Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli första Bref till Tessalonikerna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Pauli Bref till Kolosserna Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Pauli första Bref till Tessalonikerna
Pauli andra Bref till Tessalonikerna  →


[band III, 547]

Pauli Första Bref Till Tessalonikerna.

Inledning.

I landskapet Macedonien, som tillhörde Grekland, låg wid en wik af Medelhafwet den stora handelsstaden Tessalonika, och der uppstod genom evangelii predikan af aposteln Paulus en kristen församling, som till större delen bestod af Greker. Dessa kristna ledo mycken förföljelse genom Judarnes motstånd och bitterhet, ty äfwen der bodde ett stort antal af Judar. Kort efter Pauli afresa från Tessalonika sände han från Berea eller Aten Timoteus för att styrka församlingen i tron samt inhemta underrättelse om tillståndet och om evangelii framgång bland dessa kristna. Då Timoteus kom tillbaka, skref aposteln detta första bref, som är fullt af den innerligaste kärlek, och wisar oss huru en själasörjare skall med brinnande kärlek, trogen förbön, faderlig wård och ifrigt arbete bära församlingen på sitt hjerta. Detta bref anses wara skrifwet år 52 efter Kristi födelse, och är måhända det första som Paulus skrifwit. Ehuru nöjd aposteln är med församlingens tillstånd, så anser han dock ingalunda öfwerflödigt att warna dem för den stora faran att åter blifwa insnärjde i synden. Han nämner i dessa warningar allahanda synder såsom okyskhet, oordentlighet m. m. Allt detta wisar oss, huru nödwändigt det är för kristna att wara på sin wakt, äfwen då de som allra mest äro uppfylde af den första kärleken och friden och fröjden i den Helige Ande.

1 Kapitlet.

Aposteln gläder sig öfwer Tessalonikernas tro.

Paulus och Silvanus och Timoteus till Tessalonikernas församling i Gud Fader och Herren Jesus Kristus. Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! Ef. 1: 2.

Silvanus kallas Silas, Ap. G. 15: 22; kap. 17: 10. Han war en af apostelns äldste och trognaste medarbetare. Silvanus och Timoteus woro i kärlek och förbön för dessa kristna förenade med Paulus, då han skref detta till församlingen i Tessalonika. Då han säger: Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus, så uttrycker han dermed församlingens innerliga gemenskap med Fadren och Sonen, så att den hade sitt lif i Gud och war inympad i winträdet Kristus. Joh. 15.

2 Wi tacka Gud alltid för eder alla, tänkande på eder i wåra böner, Fil. 1: 3.

3 oaflåtligen inför Gud och wår Fader ihågkommande edert werk i tron och edert arbete i kärleken och eder uthållighet i hoppet på wår Herre Jesus Kristus,

Werk i tron är det, som tron werkar, således Andens frukt. Gal. 5: 22. Jak. 2: 17. Till trons werk hörer också den frimodiga bekännelsen och den försakelse och det tålamod i förföljelsen, som dermed måste förenas. Arbetet i kärleken är den werksamma och uppoffrande kärleken till bröderna, tålamodet är trons frukt såwäl som kärleken och dess arbete, men det är hoppet, som gör tålamodet lätt, ty hoppet är ljus från himmelen i jordens mörker; ju starkare hoppet är om Kristi tillkommelse och hans härlighet, desto lättare blir det att bära bedröfwelsen och korset under den korta jordiska lifstiden. Dessa mägtiga werkningar af evangelii predikan ibland dem ihågkommer aposteln städse inför Gud i sina böner.

4 alldenstund wi känna eder utkorelse, I af Gud älskade bröder, 2 Tess. 2: 13.

Utkorelse, se Rom. 8: 29. Ef. 1: 4. Kol. 3: 12.

5 att wårt evangelium har kommit till eder icke allenast i ord, utan äfwen [band III, 548]i kraft och i den Helige Ande och i mycken fullwishet, likasom I weten hurudana wi woro bland eder för eder skull. 2 Kor. 2: 4. 4: 20.

Wårt evangelium, nemligen wår predikan om Kristus, bewisade sig hos eder i kraft att omwända och pånyttföda eder, och den beledsagades af den Helige Andes uppenbara werksamhet, så att I äfwen kommit till trons wisshet. Så kraftigt och med sådan fullhet af den Helige Ande hade aposteln förkunnat ordet ibland dem, såsom de sjelfwa wisste, och derpå grundar aposteln sin wisshet om deras utkorelse. Gud, som gifwit sin Son för oss till wår återlösning, gifwer också den Helige Ande till wår omwändelse, pånyttfödelse och helgelse.

6 Och I blefwen wåra efterföljare och Herrens och mottogen ordet under stort betryck med den Helige Andes fröjd, 2 Kor. 4: 16. Fil. 3: 17. 2 Tess. 3: 7 f. Ebr. 10: 34.

I hafwen, liksom jag, blifwit Herrens efterföljare i betryck och lidanden, men dock har den Helige Ande gifwit eder fröjd och glädje äfwen i förföljelsen och lidandet.

7 så att I hafwen blifwit föredömen för alla troende i Macedonien och Akaja.

Emedan dessa troende woro Kristi efterföljare, v. 6, och ståndaktige i tron, oaktadt allt motstånd af werlden, så kunde de häruti wara till föredöme för andra kristna; och så skall hwar och en, som bekänner Herrens namn, genom Guds nåd beflita sig om att wara till en god föresyn för andra.

8 Ty från eder har ljudet af Herrens ord utgått icke allenast i Macedonien och Akaja, utan öfwerallt har eder tro på Gud kommit ut, så att wi behöfwa icke tala något derom.

Från denna församling hade evangelii ljus utspridt sig widare, ty den stora förändring, som skett med dessa menniskor, och Guds Andes stora kraft, som der uppenbarat sig, hade tillika med ordet wäckt många hedningar nära och fjerran till besinning; och detta war om denna församling ett sådant wittnesbörd, att aposteln icke behöfde säga något widare derom i församlingarna.

9 Ty de förkunna sjelfwa om oss, hurudant inträde wi gjorde hos eder, och huru I omwänden eder till Gud från afgudarne, till att tjena den lefwande och sanne Guden 2 Kor. 12: 2.

10 och till att wänta hans Son från himmelen, hwilken han har uppwäckt från de döda, Jesus, som frälsar oss från den tillkommande wreden. Rom. 5: 9. Ps. 3: 20.

De troende i Macedonien och Akaja, v. 7, 8, weta och förkunna alla, huru I blifwit omwända, och att I nu wiljen tjena den sanne, lefwande Guden och wänta på hans Sons tillkommelse. Den korsfäste och uppståndne Kristus har återlöst oss, och genom tron frälsar, egentligen uttager, han oss, men denna frälsning måste fortfara genom Kristi inneboende i hjertat och den Helige Andes fortsatta nådewerk intill änden; och så fullbordas frälsningen i de rättfärdigas uppståndelse i härlighet, fullkomlig förlossning från den sista fienden döden och från den tillkommande wreden, se Upp. 6: 16, 17. Den stora dag, som för de förtappade är wredens dag, då ewighetsstraffet kommer öfwer dem, är för de utwalda den fullkomliga förlossningens och salighetens dag.

2 Kapitlet.

Apostelns tillwägagående wid evangelii förkunnande, Hans längtan att återse församlingen.

Ty I weten sjelfwa, mina bröder, att wårt inträde hos eder icke har warit fåfängt, 1 Tess. 1: 59.

2 utan ehuru wi förut hade lidit och blifwit misshandlade i Filippi, såsom I weten, woro wi frimodige i wår Gud att tala till eder Guds evangelium under mycken kamp. Ap. G. 16: 19 f., 22. 17: 1 f.

Från staden Filippi, der aposteln genomgått stor smälek och förföljelse, Ap. G. 16: 22, som han strax till Tessalonika, Ap. G. 17: 1. Och lidandet afskräckte honom icke ifrån att äfwen der predika evangelium.

3 Ty wår predikan är icke af willfarelse, icke heller af orenhet, icke heller med list, 2 Kor. 4: 1 f.

Hwarken låg någon willfarelse till grund för wår predikan, ej heller skedde den af orena afsigter, såsom egennytta, ärelystnad, eller någonting köttsligt, icke heller sökte wi att med någon slughet bereda ingång åt evangelium. Ef. 4: 14.

4 utan såsom wi af Gud hafwa pröfwats wärdige att få evangelium oss ombetrodt, så tala wi, icke såsom wi wille täckas menniskor, utan Gud, som pröfwar wåra hjertan. Gal. 1: 10. 2: 7.

Wärdige, nemligen af nåd utkorade efter Guds förutseende, se Ap. G. 9: 15. Gal. 1: 15, och sedan pröfwade under många lidanden. 1 Tim. 1: 11, 12. Som Gud hade pröfwat honom skicklig att blifwa ombetrodd evangelium, så talade han, icke för att behaga menniskor, utan Gud, som pröfwar hjertat.

5 Ty hwarken hafwa wi någonsin uppträdt med smickrets språk, såsom I weten, eller med girighetens hyckleri, Gud är wårt wittne, Ap. G. 20: 33. 2 Kor. 1: 23. 2: 17. 11: 31. 12: 17.

6 ej heller sökande pris af menniskor, hwarken af eder eller af andra, Joh. 7: 18. 2 Kor. 3: 1. 10: 12.

Aposteln hade icke någonsin sökt ingång för [band III, 549]sin predikan genom att tala det naturliga sinnet till behag. Icke heller hade han någonsin tagit sitt embete till förewändning, för att winna något, och lika litet hade han frågat efter menniskopris. Så snart en lärare bjuder till att jemka Guds ord efter det naturliga sinnet och will göra evangelium så beskaffadt, som om menniskan kunde wara en sann kristen utan den stora förändring i hjertat, som kallas ny födelse, så är läran falsk; man will då behaga menniskor och af werlden söka fåfänglig ära eller timliga förmåner. Ett hufwudkännetecken på evangelii äkthet är, att det för det köttsliga sinnet är en dödslukt, 2 Kor. 2: 16, gifwer anstöt och förbittrar.

7 fastän wi, såsom Kristi apostlar, hade kunnat uppträda med myndighet, utan wi hafwa warit milde bland eder. 2 Kor. 10: 1 f. 2 Tess. 3: 8 f.

8 Såsom en ammande qwinna omhuldar sina barn, så längtade wi efter eder och wille gerna dela med eder icke allenast Guds evangelium, utan äfwen wåra lif, emedan I hafwen blifwit oss kära. Ap. G. 20: 24. 2 Kor. 12: 15. Fil. 2: 17.

Myndighet, så att wi af eder hade kunnat begära bistånd till wårt timliga underhåll, men icke ens detta hade han gjort, utan försörjt sig sjelf med sina händers arbete och gifwit dem evangelium alldeles för intet, och det af innerlig kärlek, likasom en ammande qwinna närer och omhuldar sina barn; och ingenting annat än moderskärleken ligger till grund för det hon gör. Ja, hon är willig att äfwen wåga sitt lif för sitt barn. Så stor war apostelns kärlek till sina andeliga barn; och denna kärlek finnes åtminstone i någon måtto hos alla trogna själoherdar.

9 Ty I minnens, mina bröder, wårt arbete och wår möda; natt och dag arbetande, för att icke wara någon af eder till tunga, predikade wi bland eder Guds evangelium. 2 Kor. 4: 12. 2 Kor. 11: 9. 12: 13 f.

10 I ären wittnen, och äfwen Gud, huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt wi uppträdde hos eder, som tron,

Heligt inför Gud, rättfärdigt inför samwetet och ostraffligt inför menniskor förhöllo wi oss ibland eder. Att aposteln påminner om detta, skulle både uppmuntra församlingen och tillika wisa för Kristi kyrka i alla tider, huru en trogen själasörjares wandel är beskaffad.

11 likasom I weten, huru wi förmanade och uppmuntrade och beswuro hwar och en af eder, såsom en fader sina barn,

12 att wandra wärdigt Gud, som kallar eder till sitt rike och sin härlighet. Ef. 4: 1. Fil. 1: 27. Kol. 1: 10.

Således icke blott offentligen och i allmänhet. utan äfwen enskildt hade aposteln med andelig fadersömhet underwisat, förmanat och tröstat sina andeliga barn. Att de woro kallade till Guds rike och härlighet, skulle alltid uppmuntra dem att wandra evangelium wärdigt.

13 Och derföre tacka ock wi oaflåtligen Gud, att, då I undfingen det af oss predikade Guds ord, I mottogen det icke såsom menniskors ord, utan, såsom det sannerligen är, såsom Guds ord, hwilken ock är werksam i eder, som tron. Matt. 10: 40. Gal. 4: 14.

En af de största orsakerna till otron, affallet och ogudaktigheten i Kristi kyrka nu är just den, att mycket mera menniskoord än Guds ord predikas, och att äfwen Guds ord, då det predikas, icke mottages såsom Guds ord, utan såsom menniskoord, så att många tro, att de hafwa rättighet att utgallra och förkasta allt, som icke behagar dem. Blott då kan ordet werka med rätt kraft till syndares frälsning, när det är ett rent Guds ord, som läres, och då det i ande och kraft såsom Guds ord framföres och såsom ett Guds ord af åhörare anammas. Då blifwer Guds ord verksamt, att upptända och widmagthålla tron och frambringa trons frukter. Hwilken ock är werksam, rättare: hwilket, nemligen: Guds ord, är werksamt.

14 Ty I, mina bröder, hafwen efterliknat de Guds församlingar, som äro uti Judeen i Kristus Jesus, emedan äfwen I hafwen lidit af edra egna landsmän detsamma som de lidit af Judarne, Ebr. 10: 34.

Guds ord bewisade sin werksamhet i dem deri, att de fått dela lika lott med de troende i Judeen, nemligen att lida förföljelse af sina egna landsmän, hwaraf wi se, att ock hedningarne deltogo i förföljelsen likawäl som Judarne. Den naturliga menniskan, 2 Kor. 2: 14, är öfwerallt sig lik i fiendskapen mot evangelium.

15 hwilka ock hafwa dräpt Herren Jesus och sina egna profeter och förföljt oss och äro Gud misshaglige och fiendtlige mot alla menniskor Matt. 23: 34 f. Luk. 13: 33 f. Ap. G. 7: 52.

16 och förhindra oss att tala till hedningarne, att de må blifwa frälste; på det att de må fylla sina synders mått beständigt. Men wreden har kommit öfwer dem till ett slut. Matt. 23: 32. Ap. G. 13: 45. 14: 219. 17: 513. 18: 5 f. 19: 9. 22: 21 f.

Judarne hade i förra tiden bewisat sitt hat mot Gud och mot sanningen dermed, att de dräpt profeterna, och de fylde syndamåttet, då de förkastade och korsfäste Guds Son, se Ap. G. 2: 23–36. I alla tider, då affall war rådande i Israel, woro Judarne fulla med förakt och hat mot alla andra folkslag, och detta gick så långt, att de icke heller unnade hedningarna att tro på evangelium och ingå i Messias' [band III, 550]rike. Således fortforo de att i sin förblindelse råga syndamåttet och fullkomna det. Denna förblindelse war en wredesdom, hwaraf Jerusalems förstöring war en följd, och den blindhet, hwaruti de äro stadda ända till denna dag, är en fortsättning af samma wrede, som dock skall hafwa en ände, se Rom. 11: 15–33.

17 Men wi, mina bröder, som nu en kort tid warit skilde från eder till ansigtet, icke till hjertat, hafwa nu blifwit så mycket ifrigare att få se edert ansigte, med mycken åstundan.

Med hjertat war aposteln alltid närwarande hos sina andetiga barn under frånwaron, och längtade att äfwen lekamligen återse dem, med stor åstundan, såsom åtskilda föräldrar och barn längta att återse hwarandra. Ordet skilde, i grt. brukas om barn, som mistat sina föräldrar.

18 Derföre hafwa wi welat komma till eder, jag, Paulus, för min del både en och twå gånger, men Satan har hindrat oss.

Genom fiendtliga menniskor lade Satan hinder i wägen, och ett hinder se wi af Ap. G. 20: 3, att Judarne satte försåt för honom. Allt ondt står i ett inre sammanhang med mörkrets furste och utgår från honom, men han kan aldrig göra något utan Guds tillstädjelse, och då Gud tillstädjer det onda, måste äfwen det lända Guds folk tid trons pröfning och förödelse, stadfästelse i nåden, tillwäxt i helgelsen och ett så mycket större mått af härlighet. 2 Kor. 4: 1718.

19 Ty hwem är wäl wårt hopp eller wår glädje eller wår berömmelses krona? Eller ären icke också I det inför wår Herre Jesus wid hans tillkommelse? *2 Kor. 1: 14. Fil. 2: 16. 4: 1.

20 Ty I ären wår ära och fröjd.

Denna och andra församlingar woro en härlig frukt af apostelns arbete i evangelium och en krona, som Herren hade satt på hans werk. Jemför 2 Kor. 3: 13, 14.

3 Kapitlet.

Timotei sändning. Apostelns glädje öfwer Tessalonikernas tro.

Derföre, då wi icke längre kunde uthärda, beslöto wi att stanna ensamme qwar i Aten

2 och sände Timoteus, wår broder och Guds tjenare och wår medarbetare i Kristi evangelium, att han skulle styrka och uppmuntra eder i eder tro,

D. ä. wi ansågo det bättre att stanna ensamme qwar i Aten utan Timoteus, än att lemna eder utan den uppmuntran och tröst, som han kunde gifwa eder. Se Ap. G. 17: 14. Silas och Timoteus kommo sedan åter till aposteln i Korint. Ap. G. 18: 5.

3 Så att ingen måtte låta rubba sig i dessa bedröfwelser, ty I weten sjelfwa, att wi äro dertill satte.

I weten, att wi, såsom kristna, äro dertill satte, att bedröfwelse och förföljelse för sanningens skull icke kunna uteblifwa.

4 Ty redan när wi woro hos eder, sade wi eder förut, att wi skulle lida bedröfwelse, såsom det ock har skett och I weten.

Emedan ljusets, sanningens och nådens rike är alldeles motsatt mörkrets, lögnens och syndens, derföre hafwa de, som bekänna sig till ljuset och sanningen, ingenting annat än hat och motstånd att wänta af werlden, som är i det ondas wåld, 1 Joh. 5: 19. Kristus säger: hafwa de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder. Joh. 15: 1820. Jemför 2 Tim. 3: 12.

5 Derföre, då jag icke längre kunde uthärda, sände jag ock åstad för att lära känna eder tro, om icke tilläfwentyrs frestaren hade frestat eder och wårt arbete kunde blifwa fåfängt. Fil. 2: 16.

Af faderlig kärlek till sina andeliga barn kunde aposteln icke dröja att sända Timoteus, emedan han fruktade, att Satan kunde under förföljelsen fresta dem till affall från Kristus.

6 Men sedan nu Timoteus kommit till oss från eder och bragt oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och att I alltid hafwen oss i god hågkomst och längten att se oss, såsom ock wi eder,

7 så hafwa wi fördenskull, mina bröder, i all wår nöd och bedröfwelse blifwit hugswalade med afseende på eder genom eder tro.

8 Ty nu lefwa wi, om I stån fast i Herren.

För en rätt själaherde finnes ingen större glädje på jorden, än den han erfar, då nåden och sanningen hafwa framgång hos menniskorna, att genom pånyttfödelse barn födas åt Kristus såsom daggen af morgonrodnaden och blifwa beståndande i Herren; det är en fröjd, såsom om den utgjorde sjelfwa lifwet.

9 Ty hwilken tack kunna wi återgälda Gud för eder för all den glädje, hwarmed wi glädjas för eder skull inför wår Gud,

10 natt och dag på det ifrigaste bedjande, att wi måtte få se edert ansigte och fullborda hwad som brister i eder tro? Rom. 1: 10 f.

11 Men Gud sjelf och wår Fader och wår Herre Jesus Kristus styre wår wäg till eder.

Aposteln åstundar att genom sin närwaro medelst ordet och bönen o. s. w. befrämja deras [band III, 551]tillwäxt i nåden, styrka och stadfästa dem i tron och meddela dem hwad som ännu fattades.

12 Och eder göre Herren rika och öfwerflödande i kärleken till hwarandra och till hwar man, såsom ock wi äro till eder,

D. ä. Herren gifwe eder nåd att förkofras och andeligen tillwäxa. Kärlekens öfwerflödande inbördes har afseende på den kristliga brödrakärleken, men här står äfwen att kärleken skall öfwerflöda eller warda riklig til hwar man, och detta syftar på den allmänna kärlek, som kristna skola hafwa till alla menniskor.

13 att han måtte styrka edra hjertan till att wara ostraffliga i helighet inför Gud och wår Fader wid wår Herre Jesu Kristi tillkommelse med alla sina heliga. Matt. 25: 31. Fil. 1: 10. 1 Tess. 5: 23. 2 Tess. 1: 7. 2: 17. Jud. v. 14.

Ofwerflödande i kärlek och ostraffliga i helighet — så skall troslifwet uppenbara sig i lefwernet. Dessa trosfrukter mogna icke hastigt, och aldrig så allwarliga kristna se dem hos sig sjelfwa, utan alltid se de hos sig synd och brist, men oupphörligt böra de trakta derefter, att i dessa stycken tillwäxa. Det är wid Jesu Kristi tillkommelse Guds barn blifwa uppenbarade med honom i härlighet och i den fulländade helighet, som är hans werk, Upp. 19: 8. Om hans tillkommelse med alla sina heliga, se Matt. 25: 31.

4 Kapitlet.

Förmaning till helig wandel. De dödas uppståndelse.

För öfrigt, mina bröder, bedja wi nu och förmana eder i Herren Jesus, att, såsom I hafwen fått lära af oss, huru I bören wandra och täckas Gud, I allt mera måtten förkofras. Fil. 1: 27. 1 Tess. 2: 12.

I Kristus hafwa de troende fullkomlig rättfärdighet, men i lefwernet skola de beständigt trakta derefter att blifwa allt mera fullkomliga, nemligen i kärlek och i helighet, kap. 3: 12, 13. Utan tro är det omöjligt att täckas Gud, men sedan menniskan kommit till tron, skall hon också täckas Gud med sin wandel i Kristus. Tron, genom hwilken Kristus lefwer i henne, sätter henne i stånd dertill.

2 Ty I weten hwilka bud wi hafwa gifwit eder genom Herren Jesus.

Det ordet: bud brukas af aposteln sällan, och här tillägger han de orden: Genom Herren Jesus, för att uttryckligen wisa, att han menar Jesu bud om kärleken och heligheten med allt det som hörer till trons frukt, Joh. 14: 15. 15: 5.

3 Ty detta är Guds wilja, eder helgelse, att I afhållen eder från skörlefnad, Ef. 5: 3.

Med afguderiet war otuktssynden förenad, och frestelsen dertill war ganska stor bland dessa kristna, som sjelfwe förut hade warit hedningar och ännu lefde midt ibland hedendomens förförelser. Till helgelsen hörer nödwändigt att denna synd måste undflys och hatas med yttersta waksamhet, emedan den är en af de allra farligaste.

4 att hwar och en af eder wet att förskaffa sig sin egen maka, i helgelse och ära,

Se 2 Kor. 7: 2. Genom alla synder och i synnerhet alla otuktslaster går äran förlorad för kropp och själ.

5 icke i begärelses lusta, såsom hedningarne, hwilka icke känna Gud, 2 Kor. 15: 34. Es. 4: 17 f.

Begärelses lusta, eller brinnande lustar. Det herskande begäret twingar själen uti träldom och blifwer en sjukdom uti menniskans innersta, i själ och ande. Hwar och en som lefwer i lasten nedsänker sig med själ och hjerta i hedniskt mörker, och wet intet af den lefwande helige Guden.

6 och att ingen i någon sak kränker och förfördelar sin broder, emedan Herren är en hämnare öfwer allt detta, såsom wi ock förut hafwa sagt och betygat för eder. 2 Kor. 6: 8.

Till den synd, som här omtalas, war också frestelsen ganska stor bland sådana kristna, som förut warit hedningar, ty sköld och bedrägeri är i hedendomen en wanlig last. Bland hedningarna i wår tid gäller den falska grundsats, att det icke är synd att stjäla från en rik, om man icke tager mer än man behöfwer. Emedan både otukt och tjufweri och swek äro sådana synder, som af menniskor icke alltid upptäckes och straffas, och som de icke alltid wilja bestraffa, så tillägges här det starka warningsordet: Herren är hämnare! Kan du undfly straff och wanära bland menniskor, du kan icke undfly den starke hämnaren.

7 Ty Gud har icke kallat oss till orenhet, utan i helgelse. Joh. 17: 19.

Gud har kallat eder till medlemmar i nådens och sanningens och helighetens rike, och derföre måste all orenhet bortläggas. Rom. 6: 1, 2. Rom. 8: 7–9. Ef. 4: 30.

8 Fördenskull, den som föraktar detta, han föraktar icke en menniska, utan Gud, som ock har gifwit sin Helige Ande bland oss. Ef. 4: 30.

Att öfwerlemna sig åt synden är att förakta Gud, ty det wisar, att man icke fruktar för Gud eller för hans hotelse och straff. Warning och hotelse uttalar han genom sin Helige Ande, såwäl i ordet som i samwetet.

9 Men om brödrakärleken hafwen I icke behof af att jag skrifwer till eder, ty I ären sjelfwa lärde af Gud att älska hwarandra; 3 Mos. 19: 18. Joh. 13: 34 f. 15: 12. 1 Petr. 4: 8. 1 Joh. 3: 11. 4: 21.

[band III, 552]Se kap. 3: 12. En af nådens första werkningar är den, att kristna af inbördes kärlek dragas till och förenas med hwarandra.

10 ty I gören det ock mot alla bröderna, som äro i hela Macedonien; men wi förmana eder, mina bröder, att allt mera deri förkofras

11 och att sätta eder ära i att wara stilla och sköta edert eget och arbeta med edra händer, såsom wi hafwa bjudit eder, Ef. 4: 28. 2 Tess. 3: 8, 11 f.

12 på det att I mån wandra ärbart i förhållande till dem, som äro utanför, och icke behöfwa något. 1 Petr. 2: 12.

Om tillwäxten, se v. 1. Denna förmaning till stillhet och arbetsamhet kan hafwa sin orsak deruti, att några kristna i Tessalonika antingen öfwerlemnade sig åt en mångbeställsamhet, som under fromma förewändningar söker sysslolöshet och låter underhålla sig af andra, eller missförstodo Herrens ord: waren icke bekymrade för morgondagen o. s. w., eller att de trodde Kristi tillkommelse wara så nära, att man icke längre behöfde arbeta i sin timliga kallelse. Sysslolösheten är farlig och förer till många slags oordentligheter, ostadighet och orolig beställsamhet. Aposteln förmanar, att de kristna icke skulle gifwa dem som äro utanför, nemligen de oomwända, någon anledning att säga: de kristna äro oordentliga lättingar, som snart måste blifwa utfattiga tiggare, samt falla andra till last.

13 Men jag will icke, att I skolen wara i okunnighet, mina bröder, om de afsomnade, på det att I icke mån sörja såsom de andra, som icke hafwa något hopp.

Det synes som om de kristna i Tessalonika hade förestält sig, att de, som lefde wid Kristi tillkommelse, skulle blifwa saliga förr, än de som förut hade afsomnat och skulle uppstå ifrån de döda. En sådan tanke förorsakade stor sorg öfwer dem som afledo, i det man sörjde icke blott af saknad, utan emedan man trodde att döden medförde för desse aflidna sjelfwa en stor förlust. Hedningar och werldsligt sinnade menniskor, som icke kunna fröjda sig i hoppet om en salig uppståndelse, hafwa tröstlös sorg, då de genom döden förlora wänner och anhöriga, ty de kunna icke glädja sig öfwer den saliga återföreningen som förestår. Här förmanar aposteln alla rätta kristna att icke sörja på detta tröstlösa sätt; och för att gifwa dem en härlig orsak till glädje och tröst, framlägger han här en uppenbarelse om Kristi tillkommelse, de afsomnades uppståndelse och de lefwandes förwandling.

14 Ty om wi tro, att Jesus har dött och uppstått, så skall ock Gud likaledes genom Jesus med honom framföra dem som äro afsomnade. 2 Kor. 15: 12 f.

Så wisst som Jesus med sin försoningsdöd wunnit seger öfwer synden och döden, och så wisst som han är uppstånden, lika wisst skola alla de, som äro lemmar af Jesu andeliga kropp och hafwa hans Ande, uppstå förklarade och uppenbaras med honom i hans tillkommelse. De äro afsomnade i Kristus, och genom honom är deras död blott en sömn, från hwilken de skola uppstå såsom han. Se Rom. 8: 11.

15 Ty detta säga wi eder såsom Herrens ord, att wi, som lefwa och lemnas qwar till Herrens tillkommelse, alls icke skola komma före dem, som äro afsomnade. 2 Kor. 15: 51 f.

Här förkunnar aposteln såsom en högre uppenbarelse hwad som skall ske med sådana sanna kristna, som ännu lefwa i kroppen, då Herren Jesus kommer. Det ordet wi innebär icke att Paulus tänkte, det han skulle upplefwa Kristi tillkommelse, utan detta ord begagnas för att sammanfatta de lefwande på den tiden och på hwad tid som helst i motsats till de afsomnade. Så många rätta kristna, som lefwa då Kristus kommer, hafwa icke något företräde framför dem, som förut afsomnat, eller komma före dem, utan alla skola tillsamman möta Herren, sedan de döde uppstått och de lefwande blifwit förwandlade. Det ordet afsomnade begagnas blott om sådana menniskor, som då de fingo aflägga den jordiska hyddan, hade Kristus till sitt lif. Döden är ingen död för dem, ty Kristus säger: Jag är uppståndelsen och lifwet; den som tror på mig, han skall lefwa, om han än dör, Joh. 11: 25. De äro således icke döde, utan de sofwa; och detta är ett ljufligt trösteord för deras anhöriga och wänner, som ännu lefwa i kroppen, att de icke behöfwa begråta dem såsom döda. Genom detta saliga hopp kunna saknadens tårar till en del blifwa glädjetårar.

16 Ty Herren sjelf skall stiga ned från himmelen, med befallande rop, med öfwerängels röst och med Guds basun, och de som hafwa dött i Kristus skola uppstå först. Matt. 24: 31. 2 Tess. 1: 7.

Ordet befallande rop brukas liknelsewis. Då Israels folk skulle anträda wandringen från ett hwiloställe, eller krigshären sätta sig i rörelse, så gafs ett tecken med basuner och fältrop. De himmelska härskarorna sjöngo lofsång wid Jesu födelse, och de skola höja detta rop wid Jesu tillkommelse i härlighet, för att sammankalla och församla hans utwalda från de fyra wäderstrecken, från himmelens ena ände till den andra, Matt. 24: 31. Dessa utwalda äro de döda i Kristus, och deras uppståndelse sker först. Se äfwen 2 Kor. 15: 52.

17 Derefter skola wi, som lefwa och äro qwar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, och så skola wi wara med Herren alltid. Joh. 12: 26. 14: 3. 17: 24.

Omedelbart efter de utwaldas uppståndelse blifwa de troende, som då lefwa, förwandlade; förgängligheten afklädes, och en förklarad oförgänglig lekamen iklädes, och så blifwa de [band III, 553]upptagne och förenade med de uppståndne till salig förening med sin Herre och frälsare i all ewighet.

18 Så trösten nu hwarandra med dessa ord.

Alla nådelöften i Guds ord och det fasta hoppet om en salig uppståndelse och ewig härlighet äro en källa till beständig tröst och hugswalelse för Guds barn i detta lifwet, der så mången strid och bedröfwelse och sorg öfwer de bortgångna förorsakar djup smärta. Uppståndelse och ewinnerligt lif utlofwas, och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, Upp. 7: 17.

5 Kapitlet.

Herrens tillkommelse. Förmaningar och slutönskan.

Men om tiderna och stunderna, mina bröder, hafwen I icke behof af att något skrifwes till eder,

2 ty I weten sjelfwa wäl, att Herrens dag kommer såsom en tjuf om natten. Matt. 24: 42 f. Mark. 13: 33 f. Luk. 12: 39 f. 21: 34 f. 2 Petr. 3: 10. Upp. 3: 3. 16: 15.

3 När de säga: det är frid och säkerhet, då kommer ett plötsligt förderf öfwer dem, likasom födslowåndan öfwer den hafwande qwinnan, och de skola icke kunna undfly.

Det war ej af nöden, att aposteln skulle skrifwa om tider och stunder, då allt detta skall ske, ty församlingen hade derom all den kunskap, som kunde och borde meddelas. Huru lång tid dessförinnan skall förflyta, och hwad årstider eller dagar eller stunder beträffar, så har det icke behagat Herren att gifwa uppenbarelse derom, ty det hade ingalunda warit nyttigt. Guds folk bör alltid wänta på sin Herres tillkommelse och hafwa sina länder omgjordade och sina ljus brinnande. Den säkra werlden deremot skulle lika litet tro på Kristi tillkommelse, om dag och stund wore uppenbarad, och lika litet, som den nu gör, bereda sig dertill. Kristus sjelf säger oss, att den dagen skall komma öfwer menniskorna alldeles owäntad. och detta upplyses här med starka liknelser. Tjufwen kommer om natten, menniskorna sofwa och wänta honom icke; så owäntadt och så hemskt som tjufwens inbrott är, kommer Kristi dag öfwer dem, som sofwa i andelig sömn. Kristi tillkommelse och werldens ände äro för den tanklösa werlden antingen tomma ord, eller swäfwar detta för dem liksom i en dimma eller på sådant omätligt afstånd, som om det icke anginge dem, 2 Petr. 3: 3, 4. Liknelsen af en hafwande qwinnas födslowånda wisar oss, huru wiss och oundwiklig den stora förskräckelsestunden är för alla säkra syndare. Hon kan icke undfly, ty hon har wåndan med sig, hwarthän hon än wänder sig.

4 Men I, mina bröder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfwerfalla eder såsom en tjuf, Ef. 5: 8.

Mörkret betyder den andliga blindheten, otron, syndasäkerheten, och menniskans hela tillstånd utan Kristus. Ifrån detta mörker äro Guds barn befriade, andeligen wakna och andeligen nyktra, så att de beständigt kunna wänta på sin Herres tillkommelse, Luk. 12: 35–40. Derföre kommer den dagen icke owäntad för dem: de göra nu redan detsamma, som från den dagen skall blifwa deras ewiga göromål.

5 ty I ären alla ljusets barn och dagens barn; wi höra icke natten eller mörkret till.

Gud är ljusets fader, och de som äro födda af Gud äro derföre ljusets barn. Med andeligen öppnade ögon urskilja de andeliga ting, de hafwa den rätta kännedomen om detta lifwet och det tillkommande och se den wäg de wandra, ty trons, rättfärdighetens och salighetens wäg känna de genom Guds ord och Guds Andes ljus i sina hjertan. De oomwända lefwa i andeligt mörker, de se icke hwart de gå, deras lif är ett nattlif.

6 Låtom oss derföre icke sofwa såsom de andra, utan låtom oss waka och wara nyktra. Rom. 13: 11. 1 Petr. 5: 8.

7 Ty de som sofwa, de sofwa om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten. Rom. 13: 13.

8 Men wi, som höra dagen till, låtom oss wara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp till hjelm; Es. 59: 17. Rom. 13: 12. Ef. 6: 14.

Guds folk, som tillhörer ljuset och dagen, har dock inom sig den syndiga naturen och således en beständig dragning att åter inslumra i andelig sömn; och mörker och natt hota beständigt både genom tröghet och genom allehanda frestelser. Derföre behöfwa de denna warning till waksamhet och andelig nykterhet. Hwarje frestelse, som griper själen, medförer alltid någon andelig berusning, såsom wrede, hat, afund, högmod, girighet, köttsliga lustar o. s. w. Och så snart själen kommer i någon slags berusning, så blifwer hon inswept i mörker och natt. Derföre skola Guds barn wara på sin wakt. Om de andeliga wapnen, som här nämnas, se Ef. 6: 14–17. Med denna wapenrustning winna de troende seger öfwer frestelserna och mörkrets magter. Werlden förlorar för oss sin tjusningskraft, då hoppet om den ljusa, saliga himmelen uppfyller wår själ.

9 ty Gud har icke bestämt oss till wrede, utan till att winna frälsning genom wår Herre Jesus Kristus, Rom. 5: 9.

10 som har dött för oss, på det att, ehwad wi waka eller sofwa, wi måtte lefwa tillika med honom. Rom. 14: 8 f. 2 Kor. 5: 15.

Detta hopp hwilar på Guds rådslut, som icke bestämt oss till wrede, till fördömelse, utan till frälsning genom wår Herre Jesus Kristus, ty Gud will att alla menniskor skola blifwa frälsta och komma till sanningens kunskap, 1 Tim. 2: 4. Hans wilja och ändamålet med wår skapelse är, att wi skola blifwa salige genom wår Herre Jesus Kristus. Hoppet om salighet [band III, 554]genom Jesu död och uppståndelse förtager allt ängsligt i den yttersta dagens förbidan. Ega wi således detta saliga hopp i Kristus, så behöfwa wi icke heller frukta för Herrens dag eller hopplöst sörja öfwer de afsomnade, ty ehwad wi waka eller sofwa, antingen wi lefwa eller afsomna i lekamlig död, så skola wi lefwa tillika med Kristus, se kap. 4: 11, 17.

11 Trösten derföre hwarandra och uppbyggen den ene den andre, såsom I ock gören.

Uppbyggen, se 1 Petr. 2: 5. Ef. 4: 16. Aposteln förmanar alla att inbördes befrämja hwarandras tillwäxt i nåden.

12 Men wi bedja eder, mina bröder, att kännas wid dem, som arbeta bland eder och äro edra föreståndare i Herren och förmana eder, 2 Kor. 16: 18. Fil. 2: 29.

13 och att hålla dem synnerligen kära för deras arbetes skull. Waren fridsamme inbördes.

Då andelig förkofran och tillwäxt är så nödwändig, så är det också af högsta wigt att lyda upplysta kristna och andeligen erfarna ledare samt rätta sig efter deras förmaningar och råd. Under det Kristi efterföljare böra lyda trogna och erfarna lärare, böra de ock wakta sig för all sådan widhängsenhet wid menniskor, som alstrar partisinne, störer friden och minskar kärleken till bröderna.

14 Och wi uppmana eder, mina bröder: Förmanen de oordentliga, trösten de klenmodiga, tagen eder an de swaga, waren långmodige mot alla. Rom. 14: 1. Gal. 6: 1 f.

Med oordentliga menas här de, som hafwa swårt för att i sin wandel rätt iakttaga kristligt skick och ordning, såsom i kap. 4: 11, 12. 2 Tess. 3: 6–12. Dessa skola förmanas och tillrättawisas, de klenmodiga tröstas, de swaga styrkas och hjelpas, och alla, som älska Herren Jesus, skola således inbördes hjelpa, uppmuntra och i kärlek och förbön bära hwarandra. Men långmodigheten skall icke blott sträcka sig till alla dem, hos hwilka nådens werk har börjat, utan till alla menniskor.

15 Sen till, att ingen wedergäller någon ondt för ondt, utan faren alltid efter att göra det goda mot hwarandra och mot hwar man. 3 Mos. 19: 18. Ords. 17: 13. 20: 22. 24: 29. Gal. 6: 10.

Aldrig får en kristen wedergälla ondt med ondt, utan med godt, och härpå skall han gifwa akt. Kristna skola älska sina fiender, Judar, hedningar, förföljare utan undantag.

16 Waren alltid glade; Rom. 12: 12. Fil. 4: 4.

Om kristnas fröjd och glädje i Herren, se Fil. 3: 1. 4: 4.

17 bedjen utan återwändo; Luk. 18: 1 f. Ef. 6: 18. Kol. 4: 2.

Huru Guds barn skola kunna alltid wara glade i Herren, wisar oss aposteln med dessa ord. Om hela det inre lifwet och hjertats grundton är en beständig bön, så kan en kristen alltid wara glad, ty då dricker själen beständigt af salighetens källa, se Luk. 18: 1. Rom. 12: 12.

18 waren tacksamme i allting, ty detta är Guds wilja i Kristus Jesus med afseende på eder.

För dem som älska Gud samwerkar allt till det bästa, Rom. 8: 28, och Gud älskar dem, så att ingenting, som medför motgång, sorg eller lidande får drabba dem, utan blott så wida, som det tjenar till deras högsta och ewiga wälfärd. Derföre hafwa de den högsta orsak att wara tacksamme i allting, ty den himmelske Fadren, som alltid är närwarande i Kristus hos sina barn, afmäter sjelf den kalk af lidande, som hwar och en skall dricka. Den kalk, som fadershanden skänker, är alltid helsosam. Just genom tålamod och tacksägelse får en kristen af kors och bedröfwelse den högsta wälsignelsen.

19 Utsläcken icke Anden;

Utsläcken icke den Helige Andes nådegåfwor hos eder sjelfwa eller hos andra genom ensidigt motstånd och partianda, eller genom försumlighet och wårdslöshet, eller genom att gifwa wika för frestelserna. Hwarje syndalusta, som med wilja hyses i hjertat, bidrager att utsläcka Andens gåfwor, men de utsläckas äfwen genom split och söndring emellan de kristna inbördes. Då sådana personer, som icke efter den yttre kallelsen tillhöra läroståndet, blifwit delaktige af Andens gåfwor på sådant sätt, att de dermed kunna gagna församlingen, så måste denna föreskrift också på dem tillämpas, på det man icke må försöka att hos dem utsläcka Anden.

20 förakten icke profetior;

En af Andens gåfwor är profetian, se 2 Kor. 12: 10. Denna gåfwa har i begynnelsen blifwit åt församlingen gifwen och war i det gamla förbundets profetior utlofwad, se Joel 2: 28, 29. Ap. G. 2: 17–21.

21 pröfwen allt och behållen det goda; 1 Joh. 4: 1.

Det som talas, äfwen då det talas af dem, som hafwa Andens gåfwa, måste alltid pröfwas efter Herrens ord, ty ofelbarhet har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, utan i Guds uppenbarade ord allena.

22 afhållen eder från allt slags ondt.

Icke blott det som är werkligen ondt, utan också det, som har det minsta sken af något ondt, bör en kristen undfly: således undwika allt utseende af det onda, för att icke i någonting wanära Guds namn eller gifwa werlden anledning att försmäda.

23 Men fridens Gud sjelf helge eder till hela eder warelse, och hela eder ande, själ och kropp warde behållna ostraffliga wid wår Herre Jesu Kristi tillkommelse. Fil. 4: 9. 2 Kor. 1: 8. 1 Tess. 3: 13.

Emedan Gud är fridens Gud, böra kristna alltid trakta efter inbördes frid. Strid mot synden är alltid nödwändig, men strid med [band III, 555]menniskor böra de troende undfly, så widt möjligt är, ty strid och partiande förhindra helgelsen. Om helgelsens nödwändighet, se 2 Kor. 7: 1. Menniskan består af tre wäsentliga delar, nemligen ande, själ och kropp, och hela menniskan behöfwer blifwa af Kristus förnyad och införlifwad med honom; menniskoanden behöfwer Kristi andes, menniskosjälen behöfwer Kristi själs, och menniskans kropp behöfwer Kristi kropps delaktighet, för att blifwa fullkommen menniska och delaktig af en salig uppståndelse. Till denna ostrafflighet wid Herren Jesu Kristi tillkommelse och till denna saliga fulländning behöfwes helgelsen och den fortfarande inre förklaringen hos ljusets barn, 2 Kor. 3: 18.

24 Trofast är den som kallar eder, han han skall ock göra det. 2 Kor. 1: 9. Fil. 1: 6. 2 Tess. 3: 3.

Detta är en oändlig tröst för alla troende, att Herren, som kallat dem, är så trofast, att han will bewara dem i nåden och hos dem fullborda nådens werk med samma kärlek, hwarmed han led döden för dem. Är du swag, så är han stark; finner du din tro wara klen, se på hans trofasthet; är du bedröfwad öfwer din förkolnade kärlek, tänk på Kristi brinnande kärlek till dig. Hans oförskylda nåd behöfwa wi allt intill änden för att blifwa frälste.

25 Mina bröder, bedjen för oss.

26 Helsen alla bröderna med en helig kyss. Rom. 16: 16.

Se Rom. 16: 16.

27 Jag beswär eder wid Herren, att brefwet blifwer läst för alla de helige bröderna.

Här är en uttrycklig apostolisk befallning, att detta bref skulle läsas i alla församlingar i hela Macedonien och annorstädes. Ja, dessa ord wisa, att evangelisternas och apostlarnas skrifter skulle blifwa alla sanna kristnas tillhörighet intill tidens ände.

28 Wår Herre Jesu Kristi nåd ware med eder! Amen.

Brefwet slutas med den wanliga apostoliska helsningen och tillönskan af nåd.