| 294 | Aarons död. | Numeri. | Cap. 20, 21. |
27. Mose gjorde såsom HERren honom böd: och de stego upp på berget Hor för hela menigheten.
28. Och Mose afklädde Aaron hans kläder, och klädde dem på hans son Eleazar. Och Aaron blef der död uppå berget.* Men Mose och Eleazar stego neder utaf berget. *5 Mos. 10: 6.
29. Och då hela menigheten såg, att Aaron war död, begreto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.
Ännu wisas Aarons graf på detta berg, en muhamedansk minneswård. Hwar Aarons graf egentligen war, wet ingen. Aarons presterliga drägt blef honom afklädd och kläddes på hans son Eleazar. Aaron war etthundratjugutre år och dog fyra månader efter MirJam och sju månader före Mose. Aaron war till naturen en swag man och äfwen i tron wisade han aldrig en sådan kraft och frimodighet som Mose. Det presterliga embetets swaghet under lagen hade uti Aarons person en träffande afbild. Menigheten begret nu ett månads tid den man, som de i lifstiden så ofta hade bedröfwat. Detsamma händer många utmärkta män, att man icke förr än efter deras död erkänner deras wärde och inser hwad man i dem förlorat.
21. Capitel.
Arads strid. Israels knorr. Kopparormen. Folkets läger. Sihon och Og dräpas.Och då den Cananeen, konungen i Arad,* som söderut bor, hörde, att Israel inkom genom spejares wäg, stridde han emot Israel, och förde några af dem fångna. *4 Mos. 33: 40.
2. Då lofwade Israel HERranom ett löfte och sade: Om du gifwer detta foIket under min hand, så skall jag gifwa deras städer till spillo.
Israel lofwade att icke behålla någon ting för egen fördel. Spillgifningen war en uppoffring till Herrans ära. Hedningarne sjelfwe såwäl som deras egodelar woro genom afguderi befläckade; hedningarnes boskap war merändels helgad åt afgudarne. Deras kläder såwäl som deras prydnader af guld, silfwer, ädelstenar woro dels smyckade med afgudabilder, dels woro de på ett eget sätt inwigda under åkallande af afgudars namn, hwarmed man wille förwissa sig om afgudarnes ynnest och närwaro, så länge man brukade dessa kläder och prydnader. Om Israel nu hade behållit sådana ting, som de tagit i byte af hedningarne, så hade deruti kunnat ligga en frestelse till afguderi eller i allmänhet till hednisk fåfänga. Men denna räddhåga, som lagen inplantade, och denna afsky för allt hedniskt skulle i hwarje hjerta i Israel inskärpa den höga lag, som i Nya Testamentet har en allmän lydelse. Kommer icke wid det orent är, 2 Cor. 6: 17. Flyr allt det, som ondt synes, 1 Thess. 5: 22. Icke alltid blef hedniskt krigsbyte förstördt, ty en del deraf kunde renas och begagnas; men ofta blef större delen af ett sådant byte gifwet till spillo åt lågorna, och det, som kunde fördraga elden, blef renadt i eld. Detta har äfwen för oss christna en wigtig betydelse; deruti ligger den Sanningen uttalad: werlden förgås och hennes lusta, 1 Joh. 2: 17. En christen bör alltid hafwa detta i minne och efter Apostelens ord bruka denna werlden, såsom brukade han henne icke, samt undfly och försaka allt det, som är förföriskt och drager hjertat bort ifrån Gud till denna werldens fåfänglighet. Och allt det, som tillhörer denna werlden och en gång skall förgås, måste för en christen blifwa renadt i lågorna af nådens eld, och derigenom blifwer bruket af de förgängliga tingen för Guds barn lofligt. Dessa ting äro då Herrans gåfwor, och då hjertat icke hänger sig fast derwid, så är det afgudiska bruket deraf öfwerwunnet.
Således har menniskan fritt wal emellan twenne ting. Låter hon sitt hierta blifwa renadt af Herrans Anda och låter hon genom nåden afbränna de band, hwarmed hjertat will fästa sig wid denna werlden, låter hon således de förgängliga tingen gå genom nådens eld, så att deras bruk blifwer renadt och helgadt; så blifwer själen förlossad från werldens band och lefwer på jorden såsom en fri undersåte i Guds rike och såfom medborgare af en högre werld. Men om menniskan icke låter Guds Anda förlossa själen från fåfängligheten och dess band, så tänder fåfängligheten en brand i själen, som blifwer allt starkare, och då denna werlden underkastas det stora eldsdopet, så fortfar denna brand i den fångna själen i ewighet.
3. Och HERren hörde Israels bön, och gaf dem de Cananeer; och de gjorde dem till spillo med deras städer; och kallade det rummet Horma.
Horma bet. sjelfspilling, förbannelse, se cap. 14: 45. Josua tog Arad i besittning en tid derefter. Staden blef äfwen tillspillogifwen och blef derföre också kallad Horma, Dom. 1: 17. För hedningarne i närbelägna länder, således också för Canaans hedningar, låg uti Arads förstörelse en mäktig warning.
4. Sedan drogo de ifrån berget Hor på den wägen åt Röda hafwet, att de skulle draga omkring de Edomeers land. Och folket wardt ledse på wägen.
Då Israel nu måste göra denna omwäg, så yttrade sig återigen deras otro och otålighet; så är också hwarje wandrare till det osynliga Zion utsatt för beständig frestelse till otro, knot och klagan på lefnadswägen; och att man ofta blifwit pröfwad och warnad kan icke skydda någon i de alltid nya frestelser, som påkomma, utan det gäller för hwarje gång att särskildt ropa till Herren om nåd och bistånd.
5. Och folket talade* emot Gud, och emot Mose: Hwi hafwer du fört oss utur Egypten, att wi skulle dö i öknen? Ty
_304.jpg&oldid=343026){kind=link}