någon plats i calendern icke lärer kunna upplåtas åt den mängd af namn, hvilka från grundnamn, som deri redan förefinnas, blifvit af godtycket i senare tider härledde och på åtskilligt sätt förändrade. Lika litet torde härvid kunna komma i åtanka de ur forntidens[1] sagokretsar och nutidens romaner lånade namn, enär dessa icke sällan äro lika vanskliga som de lynnen, hvilka i dem förälskat sig.” Antiqvitets Akademien ansåg att för tillfället allenast 46 namn kunde ifrågakomma att utbytas mot andra af svenskt ursprung och af allmännare bruk. ”Härvid synas de stora fosterländska namnen icke med skäl kunna förgätas. I det calendarium, som redan bevarar namnen af Sten Sture (28 nov.), Gustaf I (6 juni) och Gustaf II Adolf (6 nov.), torde hågkomsten äfven böra lifvas af de bragder och dygder, som utmärkte Braut Anund, Sigurd Ring, Ragnar Lodbrok, Fale Bure, Birger Jarl, Engelbrekt och Philippa. Fordom hafva äfven flera af dessa namn der ägt ett rum, som de utan antagliga skäl förlorat. Om införandet af k. Sverkers namn i vår calender blifver en rättvis gärd åt hans fromma gudsfruktan, synes hans värdiga maka dr. Alfhild böra tillerkännas en lika utmärkelse” o. s. v. Utlåtandet visar, att äfven fastställandet af historiska namn, som äro förtjenta af att införas, kan vara förbundet med vanskligheter — hvad en tid blindt godkänner, blir af en annan tid förkastadt.
Resultatet af det hela blef, att Kongl. Maj:t i skrifvelse af den 11 februari 1832 anmodade Antiqvitets Akademien att från presterskapet inbegära uppgifter å de dagar, som ännu af allmogen ansågos vara märkedagar. Sådana uppgifter inkommo och ur dem meddelar jag i denna årgång af Månadsbladet de för hvar månad förekommande märkedagarne. (Forts.)
- ↑ Sammanhanget gifver vid handen, att här menas den klassiska
forntiden.
Hans Hildebrand.
