hemland utan att besinna, hvarken att Etruskerna redan hade sin bronsålder långt bakom sig, innan deras industri vann den utveckling som här afses, ej heller att de handelsförbindelser mellan Etruskerna och Norden, om hvilka både forntidens författare och mångfaldiga i vår tid gjorda fynd vittna, höra till en jämförelsevis så sen tid, att de snarare hafva haft inflytande på jernålderns än på bronsålderns början i länderna vid Östersjon. De flesta tyska fornforskare förneka för öfrigt tillvaran af all egentlig bronsålder, emedan enligt deras förmenande jern och stål varit förr kända än brons.
Dessa åsigter hafva under de senare åren med stigande ifver förfäktats af herrar Lindenschmit, Hostmann, Genthe m. fl., och flertalet af dem, som nu i Tyskland sysselsätta sig med studium af fornsaker, betraktar det som en löjlig nationalfåfänga hos de nordiska forskarne, då dessa tala om en bronsålderskultur i Norden, och då de framlägga sina bevis för, att de vackra här funna bronserna äfven äro tillverkade här. Det är betecknande för ställningen, att dessa mot hela den skandinaviska fornforskningen riktade, vanligen mycket häftiga angrepp utgått från män, hvilka af sina landsmän betraktas såsom vetenskapens främste representanter i Tyskland, och att man för de uppsatser, i hvilka dessa angrepp gjorts, funnit plats i Tysklands förnämsta arkeologiska tidskrifter. Det ar nämligen isynnerhet uti den mycket betydande tidskriften Archiv für Anthropologie (band. 8—10, åren 1876 och 1877), som den tyska uppfattningen af frågan i senare tid utvecklats, hvarvid den skandinaviska fornforskningens hela method angripits. Å den nordiska sidan har försvaret egentligen ledts af dansken Sophus Müller, en af de mest framstående nordiska forskarne, hvilken med mycken skicklighet fört vår talan. Olyckligtvis hafva de tyska författarne af stridens hetta förledts till ett stundom nästan
