| 280 | Knorrets straff. | Numeri. | Cap. 14. |
trons ande uppfyllde Calebs hjerta; derföre fick han detta stora löfte.
25. Dertill ock de Amalekiter och Cananeer, som i dalarna bo. I morgon wänder om, och drager in uti öknen på den wägen åt Röda hafwet.
Ordagrannt: Och Amalekiterne och Canaaniterne bo i dalen, (och lura på eder, derföre) wänder eder i morgon in åt öknen på wägen åt Röda hafwet; ty dessa fiender kunnen I nu icke öfwerwinna, då tron fattas eder.
26. Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:
27. Huru länge skall denna onda hopen knorra emot mig? Ty jag hafwer hört Israels barns knorran, som de emot mig knorrat hafwa.
28. Derföre säg till dem: Så wisst som jag lefwer, säger HERren, skall jag göra eder, såsom I för mina öron sagt hafwen.
29. Edra kroppar skola falla i denna öknen;* och alle I som räknade ären ifrån tjugu år och derutöfwer; I som emot mig knorrat hafwen, *4 Mos. 32: 11. Ebr. 3: 17.
30. Skolen icke komma in uti det land, der jag min hand på upphäfwit hafwer, att jag skulle låta eder deruti bo, förutan Caleb, Jephunne son, och Josua, Nuns son.* *4 Mos. 32: 12. Jos. 3: 7.
31. Men edra barn, der I om saden, att de skulle warda till ett rof, dem will jag föra derin, att de skola få se det land, som I förkasten.
32. Men I med edra kroppar skolen falla i denna öken.
Grt.: men edra kroppar skola falla i denna öken.
33. Och edra barn skola wara herdar i öknen i fyrtio år och umgälla edert horeri, intill dess edra kroppar warda åtgångne i Öknen;
Afguderi och ett upproriskt sinne emot Herran betecknas ofta i Skriften med ordet horeri; emedan hjertat derigenom wänder sig ifrån Herran till en främmande Gud.
34. Efter talet af de fyrtio dagarna, i hwilka I landet bespejaden; ju ett år för hwar dag, att de skola umgälla eder missgerning i fyrtio år;* på det I skolen förnimma, hwad det är, när jag tager min hand ifrån. *Ps. 95: 10. Hes. 4: 6.
35. Jag HERren hafwer det sagt, det will jag också göra all denna onda hopen, som sig emot mig upphäfwit hafwer; uti denna öken skola de åtgå och der dö.
36. Alltså dödde af HERrans plåga alla de män, som Mose sändt hade till att bespeja landet, och igen komne woro och hade kommit hela menigheten till att knorra deremot;* *Juda Ep. v. 5.
37. Dermed att de gåfwo landet ett rykte, att det war ondt.
Genom en underbar straffdom dogo således på en gång de tio män, som hade besett landet och derom talat emot Herrans råd. Af denna straffdom kunde folket se, huru swårligen de hade försyndat sig emot sin Gud.
38. Men Josua, Nuns son, och Caleb, Jephunne son, blefwo lefwande af de män, som gångne woro till att bespeja landet.
39. Och Mose talade dessa orden til alla Israels barn; då sörjde folket swårligen:
40. Och stodo om morgonen bittida upp och drogo upp på bergshöjden och sade: Här äre wi, och wilja draga upp till de rum, der HERren oss af sagt hafwer; ty wi hafwa syndat.* *5 Mos. 1: 41.
Nu hade folket kommit till någon besinning af sin stora synd och wille egenmäktigt och med ett eget beslut godtgöra den. De föllo nu uti en ny olydnad och wille återigen handla emot Guds befallning; ty nu hade Han redan befallt dem att tåga en annan wäg.
41. Men Mose sade: Hwi gån I så utöfwer HERrans ord? Det skall icke wäl bekomma eder.
42. Drager icke upp; förty HERren är icke med eder; att I icke blifwen slagne för edra fiender.
43. Ty de Amalekiter och Cananeer äro der för eder, och I warden fallande för swärd, derföre, att I hafwen wändt eder ifrån HERran; och HERren skall icke wara med eder.
44. Men de woro förblindade* till att draga upp på bergshöjden; men HERrans förbunds ark och Mose kommo icke utur lägret. *5 Mos. 1: 44.
Det är ganska märkwärdigt, att samma folk, som förut warit så klenmodigt, att det icke wågade lyda Herrans ord, då Han hade lofwat att wara deras beskyddare emot fienderna, nu wisar ett trotsigt mod uti att göra twärt emot Guds befallning. Nu hade de icke blott mäktiga fiender, mot hwilka de tågade åstad, utan de hade äfwen Gud emot sig. Så förblindadt är ofta det naturliga sinnet; då det inser begångna fel, will
_290.jpg&oldid=342998){kind=link}