omgjordad wid bröstet med ett gyllene bälte. Hes. 1: 26. Dan. 7: 13.

Så uppenbarar sig Kristus i sin förklarade menniskonatur. Han wisar sig icke nu i en tjenares skepelse, utan i konungslig, presterlig gestalt och drägt, såsom sin församlings öfwersteprest och konung.

14 Och hans hufwud och hår woro hwita såsom hwit ull, såsom snö, och hans ögon woro såsom en eldslåga. Dan. 7: 9.

Den snöhwita glansen af hans hufwud och hår betyda wishet och helighet, se Dan. 7: 9, och hans ögon, såsom en eldslåga, beteckna hans genomträngande allwetenhet och hans eldsnit emot all synd och orenhet.

15 Och hans fötter liknade kalkolibanos[1], såsom hade den blifwit glödgad i en ugn, och hans röst war såsom en röst af mycket watten.

Hwem kan träda i hans wäg, då han med denna glödande segermagt drager fram för sanningens skull och till att behålla de elända wid rätt! Ps. 45: 5. Hwad hjelpa alla hans fienders motsägelser emot den öfwerwäldigande rösten af den allsmägtige domaren! Ps. 2: 9. Men ännu låter han höra sin ljufliga, kallande röst genom evangelium. Se Upp. 3: 20.

16 Och han hade i sin högra hand sju stjernor, och från hans mun utgick ett skarpt tweeggadt swärd, och hans utseende war såsom då solen lyser i sin kraft. Upp. 3: 1. 2: 12, 16. 19: 15, 21.

Swärdet betyder hans straffande rättfärdighet emot alla motståndare, och det i solglans lysande ansigtet wisar hans gudomsmajestät, hwaraf äfwen hans menskliga natur är [band III, 689]fullkomligt förklarad, Han är rättfärdighetens sol, och allt andeligt ljus och lif utgår af honom. Inga synder kunna döljas i detta klara solljus, och derföre bäfwa och jemra sig wid hans tillkommelse alla, som hafwa sina synder i behåll, v. 7.

17 Och då jag såg honom, föll jag likasom död till hans fötter; och han lade sin högra hand på mig och sade: Frukta icke; jag är den förste och den siste Dan. 8: 18. 10: 10. Es. 44: 6.

18 och den lefwande; och jag war död, och se, jag är lefwande i ewigheters ewighet, amen; och jag har nycklarna till döden och dödsriket. Upp. 3: 7.

Att han är död och uppstånden och lefwer i ewigheters ewighet, innefattar hela wår frälsning och ewiga salighet, och denna sanning bekräftas här med ett högtidligt amen. Nycklarna betyda fullkomlig magt. Utan Kristus är kroppen dödens, och själen helwetets rof, men Kristus har förwärfwat förlossning från helwetet och döden, och den som tror på honom, skall icke dö ewinnerligen.

19 Skrif derföre hwad du har sett, både det som är och det som skall ske härefter,

20 hemligheten af de sju stjernorna, hwilka du har sett i min högra hand, och af de sju gyllene ljusstakarna. De sju stjernorna äro de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna äro sju församlingar.

Rätte lärare kallas här, såsom Mal. 2: 7, änglar. Ordet ängel betyder sändebud. En församlingsföreståndare har det höga kall, att wara ett Guds sändebud till sin församling. Att lärare liknas wid stjernor, se Dan. 12: 3. Guds församling i sin enhet och sjufald betecknades i det gamla förbundet med ljusstaken och dess sju lampor i tabernaklet och templet; här betecknas de sju församlingarne med bilden af sju ljusstakar, hwilka dock tillsamman utgöra ett enda helt, ty de sju församlingarna afbildade Kristi församling i dess enhet, helhet och mångfald under hela det nya testamentets tid, likasom den Helige Ande, som icke kan delas, likwäl i den oändliga fullheten och rikedomen af sina nådegåfwor och werkningar, i församlingen framställes under bilden af sju brinnande lampor och kallas de sju Guds andar.

2 Kapitlet.

Sändebref till församlingarna i Efesus, Smyrna, Pergamus och Tyatira.

Skrif till ängeln för församlingen i Efesus: Detta säger den som håller de sju stjernorna i sin högra hand, den som wandrar midt ibland de sju gyllene ljusstakarna: Upp. 1: 13, 16, 20.

Huru en kristen församling uppstod i den stora handelsstaden Efesus, se Ap. G. 18: 19, 24—28; kap. 19, och inledningen till Efeserbrefwet. Kristus håller de sju stjernorna i sin högra hand och wandrar midt ibland de sju gyllene ljusstakarna; han har således öfwer hela sin församling, öfwer lärare och åhörare en fullkomlig magt och är beständigt och allestädes närwarande. Från honom, den allsmägtige, som ock är alla hjertans ransakare, är detta bref sändt till alla kristna i alla tider, och detta gäller äfwen om de öfriga brefwen som derpå följa.

2 Jag känner dina gerningar och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda och har pröfwat dem, som säga sig wara apostlar och icke äro det, och har funnit dem wara lögnare.

3 Och du har tålamod och har fördragit för mitt namns skull och icke förtröttats.

4 Men jag har det emot dig, att du har öfwergifwit din första kärlek.

5 Kom derföre ihåg, hwarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gerningarna. Annars kommer jag snart till dig och skall flytta din ljusstake från dess rum, om du icke bättrar dig.

Kristus, den gode herden, låter på detta sätt en ljuflig uppmuntran föregå den förebråelse han hade att framställa. När oaktadt allt detta goda bättring behöfdes, huru mycket mer behöfwes bättring i wår kärlekslösa tid, der ganska litet af alla dessa goda egenskaper är att finna! I wår tid, som är så ofördragsam mot sanningens fulla lifsyttringar, men så ifrigt förfäktar fördragsamhet mot otron, lösaktigheten och lasten, bör denna warning särskildt behjertas. Häraf kunna wi se, att det är möjligt att lida och hafwa tålamod, ja att outtröttligt arbeta för Kristi namns skull, och ändå wara brinnande i kärleken, v. 4, 5. 1 Kor. kap. 13, och detta bör lända oss till en kraftig warning. Lärans renhet och allt trosarbete hjelper icke till saligheten, utan såwida sanningens ord emottages, så att själen blifwer rättfärdiggjord och född på nytt, och arbetet i kärlek blifwer en frukt af tron och lifwet i Kristus. Då kärleken fattas, är det andeliga lifwet antingen utslocknadt eller i stor fara att utslockna, och bättring är således nödwändig. Bättring, eller att hjertat skall omwändas till Gud, är alltså oundgängligen nödwändig, äfwen der många tecken till sann kristendom finnas, men brist på kärlek är för handen. En ljusstakes flyttande från sitt rum sker då, när den församlingens rättskaffens medlemmar förskingras eller dö ut, utan att andra komma i stället, och Guds ord icke längre förkunnas i Andens och kraftens bewisning. Detta har der gått i fullbordan. Efesus är nu öde.

6 Men detta har du, att du hatar Nikolaiternas werk, hwilka ock jag hatar.

[band III, 690]Nikolaiterna woro menniskor, som wille förena andens och köttets frihet och menade, att det gick an att med anden tjena Gud och att med köttet tjena synden och werlden; de förwände Guds nåd till lösaktighet.

7 Den som har öra, han höre hwad Anden säger församlingarna. Den som öfwerwinner, honom skall jag gifwa att äta af lifwets träd, som är i Guds paradis. 1 Mos. 2: 9. Upp. 22: 2.

Med denna uppmaning och uppmuntran will Kristus så mycket eftertryckligare uppmana alla kristna att rätt akta på hans ord och strida i hans kraft. Nådelönen är härlig. Guds paradis med lifwets träd lofwas till segerlön åt dem, som öfwerwinna alla dessa frestelsen. Nikolaiter betyder folköfwerwinnare, segrande folkwäldes anhängare, alltså den rigtning i kristenheten, som will sjelf regera, äta af det förbjudna trädet och wara sjelfständig och fri till att synda, Denna riktning framträdde mägtigt redan i den apostoliska tiden genom dessa irrlärare, och har i wår tid framträdt med mycket större och widsträcktare magt. Och mot denna willfarelse gäller äfwen för oss Kristi warningsord till församlingen i Efesus.

8 Och skrif till ängeln för församlingen i Smyrna: Detta säger den förste och den siste, som blef död och wardt lefwande: Es. 44: 6. Upp. 1: 17 f.

Smyrna war en annan stor handelsstad i Mindre Asien, och det äro ännu kristna församlingar af Greker och Armenier, fastän utan kristendomens ande och lif, som dock i wåra dagar genom kristligt missionsarbete börjat att der och på många andra ställen i Mindre Asien åter upptändas. Icke långt efter den tid, då Johannes skref Uppenbarelseboken war den fromme Polykarpus biskop i Smyrna och led wid hög ålder martyrdöden med trofast bekännelse. Namnet Smyrna betyder detsamma som myrra, bitterhet, och denna församling hade särdeles bittra lidanden att genomgå. Efesus syftar mera på församlingens tillstånd i den apostoliska tiden, och Smyrna företrädeswis på den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje århundradet. Till denna församling nämner Herren Jesus sin död och uppståndelse, till tröst och uppmuntran för dem, som lida och dö i hans efterföljelse. Myrra är ett wälluktande, renande och stärkande läkemedel. Så är korset en wälsignelse i Kristi församling, och martyrernas blod ett dyrbart och härligt medel att stärka och upprätthålla Kristi kyrka.

9 Jag känner dina gerningar och din bedröfwelse och din fattigdom, fastän du är rik, och den försmädelse du lider af dem som säga sig wara Judar och icke äro det, utan en Satans synagoga. Joh. 8: 3944. Rom. 2: 28 f.

Alla, som äro motståndare till Kristi evangelium, falla under samma dom som dessa judar, att Kristus kallar dem en Satans synagoga eller skola.

10 Frukta icke för det som du kommer att lida. Se, djefwulen skall kasta somliga af eder i fängelse, på det att I mån warda försökta, och I skolen hafwa bedröfwelse under tio dagar. War trogen intill döden, så skall jag gifwa dig lifwets krona. 2 Kor. 9: 25. 2 Tim. 4: 7 f. Jak. 1: 12.

Tio dagar betyder en bestämd tid, under hwilken dessa bedröfwelser skulle fortfara. Wi böra noga gifwa akt på löftet om lifwets krona. Herren hjelper alltid sina troende, men ofta och hufwudsakligen består hjelpen just deruti, att han gifwer dem kraft och tålamod i bedröfwelsen, segrande ståndaktighet samt en salig död och en owansklig krona.

11 Den som har öra, han höre hwad Anden säger församlingarna. Den som öfwerwinner, han skall ingen skada få af den andra döden. Upp. 3: 6. 20: 6.

Med en sådan död, som omtalas, v. 10, en salig hädanfärd i Kristus, är den egentliga döden öfwerwunnen, den lekamliga döden är en hemförlofning till fadershuset, och den andra döden, den ewiga döden (se kap. 20: 6) har ingen magt öfwer dem, som wunnit denna seger genom lifwets furste. Allt detta gäller för alla tiders martyrer.

12 Och skrif till ängeln för församlingen i Pergamus: Detta säger den som har det skarpa, tweeggade swärdet: Upp. 1: 16.

13 Jag känner dina gerningar och hwarest du bor, der, hwarest Satans tron står; och du håller dig till mitt namn och har icke förnekat min tro, icke ens i de dagar, då Antipas war mitt trogna wittne, hwilken wardt dödad hos eder, hwarest Satan bor.

Pergamus war en konungsstad i Mindre Asien, nordost om Smyrna. Om swärdet, se kap. 1: 16. Denna stad war ett hufwudsäte för afgudatjensten, och derigenom hade Satan der sin tron. Desto större war motståndet derstädes mot kristendomen; och de kristna woro utsatta för swåra frestelser och lidanden. En swår pröfning hade redan öfwergått denna församling, och wi böra gifwa akt på den stora huldhet, hwarmed Herren sjelf nämner wid namn sitt trogna wittne Antipas, som der lidit martyrdöden. Om en menniska än hade många lif att gifwa för Kristi skull, så wore det dock intet emot det han har gjort för oss. och den nådelönen, att blifwa så ihågkommen af honom.

14 Men jag har något litet emot dig: att du der har dem som hålla sig till Balaams lära, hwilken lärde Balak att söka bringa Israels barn på fall, att [band III, 691]de skulle äta afgudaoffer och öfwa skörlefnad. 4 Mos. 25: 1 f. 31: 16.

15 Så har ock du dem som på lika sätt hålla sig till Nikolaiternas lära.

Om Balaam eller Bileam, hwilken lärde Balak kasta en stötesten i wägen för Israels barn för att bringa dem på fall, läses i 4 Mos. 22—24 kapitlen. I Pergamus funnos irrlärare, som drefwo en likartad Balaamslära till att förföra och förderfwa menniskor. Balaam betyder folkuppslukare, och falsk lära och sedeförderf äro förstörande och uppskakande icke blott för enskilda menniskor, utan för hela folk. Nikolaiterna lärde falsk frihet och köttslig lastbarhet; Balaam lärde afguderi och lastbarhet för winnings skull och för att wara den hedniske konungen till behag. Antingen kristendomen missbrukas till falsk frihet eller till okristligt herrawälde, så är det lika illa och lika wederstyggligt inför Herren.

16 Bättra dig; annars kommer jag snart till dig och skall strida mot dem med min muns swärd. Es. 11: 4. Ef. 6: 17. 2 Tess. 2: 8. Ebr. 4: 12. Upp. 19: 1521.

Församlingens ängel eller föreståndare borde nödwändigt utesluta från församlingen dessa falska medlemmar, om inga förmaningar kunde föra dem till bättring. Då en församling upphör att utöfwa rätt kyrkotukt, så kommer slutligen Herren sjelf med sin muns swärd, icke blott så, att han gifwer stor kraft åt sitt ord att wäcka och göra lif, utan han kommer med straffdomar på många sätt.

17 Den som har öra, han höre hwad Anden säger församlingarna. Den som öfwerwinner, honom skall jag gifwa att äta af det fördolda mannat, och jag skall gifwa honom en hwit sten och på den stenen ett nytt namn skrifwet, hwilket ingen känner utan den som får det.

Likasom i v. 14 nämndes twenne frestelser, som medförde stor fara, så har Herren här twå ljufliga löften för dem, som öfwerwinna. Der nämndes ätandet af afgudaoffer, här sättes deremot löftet om det fördolda mannat. I det allraheligaste i det gamla testamentets tempel förwarades i förbundets ark ett käril med manna till åminnelse af det himmelsbröd, hwarmed Israels folk bespisades i öknen. Detta begagnas här såsom en bild af det fördolda manna, som Kristi segerwinnare skola så åtnjuta i Guds himmelska helgedom. Skörlefnad war den andra synden, som nämndes, v. 14. Häremot sättes nu löftet om en hwit sten och på den stenen ett nytt namn skrifwet. En hwit sten war hos de gamla Grekerna ett tecken, att man wid omröstning förklarade någon oskyldig, när man för honom lade den hwita stenen i ett dertill bestämdt käril. Men wi kunna ock tänka på den gyllene hufwudprydnad, som öfwerstepresten bar med inskriften: Herrens helighet. Likasom boleriet är en grof köttslig motsats till helgelsen och medför ett ondt wittnesbörd, så skall öfwerwinnaren, som flyr synden och winnlägger sig om helgelsen, så ett godt wittnesbörd, med ett nytt namn, såsom en pånyttfödd menniska, som är skrifwen i lifwets bok. Se kap. 20: 12, 15.

18 Och skrif till ängeln för församlingen i Tyatira: Detta säger Guds Son, som har ögon såsom en eldslåga, och hwilkens fötter likna kalkolibanos: Upp. 1: 14 f.

19 Jag känner dina gerningar och din kärlek och din tro och din tjenst och ditt tålamod och dina gerningar, de sista stora än de första.

20 Men jag har det emot dig, att du har fördrag med qwinnan Jesabel, som säger sig wara en profetissa och lär och förför mina tjenare att öfwa skörlefnad och äta afgudaoffer. 1 Kon. 16: 31. 2 Kon. 9: 7. Ap. G. 15: 20. 2 Kor. 10: 19 f.

21 Och jag har gifwit henne tid, att hon skulle bättra sig, men hon will icke bättra sig från sin skörlefnad.

22 Se, jag skall kasta henne på sjukbädden, och dem, som bedrifwa hor med henne, i stor bedröfwelse, om de icke bättra sig från sina gerningar.

23 Och hennes barn skall jag dräpa, och alla församlingar skola förnimma, att jag är den som ransakar njurar och hjertan; och jag skall gifwa hwar och en af eder efter edra gerningar. Ps. 7: 10. Jer. 11: 20. Rom. 2: 6.

Tyatira ligger norr om det forna Sardes i Mindre Asien. Se Ap. G. 16: 14. Likasom fordom den ogudaktige konungen Akabs gemål Jesabel, som war en hednisk qwinna, införda ett afskywärdt afguderi i Israel, så uppstod i Tyatira en irrlära af dylik beskaffenhet. Wi kunna anse församlingen i Tyatira såsom en förebild af den påfwiska kyrkan med allt sitt afguderi och hedniska wäsende, med allt slags lastbarhet under föregifwande af att wara Kristi sanna kyrka, likasom Jesabel föregaf sig wara en profetissa, men war i andelig mening en sköka, en förförerska, som drog menniskors hjertan bort ifrån Gud och sanningen till afguderi och lögn. Detta sker ock genom att falsk lära och willfarelse och likställighet med werlden. Mot Akab och Jesabel uppträdde Elias med straffande eldsnit i Herrens kraft. Mot hwarje Jesabel i det nya testamentet uttalas skarpa hotelser af Guds Son sjelf, som har ögon såsom eldslåga och fötter såsom glödande metallpelare. Stora plågor och straffdomar förestå hwarje kyrkosamfund, som hyllar falska läror, samt de barn (eller anhängare), som deraf äro födde.

24 Men till eder, I andra, som bon i Tyatira, så många som icke hafwa [band III, 692]denna lära och icke hafwa lärt känna, såsom de säga, Satans djupheter, säger jag: Jag skall icke pålägga eder någon annan börda;

25 men behållen hwad I hafwen, till dess jag kommer. Upp. 3: 11.

Jesabels anhängare säga, att deras lärdom innehåller djupheter, djupa andeliga sanningar, höga uppenbarelsen o. s. w., men Kristus kallar allt detta Satans djupheter. I församlingen i Tyatira woro många, som icke förstodo dessa djupheter, utan blefwo bewarade wid enfalden i Kristus, och så hafwa ock i den påfwiska kyrkan äfwen i de mörkaste tiderna funnits trogna, enfaldiga kristna, som icke låtit förföra sig; och så är det ännu; och till alla dessa är denna uppmaning och dessa löften af Herren Jesus uttalade. De hafwa i Jesu tillkommelse en härlig segerlön att wänta.

26 Och den som öfwerwinner och den som intill änden gör mina werk, honom skall jag gifwa magt öfwer hedningarne — Ps. 2: 8. Upp. 3: 21.

27 och han skall styra dem med jernspira, såsom lerkäril sönderkrossas — Ps. 2: 9.

28 såsom ock jag har fått af min Fader; och jag skall gifwa honom morgonstjernan.

I v. 26, 27 lofwas åt öfwerwinnarne, att de skola regera med Kristus, deltaga i den regering, hwarom profetian i Ps. 2 handlar, och hwars fullbordan läses i Upp. 20: 4. Morgonstjernan är Jesus Kristus, den förklarade frälsaren sjelf, i hans härliga tillkommelse, se Upp. 22: 16, och detta löfte försäkrar dem alltid om en innerlig, salig förening med honom och delaktighet i den första uppståndelsen. Upp. 20: 4–6. Joh. 6: 54.

29 Den som har öra, han höre hwad Anden säger församlingarna.

3 Kapitlet.

Sändebref till församlingarna i Sardes, Filadelfia och Laodicea.

Och skrif till ängeln för församlingen i Sardes: Detta säger den som har Guds sju andar och de sju stjernorna: Jag känner dina gerningar, att du har namnet att du lefwer, och du är död. Upp. 1: 116.

Sardes war fordom en praktfull hufwudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar och grushögar: intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno wi der. I denna på sin tid mägtiga stad bildades en kristen församling, som war utsatt för werldsmagtens qwäfwande inflytelse. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den andligen döda protestantiska kyrkan, likasom wi i Tyatira-församlingen med dess Jesabel hade en bild af den romerska. I detta sändebref kallar sig Herren Jesus den, som har Guds sju Andar och de sju stjernorna: han som har den Helige Ande utan mått i sin förklarade menniskonatur, han som i sin omätliga ljuskraft meddelar sig i allestädes närwarande sjufald och lyser och wärmer i församlingen. Hwarje stjerna, hwarje sann lärare har sitt ljus och sin kraft af honom. Men såsom allt ljus och all lifskraft utgår från Herren, så wet ock han, den allseende, hwarest lifwet fattas, äfwen om skenet dertill är qwar. Församlingen i Sardes hade namnet att den lefde, men den war död, andeligen död, död i otro och synd. Oaktadt den rena apostoliska läran, war således här affall från Kristus och en inre död. Detta bör lända oss till wäckelse och mana oss till allwarlig sjelfpröfning.

2 Blif waken och stärk det öfriga, som war på wäg att dö: ty jag har icke funnit dina gerningar fullkomliga inför min Gud.

Det som Herren Jesus befaller, dertill erbjuder han nåd och kraft. Tag då emot det, som med befallningen bjudes! Icke blott lärare, utan också enskilda kristna hafwa pligter och answar för andra, såwäl som för sig sjelfwa, de uppmanas att genom nåden blifwa rätt wakande, och att äfwen stärka det öfriga, som är på wäg att dö, de swaga lifsgnistor, som ännu finnas i församlingen.

3 Kom derföre ihåg, huru du har fått och hört, och håll det och bättra dig. Om du nu icke är waken, skall jag komma öfwer dig såsom en tjuf, och du skall icke weta hwilken stund jag skall komma öfwer dig. Matt. 24: 42 f. Luk. 12: 39 f. 1 Tess. 5: 2. 2 Petr. 3: 10. Upp. 16: 15.

Alltså det rena Guds ord, som han emottagit, skulle han hålla och behålla, och efter detta ord och i kraften deraf bättra sig, wända sinnet till Herren för att blifwa rätt lefwande genom sanningens ljus och lifskraft. Måtte wi rätt behjerta denna förmaning! För alla, som icke blifwit wakna och wakande wänta på Herrens tillkommelse, kommer han owäntadt och såsom straffande domare. Luk. 12: 36–40.

4 Men du har några få namn i Sardes, som icke hafwa besmittat sina kläder; och de skola wandra med mig i hwita kläder, emedan de äro wärdiga. Upp. 4: 4.

5 Den som öfwerwinner, han skall få klädas i hwita kläder, och jag skall icke utplåna hans namn ur lifwets bok, och jag skall bekänna hans namn inför min Fader och inför hans änglar. 2 Mos. 32: 32 f. Ps. 69: 29. Fil. 4: 3. Upp. 13: 8. Matt. 10: 32 f. Luk. 12: 8 f.

6 Den som har öra, han höre hwad Anden säger församlingarna. Upp. 2: 7.

Namn betyder personer. Hwita kläder, som hos Judarna woro den wid gudstjensten brukliga [band III, 693]presterliga drägten och jungfrurs högtidsdrägt, betyda Kristi rättfärdighet, hwari de troende af honom äro klädda, och tillika den helighet, som han genom sin Ande werkar hos dem. Att wara iklädd Kristi rättfärdighets hwita kläder och behålla dem obesmittade, utgör den enda wärdigheten till ewig gemenskap med den himmelske konungen. Jemför 2 Kor. 6: 15–19. 2 Kor. 6: 17. Den, som är så klädd, har sitt namn inskrifwet i lifwets bok; och då själen framhärdar intill änden i denna gemenskap med Kristus, så blifwer namnet icke utplånadt, utan står skrifwet i himmelen för ewigt, men alla andra äro skrifna på jorden; och då jorden uppbrännes, förgås deras namn. Jer. 17: 13. 2 Petr. 3: 10. Att Kristus känner sina trognas namn inför änglame och inför sin Fader i samweten, se Matt. 10: 32. Luk. 12: 8. De hwita kläderna, i hwilka de saliga en gång skola wandra, syfta tillika på den saliga uppståndelsens förklarade gestalt, hwarom Kristus säger: Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike. Matt. 13: 43.

7 Och skrif till ängeln för församlingen i Filadelfia: Detta säger den helige, den sannskyldige, den som har Davids nyckel, den som upplåter och ingen tillsluter, och som tillsluter och ingen upplåter: Es. 22: 22. Upp. 1: 18.

8 Jag känner dina gerningar. Se, jag har gifwit inför dig en upplåten dörr, hwilken ingen kan tillsluta, ty du har ringa magt, och du har hållit mitt ord och icke förnekat mitt namn.

9 Se, jag will gifwa ur Satans synagoga några af dem som säga sig wara Judar och icke äro det, utan ljuga; se, jag skall göra så, att de skola komma och tillbedja för dina fötter och förstå, att jag har älskat dig. Upp. 2: 9.

Filadelfia är ännu en stad i Mindre Asien med en församling af grekiska kristna och några Armenier, men alla djupt nedsänkta i okunnighet och andelig blindhet; och Guds ord hafwa de icke. Det har redan blifwit anmärkt, att hwarken i den påfwiska eller grekiska, ej heller i de andra österländska kyrkorna är det folket tillåtet att läsa Guds ord på sitt modersmål. Namnet Filadelfia betyder brödrakärlek, och denna församling kan anses såsom en förebild af de få troende, kringspridda i åtskilliga länder i små föraktade samfund, med olika benämningar. Dessa äro ansedda såsom werldens afskum, men den helige och sannskyldige, som har Davids nyckel, han som har all magt i himmelen och på jorden, gifwer åt denna församling stor uppmuntran och härliga löften. Davids nyckel, eller fullmagt i Davids hus, belyses af Es. 22: 15–25. Sebna, den sjelfmyndige, egenmägtige mannen, blef förkastad, och nyckeln gifwen åt Eliakim. Werldens mägtigaste måste wika för himmelrikets Herre och konung, som är upphöjd på Fadrens högra hand; och då han för något af sina redskap öppnar en dörr för werksamhet, så kan ingen menniska tillstänga den, men då han tillsluter, så kan ingen upplåta. Ofta förhärligar Herren sitt namn underbarligen genom swaga och ringa, litet begåfwade och af werlden föraktade redskap. 2 Kor. 1: 25–29. Sålunda wisar han, att det just är genom hans Ande och sanningens kraft, men icke genom mensklig klokhet och magt som själar frälsas och himmelriket segrar. Såsom många då sade sig wara Judar, men ej woro det i sanning, så åberopa sig nu många på det kristna namnet, som dock icke i hjertat äro kristna, och om dem säger Kristus, att de ”ljuga”. Men somliga af dem winnas dock af Kristus, så att de förödmjuka sig för sanningen och benådas.

10 Emedan du har bewarat mitt tålamods ord, så skall ock jag bewara dig från den frestelsestund, som skall komma i hela werlden för att fresta dem som bo på jorden.

Mitt tålamods ord, d. ä. ordet om korset. Det war genom Herren Jesu nåd denna församling fasthöll tålamodsordet, och derigenom fick den ännu större nåd och kraft att blifwa bewarad och winna för Kristi rike. Tag wara på den nåd Herren gifwer dig, så får du ännu mera nåd och blir bewarad i frestelsens stund! Detta löfte syftar ock särskildt på den sista swåra frestelsetiden, och är alltså en stor tröst för alla, som upplefwa den.

11 Se, jag kommer snart; behåll det du har, att ingen må taga din krona. Upp. 22: 712.

12 Den som öfwerwinner, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer utgå derutur; och jag skall skrifwa på honom min Guds namn och min Guds stads namn, det nya Jerusalems, som nedkommer af himmelen från min Gud, och mitt nya namn. Ebr. 12: 22. Upp. 21: 210. 22: 4.

Den owanskliga kronan, som är lofwad åt alla öfwerwinnare, se 1 Petr. 5: 4, kallas här din krona, du som lefwer i Guds Sons tro. Behåll det du har, att din krona icke må förspillas. Om den stora nådelön och upphöjelse i Kristi härlighets rike, som här utlofwas åt hans segerwinnare, förmå inga förklaringsförsök gifwa något tydligt begrepp. Om det nya Jerusalem, som nedkommer af himmelen, se kap. 21. Då Guds namn och det nya Jerusalems namn och Kristi nya namn en gång stå skrifna på dessa lefwande pelare i det ewiga templet, som nu uppbygges åt Gud till en boning, så innebär det en så hög konungslig och presterlig wärdighet, att det öfwerstiger all mensklig tanke. Se Upp. 20: 4.

13 Den som har öra, han höre hwad Anden säger församlingarna.

14 Och skrif till ängeln för [band III, 694]församlingen i Laodicea: Detta säger Amen, det trogna och sannskyldiga wittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Upp. 1: 5. Kol. 1: 15 f.

15 Jag känner dina gerningar, att du är hwarken kall eller warm. O att du wore kall eller warm!

16 Derföre, emedan du är ljum och hwarken kall eller warm, skall jag utspy dig ur min mun. Matt. 12: 30.

Laodicea war på den tiden en mägtig och folkrik stad, men är nu alldeles öde. En kristen församling planterades der, se Kol. 2: 1, men den starka werldsinflytelsen förorsakade hos dessa kristna en bedröflig ljumhet. Namnet Laodicea betyder folkwälde, och församlingen der afbildade således den kristna kyrkans beskaffenhet och tillstånd särskildt och i synnerhet i de sista tiderna då folkwälde och folkregering allmänt eftersträfwas och förorsaka stora omstörtningar. Denna tids början (men blott dess början) hafwa wi upplefwat. I sitt sändebref till denna församling framhåller Herren Jesus särskildt detta, att han är Amen, den personliga sanningen, det trogna och sannskyldiga wittnet, begynnelsen till Guds skapelse, genom hwilken all ting är skapadt. Just i wår tid är det nödigt att akta på detta, emedan i sjelfwa kristenheten förnuftet af många sättes till domare öfwer den uppenbarade sanningen, och en falsk filosofi eller werldswishet, som sjelf tror sig om att kunna förklara skapelsen och uppställa skapelselagar, har trängt sig in i sjelfwa kyrkan och satt sig upp på många af kyrkans högsta lärostolar. Mot dessa farliga willfarelser bör hwarje sanningens bekännare i den laodiceiska tiden wara på sin wakt. Af wår frälsares önskan i v. 15 se wi både ett uttryck af hans brinnande barmhertighet och af den wigtiga sanningen, att menniskan icke af Kristi allmagt twingas eller kan twingas till bättring och tro, utan Herren klappar på hjertat och tillbjuder nåden, och den som hör hans röst och upplåter dörren, till den ingår han, v. 20. Wore du warm, så stode det wäl till med dig; wore du kall, så kunde du lättare öfwertygas om ditt beklaganswärda tillstånd och komma till sann bättring och lefwande tro. Hotelsen i v. 16 är ganska förskräcklig och wisar Herrens misshag till all andelig ljumhet. Hwilket domsord för dem, som wilja sammanjemka kristendom och werldswäsende!

17 Emedan du säger: ”jag är rik och har öfwerflöd och behöfwer intet”, och wet icke, att du är den eländige och jemmerlige och fattige och blinde och nakne, Luk. 18: 9 f. 2 Kor. 4: 8.

Det är den andeliga ljumhetens wanliga kännemärke, att den är sjelfklok, egenrättfärdig och rik i sin egen inbillning, under det man är i syndens elände, och jemmerlig genom okunnighet derom, utfattig på allt godt och andeligen blind, så att man hwarken ser sitt syndaelände, sin rådlöshet och fördömelsewärdhet, ej heller nådens ljus i evangelium.

18 så råder jag dig att af mig köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifwa rik, och hwita kläder, att du må kläda dig och din nakenhets blygd icke synas, och ögonsalwa att smörja dina ögon med, att du må se. Upp. 7: 13. 19: 8. 16: 15.

Sedan i v. 17 den mägtiga warningen blifwit gifwen, för att wäcka den ljumme utur säkerhetens och egenrättfärdighetens dwala, följer strax denna härliga inbjudning att komma till honom och köpa o. s. w. Och detta framställes såsom ett kärlekens råd, ett nådens anbud, och åtföljes af den Helige Andes nådewerkningar, men ingen twingas att lyda detta råd. Köpandet sker utan penningar. Es. 55: 1. Men det kallas att köpa, emedan den, som will winna den himmelska skatten, den kostbara perlan, måste sälja, måste skilja sig wid alla sina egna inbillade andeliga rikedomar. Se Matt. 13: 44–46. Med guldet menas här Jesu Kristi dyra förtjenst och tillfyllestgörelse, den kosteliga lösepenning, hwarmed wi äro återlöste. 1 Petr. 1: 18, 19. Med de hwita kläderna menas Kristi rättfärdighet, och med ögonsalwan menas den Helige Andes upplysande nåd, som han gifwer genom ordet. Den, som will winna dessa himmelska skatter, måste låta fara den sjelftagna tron, den egna rättfärdigheten, den inbillade wisheten samt all synd och skuld, så att han will blifwa frälst genom Kristus allena och i Herrens kraft öfwerwinna syndiga begär och lustar och blifwa ett lefwande offer åt Herren. Rom. 12: 1.

19 Alla dem jag älskar, dem tillrättawisar och agar jag; gör derföre din flit och bättra dig. Job 5: 17. Ords. 3: 11 f. Ebr. 12: 5 f. Jak. 1: 12.

20 Se, jag står wid dörren och klappar; om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag ingå till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Luk. 12: 36. Joh. 14: 2123. Matt. 26: 29.

Agande eller näpsande, egentligen upptuktande genom Guds faderliga nåd, sker först till wäckelse, på det själen må blifwa andeligen fattig, bedröfwad öfwer synden och willig att emottaga nåden (v. 17, 18), och sedan trons lif blifwit upptändt, utöfwar den Helige Ande barnaskapets tuktan och aga på Guds barn. Se Ebr. 12: 1–14. Härmed förkunnar Herren Jesus icke blott sin snara och wissa tillkommelse, utan ock sitt beständiga herdeembete nu i nådens rike, och huru kärleksfullt han klappar på syndares hjertan med sin nåds hand. Han står wid din dörr och klappar, du som ännu lefwer i otron och synden; will du akta på hans röst i ordet, som talar till ditt samwete och ditt hjerta, så will han sjelf gifwa nåd till att upplåta dörren, han will då ingå til dig, han will kläda dig i sin rättfärdighet och gifwa dig sin [band III, 695]förklarade lekamen och sitt blod till andligt ätande och drickande. Dessa härliga ord wisa, huru omwändelsen tillgår; Herren kommer med sitt ord och sin Ande till menniskan och tillbjuder nåden samt sätter denne i stånd att emottaga den, men han twingar icke hennes fria wilja, utan hon kan stå nöden emot och wägra att upplåta sitt hjertas dörr för sin frälsare.

21 Den som öfwerwinner, honom skall jag gifwa att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfwerwunnit och sitter med min Fader på hans tron. Matt. 19: 28. Luk. 22: 29 f. 2 Kor. 6: 2. 2 Tim. 2: 12.

22 Den som har öra, han höre hwad Anden säger församlingarna. Upp. 2: 1729.

4 Kapitlet.

Johannes ser i en syn Guds tron i himmelen.

Derefter såg jag, och se, en dörr war upplåten i himmelen, och se, den första rösten, hwilken jag hörde såsom en basun tala med mig, sade: Stig hit upp, och jag skall wisa dig hwad som skall ske härefter. Upp. 1: 10.

2 Strax war jag i Anden, och se, en tron stod i himmelen, och der satt en på tronen; Hes. 1: 26 f.

Efter den föregående synen, kap. 1, och sändebrefwen till församlingarna, försättes Johannes i ett högre profetiskt tillstånd och får emottaga ännu högre uppenbarelser. Jmför Es. kap. 6. Hes. kap. 1. Esaias fick skåda Herren på en härlig tron, såsom den, från hwilken uppenbarelsen utgick och på hwilken han syftade. I större härlighet uppenbarar sig Herren här för Johannes.

3 och den som satt derpå, war till utseendet lik en jaspis- och sardersten, och en regnbåge war rundt omkring tronen, till utseendet lik en smaragd.

Med jaspisstenen menas den dyrbara, rena, strålande diamanten, som kallas den kostbaraste sten, Uppb. 21: 11, och sarder är namnet på en blodröd ädelsten. Dessa ljusbilder äro wäl egnade att framställa föreningen af gudomen och den förklarade mandomen i Kristus, Immanuel, Gud med oss, i hwilken den allsmägtige Guden här uppenbarar sig, och tillika kunna dessa ljusbilder anses såsom afmålningar af Guds fullkomliga rättfärdighet och hans brinnande nitälskande kärlek, som uppenbarar sig såsom wrede öfwer synden. Den hwita, strålande ädelstenen, i förening med den blodröda glansen af ljusgestalten på tronen, skall wisa oss, att Guds rättfärdighets och helighets alla fordringar äro fullkomligt tillfyllestgjorda i Kristus, i synnerhet genom hans död och försoningsblod, hwaruti Guds rättfärdighet och brinnande kärlek på det högsta uppenbarat sig. Härigenom är änglarnes lofsång fullbordad, Guds ära underbart bewisad, samt frid på jorden återstäld. Kristus är wår frid. Regnbågen sattes till ett tecken af Guds förbund med menniskorna efter syndafloden, och war en profetisk hänwisning till Kristus. Här omkring tronen wisar denna smaragdgröna, ljufliga glans, att det war Gud icke blott såsom Fadren, utan äfwen såsom Sonen, som satt på tronen, wår medlare, i hwilken Guds rättfärdighet och kärlek framstå i den härligaste förening. Regnbågen är solljus i regndroppar, regnet är watten, uppdraget från jorden, som i sig upptager ljuset från himmelen och blifwer derigenom förklaradt med regnbågens färgprakt. Äfwen jordens sköna sommardrägt wäfwes af himmel och jord i förening. Kristus, rättfärdighetens sol, är de troendes ljus och lif. Att regnbågen alldeles omgifwer tronen, wisar oss, att ingen kan komma till Gud, utan genom Kristus.

4 Och rundt omkring tronen såg jag tjugufyra troner och, sittande på tronerna, tjugufyra äldste, klädde i hwita kläder, med gyllene kronor på sina hufwud.

De tjugofyra äldste afbilda de tolf patriarkerna och apostlarne såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utwalde skola regera med Kristus, kap. 20: 4, och deras presterliga werksamhet utmärkes genom de hwita kläderna. Kronorna betyda, att segren är wunnen i striden på jorden. De äro hufwudmän för det konungsliga presterskapet.

5 Och från tronen utgingo ljungeldar och röster och tordön, och framför tronen brunno sju eldslampor, hwilka äro Guds sju andar. Upp. 1: 4. 3: 1. 5: 6.

Och från tronen (Guds tron) utgingo ljungeldar (blixtar) och röster och tordön, såsom tecken af Guds heliga och oupphörligt werkande allsmägtighet. Dessa blixtar och tordön hafwa intet förskräckande för de heliga himmelsinnewånarne sjelfwa, hwilka twärtom derwid fröjda sig af Guds majestät; deremot hafwa blixtarne, så widt de döda, och tordönen, såwidt de förskräcke, sitt afseende på jorden (jemför Jer. 25: 30, 31). Det kungöres alltså i himmelen, att Gud utöfwar dödande och förskräckande domar öfwer sina fiender; men emellan blixtarne och tordönen höras röster, genom hwilka Gud uppenbarar sin wilja för dem, som äro omkring tronen, de der utföra hwad han befaller dem, och de lofwa och prisa honom för hans domar. Och framför tronen brunno eller äro brinnande sju eldsIampor, hwilka ära Guds sju andar, som omnämnas redan kap. 3: 1; jemför Sak. 4: 10, upplysande ej blott hela himmelen, utan i wiss måtto äfwen jorden, som derigenom ock är full af Herrens Ande, magt och lifskraft. Jemför Es. 11: 2. Så uppenbarar sig den treenige Guden under denna underbart härliga syn. Fadren i förening med Sonen, i ljusglansen på tronen, omgifwen, af regnbågen, såsom bild af Kristi förklarade [band III, 696]menniskonatur, och såsom frids- och förbundstecken, samt den Helige Ande i sina oändliga krafter, såsom sju eldslampor framför tronen, wisar oss, att det är den Helige Ande som smälter, upplyser och pånyttföder menniskor, och att ingen kan blifwa upptagen i fridsförbundet med Gud i Kristus, utan genom honom. Ingen kan säga: Jesus är Herre, utan genom den Helige Ande. Den sanna tron, som tillegnar sig Kristus och lefwer i honom, är den Helige Andes werk. Det war han, som nedkom öfwer lärjungarna på pingstdagen i den yttre gestalten af eldsflammor, och som fortfarande är werksam att föra själar till Kristus och att sålunda fullborda Kristi rike. Det är i honom Kristus är närwarande i sin församling. Se Sak. 3: 9; kap. 4: 10. Joh. 16: 13, 14.

6 Och framför tronen war såsom ett glashaf, likt kristall, och midt för tronen och rundt omkring tronen stodo fyra djur, fulla med ögon framtill och baktill. Upp. 15: 2. Hes. 1: 5 f.

D. ä.: Och framför tronen war såsom ett glashaf, likt kristall, således icke liksom de mörka, oroliga hafwen på jorden (t. ex:. Dan. 7: 2. Upp. 13: 1), utan klart, genomskinligt och lugnt såsom kristall; och midt för tronen och rundt omkring tronen stodo fyra djur, ”lefwande wäsenden” eller ”lifswäsen” (ty så betyder här ordet i grt., och är ej samma ord, som t. ex. i kap. 13 betyder djur). De hafwa någon likhet med de keruber, hwilka Hesekiel sett och äfwen kallat lifswäsen, men äro dem i wissa stycken olika. De äro fulla med ögon framtill och baktill, och kunna skåda omkring åt alla sidor (åt de fyra werldens ändar).

7 Och det första djuret war likt ett lejon, och det andra djuret war likt en oxe, och det tredje djuret hade ansigte såsom en menniskas, och det fjerde djuret war likt en flygande örn.

Se Hes. 1: 5, 8, 10. Dessa lifswäsen äro urbilderna till de keruber, som woro på nådastolen i det allraheligaste, hwilken war en bild af Guds tron. Den lefwande Guden har en lefwande tron, och dessa lifswäsen wisas för Johannes icke blott omkring, utan äfwen midt för eller midt i (grt.) tronen. De kallas lifswäsen (icke djur) och äro fulla med ögon, och sålunda betecknas härmed de högsta skapelserna, som äro Gud närmast, och utgöra de redskap, de lifsbrunnar och ljuskällor, hwarigenom Gud låler lif, ljus och krafter genomströmma hela sin skapelse. I deras här bildlikt framstälda gestalter häntydes derpå, att de äro liksom de första och närmaste uttrycken af Guds skapelsetankar; och att de oupphörligt prisa Gud, wisar oss att Gud har skapat till sin ära både himmel och jord och allt hwad deri är.

8 Och hwart och ett af de fyra djuren hade sex wingar; rundt omkring och under wingarna woro de fullsatta med ögon och sade utan uppehåll dag och natt: Helig, helig, helig är Herren Gud, | den allswåldige, som war, och som är och som kommer. Ef. 6: 2 f.

9 Och när djuren gifwa pris och ära och tack åt den som sitter på tronen och lefwer i ewigheters ewighet,

10 så skola de tjugufyra äldste falla ned inför den som sitter på tronen och tillbedja den som lefwer i ewigheters ewighet och kasta sina kronor inför tronen, sägande:

11. Wår Herre och Gud, du är wärdig att taga pris och ära och magt, ty du har skapat allt, och för din wiljas skull war det till och wardt skapadt.

Antingen här på jorden är dag eller natt, så är i himmelen alltid ljus och wakande lif med oafbruten salig lofsång. Denna werksamhet är just den högsta himmelska sabbatsro. Jemför lofsången med Es. 6: 2, 3. Från de högsta tronänglarna, genom alla himmelska härskaror, ända till de saliga andar, som från synden och förgängligheten på jorden inkommit i himmelen genom Lammets blod, ja ända ned i den stridande församlingen här på jorden, gifwes ära, tack och lof åt Gud, den allsmägtige, himmelens och jordens skapare, åt Lammet, som war slagtadt, och åt Guds sju andar, det ewiga treeniga majestätet, och efter fulländningen skall hela den saliga församlingen i all ewighet omgifwa tronen, regera med Kristus och oupphörligt af den saligaste kärlek och strömmande lifskrafter drifwas att tillbedja, tacka och lofwa. Kommen, låtom oss tillbedja och knäböja och nederfalla för Herren, den oss gjort hafwer, ty han är wår Gud, och wi hans fosterfolk och hans händers får! Ps. 95: 6, 7.

5 Kapitlet.

Boken med de sju inseglen.

Och jag såg i högra handen på den som satt på tronen en bok, skrifwen innan och utan[2], förseglad med sju insegel. Hes. 2: 9 f.

Forntidens böcker bestodo af papyrus eller ock pergament, upprulladt på en rund staf. Wid änden på en sådan rulle kunde särskilda fästen med lika många insegel sättas, som bestämde huru långt eller till hwad ställe boken fick upprullas. Merändels woro sådana skrifter blott skrifna på den ena sidan, men denna bok war skrifwen innan och utan, således på båda sidor; och härmed tillkännagifwes innehållets outtömliga rikedom. Boken är en bild af Guds uppenbarelse, som meddelas åt Johannes.

2 Och jag såg en stark ängel, som utropade med hög röst: Hwem är wärdig att upplåta boken och bryta hennes insegel?

3 Och ingen i himmelen eller på [band III, 697]jorden eller under jorden förmådde upplåta boken eller se derin.

Denna högt utropade fråga, och att ingen kunde upplåta boken eller se derin, betecknar, att intet skapadt wäsende war wärdigt till uppenbarelsen af dessa Guds rådslut, utan Kristus allena.

4 Och jag gret mycket deröfwer, att ingen befans wärdig att upplåta boken eller se derin.

Johannes, som genom den Helige Ande förstod, huru oändligt wigtigt denna boks innehåll war för Kristi församling, gret af djup bedröfwelse, då ingen befans wärdig att upplåta den. ”Utan tårar wardt Uppenbarelseboken icke skrifwen, utan tårar warder den icke förstådd.”

5 Och en af de äldste sade till mig: Gråt icke; se, lejonet af Judas’ stam, Davids telning, har öfwerwunnit, så att han kan upplåta boken och bryta hennes sju insegel. 1 Mos. 49: 9 f. Es. 11: 110.

Judas sjelf kallas ett lejon, 1 Mos. 49: 9, 10. Men Judas’ stam bar detta namn med afseende på den segerhjelten, som här uppträder och kallas Davids telning, i grundt. rot, ty i honom hade David sitt rotfäste, och till den menskliga naturen är Kristus telning af Davids stam och just den konung, på hwilket löftet till David syftade. Se Es. 11: 1. 2 Sam. 7: 12–14. Denne segerhjelte af Judas’ stam och Davids slägt har öfwerwunnit alla andeliga fiender, wunnit seger i hela sitt förnedringstillstånd, wunnit seger i öknen, i Getsemane och på Golgata, wunnit seger i sin uppståndelse och winner seger genom sitt rikes fulländning. Han war wärdig att taga och upplåta denna bok.

6 Och jag såg, och se, mellan tronen och de fyra djuren och de äldste ett Lam stående, likasom slagtadt, och det hade sju horn och sju ögon, hwilka äro Guds sju andar, som äro utsände öfwer hela jorden. Joh. 1: 2936. Upp. 7: 17.

Lam, grt.: ett litet lam; detta lam bar på sig tecknen efter en blodig död, såsom Johannes i denna höga uppenbarelse fick skåda det. Alltså behåller Kristus i sin förklarade menniskonatur tecken af den blodiga försoningsdöd, genom hwilken han wunnit sin fullkomliga seger. Att detta lam skådas mellan tronen etc., grundt. midt i tronen, är en bild deraf, att Kristus är tillika skapelsens och återlösningens, naturens och församlingens medelpunkt och lifsgrund. De sju hornen utmärka den allmagt, som i förening med den Helige Ande är gifwen äfwen åt hans menskliga natur, så att han ock såsom menniska är sin församlings allsmägtige Herre och konung. Lammets sju ögon äro de sju Guds andar, kap. 1: 4, som äro utsände öfwer hela jorden, se Sak. 3: 9. Den underbara föreningen mellan Kristus och den Helige Ande, eller att den Helige Ande utgår af Fadren just genom Sonen och således äfwen af Sonen, så att han i sin förklarade mandom har den Helige Ande i oändlig fullhet, för att meddela åt menniskorna, finna wi här, såsom hos Sakarias, framstäld i en märkwärdig bild. Genom den Helige Ande genomskådar Kristus hela werlden och alla menniskors hjertan, och söker såsom herde de wilsefarande och föder sin hjord. Dessa sju ögon medföra ljus och lif; de andeligen döda blifwa deraf lefwande, om de mottaga nåden, och de pånyttfödda näras, skötas och bewaras. Se Sak. 4: 10.

7 Och det kom och tog boken ur högra handen på den som satt på tronen.

8 Och då det hade tagit boken, föllo de fyra djuren och de tjugufyra äldste ned inför Lammet, och de hade hwar och en sin harpa och gyllene skålar, fulla af rökwerk, hwilka äro de heligas böner. Ps. 141: 2.

Dessa gyllene skålar, dessa käril af trons guld, som emottaga från Herren och innehålla rökwerket af Kristi förtjenst, äro de heligas böner. Alltså förstås icke med rökwerket, utan med skålarna de heligas böner. De heliga kunna, äfwen såsom bedjande, tänkande, lofwande och prisande, blott wara käril, som emottaga och frambära inför Herren de gyllene gåfwor, han sjelf har gifwit, det nådelif han hos dem har werkat, det af Kristi förtjenst och den Helige Andes kraft, som han hos dem nedlägger. Den bedjande församlingen på jorden står i den innerligaste förening med den triumferande församlingen i himmelen, och alla böner uppstiga i Kristi förtjensts gemensamma rökwerk.

9 Och de sjöngo en ny sång, sägande: Du är wärdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifwit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod utur alla stammar och tungomål och folk och folkslag Upp. 14: 2 f. 2 Kor. 6: 20. 1 Petr. 1: 18 f.

10 och gjort dem åt wår Gud till ett konungadöme och till prester, och de skola regera på jorden. 2 Mos. 19: 5 f. 1 Petr. 2: 59.

Detta är såsom en ny sång, beprisande återlösningens werk, jemte lofsången öfwer skapelsen m. m., kap. 4. Att de saliga skola bestå af menniskor, samlade från alla stammar o. s. w., se kap. 7, men ingen salighet winnes, utan genom återlösningen med Kristi blod. Om de heligas konungsliga presterskap, se 1 Petr. 2: 9.

11 Och jag såg, och jag hörde en röst af många änglar rundt omkring tronen och djuren och de äldste, och deras antal war tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen, Dan. 7: 10.

12 och de sade med hög röst: Lammet, som är slagtadt, det är wärdigt att taga magt och rikedom och wisdom och starkhet och pris och ära och lof.

[band III, 698]13 Och allt skapadt, som är i himmelen och på jorden och under jorden och på hafwet och allt som är i dem hörde jag säga: Honom, som sitter på tronen, och Lammet ware lof och pris och ära och kraft i ewigheters ewighet! Fil. 2: 10 f.

Alla heliga i himmelen samt de högsta tronänglar och alla änglaskaror lofsjunga och prisa det korsfästa offerlammet, den uppståndne och upphöjde medlaren. Och just derigenom att detta Lam warit slagtadt, har det blifwit wärdigt att så prisas, ty just genom sin offerdöd blef Kristus såsom wår medlare fullkomnad och sedan upphöjd i härligheten, Ebr. 2: 10; kap. 5: 7-9. Johannes fick äfwen höra, huru slutligen alla skapade förnuftiga wäsenden skola, somliga med och somliga emot sin wilja, gifwa äran åt Kristus. Se Fil. 2: 10, 11. Här är alltså en profetisk syn, som wisar den stora fulländningen.

14 Och de fyra djuren sade: Amen. och de äldste föllo ned och tillbådo.

Genom detta Amen från tronen uppstår det allra fullkomligaste, heligaste samljud af lof och tillbedjan. I de frälstas lofsånger instämma de högsta skapade wäsenden. Alla skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Joh. 5: 23.

6 Kapitlet.

De sex första inseglen brytas.

Och jag såg, då Lammet bröt ett af de sju inseglen, och jag hörde ett af de fyra djuren säga, såsom med tordöns röst: Kom och se!

Inseglens uppbrytande i allmänhet betyder uppenbarandet af Lammets segrande allmagt, wishet och kärlek. Det första af de fyra lifswäsen wid tronen, som hade gestalt af ett lejon, ropade såsom med tordöns röst: Kom och se! Äfwen denna lejonröst antyder, att med oöfwerwinnerlig kraft skulle dessa syners betydelse gå i fullbordan.

2 Och jag såg, och se, en hwit häst, och den som satt derpå hade en båge, och honom wardt gifwen en krona, och han drog ut segrande och för att segra. Upp. 19: 11.

Här föreställes Kristus under bilden af en segerhjelte på en hwit häst, men icke redan med bet tweeggade Swärdet, kap. 19: 11, 13, 15, hwarmed han utförer straffdomen öfwer sina fiender, utan här är han bewäpnad med en båge, för att beteckna, att han werkar mera medelbarligen med sanningens skarpa skott, Ps. 45: 6, till att fara och förkrossa menniskors hjertan, för att göra dem helbregda genom sin nåd, och sålunda winner han den ena segren efter den andra och samlar undersåter till sitt rike, samt styrer allting på jorden så, att detta rikes framgång måste befrämjas, och det ordet fullbordas: För dem som älska Gud samwerkar allt till det bästa. Rom. 8: 28.

3 Och då det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra djuret säga: Kom och se.

4 Och der utkom en annan häst, som war röd, och åt den som satt derpå wardt gifwet att borttaga friden ifrån jorden, så att de skulle slagta hwarandra, och honom wardt gifwet ett stort swärd.

Den röda färgen och hela denna beskrifning betecknar blodsutgjutelse, krig o. s. w.

5 Och då det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje djuret säga: Kom och se. Och jag såg, och se, en swart häst, och den som satt derpå hade en wågskål i sin hand.

6 Och jag hörde en röst midt ibland de fyra djuren säga: Ett mått hwete för en penning[3], och tre mått korn för en penning, och oljan och winet skall du icke skada. Upp. 9: 4.

Den swarta färgen utmärker sorg och nöd, hunger och dylikt elände. Wågskålen betecknar här en dyr tid.

7 Och då det bröt det fjerde inseglet, hörde jag rösten af det fjerde djuret, som sade: Kom och se.

8 Och jag såg, och se, en black häst, och den som satt derpå, hans namn war döden, och dödsriket följde med honom; och dem wardt gifwen magt öfwer fjerdedelen af jorden, att döda med swärd och med hunger och med död och genom wilddjuren på jorden.

De twenne föregående plågorna, swärd och hunger, efterföljas af döden; här menas all slags lekamlig död; i dess spår följer dödsriket. Mången menar, att med döden här menas i synnerhet pest eller farsot, men för öfrigt den stora dödlighet i allmänhet, som i swåra hemsökelsetider åstadkommes af krig och hungersnöd m. fl. orsaker. Dem wardt gifwen magt öfwer fjerdelen af jorden o. s. w. Det är Herren Kristus, segerfursten, som har magt öfwer dessa ryttare, hwilka måste tjena honom och hans rike: det är han sjelf, som befaller öfwer krig och frid. Det är han, som bestämmer hwad frukt och skörd jorden skall bära, ty jorden är Herrens och hwad derpå är. Det är han, som bestämmer lifsmedlens bristande eller ymniga tillgång. Han bestämmer nödens mått och omfång, då nöd behöfwes för menniskorna, på det de må lära besinna, att Herren är Gud, och komma till bättring och tro. Det är han, som bestämmer öfwer lif och död. Dessa insegel utmärka, huru den syndiga werldens lopp i alla tider bestämmes af församlingens Herre och konung, Kristus sjelf. Jemför Sak. 1: 811; kap. 6. Redan i det första århundradet inträffade dylika hemsökelser, och härmed wisas [band III, 699]oss äfwen i det nya testamentets profetiska ord, att Herrens styrelsesätt öfwer folken, och särskildt öfwer församlingen, så fortfar, att på hopade synder, otro och affall följa samma slags straffdomar, som i det gamla testamentets tid, se Hes. 14: 13, 15, 17, 19, 21. Att de fyra lifswäsen wid tronen säga skiftewis: Kom och se, betyder att Kristi spira och denna styrelse sträcker sig öfwer alla jordens delar till alla folk och länder, och att i hans regering och under hans spira allting måste medwerka till att befrämja framgången af nådens och sanningens rike.

9 Och då det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de menniskors själar, som hade blifwit slagtade för Guds ords skull och för det wittnesbörds skull, hwilket de hade. Upp. 20: 4.

10 Och de ropade med hög röst och sade: Huru länge, du helige och sannskyldige Herre, dröjer du att döma och att hämnas wårt blod på dem som bo på jorden?

Då det femte inseglet öppnas, blifwer åt Johannes, och äfwen åt oss förunnadt, att skåda in i den osynliga werlden. Martyrernas själar skådas såsom under eller wid foten af brännofferaltaret wid det tempel, som i synen wisas för Johannes. Icke af hämndlystnad ropade de; ty någon åstundan att se sina fiender straffas finnes ej hos de saliga, som öfwerwunnit, utan de drifwas af helig längtan, att Kristi rike måtte fullbordas, och Guds rättfärdighet och sannfärdighet uppenbaras. För öfrigt är denna syn en bildlig framställning deraf, att de rättfärdigas blod, som blifwit utgjutet på jorden, ropar till himmelen, likasom Abels blod, och det föreställes såsom ropande från Herrens altare, emedan det blifwit utgjutet för Herrens skull och liksom offradt åt honom.

11 Och åt hwar och en af dem wardt gifwen en hwit fotsid klädnad, och dem wardt sagdt, att de ännu en liten tid skulle gifwa sig ro, till dess talet blifwit fullt jemwäl af deras medtjenare och bröder, hwilka skulle blifwa dödade såsom de. Upp. 3: 5. 7: 9, 14.

Måttet såwäl af de rättfärdigas lidanden, som af de ogudaktigas synder, måste warda fullt, och de sista martyrerna måste hafwa ingått i sin Herres glädje, innan den sista wedergällningens stund kan komma. Den lilla tiden, som åt en wäntetid för de saliga martyrernas själar, är en nådetid för werlden, och nådesinrättningarne fortfara, på det så många själar som möjligt må blifwa insamlade i Kristi rike. De första fyra inseglens betydelse syftar således på Kristi werksamhet i den stridande församlingen här på jorden under hela tiden, till dess han uppenbarar sig i härlighet. Matt. kap. 24. Och det femte inseglet låter oss se i hwad tillstånd de saligt afsomnade äro under denna wäntetid. Om de fotsida, hwita kläderna, se 2 Kor. 5: 1–5.

12 Och jag såg, då det bröt det sjette inseglet, och se, det wardt en stor jordbäfning, och solen blef swart som en säck af hår, och månen wardt hel och hållen såsom blod. Es. 50: 3. Hes. 32: 7. Joel 3: 15. Matt. 24: 29.

13 Och himmelens stjernor föllo ned på jorden, likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas af en stark wind.

14 Och himmelen förswann, såsom en bok, som hoprullas, och alla berg och öar flyttades från sina rum. Es. 34: 4.

15 Och konungarne på jorden och stormännen och befälhafwarne och de rike och de starke och alla trälar och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrefwor Ef. 2: 19.

16 och sade till bergen och klipporna: Fallen öfwer oss och skylen oss för dens ansigte, som sitter på tronen, och för Lammets wrede. Os. 10: 8. Luk. 23: 30.

17 Ty hans wredes stora dag har kommit, och hwem kan bestå?

Det sjette inseglets uppbrytande wisar de stora under i den synliga skapelsen, som skola ske, då Kristus skall uppenbara sin härliga magt, se Matt. kap. 24. Joel 2: 30, 31; kap. 3: 11—16. 2 Tess. 1: 7–10. Kristi rikes fiender förskräckas då, när dessa stora tecken wisa sig, ty nu uppenbarar sig Guds Lam icke längre såsom kärleksrik försonare och sökande herde, utan såsom domare i rättfärdighetens wrede. Icke blott de obotfärdiga, som då lefwa här på jorden, utan ock de osaliga döda gripas då af den allra största förskräckelse. Den egentliga begynnelsen till Kristi konungsliga regering i nådens och allmagtens rike, både med sanningens magt och hans ande och med straffdomar, afmätta efter hans oändliga wishet, skedde genast efter Kristi himmelsfärd och den Helige Andes utgjutelse på pingstdagen, men allt detta står i så oupplösligt sammanhang med hans tillkommelse och de underbara tecken, som då föregå, att aposteln Petrus anförer hela Joels profetia om dessa under såsom syftande på samma tid, nemligen hela det nya testamentets tid; och då nu genom den Helige Andes utgjutelse den första delen af profetian war fullbordad, så war den andra delens fullbordan dermed nödwändigt antydd och egentligen redan börjad.

De sju inseglens öppnande innebär alltså uppenbarandet af Guds rådslut, beträffande Kristi rike, dess strider och seger samt slutliga fulländning i den nya skapelsen. De sex första inseglens öppnande lägger för wåra ögon en tafla, som wisar de allmänna huffwuddragen af Kristi [band III, 700]regering och seger, ifrån hans himmelsfärd ända till hans tillkommelses uppenbarelse. Det sjunde inseglets öppnande, kap. 8 och följande, framlägger för oss en wida fullständigare uppenbarelse af den underbara striden mellan ljusets rike och mörkrets magt, särdeles i den sista tiden, samt ljusets fullkomliga seger och Kristi församlings härliga fulländning.

7 Kapitlet.

Guds tjenare tecknas med insegel. Den stora skarans lofsång.

Och derefter såg jag fyra änglar, som stodo wid jordens fyra hörn och fasthöllo jordens fyra windar, på det att ingen wind skulle blåsa på jorden eller på hafwet eller på något träd. Sak. 6: 5.

Dessa fyra änglar äro redskap, som den allsmägtige Guden begagnar till att utföra öfwer jorden de straffdomar, hwilka han i sin wishet bestämmer. Med jordens fyra hörn menas här de fyra wäderstrecken, norr, söder, öster och wester, och i allmänhet är fyrtalet i den heliga skrift ett uttryck af skapelsen och i synnerhet af denna jorden. Jordens fyra windar betyda här eländets stormar eller de widt utbredda straffdomar, som Herren hade i beredskap; men att dessa fasthållas af fyra änglar, betyder att ingen straffdom kommer af en slump, ej heller ett ögonblick förr, än Herren tillstäder.

2 Och jag såg en annan ängel, som uppsteg från solens uppgång och hade den lefwande Gudens insegel, och han ropade med hög röst till de fyra änglar, åt hwilka det war gifwet att skada jorden och hafwet.

3 och sade: Gören icke jorden eller hafwet eller träden någon skada, till dess wi hafwa tecknat wår Guds tjenare med insegel på deras pannor. Hes. 9: 4. Upp. 9: 4.

Att denne ängel wisade sig uppstigande från solens uppgång med den lefwande Gudens insegel, syftar derpå, att hans befallning utgick från rättfärdighetens sol, Jesus Kristus, och hade till ändamål att betrygga och beskydda hans trogna under de straffdomar, som skulle komma. Se Hes. 9: 4. Alla, som äro inympade i winträdet Kristus, stå under hans särskilda beskydd och äro beseglade med hans insegel, de hafwa till beskyddare den lefwande Guden och bero ej af ett blindt öde. Inseglet är icke någon tom bild, utan alla pånyttfödda menniskor hafwa en ny inre gestalt, de äro från synden rentwagna i Lammets blod, de bära hans namn och hafwa en början till Guds belätes fullkomliga återställelse. Öfwerstepresten i det gamla testamentet bar på sin hufwudbonad en guldplåt med den inskriften: Herrens helighet, 2 Mos. 28: 36; de, som tillhöra det konungsliga presterskapet i det nya testamentet, äro Kristi egendomsfolk, och sin egendom har han tecknat och beseglat. Då en mägtig konung låtit sätta sitt sigill, sitt wapen på någon dyrbarhet, så wågar ingen antasta den. På de utwalda har den allsmägtige konungen satt sitt tecken.

4 Och jag hörde antalet af de med insegel tecknade: Ett hundra fyratiofyra tusen af alla Israels barns stammar:

Namnet Israel betyder Guds kämpe eller Guds stridande folk. Det andeliga Israel omfattar alla troende, men denna besegling syftar tillika på en särskild utkorelse, en djup hemlighet i Guds nåderike, som icke blifwit närmare uppenbarad. Rom. 11: 26–33. Likasom tabernaklet och templet i gamla förbundet hade twå afdelningar samt flera förgårdar, så förhåller det sig äfwen med det tempel af lefwande stenar, som ännu fortfarande uppbygges till en Guds boning i Anden, Ef. 2: 22, och det talet tolf gånger tolf tusen tecknade, i detta kapitel, hänwisar märkwärdigt till templets allraheligaste, som hade lika höjd, längd och bredd. Dessa tolf gånget tolf tusen, hwarmed antydes det andeliga Israels tolffaldigt tusenfaldiga fullhet, är det nya Jerusalems egentliga borgerskap, och det är särskildt anmärkningswärdt, att det nya Jerusalem har alldeles samma gestalt, som templets allraheligaste. Se Upp. kap. 21. Om föreningen af troende, såwäl af Judafolket som af hednafolken, se Hes. 47: 22, 23.

5 af Judas’ stam tolf tusen tecknade, af Rubens stam tolf tusen, af Gads stam tolf tusen,

6 af Asers stam tolf tusen, af Neftalims stam tolf tusen, af Manasses’ stam tolf tusen,

7 af Simeons stam tolf tusen, af Levis stam tolf tusen, af Isaskars stam tolf tusen,

8 af Sabulons stam tolf tusen, af Josefs stam tolf tusen, af Benjamins stam tolf tusen tecknade.

Judas nämnes har först såsom den stam, hwaraf Kristus war. Dans stam nämnes icke. I denna stam uppstod det afguderi, som blef ganska förderfligt för Israels folk. Dom. 18: 30. 1 Kon. 12: 28–30. Wäl kunde enskilda personer af denna stam blifwa frälste, men att namnet är utelemnadt, wisar oss, att stamwärdigheten war förlorad, och bör lända oss till warning, på det wi icke genom otro och synd må förlora wår arfwedel i himmelen.

9 Derefter såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, af alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i hwita fotsida kläder, med palmer i sina händer. Upp. 6: 11. Joh. 12: 13.

I den Helige Andas profetiska ljus fick nu Johannes skåda den oräkneliga skaran af saliga menniskor, som en gång skall i fulländad [band III, 701]stå inför Guds tron. Det är en blick på Kristi kyrkas fortfarande och slutligen fullkomliga seger; och härmed har Guds Ande gifwit en härlig uppmuntran åt den stridande församlingen för alla tider och under alla de stormar och all den nöd, som de troende måste genomgå på jorden. De böra hwar och en, såsom en Jesu Kristi stridsman, lida och härda ut i Herrens kraft; segren will han gifwa, och nådelönen är stor. Denna skara betecknat den delen af det lefwande templet, som förestäldes med det heliga i det gamla testamentets tempel, och är således icke detsamma, som det ofwanför beskrifna tolffaldiga tolftalet; men de utgöra tillsamman den stora församling, som är tecknad och af Herren bewaras under stridens tid på jordan och af honom sjelf föres till seger och får af nåd denna segerlön. De särskildt tecknade 144,000 skådas ock i salig fulländning, kap. 14. På den tid, som här i synnerhet åsyftas, kommer också det omwända Israel att wara kärnan af Kristi församling på jorden, då deremot af hedningarne en wiss fullhet är insamlad i himmelen. Rom. 11: 25. Att de äro klädda i hwita fotsida kläder betyder, att de alla hafwa Kristi rättfärdighet, och härtill kommer i uppståndelsen en förklarad kropp, en klädnad af härligt ljus, se 2 Kor. 5: 1–3. Palmerna beteckna seger och frid. Palmer brukades wid löfhyddohögtiden, såsom tecken till glädje och frid; årets mödor och strider woro öfwerståndna; den stora försoningsdagen, som öppnade denna stora sluthögtid, wisade, att utan försoning gifwes ingen seger, ingen frid. Det är Jesu försoningsdöd, som förwärfwat åt oss da hwita kläderna och de ewiga segerpalmerna. Skall den saliga skaran bestå af segerwinnare, samlade från alla folkslag och stammar och folk och tungomål, så måste ock salighetens evangelium predikas för alla hedningafolk.

10 Och de ropade med hög röst och sade: Frälsningen är wår Guds, som sitter på tronen, och Lammets!

De ropa med hög röst, såsom ett uttryck af den saligaste glädje och tacksam, brinnande trängtan att lofwa och prisa offerlammet och medlaren, som förwärfwat åt dem denna salighet.

11 Och alla änglarna stodo omkring tronen och omkring de äldste och de fyra djuren och nedföllo på sina ansigten inför tronen och tillbådo Gud

Änglarne, som nu för den stridande församlingen äro tjensteandar, utsända till deras tjenst, som skola ärfwa frälsning, Ebr. 1: 14, och längta att skåda in i försoningens hemlighet, 1 Petr. 1: 12, instämma i segersången med salig förundran och tillbedjande lof, då segren är wunnen.

12 och sade: Amen, lof och ära och wishet och tacksägelse och pris och magt och starkhet tillkomme wår Gud i ewigheters ewighet! Amen.

Så instämma änglarne i den frälsta skarans saliga lofsång, och med denna sjufaldiga lofsägelse och detta Amen bekräfta de den triumferande församlingens lof och pris till Gud och den segerwinnarens ära, som förwärfwat dem denna seger och denna salighet.

13 Och en af de äldste swarade och sade till mig: Hwilka äro dessa, som äro klädda i de hwita fotsida kläderna, och hwarifrån hafwa de kommit?

Med dessa frågor skall eftertanken wäckas och hjertat öppnas till att emottaga den underwisning, som nu följer.

14 Och jag sade till honom: Herre, du wet det. Och han sade till mig: Dessa äro de som komma ur den stora bedröfwelsen; och de hafwa twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod. Matt. 24: 21 f. Ebr. 9: 14. 1 Joh. 1: 7. Upp. 1: 5.

Alla dessa saliga äro komna ut den stora bedröfwelsen, neml. bedröfwelse öfwer synden, bedröfwelse för syndens skull, bedröfwelse öfwer allt det onda i werlden, bedröfwelse under otaliga förföljelser och pröfningar. Genom många bedröfwelser måste wi inga i Guds rike. Ap. G. 14: 22. I synnerhet förfärlig blifwer den sista stora bedröfwelsen, som skall närmast föregå den seger, Herren Jesus utlofwat åt sin församling. Matt. 24: 21. Upp. kap. 19—21. Men de, som i tron äro införlifwade med Herren Jesus, de äro rengjorde i hans försoningsblod, och han renar dem fortfarande dagligen såsom med en fotatwagning under hela deras wandring; och det är just genom kraften af hans blod, som de hafwa magt att öfwerwinna Satan och alla andeliga fiender. Upp. 12: 11.

15 Derföre äro de inför Guds tron och tjena honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen skall bo öfwer dem.

Att de hafwa twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod och i hans kraft öfwerwunnit i alla bedröfwelser, är den enda orsaken, hwarföre de äro inför Guds tron; och der finnes ingen enda i hela den oräkneliga skaran, som icke på detta sätt blifwit renad; der finnes ingen, som är der för någon egen rättfärdighets eller dygds skull, utan alla äro de renade af honom, de hafwa fått segren af honom och äro salige igenom honom allena.

I det nya Jerusalem och på den nya jorden, kap. 21, är icke något egentligt tempel, utan hela den nya skapelsen är då Herrens tempel och helgedom, och deruti skola alla de saliga tjena honom utan återwändo. Han skall bo öfwer dem eller omgifwa och kringstråla dem med sin oändliga härlighet, likasom då han med sin härlighet öfwerstrålade och uppfylde tabernaklet. 2 Mos. 16: 10, och templet, 1 Kon. 8: 11. Hes. 1: 28. Herren will för de saliga uppenbara så mycket, som de kunna bära af den andeliga fullheten af hans majestäts och härlighets outransakliga rikedomar.

16 De skola icke mer hungra eller [band III, 702]törsta, icke heller skall solen eller någon hetta falla på dem. Es. 49: 10.

17 Ty Lammet, som är midt för tronen, skall wårda dem och leda dem till lefwande wattenkällor, och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon. Ps. 23: 1 f. Es. 25: 8. Upp. 21: 4.

All jordisk nöd har nu en ände, och nu är äfwen deras hunger och törst efter sanning och rättfärdighet mättad, samt stillas och tillfredsställes oupphörligt; och äfwen häruti består en del af saligheten, att de frälste få dricka ljus ut ewighetens brunnar och ewigt wara hos honom, som är all salighets oändliga ursprung. Det är såsom om de med tårfulla ögon kommit ur den stora bedröfwelsen och den heta striden, men nu blifwa alla tårar aftorkade. Ja, redan här i tiden aftorkar den gode herden många tårar af den stridande församlingens ögon, han gör alltid mera än han lofwar, den nådige och barmhertige Herren.

8 Kapitlet.

Det sjunde inseglet brytes. Johannes ser sju änglar med sina basuner. De fyra första basunerna.

Och då det bröt det sjunde inseglet, wardt tystnad i himmelen omkring en half timme.

Då Lammet bröt det sjunde inseglet, framträdde Guds rådslut och domar liksom på en klar och lefwande tafla, uppfyllande alla himmelens innewånare med djup, helig förundran, som betecknas med allmän tystnad; lofsångsljuden stannade, under det de himmelska härskarorna fingo se dessa stora hemligheter uppenbarade.

2 Och jag såg de sju änglar, som stå inför Gud, och dem gåfwos sju basuner.

Åt de sju höga änglar, som Johannes såg stående framför tronen, för att liksom emottaga befallningar och i förening med alla änglar utföra dem, gåfwos sju basuner. Basuner brukades i det gamla testamentet i krig och då någon stor högtid började, hwarigenom ett nytt tidskifte inträdde. Basunerna äro liksom de röster, hwarmed Gud gifwer tillkänna sina domar och rådslut i sin werldsstyrelse. Sjutalet syftar derpå, att det är den Helige Ande, genom hwilken Gud utförer sin wilja och regerar, icke blott i nådens, utan äfwen i allmagtens rike. Basuner eller trumpeter, som här nämnas, gifwa tillkänna de strider mellan ljuset och mörkret, som beskrifwas i det följande samt fiendernas nederlag och Kristi församlings seger, likasom Jerikos murar föllo, då Israels härar blåste i basunerna; och fastän basunaljudet icke hade någon synbar werkan under de sex dagarne, så föllo dock de starka fästningsmurarne, då Israeliterna på sjunde dagen basunade och uppgåfwo ett härskri. Jos. kap. 6. Lika wisst måste alla mörkrets fästen falla för Kristi rike.

3 Och en annan ängel kom och stälde sig wid altaret och hade ett gyllene rökelsekar, och honom blef gifwet mycket rökwerk, att han skulle lägga det till alla heligas böner på det gyllene altaret, som är inför tronen. Upp. 5: 8. Ps. 141: 2.

4 Och röken af rökwerket jemte de heligas böner uppsteg ur ängelns hand inför Gud.

Wid brännofferaltaret, som nämnes kap. 6: 9, såg Johannes denne ängel, hwilken hade ett gyllene rökelsekar. Templet och altaret i Jerusalem hade sina urbilder i himmelen och woro gjorda efter den uppenbarelse, som Herren gaf åt Moses. Från detta brännofferaltare hemtar ängeln glöd till rökwerket; jemför 3 Mos. 16: 12. Martyrerna woro liksom offer, som blifwit offrade till Herrens förhärligande, se Rom. 12: 1, och af samma eld tages glöd till rökwerket Det gyllene altaret, hwarpå rökelsen skulle brännas, war närmare tronen, likasom i det jordiska templet rökofferaltaret stod i det heliga, nära intill det allraheligaste, se 2 Mos. 30: 1–6. Rökwerket och helgonens böner äro icke ett och detsamma, utan rökwerket är Kristi förtjenst och Kristi Ande, som han gifwit åt sina trogna, och så kunna de bedja i hans namn. I detta rökwerk, som brinner i den nådeseld, Guds Ande upptändt, uppstiga deras böner inför Guds tron. Då alla heligas böner brinna i detta myckna rökwerk, som gifwes, och alla heliga änglar dermed förena sina böner och sin tjenst på den allsmägtiges befallning, så kan segern icke wara owiss. Jesu förtjenst och öfwerstepresterliga förbön förer hans trognas böner inför Gud, och bönhörelsen är lofwad.

5 Och ängeln tog rökelsekaret och fylde det från elden på altaret och kastade på jorden; och det uppstod tordön och röster och ljungeldar och jordbäfning.

Härmed betecknas, att de troendes böner i kraften af Kristi förtjenst nedsända stora werkningar och krafter till jorden. Elden tages af samma offereld, hwarmed rökwerket brändes, v. 3, och nedkastas utur samma rökelsekar. Den heliga skrift uppmanar mycket till bön, och tillägger bönen en stor kraft: Waken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse! Bedjen utan återwändo! Alla straffdomar och alla Guds dråpliga werk i hans werldsstyrelse äro bönhörelser, de äro swar på den himmelske öfwersteprestens bön och rop och tårar, och på allt det ropande, som hans Ande werkar både i den stridande och i den triumferande församlingen. Allt detta bedja wi om särskildt i Herrens bön: Fader wår, m. m.

6 Och de sju änglarne, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att basuna.

7 Och den förste basunade, och det wardt hagel och eld, blandade med blod, och de kastades på jorden; och tredjedelen af jorden uppbrändes, och tredjedelen af träden uppbrändes, och allt grönt gräs uppbrändes.

[band III, 703]Nu börja dessa straffdomar att öfwergå werlden. Öfwer Judafolket war Guds rättfärdighets förkastelsedom redan kommen, men en stor del af dem återwände och odlade sitt land, uppbyggde sina städer o. s. w.; dock redan år 133 uppreste sig en falsk Messias, som kallade sig Barkokba eller stjernesonen, till Judarnas konung, till detta folks ytterliga förderf och undergång; ty han blef öfwerwunnen af romerska härar: femtio befästade och inemot tusen andra wälbygda orter i Judeen förstördes genom eld och swärd. Ett så stort antal menniskor omkom i dessa förödelser, att judiska skriftställare klaga, att derwid en gång till så många omkommit, som fordom hade uttågat ut Egypten. Derefter kommo stora krig och förödelser i flera delar af det romerska riket. Före den sistnämda förödelsen hade judarne häftigt förföljt de kristna, åtskilliga romerska kejsare förföljde dem grufligt, och den mägtige konung Sapor eller Schapur i Persien lät en förskräcklig förföljelse öfwergå dem, sedan han i långa blodiga krig ryckt till sig flera delar af det romerska riket. Hagel och eld, blandade med blod, betyder blodiga straffdomar från himmelen; träd är en bild af det starka, och gräs en bild af det swaga bland menniskorna, se Hes. 47: 712. Es. 10: 19. Hes. 20: 47. Es. 61: 3. 2 Kon. 19: 26.

8 Och den andre ängeln basunade, och det war som om ett stort brinnande berg hade blifwit kastadt i hafwet, och tredjedelen af hafwet wardt blod.

9 Och tredjedelen af de lefwande warelserna i hafwet dog, och tredjedelen af skeppen förgicks.

Denna straffdom synes närmast syfta på de stora härjningar, som öfwergingo det romerska riket genom de otaliga wilda folkskaror, som plötsligt kastade sig in i detta rike. Icke långt förr än Johannes såg denna syn, hade det brinnande berget Vesuvius utkastat en så wäldig öfwerswämmande eldström, att byar och städer blefwo alldeles begrafna i eld och aska, och eldströmmar utgöto sig i hafwet. Af denna förskräckliga händelse torde bilden här wara lånad. Hwarje gång då mägtiga folk med eld och förödelse, liksom upptända af afgrundsbrand, kasta sig öfwer andra folk, som ej äro mägtiga att göra motstånd, såsom Spaniorerna kastade sig öfwer den nya werldens swaga, men talrika folk, sker en motswarighet till den bildliga beskrifning wi här läsa. Skeppen kunna i denna liknelse anses beteckna byar och städer i folkhafwet. Upp. 13: 1. Men den egentliga fullbordan af denna och följande profetior är att wänta.

10 Och den tredje ängeln basunade, och från himmelen föll en stor stjerna, brinnande såsom en fackla, och hon föll på tredjedelen af floderna och på wattenkällorna.

11 Och stjernans namn är malört; och tredjedelen af wattnet förwandlades till malört, och många bland menniskorna dogo af wattnet, emedan det hade blifwit bittert.

De twå föregående basunerna syfta mera på yttre straffdomar och förödelser öfwer folk och länder, men här och i det följande antydas tillika stora anfall af mörkrets rike mot Kristi kyrka genom willfarelser, falsk lära, affall ifrån Kristus. Likasom Satan liknas wid en från himmelen fallen morgonstjerna, och denna liknelse kan tillämpas på alla höga och mägtiga, som göra sig till hans redskap, såsom Babels konung, eller på affällige lärare, som blifwa Satans apostlar, så kunna wi tillämpa denna bildliga profetia både på den falske läraren Arius, som förnekade Kristi gudom och spred denna förderfliga willfarelse ganska wida, och den kan tillämpas på alla falska lärare och betydande affällingar, som uppstå i kristenheten i alla tider. Floderna och wattenkällorna kunna wi anse såsom en bild af kyrkosamfund och läroanstalter, som blifwa förgiftade af irrlärare; ty ordet och läran är medlet till den Helige Andes meddelande, som på flera ställen i skriften framställes under bilden af watten. Joh. 4: 14; kap. 7: 38, 39. Irrlärare hafwa alltid något bländande sken med sig, och somliga med stora naturgåfwor utrustade andar, då de blifwa upptända af lögnens anda, brinna såsom bloss, förföra många och förderfwa ordets och lärans wederqwickande watten med willfarelsens bittra gift, som förorsakat andelig död hos dem, som dricka deraf. Willfarelserna medföra också en bitter ande, som hatar och förföljer dem, som älska sanningen; men icke blott detta, utan de, som äro upptända af denna bitterhet, hata och förfölja hwarandra. Här är orsaken till alla förföljelser och alla religionskrig; och denna bitterhetens ande har alltså äfwen wållat och kommer ännu att wålla otaliga menniskors död.

12 Och den fjerde ängeln basunade, och tredjedelen af solen wardt slagen och tredjedelen af månen och tredjedelen af stjernorna, på det att tredjedelen af dem skulle förmörkas och tredjedelen af dagen mista sitt sken och natten likaså.

13 Och jag såg, och jag hörde en örn, som flög midt på himmelen, säga med hög röst: We, we, we dem som bo på jorden, för de öfriga basunrösterna från de tre änglar, som ännu skola basuna! Upp. 9: 12.

Bilderna äro lånade af utomordentliga förmörkelser i sol och måne. Jemför Es. 13: 10. Joel 3: 15. Solen kan här anses såsom en bild af uppenbarelsens ljus, som i skriften är oss gifwet, och månen är en bild af förnuftet och den menskliga wisheten, som bör emottaga ljus från denna sol. Stjernorna är ett bildligt uttryck för lärare, såsom i v. 10, 11. Dan. 12: 3 m. fl. Snart blef i kyrkan bibelordet bortskymdt och förmörkadt af falska lärares och affälliga kristnas förmörkade förnuft och deras egna påfund, ja, snart blef bibeln undanträngd [band III, 704]både i öster- och westerlanden, och ända till denna dag är både i den grekiska och i den romerska kyrkan folket förbjudet att läsa bibeln på sitt modersmål; och i den protestantiska kyrkan har det warit så långt kommet, att mången förnekade bibeln att wara Guds ord, ja, ännu sätta många, både lärare och andra, sitt eget förnuft i stället för Guds ord. Bibelordet sprider äfwen i wårt land icke mer än en del af sitt sken; förnuftets och werldswishetens måne är, med afseende på ljusets emottagande från solen, knappt i nytändning, och många stjernor äro förmörkade. Örnen är en träffande bild af segrande, straffande magt och passar wäl till uppdraget att utropa det trefaldiga we, som skall följa med de tre återstående basunerna. De fyra första basunernas betydelse sträcker sig genom tidernas lopp från början till fulländningen af Kristi kyrka, och syftar på hwad den har att lida af yttre och inre fiender. Men de tre sista basunerna syfta närmare på de sista tiderna samt Kristi kyrkas skenbara undergång och den derpå följande fullkomliga segren.

9 Kapitlet.

Femte och sjette basunen.

Och den femte ängeln basunade, och jag såg en stjerna, som hade fallit ifrån himmelen ned på jorden, och henne wardt gifwen nyckeln till afgrundens brunn.

2 Och hon upplät afgrundens brunn. Och en rök steg upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades af röken från brunnen,

3 Och ur röken utgingo gräshoppor på jorden, och dem wardt gifwen magt, såsom skorpionerna på jorden hafwa magt.

4 Och dem wardt sagdt, att de icke skulle skada gräset på jorden eller något grönt eller något träd, utan endast de menniskor, som icke hade Guds insegel på sina pannor. Hes. 9: 4 f. Upp. 7: 3.

I det första, fjerde, femte, sjunde samt början af det åttonde kapitlet har aposteln Johannes, och genom honom Kristi församling, som läser denna bok, fått blicka in i sjelfwa himmelen och sålunda fått en härlig insigt i den förklarade medlarens och de himmelska härskarornas werksamhet till Guds rikes framgång och seger. I andra och tredje kapitlen lära wi känna den stridande församlingens tillstånd på olika orter och tider, och i det sjette och det åttonde kapitlet lära wi känna de af Herren sända straffdomar och plågor, som hafwa till ändamål att förödmjuka och aga Guds folk och så wida nedtrycka werldsmagterna, att de icke kunna förstora Kristi kyrka. Men i detta kapitel och på åtskilliga andra ställen i denna bok låter uppenbarelsens Ande den stridande församlingen skåda några framträdanden af mörkrets härar och stora ansträngningar af Satans magt och list, för att öfwerwinna Kristus och hans församling på jorden och behålla herrawäldet såsom denna werldens furste. En stjerna, jemför Es. 14: 12. Om afgrunden, se Luk. 8: 31. Äfwen påfwen har påstått sig ega icke blott himmelrikets nycklar, utan ock nyckeln till afgrunden. Han har ock werkligen öppnat afgrundens brunn, så att rök stigit upp, som förmörkat solen och luften, nemligen bibelns ljus och ande i den kristna kyrkan. Men här syftas utan twifwel ännu egentligare på osynliga afgrundshärar, som framträda näst före den sista afgörande striden. Då i v. 4 menniskorna nämnas särskildt, så kan gräs och träd, som här nämnas, icke wara en bild, som betyder högre och lägre menniskor, såsom på ett och annat ställe i skriften, utan har en bokstaflig mening.

5 Och dem wardt gifwet, att de icke skulle döda dem; de skulle endast plågas i fem månader; och plågan af dem war såsom plågan af en skorpion, när han har stungit en menniska.

För alla plågor och straffdomar och för all werksamhet, som den allsmägtige tillstädjer mörkrets magter, har han bestämt tid och stund och en fast gräns, öfwer hwilken de icke gå kunna. — Stygnet af skorpioner är outsägligen pinsamt, men sällan dödande. Af denna jemförelse är det tydligt, att de qwal, som här menas, blifwa ganska förskräckliga — mörka, tröstlösa qwal i själ och ande hos dem, som icke hafwa Guds insegel. Alla werldsliga nöjen och förströelser gifwa då ingen tröst eller lindring.

6 Och i de dagarna skola menniskorna söka döden och icke finna honom; och de skola längta att dö, och döden flyr ifrån dem.

Så tydligt skiljas dessa inte qwal från alla yttre straffdomar, blodiga krig, hunger och pest o. s. w., som medföra stora lekamliga lidanden och lekamlig död för många.

7 Och gräshoppornas gestalter liknade hästar, rustade till strid, och på deras hufwud woro såsom kronor, som liknade guld, och deras ansigten woro såsom menniskors ansigten. Joel 2: 4.

8 Och de hade hår såsom qwinnors hår, och deras tänder woro såsom lejons. Joel 1: 6.

9 Och de hade pansar såsom jernpansar, och dånet af deras wingar war såsom dånet af wagnar, då många hästar löpa till strid. Joel 2: 5.

10 Och de hade stjertar, såsom skorpioner, och gaddar, och i deras stjertar låg deras magt att skada menniskorna i fem månader.

Denna beskrifning wisar oss den gestalt, i i hwilken Johannes såg dessa afgrundssfaror. [band III, 705]profeten Joel äro gräshoppor en bild af talrika härjande krigshärar. Joel kap. 1 och 2.

11 Och de hade en konung öfwer sig, afgrundens ängel, hwilkens namn på ebreiska är Abaddon, och på grekiska har han namnet Apollyon.

De båda namnen Abaddon och Apollyon betyda förderfware. Det är alldeles motsatsen till namnet Jesus, Frälsare. Kristus kom icke till att förderfwa menniskornas själar, utan till att frälsa dem; men de, som icke låta sig frälsas af honom och beseglas af hans Ande, de blifwa slutligen öfwerlemnade åt förderfwaren och mörkrets härar. Att namnet Förderfware här anföres på twenne språk, (ebreiska och grekiska), betyder att detta we skall sträcka sig både till Judar och hedningar, äfwen kristenhetens hedningar.

12 Ett we har gått till ända; se, härefter komma ännu twå andra we. Upp. 8: 13.

Dessa ord innebära den tidsbestämmelse, att det första we skall wara öfwerståndet, innan de twå andra följa.

13 Och den sjette ängeln basunade; och jag hörde en röst från de fyra hornen på det gyllene altaret inför Guds ansigte

Från de fyra hornen i hörnen af det gyllene rökaltaret hördes nu rösten af den ängel, som brände rökwerket, se kap. 8: 5; de troendes böner hafwa uppstigit, kristenhetens affall och synder hafwa kommit i åtanke inför den rättfärdige Guden, och denne ängel har befallning att nu låta det andra we inbryta, det uppehålles icke längre genom bön och förbön.

14 säga till den sjette ängeln, som hade basunen: Lös de fyra änglar, som äro bundne wid den stora floden Eufrat.

15 Och de fyra änglarne löstes, hwilka hade stått färdige för timmen, dagen, månaden och året, då de skulle döda tredjedelen af menniskorna.

Man har tillämpat denna profetia på Muhammed och hans närmaste efterföljare samt på de mägtigaste muhammedanska folken: Araber, Perser, Tartarer och Turkar, som bo närmast till floden Eufrat, och hela detta we har blifwit ansedt såsom en profetia om de muhammedanska härarna, som woro så förderfliga för kristenheten. Wäl må en sådan tillämpning göras, liksom det första we kunde tillämpas på det påfliga mörkret, men hela beskrifningen om dessa we wisar oss, att här menas osynliga afgrundsmagter; ty likasom goda änglaskaror deltaga i striderna på jorden till Guds folks beskydd, se 2 Kon. 6: 17, så äro ock afgrundens härar werksamma, så widt som Herren tillstädjer, och ju närmare det lider till den afgörande striden, desto mera anstränga de sig, och slutligen, då kristenheten har fylt ett wisst syndamått och affallet är fullkomnadt, låter Herren de onda härar frambryta, som så länge warit bundna, men hwilkas tid är noga bestämd.

16 Och antalet af rytteriets härskaror war twå gånger tio tusen gånger tio tusen; jag hörde deras antal.

Twå gånger tio tusen gånget tio tusen, d. ä. twå hundra millioner.

17 Och så såg jag i min syn hästarna och dem som sutto på dem. De hade eldröda och hyacintfärgade och swafwelgula pansar, och hästarnas hufwud woro såsom lejons hufwud, och från deras munnar utgick eld och rök och swafwel.

18 Af dessa tre plågor dödades tredjedelen af menniskorna, af elden och af röken och af swaflet, som utgick från deras munnar.

Både färgen, elden, röken och swaflet wisar oss, att här egentligen menas afgrundshärar.

19 Ty hästarnas magt låg i deras mun och i deras swansar; ty deras swansar liknade ormar och hade hufwud, och med dem gjorde de skada.

Man har tillämpat denna beskrifning på de eldredskap, som anwändes, då Turkarne intogo Konstantinopel, samt på kanoner och eldgap, som kommit i bruk sedan krutet blef uppfunnet, och hwarigenom redan många millioner menniskor i krig blifwit dödade; och emot tillämpningen är ingen inwändning att göra, men egentligen handlar denna beskrifning helt sannolikt om lefwande gestalter, hwilka dock lika litet, som de himmelska härarna, blifwa uppenbara i den synliga werlden. Blott werkningarna blifwa uppenbara, menniskor plågas, v. 4–6; menniskor dödas, v. 18.

20 Och de öfriga menniskorna, som icke hade blifwit dödade genom dessa plågor, bättrade sig icke från sina händers werk, så att de upphörde att tillbedja de onde andarne och afgudabelätena af guld och silfwer och koppar och sten och trä, hwilka hwarken kunna se eller bära eller gå. Upp. 16: 11. Ps. 135: 15 f.

21 Och de bättrade sig icke från sina mordgerningar eller från sina trolldomskonster eller från sin skörlefnad eller från sina tjufnader.

Både i den grekiska och påfwiska och i andra affallna kyrkor är bilderdyrkan wanlig. Bilderdyrkan är afguderi, se 2 Kor. 10: 20. Mordgerningar, trolldomskonster, eller grt.: giftblandningar, giftdrycker, skörlefnad och tjufnad äro wanliga följder af sådant affall. Men äfwen i den protestantiska kyrkan har affallet redan stigit till en förskräcklig höjd, icke blott till Kristusförnekelse, utan till Gudsförnekelse, och menniskorna wilja wara sina egna gudar, ja, mången påstår, att ingen annan Gud är, än [band III, 706]menniskan. Detta har alstrat stort sedeförderf, stor lastbarhet; och ändtligen komma de we, som här beskrifwas, så wisst som den allsmägtige och sannfärdige Guden lefwer. Lycklig då den, som har Guds tecken i sitt anlete och frälsas från dessa plågor.

10 Kapitlet.

Johannes ser en ängel med en öppen bok i handan stå på hafwet och jorden.

Och jag såg en annan stark ängel nedstiga från himmelen, och han war klädd i en sky, och regnbågen war öfwer hans hufwud, och hans ansigte war såsom solen, och hans fötter såsom eldpelare. Upp. 5: 2. 4: 3.

En annan stark ängel, se kap. 5: 2. Den ängel, som här nedstiger, är klädd i en sky, och regnbågen war öfwer hans hufwud m. m., som tydligen wisar, att han är sänd i hans namn som sitter på tronen, kap. 4: 2, 3; kap. 1: 14, 15. Hela detta kapitel och de tretton första verserna af det elfte kapitlet utgöra en mellansyn, som Johannes fick skåda, innan det tredje we beskrifwes, fastän ingen tid kommer att förflyta emellan det andra och det tredje we, då dessa profetior fullbordas.

2 Och han hade i sin hand en liten öppen bok, och han satte sin högra fot på hafwet och den wenstra på jorden.

3 Och han ropade med hög röst, såsom ett lejon ryter, och då han ropade, talade de sju tordönen med sina röster.

4 Och då de sju tordönen hade talat, ämnade jag skrifwa; och jag hörde en röst från himmelen säga: Försegla hwad de sju tordönen hafwa talat, och skrif det icke.

Denna bok är öppen och wisar allt det, som skall ske, då nu den sjunde ängeln skall basuna. Den mägtiga röst, hwarmed ängeln talar, betecknar hans stora magt och höga uppdrag. Kristus, konungen sjelf, har gifwit honom flera tecken af sin konungawärdighet såsom fullmagt. Det, som de sju tordönen talade, har icke blifwit uppenbaradt. Det syftar sannolikt på tidsbestämmelsen jemte andra hemligheter, som Herren i sin wishet icke funnit för godt att uppenbara. Ej underligt derföre, att alla, som försökt att fullständigt förklara denna bok, hafwa misslyckats. Om tordönen, som utgå från tronen se kap. 4: 5. Jemför Ps. 29. Sjutalet häntyder derpå, att dessa röster äro uppenbarelser från Gud, meddelade genom den Helige Ande.

5 Och den ängeln, som jag såg stå på hafwet och på jorden, upplyfte sin hand mot himmelen Dan. 12: 7.

6 och swor wid den som lefwer i ewigheters ewighet, hwilken har skapat himmelen och det som är i den och jorden och det som är på den och hafwet och det som är deri, att ingen tid skall wara mer,

7 utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när han skall basuna, är Guds hemlighet fullbordad, enligt det glada budskap, som han gifwit sina tjenare, profeterna. Upp. 11: 15. Am. 3: 7.

Ängeln höll boken i den ena handen, v. 2, och upplyfte den andra handen till himmelen, då han med en högtidlig ed bekräftade, att bokens innehåll nu skulle fullbordas utan någon mellantid, utan något uppehåll, så snart den sjunde ängelns röst höres. Då är Guds hemlighet fullbordad, som blifwit förkunnad för profeterna, nemligen Messias’ rikes fullkomliga seger och allmännelighet. Denna uppmuntrande och tröstande försäkran behöfwer Kristi församling särskildt för att styrkas i tron under det tredje we, som för Herrens heliga på jorden medförer mycket större bedröfwelse än de twenne föregående. Att denna ängel swär wid den allsmägtige, som skapat allt, antyder, att alla skapade ting stå under skaparens magt och ledning, och att ingenting kan hindra hans rådssluts fullbordan. Han, som skapat allting, har också den högsta magten öfwer allting och allt motstånd mot honom är till slut förgäfwes.

8 Och den röst, som jag hade hört från himmelen, hörde jag åter tala med mig och säga: Gå, tag den öppna lilla boken, hwilken är i den ängelns hand, som står på hafwet och på jorden.

9 Och jag gick bort till ängeln och sade till honom, att han skulle gifwa mig den lilla boken. Och han sade till mig: Tag och ät upp henne; och hon skall göra dig sweda i din buk, men i din mun skall hon wara söt som honung. Hes. 2: 8 f. 3: 1 f.

10 Och jag tog den lilla boken af ängelns hand och åt upp denne; och hon war i min mun söt som honung, och då jag hade ätit henne, swed det i min buk.

11 Och han sade till mig: Du måste åter profetera öfwer många folk och folkslag och tungomål och konungar.

Jemför Hes. 3: 1–3. Bokens tagande och ätande betyder en fullständig ingjutelse af profetians ande i siarens själ, så att Johannes blef uppfyld af Guds Andes ljus, och likasom införlifwad med det, som skulle ske. Detta medförde ljuflig fröjd för själ och hjerta, men war pinsamt för den naturliga menniskan. Detsamma gäller till en wiss grad om den heliga skrift i allmänhet. Så snart man liksom äter den, eller tager emot den i hjertat, så födes deraf [band III, 707]en ny menniska, för hwilken ordet är ljufligt och sött, men det ät bittert för menniskans jordiska natur.

11 Kapitlet.

Guds tempel mätes. Twå Guds wittnen. Den sjunde basunen.

Och mig wardt gifwet ett rör, likt en staf, och mig wardt sagdt: Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillbedja derinne. Hes. 40 f.

Likasom profeterna i det gamla testamentet skulle med sinnebildlig handling göra sina profetior så mycket tydligare, t. ex. Es. kap. 20. Sak. 2: 1, 2. Hes. 40: 5; så fick Johannes i denna syn ett mått till att mäta Guds tempel och altare m. m. Härmed betecknas, huru Herren i de stora bedröfwelser, som i synnerhet under det tredje we tillstunda, noga bestämmer den gräns, öfwer hwilken det icke tillåtes fienderna att gå, utan han bewarar sin församling, så många som tillbedja i Anden och i sanningen och offra lefwande offer. Rom. 12: 1. Men här menas säkert tillika och egentligen det tempel, som beskrifwes i de nio sista kapitlen af Hesekiels profetior.

2 Men utelemna den gård, som ligger utanför templet, och mät honom icke; ty han är gifwen åt hedningarne, och de skola förtrampa den heliga staden i fyratiotwå månader. Luk. 21: 24. Upp. 13: 5. Dan. 7: 25. 12: 7.

Således skulle den yttre förgården icke mätas, utan blott templet, samt den inre förgården med altaret. Så är Kristi kyrka äfwen nu till hela sitt yttre omfång i hedningars händer, hwilka kallas kristna, de förtrampa förgårdarna och bjuda till på allt sätt de kunna, att få hela templet i sin magt. Härtill bidrager ock all sådan werldslig kyrkostyrelse, som will att Kristi kyrka skall wara statens tjensteqwinna eller bihang, och att allt andeligt lif skall qwäfwas, såsom i den påfwiska kyrkan m. m. Men ännu närmare och bokstafligare kommer denna profetia att fullbordas, se Sak. kap. 9; kap. 12: 1—3, 9, då bilden, som omtalas Upp. 13: 1115, uppsättes i Guds tempelgård, såsom förödelsens styggelse, Matt. 24: 15; likasom fordom skett till en förebild af det, som ännu ske skall, se Dan. 9: 27; kap. 11: 31. Detta egentliga förtrampande warar då bokstafligen i fyratiotwå månader.

3 Och jag skall gifwa åt mina twå wittnen att, klädde i säckar, profetera under ett tusen twå hundra förtio dagar.

Moses och Aron woro på sin tid twå stora wittnen i Israel; Haggai och Sakarias woro ett par af kraftiga wittnen på en gång, och i annat afseende Josua och Serubbabel. Sak. kap. 3 och 4. Tid efter annan uppträdde i det gamla förbundet twå profeter samtidigt, och äfwen i nya testamentet har någonting dylikt stundom wisat sig. För öfrigt utgör det stora paret af wittnen, det gamla och det nya testamentets heliga skrifter, i alla sanningens lefwande bekännare en andelig fullbordan af denna profetia i hela den stridande församlingens tid, ända till dess segren är gifwen. Men till slut, då icke blott antikrists ande och många antikrister, såsom redan i den apostoliska tiden, 1 Joh. 2: 18, utan antikrist personligen uppträder, så sänder Herren, likasom fordom mot Farao, twå stora personliga wittnen, och tiden för dessa twå wittnens werksamhet är noga bestämd, likasom hedningarnas förtrampande af den heliga staden, v. 2.

4 Dessa wittnen äro de twå oljeträd och de twå ljusstakar, som stå inför jordens Herre. Sak. 4: 2 f., 11 f.

Dessa wittnen kallas oljeträd och ljusstakar, ljusbärare, ty de emottaga i rikt mått den Helige Andes krafter från himmelen och låta sitt ljus lysa samt werka stora under i denna kraft. De stå inför himmelens och jordens Herre, utan något menskligt beskydd och bistånd, under det sanningens mägtigaste motståndare påstår och söker wisa, att han allena är herre öfwer jorden och will utrota wittnesbördet om Herren och hans smorde. Det är då sådana profetior, som Ps. 2, skola fullständigt gå i fullbordan.

5 Och om någon will göra dem skada, så går eld ut från deras mun och förtär deras fiender; och om någon will göra dem skada, måste han så dödas.

Jemför 2 Kon. 1: 1012.

6Dessa hafwa magt att tillsluta himmelen, på det att intet regn må falla i deras profetias dagar; och de hafwa magt öfwer wattnen, att förwandla dem till blod, och att slå jorden med allahanda plågor, så ofta de wilja. 1 Kon. 17: 1. 2 Mos. 7 f.

Dessa wittnen hafwa således en ännu större magt, än Moses hade i Egypten, och större än Elias hade på sin tid. Den falske Messias gör falska under, 2 Tess. 2: 9. Upp. 13: 13. Matt. 24: 24, men Herren låter då icke sina få trogna bekännare wara öfwergifna, utan twå wittnen hafwa wida större undergörande gåfwor från himmelen, än alla Egyptens trollkarlar och alla mörkrets magter kunna åstadkomma.

7 Och när de hafwa slutat sitt wittnesbörd, skall wilddjuret, som uppstiger ur afgrunden, föra krig med dem och öfwerwinna dem och döda dem. Dan. 7: 21. Upp. 13: 1 f. 17: 8.

Så snart de hafwa fulländat sitt wittnesbörd, men icke förr, blifwer det den wäldige fienden tillåtet att öfwerwinna och döda dem. Detta skall alltså utomordentligt bidraga till att förstora och stadfästa hans anseende, såsom om han wore mägtigare än den Kristus, om hwilken de twå wittnena hafwa wittnat, och i hwilkens kraft de gjort så stora underwerk. De blifwa sannolikt de twå sista martyrerna i Kristi kyrka.

[band III, 708]8 Och deras lik skola ligga på gatan i den stora staden, som i andelig mening kallas Sodom och Egypten, hwarest ock deras Herre wardt korsfäst.

Med de orden: hwarest ock deras Herre wardt korsfäst, betecknas staden, och tillståndet der är så syndigt i blindhet och förstockelse, att den i andelig mening kallas Sodom och Egypten. Detta kan ock tillämpas på kristenheten i hela dess affälliga skick, såwäl i den protestantiska, som i den påfwiska kyrkan.

9 Och de af folken och stammarna och tungomålen och folkslagen skola se deras lik i tre och en half dagar, och de skola icke tillstädja, att deras lik läggas i grafwar.

10 Och de som bo på jorden skola glädjas öfwer dem och fröjda sig och sända hwarandra gåfwor, emedan dessa twå profeter hafwa plågat dem som bo på jorden.

Alla, som hata sanningen, glädja sig alltid, då Kristi rike lider något skenbart nederlag, eller något Jesu wittne lider försmädelse eller misshandling. Såsom Kristi fiender med hånfull glädje riste hufwudet wid hans kors, och Satan triumferade, och såsom Filisteerna firade en glädjefest öfwer Simsons fångenskap, så skola fienderna fröjda sig, då dessa twå profeter äro döda.

11 Och efter de tre och en half dagarna ingick i dem en lifwets ande från Gud, och de stodo på sina fötter, och en stor fruktan föll öfwer dem som sågo dem.

Sanningen uppstår alltid i nya wittnen och med förökad kraft efter alla nederlag, ty den är ewig och oöfwerwinnelig såsom Gud sjelf. Ju flera wittnen blifwit dödade för sanningens skull, desto flera hafwa alltid uppstått; ju mera sanningen förföljes, desto mägtigare blifwer den. Men denna profetia, såwäl som hela Uppenbarelseboken, går icke blott i en sådan allmän, utan också i en särskild och bokstaflig fullbordan, efter den bildliga framställningens fulla mening.

12 Och de hörde en stark röst från himmelen säga till dem: Stigen hit upp. Och de stego upp till himmelen i skyn, och deras fiender sågo dem.

Såsom de twå wittnena warit delaktige i Herrens död, v. 7, och uppståndelse, v. 11, så blifwa de äfwen delaktiga i hans himmelsfärd.

13 Och i samma stund wardt en stor jordbäfning, och tiondedelen af staden föll, och under jordbäfningen dödades sju tusen menniskor, och de öfriga blefwo förfärade och gåfwo Gud i himmelen ära. Sak. 13: 7 f.

Det intryck, som de twå wittnenas uppståndelse och himmelsfärd gör på menniskorna, fulländas genom denna stora jordbäfning, och bär den frukten, att Gud i himmelen warder prisad genom mångas omwändelse.

14 Det andra we har gått till ända, se, det tredje we kommer snart. Upp. 8: 13. 9: 12. 15: 1.

Sedan nu, innan det tredje we beskrifwes, en framställning om Guds folks egentliga tillstånd, som under detta tredje we skall ega rum, till de troendes underwisning och tröst blifwit gifwen, börjar nu beskrifningen om detta tredje we i dess beskaffenhet såsom straffdom för fienderna.

15 Och den sjunde ängeln basunade, och i himmelen hördes starka röster, sägande: Werldens rike har blifwit wår Herres och hans Smordes, och han skall regera i ewigheters ewighet. Upp. 7: 10. 12: 10.

Med denna basunaröst är nu tecknet gifwet, att Kristi rikes seger skall hastigt komma. Nu går Ps. 110; Dan. 7: 14, 26, 27 och dylika profetior i fullständig uppfyllelse.

16 Och de tjugufyra äldste, som sutto inför Gud på sina troner, föllo på sina ansigten och tillbådo Gud, Upp. 4: 410. 5: 8.

17 Sägande: Wi tacka dig, Herre Gud, du allswåldige, du som är och som war, att du har tagit din stora magt och regerar. Upp. 4: 8.

18 Och folken wredgades, och din wrede kom och tiden att de döda skulle dömas och att du skulle löna dina tjenare, profeterna, och de heliga och dem som frukta ditt namn, små och stora, och att du skulle förderfwa dem som förderfwa jorden.

Den allsmägtiges rättfärdiga dom öfwer det onda, och ljusets fullkomliga seger är i himmelen ett stort ämne till lof- och tacksägelsesång. Om tiden för de dödas dom, se kap. 6: 10–17. Om folkens wrede, se Ps. 2: 1. Profeterna och de heliga innefatta alla troende, både lärare och åhörare, så många som blifwit rättfärdiggjorda, och således heliga i Kristus Jesus. Det är ock särdeles anmärkningswärdt, att här äfwen omtalas, att Herren skall löna dem, som frukta hans namn, jemte profeterna och de heliga. Om domen öfwer förderfware, se 2 Tess. kap. 1.

19 Och Guds tempel i himmelen wardt upplåtet, och hans förbunds ark wardt sedd i hans tempel, och det uppstod ljungeldar och röster och tordön och jordbäfning och starkt hagel. Upp. 15: 5.

Att Johannes fick skåda in i Guds tempel i himmelen och se hans förbunds ark betecknar, att Gud nu skall fullkomligt werkställa förbundet och gifwa seger åt Kristus och förbundsfolket med stor magt och stora under, hwilket antydes med ljungeldar, röster, tordön, jordbäfning och starkt hagel. Mot allt detta hjelpa hwarken menskliga eller sataniska stridskrafter.

[band III, 709]

12 Kapitlet.

Qwinnan och draken. Mikaels strid mot draken.

Och ett stort tecken syntes i himmelen: en qwinna, klädd med Solen, och månen under hennes fötter, och på hennes hufwud en krona af tolf stjernor.

En qwinna, klädd med solen m. m., wisades för profeten i en syn och kallas för ett stort tecken; ty hon betecknar Sions dotter, hela det andeliga Israel, både i det gamla och nya testamentet. Samma bild är i det gamla testamentets profetior ganska wanlig, och föreningen mellan Kristus och församlingen är underbart afmålad i Salomos Höga Wisa. I denna syn är qwinnan klädd med solen, som är Kristus, sanningens och rättfärdighetens sol, såsom hwarje troende själ är iklädd Herren Jesus Kristus. Det menskliga förnuftets och den jordiska wishetens måne och allt det föränderliga och förgängliga, som beror af solen, har hon under sina fötter; hon har af Kristus blifwit upphöjd deröfwer. Kronan af tolf stjernor på hennes hufwud är en bild deraf, att församlingen icke blott hwilar på profeternas och apostlarnas grund, utan detta heliga tolftal, hela det uppenbarade ordets ljus i tolffaldig stjernglans omgifwer hennes hufwud, så att hon wandrar i detta ljus. Solen, som är Kristus, kläder och gläder henne; månen och natten öfwerwinnas, och uppenbarelsens stjernljus bär hon med sig och låter det lysa för menniskorna i allt det omgifwande mörkret.

2 Och hon är hafwande och ropar i barnsnöd och födslowånda.

3 Och det syntes ett annat tecken i himmelen, och se, en stor röd drake, som hade sju hufwud och tio horn och på sina hufwud sju diadem[4].

4 Och hans stjert drog med sig tredjedelen af himmelens stjernor och kastade dem på jorden. Och draken stod framför qwinnan, som skulle föda, på det att, när hon hade födt, han skulle uppsluka hennes barn.

5 Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med jernspira, och hennes barn wardt uppryckt till Gud och till hans tron. Ps. 2: 9. Upp. 2: 27. 19: 15.

Af Sions dotter i det gamla förbundet, af det Israel, som Gud hade utwalt, föddes Messias; och draken, som är djefwulen, förföljde honom ända ifrån hans födelse, och bragte honom på korset och wille qwarhålla honom i döden; men Kristus uppstod från de döda och wardt upphöjd på Fadrens högra hand. Detta gossebarn blef uppryckt till Gud och till hans tron; men af honom frambragtes ett större och mägtigare andeligt Israel, i hwilket Kristus skulle winna gestalt och liksom andeligen födas, för att fullkomligt framställa församlingen såsom sin kropp, för hwilken han är hufwudet, så att Kristus i sin fullkomliga helhet, nemligen i förening med församlingen, eller såsom winträdet med sina grenar, såsom kroppen med sina lemmar, måtte blifwa född.

Drakens gestalt, en röd orm med sju hufwud och tio horn och på dessa hufwud sju diadem, är en bild af Satan och af satanswäldet i den fallna werlden. Att hans stjert drog med sig tredjedelen af himmelens stjernor och kastade dem på jorden betyder, att Satan har till ett jordiskt sinne neddragit en stor del af kristenheten och namnkristna lärare, och att han både genom lockelser och förföljelsen sökt och söker att göra hela återlösningswerket om intet, på det han och icke Kristus måtte blifwa menniskoslägtets herre och konung. Med frestelsen i öknen, med förföriska lockelser samt med lidande och död försökte han att i Kristus sjelf göra Guds rådslut om intet; och detsamma försöker han på enskilda troende och på hela församlingen. Solen kunde han ej fånga, men tredjedelen af himmelens stjernor drog han med sin stjert; Kristus öfwerwann han icke, men många kristna har han öfwerwunnit, och detta bör lända oss till en stark warning, på det wi icke må följa med det förskräckliga tåget, som drages af drakens stjert. (V. 5) Grt.: Som skall föra alla hednafolk i det med jernstaf. Detta utmärker den stränga heligheten i hans herrawälde, som icke tål någon synd.

6 Och qwinnan flydde till öknen, der hon har en plats beredd af Gud, att man der skall nära henne ett tusen twå hundra sextio dagar.

Det gamla Israel förstördes snart, efter det Herren Kristus hade uppfarit till himmelen, och det är nu i främlingskapets och förskingringens fångenskap, till dess Herren fullbordar sitt underbara rådslut. Rom. 11: 25–33. Också den sanna kristna församlingens spridda medlemmar äro i andelig måtto liksom i fångenskap, denna församling är werldens afskum, den lider ofta af främlingskapets förakt och förtryck, ända till dess det ordet går i fullbordan, att hela Israel warder frälst. Emellertid är rum för henne beredt af Gud, och hon födes, försörjes och bewaras af honom, fastän såsom i en öken.

7 Och det wardt en strid i himmelen: Mikael och hans änglar började strida med draken, och draken stred och hans änglar. Dan. 10: 1321. 12: 1.

8 Och de wunno icke, och deras rum wardt icke mer funnet i himmelen.

I nåderikets himmel, i den himmel, der Gud i Kristus är närwarande i den stridande församlingen, pågår denna stora kamp. Satans fall bestod, såsom wi af flera skriftens ställen kunna sluta, just deruti, att han wille wara såsom Gud. Den ängel, som af Gud utrustades att öfwerwinna honom, har således blifwit betecknad med namnet Mikael, som betyder: Hwem är såsom Gud, för att wisa orimligheten af drakens påstående. Denna strid pågår nu [band III, 710]mellan ljusets änglar och Satan med hans änglar, och tillika här i den synliga werlden mellan ljusets och mörkrets rike, mellan Guds barn och lögnens anhängare.

9 Och den store draken wardt nedkastad, den gamle ormen, som heter djefwul och Satan, hwilken förwillar hela werlden; han wardt nedkastad till jorden, och hans änglar blefwo nedkastade med honom. Luk. 10: 18. Joh. 12: 31. Upp. 20: 3. 1 Mos. 3: 14.

Djefwul och Satan betyda i så måtto detsamma, som det grekiska namnet Djefwul betyder baktalare, och det ebreiska namnet Satan motståndare. Den gamle ormen gör just genom förtalande och genom anklagelse inför Gud sitt djerfwaste motstånd. Se Sak. kap. 3. Job 1: 6 och följande.

10 Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: Nu har frälsningen och kraften och riket blifwit wår Guds, och magten hans Smordes, emedan wåra bröders anklagare är nedkastad, han, som anklagade dem inför wår Gud dag och natt. Upp. 11: 15. Job 1: 6 f. Sak. 3: 1 f.

11 Och de öfwerwunno honom för Lammets blods skull och för deras wittnesbörds ords skull, och de hafwa icke älskat sitt lif allt intill döden.

Här wisas på ett särdeles märkwärdigt sätt orsaken, hwarföre Satan ännu har någon magt på jorden, fastän återlösningswerket är fullkomligt fullbordadt och segren af Herren Kristus fullkomligt wunnen; det är syndens fortfarande genom otron på Kristus i den fallna werlden, som gör att Satan framställer anklagelse och anspråk inför Guds domstol. Han kan nu i ett afseende göra anklagelsen swårare, han kan säga inför den rättfärdige Guden. — ”Du ser ju, att all din kärlek och barmhertighet icke hjelper, för att winna det till mig öfwergångna och under min spira willigt tjenande menniskoslägtet; det hjelper ju icke, att din egen Son kom för att lida döden för de fallna; de flesta wilja ju icke tro, och de få, som säga att de tro, älska dock sig sjelfwa och sitt eget lif så, att om du pröfwar dem, skola de förneka dig”. — Denna anklagelse måste de öfwerwinna och nedtysta anklagaren just genom tålamod i lidande och död för Kristi skull, och detta är en af orsakerna, hwarföre Gud i sin wishet, barmhertighet och rättfärdighet har funnit för godt och finner för godt, att låta så många och swåra lidanden öfwergå Kristi församling, och att låta så många wittnen besegla wittnesbördet med sitt blod. Detta wittnesbörd kan icke jäfwas af anklagaren; och så helig och rättfärdig är Gud, att han will fullkomligt bewisa sin rättfärdighet icke blott för alla menniskor och himmelens härar, utan också för Satan och alla fallna änglar. Martyrerna och de heliga öfwerwunno anklagaren, de hafwa öfwerwunnit och de öfwerwinna honom på det sätt, att de icke älska sitt lif allt intill döden. På detta sätt födes af den stridande församlingen på jorden en skara af öfwerwinnare, som uppryckas till Gud och till hans tron, v. 5, och som skola uppstå och regera med Kristus. Upp. 20: 4. Genom detta nederlag, som draken lider, förlorar han sin talan, så snart det i Guds rådslut bestämda antalet af segerwinnare är insamladt; då får han icke längre tillträde i himmelen såsom anklagare, utan är alldeles utkastad, v. 9, och tillika med sina änglar nedkastad på jorden. Så länge han ännu hade någon talan, war det ännu liksom en twist underkastadt, huruwida Messias’ rike kunde fulländas, men så snart han förlorat sin talan, hördes den stora rösten i himmelen, som förkunnade: Nu har frälsningen och kraften och riket blifwit wår Guds, och magten hans Smordes. Så fröjdar sig den triumferande församlingen i himmelen, att anklagaren mot deras bröder på jorden är nedkastad och öfwerwunnen, ingalunda genom deras blod, utan för Lammets blods skutt, och för deras wittnesbörds ords skull. Blott med Lammets blod och hans troendes wittnesbörd om honom i ord och werk tillstoppas anklagarens mun.

12 Derföre glädjens, I himlar, och I, som bon i dem. We jorden och hafwet! Ty djefwulen har stigit ned till eder i stor wrede, wetande, att han icke har lång tid. Es. 49: 13. Upp. 8: 13. Matt. 24: 22.

Nu höres icke längre i himmelen den anklagare, som kan störa de saligas frid, såsom wi af sammanhanget finna, att den triumferande församlingen står i så innerlig andelig förening med den stridande församlingen på jorden. Deltagandet tillät icke någon fullkomlig salighet och glädje, så länge dessa anklagelser hördes emot bröderna dag och natt inför den rättfärdiges domstol, men nu, då anklagaren är förkastad, höres detta uppmaningsrop: Glädjens, I himlar, och I som bon i dem! Men deremot förkunnas we öfwer jorden, emedan Satans wrede nu har uppnått sin höjd. Wid det första we nämnes en afgrundens ängel. Wid det andra we fyra onda änglar, och wid det tredje we är det draken eller djefwulen, som mera personligen och omedelbart framträder. Genom allt detta blifwer Satan sjelf och med honom alla hans anhängare allt mera och slutligen fullkomligt mogna till den afgörande domen.

13 Och när draken såg, att han war nedkastad på jorden, förföljde han qwinnan, som hade födt gossebarnet.

Huru förskräckligt draken har förföljt det kringspridda Judafolket, och med hwilka grymheter de kristna blefwo förföljda i de första tiderna, är wäl bekant, men i alla tider hafwa alla trogna Kristi bekännare blifwit förföljda. Påfwewäldet har genom inqvisitionens grymheter och andra medel sökt utrota den rätta församlingen, och Muhammeds härar hafwa länge stått såsom mordänglar med draget swärd emot [band III, 711]de kristna, men ännu större har faran för sanna troende warit inom den protestantiska kyrkans eget sköte, ty der har draken framträdt med ännu mera förföriska medel och på mycket farligare sätt.

14 Och åt qwinnan gåfwos den stora örnens twå wingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin plats, der hon näres under tid och tider och half tid, fjerran ifrån ormens åsyn. Dan. 7: 25. 12: 7.

Herren bar sitt folk Israel såsom på örnwingar utur Egypten öfwer det röda hafwet och genom den stora öknen. 2 Mos. 19: 4. 5 Mos. 32: 11. På ett underbart sätt uppehöll han Israels folk i den babyloniska fångenskapen, och förde en stor del af judafolket tillbaka till Kanaans land, så att alla löften och profetior, som syftade på Messias’ första tillkommelse, gingo i fullbordan på sin bestämda tid. Samma folk har han uppehållit och skall intill återupptagelsen, Rom. 11: 15, uppehålla det, till dess Sak. 12: 10 och andra profetior gå i fullbordan. Och det andeliga Israel, en troende församling under alla tider, uppehålles af Herren sjelf, oaktadt alla förföljelser af werldsmagterna genom ormens tillställningar. I v. 6 syftas på det långa tidsförloppet, under hwilket Herren bewarat och uppehållit sitt folk ända ifrån den förföljelsen och förskingringen, som nämnes Ap. G. 8: 1, och som till en del äfwen åsyftas Dan. 12: 7. Men här i v. 14 syftar profetian på det ännu underbarare bewarandet i den sista striden. Jemför Mik. 2: 12, 13. Sak. 12: 2, 3. Es. 52: 12. Tidsbestämmelserna äro olika, men de äro efter Herrens wisa råd så stälda, att de ej äro tydliga före fullbordans tid.

15 Och ormen sprutade ur sin mun watten, såsom en flod, efter qwinnan, att han skulle låta henne bortföras af floden.

16 Och jorden halp qwinnan, och jorden öppnade sin mun och uppswäljde floden, som draken hade utsprutat ur sin mun.

De muhammedanska krigshärarne och många andra härar, både före och efter den tiden och samtidigt dermed, samt i nyare tider, hafwa uppenbarligen och hemligen warit såsom strömmar utur drakens mun, för att fördränka Kristi församling; men alltid har församlingen fått erfara Herrens beskydd. Jorden har uppslukat dessa floder, och så skall äfwen ske, då draken slutligen gör det mägtigaste försöket att fördränka qwinnan med en wäldig ström. Hittills hafwa alla sådana härar och alla strömmar af drakens mun blifwit uppslukade af jorden, de äro förgångna, begrafna, förtorkade, men Kristi församling lefwer i himmelen och på jorden.

17 Och draken wardt wred på qwinnan och gick bort att strida med de öfriga af hennes säd, som hålla Guds bud och hafwa Jesu wittnesbörd. Upp. 14: 12. 19: 10.

Så snart draken och hans anhang lider nederlag på ett ställe, wänder han sig ännu kraftigare på annat håll emot Kristi församling.

18 Och han stod wid hafwets strand.

Draken stälde sig nu på sanden (grt.) wid hafwets strand för att framkalla wilddjuret, kap. 13: 1, för att öppna den sista stora striden.

13 Kapitlet.

De twå wilddjuren.

Och jag såg ett wilddjur uppstiga ur hafwet, och det hade tio horn och sju hufwud och på sina horn tio diadem och på sina hufwud hädiska namn. Dan. 7: 3 f. Upp. 11: 7. 12: 3. 17: 3, 8.

2 Och wilddjuret, som jag såg, war likt en leopard, och dess fötter woro såsom en björns, och dess mun såsom ett lejons mun. Och draken gaf det sin kraft och sin tron och stor magt.

I det gamla testamentet liknas ofta stora folkmassor wid det böljande och oroliga hafwet; och så uppstodo de mägtiga werldsriken, som nämnas i Daniels profetior, genom stora folkrörelser och wäldiga eröfringar. Detta wilddjur är således särskildt från djuret ur afgrunden, kap. 11: 7. Hela beskrifningen på detta wilddjur wisar tydligt, att dermed menas ett mägtigt werldsike; och grunden, hwarpå liknelsen hwilar, finna wi redan i det gamla testamentet i Daniels profetior, kap. 7, 8. Här för Johannes framstå de wilddjur, som Daniel såg, liksom sammansmälta till en enda sammansatt djurgestalt. De egenskaper, som i Daniels beskrifningar äro fördelade på flera djurgestalter, nämnas här såsom förenade. Leoparden är listig och grym; förkrossande och sönderslitande äro björnens fötter med sina skarpa klor; söndermalande äro lejonets tänder och förskräckligt dess rytande. Då wi jemföra beskrifningen med profetian, Dan. kap. 7, så finna wi, att detta wilddjur innefattar de tre första, som Daniel såg. Men i stället för det fjerde djuret hos Daniel, säger oss Johannes, att draken gaf detta wilddjur sin kraft och sin tron och stor magt. Detta hänwisar oss till den romerska werlsmagten i den yttersta tiden. Det är att märka, att innan Daniel skådade werldsmagterna under sinnebilder af särskilda djurgestalter, framstäldes för honom werldsmagterna, såsom utgörande en sammanhängande helhet, under bilden af det stora beläte, som Babels konung NebukadNezar såg i sin dröm. Denne konung framstår i profetian såsom de mot Guds rike på jorden fiendtliga werldsmagternas representant eller målsman och öfwerhufwud. Detta stora belätets betydelse förklaras så, att NebukadNezar sjelf och med honom det babyloniska riket antyddes med belätets gyllene hufwud; belätets bröst af silfwer betydde [band III, 712]det persiska; belätets buk af koppar betydde det grekiska, och fötterna af jern och ler betydde det romerska riket, som sönderfaller i twå och sedan i tio delar, motswarande belätets ben, fötter och tår; och dessa tio magter skola, om än under omwexlande gestalter, fortfara, till dess himmelriket, såsom en plötsligt nedfallande sten, faller på belätets fötter och tår och förkrossar dem. I denna syn är Kristi rikes seger öfwer denna werldens riken ganska tydligt framstäld jemte den wigtiga sanning, att werldsmagterna under tidernas lopp wisserligen äro i gestalt och inrättning omwexlande, men att de dock utgöra ett helt och lifwas och ledas af en och samma ande, och hafwa det gemensamt, att de sätta sig emot Herren och hans smorde, emot Kristus! Det wilddjur, som Johannes såg i denna syn, är alltså i sin sammansatta gestalt en framställning af detsamma, som antyddes med belätet i NebucadNezars dröm, men det har i sin gestalt förlorat det menskliga. Det är här i synnerhet den romerska magten, som skall framställas, icke blott det romerska kejsardömet i dess stora fiendtlighet mot de kristna, utan Roms magt, förwandlad till påfwedöme, så att, jemte wilddjuret utur hafwet, uppstiget ur jorden ett annat wilddjur, v. 11, den falske profeten, den påfwiska magten med sin falska lära. Att påfwedömet är en djefwulens stiftelse, är ofta uttaladt i den protestantiska kyrkans bekännelseskrifter.

3 Och jag såg ett af dess hufwud såsom sargadt till döds, och dess dödssår wardt läkt, och hela jorden såg med förundran efter wilddjuret.

4 Och de tillbådo draken, emedan han hade gifwit wilddjuret magten, och de tillbådo wilddjuret, sägande: Hwem är lik wilddjuret, och hwem förmår strida mot det?

Då orden tillämpas på påfwedömet, så har det mer än en gång fått ett dödligt sår, såsom det fick genom reformationen, men det har dock alltid återhemtat krafter. Inqvisition, munkhärar, jesuiter och mägtiga förblindade konungar och furstar hafwa warit de synliga medlen till denna magts upprätthållande. Men på ett mycket tydligare sätt skall detta gå i fullbordan då, när slutligen detta wilddjur, likasom i NebukadNezar och Alexander, framstår med hela sin magt i en utomordentligt stor personlighet, den personlige antikrist, 2 Tess. 2: 3, 4, som sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifwer sig sjelf wara Gud. Den okunniga, andeligt blinda hopen dyrkar wanligtwis den framstående magten, och ju större och ju heligare till skenet denna magt är, desto blindare är denna dyrkan.

5 Och åt det wardt gifwen en mun, som talade stora ord och hädelser, och åt det wardt gifwen magt att werka i fyratiotwå månader. Dan. 7: 820. Upp. 11: 2.

Hela tiden för det antikristiska wäldet är noga bestämd, och utan twifwel ligger äfwen i det tal, som här uppgifwes, en noggrann profetisk tidsbestämmelse, som ock kommer att bokstafligen fullbordas, då detta wilddjur uppträder i sin sista fulländade gestalt med en stor personlighet till öfwerhufwud.

6 Och det öppnade sin mun till hädelse mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bo i himmelen.

7 Och åt det wardt gifwet att strida mot de heliga och besegra dem; och åt det wardt gifwen magt öfwer alla stammar och folk och tungomål och folkslag. Dan. 7: 2123.

De heliga hafwa blifwit öfwerwunna på det sätt, att de blifwit med wåld undertryckta och dödade, och denna profetias fullständiga fullbordan har redan blifwit antydd, kap. 11: 7—10.

8 Och alla som bo på jorden skola tillbedja det, de hwilkas namn från werldens grundläggning icke äro skrifna i det slagtade Lammets lifsbok. Upp. 3: 5. 17: 8.

Om detta tillbedjande, se v. 15. Således skall ingen då kunna motstå förförelsen, utom den, hwilken Gud har från werldens begynnelse utwalt till frälsning genom Andens helgelse och genom tron på sanningen. 2 Tess. 2: 13.

9 Om någon har öra, han höre. Upp. 2: 7, 11, 17, 29.

10 Om någon för i fångenskap, skall han gå i fångenskap; om någon dräper med swärd, måste han med swärd dräpas. Här är de heligas tålamod och tro. 1 Mos. 9: 6. Es. 33: 1. Matt. 26: 52. Luk. 21: 19. Upp. 14: 12.

Om någon will wärja sig mot detta wilddjur och dess förföljelser genom egen kraft eller werldslig magt och möter wåld med wåld, för i fångenskap eller dräper med swärd, så går det i fullbordan, som Kristus sade till Petrus: Den som tager till swärd skall förgås med swärd, samt bjöd honom skicka swärdet i skidan. Detta är nödwändigt att akta på för hwar och en, wom will wara Herren Jesu efterföljare. Här behöfwes en helt annan rustning än fängelse, swärd och allt slags wåld; här är de heligas tålamod och tro af nöden; härmed allena winnes andelig seger.

11 Och jag såg ett annat wilddjur uppstiga ur jorden, och det hade twå horn, liknande ett lams, och det talade såsom en drake.

12 Och det utöfwar det första wilddjurets hela magt i dess åsyn och kommer jorden och dem som bo derpå att tillbedja det första wilddjuret, hwars dödssår wardt läst.

[band III, 713]På detta sätt framställes den andliga magten i förening med den werldsliga, såsom Satan har funnit det nödwändigt att uppträda mot Guds folk i det nya testamentets tid. Så utrustade han Muhammed såsom profet och eröfrare, så har han utrustat påfwen med andelig och werldslig magt, och så skall han utrusta den fiende, som uppträder såsom wilddjurets sista och mägtigaste hufwud, kap. 17. Satan kan icke skapa krafter, men han kan i sin tjenst indraga krafter, som Gud har gifwit åt menniskor.

13 Och det gör stora tecken, så att det ock kommer eld att falla ned från himmelen på jorden i menniskornas åsyn Matt. 24: 24. 2 Tess. 2: 9. Upp. 16: 14.

Om dessa falska underwerk, som framstå såsom en efterapning af profeten Elias’ magt och werksamhet, kan blott profetians fullbordan gifwa tillräcklig förklaring. Men påfwens bannblixtar kunna anses såsom en förebildlig fullbordan.

14 Och det förwillar dem som bo på jorden, för de teckens skull, hwilka det har fått magt att göra i wilddjurets åsyn uppmanande dem som bo på jorden att göra en bild åt wilddjuret, som war såradt med swärd och blef wid lif. 2 Tess. 2: 11 f.

15 Och åt det wardt gifwet att gifwa ande åt wilddjurets bild, på det att wilddjurets bild äfwen skulle tala och så göra, att alla som icke tillbådo wilddjurets bild skulle dödas.

Den romerska kyrkan har ofta föregifwit något sådant som liknade detta, att en bild fick ande och talade, såsom Mariebilder och andra helgonbilder. Hwad som ofta skedde genom bedrägeri, kan winna werklighet genom den onde andens magt, när den tid kommet, om hwilken här talas. Såsom under påfwewäldet otaliga sanningens wittnen blifwit lefwande brände eller på annat sätt dödade, så skola i den sista tiden de, som icke tillbedja wilddjurets bild, lida martyrdöden.

16 Och det kommer alla små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta gifwa sig ett märke på sin högra hand eller på sina pannor,

17 och gör så, att ingen kan köpa eller sälja, utom den som har märket, wilddjurets namn eller dess namns tal. Upp. 14: 11. 15: 2.

18 Här är wisdomen. Den som har förstånd, han räkne ut wilddjurets tal; ty det är en menniskas tal, och dess tal är sex hundra sextiosex.

De gamle Romarne hade på Johannes’ tid för sed, att på högra handen märka soldaterna med tecknet för deras afdelning, eller med fältherrens, eller med kejsarens namn, och i österlandet skedde detsamma med slafwar, att de brännmärktes på handen eller i ansigtet, så att man kunde igenkänna, hwilka egare de tillhörde. Wilddjurets märke, som här omtalas, innebär något dylikt kännetecken, hwarigenom de, som bekänna sig till djurets öfwerwälde, aflägga en bestämd bekännelse och dermed förneka Kristus. Detta tecken är motsatsen till Guds tjenares tecken, kap. 7: 2. De, som ej emottaga detta tecken, blifwa på allt möjligt sätt förtryckta och uteslutna från alla medborgerliga rättigheter, såsom att köpa, sälja o. s. w. Detta, i förening med lifsstraff, som följer på bestämd angifwelse, v. 15. Äfwen påfwen förbjöd att handel med Waldenserna (v. 18). Mot detta förra wilddjurets magt behöfdes de heligas tålamod och tro, v. 10, men när och hwar förförelsen stigit till sin höjd, under det andra djurets tecken och under, är också wisdomen af högsta nöden. Då wilddjuret i sin sista personliga gestalt uppträder, skall det hafwa ett namn, hwaraf de troende kunna känna det, ja, med wisshet beräkna, att det är just detta wilddjur, som här menas.

14 Kapitlet.

Lammet med de tecknade på Sions berg. En ängel med ett ewigt evangelium. Stora straffdomar förkunnas.

Och jag såg, och se, Lammet stod på Sions berg, och med det ett hundra fyratiofyra tusen, hwilka hade dess namn och dess Faders namn skrifwet på sina pannor. Upp. 7: 3 f.

2 Och jag hörde ett röst från himmelen, såsom en röst af mycket watten och såsom en röst af starkt tordön; och den röst jag hörde war såsom då harpospelare spela på sina harpor. Upp. 1: 15. 19: 6.

3 Och de sjöngo såsom ett ny sång inför tronen och inför de fyra djuren och de äldste; och ingen annan kunde lära sig den sången än de ett hundra fyratiofyra tusen, som hade blifwit köpta från jorden. Upp. 5: 9.

4 Dessa, äro de som icke hafwa blifwit besmittade med qwinnor, ty de äro jungfrur. Dessa äro de som följa Lammet hwart helst det går. Dessa hafwa blifwit köpta från menniskorna till en förstling åt Gud och Lammet. 2 Kor. 11: 2. 2 Kor. 6: 20.

Sedan Johannes fått skåda en skymt af werldsmagternas sammanhang och framträdande i olika gestalter på olika tider, får han nu skåda ett annat tecken, ett härligt tecken, som för den stridande församlingen tjenar till stor [band III, 714]uppmuntran och tröst under de yttersta striderna. De befeglade, som omtalas i kap. 7, wisas här för Johannes, såsom en skara på Sions berg med Lammets och dess Faders namn på sina pannor, sjungande en ny sång, en härlig triumferande segersång; ty brödernas anklagare war utkastad och hade ej längre något tillträde i himmelen; hans talan war förlorad, och blott på jorden fortfar striden ännu, men med den säkra utsigt, att sanningens seger snart skall winnas. Denna utwalda församling är köpt af jorden, icke blott genom Kristi dyra blod och frälsande nåd, såsom alla, hwilka blifwa saliga; utan ock genom särskild, utomordentlig meddelelse af Jesu Kristi Ande samt kraft och tålamod under alla lidanden, så att de bewisat sig i ödmjukhet, ståndaktighet och renlefnad såsom Lammets efterföljare. Ordet jungfrur betyder ock jungfruliga män, eller jungfruliga andar, ty det grekiska ordet anwändes med afseende på båda könen. Wi se häraf, att till detta förstlingsskap icke blott rättfärdiggörelse, utan också ett i Guds rådslut bestämd grad af helgelse erfordras, ingalunda såsom förtjenstlig inför Gud, utan såsom emottagen gåfwa, på det ett skapadt wäsende må kunna mottaga och bära den höga salighet, som här föreställes.

5 Och i deras mun har lögn icke blifwit funnen, ty de äro utan wank. Ps. 32: 2. Sef. 3: 13. Ef. 5: 27.

Lögn är icke funnen i deras bekännelse och ingen wank eller brist i deras wandel; så genomträngda äro de af sanningens ljus och af Kristi Ande. Af naturen äro dessa menniskor syndfulla såwäl som andra, men de hafwa blifwit så helt och fullt med Kristus införlifwade, att de här icke blott genom tron, utan ock i helgelsen framstå fria från allt swek och all smitta.

6 Och jag såg en annan ängel flyga midt på himmelen, som hade ett ewigt evangelium, hwilket han skulle förkunna för dem som bo på jorden och för alla folkslag och stammar och tungomål och folk,

7 och som sade med hög röst: Frukten Gud och gifwen honom ära, ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den som har skapat himmelen och jorden och hafwet och wattnens källor.

Denna änglaröst syftar på evangelii oafbrutna förkunnande och framgång under tidernas lopp, oaktadt alla hinder, som djefwulen och werlden kunna sätta deremot; och detta förkunnande af Jesu Kristi ewiga evangelium skall fortfara och utwidga sig till alla folkslag och stammar och tungomål och folk, till dess stunden är kommen för hans dom, och denna stund war i synen kommen, så snart den sjunde ängeln basunade. Men denna ängel har redan i lång tid fortfarit att med detta evangelium flyga midt på himmelen eller öfwer jordens krets, från det ena himmelsstrecket till det andra, och afgrundens werksamhet, helwetets portar, som omtalas kap. 13, kan icke hindra detta evangelium. Då detta evangelium icke blott innebär själarnas frälsning, utan framställes såsom medförande den sanne Gudens dyrkan såsom skapare, v. 7, så se wi deraf, att wilddjurets och dess bilds tillbedjande, kap. 13: 15, innebär icke blott Kristi förnekelse, utan också förnekelse af Gud Fader allsmägtig, himmelens och jordens skapare, såwäl som förnekelse af den Helige Ande.

8 Och en annan ängel, den andre i ordningen, följde efter och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, som har berusat alla folk med sin skörlefnads wredeswin. Es. 21: 9. Jer. 51: 7 f. Upp. 18: 2 f.

Med Babylon menas här Rom, af hwilket det gamla Babylon war en förebild; den första mot Messias’ rike fiendtliga werldsmagten war en föregående länk och förebild af den sista. Äfwen af Judarne kallades i förblommeradt tal Rom för Babylon efter Jerusalems förstöring. Det sista Babylon, kap. 18, är blott Roms magt i en ny gestalt. Det gamla Babylon war på sin tid modren till allt afgudari, Jer. 51: 7. I nya testamentet har falsk lära och ett nytt slag af afguderi blifwit wida utbredt i werlden; och detta sker i ännu större mått i den sista antikristiska tiden. Sådant affall ifrån sanningen är afguderi och andelig skörlefnad, och Guds wredes kalk fylles, i samma mån syndamåttet blifwer fullt. Winet syftar på willfarelsens och syndens tjusande och rusgifwande magt.

9 Och efter dem följde ett annan ängel, den tredje, som sade med hög röst: Om någon tillbeder wilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand,

10 skall ock han få dricka af Guds wredes win, hwilket, obemängdt, är iskänkt i hans wredes kalk, och han skall warda plågad med eld och swafwel i heliga änglars och Lammets åsyn. Ps. 75: 9. Es. 51: 17. Jer. 25: 15. Upp. 16: 19.

11 Och röken af deras plåga uppstiger i ewigheters ewighet, och de hafwa ingen ro hwarken dag eller natt, de som tillbedja wilddjuret och dess bild, och hwar och ett som tager dess namns märke. Es. 34: 10. Upp. 20: 10.

Mot den babyloniska och antikristiska magten och förförelsen sänder Herren mägtiga warningar, och dessa warningar hafwa fortfarit ifrån det första Babylons tid och skola fortfara såsom änglaröster, ända till dess allt detta är fullbordadt. Om wilddjurets märke, se kap. 13: 16. Sannolikt blifwer detta märke för krigare och embetsmän ett uniformstecken på hufwudbonaden, och för andra en ring på handen. Plågorna, som nämnas v. 10, 11, innebära fasansfulla warningar, se Es. 66: 24.

[band III, 715]12 Här är de heligas tålamod, hwilka hålla Guds bud och Jesu tro. Luk. 21: 19. Upp. 13: 10.

Se kap. 13: 10. Till seger i dessa frestelser hjelper intet annat, än att hålla Guds bud och Jesu tro i Herren Jesu egen segerkraft.

13Och jag hörde en röst från himmelen säga: Skrif: Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter. Ja, säger Anden, de skola hwila sig från sitt arbete, ty deras gerningar följa dem efter. Joh. 11: 25 f. 1 Tess. 4: 14.

I döden är seger för alla, som dö i Herren. Men märkorn noga de orden, att deras gerningar följa dem efter. De, som dö i Herren, blifwa icke salige genom sin martyrdöd eller egna gerningar, utan Kristus allena med sitt försoningsblod har gått förut till himmelen och beredt wägen, och de troendes gerningar, som äro gjorda i tron, följa blott efter såsom frukter, werkade af Kristus sjelf genom hans Ande. Salige äro de blott för Kristi skull, och nådelönens eller salighetens grad följer i den mån, de låtit Kristus winna gestalt i sina hjertan och i hans Andes kraft wandrat i hans fotspår.

14 Och jag såg, och se, en hwit sky, och på skyn satt en som war lik en menniskoson och hade på sitt hufwud en gyllene krona och i sin hand en hwass lie. Dan. 7: 13. Upp. 1: 13.

15 Och en annan ängel som ut från templet och ropade med hög röst till den som satt på skyn: Sänd din lie och skörda; ty skördetiden har kommit, och säden på jorden har torkat till skörd. Joel 3: 13. Mark. 4: 29.

16 Och den som satt på skyn lät sin lie gå på jorden, och jorden wardt skördad.

En hwit sky är tecken till gudomlig nåd och magt. Ängeln, som satt derpå, föreställer Menniskosonens befallning och sändning för att insamla den hwitnade skörden af menniskor, som mognat i ljuset och wärmen af rättfärdighetens sol. Denna insamling kommer öfwer dem, såsom en barmhertig skickelse från Herren. Detsamma gäller alltid om alla troendes hädanfärd, men i all synnerhet i den yttersta tiden, då denna stora insamling sker. Så räddar då den allwetande, kärleksrike Guden undan den stora tillstundande frestelsen alla dem af sina trogna, som han förutser, att de icke skulle kunna uthärda och blifwa ståndaktige, om det swåraste skulle öfwergå dem. Se kap. 13: 15. Det är i den frestelsen, som ett större antal martyrer på en gång, än någonsin förut, skall insamlas.

17 Och en annan ängel kom ut från templet, som är i himmelen, och hade, äfwen han, ett hwass lie.

18 Och en annan ängel kom ut från altaret, hwilken hade magt öfwer elden, och han ropade med hög röst till den, som hade den hwassa lien, och sade: Sänd din hwassa lie och afberga drufworna af winträdet på jorden; ty dess bär äro mogna.

19 Och ängeln lät sin lie gå på jorden och afbergade winträdet på jorden och kastade drufworna i Guds wredes stora winpress. Upp. 19: 15. Es. 63: 3 f.

20 Och winpressen trampades utanför staden, och blod från pressen steg ända upp till betslen på hästarna, ett sträcka af ett tusen sex hundra stadier.

Skörden, som förrättas af ängeln på den hwita skyn, betecknar ett insamling af Guds folk, men med denna ängel, som afbergat drufworna af winträdet på jorden, för att kasta dem i Guds wredes stora winpress, betecknas de ogudaktigas död, i synnerhet i den sista tiden, då den stora allmänna straffdom, som här menas, kommer att öfwergå Kristi rikes fiender. Se kap. 19: 17–21.

15 Kapitlet.

Sju änglar med de sju sista plågorna. Moses’ och Lammets sång.

Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart: sju änglar, hwilka hade sju plågor, som woro de sista, ty med dem är Guds wrede fullbordad. Upp. 11: 14.

Dessa änglar med sju wredesskålar föreställa Guds wredes straffdomar i deras yttersta omfång, särskildt i den antikristiska tiden. Grundtaflan till den bildliga framställningen af dessa plågor är beskrifningen af plågorna i Egypten, i 7-11 kapitlen af 2 Mos. Synden är i det nya testamentet stegrad; derföre äro ock straffdomarne förskräckligare.

2 Och jag såg likasom ett glashaf, blandadt med eld, och dem, som hade wunnit seger öfwer wilddjuret och öfwer dess bild och öfwer dess namns tal, stå på glashafwet, hållande Guds harpor. Upp. 4: 6.

3 Och de sjöngo Moses', Guds tjenares, sång och Lammets sång, sägande: Stora och underbara äro dina werk, Herre Gud, du allswåldige; rättfärdiga och sanna äro dina wägar, du folkens konung! 2 Mos. 15: 1 f. 5 Mos. 32: 1 f. Ps. 111: 2. 145: 17. Upp. 16: 7.

Glashafwet häntyder derpå, att för dem, som äro i himmelen eller lefwa i Kristus, är den himmelske Konungens rike och hela hans styrelse såsom en lugn, ljus, genomskinlig, omätlig ädelsten, kap. 4: 6, men för alla, som icke tillhöra hans rike, låga Guds wredes eldsflammor i detta glashaf. De, som redan [band III, 716]öfwerwunnit wilddjuret och undsluppit faran af dess bild och dess namns tal, framställas i denna syn såsom stående på detta glashaf, och de hålla Guds horpor; och dessa horpotoner i den triumferande församlingen förnimmas äfwen i den stridande församlingen, och gifwa uppmuntran och tröst. Herren sjelf är ett klart och ljufligt ljus för dem, som tro, men för de obotfärdiga en förtärande eld. (V. 3) Såsom Moses segrade i Herrens kraft öfwer Farao och Egypten, så segrar nu Kristi församling öfwer alla sina fiender och sjunger icke blott Moses’ segersång, 2 Mos. 15: 1–19, utan också Lammets sång. Alltså är här segren fulländad, och det nya testamentets fullkomliga seger genom Guds Lam, som borttager werldens synd. På grund af hans rättfärdighet och fria saliggörande nåd allena gifwes ära åt Herren Gud allswåldig, som icke blott i försoningen har på det härligaste uppenbarat sin oföränderliga rättfärdighet, i det enfödde Sonen led straffet för hela wår syndaskuld och fullgjorde all rättfärdighet, på det wi måtte warda rättfärdige, utan ock i hela sin werldsstyrelse och i sina slutdomar uppenbarar sig såsom den fullkomligt rättfärdige och sannfärdige i alla sina wägar och såsom folkens konung. Sanning och rättfärdighet förenas på det fullkomligaste, och i det han låter sina tjenares, profeternas, utsago fullständigt fullbordas i nåd och sanning, fullbordar han också sin rättfärdighets rådslut.

4 Hwem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty du allena är helig; ty alla folk skola komma och tillbedja inför dig, ty dina domar hafwa blifwit uppenbara. Jer. 10: 7. Es. 66: 23.

Alla heliga både af det gamla och nya testamentet skola instämma i denna lofsång i fullbordans tid.

5 Och derefter såg jag, och wittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades. Upp. 11: 19.

6 Och de sju änglarne, som hade de sju plågorna, kommo ut från templet, klädde i rent glänsande linne och omgjordade kring bröstet med gyllene bälten. Upp. 1: 13.

Tabernaklet och templet utgöra en sinnebild af Guds nådesinrättning till det fallna menniskoslägtets frälsning. Då detta tabernakel nu blef för Johannes i denna syn öppnadt i himmelen, så antydes dermed, att Guds rådslut i afseende på nådens rike härmed blef uppenbaradt ända till fulländningen.

7 Och ett af de fyra djuren gaf de sju änglarne sju gyllene skålar, fulla af Guds wrede, hans, som lefwer i ewigheters ewighet.

Att ett af de fyra lifswäsen wid tronen gaf de sju skålarne åt dessa sju änglar, betecknar, att dessa domar utgingo så omedelbart från den ewigt lefwande allsmägtige Guden, Dessa skålar hafwa i denna syn till ändamål, att göra det rätt åskådligt, att dessa plågor äro en werkan af Guds rättfärdighet genom hans Ande som brinner såsom sju lampor, kap. 4: 5.

8 Och templet wardt uppfyldt af rök från Guds härlighet och magt, och ingen kunde gå in i templet, förr än de sju änglarnes sju plågor hade blifwit fullbordade. 2 Mos. 40: 34 f. Es. 6: 4.

Rök eller ett moln är, enligt Es. 6: 4. 1 Kon. 8: 10, 11, ett tecken till närwarelse af Guds majestät, som bor i ett otillgängligt ljus, 1 Tim. 6: 16. I detta moln lyser icke nådens ljus; här är ljuset af rättfärdighetens sol bortskymdt, här framställes Guds allmagt, helighet och rättfärdighet i utöfningen af sin domskraft.

16 Kapitlet.

De sju änglarne utgjuta sina wredesskålar på jorden.

Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarne: Gån och utgjuten Guds wredes sju skålar på jorden.

2 Och den förste gick åstad och utgöt sin skål på jorden, och ett ondt och swart sår kom på de menniskor, som hade wilddjurets märke och som tillbådo dess bild. 2 Mos. 9: 8 f. Upp. 13: 16 f.

Templet är en sinnebild af Guds nådesinrättning till menniskoslägtets frälsning, och just från detta tempel utgår den mägtiga rösten, att de sju wredesskålarna skola utgjutas på jorden. Förakt emot nåden förökat answaret, förökar Guds wrede, förökar domen. Dessa wredesskålar höra särskildt till det antikristiska riket. De sju wredesskålarna stå i sammanhang med de sju basunerna. Med wredesskålarnas utgjutande fullbordas basunernas betydelse. På dem, som taga wilddjurets märke på sin kropp, eller eljest på något sätt hylla den falske Messias, faller denna plåga såsom en wedergällning af den rättfärdige domaren. Då Filisteerna föraktade Guds förbundsark, blefwo de slagna med sådana sår, som woro tydliga sinnebilder af ett djuriskt förfall, orenhet och lastbarhet. 1 Sam. kap. 5. Så förloras den ära, som winnes genom det antikristiska wedertecknet.

3 Och den andra ängeln utgöt sin skål i hafwet, och det wardt blod såsom af en död, och allt i hafwet, som hade lif, dog. 2 Mos. 7: 17.

4 Och den tredje utgöt sin skål i floderna och i wattenkällorna, och det wardt blod.

5 Och jag hörde wattnens ängel säga: Rättfärdig är du, som är och som war du helige, att du har dömt så. Upp. 6: 10.

6 Emedan de hafwa utgjutit heligas [band III, 717]och profeters blod, har du ock gifwit dem blod att dricka; de äro det wärde. Matt. 23: 34.

7 Och jag hörde altaret säga: Ja, Herre Gud, du allswåldige, sanna och rätta äro dina domar. Upp. 15: 3.

Många skola under dessa grufliga plågor anklaga den rättfärdige Guden för orättfärdighet och obarmhertighet, men här höja sig twå röster, som betyga, att han är rättfärdig och helig, och rätta och sanna hans domar. Den ena rösten kom från wattnens ängel. v. 5, den andra rösten kom från altaret, v. 7, och således i de ropande martyrernas namn. Se kap. 6: 9, 10.

8 Och den fjerde ängeln utgöt sin skål öfwer solen, och henne wardt gifwen magt att bränna menniskorna med eld.

9 Och menniskorna brändes med stark brand, och de hädade den Guds namn, hwilken hade magten öfwer dessa plågor, och de bättrade sig icke, så att de gåfwo honom ära. Es. 8: 21 f.

De fyra första wredesskålarne drabba jorden, hafwet, floder och wattenkällor, samt solen. Menniskorna blifwa plägade på sina egna kroppar, ett blodflödande samfundslif blifwer rådande, plågor uppstå i naturens riken, och solen bränner med odräglig hetta. Dessa plågor stå i sammanhang med de fyra första basunerna i kap. 8: 7—12, der haglet blandadt med blod drabbade jorden; uti hafwet wardt kastadt såsom ett brinnande berg; en stor stjerna såsom en brinnande fackla föll på tredje delen af floderna och på wattenkällorna, och tredjedelen af solen wardt slagen o. s. w. Basunerna antyda dessa straffdomar i allmänhet, men wredesskålarne betyda särskildt Guds wredesdomars utgjutelse öfwer antikrist och hans anhängare, samtidigt med uppfyllelsen af basunernas mera omfattande betydelse, hwilka äfwen höra till den yttersta tiden. Dessa straffdomar tjena icke till bättring för någon af dem som tagit märket på sig, utan till ökad förhärdelse.

10 Och den femte utgöt sin skål öfwer wilddjurets tron, och dess rike wardt förmörkadt, och de sönderbeto sina tungor af smärta.

11 Och de hädade himmelens Gud för sina smärtors och sina sårs skull och bättrade sig icke från sina gerningar.

Då den femte ängeln basunar, kap. 9: 1—12, och afgrundens brunn upplåtes, så utgjutes denna wredesskål i synnerhet öfwer wilddjurets tron, och hans anhängare blifwa utsatta för afgrundsplågor såsom af skorpioner. Men dessa plågor, ehuru förskräckliga de äro, förorsaka dock icke ånger och bättring, utan hädelse mot himmelens Gud.

12 Och den sjette utgöt sin skål öfwer den stora floden Eufrat, och dess watten torkade ut, på det att wägen skulle beredas för konungarne från östern. Upp. 17: 12.

Wilddjurets rike förmörkas, i synnerhet genom röken från afgrundsbrunnen, kap. 9: 2, 3. Nu komma genom borttorkandet af den stora floden Eufrat de änglar, som warit bundna, och medföra sina härar, kap. 9: 14—17, och dessa härar samlas till den stora striden, hwars förberedelse är antydd, v. 16. En förebild till Eufrats uttorkande skedde, då Babel eröfrades. Es. 44: 27. Jer. 50: 38.

13 Och jag såg ur drakens mun och ur wilddjurets mun och ur den falske profetens mun utgå tre orene andar, som liknade paddor.

14 Ty de äro djeflars andar, som göra tecken och gå ut till konungarne på hela jorden för att församla dem till strid på den dagen, den allswåldige Gudens stora dag. 2 Tess. 2: 9. Upp. 13: 13. 19: 19.

Med dessa paddor betecknas den förförande och tjusande ande, som i olika trefaldig gestalt skall utgå af dessa magter till att förföra menniskorna. De förförda blifwa då genom dessa tjusande willoandar samlade af Herren sjelf till den stora striden. Det är emot Kristus och hans folk de wilja strida. Striden beskrifwes utförligare i kap. 19.

15 Se, jag kommer såsom en tjuf; salig är den som wakar och bewarar sina kläder, att han icke må gå naken och de få se hans skam. Upp. 3: 318.

Samma förmaning, som förekommet i brefwen till Sardes och Laodicea, kap. 3, wisar att dessa församlingar, såwäl som den i Filadelfia, hafwa sin motswarighet i de sista tiderna, då dessa profetior gå i fullbordan.

16 Och de församlade dem till den plats, som på ebreiska heter Harmageddon. Dom. 5: 19. 2 Krön. 35: 22.

Harmageddon betyder berget eller fältet wid Megiddo i stammen Manasses, der de hedniska skarorna församlade sig till ett krig emot Israel och ledo ett stort nederlag genom ett Herrens under; af himmelen streds emot dem, stjernorna i sitt lopp stredo emot Sisera, Dom. 5: 19, 20, och den profetiska segersången öfwer den striden slutar med de märkwärdiga orden: ”Alltså, Herre! förgånge alla dina fiender, men de, som honom kär hafwa, de ware såsom den uppgående solen i sin magt”. Dom. 5: 31. Med ett likartadt men wida större under skall Herren nedlägga sina fiender i skriden på den allswåldige Gudens stora dag. De sex wredesskålarna äro både särskilda straffdomar och förberedelser till den afgörande striden. Plågorna werka då förhärdelse i stället för bättring, likasom det skedde i Egypten.

17 Och den sjunde utgöt sin skål i luften, och en stark röst kom ut från [band III, 718]templet, från tronen, sägande: Det är gjordt; Upp. 21: 6.

18 och det uppstod ljungeldar och röster och tordön, och det wardt en stor jordbäfning, en sådan jordbäfning och så stor, att en dylik icke hade warit allt sedan menniskor blefwo till på jorden. Upp. 8: 5.

I och med denna wredesskålens utgjutelse är fulländningen af wredesdomarne kommen; det är gjordt; och de röster, tordön, ljungeldar och jordbäfningar, som nu följa, äro werkningar af denna wredesskål.

19 Och den stora staden delades i tre delar, och folkens städer föllo; och det stora Babylon kom i åminnelse inför Gud, att han skulle gifwa det kalken med sin stränga wredes win. Upp. 18: 5. Es. 51: 22 f. Upp. 14: 810.

Den stora staden, se kap. 11: 8, sättes i motsats till hedningarnas städer och det stora Babylon. Här beskrifwes alltså fullbordan af profetian, Sak. 14: 2–5.

20 Och alla öar flydde, och berg funnos icke mer. Upp. 6: 14.

21 Och starkt hagel, centnertungt, kom ned från himmelen på menniskorna, och menniskorna hädade Gud för plågan af haglet, ty plågan deraf war mycket stor.

Genom dessa underbara skakningar undergår äfwen jordens gestalt och den yttre naturen en ganska stor förändring, men det är ännu icke den yttersta domen, som här beskrifwes, se Es. 66: 15–24. Ehuru utomordentliga dessa plågor äro, så göra dock de ogudaktige icke bättring. Det, som skall ske, beskrifwer profetian såsom redan skedt äfwen häruti: menniskorna hädade Gud för den stora plågan af haglet! Ofta inträder redan här i tiden en sådan förhärdelse, att ingen ånger och bättring är möjlig. Ännu mindre är någon bättring möjlig i pinorummet. Luk. 16: 19–31.

17 Kapitlet.

Skökan på wilddjuret. Lammets seger.

Och en af de sju änglarne, som hade de sju skålarna, kom och talade med mig och sade: Kom hit; jag skall wisa dig domen öfwer den stora skökan, som sitter öfwer de många wattnen, Jer. 51: 13. Nah. 3: 4. Upp. 17: 15.

I detta och de twå följande kapitlen beskrifwes den utförliga fullbordan af stora händelser, som förut blifwit antydda. Wid den sjunde wredesskålens utgjutande höres detta glädjerop i himmelen: Det är gjordt. Kap. 16: 17. Af wredesdomarne återstår derefter intet; alltså måste de profetior, som här följa, utgöra en utförligare framställning af föregående profetior. Med den stora skökan menas detsamma som Babylon, kap. 14: 8. Hon sitter lik en drottning öfwer många watten, jemför Jer. 51: 13. Det gamla Babylon wid floden Eufrat war genomflutet och omgifwet af denna flods watten och ett tillflöde af många folk. Det andeliga Babylon har ock ett tillflöde af många folkslag och beherskar dem, se v. 15.

2 med hwilken jordens konungar hafwa öfwat skörlefnad, och af hwilkens skörlefnads win de som bo på jorden hafwa blifwit druckna. Jer. 51: 7. Upp. 14: 8. 18: 3, 9.

Jordens konungar hafwa öfwat skörlefnad med detta Babylon, i det de deltagit i dess falska gudstjenst och afguderi, se kap. 2: 20–22, och de jordiskt sinnade menniskorna hafwa blifwit drckna eller berusade af willfarelsens tjusningskraft, se Jer. 51: 7.

3 Och han förde mig i anden bort till en öken; och jag såg en qwinna sitta på ett skarlakansrödt wilddjur, som war fullt med hädiska namn och hade sju hufwud och tio horn. Upp. 13: 1.

Kristenhetens tillstånd blef nu i anden framstäldt för Johannes såsom en öken, och der får han se qwinnan, den affälliga kyrkan, sitta på ett skarlakansrödt wilddjur. Detta fagra wilddjur betecknar den största werldsmagtens beskaffenhet och tillstånd i den tid, på hwilken denna profetia förnämligast syftar, då affall och hädelse stiga till sin höjd. Wilddjuret är den herskande werldsmagten; qwinnan är den affallna kyrkan, som då ännu kallar sig Kristi kyrka.

4 Och qwinnan war klädd i purpur och skarlakan och skimrade af guld och ädla stenar och perlor och hade i sin hand en kalk af guld, full af styggelser och hennes skörlefnads orenligheter. Upp. 18: 16.

Purpur är den blåröda färgen, som bereddes af purpursnäckan och i forntiden war så högt wärderad. Skarlakan är den eldröda eller ljust blodröda koschenillfärgen, som erhålles af en insekt med samma namn. Man kan anse, att härmed betecknas icke blott den affälliga kyrkans yppiga prakt och ståt o. s. w., utan ock gammalt och nytt martyrblod. Perlorna äro här en bild af yppigt öfwerflöd i werldslig prakt, och guldkalken, full af styggelser, m. m., är ett bild af den affälliga kyrkans yttre glänsande prakt och inre giftiga wederstygglighet.

5 Och på hennes panna war skrifwet ett namn: Hemlighet: Det stora Babylon, modren till skökorna och styggelserna på jorden.

Det ordet hemlighet gifwer tillkänna, att de namn, som här följa, syftade derpå, att denna kyrka är ett emot Kristi rike fiendtligt Babylon, en fortsättning af dess stora förebild i det gamla testamentet; men detta är en hemlighet för detta Babylons anhängare.

6 Och jag såg qwinnan, drucken af [band III, 719]de heligas blod och af Jesu wittnens blod, och jag förundrade mig högeligen, då jag såg henne. Upp. 18: 24.

7 Och ängeln sade till mig: Hwarföre förundrar du dig? Jag skall säga dig hemligheten om qwinnan och om wilddjuret, som bär henne och som har de sju hufwuden och de tio hornen.

8 Wilddjuret, som du såg, war, men är icke, och det skall uppstiga ur afgrunden och gå bort till förtappelse; och de som bo på jorden, hwilkas namn icke hafwa warit skrifna i lifwets bok från werldens grundläggning, skola förundra sig, när de se, att wilddjuret war och icke är och skall komma. Upp. 13: 38.

Om wilddjurets betydelse, se kap. 13: 1–4. Då Johannes såg denna syn, war wilddjurets magt såwida bruten, att det icke kunde utöfwa sitt gamla förtryck emot Guds folk, och war icke förhanden i den gestalt, i hwilken det redan på en försluten tid hade uppträdt, och i hwilken det med wida större magt skall uppträda i den sista tiden.

9 Här gäller det ett förstånd, som har wisdom: De sju hufwuden äro sju berg, på hwilka qwinnan sitter. De äro också sju konungar. Upp. 13: 18.

10 Fem hafwa fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifwa.

11 Och wilddjuret, som war och icke är, han är den åttonde och är af de sju och går bort till förtappelse.

Wilddjurets sju hufwud hafwa alltså den dubbla betydelsen, att de beteckna både de sju berg, hwarpå qwinnan sitter, det andeliga Babylons belägenhet, samt derjemte sju konungar eller sju werldsmagter, som haft och skola hafwa samma öfwerwäldigande herskaremagt öfwer Guds folk, som det gamla Babylon öfwer Israels. Då wi af kap. 13 kunna se, att med wilddjuret i dess helhet menas den mot Guds rike fiendtliga werldsmagten under olika gestalter eller hufwud, både i gamla och nya testamentets tid, likasom under bilden af qwinnan i kap. 12 framställes Guds församling i det gamla och nya testamentet, så wisar sig, att det werldsbeherskande romerska riket på Johannes’ tid war blott en fortsättning af det gamla Babylon eller den fiendtliga werldsmagten i de förflutna tiderna; och tydligt kunde man då se, att den redan hade uppträdt under fem hufwudgestalter, den assyriska, babyloniska, persiska, macedoniska och syriska (under Antiokus Epifanes o. s. w.). Den romerska war nu herskande, då Johannes såg denna syn; den har fortfarit, fastän i omwexlande gestalt, ända till nyare tid, då en mägtig herskare, såsom det sjunde hufwudet, gjorde ett nytt försök att uppbygga det gamla Babelstornet, men kunde icke länge blifwa. Nu är detta wilddjur återigen utan något framstående hufwud; för närwarande finnes icke något sådant synbart hufwud, i hwilket den mot Guds rike fiendtliga magten finnes samlad till öfwerwägande helhet; men då wilddjuret uppträder i ny gestalt, så är det en förnyelse af en af de sju magter, som warit (Dan. 8: 9), men derjemte en alldeles ny magt, sjelf den åttonde, v. 11, utrustad med större afgrundskrafter än någon föregående werldsmagt, och denna magt framstående i en person, som skall öfwerträffa i kraft alla andra menniskor. Att han går bort till förtappelse, se kap. 19: 20.

12 Och de tio horn, hwilka du såg, äro tio konungar, som ännu icke hafwa fått rike, men som för en stund få magt såsom konungar tillika med wilddjuret. Dan. 7: 20.

Dessa tio horn framstäldes med en annan bild under belätets tio tår i NebukadNezars dröm, se Dan. 2: 41–43, och tio horn, se Dan. 7: 7. Redan i gamla tider blef det romerska riket deladt i tio mindre riken, men i den yttersta tiden skola tio konungar personligen uppträda samtidigt med den stora personlighet, som kallas syndens menniska och föregifwer sig sjelf wara Gud. 2 Tess. 2: 4.

13 Dessa hafwa ett och samma sinne och gifwa sin kraft och magt åt wilddjuret.

14 Dessa skola strida med Lammet, och Lammet, jemte de kallade, utkorade och trogna, hwilka äro med det, skall öfwerwinna dem, ty det är herrars Herre och konungars Konung. Upp. 19: 16. 1 Tim. 6: 15.

Tre af de tio öfwerwinnas af det uppwäxande hornet, så att de blifwa afstötte, se Dan. 7: 8. De öfriga sju blifwa så öfwerwäldigade, dels ofriwilligt, dels friwilligt, att de gifwa all magten åt den ene store herskaren. Då detta öfwerhufwud besegras, blifwa de ock öfwerwunne af Lammet, som är lejonet af Judas’ stam. Se kap. 19: 16–21.

15 Och han sade till mig: Wattnen, som du såg, öfwer hwilka skökan sitter, äro folk och skaror och folkslag och tungomål. Es. 8: 7.

Se Es. 8: 7.

16 Och de tio hornen, som du såg, och wilddjuret, de skola hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes kött och uppbränna henne i eld. Upp. 18: 8.

17 Ty Gud har gifwit dem i hjertat att utföra hans råd och att utföra ett och samma råd och att gifwa sitt rike åt wilddjuret, till dess Guds ord warda fullbordade.

18 Och qwinnan, som du såg, är den [band III, 720]stora staden, som har konungawälde öfwer jordens konungar.

Alltså: den affälliga kyrkan beherskar jordens konungar (v. 18). Men dessa tio konungar, under sitt stora öfwerhufwuds inflytande, utföra stutligen öfwer henne Guds dom. Detta sker då, när denne motståndare upphäfwer sig öfwer allt som kallas Gud eller heligt. 2 Tess. 2: 4. Icke blott menniskor i allmänhet och jordens konungar, utan ock den mägtigaste fienden i menniskogestalt och Satan sjelf måste alltså utföra den himmelske konungens wilja. Då afskaffas all den skrymtaktiga gudstjensten, och alla egodelar och inkomstkällor för religionen blifwa indragna eller sköflade. Detta drabbar såwäl muhammedanismen, som de affälliga kyrkorna, hwilka alla sammanfattas under benämningen Babylon.

18 Kapitlet.

Babylons fall.

Derefter såg jag en annan ängel nedstiga från himmelen, som hade stor magt, och jorden wardt upplyst af hans härlighet.

2 Och han ropade med stark röst och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, och det har blifwit en boning för onde andar och ett tillhåll för alla orena andar och ett tillhåll för alla orena och wederstyggliga foglar. Es. 21: 9. Jer. 51: 837. Es. 13: 21 f. 34: 11, 14. Jer. 50: 39.

3 Ty alla folk hafwa druckit af hennes skörlefnads wredeswin, och konungarna på jorden hafwa öfwat skörlefnad med henne, och köpmännen på jorden hafwa riktat sig genom hennes yppighets magt. Upp. 14: 8. 17: 2.

4 Och jag hörde en annan röst från himmelen, som sade: Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor. Es. 48: 20. 52: 11. Jer. 50: 8. 51: 6, 45. 2 Kor. 6: 17.

Den falska läran och affälliga kyrkan har warit en källa till timlig winst för många, men nu är härmed slut. Till Herrens folk utgår en mägtig warning, att utträda ur gemenskapen med Babel.

5 Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdigheter. Upp. 16: 19.

6 Betalen henne, såsom hon har betalt, och gifwen henne dubbelt igen efter hennes gerningar. I den kalk, hwari han iskänkt, iskänken dubbelt åt henne. Ps. 137: 8. Jer. 50: 15.

7 Så mycket som hon har ärat sig sjelf och lefwat i yppighet, så mycken pina och sorg gifwen henne. Emedan hon säger i sitt hjerta: ”jag sitter en drottning och är icke enka och skall icke se någon sorg”, Es. 47: 7 f.

Med dessa domsord från himmelen uttalas den rättfärdiga straffdomen, som dock icke utgör någon befallning till Herrens trogna att werkställa denna wedergällning, jemför Es. 47: 8, 9, der profeten beskrifwer icke blott det gamla Babels och de stolta hedningarnas, utan ock de affälliga kristnas säkerhet och stolta sjelfförtroende.

8 derföre skola på en dag hennes plågor komma, död och sorg och hunger, och hon skall uppbrännas med eld, ty stark är Herren Gud, som har dömt henne. Upp. 17: 16.

9 Och jordens konungar, som med henne hafwa öfwat skörlefnad och lefwat i yppighet, skola gråta och jemra sig öfwer henne, när de se röken af hennes brand, Hes. 26: 16 f. Upp. 17: 2.

10 stående långt ifrån af fruktan för hennes plåga, sägande: We, we den stora staden Babylon, den starka staden, att på en enda stund din dom har kommit! Es. 21: 9.

11 Och jordens köpmän gråta och sörja öfwer henne, att ingen mer köper deras skeppslaster. Hes. 27: 36.

12 deras skeppslaster af guld och silfwer och ädla stenar och perlor och fint linne och purpur och silke och skarlakan och allt deras luktträ och alla käril af elfenben och alla käril af kostligaste trä och af koppar och jern och marmor, Hes. 27: 5 f.

13 och deras kanel och amomum[5] och kryddor och smörjelse och rökelse och win och olja och semlomjöl och hwete och ök och får, deras hästar och wagnar och trälar och menniskosjälar.

14 Och den frukt, till hwilken din själ hade lust, har förswunnit ifrån dig, och allt som är kräsligt och präktigt har gått förloradt för dig, och man skall aldrig mer finna det.

15 De som handla med sådant, de som riktat sig af henne skola, af fruktan för hennes plåga, stå långt ifrån, gråtande och sörjande,

16 och säga: We, we den stora staden, som war klädd i fint linne och purpur och skarlakan och skimrade af guld och ädla stenar och perlor,

17 att på en enda stund denna stora rikedom har blifwit förödd! Och alla [band III, 721]styrmän och alla som segla till bestämda orter och alla Sjömän och alla Som idka sjöfart stodo långt ifrån Hes. 27: 29 f.

18 och ropade, då de sågo röken af hennes brand, och sade: Hwar är den stora stadens like?

19 Och de kastade stoft på sina hufwud och ropade, gråtande och sörjande, och sade: We, we den stora staden, i hwilken alla de som hade skepp på hafwet riktade sig af hennes kostbarheter, att hon på en enda stund har blifwit förödd!

Hela denna beskrifning är en framställning af den fallna kyrkans djupa förnedring, då dessa straffdomar öfwergå henne, och uppräknandet af hennes wällusts enskilda drag skall wisa oss, huru förskräckligt kännbar denna straffdom blifwer. Icke blott den påfwiska kyrkan säljer menniskors själar, v. 13, utan äfwen i den protestantiska bedrifwes dylik styggelse, i det lärare söka blott timlig winning och tillsättas blott med jordisk beräkning. Hjordens själar säljas! Menniskors kroppar och själar köpas och säljas, icke blott genom den wederstyggliga slafhandeln, utan också på många andra sätt, då man för winnings skull skadar, förderfwar, ja dödar menniskor till kropp och själ. t. ex. genom rusdrycker, m. m.

20 Fröjda dig öfwer henne, du himmel, och I helige och I apostlar och I profeter, att Gud af henne har utkräft eder dom. Es. 44: 23. 49: 13. Jer. 51: 48. Upp. 19: 2.

Om denna glädje i himmelen, se kap. 14: 3, 7.

21 Och en stark ängel tog upp en sten, lik en stor qwarnsten, och kastade den i hafwet och sade: Så skall med fart Babylon, den stora staden, nedstörtas och aldrig mer warda funnen. Jer. 51: 63 f.

Betydelsen af denna bildliga handling är just den att wisa, huru lätt Gud kan till den djupa afgrunden förkasta allt hwad som upphöjer sig sjelf i denna werlden. Det är nu för alltid slut med Babylons magt; det nedsjunker i afgrunden med tyngden af sin syndaskuld, såsom då en qwarnsten kastas i hafwet.

22 Och röst af harpospelare och musikanter och flöjtblåsare och trumpetare skall aldrig mer blifwa hörd i dig, och ingen idkare af något handtwerk skall mera finnas i dig, och intet ljud af qwarn mera höras i dig. Es. 24: 8. Hes. 26: 13.

Hwarken ljudet af glädjefester eller qwarnens dofwa ljud, som är nödwändigt till lifsuppehälle, skall nu höras mer! Se Jer. 25: 10.

23 Och ingen lampas sken skall mera lysa i dig, och ingen brudgummes och bruds röst skall mera höras i dig; ty dina köpmän woro furstar på jorden, ty alla folk blefwo förwillade genom din trolldom. Jer. 25: 19. Es. 23: 8.

24 Och der wardt funnet profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifwit slagtade på jorden. Upp. 17: 6.

Hwarken det matta ljuset i fattigas hyddor, eller högtidliga bröllopsljus skola lysa mer; icke blott allt andeligt ljus utsläckes, utan till slut släckes äfwen allt lekamligt ljus genom de straffdomar, som följa, då syndamåttet är fullt. Sedan denna straffdom gått öfwer Babylon, i detta namns widtomfattande betydelse, har syndens menniska satt sig i Guds tempel såsom en Gud. 2 Tess. 2: 4. Sådana kristna, som då ännu lefwa och icke låta förföra eller twinga sig till affall, blifwa dödade, kap. 13: 15, utom det antal, som på örnawingar bäres undan och bewaras, kap. 12: 14. Es. 4: 4–6.

19 Kapitlet.

Guds lof för Babylons fall och Lammets bröllop. Kristi strid och seger.

Sedan hörde jag såsom en stark röst af en stor skara i himmelen, som sade: Halleluja! Frälsningen och äran och magten är wår Guds! Upp. 7: 10.

Halleluja! så börjas den stora lofsången, som i det gamla testamentet plägade sjungas från och med den 111:te till och med den 118:de psalmen. Denna lofsång och dessa högtider förebildade den stora lofsång och härliga högtid, som i detta kapitel beskrifwas. Nu blifwer det inför hela skapelsen uppenbart, att Kristus och den församling, han återlöst med sitt blod, äro förenade för ewigt, och att han behåller segern.

2 Ty sanna och rättfärdiga äro hans domar, ty han har dömt den stora skökan, som förderfwade jorden med sin skörlefnad, och han har utkräft sina tjenares blod ur hennes hand, Upp. 16: 7. 5 Mos. 32: 43.

Äfwen straffdomen öfwer den affälliga kyrkan och alla motståndare utgör ett ämne till tack och lof i himmelen. Så sjöngo Mose och Mirjam med det frälsta Israel en lofsång efter genomgången af det Röda hafwet, sedan den egyptiska hären funnit sin död i samma haf. Se 2 Mos. kap. 15.

3 Och åter sade de: Halleluja! Och röken af henne uppstiger i ewigheters ewighet. Es. 34: 19. Upp. 14: 11.

Denna lofsång fortfar bland de frälsta, under det röken af det dömda Babels brand, kap. 18, uppstiger i ewigheters ewighet.

4 Och de tjugufyra äldste och de fyra djuren föllo ned och tillbådo Gud, som [band III, 722]satt på tronen, och sade: Amen, Halleluja! Upp. 4: 4.

I denna lofsång instämma de saligaste andar och de högsta tronenglar i himmelen under djupt tillbedjande.

5 Och en röst utgick från tronen, sägande: Lofwen wår Gud, I alla hans tjenare, och I, som frukten honom, både små och stora. Ps. 134: 1.

Denna uppmaning utgår från tronen, således från Herren Jesus Kristus sjelf, att alla, som wilja tjena och frukta Gud, skola deltaga i denna lofsång, och uppmaningen åtlydes i samma ögonblick.

6 Och jag hörde såsom en röst af en stor skara och såsom en röst af mycket watten och såsom en röst af starka tordön, som sade: Halleluja! Ty Herren Gud, den allswåldige, har intagit riket. Upp. 11: 1517. 12: 10.

Med höga lofsägelser i himmelen firas denna seger; de saligas skara och alla änglahärar sjunga denna segersång, och alla heliga, som ännu äro på jorden, tacka och lofwa sin Herre och konung, som nu kommer till deras förlossning. Ebr. 9: 28.

7 Låtom oss glädjas och fröjdas och gifwa honom äran; ty Lammets bröllop har kommit, och dess hustru har tillredt sig. Matt. 22: 2. 25: 10.

8 Och henne wardt gifwet att kläda sig i glänsande och rent fint linne, ty linnet är de heligas rättfärdighet.

Nu firas Lammets bröllop, nu sker den fulla föreningen mellan det slagtade offerlammet, den upphöjde medlaren, och den troende församlingen, den utwalda skara, som han utkorat till sin brud. Lammets hustru nämnes här i motsats till skökan, som omtalas kap. 17, 18, och som har fått sin dom. De heligas beredelse består deruti, att de såsom fattiga, syndiga menniskor kommit till tron på Guds Son och twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod, kap. 7: 14. Nu blifwa de ock i den första uppståndelsen (kap. 20: 5) klädda med en förklarad kropp i den härlighet, som är en frukt af Kristi rättfärdighet; de afsomnade helige stå upp, de ännu i kroppen lefwande helige warda förwandlade, 2 Kor. 15: 52. 1 Tess. 4: 16, 17, och nu fullbordas Herren Jesu stora löfte: Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike. Matt. 13: 43.

9 Och han sade till mig: Skrif: Saliga de som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid! Och han sade till mig: Dessa äro Guds sanna ord.

Lammets bröllopsmåltid, som så länge warit föremålet för alla troendes längtan och hopp, är nu kommen; och den ängel, som talar med Johannes, utropar liksom med helig förundran: Saliga de som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid! och han bifogar en bekräftelse på dessa stora löften, att Herrens ord omöjligen kan warda om intet.

10 Och jag föll ned för hans fötter att tillbedja honom, och han sade till mig: Se till, att du icke gör det; jag är din medtjenare och dina bröders, som hafwa Jesu wittnesbörd; tillbed Gud; ty Jesu wittnesbörd är profetians ande. Ap. G. 14: 13 f. Upp. 22: 8 f.

Denna ängel war så majestätisk och härlig, och hans budskap så högt, att Johannes hänfördes att falla ned för honom, men ängeln warnade honom och bekände sig wara blott de troendes medtjenare. Hwilken warning emot den påfwiska kyrkans orimliga helgondyrkan!

11 Och jag såg himmelen öppen, och se, en hwit häst, och den som satt på honom heter Trofast och Sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet. Upp. 6: 2. 3: 14.

12 Och hans ögon woro såsom en eldslåga, och på hans hufwud woro många diadem, och han hade ett namn skrifwet, hwilket ingen känner utan han sjelf. Upp. 1: 14. 3: 12.

13 Och han war klädd i en mantel, doppad i blod, och hans namn är Guds Ord. Es. 63: 1 f. Joh. 1: 1.

14 Och de härskaror, som äro i himmelen, följde honom på hwita hästar, och de woro klädda i hwitt och rent fint linne. Matt. 25: 31. 28: 3.

15 Och från hans mun utgår ett hwasst swärd, att han dermed skall slå folken, och han skall styra dem med jernspira, och han trampar Guds, den allwåldiges, stränga wredes winpress. Es. 11: 4. 2 Tess. 2: 8. Upp. 1: 16. 2: 27. Ps. 2: 8 f. Es. 63: 3. Upp. 14: 19 f.

16 Och han har på sin mantel och på sin länd ett namn inskrifwet: konungars Konung och herrars Herre. Upp. 17: 14.

I kap. 6 uppenbarade sig segerhjelten, såsom ridande på en hwit häst, wäpnad med en båge, för att dermed tillkännagifwa hans stridssätt under den långa tid, på hwilken hans troende skulle insamlas; och af hans pilar fingo många sådana styng i sina hjertan, som förde dem till honom, för att undgå helbregdagörelse och ewinnerligt lif. Jemför Ps. 45. Men nu uppträder han i olika gestalt med ögon såsom en eldslåga, bestänkt med sina fienders blod, Es. 63: 1–6, och ett hwasst swärd utgående af hans mun. De många diademen, v. 12, betyda, att han är alla konungars konung, och att alla konungariken tillhöra honom. Detta namn bär han ock, v. 16, och han heter Trofast och [band III, 723]Sannfärdig, v. 11, men han hör tillika ett namn, som ingen känner utan han sjelf, hwilket icke, såsom de andra namnen, uttrycker hans förhållande till menniskorna, utan hans förhållande till Fadren. Winpressens trampande, v. 15, betyder straffdomen öfwer fienderna, v. 19, 21. Es. 63: 3–6. Upp. 14: 19, 20.

17 Och jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst, sägande till alla foglar, som flögo midt på himmelen: Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud, Hes. 39: 17 f.

18 att I mån äta konungars kött och befälhafwares kött och starkes kött och kött af hästar och af dem som sitta på dem och kött af alla, fria och trälar, små och stora.

Under denna bild framställts nu den blodiga dom, som öfwergår Kristi församlade fiender, se Hes. kap. 39. Es. 66: 15, 16. Denna straffdom utföres dels genom eld från himmelen, med hagel och störtregn, se Es. 30: 27–33. Ps. 97: 3–6; dels genom sådan förblindelse, att den ene faller genom den andres swärd, se Hes. 38: 20–22; dels genom hastigt förstörande pest. Sak. 14: 12, 13.

19 Och jag såg wilddjuret och konungarne på jorden och deras härskaror församlade att strida med den som satt på hästen och med hans här.

Till denna strid hafwa de under gestalt af paddor framstälda orena andar, som utgå af drakens och wilddjurets och den falske profetens mun, kap. 16: 13, församlat dessa konungar med deras härar. Det är mot Kristus de wilja strida, då de draga ut, för att omintetgöra hans folk, som då i synnerhet gäller Israel, Sak. 14: 1–5, men äfwen de kristna, ty båda utgöra då ett förenadt andligt Israel.

20 Och wilddjuret wardt gripet tillika med den falska profeten, som i dess åsyn hade gjort tecken, med hwilka han hade förwillat dem som hade tagit wilddjurets märke och tillbedt dess bild; de blefwo båda lefwande kastade i eldsjön, som brinner med swafwel. Upp. 13: 12. 14: 10. 20: 10.

Straffdomen öfwer Sodom och Gomorra utgjorde förebilden till denna slutliga straffdom, som går öfwer Guds fiender, då deras ondska stigit till sin höjd, och denna straffdom skall gå i sådan fullbordan, att den blifwer synlig äfwen för dem, som lefwa i sitt förgängliga kropp här på jorden. Se Es. 30: 33; kap. 66: 24. Jemför 4 Mos. 16: 31–35.

21 Och de öfriga blefwo dräpte af den som satt på hästen, med det swärd, som utgick från hans mun, och alla foglarna blefwo mättade af deras kött.

Efter wilddjurets och den falske profetens dom går nu straffet öfwer deras församlade härar, som alltså med sin fulla wilja deltagit i striden. Herren wedergäller i sin rättfärdighet hwar och en efter hans gerningar.

20 Kapitlet.

Satan bindes. De troende regera med Kristus. Satans lösgifwande. Domen.

Och jag såg en ängel nedstiga från himmelen, som hade nyckeln till afgrunden och en stor kedja i sin hand.

2 Och han grep draken, den gamle ormen, hwilken är djefwulen och Satan, och band honom för tusen år. Upp. 12: 9.

3 Och han kastade honom i afgrunden och tillslöt och förseglade den öfwer honom, på det att han icke mer skulle förwilla folken, förr än de tusen åren woro fulländade; derefter skall han warda lös för en liten tid.

Sedan straffdomen gått öfwer wilddjuret och den falske profeten samt deras härar, går nu ock en dom öfwer Satan, som bindes i afgrunden för en bestämd tid, så att han under denna tid icke har magt på jorden att förföra och fresta menniskorna till synd och att plåga Guds folk. Men detta är ännu icke den yttersta domen öfwer Satan och dem, som med honom till slut skola kastas i den brinnande sjön, se v. 10—15. Under den ännu öfriga tiden på jorden skola rättfärdighet och frid blomstra, se Es. 59: 18–21; kap. 60; kap. 62. Men det fallna menniskoslägtets syndiga natur är med allt detta ingalunda omintetgjord, arfsynden är qwar, och menniskorna kunna synda, utan att de af Satan dertill förföras och retas. Se Es. 65: 20.

4 Och jag såg troner, och de satte sig på dem, och dem gafs domsrätt; och jag såg de för Jesu wittnesbörds och Guds ords skull halshuggnas själar och dem som icke hade tillbedt wilddjuret eller dess bild och icke hade tagit märket på sin panna och på sin hand, och de blefwo lefwande och regerade med Kristus i tusen år. Matt. 19: 28. Upp. 6: 9 f.

Dessa helige äro nu uppståndne och förklarade, såsom Johannes fick skåda dem, och de få deltaga instämmande i den dom, som nu gått öfwer sanningens fiender: böneropet har blifwit hördt, kap. 6: 10, 11. De heliga regera med Kristus. Det faller af sig sjelf, att Kristi tillkommelses uppenbarelse icke innebär, att han skall wara i synlig måtto närwarande och på synligt sätt regera öfwer den här i timligheten i kroppen lefwande delen af sin församling. En sådan uppfattning af denna regering och de tusen år, som här nämnas, bedömes i wåra symboliska böcker med rätta såsom en grof willfarelse. Den himmelske konungens och de heligas regering måste wisserligen hafwa en ganska stor [band III, 724]och härlig inflytelse, äfwen öfwer församlingen på jorden under den tid som här menas; men hwarken han eller hans änglar eller dessa uppståndne helige bo i synlig gestalt ibland dem, som lefwa i dödlig kropp här på jorden; på sin höjd kan man tänka sig ett sådant förhållande, som då Jesus stundom uppenbarade sig mellan sin uppståndelse och sin himmelsfärd.

5 Men de andra döda blefwo icke lefwande, förr än de tusen åren hade blifwit fulländade. Detta är den första uppståndelsen.

Dessa ord äro bestämda och wisa tydligt, att den första uppståndelsen sker en lång tid före den allmänna, samt att med den första uppståndelsen omöjligen kan menas uppwäckelse till nytt lif i Kristets, ny födelse, såsom i Rom. kap. 6, utan här måste orden betyda kroppens uppståndelse, Jemf. 1 Tess. 4: 16, 17. 2 Tess. 1: 7–10.

6 Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen. Öfwer dem har den andra döden ingen magt, utan de skola wara Guds och Kristi prester och skola regera med honom i tusen år. Upp. 2: 11.

Om den andra döden, se v. 14. Genom denna saliga uppståndelse är den lekamliga dödens hela werkan upphäfd, och dessa förklarade heliga äro icke utsatta för något skadligt inflytande af den andra döden. Ingen domseld kan drabba dem.

7 Och när de tusen åren hafwa blifwit fulländade, skall Satan warda lös ur sitt fängelse.

8 Och han skall komma ut för att förwilla de folk, som bo wid jordens fyra hörn, Gog och Magog, för att församla dem till strid, och deras antal är såsom sanden i hafwet. Hes. 38 f. Upp. 16: 14.

Innan slutdomen går öfwer Satan, blifwer det honom af den allsmägtige Guden tillstadt att ännu förwilla alla de menniskor, som wilja låta förföra sig, sedan de hafwa fått all den stora kunskap, som under Kristi kyrkas segertid blifwit herskande, samt skådat och erfarit den himmelske konungens stora magt. Gog i landet Magog, hwarmed profeten Hesekiel betecknar de fiender, hwilka Johannes beskrifwit, kap. 13-19, begagnas här (fastän uttrycket här är olika: Gog och Magog) såsom en förebild af de allra sista fiendtliga skarorna, likasom förut den nya fiendtliga magten benämnes med det gamla Babels namn för likhetens skull och såsom en fortsättning deraf. Så blifwer här Gog och Magog en förskräcklig frukt af Gogs ande, hwilken långt förut fått sin dom, kap. 19, men mycket af denna fiendtliga ande kommer att i ett undertryckt tillstånd fortfara under den tid, som är nämd, v. 4, 6, 7. Men den rättfärdige Guden will, att den skall blifwa uppenbar, och åt dem warder gifwen den anförare, som de friwilligt walt och med sina hjertan tillhöra. På detta sätt blifwer den allwetande domarens fullkomliga rättfärdighet så mycket härligare uppenbarad.

9 Och de drogo upp på jordens wida rymd och omringade de heligas läger och den älskade staden, och eld föll ned af himmelen från Gud och förtärde dem.

10 Och djefwulen, som förwillade dem, blef kastad i samma eld- och swafwelsjö som wilddjuret och den falske profeten; och de skala plågas dag och natt i ewigheters ewighet. Upp. 14: 10 f. 19: 20.

Nu går den fullkomliga slutdomen öfwer djefwulen, och strax derpå sker den yttersta domen, som i följande versen beskrifwes.

11 Och jag såg ett stor hwit tron och honom, som satt derpå, för hwilkens ansigte jorden och himmelen flydde, och intet rum blef funnet för dem.

12 Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen, och böcker upplätos; och en annan bok wardt upplåten, som är lifwets, och de döda blefwo dömda enligt det som war skrifwet i böckerna, efter sina gerningar. Dan. 7: 9 f. Upp. 3: 5. 13: 8. 21: 27. 2 Kor. 5: 10. Upp. 2: 23. 22: 12.

13 Och hafwet gaf igen sina döda, och döden och dödsriket gåfwo igen sina döda, och de blefwo dömda hwar och en efter sina gerningar.

14 Och döden och dödsriket blefwo kastade i den brinnande sjön; detta är den andra döden, den brinnande sjön. 2 Kor. 15: 26, 54 f. Upp. 2: 11.

Se Matt. 25: 31–46. Med döden och dödsriket menas här således alla de onda menniskor och onda andar, som hörde döden och dödsriket till. Alla, som icke hafwa ewinnerligt lif i Kristus, utan förblifwit i synden och den andeliga döden blifwa nu den ewiga dödens rof.

15 Och om någon icke fans skrifwen i lifwets bok, wardt han kastad i den brinnande sjön.

Lifwets bok eller Lammets lifsbok är en härlig bild af alla troendes lifsgemenskap med honom. I lifwets bok är också hela deras lif i Kristus liksom upptecknadt, det är framstäldt, det minsta med det största. Att böckerna upplätos, v. 12, betyder att alla menniskor då blifwa fullkomligt blotta och uppenbara. De rättfärdiga blifwa uppenbara till hela det nya wäsende, som Guds Ande hos dem har frambragt, och såsom klädda i Jesu Kristi rättfärdighet genom tron, och med Guds beläte återstäldt; de andre, de som ställas på wenstra sidan, blifwa uppenbare i hela sin inre och yttre gestalt med ormens beläte i själ och hjerta, samt [band III, 725]klädda i alla sina egna gerningar. Alltså, icke blott för den allwetande Guden äro alla menniskor uppenbara, utan de blifwa uppenbara for hwarandra och för alla skapade förnuftiga wäsenden.

21 Kapitlet.

En ny himmel och en ny jord. Det nya Jerusalems härlighet.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den första himmelen och den första jorden hafwa förgåtts, och hafwet är icke mer. Es. 65: 17. 66: 22. 2 Petr. 3: 13.

Hafwet är icke mer; hafwet, som nu betäcker den största delen af jordklotet, skall på den nya jorden icke mer finnas. Så wisar slutet af den heliga skrift åter till dess början. Den gamla himmelen och jorden, som Gud skapade i begynnelsen, förwandlas nu och gifwer wika för en ny himmel och en ny jord. Märk, att här står en ny himmel, men 2 Petr. 3: 13 står nya himlar och en ny jord. Wid Kristi sista tillkommelse, kap. 20: 11, sker en full skilsmessa mellan ondt och godt, rent och orent, förgängligt och oförgängligt. Så warda de orättfärdiga afskilda frän de rättfärdiga, Matt. 25: 46, den nya jorden är förklarad och skild från all förgänglighet; allt det, som tillhör synd och död, samlas då liksom i en sjö af brinnande slagg, frånskild genom den sista domselden.

2 Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, nedkomma af himmelen från Gud, tillredd såsom en brud, prydd för sin man. Ebr. 12: 22.

Den gamla jorden flydde, kap. 20: 11. Dermed är också det gamla Jerusalem borta, men på den nya jorden nedkommer ett nytt Jerusalem, hwaraf det gamla war blott en ofullkomlig förebild. Detta nya Jerusalem är liksom en boning för den egentliga brudförsamlingen, för hwilken från himmelen beredes ett sådant stort och härligt tempel på den nya jorden. Nu är denna brudförsamling icke blott iklädd Kristi rättfärdighet, utan den är i ett förklaradt tillstånd genom en härlig uppståndelse och förenad till en fullkomlig, lefwande helhet.

3 Och jag hörde en stark röst från himmelen säga: Se, Guds tabernakel bland menniskorna, och han skall bo ibland dem, och de skola wara hans folk, och Gud sjelf skall wara med dem, deras Gud. Hes. 37: 27.

4 Och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke wara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller wärk warder mer, ty det första har gått till ända. Es. 25: 8. 26: 19. 35: 10. Es. 1 Kor: 1526. Upp. 7: 17.

Denna brudförsamling, det nya Jerusalem, utgör nu Guds tabernakel eller boning ibland menniskorna. Detta tabernakel är ett lefwande tempel för lefwande Gud; hwarje sken är en odödlig själ, som blifwit andeligen lefwande genom lifwets furste, Kristus; först lefwande i Anden genom tron på honom, och sedan lefwande äfwen lekamligen genom uppståndelse med en förklarad kropp. Rom. 8: 11. Dessa saliga äro då fullkomligt förlossade från alla följder af synden; tårar, död, gråt, rop och wärk eller pina skall icke finnas mer. Gud med dem, v. 3, syftar på det höga namnet Immanuel, Gud med oss; och detta i förening med det uttrycket: Guds tabernakel bland menniskorna, wisar, att betydelsen af namnet Immanuel och af tabernaklet just nu har gått i den allra fullkomligaste fullbordan. Synden och allt det gamla är nu fullkomligt förbi.

5 Och den som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt. Och han sade till mig: Skrif; ty dessa ord äro wissa och sanna. Es. 43: 19. 2 Kor. 5: 17.

Härmed bekräftas så mycket uttryckligare hela denna uppenbarelsen fullkomliga sanning.

6 Och han sade till mig: Det är gjordt. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Jag skall gifwa den som törstar af lifwets wattenkälla för intet. Es. 44: 6. Upp. 1: 811. Es. 55: 1. Joh. 7: 37. Upp. 22: 17.

För intet betyder, att hwar och en, som törstar, skall få all denna salighet alldeles för intet, alltså af idel nåd, af den trofaste frälsaren, som är A och O, begynnelsen och änden. Och då detta går i fullbordan, då är det gjordt; allt är då skedt, som i profetiorna blifwit utlofwadt. Om lifwets wattenkälla, se Joh. 4: 14. Upp. 22: 1, 2.

7 Den som öfwerwinner skall få detta på sin lott, och jag skall wara hans Gud, och han skall wara min son. Jer. 31: 33.

Få på sin lott, grt. ärfwa, det är, mottaga såsom arfsbesittning genom föreningen med Guds enfödde Son, i hwilken och för hwilkens skull den allsmägtige säger om hwar och en, som är införlifwad med honom: Jag skall wara hans Gud, och han skall wara min son.

8 Men de fega och de otrogna och de som hafwa öfwat styggelser och mördare och horkarlar och trollkarlar och afgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och swafwel, hwilket är den andra döden. 2 Kor. 6: 9 f. Gal. 5: 21. Ef. 5: 5. Upp. 22: 15. 20: 14 f.

I motsats till de saliga, som förut nämnas, omtalas här de, som skola uteslutas; de fega, som frukta för försakelsen och striden; de otrogna, som icke wilja tro Guds ord; de som hafwa öfwat styggelser, som befläckat sig med uppsåtliga synder; mördare, som hata [band III, 726]medmenniskor och i synnerhet hata och förfölja Guds folk; horkarlar, hwartill ock höra alla äktenskapsbrytare; trollkarlar, eller förgiftare, som icke blott genom egentlig giftblandning, utan genom werklig eller föregifwen förbindelse med mörkrets magter söka att skada andra; afgudadyrkare, hwarmed betecknas alla, hwilka icke i Kristus wilja tillbedja den sanne Guden, men i synnerhet wilddjurets tillbedjare; och ändteligen alla lögnare, som bedraga sig sjelfwa och andra med högtrafwande lärdomssken, falsk lära, sken af dygd och gudaktighet o. s. w. Alla dessa och de, som så låta förföra sig, komma icke in i det nya Jerusalem, utan de skola få sin del i den sjö, som brinner o. s. w. Se kap. 20: 14.

9 Och der kom en af de sju änglarne, som hade de sju skålarna, fulla af de sju sista plågorna, och han talade med mig och sade: Kom hit; jag skall wisa dig bruden, Lammets hustru. Upp. 15: 1. 17: 1. 19: 7.

Att en af de sju änglar, som omtalas kap. 16, nu åter i denna syn framträder, wisar, att de sju wredesskålarne höra till den yttersta tiden och fortfara ända till fulländningen. Bruden (se v. 2) beskrifwes nu utförligare i det följande.

10 Och han förde mig i anden bort på ett stort och högt berg och wisade mig den heliga staden Jerusalem, som nedkom af himmelen från Gud

Likasom man från höjden af oljeberget kunde öfwerskåda det jordiska Jerusalem, så fick nu Johannes från det berg, till hwilket han i anden fördes, skåda det himmelska Jerusalem, icke såsom redan bygdt på jorden, utan såsom nedkommande från himmelen.

11 och hade Guds härlighet. Dess glans war lik den kostbaraste sten, såsom en kristallklar jaspissten.

Den heliga staden, som nedkommer från himmelen, har Guds härlighet, som liknas wid glansen af den kostbaraste sten eller glansen af en klart glindrande diamant, som här förstås med den kristall, som kallas en klar jaspis, eftersom diamanten är den allra ädlaste stenen.

12 Och han hade en stor och hög mur och hade tolf portar och i portarna tolf änglar och inskrifna namn, hwilka äro namnen på Israels barns tolf stammar. Hes. 48: 31 f.

Muren betyder fullkomlig trygghet, och hwarje port bewakas af en ängel. Likasom fordom på öfwersteprestens bröstsköld, så äro här de tolf slägternas namn inskrifna på den himmelska stadens mur, så att hela staden är liksom en bröstsköld, som bäres af den himmelske öfwerstepresten Kristus.

13 I öster woro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i wester tre portar.

14 Och stadsmuren hade tolf grundwalar och på dem tolf namn, namnen på Lammets tolf apostlar. Matt. 16: 18. Ef. 2: 19 f.

15 Och den som talade med mig hade en mätstång af guld för att mäta staden och dess portar och dess mur. Hes. 40: 3. Sak. 2: 1 f.

16 Och staden utgör en fyrkant, och dess längd är lika stor som bredden. Och med mätstången uppmätte han staden till tolf tusen stadier; dess längd och bredd och höjd äro lika.

17 Och han uppmätte dess mur till ett hundra fyratiofyra alnar, efter menniskomått, som ock är en ängels.

D. ä.: ett sådant menniskomått, som den mätande ängeln har gemensamt med det nya Jerusalems inwånare. Tolf tusen stadier motswara twåhundra femtio swenska mil. Detta tolftal med tusental betyder den fullkomligaste fullhet.

18 Och dess mur war byggd af jaspis, och staden war af rent guld, likt rent glas.

Muren war af jaspis, alltså fullkomligt genomskinlig, strålande ädelsten. Sådan är grundwalen och muren, men sjelfwa staden är af klart genomskinligt guld. Detta har både en bokstaflig fullbordan och betecknar tillika Kristi fullkomliga rättfärdighet och slutligen den förklarade natur, som han gifwer åt alla trogna.

19 Och stadsmurens grundwalar woro prydda med allt slags dyrbar sten; den första grundwalen war en jaspis, den andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjerde en smaragd,

20 den femte en sardonyx, den sjette en sarder, den sjunde en krysolit, den åttonde ett beryll, den nionde en topas, den tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en ametist.

Jaspis, d. ä. diamant, se kap. 4: 3. Safir är en himmelsblå ädelsten; kalcedon är blågrå; smaragd grön; sarbonyx röd, hwitstrimmig; sarder eller rubin är röd; krysolit, guldsten, guldglänsande; beryll sjögrön; topas guldgul; krysopras gulgrön; hyacint violettfärgad; ametist ljusblå. Ehuru dessa ädelstenars namn ännu icke äro utredda med full wisshet, synas de dock hafwa fullkomlig motswarighet mot ädelstenarne i öfwersteprestens bröstsköld i det gamla testamentet, fastän de icke nämnas i samma ordning. Härmed betecknas alltså fulländningen af Kristi församlings tempel, detta tempel af lefwande stenar, 1 Petr. 2: 5, och hela församlingen bäres såsom en bröstsköld af den himmelske öfwerstepresten: den bäres på hans hjerta.

21 Och de tolf portarna woro tolf perlor; hwar port för sig war af en [band III, 727]enda perla, och stadens gata war rent guld, likt genomskinligt glas.

22 Och tempel såg jag icke deruti, ty Herren Gud, den allswåldige, är dess tempel, och Lammet.

Att guldet är såsom genomskinligt glas betecknar, att allt det förgängliga, äfwen det kostbaraste, har här gifwit wika för oförgänglighet och genomskinlig härlighet. Då nu de saliga äro omedelbart förenade med Gud och Lammet, då den ewige Guden genom enfödde Sonen, som är Gud och menniska, införlifwat denna saliga församling med sig sjelf, så behöfwes intet tempel mer till förmedling.

23 Och staden behöfwer icke solen eller månen, att de skola lysa deröfwer; ty Guds härlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet Es. 60: 19. Upp. 22: 5.

Himmel, sol och måne o. s. w. äro nu förgångna, se kap. 20: 11. Guds härlighet, som meddelat sig genom medlaren Kristus, är nu de saligas ljus.

24 Och folken skola wandra i dess ljus, och jordens konungar bära sin härlighet och ära in i den. Es. 60: 3 f.

Såsom staden heter Jerusalem, så är den företrädeswis öppnad för de troende af Israels folk; men frälsta hedningar, som äro eller ännu skola blifwa meddelaktige i Israels borgerskap, wandra i dess ljus. I denna bildliga framställning få wi alltså tänka oss denna stad i midten af den nya jorden, på hwilken folk finnas allt omkring och skola strömma till staden från alla sidor.

25 Och dess portar skola icke tillslutas om dagen, ty natt skall icke wara der. Es. 60: 1120.

Den gamla naturordningen med ljus och mörkets omskiftelse samt wexling af dag och natt har upphört, och inga fiender finnas mer, som nu kunna intränga; ty deras lott är på andra sidan af ett stort swalg, som de ej kunna öfwerkomma, kap. 20: 15.

26 Och de skola föra folkens härlighet och ära in i den. Es. 66: 12.

27 Och intet orent skall der inkomma och ingen som gör styggelse och lögn, endast de som äro skrifna i Lammets lifsbok. Es. 35: 8. 52: 1. Upp. 22: 15. 3: 5. 13: 8. 20: 12.}}

Ingen kommer in i himmelen med oföflåtna synder och med ett oomwändt hjerta. Ingen är skrifwen i Lammets lifsbok, kap. 20: 15; Ef. 1: 4, utom de, som i nådens tid blifwit inympade i winträdet, Kristus, Joh. kap. 15, och som blifwit rengjorde från synden, 2 Kor. 7: 1. För att kunna ingå i den heliga staden är således nödwändigt att genom tron wara klädd i Jesu Kristi fullkomliga rättfärdighet och renad genom Lammets blod samt helgad i sanningen, så att styggelse och lögn äro bortrensade, 1 Joh. 1: 7. På grund af denna utkorelse äro alla dessa saliga redan från werldens begynnelse inskrifna i Lammets lifsbok. Se Ef. 1: 4. Rom. 8: 29, 30.

22 Kapitlet.

Skildringen af det nya Jerusalem fortsättes. Bekräftelse och afslutning.

Och han wisade mig en flod med lifwets watten, hwilken, klar som kristall, utgick från Guds och Lammets tron. Hes. 47: 1 f. Sak. 14: 8.

I förebild blef detta lifwets watten uppenbaradt för profeten Hesekiel. kap. 47. Det himmelska Jerusalem, som förestället Guds tronstad på den nya jorden, framställes här under bilden af det första paradiset; alltså hänwisar nu det sista kapitlet i den heliga skrift åter till dess början, skapelseboken. Denna lifswattensflod är urbilden till den, som omtalas i 1 Mos. 2: 10, och en bild af den helige Andes kraft och af den andeliga lifsström, hwarom wår frälsare talar, Joh. 4: 14; kap. 7: 37—39. Genom detta kristallklara lifswatten, som utgår från Guds och lammets tron, har den nya skapelsen blifwit frambragd och blifwer derigenom widmagthållen i all ewighet.

2 Mellan stadens gata och floden står, på båda sidor, lifwets träd, som bär tolf skördar, gifwande en skörd för hwar månad; och trädets löf tjena till folkens läkedom. Upp. 2: 7. Hes. 47: 12.

Dessa lifwets träd äro widare en motswarighet till lifwets träd i paradiset; här är nu i oändlig och härlig fulländning det rätta paradiset, det paradis, som Kristus, den nye stamfadren, har förwärfwat och tillredt, och hwaraf det första blott war en förebild. Den tolffaldiga skörden betecknar den oändliga mångfald af himmelsk näring för alla de saliga, hwilken omwexlar, dock utan förgänglighet; ty solen och månen fortfara ej i ewigheten, der är icke mera dag och natt, månader och år; utan det uttrycket: hwar månad, motswarar här bilden af den tolffaldiga skörden. De underbart märkwärdiga orden: Trädets löf tjena till folkens läkedom, syfta ej på det nya Jerusalems, utan på den nya jordens innewånare.

3 Och intet förbannadt skall wara mer; och Guds och Lammets tron skall wara der inne, och hans tjenare skola dyrka honom. Sak. 14: 11.

Förbannadt kallades i det gamla förbundet de personer eller ting, på hwilka bann lades, att de blefwo förkastade och tillspillogifna, se 1 Kon. 20: 42. 3 Mos. 27: 28, 29. Jos. 6: 17, 18. Af Judarne ansågos hedningarne såsom af Herren sålunda förkastade och tillspillogifna. Men på den nya jorden finnes ingen, som är afskuren från lifsgemenskapen med Herren; Guds och Lammets tron är en alltid närwarande [band III, 728]oändelig källa till lif och salighet, och det konungsliga presterskapet tjenar honom utan återwändo. Genom detta tjenande meddelas ock läkedom från lifwets träd af hans tjenare åt dem, som kallas hedningar, v. 2.

4 Och de skola se hans ansigte, och hans namn skall wara på deras pannor. Matt. 5: 8. 2 Kor. 13: 12. 1 Joh. 3: 2. Upp. 3: 12.

5 Och natt skall icke wara mer, och de behöfwa icke ljus af lampa och ljus af sol, ty Herren Gud lyser öfwer dem, och de skola regera i ewigheters ewighet. Ps. 36: 10. Es. 60: 19 f. Upp. 21: 2325.

6 Och han sade till mig: Dessa ord äro wissa och sanna; och Herren, profeternas andars Gud, har sändt sin ängel att wisa sina tjenare hwad som snart skall ske. Upp. 19: 9. 21: 5. 1: 1.

7 Och se, jag kommer snart. Salig den som bewarar denna boks profetias ord! Upp. 3: 11. 1: 3.

Snart, plötsligt, owäntadt sker Herren Jesu tillkommelse, se Luk. 12: 35–48. Hela denna boks fullbordan påskyndas oupphörligt af Herren Jesus och alla hans härar; äfwen mörkrets härar måste bidraga dertill. Salig är derföre den, som bewarar, aktar på och rättar sig efter den lärdom från himmelen, som i denna bok är gifwen!

8 Och jag, Johannes, är den som hörde och såg detta. Och när jag hade hört och sett det, föll jag ned att tillbedja för den ängelns fötter, hwilken wisade mig detta.

9 Och han sade till mig: Se till, att du icke gör det. Jag är din medtjenare och dina bröders, profeternas, och deras, som bewara denna bokens ord; tillbed Gud. Ap. G. 14: 13 f. Upp. 19: 10.

10 Och han sade till mig: Försegla icke denna boks profetias ord; ty tiden är nära.

Daniel fick befallning att försegla sina syner; de skulle då ännu förblifwa hemliga i anseende till sin betydelse, se Dan. 8: 26; kap. 12: 4–9. Men denna profetias ord genom Johannes skulle icke förseglas, utan ligga öppen, på det menniskorna måtte akta derpå och deraf lära känna tidens tecken, samt waka och bedja, eftersom fullbordans tid redan war börjad, när Johannes skådade dessa syner. Och nu hafwa wi framskridit nära twå årtusenden närmare till denna fullbordans slut. Huru mycket wigtigare är då för oss denna uppmaning: Waken och bedjen!

11 Den orättfärdig, fortfare att göra orätt och den orene att orena sig, den rättfärdige fortfare att öfwa rättfärdighet och den helige att helga sig. Dan. 12: 10. 2 Tim. 3: 13.

Någon widare nådetid, något rum till bättring gifwes icke mer, då denna slutfullbordan sker; men den fromme och helige blifwer härigenom fulländad.

12 Se, jag kommer snart, och min lön med mig, för att wedergälla hwar och en såsom hans gerning är. Es. 40: 10. Upp. 20: 12.

Se 2 Kor. 5: 10.

13 Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Es. 44: 6. Upp. 1: 4, 8, 11. 21: 6.

Se Upp. 1: 8.

14 Saliga äro de som twå sina kläder, att de må få tillträde till lifwets träd och genom portarna ingå i staden.

15 Utanför äro hundarna och trollkarlarne och horkarlarne och mördarne och afgudadyrkarne och alla som älska och göra lögn. Upp. 21: 8.

Med hundar betecknas sanningens fiender, Kristi fiender, se Ps. 22: 21. Alla dessa, som uteslutas från den ewiga saligheten, stå alltså i själsgemenskap med lögnens fader, som är en mandråpare från begynnelsen, se Joh. 8: 44, såsom alla dessa kännetecken wisa. Hwar och en menniska, som icke blifwer renad från synden genom Jesu blod, kap. 7: 14, och pånyttfödd genom den Helige Ande, har både syndens skuld och syndens ormnatur qwar, och kan derföre omöjligt inkomma i härligheten. Men äfwen om det för de opånyttfödda wore möjligt att inkomma, så kunde de dock omöjligen wara saliga der, ty Gud wore för dem en förtärande eld. — Märk: de fortfara i synden äfwen efter domen, de synda för ewigt! I domen har Gud återtagit hwarje god egenskap, som genom skapelsen war dem gifwen, hwarje pund, som han hade anförtrott dem. Guds beläte är dermed fullkomligt förloradt, och deras natur är derigenom helt och hållet likartad med Satans natur, de hafwa ormens beläte.

16 Jag, Jesus, har sändt min ängel för att wittna om detta för eder öfwer församlingarna. Jag är Davids telning och ättling, den klara morgonstjernan. Es. 11: 10. Upp. 5: 5. 4 Mos. 24: 17.

Davids telning, egentl. Davids rot eller ursprung är Guds Son, icke blott så tillwida, som allting är skapadt genom det personliga ordet, utan emedan frälsningens rådslut från begynnelsen hwilar på Guds Son, 1 Petr. 1: 20, och alla nådelöften redan i det gamla förbundet syftade på honom. David och alla andra troende härstammade andeligen från honom, och Davids slägt, hela det andeliga Davidshuset och Davidsriket, består af Kristus, som är [band III, 729]hufwudet, och hans andeliga kropp, som är församlingen, se Gal. 3: 16. Han är den klart skinande morgonstjernan, som nu med sitt ljus upplyser alla troende under wandringens natt, till dess de få ingå i den härlighet, der Lammet är deras ljus, kap. 21: 23; och allt klarare uppenbarar han sig såsom morgonstjerna för sina trogna, ju swårare de pröfwas, och ju mörkare bedröfwelsenatten blifwer, i synnerhet i de sista strider, som församlingen har att genomgå. 2 Petr. 1: 19.

17 Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som will, han tage lifwets watten för intet. Upp. 21: 6.

Guds Ande och den troende församlingen, den efter sin himmelske brudgumme längtande bruden, mana oupphörligt under hela nådatiden de oomwända och de törstande att komma till Herren Jesus, som af sin fria, oändliga nåd och alldeles för intet gifwet lifwets watten, se Es. 55: 1–7. Detta maningsrop utgår från församlingen i alla tider, och det är genom denna kärlekens dragningskraft hos de troende såwäl som genom ordet och den Helige Ande, som församlingen widmagthålles och tillwäxer. Från Kristi wäntande brud, som är församlingen, utgår, så länge nådatiden warar, en till Lammets bröllop bjudande röst, som förkunnar det glada budskap, att Herren Jesus gifwer lifwets watten för intet, och beder, att alla, som törsta, skola komma och taga det!

18 Jag betygar för hwar och en som bör orden i denna boks profetia: Om någon lägger något till dem, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrifna i denna bok. 5 Mos. 4: 2. 12: 32. Ords. 30: 6.

19 Och om någon tager bort något från orden i denna profetias bok, hans del skall Gud borttaga från lifwets träd och från den heliga staden, om hwilka det är skrifwet i denna bok. Gal. 1: 8 f. Upp. 2: 7. 22: 2.

Denna stränga warning och hotelse gäller om alla bibelböcker i allmänhet, men om Uppenbarelseboken i synnerhet, emedan dess innehåll är så outsägligen wigtigt, och genom någon förfalskning deraf de wådligaste följder kunde, uppstå såwäl för församlingen, som för enskilda själar.

20 Den som betygar detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom Herre Jesu!

Detta snart är en härlig orsak till glädje för alla troende; och detta ljufliga löfte från den himmelske brudgummen beswaras i anden med detta trons amen och denna längtande bön: Kom, Herre Jesu!

21 Wår Herre Jesu Kristi nåd ware med alla! Amen.

Detta är apostelns slutönskan till den stridande församlingens alla trogna i alla tider. Den fullbordas, ju mera församlingen beder om hans tillkommelse. Ju innerligare själens längtan, desto större nåd.

Kom, Herre Jesu! Ja, kom snart, Herre Jesu! Amen.


  1. Sannolikt en art metall.
  2. En bokrulle, fullskrifwen på både in- och utsidan.
  3. Denar; se Matt. 18: 28.
  4. Konungsliga huwudbindlar.
  5. Judisk kryddwäxt.