Sida:Mina Pojkar.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
102
KORKEN OCH FÖNSTERRUTAN.

»Jo», sade pappa. »Nog är det roligt alltid.»

Och så började pappa att berätta:

»Hvad kan en kork ha’ att göra med en fönsterruta eller en fönsterruta med en kork? Kan ni säga mig det?

Jag ska’ berätta historien för er, och jag säger er på förhand, att det är en odygdig historia. Men om ni lofvar mig på heder och ära att aldrig nånsin bära er så dumt och illa åt, som de tre pojkar, historien handlar om, så ska’ jag tala om den i alla fall. För historien är rolig. Men då ska’ ni också lofva mig ... Nå! Nu har ni lofvat. Och nu börjar jag.

Det var en gång tre pojkar, som gingo i samma skola. De här tre pojkarna de gjorde mera odygd än alla deras kamrater tillsammans. Och de hade en gång kommit under fund med, hur man kan använda en kork på en fönsterruta.

De hade nämligen märkt, att om man spottar på en kork och med samma kork, som ännu är våt, sedan gnider på en fönsterruta, så gnisslar det på det allra fasligaste sätt. Det låter så otäckt, att det riktigt kryper i ryggraden, och när man så till på köpet gnisslar sedan det blifvit mörkt, så kan det nästan skrämma lifvet ur folk.

Det tyckte alla tre var det roligaste, de kunde tänka sig, och därför skaffade de sig hvar sin kork, när de nästa kväll skulle gå ut för att skoja.

Det var en vinterkväll, och ute var mörkt. På